Ni SUPER RAD nn es! en kust fe Ma FYRA - mn a NiiEed Ei nu nn i BREI AG: GL. VETENSKAPS-AKADENIENS FÖRHANDLINGAR. _ TJUGONDEÅTTONDE ÅRGÅNGEN. sad 1871. MED 21 TAFLOR. STOCKHOLM, 1872. P. A. NORSTEDT & SÖNER KONGL. BOETRYCKARE. R =; SR en) SR = EN N BEEWABIE: Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. Sid. BISDERSSON, ref. HULTING, reseberättelse .............ssrcoeonseerisoneer serna el: —— ref. KINDBERG, Om Vermlands och Dals mossor................. 451. — förevisar missbildningar af Lilium candidum ..................... 592. om 'Trapa natans funnen Sa Eee 813. ÅNGELIN, ref. SJÖGREN, bidrag till Ölands geologi. ....s.sososcsseossseoron na 660. "BERGGREN, Alger från Grönlands lan aövnsrbydssyssgss SLL 293. om fanerogamfloran på Grönlands vestkust ..................c.o... 859. “Broustrann, om kopplad undersvafvelsyrlighet........... ........c.ccceeneoee. 131. ÖBRCKLUND, bidrag till koniska sektionernas theoni ................ccecccceeeeo. 323. nn om den plana, kurvan aß-tredje lordningen nr... een. 715. "BÖRTZELL, afvägning mellan Östersjön och Nordsjön SEC BD. "CLEVE, om isomerier uti den oorganiska kemien EUR 175. * —— gitriter af några platinabaser ER N RN NEE Ele 181. z SING a fp La bra Ses RA AE AASE is ode BB om Spitsbergens Russiske navn Grumant...... ..u....cncescncceseneeeennen 399. ”DAHLANDER, om sträkta metalltrådars yaıne uvalanın or 708. RAA RE antal O LV.er- Novajasemlia ........ acc enereseesecieseeee 1478. EDLUND och LEMSTRÖM, induktionsförsök med olikaemetaller en bo oss 319. temperaturförhällanden under vintern 1870—71 ..................... 919. “ —— förklaring af elektricitetens fenomener genom ]jusethern .......... 539. ONS be TN Sat RIK STYRKE EE sasson ee. 660. = ref. DAHLANDER, om metallträdars värmeutvidgning ............. oc 660. besk. Queletia et nova Gyromitree species uss.scsssrsssoosdrsnser sneda sone IUI "Fäurzus, Coleoptera Caffrarie a J. A. WAHLBERG collecta 3, 197, 433, 661. “Guszrrus, om erratiska bildningar i Orebro-trakten ..... ..............2....... 569. "Gytven, om lagbundenhet i stjernornas rörelser ............:. N RR. 947. SHEER, anmärkningar öfver Nordgrönlands kritflora...................2.20200.0.- 7a! 0 TE Hareschetättelse.n es ee sr SFR ri RA LR VS AS JE Or 169. KEN Mer, de geol. förhällandena vid. Hallands äs........................2........ 589. AERUSTROM, om sandsten 1 fast berg vid Storsjön .... .nueenenocceeseeeceen no 921. "JOHANNESEN, hydrografiska iakttagelser vid Novajasemlia ..................... 157. "JÄDERIN, geografiska ortsbestämningar på Grönland ................2ceserenne aa 923. "KINDBERG, förteckning öfver Vermlands och Dals mossor . .................. 475. LEMSTRÖM och EDLUNDD, induktionsförsök med olika metaller............... 319. ElwuoeBoRG, Leucaspius delineatus i Sverige .... ..........Jnecncictccecne ale el. i Iimpadıaneimas, N SVER SO -acsp asken ss facstbns boss sgasntssNPIsSnE SAST 323. een, deltacare nen. arktisk expedition.........un.... 2.200 se sossarnas 531. "LINNARSSON, siluriska aflagringar i Dalarne och Vestergötland............... 330. ; försteningar från Sveriges och Norges Primordialzon ......... 789. "LJUNGMAN, Ophiurider från Vestindien och Atlanten...............een.eeo- 615. LovtÉN S., ref. Sars, Cumaceer insamlade under Fregatten Josephines ex- BediONSTSOI U AR N N Ren een je == förevisar en kalksten med inborrningar af Helix hortersis...... 169. — förevisar cramium och ben af Bos urus från Skäne............... 169. == toRevasar MOLDERSUUNypenplautens a ee 53- == och SUNDEVALL, utlåtande om Fil. Dr BERGHS underd. ansökan ONE SKE Se TUNA TS TO ÄR sg ANN As U —- och SUNDEVALL, utlåtande om hafsfisket i Bohuslän ............. — och TorRELL, utlätande om fisket i Göta elf... ...... 2... == ref. Sars, Cumaceer från Vestindien och Ishafvet .. ............ IV Sid Lov£n S., ref. THORELL, Arachaider från Spetsbergen och Beeren Eiland 66 7 undersökningar om Echinoideernas byggnad ............ 660, 1059 — och SUNDEVALL, utlåtande om ändringar i Jagtstadgan.......... 945 — om ett fynd af subfossila glacialsnäCkOr...............n on. y4 - om zoologiska samlingar från 1871 års Grönlands-expedition... 1113 "LUNDGREN, om förekomst af bernsten i Halland......... on 29 "Meves, ormnithologiska iakttagelser i n.v. Ryssland 1869 nn. 73 NAUCKHOFF, deltagare i en arktisk SYNEN DI onen EN 33 "INISSONS” Oma Broken SUG, ouccecasesssossoso.s sr udseL BUU ILE 305 NORDENSKIÖLD, ref. JOHANNESEN, hydrograf. iakttagelser vid Novajasemlia... — om meteoriter m. m. funna under 1870 års Grönlands- EXP CUT OD ee SK EAS A RR —— ref. CLEVE, kemiska undersökningar .......... cn. 169 — ref. BERGGREN, Alger från Grönlands inlandsis........... .. 17 —- ref. NORDSTRÖM, kemiska undersökningar ..................... 43 = underrättelser från Grönlands-expeditionen .................. 815 = ref. Daa, om Spitsbergens Russiske navn Grumant........ 813 — ref. BERGGREN, om fanerogamfloran på Grönland........... 813 = ref. IGELSTRÖM, om sandsten i fast berg vid Storsjön .... 813 —— ref. JADERIN, geografiska ortsbestämningar på Grönland... 813 2 = omSenkla amnenslatomwvolymer re 845 = om en förestäende polar-expedition........ 0... 945 — ytterligare om den förestående polar-expelitionen ....... 1113 — om vaxtiörsteningar fran Grönland I er AE 1115 —— ref. HEER, om fossila växtlemningar från Grönland......... 1175 _ ref. STOLPE, om fonnsakern; Fran Björkö... Josso ogge sne 1173 = förevisar Döruas karta från Novajasemlia.. ......oo....... 1175 "NORDSTRÖM, undersökning af meteorjern från Ovifuk på Grönland . ... .... 453 1 Rhodän-gvicksilfver-dubbelsalter med andra Rhodan-metaller... 463 FOR AMT Miyriopoda A ie, australien 1155 Post von, ref. TÖRNQVIST, om den kambriska och siluriska lagföljden 1. Dalarne ER REA EN a SL RER 1 — om; zullstensäsarmesshilduiwessäater 00 1 "REUTER, Skandinaviens och Finlands Acanthiider ...... Sm I. . RR 405 * —— Acanthiide American® ..... EEE ER ehe 857 "Sars, Cumaceer samlade under Fregatten Josephines expedition 1869. 71 “—— Cumaceer fra de store Dybder i Nordishavet nn... 197 ser ‚Kite ‚Vestindiske Cumaeeer a ae I rs UAE AR 803 SJÖGREN bidrag till Olands zeoloen 2 675 SSSUENT,SSkäudinaviens Hafsbryezeen (fonts) 0 er 1115 STOLPE, reseberättelse ...... RE RE N 431. SE (OT (OMS NER I, Bjockon re sne SSR Se bss AA 1i73 "STUXBERG, bidrag till Skandinaviens myriopodologi cc. 493 STÄL, ref. TULLBERG, om Sveriges Podurider.... cc nn 2. ref. REUTER, om Skandinaviens och Finlands Acanthiider ............ 319 re. Orthoptera (afrı ana re ee a SG SR RER NA a a 375 no, !ef. TULLBERG och STorpE, reseberättelsen. „rn 431 = ref. STUXBERG, bidrag till Skandinaviens myriopodologi............... 431 == ref. WALLENGREN, om fjärilfaunan på St. Barthelemy ................ 314 om ‚weseumdenstöd. ua Eur ee E NE 659 _— och S. Lov£n, utlåtande om hafsfisket i Bohuslän.............. 659, === och S. Lov&s, utlinde om ändringar i Jagtstadgan 945. ad Sid E.... ref. Eiarmuzos, om erratiska bildningar i Örebrotrakten ......... 532. 4 —— ref. HUMMEL, om de geolog. förhållandena vid Hallans äs.. ..... 532. fe och S. Lov£n, utlåtande om fisket i Göta elf...... oem 659. oo om RR af det Grönländska fyndet af gediget jern ...... 1113. K= ref. TÖRNEBOHM, om de geolog. formationerna i Jemtland ....... 1173. Fenheikdelsendat niveaukanton.. nn... nes SAG nee 1173. ÜDEBBERG, förteckning öfver Svenska Podurider.............-.cencceccceseneen. 143. BESEHETARBEISEH NT ee LR SR AE NRA Rs na 431. FTÖRNEBOHM, om de geolog. formationerna i Jemtland ..............n.e.e...- 1173. “ ÖRNAVIST, om den kambriska och siluriska lagföljden i Dalarne... ........ DL EWATLENGEREN, fjärilfaunan på St. Barthelemy ..... sccsess.stsesosieoe ads ner 909. - Skandinaviens Pyralider och Choreutider ........... ........... 961. ee cherättelse 0 0 ee. 513 Herr RERSESLTAMIDTON valjesı till Pieses nn dress esk sas ne. 432 Re nedläsger praesidium, u... 20.20: seja seen seen LER meet nenn 432 Med döden afgängne ledamöter: MrQuer, 169, W EISBACH, 819; HAIDINGER, VON NIEMEYER, 431; VON OPPOLZER, 531; Horst, HERSCHEL, 659; TROLLE-WACHTMEISTER, 813; Rerzıus, 945; MURCHISON, 1112. Invalde ledamöter: MENABREA, un 532; Key, DELAUNAY, DANA, 3 FARR, BAMBERGER, 1114; Creve; 1174. err SMITT kallas till Intendent vid len STAL SVG RE iR ee 2 ler Gyupen kallas till Akademiens Astronom..............nccaeeeeeen een: 532 Jubel-ledamöter: TROLLE-WACHTME TSTERSENIDSSONF RE ERINSE 431. FA fhandlingar inlemnade af: EDLUND, K. A. HOLMGREN, 2; NILSSON, 320; BJÖRLING, 491; WREDE, ST THEORIN, BERG, D31; THEORELL, SARS, 659; AGARDH, ÖLEVE, 946; TULLBERG, 1114; Surrr, 1178 "ByzanıınskA stipendiet: Cronavist, V. GEGERFELDT, STORCKENFELDT .... 320. RANK Stipendiet, NILSON ou ..usenenacssenneneessen sans nee sek 920. SDETTERSTEDTSKA anslaget: TÖRXAVIST......... ..........0.... BR N 170. Belöningar: ÜEITERSTEDTSKA: MALMSTRÖM, KULLBERG, 170; FERN NERSKA : BÄCKLUND; LINDBOMSKA: K. A. HOLMGREN, 320. öscanslag: HELLBOM, A. E. HOLMGREN, WAHLSTEDT, WITTROCK, LAGER- y SED desde ae ER RN A SER SEN NE 320. _ Uppmuntran för Instrumentmakare:. SÖRENSEN, GARMIN sea SA Bileteorologiska dagböcker ...................-........ 321, 945, 100% " Skänker till Akademiens bibliothek: 2, 69, 170, 174, 180, 186, 321, 322, K 432, 474, 492, 567, 568, 660, 682, 714, 814, 8 822, 852 2, 898, 908, 920, 4 941, 942, 946, 1061, 1114, 1168, 1174, 1185, 1186, "Skäuker till Riksmuseum: 568, 584, 942, 943, 1061, 1062, 1063 BE stelser EEE REN en lee SR EDEN RL nr a AN EN de 1187. m £ J id re AF ÖFVERSIGT 12mm fg KONGL. VETENSKAPS-; Årg. 28. g 1871. Hr S. LOVÉN redogjorde för den vid Akademiens nästlidne December-sammankomst till införande i Akademiens Handlingar antagna afhandling af Dr OssIan SARS öfver de under Fregatten - Josephines expedition år 1869 insamlade Crustaceer af gruppen Cumacea. Hr VON Post redogjorde för den berättelse, som Lektorn S. L. TÖRNQVIST afgifvit om den resa, han med understöd af Akademien förliden sommar utfört för undersökning af de silu- riska, lagren inom Dalarne". Densamme afgaf en reservation mot de aäsigter, som i sednaste tid blifvit framställda rörande rullstensåsarnes bildningssätt. Hr NORDENSKIÖLD meddelade en dagbok förd af skepparen JOHANESEN från Tromsö under en förliden sommar utförd fångstfärd till Novajasemlia, hvarvid denna ö blifvit, för så vidt man vet, för- sta gången fullständigt kringseglad*. Densamme förevisade och beskref åtskilliga meteoriter, stuffer, vapen och verktyg, funna un- der sednaste Svenska expedition till Grönland under Hr NOR- DENSKIÖLDS ledning. Hr BLOMSTRAND delgaf Akademien hittills vunna resultater: af de undersökningar, som af honom blifvit på Lunds Universi- tets laboratorium under sednaste tiden utförda och till en del ännu fortgå, nämligen: om kopplad undersvafvelsyrlighet, en ny klass af organiska svafvelföreningar; om svafveleterättiksyror, Etylensvafvelamyl och Etylensulfonamyl, disulfotoluolsyra och Koboltammoniaksalter*. ir ah [ES] Hr STÅL föredrog en uppsats af Fil, Dr TYCHO TULLBERG om Sveriges Podurider”. Sekreteraren öfverlemnade a författarens, Hr FAHRZI väg- | nar en afhandling med titel: »Coleoptera Caffrari&, annis 1838— 1845 a J.v An WAHLBERG collecta; Cureulionides, 1:sta afdel- ningen» ”. Till införande i Akademiens Handlingar antogos följande af- handlingar: 1:0) »Undersökning om den elektromotoriska kraften | vid kontakt mellan metaller och om denna krafts förändring ge-' nom värme, af E. EDLUND; 2:0) »Om elektriciteten som kos- | misk kraft, andra afdelningen», af K. A. HOLMCREN. | Till Intendent för Riksmusei Vertebrat-afdelning kallade | Akademien genom anställdt val Docenten vid Upsala Universite: | Dr FREDRIK ADAM SMITT. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Chejen för K. Topografiska Corpsen. Generalkarta öfver Sverige; södra delen. Stockholm 1870. Från K. Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova acta. Series 3:a Vol. 7: 2. Frän Royal Society i London. Philosophical transactions, Vol. 160: 1. Proceedings, M 119—123. Astronomical, magnetical and meteorological observations made at | Greenwich, 1868. | Magnetical and meteorological observations made at Greenwich 1868. Catalogne of scientific papers, Vol. 4. Från Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1870: 1. Frän Norddeutsche Seewarte i Hamburg. Mittheilungen, 3. (Forts.) | 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 1. Stockholm. Coleoptera Caffrari», annis 1538—1845 a J. A. Wanr- BERG collecta. Cureulionides descripsit Or. In. FÄnrzuvs. 'Meddeladt den 11 Jauuari 1871. Div. 1. ADELOGNATHI (Lacor».) 1. Episus (BILLB). hieroglyphicus: oblongus, niger, tomento och- raceo inzqualiter obductus, passim albido-squamosus; capite eruelatim impresso, rostro unisulcato; thorace oblongo, trisul- cato; elytris ovatis, lateribus posticeque seriatim tuberculatis, dorso eristis -obliquis elevatis, medio aream communem, deplana- tam, imeludentibus. Long. 12—14, lat. 44—54 millim. Caput quadratum, disperse punetatum, nigrum, albido-squa- mulosum, medio late sulcatum, postice et ante oculos transver- sim impressum, impressionibus densius ochraceo-tomentosis; oculi laterales, fere orbieulares, subconvexi, absque callis; rostrum capite vix vel parum longius, porreetum, medio late sulcatum, similiter ac caput punctatum, coloratum et vestitum. Antenna crassee, nigr&®, griseo-squamulose et setulos®, artieulis 3—7 transversis.. Thorax latitudine baseos dimidio longior, basi api- ceque truncatus, lateribus ante medium obtuse angulatus, ante angulos subconstrietus, supra parum convexus, sulcis tribus, exterioribus arcuatis, profunde exaratus, jugis interjacentibus medio subinterruptis; disperse punctatus, niger, albido-squamo- sus, cavitatibus densius ochraceo-tomentosis, lateribus fusco- vittatis. Elytra ovata, basi latitudine thoracis, at medio eodem plus duplo latiora, apice conjunetim rotundata, thorace plus duplo longiora, convexa, postice fere verticaliter deelivia, punctis majusculis, partim in series digestis, insculpta; ad latera dorsi tubereulis in singulo quinque, serjatis, atque in gibbere postico utrimque callo valido, transverso, et ante apicem tuberculis aliquot minoribus munita; prope suturam utrimque cristis dua- bus obliquis, linea elevata, flexuosa, subconjunctis, praedita, adjacente ante medium externe crista solitaria obliqua; tota nigra, albido-squamosa, insequaliter ochraceo-tomentosa, cristis ddorsalibus brunneo-subsetosis, posterioribus aream communem 4 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. subrotundatam albido-squamosam includentibus; callis postice nigris. Corpus subtus planum, punetatum, nigrum, squamositate albida teetum. Pedes mediocres, nigri, dense albido-squamosi. tibiis tarsisque nigro-setosis. Variat indumento fusco-cinereo. Episus flexuosus: elongatus, niger, dense cretaceo-squamosus: capite rostroque unisulcatis, fronte transversim insculpta, palpe- bris alte elevatis; thorace subangulatim dilatato, supra trisul- cato; elytris anguste ovalibus, substriato-punctatis, biseriatim tubereulatis, interne ante medium leviter ceristatis; impressioni- bus capitis thoracisque nec non elytrorum disco apiceque brunneo- tomentosis. Long. 12, lat. 34 millim. Episus fleeuosus (KLuG) Boh. in Sch. Gen. & Sp. Cure. Ile No np. 599: Episus dorsalis: elongatus, niger, cretaceo-squamosus, capite rostroque unisulcatis; thorace subeylindrieo, supra trisulcato; elytris oblongo-ovatis, interne substriatim, ad latera vage punc- tatis, interstitiis 2:0, 3:0 & 5:0 inconcinne elevatis tubereula- tisque; capite thoraceque vitta laterali elytrorumque disco brun- neis. Long. 12, lat. 33 millim. Caput subquadratum, nigrum, cretaceo-squamosum, vitta la- terali infuscata; supra sat profunde suleatum, postice transversim leviter impressum; oculi laterales, obovati; rostrum longitudine capitis illoque vix angustius, porreetum, profunde suleatum, nig- rum, dense cretaceo-sguamosum. Antenn® basin capitis vix attingentes, crassıe, cretaceo-squamosx et fusco-setulos&, articulis 2—7 transversis. Thorax latitudine fere dimidio longior, sub- eylindrieus, basi apiceque truncatus, supra parum convexus, sul- cis tribus profundis, exterioribus areuatis abbreviatisque, in- seulptus, niger, dense cretaceo-squamosus, vitta laterali fusea. Elytra oblongo-ovata, antice basi thoracis vix latiora, apice sub- truncata, thorace fere triplo longiora, convexa, postice declivia, punetis majusculis, interne subseriatim digestis, impressa, inter- stitiis 2:0 & 5:0 distinetius,.3:0 obsoletius, elevatis, tubereulis- que obsitis, quorum quatuor ante apicem reliquis majora; in interstitio 2:0 praeterea postice callo oblongo et ad latera antice costula obliqua, flexuosa, pradita; tota nigra, eretaceo-squamosa, vitta dorsali indeterminata, postice versus suturam dilatata, brunneo-tomentosa. Corpus subtus planum, disperse punetatum, nigrum, albido-squamosum. Pedes mediocres, dense albido-squa- mosi, femoribus apice fuscis; tibiis tarsisque nigro-setulosis. Episus angusticollis: elongatus, niger, dense cretaceo-squamosus; capite rostroque unisulcatis, fronte transversim impressa; thorace lateribus leviter angulato, supra trisulcato; elytris oblongo-ovatis, interne subseriatim, versus latera vage punctatis, interstitiis 2:0 et 5:0 irregulariter costatis, tubereulatis, illo pone medium callo valido, dilatato, supra subdeplanato, albido, praedito. Long. 10 —11, lat. 23—3 millim. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 5 Caput subquadratum, punctatum, longitudinaliter canalicu- latum, inter oculos transversim impressum, nigrum, cretaceo- squamosum, vitta laterali fusca; oculi laterales, obovati; rostrum capite paullo longius, antice leviter constrietum, supra profunde suleatum, cretaceo-squamosum, lateribus infuscatis. Antenna basın thoracis attingentes, cretaceo-squamos&, fusco-setulosx, artieulis intermediis had transversis. Thorax latitudine baseos parum longior, medio indistinete angulato-dilatatus, basi apice- que truncatus, supra parum convexus, punctatus, suleis tribus subparallelis profundis, intermedio subinterrupto, insculptus, niger, dense cretaceo-squamosus, suleis vittaque laterali utrimque fuseis. Elytra oblongo-ovata, antice basi thoracis vix latiora, apice valde obtusa, thorace fere triplo longiora, convexa, pone medium subgibbosa, puncetis majusculis, interne subseriatis, inseulpta, interstitiis 2:0 et 5:0 irregulariter costatis tubereula- tisque, costa interiore antice subduplicata, pone medium callo dilatato, supra deplanato, interrupta; tota nigra, cretaceo-squa- mosa, lateribus in individuis illaesis niveis, linea antica obliqua elevata fusca, dorso lituris indeterminatis fuseis, tuberculis ma- joribus apice callisque postice nigris, his supra plaga communi data albida, notatis. Corpus subtus planum, punctatum, dense cretaceo-squamoesum. Pedes mediocres, nigri, squamis eretaceis, fuscis immixtis, obdueti; tibüs tarsisque nigro-setu- los?s. Episus eognatus: elongatus, niger, dense cretaceo-squamosus; capite »equali, fronte transversim obsolete impressa; rostro apice suleato; thorace subeylindico, trisulcato; elytris ovalibus, interne subseriatim, ad latera vage punctatis, interstitiis tribus dorsali- bus inconeinne costatis, breulis obsitis, disco fusco-variegato. Long. 124, lat. 33 millim. j Caput subquadratum, disperse punctatum, nigrum, dense eretaceo-squamosum, vix manifeste canaliculatum, komme trans- versim leviter impressa; oculi laterales, obovati; rostrum capite paullo longius, at vix angustius, disperse punctatum, apicem versus profunde sulcatum, colore et indumento capitis. Antenn& basin capitis non attingentes, crass&#, nigra, griseo-squamulos, fusco-setulos®, artieulis 2— 7 transversis. Thorax latitudine dimidio longior, ante medium levissime ampliatus, basi apiceque truncatus, supra parum convexus, sat crebre punetatus, suleis tribus subinterruptis, antice abbreviatis, insculptus, niger squa- mositate cretacea obtectus. Elytra ovalia, antice thorace haud latiora, apice obtusa, thorace haud triplo longiora, modice con- vexa, punctis majusculis, interne subseriatim, ad latera vage et pareius, insculpta, interstitiis 2:0, 3:0 & 5:0 irregulariter costa- tis tubereulisque obsitis, costa intermedia ante medium dorsi cum interiore confluente, hac pone medium erista obliqua, ele- vata, interrupta; tota nigra, cretaceo- vel albido-squamosa, in disco posticeque plerumgque variegatim fusco-tomentosa. Corpus Be) 6 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1371. subtus, cum pedibus, punetatum, nigrum, albido-squamosum; tibiis tarsisque parcius fusco-setulosis. Episus contractus: oblongus, niger, ceretaceo-squamosus; capite rostroque unisulcatis, fronte transversim impressa; thorace di- stinete calloso-dilatato, supra suleis tribus foveolisque varlis in- sculpto; elytris brevibus, latis, inconeinne punctatis, costis in singulo duabus irregularibus, parce tubereulatis, instructis, dorso fusco-irroratis, plaga media communi dilutiore. Long. 10, lat. 3% millim. Caput subquadratum, punctatum, nigrum, ceretaceo-squamo- sum, supra canaliculatum, fronte transversim late impressa; oeuli laterales, obovati; rostrum capite vix longius et medio nonnihil angustius, porreetum, canalieulatum, colore et indu- mento capitis. Antenna brevissime, crass&, nigra, cimereo- squamoss#, fusco-setulos®, articulis 3—7 transversis. Thorax latitudine baseos dimidio longior, ante medium distinete calloso- dilatatus, basi apiceque truncatus, supra parum convexus, dis- perse punctatus, suleis tribus longitudinalibus, profundis, utrim- que abbreviatis, exterioribus subareuatis, foveolisque aliquot, quarum una prope basin transversa aliaque versus latera ante medium, obliqua, distinetiores, insculptus; totus niger, eretaceo- squamosus, fusco-variegatus. Elytra pone humeros oblique ex- tensos thorace triplo latiora, ultra medium sublinearia, apice conjunctim rotundata, latitudine vix dimidio longiora, convexa, interne tamen depressa, postice retusa, inconeinne rUgoso-punc- tata, costis duabus irregularibus, abbreviatis, elevatis, exteriore postice tuberceulis duobus minoribus praedita, interiore pone medium callo valido, subconico, terminata; tota nigra, cretaceo- squamosa, tomento fusco irrorata, supra callos plaga subtrigoma albida notata. Corpus subtus planum, punetatum, nigrum, cretaceo-squamosum. Pedes tenues, dense cretaceo-squamosi, tibiis tarsisque fusec-setulosis. Micerocerus (GYLLENH.) latipennis: oblongus, niger, subtus pareius albido-, supra inzqualiter ochraceo-squamosus; capite rostroque sulcatis, thorace valde inzequali, medio canaliculato, intra basin apicemque constrieto, dorso lateribusque fusco- vittatis, elytris inconeinne striato-punctatis, tubereulis, partim seriatim, obsitis, dorso macula trigona brunnea notatis. Long. 16, lat. 64 millim. Caput latitudine brevius, pone oculos profunde constrietum, , supra in medio canalieulatum, vertice utrimque callo valido, (luplici, transverso, elevato, fronte ad latera foveola impressa; nigrum, squamis albidis ochraceisque variegatum; oculi laterales, rotundati, prominuli; rostrum capite paullo longius ejusque latitudine, supra canaliculatum, apice triangulariter impressum, colore et indumento capitis. Antenne thoracem vix attingen- tes, nigr®, cinereo-squamosx, parce setulosx, articulis 3—7 transversis. Thorax latitudine baseos parum longior, intra basin z | | FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARITA. 7 apicemque profunde constrietus, pone strieturam anticam ro- tundato-ampliatus, in medio dorsi canalicula longitudinali in- seulptus, adjacentibus utrimque verrueis pluribus acervatis, ad latera tuberculo distinctiore elevato; totus niger, squamis creta- ceis, in medio dorsi lateribusque fusco-ochraceis, obteetus. Elytra. pone humeros obliquos thorace duplo latiora, ultra me- dium linearia, apice conjunctim subrotundata, latitudine vix duplo longiora, modice convexa, postice valde declivia, irregula- riter punctata, tuberculis numerosis adspersa, quorum plurima in series, unam scilicet lateralem, arcuatam, ad apicem exten- sam, reliquas ad basin dorsi, breves, obliquas, disposita, et quingue pone medium dorsi, conjunetim sub-semicireulariter ordinata, distinetiora; tota nigra, cretaceo-squamosa, ante me- ‘dium, juxta suturam, macula trigona determinata, tubereulis majoribus postice, plaga laterali antica. aliaque pone tubercula dorsalia brunneis; lateribus postice laetius albido-squamosis. Corpus subtus planum, rugoso-punctatum, nigrum, parce albido- squamosum. Pedes validiusculi, nigri, eretaceo-squamosi, femo- ribus posticis supra fuscis, ante apicem albo-annulatis. Mierocerus costalis: oblongus, niger, subtus lateribusque al- bido-, supra cinereo-squamosus; vertice foveolato, fronte callosa, rostro trisuleato; thorace irregulariter bicostato, intra basin api- cemque constricto; elytris sat concinne punctato-striatis, tuber- culis, partim seriatim, adspersis, ante medium prope suturam macula oblongo-triangulari, brunnea, notatis. Long. 14—144, lat. 5—6 millim. Caput inzequale, pone oculos constrietum, basi trifovelatum, inter oculos bicallosum, nigrum, cinereo-squamosum; oculi late- rales, rotundati, prominuli; rostrum capite longius, quadrangu- lum, supra suleis tribus, postice conniventibus, exaratum, apice triangulariter impressum, nigrum, cinereo-squamosum. Antennx ‚eapite cum rostro vix longiores, nigra, cinereo-squamulos, elava atra. Thorax latitudine baseos paullo longior, intra basin apicemgue constrietus, medio calloso-dilatatus, basi apiceque truncatus, supra modice convexus, vage punctatus, rugis varis irregularibus, quarum dus costiformes in tergo, elevatis; medio interrupte sulcatus, niger, cinereo-squamosus, lateribus fusco-, vittatis. Elytra X oblongo-ovalia, 2 latius ovata, antice basi thoraeis vix latiora, mox vero oblique ampliata, apice conjunc- tim obtuse rotundata, dorso parum convexa, postice declivia, ‘2 subretusa, lateribus inflexis; sat regulariter punetato-striata, pone medium callis duobus in singulo, cum tuberculo suturali trian- gulariter ordinatis, instructa, interstitio sexto arcuato tuberculis sat numerosis obsito, 2:0 et 4:0 etiam basi et pone callos tu- bereulatis; tota nigra, squamositate cinerea, lateribus plerumque albida, obducta, ante medium prope suturam macula oblongo- triangulari callisque dorsalibus postice brunneis. Corpus subtus punctatum, nigrum, albido-squamosum; abdomine medio im- 7 8 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. presso. Pedes longiuseuli, nigri, albido-squamulosi, parce se-[ tulosi. - 9. Microcerus fallaz: oblongus, niger, dense ochraceo-vel cine- reo-squamosus; capite bi-calloso, fronte impressa; rostro late sulcato; thorace inaequali, intra basin apicemque constricto, medio interrupte canaliculato; elytris irregulariter punctato- striatis, tubereulis partim seriatis obsitis, ante medium interne litura atrofaseieulosa notatis. Long. 104—13, lat. 33—44 wmillim. Caput latitudine brevius, pone oculos constrietum, fronte impressa, pone impressionem transversim bi-callosa; nigrum, ochraceo-squamosum; oculi laterales, subrotundati, modice con- vexi; rostrum capite longius, supra late sulcatum, colore et indumento capitis. Antenne thoracis apicem attingentes, crasse, nigra, fusco-ochraceo-squamos& et setulos®, clava atra, articulis 3—7 transversis. Thorax latitudine baseos paullo longior, me- dio rotundato-ampliatus, antice posticeque truncatus, intra basin apicemque constricetus, dorso canalicula, medio interrupta, in- seulptus, adjacente utrimque costa valida irregulari; intra angu- los baseos praterea fovea rotunda et versus latera anterius in- cisuris duabus, plus minusve distinctis, notatus; totus niger, inaequaliter ochraceo-tomentosus. Elytra pone humeros obliquos basi thoracis duplo latiora, ultra medium fere linearia, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, modice con- vexa, postice declivia, ante apicem utrimque impressa, irregula- riter punctato-striata, postice callis quinque elevatis, medio su- turali communi, duobusque utrimque antrorsum oblique disposi- tis, interstitio sexto praeterea tuberculis seriatim obsito, et oc- tavo pone humeros tuberculis duobus, posteriore majore, acu- minato, armato; tota nigra, ochraceo-vel cinereo-squamosa, ante medium prope suturam macula parva trigona, atro-fasciculata, notata. Corpus subtus planum, nigrum, squamis ochraceis vel cinereis vestitum. Pedes mediocres, nigri, uti corpus squamosi, tibiis subtus tarsisque erebre nigro-spinulosis. 10. Blosyrus (SCHÖNHERR) bufo: subovatus, niger, supra fusco- squamosus; fronte trisulcata; thorace medio dilatato. supra serobieulato, dorso viitis duabus albidis; elytris subglobosis, pro- funde striato-punctatis, interstitiis alternis costatis; pone hume- ros tuberculatis, postice squamulis albidis, medio in fasciam arcuatam condensatis, . irroratis. Long. 9—10, lat. 44—51 millim. Caput cum rostro latitudine vıx longius, vertice brevissimo, area interoculari latissima, longitudinaliter trisuleata; rostrum sublineare, incisura profunda a fronte disjunetum, supra os eX- cisum et reflexo-marginatum, vario modo seulpturatum, medio plus minusve distinete carinulatum, sicut caput fusco-silaceo- squamulosum; oculi laterales, rotundati, valde prominuli. An- tennz® capite cum rostro parum longiores, picex, funiculo se- It. 12. 13. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIZ. DS) tuloso, clava fusco-holosericea. Thorax latitudine vix brevior, antiece posticeque truncatus, medio distinete rotundato-ampliatus, supra rude calloso-scrobieulatus, niger, subtus silaceo-, supra fusco-squamosus, vittis duabus dorsalibus, plus minusve mani- festis, albidis. Elytra subglobosa, medio thorace duplo latiora, lateribus inflexa, apice conjunetim rotundata, fornicata, pro- funde et remote striato-punctata, interstitiis 2:0, 4:0 et 6:0 elevatioribus, subcostatis, costis exterioribus abbreviatis, inter- ‚stitis 6:0 et 8:0 ad humeros singulo tubereulo distinctiore armatis; nigra, squamositate fusco-umbrina, postice albido-irro- rata, vestita, ante medium fascia, versus latera antrorsum flexa, interdum medio interrupta, densius "albido-squamosa. Corpus subtus nigrum, vage punctatum, fusco-silaceo-squamosum. Pedes validiuseuli, nigri, fusco-silaceo-squamulosi, femoribus ante api- cem albido-annulatis, tibiis tarsisque nigro-setulosis. Blosyrus carinatus: niger, fusco-cinereo-squamosus; fronte tri- sulcata; thorace rotundato-ampliato, serobieulato, medio carinu- lato; elytris fere rotundatis, sat profunde striato-punctatis, su- tura postice interstitiisque alternis costatis; pone humeros bi- tubereulatis, postice squamulis albidis irroratis, circa medium in fasciam condensatis. Long. 73—10, lat. 32—51 millim. Blosyrus carinatus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. DaRUI=N2. p. 401, Proscephaladeres (ScH.) punctifrons: subovatus, niger, squa- mulis cinereis vestitus, fronte canalieulata; rostro basi oblique bi-eanalieulato; thorace fortiter rotundato-ampliato, sat crebre sranulato, antice obsolete carinulato; elytris remote punetato- striatis, interstitiis planis, plus minusve fusco-nebulosis, medio utrimque fascia obliqua densius squamosa. Long. 104—124, lat. 42—6 millim. Proscephaladeres punctifrons BoH. in ScH. Gen. & Sp. Cure. t. VW. p. 894. Lacorn. Gen. Col. pl. 61.7. 3. Obs. Individua spe occurrunt plus minusve denudata. Betatops (ScH.) cinerosus: oblongo-ovatus, niger, squamulis einereis adspersus; capite brevissimo, unisulcato: rostro sub- uadrato, medio carinato; thorace profunde canaliculato; elytris convexis, punctato-striatis, apice conjunctim acuminatis, postice ad latera utrimque litura e sqtuamulis condensatis notatis. Long. 12, lat. 4% millim. Caput longitudine triplo latius, medio longitudinaliter sul- catum, ad oculos calloso-elevatum, nigrum, cinereo-squamosum; oeuli laterales, rotundati, valde prominuli; rostrum supra de- pressum, ruguloso-punctatum, nigrum, cinereo-squamulosum, dorso longitudinaliter impressum, medio carinula, glabra, nota- tum. Antennz piceo-nigre, parcius squamos&, scapo oculos attingente, clava fusco-holosericea. Thorax subeonieus, latitu- dine postica paullo brevior, antice truncatus, postice medio leviter productus, supra modice convexus, ruguloso-punctatus, 14. 10 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. medio canalicula distincta, nee basin nec apicem plane attin- gente, insculptus, niger, squamulis cinereis adspersus. Scutellum minutissimum, punetiforme. Elytra subovalia, antice basi tho- raeis vix latiora, lateribus inflexa, apice conjunctim acuminata, thorace plus triplo longiora, valde convexa, postice verticaliter declivia, sat profunde punctato-striata, interstitiis subconvexis, coriaceis; nigra, squamulis cinereis, postice versus latera ut- rimque in maculam indeterminatam condensatis. adspersa. Oor- pus subtus ruguloso-punetatum, nigrum, squamulis einereis ad- spersum. Pedes concolores, femoribus pareius, tibiis densius pilosis, his intus crenulatis. Mimaulus (ScH.) testudo: breviter ovatus, niger, fusco- cinereo- pulverulentus; rostro apice emarginato; thorace brevissimo, subzequali; elytris setulis nigris parce adspersis, squamulis mi- nutissimis albidis obsolete, maeulatim, irroratis. Long. 345, lat. 24-—3 millim. Caput semieireulare, parum convexum, nigrum, indumento sordide terreno obductum: oculi laterales, parvi, rotundati; rostrum capiti contiguum, antrorsum angustatum, apice pro- funde emarginatum, colore et indumento uti capitis. Antennx medium thoracis vix attingentes, tenues, rufescentes. Thorax basi longitudine media fere quadruplo latior, antice basi dimi- dio angustior ibique late emarginatus, postice subtruncatus, lateribus rotundato-ampliatis; supra modice convexus, niger, indumento terreno vel fusco-einereo tectus. Elytra antice basi thoracis haud latiora,' retrorsum ampliata, apice .conjunetim ro- tundata, latitudine media vix vel parum longiora, convexa, lateribus inflexa, postice declivia, nigra, indumento fusco-cinereo, setulis nigris parce immixto, squamulisque minutissimis albidis, in disco maculatim in series longitudinales dispositis, obsolete irrorato, vestita. Pedes breviusculi, nigri, fusco-einereo-pollinosi, tarsis ferrugineis. Mimaulus papulosus: breviter ovatus, niger, fusco-einereo- squamulosus; capite thoraceque subpapulosis, hoc vittis duabus dorsalibus fuscis; elytris tenuissime striatis, parce setulosis, variegatim obsolete albido-squamulosis; antennis tarsisque ferru- gineis. Long. 4, lat. 23 millim. Caput subsemicirculare, parum convexum, nigrum, fusco- cinereo-squamulosum, papulis parvis poriferis obsitum: oculi laterales, parvi, rotundati; rostrum capiti contiguum, antrorsum attenuatum, supra planum, colore et imdumento capitis. An- tenna tenues, ferrugims®. Thorax basi longitudine media plus duplo latior, antice subtruncatus, postice medio leviter produc- tus, lateribus fortiter rotundato-ampliatis, supra modice con- vexus, niger, papulis rotundis, albidis, poriferis, obsitus, vittis duabus dorsalibus, minus determinatis, fuseis. Elytra antice basi thoracis haud latiora, retrorsum modice ampliata, apice conjunetim rotundata, latitudine media parum longiora, convexa, 16. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 11 lateribus inflexa, postice declivia, tenuissime striata, squamulis fusco-einereis, albidis variegatim immixtis, setulisque fuscis, sparsis, vestita. Pedes mediocres, piceo-nigri, fusco-squamulosi et setulosi, tarsis ferrugineis. Aosseterus (ScH.) argentatus: oblongus, niger, squamulis vi- ridi-aureis vestitus, supra fusco-tri-vittatus; rostro ultra medium canalieulato; thorace rotundato-ampliato, basi marginato, medio canalieulato; elytris oblongo-ovalıbus, striato-punctatis, pilis lon- gis erectis, albidis, adspersis. Long. 53—64, lat. 12—2 millim. Caput breve, convexum, nigrum, viridi-aureo-squamosum, medio longitudinaliter infuscatum; oculi laterales, rotundatı, parum convexi; rostrum capite duplo longius, sublineare, parum areuatum, supra a basi ultra medium tenuiter canaliculatum, nigrum, viridi-aureo-squamosum. Antenn:«e basin thoracis haud attingentes, picea, griseo-pubescentes, clava oblongo-ovali. Tho- rax latitudine baseos parum brevior, antice paullo angustior, basi apiceque truncatus, margine postico elevato; lateribus aequa- liter rotundatus, supra modice convexus, medio canalicula tenui, nec basin nec apicem attingente, insculptus, niger, viridi-aureo- squamosus, vittis tribus minus determinatis, media latiore, fuseis. Elytra oblongo-ovalia, antice basi thoracis vix latiora ibique reflexo-marginata, apice conjunetim acute rotundata, la- titudine triplo longiora, convexa, regulariter striato-punctata, interstitiis planis; nigra, viridi-aureo-squamosa, pilis longis erectis, albidis, sat crebre adspersa, vitta suturali latiore, sat determinata, atque interstitio sexto fuscis. Corpus subtus et pedes nigra, viridi-aureo-squamosa. Variat squamulis saturatius virescentibus, parum aureo- fulgentibus. dosseterus strigirostris: oblongus, niger, viridi-aureo-squamo- sus; capite conico, rostro supra strigoso, canalicula integra; thorace fusco-tri-vittato; elytris oblongo-ovalibus, apice acumina- tis, tenuiter striato-punetatis, setis albidis adspersis, ad latera argenteo-vittatis, sutura obsoletius infuscata. Long. 44, lat. 14 millım. Gaput convexum, antrorsum attenuatum, nigrum, viridi- aureo-squamulosum, fronte linea tenuissima inseulpta; oeuli laterales, majusculi, breviter ovales; rostrum capite parum lon- gius, deflexum, sicut caput coloratum et indutum, supra in me- dio canalicula, usque ad apicem extensa, insculntum, adjacente utrimgue linea elevata, obliqua. Antennae basin thoracis vix attingentes, rufescentes, tenuiter pubescentes, clava breviter ovata. Thorax latitudine baseos haud brevior anticeque vix angu- . stior, basi apiceque truncatus, margine postico elevato, lateribus zequaliter rotundatus, supra modice convexus, intra apicem trans- versim leviter impressus, medio tenuiter canaliculatus, niger, viridi-aureo-squamosus, dorso vittis tribus latioribus fuscis. Elytra oblongo-ovalia, antice basi thoraeis haud latiora, apice conjunetim 12 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ja [p 0) 19. subacuminata, latitudine triplo longiora, convexa, regulariter striato-punctata, interstitiis planis; nigra, viridi-aureo-squamosa, setulis erectis albidis sat erebre adspersa, ad latera vitta laetius argentea ornata, vitta suturali fusca minus distineta. Pedes mediocres, picel, viridi-aureo-squamulosi, tibiis rufescentibus, antieis apice arcuatis, intus spinulosis. Aosseterus cinerascens: oblongus, niger, squamositate dilute einerea vestitus, fronte, rostro thoraceque canalieulatis; elytris oblongo-ovalibus, tenuiter striato-punctatis, sat dense pilosis, margine laterali lzetius argenteo-squamulato. Long. 34, lat. 1 millim. Caput subconicum, fronte tenuissime canalieulata; oculi laterales, majusculi, subrotundati; rostrum eapite parum longius, distinete canaliculatum; antenne tenues, fusco-ferruginex, clava holosericea. Thorax latitudine baseos haud brevior anticeque vix angustior, basi apiceque truncatus, margine postico elevato, lateribus :.equaliter rotundatus, supra modice convexus, intra apicem transversim leviter impressus, medio distinete canalieu- latus, niger, squamulis pallide einereis, pube tenui concolore immixtis, vestitus. Elytra oblongo-ovalia, antice basi thoraeis vix latiora, apice conjunctim acute subrotundata, latitudine triplo longiora, convexa, regulariter striato-punctata, interstitiis planis, nigra, pallide cinereo-squamulosa, pilis erectis albidis erebre adspersa, marginibus laterum late argenteis. Pedes medioeres, femoribus piceis, einereo-squamulosis, tibiis tarsisque fusco-ferrugineis, griseo-pubescentibus, tibiis antieis intus spi- nulosis. \ Aosseterus melancholicus: oblongus, niger, inzequaliter cinereo- argenteo-squamosus, thorace elytrisque pilis ereetis adspersis, illo tenuissime canaliculato, obsolete fusco-tri-vittato, his di- stinetius striato-punctatis, rostro longitudinaliter strigoso. Long. 3, lat. 1 millim: . Caput convexum, nigrum, punetatum. fronte pareius, la- teribus dense cinereo-argenteo-squamosis; oculi laterales, rotun- dati; rostrum capite fere duplo longius, sublineare, supra tenu- iter strigosum, canalicula obsoleta, abbreviata, insculptum, ni- orum, squamulis cinereo-argenteis obsitum. Antenna tenues, picese, einereo-pubescentes. Thorax latitudine baseos haud bre- vior anticeque parum angustior, basi apiceque truncatus, mo- dice rotundato-ampliatus, supra leviter convexus, ereberrime punetatus, medio tenuiter canalieulatus, intra apicem transver- sim leviter impressus, niger, subtus dense, supra parcius cine- reo-argenteo-squamulosus, pilis erectis albidis adspersus, dorso obsoletius fuseo-trivittato. Elytra subovalia, antice basi thora- cis haud latiora, apice conjunetim acute rotundata, latitudine duplo longiora, convexa, sat fortiter striato-punctata, interstitiis fere planis; nigra, lateribus dense, dorso parcius, einereo-ar- genteo-squamulosa, pilis ereetis albidis sat erebre obsita. Corpus 20. 21. FAHRA&US, GOLEOPTERA CAFFRARIA. 13 subtus nigrum, densius 'einereo-argenteo-squamosum. Pedes longiuseuli, picei, femoribus spuamulosis, tibiis tarsisque griseo- pilosis. Aedophronus (ScH.) setosus: oblongus, niger, imaequaliter fusco-et ceinereo-argenteo-squamosus, supra sat dense griseo-seto- sus; fronte canalieulata; thorace fuseo-vittato: elytris dorso vittaque laterali fuscis; antennis pedibusque ferrugineis. Long. 3, lat. 12 millim. Caput longitudine duplo latius, nigrum, fusco-olivaceo- squamulosum, indeterminate albido-vittatum, fronte canaliculata; oeuli laterales, rotundati; rostrum capite paullo brevius, linea inseulpta ab eodem disjunetum, nigrum, squamulis fuseis albi- disque variegatum, griseo-setulosum. Antenne capite cum rostro paullo longiores, tenues, ferrugine@. Thorax longitudine tere duplo latior, antice posticeque truncatus, leviter rotundato- ampliatus, supra modice convexus, crebre punetulatus; niger, squamulis fuscis et pallide einereis, in vittas alternatim con- densatis, setulisque griseis dense immixtis, vestitus. Elytra subovata, antice bası thoracis vix latiora, apice conjunetim an- guste rotundata, latitudine duplo longiora, modice convexa, postice declivia, regulariter punctato-striata, interstitiis dorsali- bus nonnihil convexis, nigra, dorso communi vittaque intra- marginali fusco-squamulosis, ipso margine vittaque discoidali einereo-argenteo-squamosis; tota dense griseo-setulosa. Corpus subtus piceum, tenuiter cinereo-argenteo-squamulosum. Pedes mediocres, ferruginei, femoribus parce squamulosis, tibiis tarsisque griseo-pilosis. Strophosomus (SCH.) variabilis: sub-ovatus, niger, squamulis einereo-argenteis vestitus, fronte rostroque deplanatis, illa brevi- ter canalıculata; thorace transverso, disperse granulato; elytris fornicatis, striato-punctatis, in dorso subseriatim fusco-pustula- tis; antennis piceis. Long. 8I—10, lat. 4—54 millim. Caput latitudine baseos dimidio brevius, nigrum, squamulis einereo-argenteis adspersum, vertice parum convexo, fronte late impressa, tenuiter canaliculata; oculi laterales, semi-globosi; rostrum capite haud longius, linea impressa arcuata ab eodem distinetum, supra planum vel nonnumquam leviter impressum, medio interdum linea longitudinali laeevi notatum, simäliter ac eaput coloratum et squamosum. Antenna tenues, picex, cine- reo-pubescentes, clava majuscula, ovata, fusco-holosericca. Tho- vax latitudine baseos dimidio brevior, apice late leviter emar- ginatus, basi truncatus et distinete marginatus, lateribus zequa- liter rotundato-ampliatus, supra parum convexus, granulis vel _ tuberculis parvis sat crebre obsitus, in medio versus apicem carinula obsoleta interdum 'praeditus, niger, Cinereo-argenteo- squamosus. Elytra obovata, subglobosa, antice basi thoracis nonnihil latiora, apice conjunctim anguste rotundata, latitudine media dimidio longiora, valde convexa, lateribus inflexa, postice 14 ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 2 2 I. deelivia, subremote striato-punctata, nigra, cinereo-argenteo-squa- mosa, ‚striis 1-—7 pustulis fuseis sat’erebre obsitis. Corpus subtus nigrum, punetatum, cinereo-squamosum. Pedes medi- ocres, nigri, cinereo-squamosi, femoribus modice elavatis, tibiis interne pilosis, tarsis subtus griseo-spongiosis. Variat indumento dorsi obscurius cinereo. Strophosomnus lineatus: subovatus, niger, inaqualiter fusco-et cinereo-albido-squamosus, fronte canaliculata, rostro bisulcato; thorace supra granulato, fusco-tri-vittato; elytris fornicatis, stri- ato-punctatis, dorso alternatim fusco-et albido-vittatis. Long. 74—84, lat. 33—41 millim. Caput latitudine baseos fere dimidio brevius, nigrum, sub- tus dense albido-squamosum supra squamulis albidis, fuseis immixtis, obsitum, fronte canalieulata; oculi laterales, rotundati, convexi; rostrum capite haud longius et parum angustius, suleo transverso, subarcuato, ab illo disjunctum, supra planum, basi suleis duobus brevibus, approximatis, antrorsum divergentibus, insculptum, nigrum, albido-squamulosum. Antenna tenues, pi- cex, fusco-pilos®, clava fusco-holosericea, apice acuminata. Tho- rax longitudine dimidio latior, basi apiceque truncatus, lateribus zequaliter rotundato-ampliatus, supra modice convexus, punctu- latus granulisque sat crebre adspersus, niger, ceinereo-albido- squamosus, dorso vittis tribus, minus determinatis, fuseis. Elytra £ breviter ovata, antice basi thoracis parum latiora, apice con- junetim rotundata, latitudine media dimidio longiora, valde convexa, lateribus inflexa, postice declivia, remote striato-punc- tata, nigra, albido-squamosa, interstitiis 1:0, 3:0 et 3:o fusco- cinereis. Corpus subtus nigrum, dense albido-sgquamosum. Pe- des mediocres, nigri, cimereo-albido-squamosi; tarsis subtus fusco-spongiosis. Variat interstitiis elytrorum fuscis plus minusve albido- irroratis, vel elytris fere totis albido- -squamosis. Sirophosomus aspericollis: subovatus, niger, squamulis viri- dibus teetus; capite thoraceque granulis obsitis; fronte canali- eulata; rostro bisulcato, apice emarginato; thorace obsolete ca- rinulato; elytris lien ovatis, strlato- -punctatis. Long. 64— 73, lat. 92 31 millim. Caput latitudine baseos dimidio brevius, supra depressum, punetatum, disperse granulatum, nigrum, viridi-squamosum, fronte profunde canalieulata; oculi laterales, rotundati, valde prominuli; rostrum capite vix longius, antrorsum nonnihil al- tenuatum, sulco transverso, flexuoso a fronte disjunetum, apice profunde emarginatum, suleis duobus, basi approximatis, antice divergentibus, insculptum, nigrum, sieut caput granulatum et squamosum. Antenna tenues, picer, fusco-pilos®, clava holo- sericea, acuminata. Thorax longitudine media fere duplo latior, ante medium modice rotundato-ampliatus, antice leviter emargi- natus, postice truncatus, margine elevato; supra modice con- 2 [SS Nn FÅHREUS, COLEOPTERA CAFFRARLE. 15 vexus, punctatus, granulis crebre adspersus, niger, viridi-squa- mosus, obsolete fusco-tri-vittatus. Elytra breviter ovata, an- tice bası thoracis vix latiora, apice conjunctim subacuminata, latitudine media vix dimidio longiora, subfornicata, lateribus inflexa, postice declivia, regulariter striato-punctata, interstitiis planis, coriaceis, nigra, zequaliter viridi-squamosa. Corpus sub- tus et pedes nigra, viridi-squamosa, tibiis tarsisque tenuissime pubescentibus. Strophosomus amplicollis: subovatus, niger, squamulis cine- reis ochraceisque tectus, capite thoraceque setulis brevissimis adspersis; fronte canalieulata, rostro apice emarginato; thorace obsolete fusco-tri-vittato; elytris regulariter punetato-striatis. Long. 54, lat. 24 millim. Caput longitudine quadruplo latius, nigrum, squamulis ci- nereis, ochraceis maculatim immixtis, vestitum, setulis minutis decumbentibus, fuscis, parce obsitum, fronte canalieulata; oculi laterales, prominuli, retrorsum acuminatim vergentes; rostrum capite paullo longius, sulco transverso arcuato ab eodem dis- tinetum, apice emarginatum, supra depressum, colore et indu- mento capitis. Antenne fusco-ferrugine®, scapo basin capitis attingente. Thorax longitudine fere duplo latior, antice basi non angustior, pone medium fortiter rotundato-ampliatus, basi apieeque truncatus, supra modice convexus, niger, cinereo-squa- mosus, vittis tribus minus determinatis ochraceis ornatus, se- tulis minutis fuseis adspersus. Elytra antice basi thoracis vix latiora, pone humeros rotundato-dilatatos vix ampliata, apice eonjunctim anguste votundata, Jatitudine fere duplo longiora, modice convexa, lateribus inflexa, postice declivia, regulariter punctato-striata, nigra, ad latera cinereo-, in dorso ochraceo- squamosa, postice indistincte setulosa. Corpus subtus et pedes nigra, cinereo-squamosa, tibiis crassiusculis, setosis. Strophosomus longulus: oblongus, niger, fusco-einereo-squamu- losus, setulis griseis adspersus, antennis piceo-ferrugineis, fronte canaliculata, rostro plano, triangulariter emarginato; oculis valde prominulis, retrorsum vergentibus; thorace alutaceo, modice rotundato-ampliato, obsolete fusco-tri-vittato; elytris regulariter punetato-striatis. Long. 6, lat. 24 millim. Strophosomus longulus Bot. in ScH. Gen. et Sp. Cureul. b»NV.ıP. 880. Strophosomus convewicollis: oblongus, niger, squamositate, supra ochracea, subtus griseo-albida vestitus, dorso tenuissime setulosus; fronte rostroque apice canaliculatis; thorace convexo, suleato, lateribus fusco-vittatis; elytris regulariter punetato-stri- atis. Long. 42, lat. 1% millim. Caput longitudine duplo latius, depressum, nigrum, squa- mositate ochracea, postice triangulariter albida, vestitum, fronte distincte eanalieulata; oculi laterales, prominuli; rostrum capite haud longius, antrorsum attenuatum, supra planum, antice ca- & 16 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. naliculatum, nigrum, squamulis griseo-albidis, versus basin ochraceis vestitum. Antenn® ferruginex, scapo fere basin ca- pitis attingente. Thorax latitudine baseos dimidio brevior an- ticeque parum angustior, zequaliter rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra convexus, medio distinete suleatus, niger, subtus lateribusque griseo-albido-squamosus, vitta laterali fusco-ochracea; dorso ochraceo-squamosus et. disperse setulosus, vittis dorsalibus fuseis vix observandis. Elytra antice basi tho- racis haud latiora, »equaliter et modice rotundato-ampliata, pos- tice conjunetim rotundata, latitudine media fere duplo longiora, modiee convexa, lateribus inflexa, postice declivia, regulariter punetato-striata, nigra, squamositate, ad latera grisco-albida, in dorso ochracea, setulis minutis concoloribus mixta, vestita. Corpus subtus nigrum, dense griseo-albido-squamosum. Pedes wediocres, picei, squamulis pilisque dilute ochraceis obsiti. Strophosomus sparsus: oblongus. niger, subtus lateribusque einereo-squamosus, dorso squamulis fusco-olivaceis, setulis im- mixtis, inzequaliter vestitus, fronte canaliculata; thorace trans- verso, metallico-vittato, elytris griseo-variegatis, postice seriatim pilosis. Long. 32—4#, lat. 14—1% millim. Caput latitudine dimidio brevius, depressum, nigrum, fusco- olivaceo-squamosum et griseo-setulosum, fronte tenuitor canalieu- lata; oculi laterales, retrorsum prominuli; rostrum capite vix longius, antrorsum angustatum, Iinea impressa transversa a fronte destinetum, apice emarginatum, colore et indumento ca- pitis. Antenn& ferruginee, pubescentes, scapo- marginem ocu- lorum posticum attingente. Thorax latitudine baseos dimidio brevior anticeque vix angustior, basi apiceque truncatus, lateri- bus zequaliter rotundato-ampliatis; supra modice convexus, ni- ger, subtus lateribusque einereo-squamosus, vitta laterali nigri- cante; supra fusco-squamosus, setulis minutis deeumbentibus parce adspersus, vittis duabus argenteis aut cupreis ornatus. Elytra, cum humeris oblique extensis, thorace plus dimidio la- tiora, ad medium fere linearia, dein sensim angustata, apice conjunetim subrotundata, latitudine duplo longiora, modice con- vexa, distinete punctato-striata, nigra, squamulis, ad latera ci- nereis, in dorso fusco-olivaceis, postice albido-variegatis, obsita. ante medium setulis minutis, posterius pilis erectis seriatis a bidis, adspersa. Corpus subtus et pedes nigra, cinereo-squa- mulosa, squamulis pedum interdum metallico-spler | Strophosomus barbifrons: oblongus, niger »lbido squamosus, supra umbrino-vittatus; fronte impressa. eanalu ata, postice medio fusco-fascieulosa; thorace vitta media glabra. Long. 5, lat. 2 millim. Caput longitudine dimidio latius, nigrum, puncetatum, varie- gatim umbrino-albidoque squamosum, fronte impressa, tenuiter canalieulata, postice in medio fascieulatim fusco-pilosa; oculi laterales, retrorsum prominuli; rostrum capite vix longius,;sang i 29. 30. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 17 trorsum angustatum, supra obsolete carinulatum, uti caput co- loratum et indutum. Antenna picex, pubescentes, scapo mar- ginem oculorum postieum attingente. Thorax latitudine postica parum brevior anticeque vix angustior, basi apiceque truncatus, lateribus pone medium leviter rotundato-ampliatis, intra apicem plieatis, ante basin subsinuatis; supra modice convexus, dis- perse punetatus, niger, albido-argenteo-squamosus, dorso vittis tribus latis, determinatis, umbrino-squamosis, ornatus, media setulosa, aream longitudinalem glabram, strigosam, ineludente. Elytra subovalia, antice basi thoraeis vix latiora, apice con- junetim subacuminata, latitudine duplo longiora, modice con- vexa, tenuiter punetato-striata, interstitiis planis; albido-argenteo- squamosa, postice parce setulosa, vitta suturali, latiore, et in singulo striga discoidali, irregularibus, umbrino-squamulosis, ormata. Corpus subtus et pedes nigra, albido-argenteo-squamosa, tiblis fusco-setulosis. Strophosomus setifer: oblongus, niger, subtus squamositate eimereo-argentea vestitus, supra dense umbrino-squamosus, se- tulis minutis albidis adspersus, thorace elytrisque vitta laterali grisea notatis, fronte canaliculata, antennis pedibusque rufescen- tibus. Long. 33, lat. 12 millim. Caput longitudine duplo latius, depressum, nierum, um- brino-squamosum, disperse albido-setulosum, orbita oculorum verticeque albidis, fronte tenuissime canaliculata; oculi latera- les, prominuli, retrorsum extensi; rostrum capite haud longius, antrorsum angustatum, linea impressa, transversa, a fronte dis- tinctum, apice emarginatum, supra planum, nigrum, umbrino- squamulosum. Antenn® rufescentes. scapo marginem oculorum posticum attingente. Thorax latitudine baseos vix brevior, nec antice angustior, basi apiceque truncatus, lateribus leviter ro tundato-ampliatis; supra modice convexus, linea media tenuissi- ma insculptus, niger, dense umbrino-squamulosus, disperse al- bido-setulosus, in dorso vittis tribus dilutioribus obsoletis, ad latera vero vitta grisescente distinetiore, notatus. Elytra subo- valia, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim rotun- data, modice convexa, regulariter striato-punctata, nigra, dense umbrino-squamosa, setulis albidis seriatim obsita, interstitio sexto, margine laterali nec non lituris baseos apieisque griseo- albidis. Corpus subtus nigrum, cinereo-argenteo-squamosum, nitidum. Pedes mediocres, rufescentes, parce squamosi, tibiis distinetius setulosis. Strophosomus ambiguus: oblongus, niger, squamulis griseis, metallico-splendentibus, insequaliter adspersus; fronte canalicu- lata; thorace fortiter rotundato, obsolete fusco-tri-vittato; elyt- ris remote striato-punctatis. Long. 3%, lat. 13 millim. Caput transversum, vage punctatum, nigrum, parce griseo- squamulosum, fronte canalieulata; oculi laterales, retrorsum pro- “ Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. Pe LINGON 2 18 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. minuli; rostrum capite haud longius, supra planum, punctatum, lineola parva impressa a: fronte distinetnm, .nigrum, parce griseo-squamulosum. Antenna nigro-picee, scapo rufescente, marginem oculorum posticum attingente. Thorax latitudine baseos vix brevior antieeque vix angustior, fortiter rotundato- ampliatus, basi apiceque truncatus, supra modice convexus, vag punetatus, linea media laevi, niger, squamulis griseis, cupreo- micantibus, adspersus, obsolete fasen tri-vittatus. Elytra antie basi thoracis parum latiora, pone humeros rotundatos parum ampliata, apice conjunctim rotundata, latitudine media duplo longiora, modice convexa, remote striato-punctata, nigra, nitida, squamulis griseis, variegatim cupreo-micantibus, adspersa. Cor- pus subtus nigrum, squamulis sicut pagina superior parcius ob- situm. Pedes mediocres, nigri, griseo-pubescentes. Strophosomus brevicollis: oblongus, niger, squamulis griseis, variegatim metallico-splendentibus, obsitus, supra setosus, front canaliculata; thorace fortiter transverso, lateribus deplanatis, basi elytris distinete latiore, angulis acuminatim prominulis; elytris punctato-striatis, humeris in spinam produetis. Long lat. 22 millim. Caput longitudine duplo latius, depressum, nigrum, griseo squamosum, disperse setulosum, fronte distincte canaliculata; oculi laterales, prominuli, retrorsum acuminatim flexi; rostru capite paullo longius, antrorsum angustatum, supra depressum linea impressa a fronte distinctum, colore et indumento capitis. Antenn® ferruginex, scapo marginem oculorum posticum attin gente. Thorax basi longitudine media fere triplo latior, antror sum angustatus, antice medio distinete emarginatus, postie utrimque sinuatus, margine laterali deplanato, angulis postici acuminatim prominulis, supra parum convexus, medio carinul brevi notatus, niger, squamulis griseis, ad latera et circa cari- nulam metallico-splendentibus, obsitus setisque erectis griseis adspersus. Elytra antice conjunctim emarginata ibique basi thoraeis distinctissime angustiora, pone Ener acuminatim produetos modice ampliata, apice conjunetim rotundata, latitu- dine media duplo longiora, convexa, regulariter punctato-striata, interstitils coriaceis; nigra, squamulis griseis, variegatim metal lico-splendentibus, obsita setisque griseis adspersa. Corpus sub- tus et pedes nigro-picea, griseo-squamosa, tibiis tarsisque setu- losis. Obs. Quoad formationem thoracis a genere Strophosome hae species sat manifeste discedit, attamen characteribus rel: quis omnino congruentibus, ab eodem vix rite separari potest, Strophosomus strigifrons: oblongo-ovatus, niger, squamulis eimereo-argenteis, helvo-griseis et umbrinis insequaliter vestitus; fronte canaliculata, utrimque 5-strigosa; thorace transverso, pon medium leviter rotundato-ampliato, dorso carinato; elytris sub- fornicatis, striato-punctatis, sutura vittisque duabus disei albidis, _ FÄHRAUS, COLEOPTRRA CAFFRARIA. 19 interstitiis 2:0 et 5:0 interrupte fusco-umbrinis, in medio dorsi punetis 4 distinetioribus, in arcum transversum dispositis, albis. Long. 11, lat. 44 millim. Caput transversum, depressum, nigrum, helvo-squamosum, fronte medio canaliculata, utrimque strigis 5 notata; oculi late- rales, prominuli. retrorsum vergentes; rostrum capite parum longius, longitudinaliter impressum, medio carinatum, margini- bus laterum elevatis, colore et indumento capitis: Antenns tenues, scapo oculos excedente, ferrugineo, apice fusco, funiculo piceo, setuloso, clava fusco-holosericea. Thorax latitudine bas- eos dimidio brevior anticeque angustior, pone medium modice votundato-ampliatus, supra parum convexus, corlaceus, niger, helvo-squamosus setulisque concoloribus adspersus, dorso late subdenudato, fusco, medio carinato. Elytra antice thorace pa- rum latiora, pone humeros rectangulos ad medium sensim am- pliata, apicem versus iterum angustata, ipso apice conjunctim subaeuminata, thorace fere quadruplo longiora, valde convexa, lateribus inflexa, postice declivia, tenuiter striato-punctata, nigra, ad latera einereo-argenteo-squamosa, sutura vittisque duabus diseoidalibus utrimque albido-squamosis, interstitiis 2:0 et 5:0 interrupte et ivregulariter fusco-umbrinis, in medio dorsi pun- ctis 4, in arcum communem dispositis, albis distinctioribus; setulis praterea albidis decumbentibus, prssertim postice, ad- spersa.. Corpus subtus nigrum, cinereo-argenteo-squamosum, parapleuris thoracis profunde punctatis. Pedes longiuseuli, nigri, femoribus umbrino-squamulosis, tibiis tarsisque fusco- setulosis. Strophosomus plumbeus: oblongus, niger, aqualiter cinereo- squamulosus, fronte strigosa, medio canalieulata, rostro subtri- carinato; thoraeis lateribus prope basin rotundato-ampliatis, dorso carinulato; elytris remote striato punctatis; antennis fer- rugineis. Long. 74, lat. 2% millim. Caput longitudine plus duplo latius, depressum, nigrum, cimereo-squamulosum, fronte strigosa, medio canalieulata; oculi laterales, prominuli, retrorsum vergentes; rostrum capite vix longius, supra planum, carinis tribus distantibus elevatis, colore et indumento capitis. Antenna tenues, ferruginexe, pilosz, seapo marginem oculorum postieum attingente, clava oblongo- ovali, acuminata. Thorax latitudine baseos dimidio brevior, sed antice parum angustior, basi apiceque truncatus, lateribus longe pone medium rotundato-ampliatis; supra modice conve- zus, coriaceus vel granulatus, niger, cinereo-squamulosus, medio carinula tenui, lsevi, glabra, notatus. Elytra antice conjunctim emarginata ibique, cum humeris acuminatim extensis, thorace paullo latiora, medio leviter rotundato-ampliata, versus apicem attenuata, 'latitudine media plus duplo longiora, modice con- vexa, regulariter striato-punctata, aequaliter cinereo-squamulosa, 20 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. 39. haud setulosa. Corpus subtus et pedes nigra, sequaliter einereo- spuamulosa; parapleuris thoracis disperse punetatis. Sciaphilus (ScH.) variegatus: oblongus, niger, orichalceo- squamosus, tenuissime setulosus; thorace dorso fuseo-tri-vittato; elytris punctato-striatis, fusco-variegatis; femoribns dentatis; antennis, tibiis tarsisque rufescentibus. Long. 42, lat. 12 millim. Caput basi longitudine vix latius, nigrum, orichaleeo-squa- mulosum et setulosum, fronte lineola impressa; oculi ovales, convexiusculi; rostrum capite vix longius et dimidio angustius, supra in medio tenuissime carinulatum, colore et indumento capitis. Antenna tenues, rufescentes, griseo-pilos®e, scapo me- dium oculorum attingente.e Thorax subquadratus, lateribus zequaliter levissime rotundato-ampliatis; basi apiceque truncatus, supra modice convexus, punctulatus, niger, orichalceo-squamul- osus et setulosus, dorso obsolete fusco-tri-vittato. Elytra obo- vata, basi conjunctim emarginata ibique thorace vix latiora, pone angulos humerales distinete rotundato-ampliata, a medio iterum attenuata, apice conjuncetim anguste rotundata, thorace fere triplo longiora, convexa, distinete punctato-striata, nigra, variegatim orichalceo-fuscoque-squamosa, setulis minutissimis adspersa. Corpus subtus nigrum, squamulis orichalceis obsitum. Pedes longiusculi, femoribus fortiter clavatis, subtus ante apicem dente acuto armatis, piceis, tenuiter orichalceo-squamulosis, postieis ante apicem albido-annulatis; tibiis tarsisque rufescen- tibus, pilosis. } Podionops (ScH.) Wahlbergü: oblongus, niger, opacus, vari- egatim albido-squamosus; oculis peduneulatis; capite thoraceque canaliculatis, hoc cylindrico, transversim impresso; elytris punc- tato-striatis, apice acuminatis. Long. 64, lat. 2 millim. Podionops Wahlbergi ScH. Mant. Cure. 2:a p. 37. Caput latitudine postica paullo brevius, supra coriaceum, medio leviter impressum, distinete canaliculatum, lateribus dense albido-squamosis, fronte pedunculis duobus subeylindrieis, divergentibus, pradita, quorum apicem oculi semiglobosi oceu- pant; rostrum capite paullo longius, apice emarginatum, supra planum, coriaceum, canalicula, a fronte continuata, insceulptum, squamulis albidis ad latera densius obsitum. Antenne medium thoraeis non attingentes, picex, tenuiter griseo-pubescentes. Thorax eylindrieus, latitudine paullo longior, basi apiceque truncatus, lateribus pone medium leviter sinuatis; supra con- vexus, intra apicem et pone medium transversim impressus, sat cerebre punctulatus, medio longitudinaliter canaliculatus, dorso nudo, lateribus dense albido-squamosis. Sceutellum minu- tum, apice rotundatum. Elytra antice basi thoracis duplo la- tiora, pone humeros, nonnihil retusos, fere linearia, pone medi- um attenuata, apice submucronata, thorace fere triplo longiora, convexa, regulariter punctato-striata, interstitiis parum comvexis, © air 3 ry FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 21 eoriaceis; tota nigra, variegatim albido-squamosa, pone medium fascia distinctiore denudata. Corpus subtus et pedes dense albido-squamulosa, femoribus posterioribus pone medium fusco- plagiatis. _ > Piazomias (ScH.) viridanus: oblongus, niger, viridi-squamosus, fronte rostroque canalieulatis; thorace latitudine longiore, pone medium ämpliato, dorso canaliculato; elytris obovatis, striato- : punctatis, tenuissime setulosis. Long. 6, lat. 24 millim. Caput latitudine baseos vix brevius, subdepressum, nigrum, squamulis viridibus, medio setulis griseis immixtis, obsitum, fronte lineola impressa;, oculi laterales, subovales; rostrum ca- pite vix longius eodemque parum angustius, lineare, medio canaliculatum, utrimque subcarinatum, nigrum, viridi-squamosum. Antenna picex, cinereo-pubescentes, scapo medium oculorum attingente, articulo 2:0 funiculi tertio parum longiore.. Thorax latitudine baseos manifeste longior, pone medium rotundato- ampliatus, versus basin breviter et abrupte angustatus, versus apicem sensim attenuatus, antice posticeque truncatus, intra apicem constrietus, margine postico elevato; supra convexus, postice transversim elevatus, niger, squamulis viridibus, metal- lieo-nitentibus, vestitus, vittis tribus dorsalibus obsolete obscu- rıoribus. Scutello caret. Elytra sub-obovata, antice basi tho- racis vix latiora ibique conjunctim leviter sinuata et reflexo- marginata, pone angulos humerales distinete rotundato-ampliata, a medio apicem versus sensim attenuata, ipso apice conjunctim anguste rotundata, latitudine media plus duplo longiora, con- vexa, temuiter striato-punctata, nigra, squamulis viridibus, ad latera laetioribus, nitidioribus, in dorso, praesertim postice, se- tulis griseis immixtis, vestita. Corpus subtus nigrum, squamu- lis viridibus, metallico-nitentibus, vestitum. Pedes nigro-picei, viridi-argenteo-squamulosi et griseo-setulosi, femoribus modice clavatis, tibiis interne denticulatis. Piazomias palliatus: elongatus, niger, silaceo-argenteo-squa- mosus, vittis in thorace tribus et in singulo elytrorum totidem nigris; fronte, rostro thoraceque canaliculatis; eiytris tenuitor punctato-striatis. Long. 7, lat. 2 millim. Caput latitudine baseos parum brevius, coriaceum, nigrum, ‚silaceo-argenteo-squamosum, fronte canaliculata; oculi ovales, parum prominuli; rostrum longitudine capitis, at eodem paullo angustius, lineare, supra in medio canaliculatum, utrimque sub- carinatum, nigrum, silaceo-argenteo-squamulosum. Antennz ni- sr, einereo-pilos®, scapo medium oculorum attingente, articulo 2:0 funieuli sequente parum longiore. Thorax latitudine baseos haud brevior anticeque vix angustior, pone medium modice rotundato-ampliatus, antice posticeque truncatus, margine basali elevato; supra convexus, rugulosus, medio distincte canalicula- tus, niger, silaceo-argenteo-squamosus, vittis tribus dorsalibus distantibus nigris. Sceutello caret. Klytra sub-obovata, antice (SG [SD] (00) (oj 22 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. basi thoracis vix latiora ibique conjunctim leviter emarginata, pone angulos humerales sat distinete ampliata, a medio iterum nern apice conjunctim subacuminata, latitudine fere triplo oa convexa, tenuiter punctato-striata, nigra, silaceo-ar- genteo-squamosa, versus apicem parce albido-setulosa, dorso vittis tribus, minus determinatis, subdenudatis, nigris. Corpus subtus et pedes nigra, silaceo-argenteo- sömnen, tibiis tarsis- que cinereo- Be illis interne Suberenulatie, Tanymecus (SCH.) makkaliensis: oblongus, niger, subtus cinereo- pubescens, supra squamulis vel setulis emereis, in capite' tho- raceque pareius, in elytris densius obsitus; thorace s»qualiter rotundato-ampliato; elytris tenuiter punctato-striatis, apice sub- dehiscentibus. Long. 10%, lat! 23 millim. Caput latitudine baseos vix brevius, ruguloso-punctatum, nierum, setulis minutis depressis cinereis adspersum; oeuli majusculi, laterales, modice prominuli; rostrum capite parum longius et angustius, lineare, supra planum, ruguloso-punctatum, medio tenuissime carinulatum, colore et indumento capitis. An- tenne validiuscule, nigra, cinereo-pubescentes. Thorax sub- quadratus, latitudine paullo longior, basi apiceque truncatus, margine postico elevato, lateribus sequaliter et modice rotundato- ampliatis; supra parum convexus, ruguloso-punctatus, setulis minutis, depressis, cinereis, adspersus, margine antico pone oculos insigniter albido-ciliato. Scutellum parvum, triangulare. Elytra antice conjunetim emarginata, pone humeros oblique ampliatos basi thoracis dimidio latiora, ultra medium dein sub- linearla, apicem versus attenuata, ipso apice singulatim suba- cuminata, thorace triplo longiorä, convexa, tenuiter punetato- striata, interstitiis planis; nigra, squamulis ceinereis vestita, su- tura versus apicem calloque postico fusco-maculatis. Corpus subtus punetatum, nfgrum, einereo-pubescens. Pedes medioeres, nigri, dense cinereo-villosi, femoribus posterioribus fusco-macu- latis. : Tanymecus inafectatus: elongatus, niger, cinereo-squamulosus, subtus tomento flavescente inzqualiter obsitus; rostro tenuiter carinulato; thorace oblongo, leviter rotundato-ampliato; elvtris punctato-striatis, apice dehiscentibus; scutello albido-squamoso. Long. 124, lat. 31 millim. Caput latitudine baseos paullo brevius, ruguloso-punctatum, nigrum, supra squamulis piliformibus parum adspersum, infra oeulos dense albido-argenteo-squamosum; oculi laterales, brevi- ter ovati, prominuli; rostrum capiti contiguum, lineare, supra depressum, ruguloso- -punetatum, medio carinula tenui, in fron- tem adseendente, notatum, nigrum, tenuiter cinereo- Squamulosud Antenn tenues, nigra, einereo pubescentes. Thorax subqua- dratus, latitudine baseos dimidio longior, lateribus zequaliter parum rotundato-ampliatis; basi apiceque truncatus, supra pa- rum convexus, crebre ruguloso-punctatus, niger, in dorso tenu- 40. 41. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 23 iter cinereo-squamulosus, subtus tomento flavescente inaequaliter obductus, margine antico pone oculos albido-ciliato. Scutellum parvum, triangulare, dense albido-squamosum, Elytra antice eonjunetim emarginata ibique basi thoracis vix latiora, pone angulos humerales leviter ampliata, pone medium iterum atte- nuata, apice singulatim subacuminata, latitudine media triplo longiora, convexa, regulariter punctato-striata, interstitiis fere planis; nigra, squamulis einereis densius vestita. Corpus sub- tus modiee convexum, ruguloso-punetatum, nigrum, tomento flavescente inzequaliter obsitum. Pedes nigri, cinereo-squamu- losi, tibiis posterioribus apice albido-ciliatis. Tanymecus rhodopus: oblongus, niger, squamositate umbrina et albida variegatim vestitus setulisque adspersus; thorace leviter ampliato, latitudine non longiore; elytris obovatis, punctato- striatis, apice subacuminatis; scutello albo-squamoso; antennis rufescentibus. Long. 9, lat. 34 millim. | Caput latitudine baseos paullo brevius, supra nonnihil eonvexum, ruguloso-punctatum, nigrum, squamulis umbrinis albidisque variegatum setulisque adspersum; oculi laterales, subrotundati, modice convexi; rostrum capite paullo longius, apice emarginatum, supra depressum, lateribus subelevatis; me- dio nonnisi obsoletissime carinulatum, ruguloso-punctatum, ni- srum, ad latera albido-argenteo-, supra umbrino-squamosum, apice fortiter ciliatum. Antenne subtenues, rufescentes, cinereo- pubescentes. Thorax latitudine baseos non brevior nec antice angustior, basi apiceque truncatus, lateribus modice rotundato- ampliatis; supra parum convexus, ruguloso-punctatus, niger, squamulis sub-cervinis, metallico-nitentibus, obsitus, setulisque concoloribus adspersus. Scutellum parvum, triangulare, albo- squamosum. Elytra antice conjunctim leviter emarginata, pone humeros rotundatim extensos fere ad medium ampliata ibique bası thoracis fere duplo latiora, versus apicem dein attenuata, ‚latitudine media plus duplo longiora; convexa, punctato-striata, nigra, squamositate umbrina albidaque variegatim vestita setu- Kom erectis adspersa, interstitiis 2:0 et 5:0 postice distinctius albidis. Corpus subtus nigrum, ruguloso-punctatum, squamulis fusco-variegatis obsitum. Pedes nigri, femoribus anticis albido-, posterioribus cervino-squamosis, his macula ante apicem alba; iin tarsisque fortiter setosis et pilosis. Oimbus (ScH.) signatus: elongatus, niger, supra et subtus pi- losus, thorace, elytris pectoreque vittis longitudinalibus albido- squamosis, aureo-micantibus, ornatis; frönte rostroque sulcatis; thorace transversim rugoso; elytris punctato-striatis, apice mu- - eronatis. Long. 14, lat. 44 millim. Caput subquadratum, cerebre rugoso-punctatum, nigrum, te- nuiter griseo-pilosum, fronte medio profunde suleata; oculi la- terales, semiglobosi; rostrum capite parum longius et angu- stius, lineare, supra planum, crebre rugoso-punctatum, nigrum, 24 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR, 1871. pilosum; medio sulco, a fronte continuato, profunde exaratum, et ad marginem laterum utrimque linea minus distincta in- seulptum. Antenne validiuseule, medium thoracis parum ex- Gedentes, nigra, griseo-pilose. Thorax latitudine baseos paullo longior, basi apiceque truncatus, Jeviter rotundato-ampliatus, intra apicem constrietus; supra modiee convexus, rugoso-pune- tatus, rugis transversis dorsalibus distinetioribus; niger, vittis duabus, una ‚ad latera dorsi utrimque, totidemque in pagina inferiore, lateralibus, cum prosterno, albido squamosis, aureo- mieantibus. Scutellum triangulare, albido-tomentosum. Elytra pone humeros rotundatos thorace dimidio latiora, ultra medium indistinete ampliata, versus apicem dein angustata, apice sin- gulatim acute prominula, submucronata, convexa, punctato-stri- ata et confertim ruguloso-punctata, nigra, griseo-pilosa, sutura postice apiceque densius et longius hirsutis, vittis in singulo tribus albido-squamosis, aureo-micantibus, in interstitiis 1:0, 3:0 et 7:o sitis, omnibus ante apicem abbreviatis, intima ante me- dium inchoata et pone medium interrupta, reliquis antice inte- gris. Corpus subtus nigrum, rugoso-punctatum, cinereo-villosum, lateribus pectoris squamositate albida, aureo-micante, vestitis. Pedes validiusculi, ruguloso-punctati, nigri, dense hirsuti. Polyeleis (ScH.) cinereus: oblongo-ovatus, niger, rugoso-punc- tatus, pube cinerea vestitus, rostro canaliculato; thorace postice bisinuato, angulis sub-spinosis; elytris tenuiter striato-puncta- tis, basi thorace manifeste latioribus. Long. 20, lat. 7 millim. Caput latitudine baseos paullo brevius anticeque angustius, supra parum convexum, rugoso-punctatum, nigrum, cinereo- pubescens. Oculi laterales, rotundati, convexi; rostrum capiti , contiguum eodemque dimidio longius, lineare, supra planum, rugoso-punctatum, medio sanalenlal antice nera insculp- tum, nigrum, cinereo-pubescens. Antenne medium aseaais non altingentes, nigr®, cinereo-pubescentes, clava atro-holosericea, apice acuminata. Thorax subtrapeziformis, latitudine baseos paullo brevior anticeque dimidio angustior, apice truncatus, intra apicem leviter constrietus, basi sat profunde bisinuatus, an- gulis acuminatim productis; supra modice convexus, rugoso punetatus, niger, cinereo-pubescens, margine antico pone oculos flavo-ciliato. Scutellum triangulare, concolor. Elytra antice, cum humeris rotundatim extensis, basi thoracis plus dimidio latiora, ad medium modice rotundato-ampliata, postice iterum angustata, apice conjunetim acuminata, thorace quadruplo lon- giora, modiee convexa, tenuiter striato-punetata, in interstitiis coriacea vel subruguloso- -punctata, pube depressa, cinerea, vestita. Corpus subtus coriaceum, nigrum, cinereo-pubescens, pectore vitta intra-marginali utrimque albido- -squamosa; abdominis seg- mento 1:0 apice in medio foveolato. Pedes nigri, coriacei, einereo-pubescentes, tibiis setulosis, 4 posterioribus externe albo- squamosis. 43. 44, FÄHR AUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 25 Polycleis equestris: oblongo-ovatus, niger, subnitidus, pube depressa albida obsitus, fronte rostroque canalieulatis; thorace erebre punetato; elytris antice evidenter, apicem versus subtili- ter et irregulariter punctato-striatis, interstitiis coriaceis, vitta impressa ab humeris oblique ad medium ducta, roseo-pulveru- lenta ornatis; capite subtus, angulis postieis et parapleuris tho- racis, scutello, vitta laterali pectoris tibiisque quatuor posteri- oribus externe, viridi-azureo-squamulosis vel tomentosis. Long. 143—153, lat. 6-74 millim. Polyclis equestris BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. t. NIE p% 217. Polyeleis longicornis: oblongus, niger, inzqualiter cinereo- pubescens, thorace vitta laterali elytrisque lunula humerali ma- eulisque duabus postieis albido-tomentosis; fronte rostroque ca- nalieulatis; thorace punctulato, angulis postieis spinosis; elytris antice fortiter, postice obsoletius ”punctato: striatis. Long. 143 —15, lat. al 44 millim. » | Caput latitudine brevius, punetulatum,. nigrum, cinereo- pubeseens, vertice utrimque transversim subcarinato, fronte an- tice in medio canaliculata, juxta oculos impressa; oculi latera- les, rotundati, prominuli; rostrum capiti contiguum eodemque dimidio longius, sublineare, supra plarum, rugoso-punctatum, nigrum, cinereo-pubescens, medio canalicula, a fronte continu- ata, profunde exarata. Antenne humeros attingentes, nigr®, albido-pilos®, clava fusco-holosericea, acuminata. Thorax sub- conicus, latitudine postica haud brevior, apice truncatus, bası leviter bisinuatus, angulis posticis acute spinosis, supra parum convexus, minus crebre punctulatus, medio canalieula longitudi- nali, interrupta, obsoleta, et intra marginem baseos transversim impressus, niger, cinereo-pubescens, vitta laterali dense albido- vel silaceo-tomentosa. Scutellum subtriangulare, nigrum, albido- coeruleo-squamulosum. Elytra antice, cwm humeris rotundatis et calloso-elevatis, basi thoracis paullo latiora, pone humeros vix vel parum ampliata, apice singulatim acuminata, latitudine media triplo longiora, convexa, sat regulariter punctato-striata, punctis striisque apicem versus tenuioribus, interstitiis coriace- is; nigra, tenuiter cinereo-pubescentia, vitta humerali, longe ante m dorsi introrsum flexa, maculisque in singulo dua- bus, una pone medium prope suturam, rotundata, altera prope marginem lateralem ante apicem, oblonga, dense albido-vel silaceo-tomentosis. Corpus subtus et pedes nigra, coriacea, einereo-pubescentia; femoribus subtus dense albo-villosis. Variat femoribus tibiisque posterioribus plus minusve ru- fescentibus. Polycleis vestitus: oblongus, niger, squamulis silaceis ochra- ceisque adspersus, vitta laterali thoracis liturisque tribus ely- trorum densius albido-squamosis; fronte impressa; rostro sul- 46. 26 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. cato; thorace punctulato, angulis postieis acutis; elytris punc- tato-striatis.. Long. 16, lat. 7 millim. Caput latitudine baseos paullo brevius, inter oculos pro- funde excavatum, nigrum, squamulis angustis, silaceis adsper- sum; oculi majuseuli, rotundati, convexi; rostrum capite dimi- dio longius, medio sulco lato, laevigato, exaratum, colore et indumento capitis. Antenna thoracem vix attingentes, piceo- nigrae, cinereo-pilos@®. Thorax subconicus, latitudine baseos vix brevior, antice posticegue subtruncatus. intra basin apicemque transversim impressus, marginibus elevatis, angulis posticis acuminatim produetis; supra parum convexus, crebre punctu- latus, postice obsolete canalieulatus, niger, squamulis angustis ochraceis adspersus, vitta laterali dense albido-squamosa. Sceu- tellum triangulare, ochraceo-sgquamosum. Elytra antice, cum humeris, calloso-elevatis et rotundatim extensis, basi thoracis fere dimidio latiora, pone humeros ultra medium sublinearia, apice dehiscentia, singulatim acuminata, latitudine vix triplo longiora, modice convexa, sat regulariter, postice obsoletius, striato-punctata, interstitiis planis, coriaceis; nigra, squamulis cervinis vel ochraceis albidisque obsitus, ante medium ad latera maculis duabus oblongis, interiore minore, et pone medium prope suturam litura parva, sinuata, dense albido-squamosis. Corpus subtus nigrum, dense cervino-squamosum et pilosum, abdomine medio iongitudinaliter impresso. Pedes picei, cinereo- pilosi. Misetes (ScH.) tuberculosus: oblongus, niger, fusco-pulverulen- tus, opacus; rostro sulcato, basi impresso; thorace elytrorum latitudine, antice medio subcarinato, callis quatuor in disco tubereulisque duobus ad latera utrimque instructo; 'elytrorum sutura postice costisque tribus discoidalibus in singulo seriatim tubereulatis.. Long. 9, lat. 4 millim. Corpus nigrum, sordide pulverulentum. Caput breve, pa- rum convexum; oculi laterales, subdepressi; rostrum capite di- midio longius et angustius, lineare, medio sulcatum, impressione transversa a fronte disjunctum, apice glabro, punetato. Antenna medium thoracis attingentes, tenues, scapo nigro, funieulo pi- ceo, parce piloso, clava ovata, fusco-holosericea. Thorax latitu- dine baseos vix brevior, nec antice angustior, basi apiceque subtruncatus, lateribus rotundato-ampliatis; supra modice con- vexus, carina media postice abbreviata, rugis duabus baseos approximatis, brevibus, callis duobus utrimque, uno apicali, oblongo, altero basali, breviore, tubereulisque duobus validis in utroque margine laterali distinctius elevatis. Elytra pone hu- meros latitudine medio thoraeis sequalia, sublinearia, apice con- Junetim rotundata, thorace fere triplo longiora, modice convexa, postice deelivia, ad latera inflexa, profunde striato-punctata, in dorso costis tribus, minus regularibus, tubereulis validis obsitis, elevatis, extima postice abbreviata, antice cum intermedia con- 4 7 I. ‚FÄHRZAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 20 juneta, adjecto tuberculo solitario pone humeros ad striam ter- tiam a margine utrimque; sutura praterea postice minus forti- ter tubereulata. Pedes fusco-squamosi, parcius griseo-setulosi. - Misetes amplicollis: oblongus, niger, fusco-einereo-pulverulen- tus, opacus; rostro sulcato, basi impresso; thorace transverso, elytris insigniter latiore, rude tuberculato-rugoso, medio canali- culato; elytris irregulariter striato-punctatis, tubereulatis. Long. 9, lat. thor. 4, elytr. 3 millim. Caput breve, convexum, punetatum: oculi laterales, de- pressi; rostrum capite dimidio longius et angustius, basi trans- versim impressum, medio canalieula longitudinali et ad latera utrimque sulco, antice abbreviato, imsculptum. Antenna me- dium thoracis attingentes, picee, parce pilos®. Thorax valde rotundato-ampliatus, medio longitudine dimidio latior, antice . posticegue subtruncatus,. supra parum convexus, irregulariter “tubereulato-rugosus, medio canalieula longitudinali et versus basin utrimque foveola oblonga, obliqua, inseulptus. Elytra linearia, thorace fere dimidio angustiora, apice conjunctim ro- tundata, latitudine triplo longiora, convexa, lateribus inflexa, postice declivia, irregulariter et profunde striato-punctata, inter- stitiis dorsalibus alternis subelevatis, tuberceulis inconcinne ob- sitis, tubereulo humerali spiniformi. Pedes fusco-squamosi, griseo- setosi, tibiis apice arcuatis. 48. Sciobius (SCH.) granosus: subovatus, niger, inaequaliter flavo- ochraceo-squamulosus, fronte impressa, rostro sub-tri-carinata; thorace transverso, sat crebre tuberculato; elytris amplis, obova- tis, striatis, erebre tuberculatis, postice fascia e squamulis con- densatis, interdum obsoleta, ornatis. Long. 11-13, lat. 55; — 6 millim. Corpus totum nigrum. Caput longitudine duplo latius, disperse punetulatum, flavo-ochraceo-squamulosum, fronte longi- tudinaliter impressa; oculi laterales, semiglobosi; rostrum capite dimidio longius, sublineare, supra planum, tenuiter tricarinatum, linea angulata impressa a fronte distinetum, flavo-ochraceo-squa- mulosum. Antenns® humeros attingentes, nigra, tenuiter griseo- pilose. Thorax latitudine baseos brevior anticeque angustior, basi truncatus, apice levissime emarginatus, lateribus fortiter rotundato-ampliatis; supra parum convexus, squamulis flavo- ochraceis, in medio longitudinaliter, spe parcius, obsitus, tu- bereulis glabris erebre adspersus. Elytra antice basi thoracis paullo latiora, breviter obovata, postice conjunctim anguste ro- tundata, thorace fere quadruplo longiora, modice convexa, late- ribus inflexa, postice declivia, striata, inzequaliter flavo-ochraceo- syquamosa, squamulis in individuis illesis postice in fasciam condensatis; tubereulis numerosis glabris, in striis minoribus, in interstitiis plerisque majusculis, obsita. Corpus subtus punetatum, squamulis ochraceis, in medio abdominis pareius, alibi sat dense_ vestitum. Pedes concolores, flavo-ochraceo-squamulosi et setulosi. 28 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 9 differt thorace latiore, elytris dorso subdeplanatis, postice minus declivibus. 49. Setiobius marginatus: oblongo-subovatus, castaneus, thorace, pectore antennarumque scapo nigris; elytris profunde striato- punctatis, sutura margineque laterali sulphureo-tomentosis. Long. 10, lat. 3% millim. Caput latitudine baseos paullo brevius, castaneum, vertice convexo, sublavigato, fronte medio impressa, punctulata, orbitis oculorum albo-pubescentibus; oculi laterales, rotundati, convexi; rostrum capite paullo longius, linea impressa arcuata a fronte distinetum, tenuissime tri-carinatum, subtiliter rugulosum, apice emarginatum; castaneum, tenuissime albido-pubescens. Antenne longitudine dimidii corporis, scapo nigro, funiculo piceo, griseo- pubescente, clava oblonga, testacea. Thorax subtrapeziformis, basi longitudine vix latior, longe intra apicem constrietus, an- tice posticeque truncatus, supra depressus, rugoso-granulatus, medio obsolete canaliculatus, niger, tenuiter pubescens, subtus castaneus, sulphureo-tomentosus. Elytra ovata, antice basi tho- racis vix latiora, angulis humeralibus acuminatim prominulis; apice conjunctim rotundata, thorace triplo longiora, dorso sub- depressa, profunde striato-punctata, striis subcancellatis, inter- stitiis angustis, coriaceis; castanea, margine laterali late vittaque suturali, postice abbreviata, cum puncto pone medium utrimque adjacente, dense sulphureo-tomentosis. Corpus subtus coriaceum, peetore nigro, medio atque ad latera tomento sulphureo adsper- so; abdomine basi sulphureo-tomentoso, postice tenuiter griseo- pubescente. Pedes mediocres, castanei, griseo-pubescentes, coxis nigris. 50. Sciobius Wahlbergii: oblongo-ovatus, niger, squamositate flavo- virescente, subtus lateribusque zequaliter, supra in vittas digesta, vestitus; rostro linea arcuata insculpta a fronte disjuncto, cari- nulis tribus glabris notato; thoracis dorso vittis tribus densius flavo-viridi-squamosis, interstitiis rugoso-granulatis, glabris; elyt- ris minus distinete striatis, interstitiis 1:0, 2:0, 3:0 et 6:0 totis, to et 7:o. basi, 5:0 apice subcostatis, glabris, sutura, vitta diseoidali lateribusque densius flavo-viridi-squamosis. Long 7 —9, lat. 33—4 millim, Sciobius Wahlbergi Bom. in ScH. Gen. et Sp. Oureul. t. 3. Mantissa p. 43 91. Sciobius dealbatus: subovatus, niger, albido-sguamosus, rostro carinato, linea transversa inseulpta a fronte disjuneto; thorace oranulato, obsolete carimulato; elytris punetato-striatis, macula- tim subdenudatis. Long. 8, lat, 4 millim. Caput longitudine duplo latius, coriaceum, nigrum, albido- squamosum; oculi laterales, und convexi; rostrum ca- pite parum longius, supra depressum, tenuiter carinatum, apice emarginatum, nigrum, albido- -squamosum. Antenn& longitudine 3 u N h ee re 54. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 29 fere dimidii corporis, picex, cinereo-pubescentes. Thorax basi longitudine duplo latior, antrorsum nonnihil angustatus, lateri- bus modice rotundato-ampliatis; postice leviter bisinuatus, an- tice truneatus, supra parum convexus, granulatus, in medio ob- solete carinulatus, niger, albido-squamosus, vittis tribus squa- mositate rariore subinfuscatis. Elytra breviter ovalia, antice basi thoracis vix, at in medio fere duplo latiora, apice con- junetim anguste rotundata, thorace quadruplo longiora, forni- cata, lateribus inflexa, postice declivia, punctato-striata, nigra, albido-squamosa, sutura antice, plaga humerali strigaque obliqua in medio dorsi, squamositate rariore, indeterminate subfuseis. Corpus subtus nigrum, albido-squamosum. Pedes picei, squa- mulis albidis adspersi. Sciobius pollinosus: oblongo-ovatus, niger, inzequaliter cinereo- pubescens; fronte impressa, rostro tri-carinato; thorace granu- lato, medio subcanaliculato; elytris profunde punctato-striatis, interstitiis dorsalibus alternis densius pubescentibus. Long. 63 — 74, lat. 22—3 millim. Caput latitudine baseos paullo brevius, nigrum, inaequali- ter einereo-pubescens, vertice convexo, sublaevigato, fronte me- dio impressa, subtititer ruguloso-punctata; oculi laterales, con- vexi; rostrum capite vix longius, sublineare, supra depressum, linea arcuata insculpta a fronte distinetum, longitudinaliter tri- carinatum, apice emarginatum, nigrum, tenuiter einereo-pube- scens. Antenne longitudine fere dimidii corporis, tenuissimee, piceo-nigr®, cinereo-pubescentes. Thorax latitudine baseos fere dimidio brevior anticeque paullo angustior, leviter rotundato- ampliatus, postice sub-bi-sinuatus, antice truncatus, supra mo- dice convexus, sat crebre granulatus, medio obsolete canalicula- tus, niger, parcius et tenuiter einereo-pubescens. Elytra subo- valia, antice basi thoracis nonnihil latiora, apice conjunctim anguste rotundata, latitudine media plus duplo longiora, con- vexa, punctato-striata, striis dorsalibus subcancellatis; nigra, pube tenui einerea adspersa, interstitiis 1:0, 3:0 et 5:0 plerum- que densius pubescentibus. Corpus subtus et pedes nigra, ci- nereo-pubescentia. Sciobius bistrigicollis: subovatus, nigro-piceus, ad latera dense sulphureo-squamosus; thorace brevi, sat erebre granulato, utrim- que plus minusve distinete impresso, postice in medio suban- gulatim producto, elytris fornicatis, punctato-striatis, interstitiis alutaceis, ante apicem fascia flexuosa sulphureo-squamosa. Long. 63—7, lat. 33—31 millim. Sciobius bistrigicollis Bot. in Sch. Gen. et Sp. Cure. t. 7022302: Sciobius brevicollis: oblongo-ovatus, niger, inaequaliter griseo- squamulosus; rostro tri-carinato; thorace transverso, granulato, medio subcanaliculato, basi utrimque impresso; elytris profunde 30 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. punctato-stwjatis; tibiis areuatis, piceis. Long. 63, lat. 223 millim. - i Caput breve, depressum, subtilissime rugulosum, nigrum, sriseo-squamulosum; oeuli laterales, modice prominuli; rostrum capite dimidio longius, subiimeare, supra depressum, tricarina- tum, impressione transversa, arcuata, a fronte disjunetum, apice emarginatum, nigrum, griseo-squamulosum. Antenna longitu- dine fere dimidii corporis, nigr&, tenuiter griseo-pubescentes. Thorax postice longitudine duplo latior, antrorsum nonnihil angustatus, apice leviter emarginatus, basi indistinete rotunda- tus, supra parum convexus, sat crebre grnnulatus, medio sub- canalieulatus, ad basin versus latera utrimque longitudinaliter impressus, niger, subtus lateribusque dense, in dorso parcius griseo-sguamulosus. Elytra antice basi thoraeis vix latiora, pone humeros rectangulares parum ampliata, a medio apicem versus angustata, iherace quadruplo longiora, modice convexa, in dorso profunde, ad latera tenuiter punctato-striata, interstitiis dorsali- bus convexis, granulatis; nigra, dorso parcius, lateribus dense griseo-squamulosis. Corpus subtus nigrum, griseo-squamulosum. Pedes mediocres, tenuiter griseo-pubescentes; femoribus clavatis, nigris; tibiis, praesertim anticis. arcuatis, rufo-piceis. Sciobius latipennis: breviter ovatus, niger, inaequaliter et par- eius griseo-squamulosus; fronte impressa, rostro tri-carinato; thorace transverso, antrorsum fortiter angustato, supra granu- lato; elytris subglobosis, piceis, punctato- -striatis, interstitio 1:0 latiore, depmesso Long. 6, lat. 3% millim. Caput breve, vertice convexo, lavi, fronte medio impressa, subtiliter ruguloso-punetata; totum nigrum, orbitis oculorum, dense albido-squamulosis, exceptis, fere glabrum; oculi laterales, subovati, modice convexi; rostrum capite paullo longius et angu- stius, supra tenuiter tri-carinatum, incisura flexuosa a fronte disjunetum, apice emarginatum, nigrum, parce griseo-squamu- losum. Antenne dimidio corporis fere Jongiores, scapo valido, nigro, funiculo tenui, rufescente, clava ec a fusco-ho- loserieea. Thorax postice longitudine duplo latior, a basi ad apicem fortiter angustatus, antice leviter emarginatus, basi in- distinete bisinuatus, supra parum convexus, granulis sat crebre obsitus, intra basin ad latera utrimque leviter impressus, niger, lateribus et impressionibus dorsi densius, superficie reliqua parce, -griseo-squamulosis. Elytra breviter sub-ovalia, antice bası thoracis nonnihil latiora, apice conjunctim subacuminata, latitudine vix duplo longiora, sub-fornicata, lateribus valde in- flexa, postice declivia, punctato-striata, postice disperse granu- - lata, picea, subnitida, parce griseo-squamulosa; interstitiis con- vexis, suturse proximo depresso, reliquis latiore. Corpus sub- tus et pedes piceo-nigra, lateribus pectoris, densius griseo- squamulosis, exceptis, tenuiter pubescentia; tibiis sub-rectis. 56. 58. 99. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 31 Lalagetes (SCH.) setosus: breviter ovatus, piceus, squamulis cinereis tectus setulisque erectis obsitus; amtennis” testaceis; fronte angulatim impressa, rostro bistriolato; thorace brevissi- mo; elytris subglobosis, tenuiter punctato-striatis, interstitiis planis; pedibus piceo-rufescentibus. Long. 34, lat. 2 millim. Lalagetes setosus -BoH. in. ScH. Gen. et Sp. Cure. T. VIII Mant. p. 436. Lalagetes variegatus: breviter ovatus, piceus, dense cinereo- squamulosus, fusco-variegatus setisque erectis griseis obsitus; rostro medio impresso; striga angulata inseulpta a fronte dis- juneto; thorace brevi, antice constricto; elytris subglobosis, te- nuiter punctato-striatis, interstitiis exterioribus evidentius con- vexis; antennis pedibusque rufescentibus. Long. 34—44, lat. 12—22 millim. Lalagetes variegatus BoH. in Sch. Gen. et. Sp. Cure. T. VIII Mant. p. 437. Lalagetes pusio: breviter ovatus, niger, squamositate fusca, albido-variegata, vestitus setulisque adspersus; elytris subglobo- sis, profunde punctato-striatis, postice fascia obliqua distinctius albido-squamosa; antennis tarsisque rufescentibus. Long. 2, lat. 14 millim. h Caput latitudine postica brevius, parum convexum, nig- rum, albido-squamulosum et setosum; oculi breviter ovales, pa- rum convexi; rostrum longitudine capitis, striga transversa in- sculpta ab hoc distinetum, nigrum, griseo-albido-squamulosum. Antenne rufescentes, tenuiter pubescentes. Thorax basi longi- tudine dimidio latius, antrorsum parum angustatus, medio le- viter rotundato-ampliatus, antice posticeque truncatus, supra modice convexus, niger, squamositate fusca, setulis ereetis im- mixta, vestitus, ad latera utrimque vitta longitudinali distinc- tius albido-squamulosa. Elytra subglobosa, medio thorace duplo latiora et latitudine parum longiora, distinete punctato-striata, nigra, squamositate fusca, albido-variegata, vestita setulisque erectis adspersa, postice fascia maculari communi, arcuata, di- stinetius albido-squamulata. Corpus subtus nigrum, fusco-squa- mulosum. Pedes mediocres, femoribus tibiisque piceo-nigris, griseo-pubescentibus, tarsis rufis. Lalagetes seminulum: breviter ovatus, piceo-niger; capite tho- raceque albido-squamulosis, vittis duabus dorsalibus fuscis; rostro canaliculato; elytris punctato-striatis, fusco-squamulosis et disperse setulosis, fasciis duabus liturisque sparsis albidis; antennis pedibusque rufescentibus. Long. 1%, lat. & millim. Caput latitudine baseos paullo brevius, depressum, nigrum, squamositate albida, versus latera subinfuscata, vestitum, parce setulosum; oculi laterales, parvi, modice convexi; rostrum ca- pite fere brevius et dimidio angustius, supra planum, tenuissi- me canaliculatum, nigrum, albido-squamulosum. Antenna mi- nus tenues, rufescentes, clava fusca. Thorax latitudine baseos er) 32 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. fere dimidio brevior anticeque paullo angustior, basi apiceque truneatus, lateribus leviter rotundato-ampliatis; supra parum convexus, niger, albido-squamulosus, dorso vittis duabus, pos- tice interne sinuatis, e squamulis fuscis, setulis ereetis immixtis, notatus. Elytra breviter ovalia, medio thorace duplo latiora, apice conjunctim anguste rotundata, latitudine haud duplo lon- giora, convexa, regulariter punctato-striata, nigra, fusco-squamu- losa, sutura basi, margine, fasciis duabus communibus irregula- ribus, una ante, altera pone medium, liturisque sparsis ad hu- meros apicemque albidis; partibus fuscis setulis erectis rigidis concoloribus obsitis. Corpus subtus piceum, albido-squamulo- sum, abdominis apice rufescente. Pedes mediocres, rufo-testa- cei, albido-pilosi. Lalagetes viridulus: subovatus, niger, squamositate late viridi zequaliter vestitus setulisque ereetis, albidis, adspersus; thorace brevi, antice transversim impresso; antennis pedibusque ferru- gineis. Long. 23, lat. 2 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, supra fere pla- num; oculi subrotundati, prominuli; rostrum capite vix longlus, impressione transversa, subarcuata, a fronte distinetum, apice leviter emarginatum. Antenn® longitudine fere dimidii corpo- ris, validiuscule, ferruginee. Thorax latitudine postica dimidio brevior, antrorsum angustatus, apice truncatus, basi medio sub- angulatim productus, supra parum convexus, intra apicem evi- denter transversim impressus. Elytra breviter subovata, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim anguste-subrotundata, thorace plus triplo longiora, convexa, regulariter striata, in striis obsolete punctata, interstitiis planis. Pedes ferruginei, viridi- sgquamulosi, tenuiter pubescentes. Lalagetes pallipes: subovatus, piceus, squamositate griseo-vi- rescente, opaca, »equaliter vestitus setulisque erectis flavescenti- bus, in elytris seriatim, alibi disperse obsitus; thorace brevi; elytris tenuiter punctato-striatis; antennis pedibusque testaceis. Long. 24, lat. 1 millim. Caput latitudine postica paullo brevius, minime convexum; oculi subovati, parum prominuli; rostrum capite haud longius, basi transversim impressum, obsolete canaliculatum. Antenn& testacex, pubescentes, clava fusca. Thorax latitudine postica dimidio brevior anticeque manifeste angustior, pone medium leviter rotundato-ampliatus, apice truncatus, basi indistinete subrotundatus, supra parum convexus. Elytra subglobosa, än- tice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim anguste subro- tundata, thorace plus triplo longiora, regulariter punctato-stri- ata, interstitiis levissime convexis. Pedes pallidius testacei, parce squamulosi, tenuiter pubescentes. Ellimenistes (ScH.) dorsatus: subovatus, squamositate orichal- cea, fusco-variegata, vestitus, parce griseo-setulosus; rostro lon- gitudinaliter impresso; thorace granulato, medio fusco-vittato; 63. FÄHRZRUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 33 elytris punctato-striatis, fascia media arcuata, fusca, distinctiore. Long. 8, lat. 2% millim.' Caput latitudine baseos dimidio brevius, supra planum, zaequaliter orichaleeo-squamosum, parce setulosum; oculi subova- les, modice prominuli; rostrum porreetum, capite fere duplo longius, 'supra late subsulcatum, medio carinula obsoleta notatum, nigrum, orichaleeo-squamosum. Antenne dimidio corporis lonei- ores, tenues, rufo-picex, griseo-pubescentes. Thorax latitudine postica parum brevior anticeque nonnihil angustior, ante medi- um distinete rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra modice convexus, disperse granulatus, niger, orichalceo-squamo- sus, parce setulosus, vitta media fusca. Elytra subovalia, an- tice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim subrotundata, thorace plus triplo longiora, modice convexa, distimete punctato- striata, interstitiis fere planis; nigra, orichaleeo-squamosa, in dorso fusco-variegata et disperse griseo-setulosa, medio fascia communi, arcuata, utrimque abbreviata, fusea, distinctiore. Corpus subtus et pedes piceo-nigra, aequaliter orichalceo-squa- mosa. Ellimenistes lesicollis: subovatus, niger, squamositate viridi et fusco-einerea variegatus; rostro bicostato; thorace fusco-bi- vittato, intra apicem transversim bi-foveolato; elytris punctato- striatis, fasciatim -viridi-fuseoque squamulosis. Long. 4—6, lat. 12— 2% millim. Caput latitadine baseos dimidio brevius, supra planum, nierum, variegatim viridi-fuscoque squamulosum, orbitis oculo- rum kete viridibus; oculi breviter ovales, parum prominuli; rostrum capite dimidio longius, impressione transversa a fronte distinetum, costis duabus longitndinalibus, approximatis, sulcum profundum includentibus, praeditum, nigrum, viridi-fuscoque squamulosum. Antenn® tenues, longitudine dimidii corporis, fusco-ferrugina®, cinereo-pubescentes, clava parva, obscuriore. Thorax latitudine postica dimidio brevior anticeque manifeste angustior, lateribus vix dilatatis, apice truncatus, postice indi- stinete rotundatus, supra modice convexus, antice transversim profunde impressus, impressione medio interrupta; ad basin utrimque foveola obsoletiore notatus, niger, squamulis viridibus obsitus, dorso fusco-bi-vittato. Elytra subglobosa, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim subacuminata, lateribus inflexis, ante apicem sinuatis; sat distinete punctato-striata, in- terstitiis nonnihil convexis; nigra, squamositate viridi et fusco- einerea variegatim vestita, ml fuseis circa medium dorsi in fasciam, antice posticeque striga viridisguamulosa termina- tam, soudemsart. Corpus subtus piceum, viridi-argenteo-squa- mosum, pectore fusco-maculato. Pedes mediocres, picei, femo- ribus viridi-squamosis, quatuor posterioribus ante apicem fusco- bifaseiatis; tibiis crebre setulosis. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 20 NO, 3 34 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 64. {er} OU 66. Variat a) squamositate subtus albida, supra umbrina, al- bido-variegata, vitta laterali fasciaque postica elytrorum albidis distinctioribus; 6) squamositate ceretacea, parce fusco-variegata. Ellimenistes albidus: subovatus, niger, squamositate albida tectus, breviter et parce albo-setulosus; rostro canaliculato; tho- wu. race antice impresso; elytris striatis, striis obsolete punctulatis. Long. 5, lat. 2% millim. Caput latitudime postica dimidio brevius, supra planum; oculi breviter ovales, parum convexi; rostrum capite nonnihil longius, supra striga transversa a fronte distinetum, apicem ver-. sus inter antennas valde attenuatum, medio obsolete canalicula- tum. Antenne minus tenues, ferruginex, griseo-pubescentes. Thorax latitudine postica dimidio brevior anticeque nonnihil angustior, apice truncatus, basi medio subangulatim leviter productus, supra parum convexus, intra apicem transversim evi- denter impressus. Elytra subglobosa, antice conjuncetim emar- ginata ibique thorace parum latiora, angulis humeralibus nonni- hil prominulis, apice conjunctim anguste subrotundata, coneinne striata, striis obsolete punetulatis, interstitiis fere planis. Pe- des picei, femoribus albido-squamulosis, tibiis tarsisque griseo- pubescentibus. | Ellimenistes viridanus: subovatus, niger, squamulis dilute virescentibus tectus; rostro eanaliculato; thorace antice trans- versim impresso; elytris tenuiter striatis; antennis rufo-piceis. Long. 44, lat. 24 millim. Caput longitudine paullo latius, supra planum; oeuli ova- les, parum convexi; rostrum capite vix longius, supra tenuiter canalieulatum, sulco, angulatim retrorsum flexo, a fronte dis- junetum. Antenn® dimidio corporis longiores, rufo picex, ci- nereo-pubescentes. Thorax latitudine baseos dimidio brevior anticegue nonnihil Aangustior, indistinete rotundato-ampliatus, apice truncatus, basi medio leviter productus, supra parum convexus, intra apicem transversim late impressus. Elytra sub- globosa, antice thorace parum latiora, lateribus inflexa, margine ante apicem subsinuato; apice conjunctim anguste rotundata, tenuiter striata, in striis obsolete punctulata, interstitiis dorsa- libus leviter convexis, praeter squamositatem virescentem, squa- mulis majoribus albis parce adspersis. Corpus subtus et pedes nigra, viridi-squamosa, tibiis griseo-setulosis. Ellimenistes setulosus: subovatus, niger, squamositate cinerea teetus setulisque fuseis albidisque adspersus; rostro sulcato; thorace obsolete fusco-bi-vittato, antice transversim impresso; elytris punetato-striatis, parce et obsolete fusco-variegatis. Long. 5, lat. 23 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, supra planum, orbitis oculorum albidis; oculi breviter ovales, parum convexi; rostrum capite paullo longius, supra striga transversa a fronte distinetum, longitudinaliter bicostatum, sulco imterjacente sat 67. 68. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 35 profundo. Antenna dimidio cotporis fere loneiores, fusco-ferru- ginex, cinereo-pilose. Thorax latitudine baseos paullo brevior anticeque parum angustior, lateribus fere rectis; apice trunca- tus, basi leviter rotundato-productus, supra parum convexus, intra apicem transversim late impressus. Elytra subglobosa, antice basi thoracis vix latiora, lateribus inflexa, margine ante apicem sinuato; apice conjunetim subrotundata, distincte punc- tato-striata, interstitiis dorsalibus leviter convexis. Pedes medi- oeres, concolores, tibiis erebre cinereo-setulosis. Ellimenistes constrictus: subovatus, niger, squamositate fusco- cinerea, opaca, zequaliter obductus setulisque erectis concolori- bus adspersus; rostro canaliculato; thorace antice transversim impresso, medio longitudinaliter subcanaliculato; elytris punc- tato-striatis. Long. 3%, lat. 1% millim. Caput latitudine paullo brevius, fronte plana, striga trans- versa, a rostro distincta, medio foveola impressa; oculi subro- tundati, parum convexi, orbitis albidis; rostrum -capite vix lon- gius, supra in medio tenuiter canaliculatum. Antennx® ferrugi- nex, griseo-pilose. Thorax postice longitudine parum latior, antrorsum nonnihil angustatus, levissime rotundato-ampliatus, apice truncatus, basi indistinete rotundato-productus, supra pa- rum convexus, intra apicem transversim late impressus, in me- dio dorsi linea longitudinali tenuissima insculpta. Elytra sub- globosa, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim pro- ducta, thorace triplo longiora, evidenter striata, in striis obso- lete punctata, interstitiis dorsalibus convexis. - Pedes mediocres, piceo-nigri, ‚cinereo-squamulosi, femoribus tenuiter, tibiis fortiter einereo-setulosis. Sympiezorhynchus (SCH.) camelus: ovatus, niger, dense griseo- viridi-squamosus, opacus; rostro longiore, supra medio elevato, lonsitudinaliter sulcato; thorace punctato, dorso gibbere valıdo, ferrugineo-squamoso, instructo, lateribus obliquis; elytris tenui- ter punctato-striatis, interstitiis leviter convexis, vitta obscuriore, interdum metallico-micante. Long. 3$—5, lat. 2—24# millim. Variat squamositate thoracis griseo-albida; vitta elytrorum obsoleta. Sympiezorhynchus camelus Bot. in Sch. Gen. & Sp. neu 7 pa, SlacorD. Gen. Col. pl 64.1. 6,87. Peritelus (GERMAR) ornatus: ovatus, niger, subtus albido-, supra cupreo-squamosus; fronte lineola insculpta; thorace con- vexo, albido-trivittato; elytris obovatis, striato-punctatis, vittis dorsalibus abbreviatis plagaque laterali obliqua albidis. Long. ‚63-7, lat. 22—3 millim. Caput breviter conieum, fronte plana, lineola impressa; oculi rotundati, modice prominuli; rostrum capite paullo lon- gius, supra depressum, linea arcuata insculpta a fronte disjunc- tum, apice emarginatum. Antenn& longitudine dimidii corpo- ris, ferruginexe, tenuiter griseo-pilose. Thorax latitudine postica 36 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 70. 4 FA Nele dimidio brevior anticeque manifeste angustior, lateribus leviter rotundato-ampliatis; apice truncatus, basi indistinete rotundato- supra zequaliter convexus, vittis dorsalibus albidis produetus, distantibus, minus determinatis. ‚Elytra obovata, subfornicata, antice basi thoracis parum, medio vero plus duplo latiora, teribus inflexa, apice conjunctim acuminato-producta, fere quadruplo longiora, regulariter striato-pünetata, inserstitiis planis; et 3:0 sitis, postice abbreviatis, plaga laterali, postice introrsum flexa, liturisque versus apicem albidis; signature vero dorsales nonnumquam obliterate. Corpus subtus et pedes dense albido- squamosa, plus minusue metallico-micantia; tibiis tarsisque griseo-setulosis. Glyptosomus (ScH.) costipennis: oblongus, niger, orichalceo- squamosus, fusco-variegatus; capite bicalloso, rostro late sulcato; thorace sulco profundo, medio interrupto, insculpto; costatis, humeris bitubereulatis. Long. 4, lat. 14 millim. Caput longitudine duplo latius, fronte canalieulata,. utrim- que callo supra oculos in cristam elevato; nigrum, orichalceo- squamosum; oculi rotundati, prominuli; rostrum capite duplo longius, porrectum, lineare, supra late suleatum, marginibus elevatis, colore et indumento capitis. Antenn® validiuscule, fusco-ferrugine:e, tenuiter setulose. T'horax postice longitudine paullo latior, antice constrietus, apice truncatus, angulato-productus, supra inzxqualis, rugoso-punctatus, dorso longitudinaliter elevato, medio sulco interrupto insculpto; niger, orichalceo-squamosus, fusco-variegatus. Elytra antice basi tho- racis evidenter latiora, pone humeros linearia, apice conjunctim acuminata, thorace plus triplo longiora, modice convexa, punc- tato-striata, sutura postice alte elevata, interstitiis alternis dorsi costatis, costa sutur® proxima integra, secunda postice abbrevi- ata ibique in callum protuberantem vat. tertiaque obsoletiore, basi in tuberculum adscendente; interstitio 8:0 praterea basi tubereulo spiniformi armato; tota nigra, orichalceo-squamosa, fusco-variegata, sutura postice setosa. Corpus subtus et pedes piceo-nigra, orichalceo-squamosa, femoribus fusco-plagiatis, tibiis spinulosis. Trachyphloeus (GERMAR) setiger: ovatus, niger, supra fusco-, subtus lateribusque dilutius cinereo-squamosus setulisque squa- miformibus albis adspersus; antennis pedibusque ferrugineis; thorace zequali. Long. 24, lat. $ millim. Caput longitudine paullo latius, supra sequaliter convexum, dense fusco-squamosum, fronte setulis brevibus albis parce ad- spersa; oculi laterales, subdepressi; rostrum capite non longius, supra :equale, sieut frons indutum. Antenn& ferruginex, clava fusca, scapo medium thoracis fere attingente. Thorax basi lon- gitudine media duplo latior, antrorsum angustatus, pone medi- um nonnihil rotundato-ampliatus, antice truncatus, postice me- 4 la- ihoracl elytris rude Er. nigra, cupreo-squamosa, vittis duabus, in interstitiis 1:0 basi leviter . 73. 74. FÄHR.AUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. Hl dio indistinete rotundato-productus, supra parum convexus, squa- mositate fusca, ad latera dilutius cinerea, vestitus, setulis squa- miformibus albis adspersus. Elytra antice basi thoracis vix latiora, .subovalia, apice conjunctim anguste rotundata, latitudine duplo loneiora, modice convexa, postice declivia, tenuiter stri- ‚ato-punctata, squamositate fusca, ad latera dilutius cinerea, ves- tita, setulis ejusmodi ac thoracis, seriatim, obsita. Corpus sub- tus nigrum, dilutius einereo-squamulosum, abdominis segmento ultimo testaceo. Pedes ferruginei, uti corpus squamosi, tenu- issime albido-setulosi. Trachyphloeus nanus: oblongo-ovatus, niger, cinereo-lutosus, parce albido-setulosus; thorace fere quadrato, antice transversim impresso; antennis pedibusque testaceis. Long. 13, lat. 3 millim. Caput longitudine parum latius, supra modice convexum, zequale; oculi laterales, subdepressi; rostrum vix longitudine ca- pitis, supra planum, obsoletissime canaliculatum. Antennx te- staceze, clava fusca, scapo apicem thoracis vix excedentes. Tho- rax latitudine postica parum brevior anticeque vix angustior, postice leviter subrotundatus, antice truncatus, lateribus indi- stinete ampliatis, supra modice convexus, antice transversim leviter impressus. Elytra antice basi thoracis. haud latiora, sub- ovalia, apice conjunctim rotundata, latitudine haud duplo lon- giora, convexa, vix visibiliter ‘sculpturata, setulis brevissimis, albidis, seriatis. Corpus subtus nigrum, cinereo-squamosum, abdomine apice rufescente. Pedes testacei, parcius cinereo-squa- mulosi et setulosi. Phyllobius (Scn.) delicatulus: oblongus, niger, s»equaliter viridi- squamosus et griseo-setulosus; capite thoraceque punctatis, rostro sulcato, elytris punctato-striatis; antennis pedibusque ferrugineis. Long. 33, lat. 13 millim. l Caput subquadratum, parum convexum; oculi rotundati, prominuli; rostrum capite paullo brevius et angustius, supra distinete sulcatum. Antenne longitudine dimidii corporis, fusco- ferrugineze, cinereo-pubescentes. Thorax cylindrieus, intra api- cem obsolete constrietus, antice posticeque truncatus, supra modice convexus, disperse evidenter punctatus. Scutellum punc- tiforme. Elytra pone humeros rotundatos thorace dimidio la- tiora, vix amipliata, apice conjunetim subrotundata, thorace triplo longiora, modice convexa, interstitiis planis. Pedes rufo- ferruginei, femoribus squamis viridibus plus minusve adspersis. Myllocerus (SCH.) auriceps: oblongus, piceus, late viridi- . squamosus, crebre setulosus, capite supra, rostro, thoracisque plaga dorsali antica aureo-squamulosis; elytris punctato-striatis, interstitiis seriato-punetatis, antennis pedibusque testaceis. Long. 3, lat. 1 millim. Caput longitudine dimidio latius, supra parum convexum, punctatum, squamositate, subtus re, supra aurea, nitida, I — 76. 38 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. RT" setulis erectis concoloribus immixta, vestitum; oculi laterales, subovales, parum convexi; rostrum capite paullo longius, linea- re, supra parum convexum, bicarinulatum, inter carinulas sub- canaliculatum, aureo-sguamulosum et setulosum. Antennze lon- giuseule, tenues, testacere, pubescentes, scapo arcuato, medium thoracis attingente. Thorax subeylindricus, latitudine haud bre- vior, basi bisinuatus, apice truncatus, supra modice convexus, antice posticeque elevato-marginatus, disperse punctatus, squa- mositate viridi, in dorso antice ultra medium aurea, setulis erectis mixta, vestitus. Scutellum parvum, triangulare, viridi- squamosum. FElytra antice, cum humeris, angulatim oblique extensis, thorace fere duplo latiora, pone humeros haud amp- liata, apiee subacuminata, thorace plus triplo longiora, convexa, regulariter punctato-striata, in interstitiis una serie punctulata, viridi-squamulosa, erebre fulvo-setulosa. Corpus subtus piceum, viridi-squamosum, abdomine apice rufescente. Pedes medioeres, testacei, pubescentes, parce viridi-squamulosi. Eremnus (SCH.) acuminatus: oblongus, niger, squamulis albi- dis, argenteo-micantibus, obsitus; rostro carinulato, thorace ru- goso-punctato, postice utrimque oblique subimpresso. elytris oblongo-ovalibus, sutura postice elevata, femoribus inermibus. Long. 82, lat. 22 millim. . / — Fem. differt elytris obovatis, apice conjunetin acuminatis, sutura postice carinata. Long. 8 lat. 3 millim. Caput subrotundatum, fronte plana, medio foveola impressa: oculi breviter ovati, subdepressi; rostrum capite dimidio lon - gius et angustius, lineare, supra depressum, lineis tribus longi- tudinalibus elevatis. Antenne longitudine fere dimidii corpo- ris, tenues, fusco-ferrugines, cinereo-pubescentes. Thorax lati- tudine postica paullo brevior, priesertim 9, at antice vix angu- stior, medio nonnihil rotundato-ampliatus, basi apieeque trun- catus, pone oculos leviter lobatus, supra parum convexus, rugoso-punctatus, in dorso postice utrimque plus minusve di- stinete oblique impressus, subtus lateribusque dense, supra parcius squamosus. Scutellum vix conspicuum. Elytra antice basi thoracis parum latiora, > oblongo-ovalia, 2 sub-obovata, a medio retrorsum sensim attenuata, apice s conjunctim au- guste rotundata, Y conjunetim acuminata, thorace triplo lcn- giora, convexa, sutura postice A modice, 9 fortiter carinato- elevata, lateribus 9 versus apicem compressis; sat fortiter, pra&- sertim in dorso, punctato-striata, interstitiis coriaceis; nigra, minus dense albido-squamulosa. Corpus subtus nigrum, aequa- liter albido-argenteo-squamosum. Pedes picei, albido-squamosi, c' longiores, tibiis arcuatis. Eremnus alternans: oblongus, niger, inzequaliter albido-argen- teo-squamulosus; fronte foveolata, rostro carinulato; thorace fortiter rotundato-ampliato; elytris obovatis, striato-punctatis, 78. FÄHRAUS, COLEOPTRRA CAFFRARIA, - 39 interstitiis alternis squamositate densiore albido-lineatis. Long. 7 lat. 24 millim. Caput rotundatum, vertice convexo, fronte plana, foveola oblonga insculpta; oculi breviter ovales, parum convexi; rost- rum longitudine capitis, at dimidio angustius, lineare, supra depressum, carinulis tribus longitudinalibus, tenuibus, elevatis. Antennx® longitudine fere dimidii corporis, tenues, picex, cine- reo-pubescentes. Thorax latitudine postica paullo brevior anti- ceque nonnihil angustior, medio fortiter rotundato-ampliatus, basi apiceque leviter emarginatus, margine baseos subelevato; supra modice convexus, ruguloso-punctatus, squamositate in dorso rariore, ad latera utrimque in vittam albidam conden- sata. Scutellum minutum, triangulare. Elytra antice basi tho- racis vix latiora, ante medium leviter rotundato-ampliata, dein retrorsum sensim attenuata, apice conjunctim anguste rotundata, thorace plus triplo longiora, convexa, regulariter striato-punctata, interstitiis planis; nigra, albido-argenteo-squamulosa, squamosi- tate in interstitiis alternis dorsi lineatim condensata. Corpus subtus dense albido-argenteo-squamosum. Pedes validiuseuli, femoribus albido-squamosis, medıo, praesertim antieis, valde in- erassatis, inermibus, tibiis albido-pilosis, postieis interne ante medium denticulo munitis. ” Eremnus viridanus: subovatus, niger, squamositate late viridi, nitida, aequaliter tectus setulisque parvis, albidis, parce adsper- sus; capite ante oculos transversim impresso, rostro canalicu- lato; elytris obovatis, striato-punctatis; antennis tarsisque ferru- gineis. Long. 44—5, lat. 1%—21 millim. Caput subrotundatum, postice convexum, ante oculos trans- versim impressum; oculi subrotundati, parum convexi; rostrum capite vix longius, sublineare, supra planum, medio tenuiter canalieulatum. Antenne longitudine fere dimidii corporis, te- nues, ferruginese, griseo-pubescentes. Thorax latitudine postica brevior, anticeque nonnihil angustior, basi apiceque truncatus, lateribus modice rotundato-ampliatis; supra parum convexus, intra apicem transversim leviter impressus, medio longitudinali- ter obsolete canaliculatus. Scutellum vix conspicuum. Elytra antice basi thoracis distinete latiora, ante medium g& leviter, 2 fortiter rotundato-ampliata, dein retrorsum sensim angustata, apice conjunetim gg subrotundata, P acuminata, thorace plus triplo longiora, convexa, remote striato-punctata, interstitiis pla- nis. Pedes mediocres, femoribus nigris, viridisquamosis, medio incrassatis, inermibus; tibiis basi squamosis, tenuiter pubescen- tibus, piceis; tarsis rufo-testaceis. Eremnus suturalis: oblongus, niger, inaequaliter viridi-squamo- sus, rostro carinulato, thorace transverso, fusco-vittato; elytris obovatis, tenuiter striato-punetatis, sutura glabra, atra, 2 inter- stitiis alternis subalbidis, apice mucronato. Long. 6—7, lat. 21—22 millim. 40 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187]. Caput latitudine postica paullo brevius, fronte plana, medio foveola oblonga inseulpta; nigrum, viridi-squamosum; oculi bre- viter ovati, parum prominuli; rostrum capite vix longius, sub- parallelum, supra tricarinatum, colore et indumento capitis. Antenne longitudine dimidii corporis, tenues, nigro-pice=@. Thorax latitudine postica I vix, 2 evidenter brevior, antice vero vix angustior, basi apiceque leviter emarginatus, modice rotundato-ampliatus, intra apicem subeonstrietus, supra parum convexus, striolato-punctatus, niger, viridi-squamosus, vittis quin- que sub-denudatis, ‚media distinetiore. Scutellum vix obser- vandum. Elytra antice basi thoracis vix latiora, ante medium > leviter, 2 distinetius rotundato-ampliata, dein retrorsum sen- sim attenuata, apice 5’ conjunctim rotundata, 2 acuminato- produeta, thorace plus triplo longiora, convexa, tenuiter striato- punctata, interstitiis planis; nigra, viridi-squamosa, vitta sutu- rali denudata, atra, determinata, leevi; interstitiis praeterea alter- nis &P squamositate letius viridi-lineatis. Corpus subtus et pedes nigra, viridi-squamosa, femoribus inermibus, tibiis tarsis- que griseo- pilosis. Eremnus subfissuratus: oblongus, niger, supra parcius albido- argenteo-squamulosus; fronte, tenuiter carinulata; thorace obso- lete fusco-trivittato,; elytris punctato-striatis; antennis fusco- ferrugineis; femoribus inermibus. Long. 6—64, lat. 14—2} millim. Caput latitudine brevius, fronte plana, medio foveola in- sculpta; oculi majusculi, rotundati, convexi; rostrum capite pa- rum longius, sublineare, supra depressum, carinulis tribus te- nuibus longitudinalibus elevatis. Antenna basin thoracis paullo excedentes, tenues, fusco-ferruginee. Thorax latitudine baseos SA vix, 2 distincete brevior, antice non angustior, ante medium rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra modice con- . vexus, coriaceus, postice utrimque oblique impressus, vittis tri- bus fuseis obsoletissimis. Seutellum vix conspicuum. Elytra antice basi thoracis vix latiora, ante medium & leviter, 2 d- stinctius rotundato-ampliata, retrorsum dein sensim angustata, apice 5’ conjunctim anguste rotundata, 2 subacuminata, tho- race plus triplo longiora, convexa, regulariter punctato-striata, interstitiis coriaceis, vix convexis; squamositate postice nonnum- quam fusco-varlegata. Corpus subtus densius albido-argenteo- squamosum. Pedes mediocres, femoribus sieut corpus squamo- sis; tiblis tarsisque griseo-pubescentibus. i Eremnus humeralis: subovatus, niger, griseo-orichalceo-squamo- sus et setosus, thorace fortiter rotundato-ampliato, lateribus subasperis, elytris antice latioribus, punctato-striatis, sutura den- sius albido-argenteo-squamosa; antennis ferrugineis. Long. 5 — 6, lat. 21—23 millim. Caput latitudine paullo brevius, fronte plana, ante oculos transversim impressa; oculi breviter subovati, parum convexi; 31. FÄHRAÄUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 41 rostrum capite haud longius, at dimidio angustius, supra de- pressum, apice emarginatum. Antenna longitudine dimidii corporis, tenues, ferrugine®, griseo-pilos&, scapo apice clavaque fuscis. Thorax latitudine postica brevior anticeque nonnihil angustior, inedio fortiter rotundato- -ampliatus, intra apicem con- strietus, basi apiceque truncatus, supra modice convexus, coria- ceus, lateribus tuberculis vel eranulis plus minusve distincte seabris; in dorso pareius, subtus lateribusque dense griseo- orichaleeo-sguamosus, supra setis erectis, longis, griseis, disperse obsitus. Scutellum haud observandum FHlytra, cum humeris subcallosim extensis, basi thoracis plus dimidio latiora, a medio retrorsum angustata, apice conjuncetim subacuminata, thorace triplo longiora, modice convexa, regulariter punetato-striata, in- terstitiis planis, squamositate in individuis illesis zqualiter griseo-orichalcea, sutura distincte albido-argentea, superficie pra&- terea tota setis longis, erectis, griseis, disperse obsita. Corpus subtus zequaliter griseo-orichalceo-sgquamulosum. Pedes medio- eres, parcius squamosi, disperse setosi, femoribus medio, pra- sertim antieis, incrassatis; tibis antieis o° distinctius arcuatis; tarsis piceis, griseo-pilosis. Variat elytris postice fusco-variegatis. Eremnus lineatus: oblongo-ovatus, niger, albido-squamosus; rostro medio tenuissime carinulato; thorace crebre rugoso, vittis quinque denudatis nigris ornato, utrimque longitudinaliter im- presso; elytris punctato-striatis, interstitiis alternis latioribus, planis, alternis suturaque elevatis, denudatis, nigris. Long. 9 — 12, lat. 4—43 millim. © elytris antice leviter- ampliatis, tibiis anticis longioribus, apice distinctius arcuatis. ' 9 elytris antice distinetius ampliatis, postice fortius decli- vibus, tibiis anticis brevioribus, sub-rectis. Eremnus lineatus BoH. in ScH. Gen. & Sp. Cure. t. VII jos 216. Variat thorace vitta media subimpressa. Brachytrachelus (ScH). opatrinus: oblongo subovatus, niger, inzequaliter ochraceo-aureoque squamosus; rostro longitudinali- ter excavato; thorace antice impresso, dorso Ru 0: elytris seriato-scrobieulatis, postice tubereulatis. Long. 83, lat. 44 millim. Caput rotundatum, fronte 'plana; oculi ovales, depressi; rostrum capite haud longius, subarcuatum, supra longitudinaliter excavatum. Antenne basin thoracis vix excedentes, pice®, griseo-pilose. Thorax latitudine postica nonnihil brevior anti- ceque paullo angustior, sat fortiter rotundäto-ampliatus, basi medio subtruncatus, apice leviter emarginatus, pone oculos di- stinete lobatus, supra parum convexus, medio obsolete canali- culatus, intra apicem transversim late impressus, foveolis ro- tundatis, vadosis, postice 4 et ad latera utrimque 5 insculptus, 42 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. squamositate in individuis illeesis flavo-ochracea, metallieonitente, vestitus. Scutellum haud conspicuum. Elytra, cum humeris calloso-prominulis, basi thoracis nonnihil latiora, subzqualiter parum rotundato-ampliata, thorace quadruplo longiora, convexa, lateribus et postice inflexa, abdomen amplecteniia anumque obtegentia, minus regulariter subretieulatim seriato-foveolata, postice tubereulis callisque nonnullis praedita, squamositate, uti thorax, spe partim detrita, adspersa. Corpus subtus nigrum, flavo-ochraceo-squamosum. Pedes validiuseuli, nigri, femoribus, clavatis, tibiisque densius aureo-squamosis, his parce setulosis; tarsis subtus spongiosis. 33. Brachytrachelus porosus: oblongo-subovatus, niger, inzequa- liter griseo-squamulosus et terreno-pulverulentus; fronte rostro- que obsolete canaliceulatis; thorace supra inzequali, antice con- strieto; elytris seriatim scrobiculatis, apice conjunctim subacu- minatis. Long. 74, lat. 4 millim. Caput rotundatum, ante oculos transversim impressum, fronte plana, obsolete canaliculata; oculi ovati, depressi; rost- rum capite paullo longius, lineare, supra planum, obsolete cana- lieulatum. Antenne basin thoracis vix attingentes, nigra, fusco-setulos®. Thorax latitudine baseos nonnihil brevior anti- ceque ‚paullo angustior, distinete rotundato-ampliatus, intra api- cem constrictus, supra parum convexus, irregulariter foveolatus, medio obsolete canaliculatus. Elytra anticee, cum humeris cal- loso-prominulis, basi thoraeis nonnihil latiora, leviter rotundato- ampliata, apice conjunctim subacuminata, thorace quadruplo longiora, convexa, lateribus inflexa, postice declivia, sat regula- riter striato-foveolata, inzequaliter- griseo-squamulosa ac sordide terreno-pulverulenta, opaca. Corpus subtus et pedes nigra, fusco-pulverulenta, breviter setulosa. ; Gen. Brachycerus (OLıv.) Sc. Gen. et Spå Qures it al pr388 Conspectus specierum. A. Thoraeis lateribus spinosis, aut dentatis, aut angulatis. a.) Elytra laevia, aut parum inzequalia 84 —93. * b.) » eostata, aut seriatim tubereulata 94—121. B. Thoraeis lateribus rotundatis. a.) Elytra scrobieulata, seriatim tuberceulata aut verrucosa. 122 — 134. b.) » texata aut punctato-striata. 135—139. 84. Brachycerus apterus: ovatus, niger, opacus, rostro basi pro- funde excavato; thorace utrimque spinoso, dorso rufo-bivittato, inedio fovea profunda cerueiformi, cerucem elevatam includente, inseulpto; elytris sublaevibus corporeque subtus maculis seriatis rufo-squamosis ornatis. Long. 30, lat. 144 millim. Uureulio apterus Lin. Syst. Nat. II p. 619. Brachycerus id. ScH. Gen. et Sp. Cure. t. 1: p. 386. t. V. pP 606. Syn’ tet. vw. Sch le FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. h 43 85. Brachycerus granosus: ovatus, niger, rostro basi profunde [0 8) excavato; thorace utrimque spinoso et tuberculato, dorso rufo- bivittato, medio varie sculpturato, antice lamella bilobata, re- trorsum decumbente, instructo; elytris serlatim obtuse tubereu- latis, interjeetis maculis subimpressis, rotundatis, rufo-squamo- sis; interstitis punctulatis. Long. 28—35, lat. 14—174 millim. i Brachycerus granosus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. le 7.7987. Brachycerus granifer: ovatus, niger, glaber, supra confertim granulosus; fronte arcuatim impressa; thorace medio sulcato, antice bicostato, lateribus unispinosis; pectoris lateribus macu- lis dwabus cinereo-squamosis notatis. Long. 27, lat. 144 millim. Caput latitudine dimidio brevius, parce at profunde punc- tatum, fronte arcuatim impressa; oculi perpendiculares, oblongo- ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, antrorsum dilata- tum, supra planum, variolosum, antice breviter carinatum, basi triangulariter in frontem adscendens, lateribus subelevatis. An- tenna longitudine capitis, crass&, nigra, fusco-setulose. Tho- rax subrhombieus, antice medio rotundato-productus, basi trun- catus, lateribus valde ampliatis, spina acuta armatis; supra mo- dice convexus, confertim et fortiter granulosus vel tuberculatus, medio longitudinaliter suleatus, sulco antice costis duabus ob- tusis terminato. Elytra antice basi thoracis vix latiora, insig- niter rotundato-ampliata, obovata, apice conjunctim rotundata, convexa, creberrime subtilius granulosa, postice declivia. Cor- pus subtus planum, sat cerebre punctatum. Pedes robusti, con- eolores, femoribus tibiisque parce punctatis, punctis ferrugineo- setulosis. Brachycerus ochreo-signatus: ovatus, niger, supra squamulis fusco-cinereis inaequaliter obsitus; fronte arcuatim impressa; tho- race utrimque acute spinoso, dorso tuberculato, antice bi-callo- so, medio carinulato; elytris confertim granulatis, maculis seria- tis silaceo-squamosis ornatis. Long. 18—25, lat. 93—12} millım. i Caput latitudine postica dimidio brevius, parce at profunde punetatum, supra oculos callöso-elevatum, impressione arcuata a rostro disjunetum, nigrum, parce cinereo-squamulosum; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, antrorsum dilata- tum, supra depressum, scrobieulatum, marginibus subelevatis, nigrum, fere glabrum. Antenna longitudine capitis, crassae, nigra, fusco-setulos®e. Thorax latitudine postica paullo brevior anticeque nonnihil angustior, basi leviter emarginatus, apice medio subrotundato-produetus, lateribus angulato-dilatatis, spina acuta armatis; supra modice convexus, crebre tuberculatus, me- dio irregulariter rugosus, antice callis duobus, in margine apieis connatis, carinulam tenuem ineludentibus, elevatis; niger, dis- (0.6) (9,0) 44 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. perse einereo-squamosus. Elytra ovalia, antice basi-thoracis vix latiora, apice conjunctim rotundata, convexa, confertissime gra- nulata, nigra, maculis parvis silaceo-squamosis, trifariam dispo-. sitis, ornata, ceterum parce einereo-squamulosa. Corpus subtus parce punctatum, maculis rufo-squamosis, trifariam digestis, or- natum. Pedes robusti, nigri, variolosi, nigro-setulosi. Brachycerus luridus: oblongo-ovatus, niger, squamulis rufo- ferrugineis adspersus; fronte arcuatim impressa; thorace utrim- que acute spinoso, dorso tuberculato, medio costis duabus lon- gitudinalibus, interruptis, elevatis; elytris confertim granulatis, in dorso maculis rufo-ferrugineo-squamosis seriatis, granulis distinctioribus interjectis. Long. 20, lat. 10 millim. Caput latitudine postica brevius, antice profunde puncta- tum, parce squamulosum, impressione arcuata a rostro disjunc- tum; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio longius, an- trorsum dilatatum, supra, depressum, variolosum, marginibus subelevatis. Antenna breves, validae, concolores, nigro-setulosx. Thorax latitudine baseos vix brevior anticeque parum angustior, basi late emarginatus, apice bisinuatus, intra apicem constric- tus, lateribus medio ampliatis, acute spinosis; supra parum eonvexus, sat crebre tubereulatus, costis duabus crassis, ante medium interruptis, postice abbreviatis, carinulam includentibus, distincte elevatis; his elevationibus spinisque exceptis, sat dense rufo-ferrugineo-squamosus. Elytra ovalia, antice basi thoracis vix latioria, apice conjunetim rotundata, latitudine plus duplo longiora, convexa, postice declivia, granulis crebre, partim seria- tim, obsita, maculis rufo-ferrugineis, granulis distinctioribus re- mote interjectis, in series tres dispositis, notata, serie interme- dia obsoletiore; ceterum parcius squamulosa. Corpus subtus et pedes ut in praecedente. sx Brachycerus ignavus: ovatus, niger, opacus, thorace varioloso, medio sulcato, lateribus pone medium spinosis; elytris subglo- bosis, creberrime granulatis, dorso lituris seriatis ochraceo-squa- mosis.. Long. 16, lat. 9 millim. Caput breve, parce punctatum, supra oculos callosum, fronte arcuatim impressa; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, antrorsum dilatatum, supra depressum, variolo- sum, medio subearinatum. Antenna concolores. Thorax lati- tudine postica nonnihil brevior anticeque dimidio angustior, la- teribus pone medium angulato-dilatatis, angulis spinosis; basi truncatus, apice bisinuatus, supra modice convexus, rude scro- bieulato-rugosus, medio longitudinaliter, distiuete sulcatus, prae- ter vittam lateralem ochraceo-squamosam, fere nudus. ' Elytra subglobosa, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunetim obtuse rotundata, convexa, postice declivia, tuberculis narvis, nitidis, ereberrime obsita, maculisque parvis ochraceo-squamosis ' notata, una scilicet in margine baseos juxta suturam utrimque atque nonnullis discoidalibus, in ‚series duas vel tres dispositis. 90. AN. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. HAS Pedes validi, concolores, femoribus ante apicem fascia ochraceo- squamosa notatis. Brachycerus congestus: subovatus, niger, capite punctato, fronte arcuatim impressa; rostro thoraceque variolosis, hoc la- teribus spinosis; elytris confertissime et coneinne granulatis; vittis duabus thoracis, arcuatis, lituraque antescutellari, macula supra coxas anticas aliaque ad latera pectoris, femoribus ante apicem et subtus tibiisque basi late cinnabarino-squamosis. Long. 15—16, lat. 8$—9 millim. Brachycerus congestus Gerstecker Mon. Ber. d. Berl. Acad. 1855 p. 83. Brachycerus pieturatus:. subovatus, niger, lituris flavo-squa- mulosis adspersus; fronte arcuatim impressa;' thorace varioloso, medio canaliculato, lateribus pone medium spinosis; elytris tu- bereulatis, maculis plurimis seriatis. Long. 14, lat. 7% millim. ‚Caput transversum, supra vage punctatum, fronte arcuatim impressa, supra oculos angulatim elevata; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, supra planum, rude variolosum. Antenn® concolores, tenuissime setulose. Thorax basi longi- tudine media non latior, antrorsum angustatus, apice bisinua- tus, pone oculos distincte lobatus, postice truncatus, margine depresso, lateribus pone medium angulato-dilatatis et spinosis; supra modice convexus, variolosus, medio distincte canalicula- tus, niger, margine baseos vittaque laterali antica utrimque flavo-squamulosis, lituris rubris adjectis. Elytra subglobosa, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, zequaliter convexa, confertissime tuberculata, nigra, lituris flavo- squamulosis, passim rubro-terminatis, plurimis dorsi trifariam digestis, duabus in margine baseos distinctieribus, ormata. Pe- des robusti, concolores, femoribus ante apicem annulo e squa- mulis flavis rubrisque notatis. j Brachycerus Wahlbergi: breviter ovatus, niger, opacus, capi- te rostroque ferrugineo-squamulosis, hoc basi in frontem angu- latim adscendente; thorace varioloso, ochraceo-albidoque squa- muloso, lateribus pone medium spinosis, elytris crebre tubercu- .latis, linea laterali punctoque dorsali densius albido-squamosis. Long. 14, lat. 8% millim. Caput transversum, parce punctatum, fronte impressione angulata a rostro disjuncta; oculi ovati, depressi; rostrum ca- pite duplo longius, supra planum, punctatum, marginibus. pos- tice carinulaque apieis elevatis. Antennze concolores, breviter setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero dimidio angustior, basi truncatus, apice bisinuatus, pone oculos -distinete lobatus, lateribus pone medium angulato-dilatatis et acute spinosis; supra modice convexus, in dorso rugis varlis, compositis, canaliculam longitudinalem atque areolam pone me- dium includentibus, elevatis; squamositate in cavitatibus dorsi ochracea, ad latera albicante, vestitus, rugis denudatis. Elytra 46 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. subglobosa, antice basi thoracis distinete latiora, apice conjune- tim rotundata, convexa, lateribus apiceque inflexa, tuberculis erebris, juxta suturam et ad latera seriatim, obsita, macula parva in dorso antice, lineaque laterali, distinetius albidosqua- mosis, notata; ceterum tenuius ochraceo-squamulosa. Pedes va- lidi, nigri, variolosi, pilis longis nigris adspersi, femoribus apice tibiisque basi variegatim rubro-albidoque squamosis. de) (SU Brachycerus impius: ovatus, niger, fusco-cinereo-squamulosus; fronte angulatim impressa, supra oculos calloso-elevata; thorace varioloso, lateribus pone medium obsoletius spinosis; elytris ovalibus, rugoso-tuberculatis. Long. 18, lat. 93 millim. Caput transversum, medio profunde punctatum, supra ocu- los distinete calloso-elevatum; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, antrorsum dilatatum, impressione angu- lata a fronte disjunetum, supra planum, rude variolosum. An- tenne nigra, breviter setulose. Thorax latitudine baseos vix brevior, antice vero nonnihil angustior, basi truncatus, margine depresso, apice bisinuatus, pone oculos lobatus, lateribus pone medium subangulato-dilatatis et denticulo munitis; supra mo- "dice convexus, versus latera tuberculatus, in dorso variolosus, medio canalicula interrupta insculptus, canalieula antice costula utrimque terminata. Elytra breviter ovalia, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim rotundata, convexa, postice decli- via, confertim rügoso-tubereulata, tuberculis passim serlatis. Corpus subtus profunde punctatum, pectore plagis duabus mar- ginalibus ochraceo-squamosis. Pedes robusti, concolores, femo- ribus fascia ochraceo-squamosa ante apicem notatis. 94. Brachycerus cancellatus: oblongo-ovatus, niger, opacus, in cavitatibus einereo-et albido-squamosus; fronte excavata, medio carinata, supra oculos ceristata; thorace rugoso, dorso bicostato, medio impresso, intra. apicem constricto, pone medium laterum acute spinoso; elytris undulatim costatis, retieulato-scrobieulatis. Long. 23, lat. 12 millim. Brachycerus cancellatus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. ter 118 100 ANDA Va Vz. (ORD 95. Brachycerus gravis: oblongo-ovatus, niger, opacus, in cavi- tatibus cinereo-squamosus; rostro impressione arcuata a fronte disjuneto; thorace in dorso costis duabus arcuatis carinaque media elevatis, lateribus acute spinosis; elytris subcostatis, pro- funde punctatis. Long. 23, lat. 13 millim. Caput transversum, medio variolosum; oculi oblongo-ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, antrorsum dilatatum, impressione arcuata a fronte separatum, supra scrobiculato-ru- gosum, marginibus postice calloso-elevatis. Antenne nigra, disperse setulose. Thorax latitudine baseos nonnihil byevior anticeque angustior, basi truncatus, apice subtrisinuatus, lateri- bus distincte ampliatis, medio acute spinosis; supra modice convexus, variolosus, in dorso costis duabus longitudinalibus, 96. I. FÄHR.EUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 47 sat distantibus, pone medium extrorsum flexis, elevatis, carinu- lam mediam tenuissimam includentibus. Elytra ovalia, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunetim rotundata, dorso for- nieata, postice declivia, punctis vel foveolis crebre, interne se- riatim, inseulpta; dorso costis duabus longitudinalibus plus mi- nusve distinete elevatis. Pedes robusti, nigri, cinereo-squa- mulosi. Brachycerus severus: oblongo-ovatus, niger, opacus, in cavi- tatibus ochraceo-albidoque squamulosus; fronte arcuatim im- pressa, supra oculos cristata; thorace bicostato, vitta media al- bida; lateribus spinosis; elytris variolosis, costis in singulo duabus irregularibus, tubereulatis. Long. 18, lat. 83 millim. Caput transversum, vage punetatum, supra oculos calloso- elevatum, fronte arcuatim impressa; oculi ovati, depressi; rost- rum capite duplo longius, antrorsum dilatatum, basi triangula- riter in frontem adscendens, elevato-marginatum, medio con- strietum, supra planum, scrobieulatum. Antenns concolores, breviter setulose. Thorax latitudine postica non brevior antice- que parum angustior, basi truncatus, apice leviter bisinuatus, lateribus -medio dilatatis, spinosis; supra modice convexus, ver- sus latera disperse tubereulatus, in dorso costis duabus longi- tudinalibus, irregularibus, elevatis, spatio interjacente depresso, distinetius albido-squamoso, squamositate alibi variegatim och- racea albidaque. Elytra subovalia, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, convexa, reticulato-foveolata, variegatim ochraceo-albidoque squamosa, in dorso costis duabus loneitudinalibus, irregularibus, plus minusve distinete tubereu- latis, elevatis. Pedes elongati, parce setulosi, femoribus subtus griseo-tomentosis. Variat indumento ferrugineo-ochraceo. Brachycerus impendens: oblongo-ovatus, niger, opacus, in«- qualiter ochraceo-squamosus; rostro longitudinaliter excavato; thorace rugoso-scrobiculato, medio interrupte sulcato et bicos- tato, lateribus spinosis; elytris subseriato-punetatis, quadrifariam tubereulato-costatis. Long. 18, lat. 10 millim. Caput transversum, disperse punctatum, ochraceo-squamu- losum; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, api- cem versus dilatatum, supra variolosum, longitudinaliter exca- vatum, marginibus postice incrassatis in frontem adscendentibus, supra oculos calloso-elevatis. Antennx® concolores, sat crebre setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero manifeste angustior, ad medium fortiter angulato-ampliatus, an- gulis spinosis; basi truncatus, apice leviter bisinuatus, supra parum convexus, rugoso-scrobiculatus, in dorso costis duabus longitudinalibus, approximatis, suleum distinetum includentibus, medio rugulis interruptis, praeditus, in cavitatibus ochraceo- squamosus, setulis praeterea decumbentibus nigris, praesertim ante spinas laterales, adspersus. Elytra subovalia, antice basi 48 ÖNFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 98. II thoracis vix latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, convexa, subseriatim punctata vel foveolata, in singulo quadrifariam tuberculoso-costata, costis secunda et quarta di- stinetioribus; in dorso densius ochraceo-squamulosa,: tuberculis plerisque nigro-setosis. Corpus subtus et pedes inzequaliter griseo-tomentosa et nigro-setulosa. Drachycerus natalensis: oblongo-ovatus, niger, dense ochra- ceo-squamosus, opacus; thorace in medio laterum spinoso, dorso tubereulato, fovea oblonga insculpto; elytris granulatis, dorso tubereulis remotis, glabris, liturisgue albido-squamulosis seriatis. Long. 1421, lat. ”—11 millim. vaput transversum, variolosum, supra oculos cristatum; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio longius, apicem versus dilatatum, impressione arcuata a fronte disjunetum, supra depressum, scrobieulatum. Antennz® concolores, setose. Tho- rax latitudine postica vix brevior, antice angustior, basi trun- catus, apice bisinuatus, lateribus ad medium dilatatis ibique spinosis; supra modice convexus, crebre tuberculatus, circa medium rugosus, rugis antice costas duas breves, in margine connatas, constituentibus, interjacente fovea oblonga, raro ultra medium dorsi extensa, densius silaceo-squamosa; squamositate alibi ochracea. Elytra obovata, antice basi thoracis non latiora, apice conjunetim rotundata, dorso subfornicata, postice decli- via, crebre granulata, sat dense ochraceo-squamulosa, tuberculis remotis, glabris, nitidis, in dorso bifariam seriatis, interjectis lituris parvis albido-squamulosis, ssepe obsoletis; ad latera prae- terea liture seriat®, albide, interdum observantur. Corpus subtus remote punctatum, lateribus pectoris margineque laterali antico abdominis rubro-squamosis. Pedes robusti, variolosi, tibiis setosis et spinulosis. Brachycerus brevivostatus: oblongo-ovatus, niger, silaceo- squamosus, opacus, fronte ante oculos callosa; thorace in me- dio laterum spinoso, dorso rugoso, antice costis duabus eleva- tis, fovea interjacente medio carinulata,; elytris ovalibus, vage 1 fälla 3 B ö Ö . punctätis et granulosis, dorso tuberculis remotis, glabris, litu- risque albido-squamosis, seriatis, basi utrimque bicostatis. Long. 20, lat. 10 millim. Caput transversum, parce punctatum, ante oculos callo elevato; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, apicem versus dilatatum, supra planum, variolosum, lobo ba- sali, in frontem adscendente, utrimque sinuato. Antenne con- eolores, nigro-setulose. Thorax, quoad formationem, sculptu- ram et colorem, ut in priecedente, modo fovea antica in fundo - distincte carinulata. Elytra obovata, antice latitudine baseos thoraeis, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, modice convexa, punctis seu foveolis, partim seriatis, granulis parce interjectis, crebre obsita; in dorso costis duabus elevatis, a basi vix ad quintam partem longitudinis elytrorum extensis, 100. 101. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARTA. 49 et seriebus ab illis continuatis tubereulorum, cum lituris al- bido-squamosis alternantium, praedita; tubereulis glabris, poste- rius altioribus; ad latera etiam litura. albida’ interdum con- spieux. Corpus subtus parce punctatum, lateribus peetoris margineque laterali abdominis antico miniato-squamosis. Pe- des robusti, femoribus variolosis, tibiis granulosis et setulosis, hand spinulosis. Brachycerus nodulosus: oblongo-ovatus, niger, inaqualiter ochraceo-squamulosus, opacus; rostro basi calloso; thorace tu- bereulato, utrimque spinoso, dorso bicostato; elytris granulatis, eonjunctim quinquefariam tubereulatis. Long. 21—26, lat. 10—14 millim. Caput transversum, parce punctatum; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio longius, apicem versus dilatatum, supra variolosum, basi excavatum, marginibus ibi oblique calloso- elevatis. Antenna concolores, parce nigro-setulose. Thorax latitudine postica parum brevior, antice nonnihil angustior, basi leviter emarginatus, apice bisinuatus, lateribus ab apice ad medium dilatatis ibique acute spinosis, posterius subsinua- tis; supra modice convexus, versus latera sat crebre tubereu- latus, dorso costis duabus validis, medio interruptis, in mar- gine antico connatis, elevatis, fovea antica interjacente medio plus minusve distinete carinulata. Elytra ovalia, antiee bası thoracis vix latiora, apice conjunctim Fotmndkne, latitudine plus duplo-longiora, convexa, ad latera crebrius, in dorso par- cius granulata, in cavitatibus densius ochraceo-squamulosa, sutura tubereulis oblongis, humilibus, obsita; in singuli dorso praeterea tubereulis validioribus, antice concatenatis, postice liberis, bifariam digestis, praedita. Pedes robusti, femoribus tibiisque variolosis, his granulosis et setulosis. Brachycerus oblongus: oblongo-ovatus, niger, dense niveo- squamosus, thorace costis duabus, elytris vitta abbreviata in singulo abdomineque postice denudatis, atris. Long. 16—19, lat. 74—84 millim. Caput transversum, supra dense squamosum; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio longius, supra planum, parce punetatum, dense squamosum, basi lobis binis elevatis in fron- tem adscendentibus; linea media longitudinali plus minusve distineta. Antenne albo-squamos®, nigro-setulos®. Thorax latitudine postica vix brevior, nec antice angustior, basi api- ceque truncatus, ab apice ad medium fortiter dilatatus ibique spinosus, supra parum convexus, dorso longitudinaliter bicos- tatus, medio linea tenuissima insculptus, dense squamosus, costis punctisque aliquot sparsis in dorso et infra spinas de- nudatis, nigris. Elytra obovata, antice basi thoraeis vix lati- ora, apice nonnihil dehiscentia, singulatim submueronata, lati- tudine media plus duplo longiora, modice convexa, obsolete Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 1. 4 30 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 102. 103. striata, praeter suturam nonnihil elevatam, costis in singulo tribus longitudinalibus, postice tuberculis setiferis obsitis, prae dita; dense squamosa, vitta a basi ultra medium dorsi extensa, atro-holosericea, punctisque juxta costam secundam et ad la- tera seriatis, denudatis, nigris, notata. Corpus subtus depres- sum, niveo-squamosum, abdominis segmentis trıbus ultimis maculaque media in segmento secundo nigris. Pedes elongati, dense albo-squamosi, breviter nigro-setulosi. Obs. Facies hujus speciei a Brachyceris genuinis aliena, charactereg vero generici essentiales omnino congruunt. Brachycerus auguris: oblongo-ovatus, niger, imzequaliter cinereo-squamulosus, opacus; thorace rugoso-serobieulato, dorso bi-costato, lateribus dentatis, postice sinuatis; elytris striato- punctatis, triseriatim tubereulatis. Long. 16, lat. 3 millim. Caput transversum rugulosum; oculi oblongo-ovati, de- pressi; rostrum capite duplo longius, supra planum, foveola- tum, basi lobis binis elevatis in frontem adscendentibus. An- tenna concolores, sat crebre nigro-setose. Thorax latitudine postica non brevior, antice vero dimidio angustior, basi api- ceque truncatus, ab apice ad medium fortiter rotundato-am- pliatus, tune basin versus sinuatim angustatus, sinu dentem medium constituente; supra parum convexus, rude scrobicula- tus et rugosus, medio interrupte sulcatus, irregulariter bicos- tatus, totus niger, cinereo-sqguamulosus, granulis denudatis se- tulisque parce adspersus. Elytra subovalia, antice basi thora- cis vix latiora, apice conjunctim rotundata, .latitudine plus duplo longiora, modice convexa, striato-punctata, interstitiis 2:0 4:0 et 5:0 tubereulatis, tuberceulis plerisque setiferis, hu- meralibus postieisque majoribus; tota nigra, inaequaliter eine- reo-squamosa. Corpus subtus nigrum, parce punctatum, sila- ceo-sguamosum, fusco-setulosum. Pedes elongati, nigri, dense silaceo-sgquamosi, pärce fusco-setulosi. Brachycerus ingratus: subovatus, niger, fere glaber, rostro basi impresso; thorace varioloso, medio interrupte sulcato, lateribus spinosis; elytris seriato-tuberculatis, lateribus striato- punctatis. Long. 13—14, lat. 62—5S} millim. Caput transversum, parce punctatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite duplo longius, supra variolosum, basi medio excavatum. Antenne concolores, parce et breviter se- tulose. Thorax * latitudine baseos nonnihil brevior anticeque paullo angustior, basi truncatus, apice trisinuatus, lateribus ab apice ad medium dilatatis ibique spinosis; supra modice con- vexus, rugoso-scrobiculatus, dorso suleo longitudinali, pone medium interrupto, plus minusve distinete carinulato, insculp tus, adjacente antice costula utrimque, foveola externe termi- nata. Elytra obovata, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunetim rotundata, dorso convexa, ad latera sat regulariter seriato-punctata vel foveolata, in dorso rugoso-tuberculata, tu- N 104. 106. "FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 51 bereulis, praeter suturalia, in series quatuor dispositis, partim contiguis, serierum 2:2 et 4: distinctioribus, plerisque apice punctis setiferis insculptis. Pedes mediocres, femoribus par- cius punctatis et setulosis, tibiis densius et longius setosis. Brachycerus duplicatus: oblongo-ovatus, niger, obscure ci- nereo-squamulosus, rostro basi bitubereulato; thorace sub-quin- que-sulcato, lateribus in angulum acuminatum ampliato; elyt- ris scrobiculatis, in singulo verrucis majusculis, bifariam seria- tis, breviter setulosis. Long. 14, lat. 3 millim. Brachycerus duplicatus GyLL. in Sch. Gen. et Sp. Cuzeul: T. V. på 698. Brachycerus socors: subovatus, niger, squamulis ochraceis, passim albido-variegatis, obsitus; fronte supra oculos cristata; thorace rugoso-tubereulato, dorso sulcato, medio carinato, late- ribus- spinosis; elytris breviter obovatis, lateribus granulatis, dorso 'triseriatim tubereulatis. Long. 133, lat. 72 millim. Caput transversum, parce punetatum; oculi ovati, palpe- bris valde elevatis; rostrum, latitudine parum longius, supra impressum, scrobiculato-rugosum, postice interrupte carinato- mareinatum, carinulis posterioribus in fronte comnatis. An- tennz. concolores, nigro-setulos®e. Thorax latitudine postica parum brevior anticeque nonnihil angustior, basi truncatus, antice medio modice rotundato-productus, lateribus ad medium angulato-dilatatis ibique spinosis; supra parum convexus, sat erebre tuberceulatus, medio longitudinaliter sulcatus et in sulco antice carinatus, intra apicem utrimque oblique impressus, squamulis ochraceis et variegatim albidis obsitus, tubereulis glabris, nitidis. Elytra breviter obovata, antice latitudine ba- seos thoracis, apice conjunctim rotundata, dorso convexa, ad latera erebre et subregulariter eranulata, dorso tuberenlis tri- seriatim digestis, in serie intermedia minoribus, at erebriori- bus, praedita, squamositate ochracea vestita, lituris parvis albi- dis inter tubercula seriei extim& et ad latera seriatis notata. Corpus subtus nigrum, parce punctatum, plagis lateralibus maculisque seriatis in medio miniato-squamosis. Pedes elon- gati, rugoso-granulati, nigri, ochraceo-squamosi et setulosi, ti- biis postieis superne in medio denticulo munitis. Brachycerus perplesus: subovatus, niger, umbrino-squamo- sus, plaga laterali thoracis pedibusque albido-tomentosis, rostro bası bicalloso; thorace scrobiculato-rugoso, lateribus obtuse spinosis; elytris seriatim tubereulatis. Long. 12—13}, lat. 63 — 7 millim. Caput transversum, parce punctatum; oculi ovati, depressi, absque palpebris; rostrum capite dimidio longius, antrorsum dilatatum, supra depressum, serobieulato-rugosum, basi bi- callosum, impressione transversa a fronte disjunetum. Antenns concolores, nioro-setulose. Thorax latitudine postica vix bre- vior, antice vero dimidio angustior, basi truncatus, apice me- ot [KO 107. 108. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. dio leviter rotundato-produetus, lateribus ad medium angulato- dilatatis, ibique calloso-extensis; supra parum convexus, rude scrobieulato-rugosus, medio apicis fovea oblonga insculptus, variegatim umbrino-silaceogue squamosus setulisque nigris ad- spersus, plaga laterali postica et nonnumquam litura media baseos albido-tomentosis. Elytra breviter ovalia, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim rotundata, dorso con- vexa, ad latera sat crebre foveolata et granulata, in dorso ru- gulosa et tubereulata, tubereulis distinetioribus in series tres minus regulares dispositis; squamositate umbrina, passim si- laceo-variegata, vestita, granulis plerisque glabris, nigris, niti- dis; tubereulis nigro-setulosis. Corpus subtus et pedes nigra, parce setulosa, femoribus tibiisque dense albido-tomentosis, nigro-punctatis. | Brachycerus nodifrons: ovatus, niger, squamulis ochraceis et silaceis obsitus; fronte impressa, trituberceulata, supra oculos alte cristata; thorace rugoso-tuberceulato, medio sulcato, pone oculos lobato, lateribus subspinosis; elytris trifariam tubercu- latis. Long. 124, lat. 64 millim. Caput latitudine” paullo brevius, fronte impressa, trituber- culata, tuberculis triangulariter dispositis; oculi ovati, subde- pressi, palpebris alte elevatis; rostrum capite parum longius, basi constrietum, supra rugosum, basi carinato-marginatum, carinulis postice conniventibus, inter antennas utrimque callo- sum, medio bitubereulatum. Antenna concolores, fusco-setu- lose. Thorax latitudine postica parum brevior anticeque vix angustior, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, lateribus ab apice ad medium dilatatis, ibique calloso-extensis, postice sinuatis; supra modice convexus, rugoso-tuberculatus, antice medio fovea oblonga insculptus, tubereulis acervatis circum- data; niger, sqguamulis ochraceis, in fovea antica albidis, obsi- tus, tubereulis dorsi glabris, nitidis. Elytra breviter obovata, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine vix duplo longiora, modice convexa, ad latera crebre foveolata et disperse, partim seriatim, granulata, in dorso ru- goso-foveolata, seriebus tribus irregularibus tubereulorum et pone humeros tubereulo solitario distinetiore utrimque prdita, squamositate ad latera albido-silacea, in dorso ochraceo-silaceo- que variegata, induta, granulis tuberculisque plurimis denuda- tis, nigris, nitidis. Corpus subtus et pedes dense silaceo- squamosa, fusco-setulosa. Brachycerus modestus: ovatus, niger, opacus, thoracis lateri- bus, plaga laterali pectoris femoribusque apice silaceo-squamo- sis; rostro ineisura profunda, angulata, a fronte disjuncto: thorace varioloso, medio sulcato; elytris crebre, in dorso tri- seriatim, tuberculatis. Long. 12, lat. 62 millim. Caput longitudine latius, fronte disperse punctata, sulco distinctissimo, angulato, a rostro separata, antice subtrilobata; 109. 110. FÄHRAUS, COLBEOPTERA CAFFRARIA. 53 oeuli ovati, depressi; rostrum capite dimidio longius, apicem versus dilatatum, supra planum, variolosum, basi in sulcum triangulariter adscendens. Antenna concolores, tenuiter fusco- setulose. Thorax latitudine postica vix brevior anticeque pa- rum angustior, basi leviter emarginatus, apice bisinuatus, late- ribus ab apice ad medium fortiter ampliatus ibique callosus, basın versus sinuato-angustatus, supra parum convexus, TUgOSO- scrobiculatus, medio interrupte sulcatus, in dorso fere nudus, lateribus inoequaliter silaceo-squamosis. Elytra brevissime ova- lia, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotun- data, dorso modice convexa, ad latera crebre, partim seriatim, foveolata et granulata, in dorso rugoso-serobiculata et tuber- culata, tubereulis setiferis, plerisque trifariam minus regulariter digestis. Corpus subtus parce, at profunde, punetatum, ma- cula laterali pectoris albido-squamosa. Pedes concolores, ru- goso-punctati, nigro-setulosi, femoribus apice albido-squamosis. Brachycerus scrobipennis: ovatus, niger, opacus, insequaliter umbrino-squamasus, fronte supra oculos callosa; rostro basi constrieto; thorace varıioloso, medio canaliculato, lateribus snb- spinosis; elytris subseriatim tuberculatis, dorso rugosis. Long. 12, lat. 6% millim. Caput postice longitudine latius, antice vage punctatum, callo supra oculos utrimque elevato; oculi subovati, depressi; rostrum capite dimidio longius apiceque vix angustius, basi constrietum, supra scrobiceulato-rugosum. Antennz concolores, tenuiter setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, an- tice vero dimidio angustior, basi truncatus, apice bisinuatus, lateribus ab apice ad medium dilatatis ibique subspinosis, ver- sus basin subsinuato-angustatis; supra postice transversim con- vexus, erebre rugoso-serobiceulatus, medio interrupte canalicu- latus, versus latera disperse tuberculatus, in cavitatibus um- brino-squamosus, tuberculis glabris, nitidis. Elytra breviter ovalia, antice basi thoracis haud latiora, apice conjunetim rotundata, convexa, in dorso ruguloso-foveolata tuberculis- que exiguis obsita, ad latera simplieiter foveolata et granu- lata, tubereulis granulisque subseriatis; minus dense umbrino- squamosa, granulis lateralibus glabris, nitidis. Corpus subtus concolor, lateribus maculis umbrino-squamosis notatis, seg- mento abdominis ultimo cerebre varioloso. Pedes mediocres, concolores, femoribus tibiisque vage punctatis, nigro-setosis, illis apice cinereo-squamulosis. Brachycerus subverrucosus: subovatus, niger, supra fusco- ochraceo-pulverulentus, parce setulosus, fronte arcuatim im- pressa, rostro varioloso, basi triangulariter elevato; thorace serobieulato, medio canalieulato, lateribus calloso-dilatatis; elyt- ris obovatis, rugosis granulatisque, dorso bifariam subverrucatis- Long. 15, lat. 8% millim. D4 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. LL 112: Caput transversum, disperse punctatum, fronte arcuatim impressa, supra oculos calloso-elevata; oculi oblongo-ovati, de- pressi; rostrum capite dimidio longius, subarcuatum, supra de- pressum, variolosum, -margine baseos incrassato, triangulariter elevato. Antenna cinereo-sguamosx, fusco-setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero dimidio angustior, medio sat fortiter calloso-dilatatus, basi truncatus, apice medio late rotundato-productus, pone oculos leviter lobatus, supra modice convexus, rude rugoso-scrobiculatus, ad latera tuber- culatus, in medio dorsi minus regulariter canaliculatus, niger, in cavitatibus fusco-ochraceo-pulverulentus, rugulis tubereulis- que glabris, parce fusco setulosis.. Elytra antice latitudine basi thoracis z»qualia, breviter obovata, apice conjunctim ro- tundata, dorso modice convexa, rugpso-scrobiculata, ad latera granulis adspersa, in dorso verrucis humilibus, remotis, utrim- que biseriatim dispositis, elevatis; fusco-ochraceo-pulverulenta, verrucis antice, granulis atque rugulis plerisque glabris, setulis reclinatis, fuseis, disperse obsitis. Corpus subtus nigrum, pro- fundissime punctatum, disperse setulosum. Pedes validi, con- colores, granulosi, inaequaliter einereo-vel umbrino-squamulosi, disperse fusco-setulosi. Brachycerus inordinatus: ovatus, niger, umbrino-tomentosus, opacus, fronte rostroque carinatis, hoc basi constricto, tuber- culato, lateribus callosis; thorace rugoso-scrobieulato, medio canaliculato, lateribus calloso-dilatatis; elytris rugoso-scrobicu- latis, trifariam tuberculatis, pone humeros spinosis. Long. 11, lat. 63 millim. Caput latitudine postica brevius, supra transversim con- vexum, variolosum, fronte distinete carinata; oculi subrotun- dati, depressi, palpebris squaliter, modice elevatis; rostrum capite haud longius; deflexum, basi profunde constrietum, in ipsa strietura utrimque callo transverso, lavi, instructum, supra variolosum, medio postice carinatum, carina sub fronte tuberculo terminata; inter serobes antennales tubereulis qua- tuor, transversim seriatis, elevatis. Thorax latitudine postica paullo brevior anticeque distincte angustior, basi truncatus, apice trisinuatus, lateribus medio callo valido tubereulato mu- nitis, supra modice convexus, rude rugoso-serobiculatus, medio interrupte canaliculatus, in cavitatibus umbrino-tomentosus. Elytra brevissime obovata, antice, cum humeris callosis, basi thoracis manifeste latiora, apice conjunetim rotundata, dorso modice convexa, rude rugoso-scrobiculata, in dorso triseriatim tuberculata, tubereulis seriei intermedie minoribus, pone hu- meros utrimque spina validiore armata, inzequaliter umbrinc- tomentosa. Corpus subtus et pedes nigra, parce punctulata, inzequaliter cinereo-vel umbrino-squamulosa, fusco-setulosa. Brachycerus vagabundus: subovatus, niger, parce ochraceo- squamulosus, opacus; rostro lateribus calloso; thorace crebre 113. 114. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFTRARIE. 55 verrucoso; elytris subserratim foveolatis, trifariam tuberculatis. Long. 134, lat. 7% millim. Caput brevissimum, parce punctatum; oculi laterales, sub- lanceolati; . rostrum latitudine media duplo longius, antrorsum dilatatum, arcuatum, supra disperse punctatum, basi bicallo- sum, lateribus supra scrobes antennales calloso-elevatis. An- tenna concolores, fusco-setulos®e. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero evidenter angustior, basi truncatus, apice medio rotundato-productus, lateribus fortiter angulato- ‘ dilatatis; supra transversim convexus, tuberculis verrucseformi- bus erebre obsitus, medio antice canalicula brevi insculptus. Elytra breviter ovalia, antice basi thoracis vix latiora, medio vero thorace plus duplo latiora, apice conjunetim rotundata, dorso fornicata, subseriatim foveolata, in dorso tuberceulis nu- merosis obsita, plerisque in series tres, aquali spatio distan- tes, digestis; nigra, parce ochraceo-squamulosa nigroque setu- losa. Corpus subtus et pedes nigra, disperse punctulata, in®- qualiter ochraceo-squamosa, fusco-setulosa. Brachycerus umbrinus: ovatus, niger, dense ochraceo-pul- verulentus, rostro interrupte carinato, lateribus callosis; tho- race obsolete canaliculato, medio utrimque calloso-dilatato; elytris seriatim remote tubereulatis. Long. 11, lat. 6 millim. Caput transversum, fronte inter oculos transversim im- pressa; oculi subovati, depressi; rostrum capite duplo longius, supra in medio interrupte carinatum, basi calloso-elevatum, ante callos transversim impressum, lateribus ante impressionem oblique calloso-elevatis. Antenna concolores, fusco-setulos#. Thorax latitudine postica non brevior anticeque parum angu- stior, basi leviter emarginatus, apice trisinuatus, lateribus di- stinete calloso-dilatatis, supra modice convexus, medio inter- rupte canalieulatus, antice utrimque impressus, disperse foveo- latus, dense ochraceo-pulverulentus, granulis depressis intra marginem apieis et in cällis lateralibus denudatis, atris. Elytra breviter obovata, antice basi thoracis non latiora, apice con- junetim rotundata, dorso convexa, subruguloso-foveolata, in singulo biseriatim remote tubereulata, ad latera granulis de- pressis parce obsita, dense ochraceo-pulverulenta, tubereulis” externe granulisque lateralibus denudatis, atris. Pedes conco- lores, dense ochraceo-pulverulenti, nigro-setulosi, femoribus sub- tus ante apicem profunde sinuatis. Brachycerus curruca: oblongo-ovatus, niger, squamositate ochracea vel cinerea obtectus; rostro basi bicalloso; thorace serobieulato et tubereulato, antice fovea oblonga impresso, la- teribus subangulatim dilatatis; elytris rugoso-scrobieulatis, tu- bereulis majoribus in singulo trifariam minus regulariter dispo- sitis. Long. 94 lat. 5 millim. Brachycerus curruca GYLL. in ScH. Gen.’ et Sp. Curc. RNE DEN 677 56 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 115. 116. Brachycerus ephippiatus: subovatus, niger, squamositate ochracea, flavescente et albida vestitus, fronte bicallosa; tho- race scrobieulato, antice medio fovea oblonga, profunda, ut- rimque costa valida flavo-squamosa terminata, inseulpto; elyt- ris seriatim tubereulatis, vitta suturali antica lateribusque al- bidis. Long. 10—124, lat. 5-64 millim. Caput transversum, remote punetatum; squamulis ochra- ceis, in vertice albidis, vestitum, supra oculos utrimque callo valido elevato flavo-squamoso, laevi; oculi ovati, depressi, or- bitis albidis; rostrum capite duplo longius, subarcuatum, supra scrobieulatum, ante callos frontales transversim impressum, squamulis ochraceis albidisque vestitum. Antenn® dense gri- seo-squamulos®e. Thorax latitudine postica non brevior, nee antice angustior, basi truncatus, apice medio distinete rotun- dato-productus, lateribus medio tubereuloso-dilatatis, supra con- vexus, rugoso-scroöbiculatus, antice medio fovea oblonga in- sculptus, adjacente utrimque costa valida, postice dilatata, lae- vi, cum elevatione transversa media, irreguları, confluente; squamulis ochraceis albidisque, in costis interstitiisque elevatio- nis flavescentibus, vestitus, lateribus granulis denudatis atris, nitidis, adspersis. Elytra ‚subovalia, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, dorso convexa, rugulosa, substriato-scrobieulata, in interstitiis seriatim tuberculata, tu- bereulis rotundatis, in seriebus dorsalibus maximis, verrucas mentientibus; squamulis ochraceis, in tubereulis dorsi flave- scentibus, vestita, vitta suturali, a basi ultra medium extensa, plerumque sinuata, distinete, lateribusque indeterminate albido- squamosis, tuberculis omnibus granulo atro, nitido, notatis. Pedes mediocres, squamositate albida tecti, setulis fuseis parce Brachycerus clitellatus: subovatus, atro-holosericeus, plaga communi vittaque laterali elytrorum ferrugineo-squamulosis, thorace gibboso, antice profunde foveolato, postice canalieu- lato; elytris scrobiculatis, tuberceulis validis seriatis. Long. 74, lat. 4 millim. 3 Caput transversum, disperse punctatum, margine verticis fusco-ferrugineo; oculi ovati, depressi, orbitis albidis; rostrum capite duplo longius, supra antice planum, basi transversim impressum, obtuse bicallosum, atrum, disperse fusco-setulosum. Antennx breves, fusco-cinereo-squamulos®, nigro-setulose. Tho- rax latitudine postica haud brevior, nec antice angustior, basi truncatus, apice medio fortiter rotundato-produetus, lateribus medio tubereuloso-dilatatis; supra transversim valde convexus, scrobiculatus et disperse tubereulatus, postice in medio cana- lieulatus, intra marginem apieis profunde tri-foveolatus, inter- vallis elevatis; ater, lateribus inzequaliter fusco-ferrugineo- tomentosis, canalicula dorsali albido-squamulosa, tubereulis ple- risque glabris, nitidis. Elytra breviter ovata, antice basi tho- 1 a ST FIT. 118. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIZ. 57 raeis non latiora, apice conjunetim rotundata, dorso valde eonvexa, rugoso-scrobiculata, tubereulis, in dorso potius verru- eis, seriatim obsita, atro-holosericea, plaga communi ovata, de- terminata,. pone medium dorsi, vitta laterali apiceque silaceo- ferrugineo-squamosis; sutura basi lineola albida notata; tuber- eulis lateralibus integris, dorsalibus sublunatis, glabris, nigris, nitidis. Pedes erassiusculi, squamositate cinerea tecti, femori- bus parce, tibiis tarsisque densius nigro-setulosis. Brachycerus lividicollis: oblongo-ovatus, niger, fusco-tomen- tosus,: faseia thoracis liturisque elytrorum testaceo-squamosis; ' fronte impressa, rostro basi biealloso; thorace disperse, elytris seriatim tubereulatis. Long. 10, lat. 5 millim. Caput transversum, disperse punctatum, silaceo-squamulo- sum, fronte transversim impressa; oculi ovati, depressi; rost- rum capite fere triplo longius, supra antice planum, basi ob- tuse bicostatum, fusco-tomentosum, parce setulosum. Antenn& fusco-tomentos&®, nigro-setulose. Thorax latitudine postica non brevior, nec antice angustior, basi truncatus, apice medio late rotundato-productus, pone oculos lebatus, lateribus medio tubereuloso-dilatatis; supra gibbosus, subremote serobieulatus, intra marginem apicis foveis tribus impressus, basi lateribus- que tuberculatus, dense tesfaceo-squamosus, basi apiceque inx- qualiter infuscatus, tuberculis denudatis, atris, nitidis. Elytra subovalia, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, dorso convexa, rude rugoso-scrobiculata, tubereulis, in dorso majoribus, subseriatim obsita, fusco-tomentosa, lituris in elevationibus dorsi sparsis testaceo-squamulosis notata, in singulo tuberculo grano atro, nitido, predita. Corpus subtus fuseo-squamosum, abdomine maculis lateralibus et in medio seriatis testaceo-squamulosis: Pedes mediocres, testaceo-squamu- losi, fusco-variegati, tenuiter nigro-setulosi. Brachycerus contortus: oblongo-ovatus, niger, ochraceo-to- mentosus; fronte impressa; rostro basi calloso-elevato, thorace disperse tuberculato, antice trifoveolato, lateribus angulato-di- latatis; eiytris rugosd-serobieulatis, verrucis tuberculisque serla- tim obsitis.. Long. 11, lat. 53 millim. Caput transversum, obsolete punctatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite fere triplo longius, supra antice pla- num, a fronte impressione iransversa disjunctum, basi callis duobus, interdum eonnatis, singulo apice granulo depresso, atro, notato, preditum; ante callos transversim impressum. Antenne concolores, fusco-setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, nec antice angustior, basi truncatus, apice bisinua- tus, lateribus medio subangulato-dilatatis;: supra gibbosus, in«- qualis, postice lateribusque sat crebre tuberculatus, postice in medio minus distinete canaliculatus, antice triforeolatus, to- mento fusco subargillaceo vestitus. tubereulis vel granulis glabris, atris, nitidis. Elytra 5° subovalia, 2 ovata, antice 58 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. UND 120. basi thoracis haud latiora, apice conjunctim rotundata, dorso admodum convexa, postice retusa, ad latera sat regulariter seriato-foveolata et tuberculata, in dorso rugosa, verrucis seria- tis elevatis; tomento vel glutine, juxta suturam dilutius, alibi obseurius ochraceo, vestita, verrucis lunulis, tuberculis granis glabris, atris, nitidis, notatis. Corpus subtus nigrum, cinereo- squamosum. Pedes concolores, silaceo-squamulosi, disperse fusco-setulosi. Brachycerus hybridus: oblongo-ovatus, niger, fusco-tomento- sus; rostro basi bicalloso; thorace rude rugoso-serobiculato, lateribus subangulato, dprso ferrugineo-variegato, elytris in disco tubereulis seriatis, flavo-notatis, insignioribus. Long. 9, lat. 43 millim. Caput brevissimum, disperse punctatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite fere triplo longius, arcuatum, supra rugulosum, subtubereulatum, basi bicallosum, impressione trans- versa a fronte disjunctum. Antenna concolores, nigro-setulo- se. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero distinete angustior, lateribus medio angulato-dilatatis; supra modice convexus, rude rugoso-scrobiculatus, antice costulis duabus longitudinalibus elevatis, aream punctulatam ineludentibus; in medio laterum tubereulis obsitus; tomento fusco, in elevationi- bus antieis et lateralibus ferrugineo-variegato, vestitus, tuber- eulis glabris, atris, nitidis. Elytra -subovalia, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, convexa, in dosro coriacea et rugulosa, ad latera seriatim foveolata granulisque depressis adspersa, verrucis majoribus, in disco trifariam seriatis, praedita, fusco-tomentosa, verrucis lunulis, uti granulis glabris, nigris, nitidis, notatis, superne flavo-vel rufo-squamulosis. Corpus subtus nigrum, parce punctatum et setulosum. Pedes concolores, albido-squamulosi, nigro-varie- gati, disperse nigro-setulosi. Brachycerus levifrons: subovatus, niger, eriseo-tomentosus; thorace elytrisque rude rugoso-scrobieulatis, illo antice trifoveo- lato, laterıbus tubereuloso-dilatatis, his fortiter seriato-verru- cosis et tubereulatis, verrucis superne flavescentibus. Long. 71, lat. 44 millim. Caput brevissimum, disperse punctulatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite fere triplo longius, areuatum, supra planum, basi minus distinete bicallosum. Antenna concolores, fusco-setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero nonnihil angustior, basi truncatus, apice bisinuatus, la- teribus medio subangulato-dilatatis, supra valde convexus, rude rugoso-serobieulatus, lateribus disperse tubereulatus, intra apicem trifoveolatus, intervallis costatis; tomento vel glutine fusco-griseo, in elevationibus Mlavotincto, vestitus, tubereulis glabris, nigris, nitidis. Elytra breviter ovalia, antice latitu- dine baseos thoraeis, apice conjunctim rotundata, dorso valde FÄHR AUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 59 s x convexa, rugoso-scrobiculata, sat crebre seriato-tubereulata, tu- bereulis serierum internarum verrucaeformibus, externarum sen- sim magnitudine decrescentibus; tomento vel glutine griseo, in verrucis flavo-tineto, vestita, tubereulis minoribus, uti gra- nulis in majoribus, glabris, nigris, nitidis. Corpus subtus et pedes dense griseo-squamulosa, parce nigro-setulosa. Brachycerus margaritifer: oblongo-ovatus, niger, indumento agglutinato, ochraceo, tectus, rostro basi bicalloso; thorace postice transversim elevato, obsolete canaliculato, antice plus minusve distinete foveolato, lateribus medio fortiter angulato- dilatatis, tubereulatis; elytris breviter ovalibus, seriato-foveola- tis, interstitiis subcostatis, HIDE Tee glabris, nitidis, sat erebre obsitis. Long. 7—10, lat. 33—6 millim. Brachycerus margaritifer ScH. in lit. olim. Brachycerus biglobatus var. n GYLL. in ScH. Gen. et Sp Cure. td >. p-:697. Brachycerus interstitialis: oblongus, niger, capite, prosterno, peetore, abdominis basi pedibusque silaceo-squamulosis; fronte impressa, utrimque callosa; thorace crebre tubereulato, antice fovea profunda insculpto, lateribus rotundatis; elytris nitidis, seriato-punctatis, interstitiis dorsalibus costatis, tubereulatis. Long. 22, lat. 103 millim. Caput transversum, parce punctulatum, silaceo-squamulo- sum; oculi oblongo-ovati, depressi; rostrum capite duplo lon- gius, supra rugoso-punctatum, inaequaliter silaceo- -squamulosum, eins laterum subelevatis, basi callo utrimque in frontem ne Antenn& longitudine rostri, concolores, nigro- setulose. Thorax latitudine postica fere longior anticeque vix angustior, basi truncatus, apice bisinuatus, lateribus modice rotundato-ampliatis, ante basin angulato-elevatis; supra modice convexus, tuberculis, partim confluentibus, glabris, nitidis, con- fertim adspersus, medio antice fovea cuneiformi, profundä, eallis duobus obliquis, in margine apieis connatis, terminata, inseulptus. Elytra ovalia, antice basi thoracis non latiora, apice conjunetim rotundata, lateribus inflexa, postice retusa, dorso valde convexa, seriato-punctata, interstitiis dorsalibus subeostatis, tubereulis poriferis erebre obsitis, alternis distinc- tioribus, tubereulis ad basin interstitii 2:i utrimque conglo- meratis, callum protuberantem formantibus; tota nigra, nitida. Corpus subtus nigrum, prosterno, pectore abdominisque seg- mentis duobus antieis silaceo-squamulosis, hujus segmentis posterioribus glabris, fortiter punctatis. Pedes elongati, dense silaceo-squamosi, parce setulosi. N: Brachycerus hypocrita: oblongus, niger, silaceo-squamulosus; rostro basi bicalloso; thorace crebre tuberculato, medio obsolete canalieulato, lateribus fortiter rotundato-ampliato; elytris fuseo- variegatis, dorso costatis, granulis glabris crebre obsitis. Long. 22, lat. 11 millim. 60 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Caput transversum, dense squamosum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite plus duplo longius, apicem versus di- latatum, supra planum, basi canalieulatum, callo utrimque supra frontem elevato, ubique dense squamosum, excepto gra- nulo, glabro, nitido, in singulo callo. Antenn&® longitudine ar rostri, fusco-silaceo-squamosx, parce setulose. Thorax latitu- dine postica vix brevior, antice vero manifeste angustior, basi truncatus, apice subtrisinuatus, lateribus fortiter rotundato- ampliatis; supra parum convexus, confertim tuberculatus, me- dio obsolete canalieulatus, silaceo-squamosus, - tubereulis glab- ris, nitidis. Elytra ovalia, antice latitudine baseos thoraeis, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, convexa, obsolete striata, interstitiis in singulo sex dorsalibus sat evi- denter costatis, secundo basi altiore, omnibus granis vel tu- bereulis crebre obsitis, lateribus praterea et intervallis dorsi granulis adspersis, his minoribus, illis depressis; tota nigra, silaceo-squamosa, fusco-variegata, tuberculis granulisque glabris, nitidis. Corpus subtus et pedes squamositate silacea tecta, tibiis crebrius griseo-setulosis. Brachycerus setipennis: oblongus, niger, albo-squamosus, vittis thoracis liturisque elytrorum atris; thorace scerobiculato et tuberculato, lateribus rotundato-ampliatis; elytris in dorso costatis, tuberculis setiferis seriatis. Long. 19—20, lat. 94 — 10 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, medio dense albo-squamosum, lateribus fuscis; oculi subovati, parum con- vexi; rostrum capite plus duplo longius, apicem versus dila- tatum, supra planum, dense albo-squamosum, basi supra fron- tem subcalloso-elevatum. Antenn® longitudine rostri, albido- squamulos® et setulos&. Thorax latitudine postica vix brevior, anticeque parum amgustior, lateribus, pr&sertim co’, fortiter rotundato-ampliatis, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra parum convexus, disperse foveolatus et tuberculatus, albo-squamosus, vitta laterali, arcuata, utrimque, maculis dua- bus baseos, margine laterali apieis tubereulisque atris. Elytra 3” ovalia, © ovata, antice basi thoracis non latiora, postice conjunetim rotundata, thorace triplo longiora, convexa, lateri- bus inflexa, obsolete striata, interstitiis dorsalibus subelevatis, secundo a sutura ad basin e tubereulis acervatis calloso, om- nibus tubereulis, majoribus plerisque setosis granuloque pra- ditis, seriatim obsitis; lateribus pratera granulis depressis ad- spersis; tota nigra, albo-squamosa, macula humerali utrimque, callis baseos, granulis liturisque aliquot postieis, indetermina- tis,- atris. Corpus subtus dense albo-squamosum, abdominis segmentis tribus posticis subdenudatis. Pedes squamositate albida tecti, parce griseo-setulosi. Brachycerus monachus: oblongus, niger, epacus, thorace fa- scia determinata flavo-sguamosa; fronte ante oculos bicallosa, 1 6. FÄHRAUS, GOLEOPTERA CAFFRARI2. 61 impressione transversa a-rostro disjuncta; elvtris rugoso-sero- bieulatis, dorso tubereulis setiferis seriatim adspersis, lateribus ochraceo-squamulosis. Long. 14, lat. 7 millim. -Caput transversum, parce punctatum, atrum, fusco-brunneo- squamulosum et setulosum, ante oculos utrimque callo valido elevato; oculi ovati, subdepressi; rostrum capite vix duplo longius, supra planum, basi impressum, colore et indumento capitis. Antenn® ochraceo-squamos&, nigro-setulose. Thorax latitudine postica vix brevior anticeque parum angustior, basi leviter emarginatus, apice bisinuatus, lateribus rotundato-am- pliatis, ante basin subsinuatis, supra modice convexus, rugoso- scrobieulatus, versus latera tuberculatus,- intra apicem medio fovea ovata, carinula utrimque terminata, insculptus, niger, fascia distincta, flavo-sguamosa, ormatus. ZElytra subovalia, antice basi thoracis non Jatiora, apice conjunctim rotundata, dorso valde convexa, postice verticaliter declivia, in dorso ru- goso-serobiculata, tuberculis poriferis, in series quatuor dis- positis, obsita, seriebus 2:a et 4:a basi callosim prominenti- bus, ad latera seriatim foveolata granulisque adspersa, nigra, parce fusco-tomentosa, in singulo humero puncto flavescente notata, in cavitatibus laterum ochraceo-vel cupreo-squamulosa, tubereulis dorsi setulis fulvescentibus obsitis lunulisque ter- minatis, his, uti granulis laterum, glabris, nigris, nitidis. Cor- pus subtus et pedes ochraceo-squamosa, fusco-variegata, di- sperse setulosa. Brachycerus collaris: subovatus, niger, callis anteocularibus thoraceque testaceis, hoc antice trifoveolato, elytris dorso atro- holosericeis, remote seriato-tubereulatis; pedibus albo-variega- tis. Long. 114, lat. 63 millim. Caput transversum, disperse punctatum, silaceo-squamo- sum, fronte impressa, callis anteocularibus ovatis, sat elevatis, rufo-testaceis, glabris; oculi ovati, depressi; rostrum capite fere duplo longius,, apicem versus dilatatum, arcuatum, supra versus basin modice elevatum, medio canaliculatum, disperse punetatum, silaceo-squamulosum, breviter setulosum. Antenna nigra, fusco-setulose. Thorax latitudine postica vix brevior anticeque parum angustior, basi truncatus, antice utrimque sinuatus, lateribus ante medium rotundato-ampliatis tubereula- tisque, ante basin subsinuatis; supra gibbosus, antice foveis tribus profundis insculptus, intervallis calloso-elevatis; dorso toto rufo-testaceo, subtilissime alutaceo, vage puuctato, glabro, margine tantum baseos atro-bimaculato. Elytra breviter ovata, antice latitudine baseos thoracis, medio vero triplo latiora, apice conjunctim rotundata, dorso fornicata, lateribus inflexa, postice retusa, dorso determinate atro-holosericea. subtiliter alutacea, obsolete vage foveolata, tuberceulis remotis, porosis lunulisque glabris terminatis, trifariam dispositis, praedita, lateribus seriato-foveolatis, parce cinereo-squamulosis alboque ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. setosis, interstitiis ut in dorso tubereulatis. Corpus subtus atrum, setulis albis nigrisque adspersum. Pedes mediocres, nigri, albo-setulosi, femoribus a medio ad apicem tibiisque albo-squamnlosis, fusco-variegatis. Brachycerus canalirostris: oblongus, niger, indumento agglu- tinato fusco-einereo teetus; rostro medio sulcato, utrimque calloso; thorace elytrisque rude scrobiculatis, illo erebre tuber- culato, his biseriatim verrucosis. Long. 11, lat. 55 millim. Caput transversum, disperse punetulatum, fronte medio impressa, callis ante-ocularibus ovatis, sat elevatis; oculi ova- les, subdepressi; rostrum capite dimidio longius, supra longi- tudinaliter excavatum, antice tenuiter carinulatum, lateribus medio utrimque in callum oblongum, valıdum, elevatis. An- tenn® concolores, sat erebre fusco-setulos&. Thorax latitudine postica paullo longior apiceque non angustior, basi leviter emarginatus, apice supra rotundato-productus, lateribus ante medium modice rotundato-ampliatis, versus basin dein sensim attenuatis; supra convexus, scrobiculatus, tuberceulis validis, lateralibus puncto glabro notatis, crebre obsitus, intra margi- nem apieis medio fovea distinctiore, callo semilunari terminata, insculptus, dorso longitudinaliter canalieulatus. Elytra brevi- ter ovalia, antice latitudine baseos thoraeis, apice conjunetim rotundata, dorso convexa, postice verticaliter declivia, lateri- bus inflexis, sat concinne seriato-foveolatis, dorso rugoso, mi- nus regulariter seriato-punctato, interstitiis 2;0 et 4:o tuber- culis validissimis 5—6 in singulo obsitis, nonnullis apice puncto minuto glabro notatis, interstitiis lateralibus, nee non. suturse proximis ad basin, pr&terea granulis depressis, glabris, nitidis, adspersis. Corpus subtus et pedes setulis griseis parce obsita. Brachycerus granirostris: oblongus, niger, fusco-pulverulen- tus, opacus; rostro basi bicornuto et granuloso; thorace sub- globoso, antice profunde trifoveolato; elytris triseriatim tuber- culatis. Long. 10, lat. 5 millim. Caput transversum, disperse punctatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite duplo longius, arcuatum, supra ad la- tera posticeque granulis glabris, nitidis, adspersum, ante ocu- los utrimque tubereulo valido, conico, extrorsum nutante, apice puncto glabro notato, praeeditum. Antenn® atr&, disperse se- tulose. Thorax latitudine postica longior, apiceque non an- gustior, basi subtruncatus, apice utrimque sinuatus, lateribus medio rotundato-ampliatis; supra postice gibbosus, in dorso coriaceus, obsoletius foveolatus, disperse granosus, antice foveis tribus profundis insculptus, ad latera rude scrobieulatus et crebre ‚ tuberculatus, granulis tubereulisque glabris, nitidis. Elytra ovata, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunc- tim rotundata, dorso convexa, lateribus inflexa, postice retusa, ad latera seriato-foveolata, interstitiis granulatis; in dorso stri- I 129. FÄHRAIUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 63 ‚ato-punctata, vix rugosa, interstitis 2:0, 4:0 et 6:0 tubercu- eulis erebrius obsitis, in serie extima minoribus, reliquis vali- dis, verruczformibus, lunula nigra notatis; granis lateralibus depressis, uti tubereulis minoribus lunulisque verrucarum, glabris, nitidis. Corpus subtus et pedes cinereo-pulverulenta, disperse fusco-setulosa. Brachycerus pseudo-scutellatus: oblongus, niger, opacus, supra subtiliter alutaceus, lateribus inzqualiter pedibusque densius silaceo-squamulosis; thorace antice trifoveolato; elytris triseria- tim tubereulatis, litura suturali baseos albido-faseiceulata. Long. 103, lat. 43 millim. Caput breve, parce punctatum, fronte impressa; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, arcuatum, supra disperse fusco-setulosum, lateribus silaceo-squamosum, callis ante-ocularibus modice elevatis. Antenn® atre, tenuiter se- tulose. Thorax subglobosus, latitudine postica fere longior anticeque vix angustior, basi leviter emarginatus, apice utrim- que sinuatus, lateribus modice rotundato-ampliatis, sat crebre foveolatis et tubereulatis; supra convexus, intra apicem foveis tribus insculptus, ceterum indistincte foveolatus, postice obso- lete canalieulatus, alutaceus, lateribus margineque baseos in#- qualiter silaceo-squamulosis, tubereulis glabris, nitidis. Elytra ovalia, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunctim ro- tundata, dorso convexa, lateribus infiexa, postice retusa, rugu- loso-punctata, triserlatim tubereulata, tubereulis in seriebus in- terioribus validis, verruczformibus, lunula nigra notatis, late ribus seriato-foveolatis, disperse granulatis, parce silaceo-squa- mosis, granulis, uti tubereulis minoribus lunulisque verrucarum, glabris, nitidis; loco seutelli litura parva albido-fasciculata. Corpus subtus fuscum, nigro-setulosum. Pedes dense silaceo- squamulosi, disperse nigro-setosi. Brachycerus peregrinus: oblongus, niger, fusco-ochraceo- pulverulentus; rostro basi canalieulato, callis anteocularibus de- pressis; thorace elytrisque rugoso-scrobiculatis, illo disperse tubereulato, antice trifoveolato, his quadrifariam tuberculatis. Long. 12 lat. 6 millim. Caput transversum, disperse punctatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite plus duplo longius, arcuatum, supra parce punctatum, basi elevatum ibique medio canalieulatum, callis ante-ocularıbus parum elevatis. Antenne nigr&, sat crebre setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero evidenter angustior, ante medium rotundato-ampliatus, prope basin subconstrictus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra modice convexus, rugoso-scrobieulatus, ad marginem anticum foveis tribus insculptus, intervallis elevatis, lateribus verrucis tubereulisque obsitis; fusco-pulverulentus, lunulis verrucarum tubereulisque glabris, nigris, nitidis. Elytra ovata, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunctim ro- 13 ND 64 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. i. tundata, dorso convexa, lateribus inflexa, postice retusa, in dorso rugoso-scrobieulata, quadrifariam tuberculata, serie extima magis approximata, tubereulis ejusdem minoribus, reliquis verrucaformibus, antieis confluentibus, plerisque lunulis nigris praeditis; lateribus regulariter seriato-foveolatis, granulis nigris, depressis, adspersis; fusco-pulverulenta, lunulis verrucarum, tubereulis granulisgue glabris, nitidis. Corpus subtus et pedes fusco-cinereo-squamosa, parce et breviter setosa. Brachycerus catenulatus: oblongus, niger, parce fusco-pulve- rulentus, opacus; rostro basi bitubereulato, thorace rugoso- scrobieulato, medio canalieulato, antice trifoveolato; elytris triseriatim tuberenlatis, tuberculis seriei intima a bası ultra medium in costam validam confluentibus. Long. 10, lat. 5 millim. Uaput transversum, rugoso-punctatum; oculi breviter ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, rude rugoso-serobicu- latum, basi tuberculis duobus conicis. divergentibus, elevatis. Antenne nigr®, parce setulose. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero nonmnihil angustior, medio modice ro- tundato-ampliatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra convexus, rude rugoso-scrobiculatus, medio longitudina- liter sat evidenter canaliculatus, ad marginem apicis foveis tribus, media profundissima, insculptus, ad latera fortiter tu- bereulatus, alibi parce granulatus, tuberculis granulisque glab- ris, nitidis. Elvtra ovata, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunctim rotundata, convexa, lateribus inflexa, postice retusa, ad suturam lateraque seriato-foveolata, medio rugoso- scrobiculata, in dorso triseriatim tubereulata, tuberculis seriei intima a basi ultra medium in costam valıdam, carinula un- dulata superne notatam, confluentibus, posticis, ut seriei in- termedise, lunula l&vi notatis, lateribus parce granulatis, tuber- eulis, Junulis granulisque glabris, nitidis. Corpus subtus et pedes nigra, femoribus apice rugulosis tibiisque parce setu- losis. Brachycerus squalidus: oblongus, niger, dense ferrugineo- pulverulentus, rostro basi obtuse bicalloso; thorace rugoso- serobieulato et tubereulato, dorso interrupte bicarinato; elytris seriato-foveolatis, interstitiis subcostatis tubereulatisque. Long. 92—11, lat. 4$—51 millim. Caput transversum, parce punctatum et setulosum; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, arcuatum, supra planum, disperse nigro-setulosum, basi obtuse bicallosum. Antenne concoleres, nigro-setulos®, artieulo ultimo fusco. Thorax latitudine postica haud brevior, nee antice angustior, medio rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice bisinuatus, supra modice convexus, rugoso-scrobieulatus, ad latera fortiter tubereulatus, alibi pareius granulatus, in dorso carinulis dua- bus longitudinalibus, irregularibus, interruptis, elevatis, inter- 133. 134. - FÄHRÄUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 65 jacente antice fovea distinctiore; dense ferrugineo-pulverulen tus, carinis, tubereulis granulisque glabris, nigris, nitidis. Elytra oblongo-ovata, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunetim‘ rotundata, dorso convexa, seriato-foveolata, foveolis setiferis, interstitiis subeostatis, 2:0, 4:0, 5:0 et 6:0 verrucis silaceo-squamulosis setiferisque, externe nigro-lunulatis, obsi- tis, verrucis duabus basalibus seriei intim® confluentibus, nigro-lineatis; interstitiis reliquis granulis depressis adspersis; lunulis granulisque glabris, nitidis. Corpus subtus et pedes dense ferrugineo-pulverulenta, nigro-setulosa. Brachycerus ambulans: oblongus, niger, silaceo-squamulosus, dorso fusco-variegatus; rostro basi obtuse bicalloso; thorace rugoso-scrobiculato et tuberceulato, antice bicarinato et foveo- lato, macula laterali albida notato; elytris seriato-foveolatis, in- terstitiis subeostatis tuberculatisque. Long. 8, lat. 33 millim. Caput transversum, parce punctatum, silaceo-squamulosum, fuseo-variegatum, vertice litura parva albida notato; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, arcuatum, supra antice planum, basi obtuse bicallosum, silaceo-sgquamosum, fusco-setulosum, callıs interne infuscatis. Thorax latitudine postica non brevior anticeque vix angustior, ante medium ro- tundato-ampliatus, basi truncatus, apice medio rotundato-pro: ductus, supra convexus, rugoso-serobiculatus et tubereulatus. antice medio fovea sat profunda, c carinula utrimque terminata, inseulptus, silaceo-squamosus, in dorso fusco-variegatus, litura indeterminata, albida, in utroque latere notatus. Elytra ova- lia, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunctim rotun- data, dorso convexa, postice verticaliter declivia, seriato-foveo- lata, foveolis setiferis, interstitiis subcostatis, 2:0, 4:0, 5:0 et 6:0 verrucis silaceo-vel albido-squamulosis, in centro setulosis, externe nigro-lunulatis, obsitis, reliquis granulis depressis ad- spersis; dense silaceo-squamosa, in dorso fusco-variegata, lunu- lis verrucarum granulisque glabris, nitidis. Corpus subtus et pedes dense silaceo-squamosa, disperse nigro-setulosa. Brachycerus baccatus: oblongo-ovatus, niger, ferrugineo- squamulosus, nigro-variegatus; rostro varioloso; thorace scrobi- eulato et tubereulato, interrupte canalieulato, pone oculos for- titer lobato; elytris seriato-foveolatis, interstitiis cerebre tuber- eulatis. Long. 10, lat. 5% millim. Caput transversum, disperse punctatum, ferrugineo-pulve- rulentum; oculi ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, serobieulatum, basi constrietum, supra oculos obsolete bicallo- sum. Antenns® nigre, breviter setulose. Thorax latitudine postica haud brevior anticeque vix angustior, medio rotundato- ampliatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, pone ocu- los fortiter enndntolelene, supra convexus, scrobieulatus et tubereulatus, dorso interrupte canaliculatus, ferrugineo-squa- -Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 1. 5 133. säl 66 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. mulatus, fusco-variegatus, tuberculis glabris, nigris, nitidis. Elytra ovata, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunc- tim rotundata, dorso fornicata, lateribus inflexa, postice per- pendiculariter declivia, sat profunde, in dorso minus regula- riter, seriato-punctata, interstitiis, nono excepto, cerebre tuber- culatis; ferrugineo-squamulata, nigro-variegata, tubereulis glab- vis, nigris, nitidis. Corpus subtus et pedes ferrugineo-squa- mulosa et nigro-setulosa, genibus, tibiis basi et apice tarsisque nigris. Brachycerus bicornutus: oblongus, niger, ferrugineo-pulveru- lentus; rostro basi bicornuto; thorace subgloboso, disperse tu- bereulato, antice obsolete canaliculato; elytris subtexatis, inter- stitiis granulis obsitis. Long. 93, lat. 45 millim. Caput breve, obsolete punctatum; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio longius, supra scrobes antennarum ut- rimquae obtuse callosum, basi tuberculis duobus conicis, vali- dis, corniformibus, supra caput elevatis. Antenna concolores, parce setulose. Thorax latitudine postica non brevior antice- que vix angustior, subaqualiter rotundato-ampliatus, basi trun- catus, apice utrimque sinuatus, supra convexus, tuberculis glabris, nigris, nitidis, sat crebre obsitus, “ dorso antice obso- lete canaliculato. Elytra subovata, antice basi thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, dorso convexa, lateribus inflexa, postice retusa; sat regulariter seriato-foveolata, cavita- tibus vero indumento adglutinato plus minusve repletis, inter- stitiis granulis rotundis, dorsalibus minutis, omnibus glahris, nigris, nitidis, seriatim obsitis. Corpus subtus et pedes uti pagina superior vestita, disperse setulosa. Brachycerus fuliginosus: ovatus, niger, Opacus, squamositate _ ochracea aut fuliginosa tectus; rostro supra plano; thorace ‘dorso scrobiculato, dateribus granulis nitidis adspersis; elytris texatis, foveolis setiferis; interstitiis costatis, sranulis minutis- nitidis seriatim obsitis. Long. 10—11, lat. 51 -6 millim. Brachycerus Juliginosus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. (CMS. ve Nä p IR. | "Brachycerus scelestus: ovatus, niger, fusco-cinereo-squamulo- sus, albido-variegatus; rostro fere plano; thorace rotundato, supra scrobiculato, lateribus granulis nitidis adspersis; elytris texatis, interstitiis costatis, seriatim nigro- Srem et pallido- setulosis. Long 9, lat. 5 millim. Brachycerus scelestus GYLL. in SCH. en et. een Cure. t3 Mio per eld. Brachycerus errans: oblongo ovatus, niger. insqualiter och raceo-pulverulentus; rostro varioloso, basi supra caput elevato, bituberculato; thorace rotundato, supra canaliculato, tubereulis numerosis, nigris, dorsalibus plerisque in carinulas confluenti- bus, adsperso; elytris texatis, interstitiis costatis, tubereulis 139. FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIZE. 67 lineisque nigris, plus minusve confluentibus, seriatis. Long. 11—12, lat. 53—6 millim. Caput transversum, obsolete punctatum; oculi ovati, de- pressi; rostrum capite dimidio longius, supra rugoso-puncta- tum, basi alte elevatum, tuberculis duobus, basi connatis, apice‘ nigris, supra frontem extensis. Antenna concolores, breviter setulose. Thorax latitudine postica non brevior an- ticeque vix angustior, aequaliter rotundato-ampliatus, basi trun- catus, apice utrimque sinuatus, supra convexus, scerobiculatus, in medio dorsi sat distinete canalieulatus, tuberculis sat nu- merosis, dorsalibus plerisque in carinulas confluentibus, obsi- tus, in cavitatibus ochraceo-pulverulentus, elevationibus glabris, nigris, nitidis. Elytra ovalia, antice latitudine baseos thora- eis, apice conjunctim rotundata, dorso convexa, lateribus in- flexa, postice declivia; sat regulariter texata, interstitiis costa- tis, tuberculis lineolisque elevatis, plus minusve confluentibus, obsitis; cavitatibus ochraceo-pulverulentis, elevationibus glabris, nigris, nitidis. Corpus subtus et pedes laetius ochraceo-pulve- rulenta, disperse setulosa. Brachycerus stictieus: oblongus, niger, silaceo-squamulosus, albido-nigroque variegatus; vostro basi bitubereulato; thorace serobieulato, tubereulis nigris, partim confluentibus, obsito; elytris texatis, interstitiis costatis, tuberculis, partim confluen- tibus, seriatis. Long. 11—124, lat. 5—6 millim, Caput transversum, dense ochraceo-squamulosum, parce setulosum; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio lon- gius, supra planum, disperse punctatum, intra apicem bifoveo- latum, basi supra frontem elevatum, plus minusve distincte bitubereulatum, dense ochraceo-squamulosum, parce setulosum, tubereulis baseos apice nigris. Antenna cinereo-squamulosze,' nigro-setulose. Thorax latitudine postica non brevior antice- que vix angustior, aequaliter rotundato-ampliatus, basi trun- catus, apice bisinuatus, supra modice convexus, scrobiculatus, tubereulis sat numerosis, in dorso plus minusve confluentibus, obsitus, silaceo-squamosus, fusco-variegatus, elevationibus gla- bris, nigris, nitidis. Elytra ovalia vel obovata, antice- latitu- .dine baseos thoracis, apice conjunetim rotundata, dorso con- vexa, postice declivia, regulariter texata, interstitiis costatis, tuberculis, plus minusve in carinulas confluentibus, obsitis; cavitatibus. silaceo-squamosis, albido-nigroque variegatis, tuber- eulis carinulisque glabris, nigris, nitidis. Corpus subtus et pedes dense silaceo-squamosa, - abdominis segmento ultimo ti- biisque pilis longis, nigris, sat dense adspersis. “2 LJ 68 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. THEATES ”) nov. gen., Brachycero affıne. Rostrum capite nonnihil longius, basin versus fortiter angu- statum. Frons pedunculis duobus lateralibus, alte erectis, praedita, quorum latera externa oculi subtransversim occupant. Thorax supra caput fortiter rotundato-lobatus. Elytra brevissima, antice basi tho- racis nonnihil angustiora. Pedes mediocres, tibiis apice rotundatis. Cetera cum gen. Brachycero (SCcH.) conveniunt. 140. 141. *) A Hearns, spectator. Theates petiolatus: Niger, parce cinereo-albidoque squamu- losus; oculis in pedunculis lateralibus frontis externe sitis; thorace antice cristis duabus obliquis, in margine apieis con- natis, medioque tuberculis quatuor validis, transversim seriatis, exterioribus lateralibus, praedito; elytris trifariam verrucosis. Long. 8, lat. 4 millim. Caput latitudine postica brevius, fronte subimpressa, ut- rimque peduneulo subcompresso oblique alte elevato; oculi in latere exteriore pedunculorum siti, subtransversi, parum pro- minuli; rostrum capite paullo longius, basin versus attenuatum, supra planum, punetatum, setulosum, marginibus laterum pos- tice calloso-elevatis. Antenn® nigree, disperse setulos®. Tho- yax subeylindricus, basi truncatus, apice in medio fortiter rotundato-productus, supra rugoso-scrobiculatus, medio tuber- culis quatuor validissimis in seriem transversam dispositis, uno in singulo latere, reliquis dorsalibus, omnibus 'apice gra- nulo nitido notatis, antice praeterea medio cristis duabus obli- quis, in margine conniventibus, praeditus; supra cinereo-, ad latera albido-squamulosus. Elytra breviter obovata, vel sub-. cordata, antice basi thoracis nonnihil angustiora, medio thora- cis basi triplo latiora, apice conjunctim rotundata, dorso for- nicata, irregulariter rugoso-foveolata, in dorso verrucis remotis, in series tres longitudinales dispositis, granulo notatis, atque ad latera granulis depressis obsita; squamulis in dorso cinereis vel fusco ferrugineis, ad latera albidis, adspersa, granulis gla- bris, nigris, nitidis. Corpus subtus sat profunde punctatum, parce albido-squamulosum. Pedes concolores, albido-squamu- losi, nigro-variegati setulisque nigris adspersi. Theates spectator: niger, supra ochraceo-pulverulentus, albido- variegatus; oculis in pedunculis lateralibus frontis externe si- tis; thorace rugoso-scerobiculato, angulato-dilatato, antice fovea profunda, ruga elevata utrimque terminata, insculptus; elytris triseriatim verrucosis. Long. 54—6%, lat. 22—3% millim. Caput transversum, fronte depressa, utrimque pedunculo subcompresso oblique, alte elevato; oculi in latere exteriore pedunculorum siti, parum convexi; rostrum capite paullo lon- gius, basi constrictum, supra planum, punctatum, umbrino- \ FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 69 squamosum, setulosum, medio linea albida, in frontem adscen- dente, notatum, marginibus laterum postice calloso-elevatis. Antenna nigra, disperse setulose. Thorax latitudine postica paullo longior anticeque evidenter latior, ante medium calloso- dilatatus, basi leviter emarginatus, apice medio fortiter rotun- dato productus, supra convexus, rugoso-scrobiculatus, in medio apicis fovea profunda, ovali, ruga elevata utrimque terminata, inseulptus, lateribus cerebrius, interne parce granulatus, squa- mulis ochraceis, in cavitate dorsali lateribusque albidis aut ‚silaceis, vestitus, granulis glabris, nigris, nitidis. Elytra quoad formationem sculpturamque ut in praecedente, exceptis humeris magis obliquis; ochraceo-sguamulosa, fascia antica, lateribus liturisque sparsis albidis; granulis glabris, nigris, nitidis. Cor- pus subtus parce squamulosum, abdominis segmento apicali | vage punctato. Pedes concolores, silaceo- aut albido-squamosi, nigro-punctati et setulosi. Variat signaturis pagina superioris albidis obsoletis. (Forts. fran sid. 2.) Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän Astronomische Gesellschaft i Leipzig. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 5. Från Botanische Gesellschaft i Regensburg. Flora, Jahrg. 27. Från Geographische Gesellschaft i Wien. Mittheilungen, Jahrg. 10; Bd. 12. NES 71 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 1. Stockholm. Nya arter af Cumacea samlade under K. Svenska Kor- : vetten Josephines Expedition i Atlantiska Oceanen år 1869 af F. A. Smitt och A. LJUNGMAN. Utdrag ur en större afhandling af G. ©. SARS. [Meddeladt den 14 December 1870.| ‚1. DIASTYLIS SCULPTA n. sp. Femina. Corpus anticum in feminis oviferis subovatum supra visum antice et postice aeqvaliter attenuatum latitudine maxima di- midiam longitudinem fere aeqvante in medio sita, a latere visum supine zqvaliter arcuatum. Scutum dorsale segmentis liberis pedi- geris junctis parum longius a latere visum irregulariter triangulare, altitudine maxima dimidia longitudine majore, margine postico aaqva- liter arcuato et supine in cristam transversam sat: prominentem_ ele- vatö, superiore sat arcuato et antice declivi, inferiore valde sinuato in medio fere angulato parte antica subtiliter dentata et angulum " infra rostrum formante obtusum sat distinetum; supra visum sub- triangulare latitudine maxima altitudine multo majore et longitudi- nem fere sqvante ad marginem posticum sita antice sensim attenu- atum. Rostrum horizontale sat breve qvintam cireiter scuti dorsalis ‚longitudinis partem occupans. Superficies scuti in lateribus utrim- que cristis 4 elevatis obliqve transversis, arcuatis, inter se conjun- etis vel dichotomo-arborescentibus in areolas 3 laterales semilunares, posteriorem majorem et fere totam altitudinem scuti oceupantem, anteriores multo minores et alteram alteri obligve superpositas divisa. Laeinia scuti media (regio gastrica) antice cristas duas transversas rectas et subtiliter dentatas anteriorem brevissimam et lobo oculari approximatam ostendens; pars ejus postica crista mediana longitudi- nali et duabus obliqve transversis antice divergentibus in areolas duas subquadrangulares divisa. Crista deniqve adest longitudinalis utringve ad latera rostri subtiliter dentata ut criste transversx lacinie medie. Segmenta libera corporis antici laevia supine super- fieiem zeqvaliter convexam formantia; ultimum sat magnum, mar- _ gine antico subtiliter erenulato, processibus lateralibus obtusis. Cor- 72 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. pus posticum nullis armatum aculeis, sat gracile et appendicibus caudalibus exceptis antico longitudine cireiter 2eqvale, segmentis supra et infra sat emarginatis et ut vulgo faciem qvasi nodosam praebentibus. — Oculus distinetus sat magnus. — Antennarum su- periorum pedunculus apicem rostri longe superans, artieulo ultimo : sat elongato et angusto antecedente multo longiore et 1:mi fere lon-- gitudinern assegvente; flagellum superius articulo ultimo pedunculi longitudine zeqvale et plus duplo inferiore longius. Pedes 1:mi paris longitudine medioeri, articulo basali seqventibus 4 Jjunetis longitudine eireiter aeqvali sat arcuato extus ex parte dentato, ante- penultimo et penultimo fere aeqvalibus, ultimo illis parum breviore. Pedum 2:di paris articulus basalis sat latus seqventibus 4 junctis paulo brevior inferne setis longis non ciliatis marginatus; antepe- nultimus elongatus ultimis 2 junctis longitudine cireiter zeqvalis, ul- timus angustissimus setis sat longis obsitus. Pedes posteriores struetura solita, artieulo 3:tio el.4:to subaeqvalibus. Telson duplam segmenti antecedentis longitudinem non asseqvens apicem versus sensim attenuatum, parte terminali post orificium anale basali multo longiore et utrimgve prater aculeos apicales spinis 6—8 armata. Appendicum - caud® lateralium trunceus telsone multo longior intus spinis 18—20 armatus; styli terminales trunco fere dimidia parte breviores, interior exteriore paulo brevior et biarticulatus, artieulo ultimo longiore et sine fine in aculeum magnum apicalem exeunte; aculei marginis interioris eireiter 17 (7 articuli 1:mi et 10 ultimi). Mas adultus ut vulgo a femina forma corporis graciliore, strue- tura antennarum et pedum, appendicibus natatoriis segmentorum 2 priorum corporis postiei discrepat. Scutum ejus dorsale humilius et supra visum antice latius, dispositionem tamen eristarum exacte ut in femina ostendit. Appendices caudales ab iisdem femin® sat discrepantes; telson multo magis elongatum trunco appendieum lateralium parum brevius ante medium ut vulgo subito geniculatum vel supine angulum distinetum formans extremitäte angustissima 12 eireiter preter aculeos terminales armata dentium paribus lateralibus. Appendicum lateralium styli termimales sat elongati, interior intus subtiliter eiliatus dentibus eireiter 28 brevibus (10 artieuli 1:mi et 18 ultimi) et uno basali multo longiore armatus. — Longit. femine ovifere (ab apice rostri ad extremitatem telsonis) parum supra 9 Mm., maris cireiter 10 Mm. Habitat sat freqvens extra Shinnicockbay Ameries borealis m profunditate 18 orgyarum fundo argillaceo. 2. DIASTYLIS QVADRISPINOSA n. sp. Femina. — Corpus anticum a latera visum supine sat arcu- atum, supra visum elongato-ovatum latitudine maxima dimidia lon- gitudine multo minore ante medium sita. Scutum dorsale magnum et altum segmentis liberis pedigeris junctis multo longius margine postico supine paulo elevato, superiore in parte postica sat arcuato \ = SARS, NYA ARTER AF CUMACEA. { 13 antice valde declivi et fere-recto, inferioribus valde arcuatis parte dimidia antica subtiliter dentata nullum infra rostrum angulum di- stinetum formantibus; supra visum in parte dimidia postica latitu- dine fere eadem antice vero sensim attenuatum. Rostrum sat ma- _ gnum horizontale apice acuminato 4:tam fere scuti longitudinis par- tem oceupans. Superfieies scuti ‚ubiqve zeqvaliter arcuata nullas cristas elevatas formans, sed antice ad latera lacinie medie utrin- qve processus duos dentiformes antice vergentes anteriores majores prebens et propius latus dorsale imprimis in regionibus branchiali- bus aculeis confertis minimis et pilis brevibus obsita. Segmenta libera pedigera laevia margine antico aliqvanto, elevato, ultimum breve, margine antico fortiter erenulato, postico in medio dente mi- nuto armato, processibus lateralibus brevibus et obtuse acuminatis. Corpus posticum sat robustum segmentis constrietionibus profundis ‚disjunetis, penultimo ad marginem posticum supine dentibus binis postice vergentibus armato. — Oculus distinetus. — Antennarum superiorum pedunculus apicem rostri parum modo superans, artieu- - lis 2 ultimis junctis basali longitudine cireiter aeqvalibus, flagellis fere ut in D. sculpta. Pedes 1:mi paris longitudine mediocri, arti- culo basali sat magno et arcuato seqventibus 4 junctis longitudine cireiter :seqvali extus ex parte dentato, penultimo sat elongato et ante penultimo multo longiore, ultimo brevi dimidiam penultimi longitudinem parum superante. Pedes 2:di paris sat robusti dimi- diam paris antecedentis longitudinem vix asseqventes, articulo basa- li sat arcuato setis brevibus ciliatis et aculeo, forti ad apicem inferne obsito, 2:do inferne aculeis 2 similibus armato, antepenultimo se- qventibus 2 junctis breviore, ultimo sat elongato subconico setis longis ciliatis obsito. Pedes posteriores fere ut in D. sculpta. Tel- son sat elongatum duplam fere segmenti ultimi asseqvens longitudi- nem apicem versus sensim attenuatum parte terminali basali fere duplo lonsiore utrimqve dentibus eireiter 12 praeter aculeos termina- les armata. Appendicum lateralium truncus telsone parum longior intus aculeis cireiter 20 armatus, styli terminales breves, exteriore dimidiam cireiter trunci longitudinem zeqvante, interiore illo paulo breviore, mucroniformi, triarticulato, articulo 1:mo majore, ultimo in aculeum fortem terminalem exeunte; aculei hujus styli marginis interioris eirciter 14 (6 artieuli I:mi 5 2:dı et 3 ultimi). Mas junior corporis forma feminse simillimus sed ut vulgo struetura antennarum, palpis robustis non natatoriis pedibus 3:ti et 4:ti paris affıxis appendieibusque ventralibus imperfecte evolutis seg- mentorum corporis postici 2 priorum ab illa discrepat. — Longit. femin®e fere 11 Mm. i Habitat haud freqvens in prof. 30—35 org. latitud. 39° 54 sept., longit. 73° 15’ oceid. Greenw., fundo argillaceo, nec non extra Shinnicockbay in prof. 18 org. simul cum antecedente. \ 74 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 3. DIASTYLIS ABBREVIATA n. sp. Femina junior. Corporis forma brevis et obesa. Corpus anti- cum postico appendieibus caudalibus exceptis nonnihil longius, a latere visum supine aequaliter arcuatum, supra visum elongato-ova- tum, latitudine maxima dimidia longitudine multo minore paulo ante medium: sita, postice sensim antice citius coaretatum. Scutum dor- sale permagnum segmentis liberis pedigeris multo (fere duplo) lon- gius latius qvam altius, a latere visum subovatum, margine supe- riore postice sat arcuato antice declivi in medio paulo impresso, inferioribus valde sinuatis et in tota longitudine fortiter dentatis antice angulum imdistinetum infra rostrum formantibus. Rostrum. sat magnum, 4:tam circiter partem scuti longitudinis occupans, hori- zontale, a latere visum anguste conicum, supra visum late triangu- lare lateribus scuti continuum. Superficies scuti aequaliter arcuata sparse pilosa et aculeis singulis minimis in lateribus rostri magis confertis armata. Segmenta libera pedigera angusta sparse pilosa et aculeis singulis in superficie dorsali armata; epimere eorum ex parte fortiter cerenulat®. Segmentum ultimum breve, margine antico minime crenulato, postico parum emarginato aculeis 4 brevibus ar- mato, processibus lateralibus breviter acuminatis. Segmenta corporis postiei sat brevia aculeis minutis sparsis obsita, ultimum sat mag- num et latum. — Oculus parum distinetus. — Antennarum superio- rum peduneulus sat elongatus apicem rostri longe (articulo cireiter ultimo) superans, articulis 2 ultimis subaegvalibus. Pedes 1:mi pa- ris mediocres, articulo basali seqventibus 4 junetis longitudine cir- eiter zeqvali© antipenultimo et penultimo subzegvalibus, ultimo illis aliqvanto breviore; 2:di paris sat elongati dimidiam longitudinem 1:mi paris longe superantes, articulo 3:tio extus dentato, 4:to ulti- mis 2 junetis longiore, ultimo brevi setis paucis. Pedes posteriores structura solita.. Telson sat magnum duplam segmenti ultimi longi- tudinem paulo superans, “parte dimidia antica eylindrica tubulosa, postica subito coaretata aculeis utrimque eireiter 5 tenuibus praeter aculeos terminales armata. Appendices laterales breves segmentis ultimis 3 junetis breviores, trunco telsone multo breviore intus aculeis 7—8. armato, stylis terminalibus inzequalibus, exteriore ma- jore dimidiam trunei longitudinem parum superante qvam solito mi- nus angusto setis ex parte spiniformibus marginato; interiore illo qvarta eireiter parte breviore, biarticulato, articulo 1:mo majore, ul- timo .valde angusto aculeo longo apicali armato, aculei marginis interioris hujus styli modo 4 (2 artieuli 1:mi et 2 ultimi). Longit. femin& junioris vix 6 Mm. Habitat rarıssima in prof. 30—35 org. lat. 39° 54, long. 73° 15 fundo argillaceo.. 4. DIASTYLIS LONGIPES n. sp. Mas junior. Corporis forma sat elongata eidem D. Rathkei non dissimilis, minus tamen robusta. Corpus anticum a latera visum SARS, NYA ARTER AF CUMACEA. = - 75 elongato-ovatum supine leviter arcuatum, supra visum Jlatitudine maxima dimidia longitudine multo minore ante medium sita postice sensim antice subito coarctatum. Scutum dorsale permagnum seg- mentis liberis pedigeris junctis plus duplo ‚longius, altitudine lati- tudine eirciter zquali et dimidiam longitudinem vix superante, a latere visum 'subovatum margine 'superiore fere recto et horizontali in parte modo antica leviter arcuato et basi -rostri incumbente, inferio- ribus parum arcuatis et in parte dimidia antica ‚subtiliter dentatis angulo infra rostrum obtuso; supra visum anteriora versus aliqvan- tum dilatatum parte antica tertia subito coaretata. Rostrum breve 5:tam modo partem scuti longitudinis occupans, horizontale, acumi- natum, supra visum anguste triangulare, prope apicem aculeis binis matum. Superficies scuti ubique aequaliter arcuata, antice utrin- que ad basin rostri dense aculeata aculeis inzequalibus inque lacinia media supine seriebus transversis tribus aculeorum brevium armata, praeterea loevissima, glaberrima, pilis omnino destituta. Segmenta libera corporis antiei glabra valde angusta, antico in parte modo dorsali distincto, ultimo brevi processibus lateralibus obtusis. Cor- pus posticum tenuissimum et appendieibus caudalibus exceptis cor- pore antico nonnihil brevius, segmentis subeylindrieis inque lateribus ex parte sparse aculeatis, 1:mo ceteris latiore et in facie ventrali serie longitudinali aculeorum 5 fortium armato, ultimo sat magno antetedentis fere longitudinem »equante parte postica sat exserta. — Oculus nullus distinetus. Antenna superiores sat magna dimidiam eireiter scuti dorsalis longitudinem aequantes, pedunculo valido api- cem rostri longe superante, articulo secundo permagno duplam fere ultimi asseqvente longitudinem adqve apicem supine setis 2 longis et ciliatis instructo. alles 1:mi paris insolito modo elongati corpo- ris fere longitudinem asseqventes, articulis 3 ultimis perlongis et angustis et junctis parte cetera fere duplo longioribus, penultimo omnium longissimo, ultimo et antipenultimo fere seqvalibus, basali seqventibus 3 paulo breviore margine inferiore valde aculeato. Pedes 2:di paris illis triplo breviores, articulo antepenultimo angustissimo et elongato ultimis 2 junctis plus duplo longiore, ultimo brevi setis Nonnullis brevibus non ciliatis obsito. Paria 2 seqventia sat magna, articulo 3:tio insolito modo elongato, ultimis 3 brevissimis et junc- tis ne dimidiam qvidem as. km asseqventibus longitudinem; ultimum par illis multo minus et angustius. Telson valde elonga- tum segmentis ultimis 2 junctis paulo longius, maxima ex parte omnino cylindricum, tubulosum, latitudine eadem, parte modo ultima tertia coarctata et prope apicem utrinqve aculeis 4 praeter aculeos minutos terminales armatum. Appendices laterales angustissimx segmentis 3 ultimis junetis paulo longiores, trunco‘ tenuissimo tel- sone multo breviore intus aculeis 7 armato, stylis terminalibus sat elongatis, inseqvalibus, exteriore dimidiam trunci longitudinem pa- rum superante articulo ultimo setis ex parte sat longis marginato, interiore illo multo (qvarta cireiter parte) longiore, 3 articulato, ar- tieulis ultimis 2 subaeqvalibus et junctis 1:mo multo brevioribus, 76 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. margine interno dense aculeato aculeis eireiter 28 (13 artieuli 1:mi, 5 2:di et 4 ultimi), apice aculeis 2 altero brevissimo altero elon- gato et articuli ultimi longitudinem superante nid. Longit. eir- eiter 8 Mm. - Habitat rarissima in prof. 550 orgyar. latit. 38° 7 sept., longit. 9° 18 oceid., fundo argillaceo. 1 9. DIASTYLIS INSIGNIS n. sp. Femina. Corpus anticum tumidissimum a latere visum supine in medio valde arcuatum, supra visum latissimum latitudine maxima dimidia longitudine multo majore in medio sita et antice et postice subito coaretatum. Scutum dorsale permagnum et tumidum segmen- tis liberis pedigeris fere triplo longius, a latere visum förser ova- tum altitudine maxima dimidia longitudine multo majore, margine superiore postice valde arcuato et fere gibboso in medio subrecto et sat declivi antice leviter convexo et rostro incumbente, inferioribus zeqvaliter arcuatis et in parte dimidia antica subtiliter dentatis an- sulo infra rostrum obsoleto et obtuse rotundato; supra visum pen- tagonale latitudine maxima altitudine majore pone medium sita postice parum antice vero subito valde coarctatum angulos formans laterales distinetos. Rostrum sat magnum qvartam cireiter scuti longitudinis partem occupans, horizontale, acuminatum, supine ad basin paulum excavatum adqve apicem aculeis binis brevibus arma- tum. Superficies scuti aqvaliter arcuata in lateribus aculeis tuber- culiformibus numerosis minutis series breves inter se retis instar conjunctis formantibus praedita, antice utrimgve propius faciem ven- tralem processum validum spiniformem antice vergentem supra vi- sum angulum lateralem occupantem praebens. Segmenta libera pe- digera angusta, anticum in parte modo dorsali distinetum, posteriora tria ad marginem posticum valde spinosa, spinis inseqvalibus 2 dor- salibus majoribus, ultimum parvum processibus lateralibus brevibus et ad apicem bispinosis. Corpus posticum appendicibus caudalibus exceptis corpore antico parum brevius, segmentis dense aculeatisg aculeis dorsalibus imprimis anteriorum majoribus et spiniformibus. Oculus nullus distinetus. — Antenn® superiores parve, pedun- culo angusto apicem rostri parum superante, artieulis 2 ultimis subaeqvalibus. Pedes 1:mi paris longitudine mediocri, artieulo ba- sali magno omnibus seqventibus junctis longitudine fere aeqvali, mar- sine inferiore ad basin dense aculeato adqve apicem inferne spina valida armato, ultimis tribus tenuissimis et longitudine sensim de- erescentibus. Pedes 2:di paris dimidiam illorum longitudinem su- perantes sat angusti, articulo basali inferne dense aculeato, 4:to elongato ultimis 2 junctis multo longiore, ultimo tenuissimo setis apicalibus nonnullis longis praedito. Becker posteriores angusti et debiles pedibus 2:di paris multo breviores, articulo basali ad margi- nem postieum subtiliter aculeato, 3:tio et 4:to subasqvalibus. Telson segmenta 2 ultima juneta longitudine .qvans qvam solito latius, SARS, NYA ARTER AF CUMACEA. 77T divisione basali partis 2 tertias longitudinis vix occupante subey- lindriea in lateribus dentata, dentibus minutis utringve circiter 6, extremitate sensim attenuata uno solummodo aculeorum lateralium pari prope apicem armata, aculeis terminalibus illis multo (fere triplo) majoribus. Appendices laterales anguste segmenta 3 ultima juneta longitudine »qvantes, vix 4:ta parte longitudinis telson supe- rantes, trunco telsone multo breviores intus aculeis modo 4 in mie- dio armato, stylis terminalibus insgqvalibus, exteriore majore et di- midiam trunci longitudinem superante, interiore illo tertia eireiter parte breviore, biarticulato, articulo basali majore, ultimo aculeo forti terminali- armato; aculei hujus styli marginis interioris modo 5 (2 artieuli 1:mi et 3 ultimi). Longit. vix 8 Mm. Habitat rarissima in prof. 550 orgyar. simul cum antecedente. 6. DIASTYLIS JOSEPHINA n. sp. Femina. Corpus ubiqve dense aculeatum forma sat elongata. Corpus anticum elongato-ovatum, supine sat areuatum latitudine maxima dimidia longitudine multo minore. Scutum dorsale magnum et altum segmentis pedigeris duplo longius, a latere visum ovatum, margine superiore in parte postica valde arcuato fere gibboso antice declivi, inferioribus in medio sat arcuatis parte dimidia antica sub- *iliter dentata angulo infra rostrum obsoleto; supra visum ad latera zqvaliter arcuatum latitudine maxima altitudini zeqvali et dimi dia longitudine parum majore in medio sita antice sensim coarcta- tum. Rostrum sat longum qvartam cireiter partem scuti longitudi- nis occupans, horizontale, acuminatum, supra visum anguste triangu- lare prope apicem aculeis binis majoribus armatum. Superficies seuti aeqvaliter arcuata aculeis numerosis et confertis brevibus, spi- nis nonnullis multo majoribus et subrectis imprimis in anteriore parte interpositis armata. In medio dorsi paria 5 spinarum forti- um supra vergentium intervallo subzsqvali a se disjuneta adqve ex- tremitatem lacinie medie extensa, et ad latera lacinie medie u- m spine 4 similes seriem longitudinalem formantes videntur. egsmenta libera pedigera angusta sed omnia distineta, supine acu- leata, aculeis brevibus plerumqve series transversas formantibus, ul- timum processibus lateralibus brevibus et obtusis praeditum. Corpus posticum appendieibus caudalibus exceptis corpori antico longitudine fere zeqvale, segmentis dense aculeatis etiam in superficie ventrali, aculeis ex parte sat longis imprimis ad marginem posticum. — Oculus nullus distinetus. — Antennarum superiorum pedunculus an- gustus et sat elongatus apicem rostri longe superans, articulo 2:do majore et duplam fere ultimi asseqvente longitudinem. Pedum 1:mi paris articulus basalis inferne valde aculeatus, aculeis sat longis et intervallo seqvali inter se dispositis; extremitas in specimine unico scrutato manca. Pedes 2:di paris sat elongati, articulo basali in- ferne aculeis longis curvatis armato, antepenultimo ultimis 2 june- tis longiore, ultimo subulato setis paucis marginato. Paria 2 se- i a 1 78 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187). qventia valde angusta et pedibus 2:di paris parum breviora, sparse pilosa, articulo basal aculeis brevibus marginato, 3:tio-sat elongato seqventibus juuctis multo longiore. Ultimum par antecedentibuch qvarta eireiter parte brevius structura solita. Telson valde elonga- tum segmenta 3 yposteriora juncta longitudine cireiter aeqvans di- disione basali partes duas tertias longitudinis occupante, omnino cylindrica in lateribus aculeata aculeis utrimgve cireiter 14 brevibus, extremitate sensim attenuata marginibus omnino nudis, aculeis modo 2 parvis terminalibus armata. Appendices laterales anguste telson modo 6:ta parte longitudinis superantes segmenta 4 posteriora lon- gitudine ceireiter zeqvantes, trunco tenuissimo intus in parte poste- riore aculeis 9 brevibus armato sed etiani supine in tota longitudine et extus ad basin aculeato, stylis terminalibus brevibus, exteriore qvam imteriore paulo longiore et dimidiam trunci longitudinem vix xqvante setis tenuibus marginato, interioraebi- vel obsolete triarticu- lato, artieulo 1:mo majore, intus et ad apicem aculeis tenuibus et fere setiformibus 8-—9 armato. Longit. circiter 9 Mm. Habitat rarissima in profunditate 750 orgyarum lat. 38° 10' sept., long. 9° 25° oceid., fundo argillaceo. 7. LEUCON LONGIROSTRIS n. sp. Mas junior. Corporis forma gracilis eidem L. nasici non dissi# milis. Corpus anticum valde compressum postice sensim attenua- tum, margine superiore parum arcuato fere recto. Scutum dorsale sat magnum et altum rostro excepto tamen segmentis liberis pedi- geris junetis brevius, a latere visum breviter ovatum antice qvam postice altius, margine superiore in parte postica fere recto et hori- zontali antice vero sat arcuato rostrogve incumbente, inferioribus in ‚medio valde arcuatis et fere angulatis parte postica leviter sinuata et sat obligva antica subhorizöntali dentibusqve eireiter 12 minutis armata, angulo infra rostrum obtuso, margine antico-supra eundem area vix inciso dentibusqve 6 armato. Rostrum valde elonga- tum et angustum, vix tertiam partem scuti longitudinis occupa horizontale vel paululum resimum apicem versus sensim attenuatum et in cuspidem acuminatum desinens, margine superiore recto, in- feriore leviter arcuato et basin propius dentibus 4, nullis vero pilis armato. Crista dorsalis in parte modo antica distineta et hie den- tibus solummodo 5, anteriore intervallo longiore a ceteris remoto, ar- mata. Segmenta libera pedigera bene evoluta supine aeqvaliter areu- ata epimeris sat magnis et rotundatis instructa, ultimum segmento 1:mo corporis postici vix latius. Corpus posticum in specimine unico scrutato mancum, segmentis modo 2 prioribus conservatis. Antenne superiores ne rostro multo (fere dimidia parte) breviores articulis pedunceuli sensim et longitudine et latitudine de- cerescentibus, flagellis brevissimis. Pedes 1 -mi paris antice porrecti apicem rostri parum superantes, articulo basali seqventibus 4 junctis multo breviore et extus fortiter aculeato, antepenultimo et penultimo SARS, NYA ARTER AF CUMACEA. 79 subeeqvalibus, ultimo dimidiam eireiter illorum longitudinem xqvante setisqve sat numerosis curvatis obsita. Pedes 2: di paris tertia fere parte illis breviores, articulo basali ceteris junctis longitudine fere zeqvali, ultimo sat elongato et longitudinem antepenultimi tere eqvante setisqve circiter 10 longis obsito. Pedes posteriores longi- tudine sensim decrescentes articulo basali ceteris junctis plus duplo longiore. Longit. corporis antici simul cum segmentis 2 prioribus ‚corporis Se vix 4 Mm. Habitat rarissimus in prof. 550 orgyar. latit. 38° 7 sept., longit. 9° 18 oce. a Gr. 3. EUDORELLA PUSILLA n. sp. ‘ Femina. Forma corporis” et maenitudine E. truncatul®e sat similis. Corpus anticum postico appendieibus caudalibus exceptis multo . brevius a latere visum claviforme postice sensim attenuatum margine superiore parum arcuato; supra visum elongato-ovatum la- titudine maxima altitudine majore sed dimidia longitudine multo minore in medio sita antice et postice »eqvaliter coaretatum. Sceu- tum dorsale breve segmenta 4 seqventia juncta longitudine eireiter zeqvans, a latere visum subgqvadrangulare paulo loneins qvam altius, antice fere ad lineam rectam truncatum, parte antica ante laciniam "mediam (parte frontali) supine sat arcuata postice gibbosa antice de-- elivi et margine antico eontinua, marginibus inferioribus in medio sat arcuatis postice declivibus antice subhorizontalibus dentibusqve brevibus 8 armatis, anterioribus fere nudis, pilis modo singulis bre- vissimis obsito, infra medium sinu brevi et angusto seqvaliter emar- ginato et ad latera .ejusdem utringve Snene mi brevi Superiore Eolete tridentata inferiore bidentata instructo, angulo inferiore non" prominente obtuso aculeo brevi obliqve supra vergente armato. Suz. perficies scuti zqvaliter arcuata fere omnino nuda structura qvast, sqvamosa sqvamulis rotundatis. om libera pedigera s at magna. eqvaliter arcuata et fere glabra, 2:do et 3:tio majoribus et longitu- ine fere zeqvali, ultimo corpore postico vix latiore. Corpus posti- cum sat elongatum, segmentis subeylindricis et vix pilosis. — An- tenna superiores sat valide, articulo pedunculi 1:mo brevissimo et ad basin imperfecte sejuncto, ultimo antecedente tertia fere parte breviore et cum illo angulum distinetum formante apicem versus dilatato et setis marginalibus eiliatis eireiter 10 ornato; flagellum superius sat robustum articulo pedunculi 2:do fere longitudine eqvali, articulo 1:mo ceteris 2 junctis fere duplo longiore seta unica -valida ad apicem extus instructo, 2:do fere &qve lato ac longo setis - terminalibus interiore fortissimo et spiniformi, ultimo minimo se- tis 2 et papillis olfactoriis 2 instructo; flagellum inferius sat magno artieulo 1:mo superioris forma et magnitudine zeqvali setis termina- libus 3 validis et seta parva auditoria ornato. Antenn® inferiores ad marginem anticum setis 3 eiliatis intermedia majore instruct®. Pedes ‚l:mi paris sat magni et elongati artieulis eireiter 3 ultimis 80 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. extra marginem anticum scuti dorsalis porrecti, articulo basalı se- qventibus 4 junetis breviore, penultimo antecedente longiore, ultimo brevi dimidiam cireiter penultimi longitudinem zeqvante ad apicem aculeo sat longo et curvato setisqve 5 majoribus ormato. Pedes 2:di paris robustissimi scuto dorsali paulo longiores, articulo basali pa- rum arcuato seqventibus 3 junctis longitudine eireiter aeqvali setis eiliatis nullis vero aculeis marginato, 3:tio antecedente breviore et ut illo ad apicem infra aculeo forti armato, ultimo sat magno et lato subovato setis’ 10 marginato apicalibus fortissimis et spinifor- mibus. Pedes posteriores breves structura solita. Palpi natatorii paribus 3 prioribus affixi sat magni, parte basali elongato-ovata setis brevibus ciliatis marginata, extremitate illa breviore et 5 arti- culata. Appendices caudales (laterales) sat robusta segmentis 2 ul- timis junetis longitudine aeqvales, trunco sat crasso, cylindrico, intus aculeis 6 armato, stylis terminalibus inzeqvalibus, interiore trunco longiore et intus dense aculeato, aculeis eireiter 15, articulo ultimo brevi aculeo magno setagve longa terminato; exteriore multo breviore et longitudinem artieuli basalis interioris vix asseqvente, setis sat multis ex parte ciliatis marginato. Longit. femine oviferse eireiter 41 Mm. Habitat non infreqvens extra Shinnicockbay America borealis in prof. 18 orgyar., fundo argillaceo. 797 BUDORELLATEISPIDATnN? sp. Femina. Corpus ubiqve dense pilosum forma 'gracili et elon- gata. Corpus - anticum postice sensim attenuatum, posticum illo multo longius segmentis imprimis posterioribus sat robustis. Seu- tum dorsale segmentis liberis pedigeris 4 junctis longius a latere visum subqvadrangulare antice ad lineam rectam truncatum, margine superiore postice leviter «arcuato, parte frontali (ante laciniam me- diam) zeqvaliter rotundata neqve gibbosa pilis sat longis antice ver- gentibus obsita, marginibus inferioribus in medio sat arcuatis et fere angulatis parte antica horizontali et dentibus minutis cireiter 16 armata, anterioribus infra medium breviter emarginatis protuberantia superiore sat magna et dentibus 3 distinctis armata, inferiore obso- leta dentibus 2, angulo inferiore sat producto et aculeo longo hori- zontali terminato. Segmenta libera pedigera brevia et angusta, 2:do et 3:tio posterioribus vix longioribus. Antenn&® superiores struc- tura fere eadem ac in antecedente sed minus robust&, artieulo ul- timo pedunculi antecedente parum breviore. Pedes 1:mi paris sat magni articulis 3 ultimis extra marginem anticum scuti dorsalis porreeti, articulo basali seqventibus 3 junetis longitudine ceireiter »eqvali, penultimo antecedente parum longiore; 2:di paris qvam in antecedente minus robusti, articulo antepenultimo sat elongato et antecedente multo (fere duplo) longiore, ultimo brevissimo setis nu- merosis rigidis marginato. Pedes posteriores breves structura solita. Appendices caudz® laterales segmenta 2 ultima juneta longitudine SARS, NYA ARTER AF CUMACHA. dl vix zqvantes, sat robuste, trunco crasso intus aculeis 8 brevibus armato, stylis terminalibus fere seqvalibus, exteriore longitudinem trunci &qvante setis sat numerosis marginato, interiore illo parum longiore structura fere exacte eadem ac in antecedente. Longit. femins junioris eireiter 51 Mm. Habitat rarissima in prof. 30-35 orgyar. latit. 39° 54° sept., longit. 73° 15 oceid. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. 'N:o I. 6 83 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 1. Stockholm. Geologiska iakttagelser öfver den kambriska och siluriska lagföljden ı Siljanstrakten. Berättelse afgifven till Kongl. Vetenskaps-Akademien af Sv. LEONH. TÖRNQVIST. tan IL, 10 [Meddeladt den 26 November 1870]. I följd af det uppdrag, som af Kongl. Vetenskaps-Akademien blifvit mig lemnadt, att utföra geognostiska undersökningar inom Da- larues siluromrade, bereste jag denna terräng, i nämnda ändamål, under något mer än två månader af förliden sommar. Enligt medde- lad instruktion fästades derunder hufvudsaklig uppmärksamhet dels vid kambriska och siluriska laggruppernas geognostiska beskaffen- het och inbördes ordningsföljd, dels vid det sätt, hvarpå de för närvarande befinnas uppbygga den ifrågavarande trakten. - Då, serdeles för sistnämnda undersökningar, samma område måste genomkorsas i flera olika riktningar, återstod föga tid för pale- ontologiska studier utöfver dem, som voro nödiga för ett säkert igenkännande af samtidiga bildningar. I en akademisk afhandling, »Om lagerföljden i Dalarnes undersiluriska bildningar«, utgifven i Lund 1867, sökte jag, på grund af iakttagelser öfver enskilda lokaler, uppställa en ålders- följd för dessa laggrupper. Mina undersökningar under sista sommaren, såväl öfver förut besökta lokaler, som öfver silur- fältet i sin helhet, synas mig bekräfta riktigheten af den gjorda uppställningen. Då jag emellertid, sedan den nämnda uppsatsen skrefs, haft flera tillfällen till ytterligare studier öfver Dalarnes paleozoiska formation, meddelas här först en i någon mån full- 84 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187]. ständigare öfversigt öfver de skilda laggruppernas allmänna geo- gnostiska och faunistiska” karaktärer. ; A. Kambriska lag, Regio Fucoidarum Ang. Dessa utgöras hufvudsakligen af fältspatförande sandstenar, hvilka till färgen äro dels ljusgrå, dels brunröda; i senare fallet med, eller utan ljusgula eller hvitgrå fläckar. I vissa lag äro fläckarna små af en eller ett par linjers diameter; i andra hålla de ända till en tum eller mer i genomskärning. På djupet öfver- går sandstenen delvis till konglomerat. Säväl saudstenens som konglomeratets hårdhet vexlar betydligt; då den förra bergarten stundom är så lös, att den nästan söndersmulas af hammarslaget och blott med svårighet tillåter uthuggandet af en medelstor stuff, erhåller den på andra ställen en hög grad af hårdhet. Till denna bildning anser jag mig nämligen äfven böra hänföra de euriter, som än lagvexla med sandstenen, än lägga sig under den- samma eller intaga dess plats. Euriten synes helt enkelt vara en metamorfoserad sandsten, analog med qvartsiten; och binde- ämnet i konglomeratet är icke sällan euritartadt. Att döma af de sträckor, öfver hvilka de kambriska lagen kunna.utbreda sig, äfven i nästan upprättstående läge, måste deras ursprungliga mägtighet hafva varit högst betydande. Försteningar tillhörande denna formation hafva hittills ej blifvit funna inom Dalarne. Formationen är för öfrigt inom provinsen ej inskränkt till trakten kring Siljan, utan eger ganska stor utsträckning såväl i Öster- som Vester-Dalarne. Den fläckiga sandsten, som utgör. Städjans bas, har så stor likhet med sandstenen i Orsa, Ore och Rättvik, att man svärligen kan undgå att anse dem samtidiga; men till de skiffrar och den gravacka, som sammansätta de högre delarne af samma berg, har jag ej funnit någon motsvarighet i Siljanstrakten. I Dalarnes grannprovins Gestrikland förekommer, mellan Gefle och Gestrike-storsjö, en hittills föga undersökt sandstensformation, som mycket liknar Dalarnes och företer all- deles enahanda förändringar som den. Efter all sannolikhet är den också dermed samtidig. En närmare utredning af de kam- briska lagens geologi, såväl inom Dalarne, som inom Sveriges TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 85 öfriga landskap, har prof.. TORELL lemnat i »Bidrag till Sparag- mitetagens geognosi och paleontologi» (Lunds Universitets Ärsskrift vol. IV.). B. Siluriska lag. ; ‚ 1. Regio Asaphorum Ang. a. ÖOrtocerkalk. Den består nedtill af brunröda hvarf af en oren kalk, med eller utan blågröna ådror. Stundom vexla dessa hvarf med lag af blågrå kalk, och uppåt antager bergarten helt och hållet denna färg. Utan petrografisk gräns öfvergår den se- dermera i cystidekalken. Ortocerkalkens mest utmärkande för- steningar -äro Megalaspis Heros Dalm., M. gigas Ang., lituiter och ortocerer, bland hvilka de allmännast förekommande arterna. äro Orthoceras commune -His. och 0. vaginatum Schloth. (0. trochleare , His.) Bland brachiopoder träffas allmänt en liten Orthis-art. b. Cystidekalk. Denna bildas nästan alltigenom af likartade grå kalklag. Asaphus raniceps Dalm. och andra mindre asaphider efterträda här ortocerkalkens större Megalaspis-arter. Ortocererna, nästan alltid utan skal, kunna ej till arten bestämmas. Af ga- steropoder uppträda redan i de undre lagen Euomphalus qualte- riatus Schloth. och Pleurotomaria elliptica His. Vid samma höjd träffas vidare Leptena imbrex Pand. och L. quinquecostata M'Coy. Först högre upp blifva cystideerna allmänna, men om deras arter inom gruppen intaga olika zoner, vågar jag ej ännu afgöra, Koraller och enkrinitleder genomgå cystidekalken i dess helhet, men förekomma ingenstädes till större mängd. Gränsen mellan grupperua a och b, hvilken icke alltid är lätt att i fältet uppdraga, har jag hufvudsakligen bestämt efter ortocerernas aftagande och de stora Megalaspis-arternas upp- hörande. En egendomlig förändring af bergarten, hvarigenom den erhållit en oolitlik struktur, synes tillhöra såväl ortocerkal- kens öfre lag, som cystidekalkens undre. De deruti ingående kornen likna plattryckta frön af 4—2 linjers diameter, med hard något glänsande yta, och sammanbindas af en röd eller svartgrå kalkmassa. 86 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Ortocerkalk och cystidekalk, tillsammans utgörande ANGE- LINS regio V Asaphorum, C, hafva inom Sverige en vidsträckt utbredning och äterfinnas i alla provinser med undersilurisk bild- ning. Samma region uppträder i Norge såsom KJERULFS etage 3 och har i de ryska Östersjöprovinserna sin tydliga motsvarig- het i SCHMIDTS zone I, Vaginatenkalk. Att ortocerkalkens bild- ning är samtidig med Englands (upper) Llandeilo, anser jag san- nolikt. De för Sverige och England gemensamma ortocererna be- höfva alltigenom en noggrannare utredning, än hittills kommit dem till del. Den lerskiffer, som vid Fågelsång i Skåne ligger öfver ortocerkalken, innehåller flera för England och Sverige ge- mensamma graptolitformer, hvilka i det senare landet allmänt föras till Llandeilo. Cystidekalkens eqvivalent i England torde vara svårare att med säkerhet uppvisa. | Med LINNARSSONS Beyrichiakalk !) analoga lag har jag ej lyckats urskilja i Dalarne, men noggrannare faunistiska under- sökningar skola möjligen i eller närmast under cystidekalken kunna uppvisa en dermed samtidig horizont. 2. Regio Trinucleorum, Ang. a. Cementkalk ?) inneslutande lag af Trinucleusskiffer. Den förra består af hårda lag af en oren grå eller rödblå kalk, med tunna skifferblad mellan hvarje kalkhvarf. På vissa ställen inom gruppen får skiffern en större mägtighet från 20 till 30 fot, och bildar då Trinucleusskiffern. På ömse sidor begränsas denna all- tid af cementkalk. Skiffern innehåller en serdeles individrik fauna af graptoliter, bland hvilka Graptolithus priodon Bronn (Gr. ludensis Sil. Syst.), Gr. convolutus His. och Diplograpsus pristis His. allmännast förekomma. Vidare äro brachiopoderna representerade af talrika exemplar af Orthis argentea His., Lep- tena sericea Sil. Syst. och Orbicula? nitens Whlnb, samt trilobi- ter i främsta rummet af Trinucleus seticornis His. samt en Re- ') LINNARSSON: Om Vestergötlands Cambriska och Siluriska aflagringar. (Kongl. Vet.-Akad. Handl. 1869) sid. 18. 2) =Graptolitkalk i Geol. iakttag. öfv. Dalarnes undersil. bildn. Lund. 1867. TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 87 mopleurides-art 3). Cementkalken hyser, utom samma graptoliter som Trinucleusskiffern, en temligen torftig fossil fauna. b. Sferoidskiffer, lerskiffer med inlagrade mergelbollar. Då Trinucleusskiffern oftast hade en svart färg, är denna skiffer nä- stan alltid grå. Mergelbollarne, som hafva en genomskärning af I till 14 fot, sönderfalla efter längre tids inverkan af luften i oregelbundet kantiga stycken, i hvilka ingen hvarfvighet kan upptäckas. Faunan, såväl i skiffern, som i bollarne, utgöres till öfvervägande del af samma graptolitarter, som träffades i Tri- nucleusskiffern. I skiffern förekomma stundom ortocerer, hvilka alltid äro starkt sammantryckta, men i mergelbollarnes kärna har jag ett par ganger funnit opressade koniska stycken af dessa djur. Häruti synes mig ligga ett bevis för bollarnes bildning samtidigt med skiffern. | Under de två sistförflutna åren sysselsatt med den rika grap- tolitfaunan i Dalarnes silurskiffrar, fann jag med förvåning, att flertalet af dess graptoliter, enligt BARRANDE ®), återfinnes i Böhmens silurformation, men der i de bildningar, som denne för- fattare kallar basen för Böhmens öfversiluriska system >). Då härtill kom, att den yngre kalken i Dalarne oftast förekom i en- staka höjder och blott sällan så, att jag under mina tidigare re- sor i trakten kunnat med säkerhet iakttaga dess förhållande till andra laggrupper, fann jag häruti en uppmaning att egna syn- nerlig uppmärksamhet åt skifferns förhållande till de densamma omgifvande kalklagen. | Då dessa laggruppers geognostiska förhållanden i det föl- jande ofta komma att beröras, inskränker jag mig här till na- gra paleontologiska anmärkningar. I Trinucleusskiffern har jag funnit Diplograpsus pristis His., D. palmeus Barr., Rastrites pere- 3 I min förut citerade äldre uppsats angaf jag denna såsom Remopleurides sexlineatus Ang. Sedermera erhållna fullständigare exemplar visa, att detta var ett misstag. *) BARRANDE: Graptolites de Bohéme. Prague 1850. (Extrait du Systeme silu- rien du centre de la Boheme). 9)-LinnArsson fäster i det anförda arbetet sid. 26 uppmärksamhet vid samma förhållande. 88 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. orinus Barr., Graptolithus priodon Bronn, Gr. convolutus His. och i cementkalken dessutom Retiolites Geinitzianus Barr., alla, med undantag af Diplograpsus pristis, arter, hvilka i Böhmen tillhöra öfversiluriska systemets bas. Hos oss träffas de tillsammans med Trinucleus seticornis His., Raphiophorus depressus Ang. m. fl. trilobiter, hvilka ovillkorligen anvisa skiffern sin plats inom AN- GELINS regio Trinucleorum. Att äter denna i Dalarne följer omedelbart efter cystidekalken, derom kan man på många stäl- len öfvertyga sig. I sferoidskiffern fortsätter den anförda grapto- litfaunan, och huru nära denna skiffer är faunistiskt förknippad med föregående grupp, visar sig dessutom deruti, att den enda trilobit, en Arethusina Koninckii närstående art, om ej dermed identisk, som jag funnit i sferoidskiffern, och den enda gastropod, jag sett i samma skiffer, redan uppträda i cementkalken, till och med i dess undra lag. Skillnaden mellan de båda grupperna är säledes hittills endast petrografisk, hvarför de paleontologiskt nödvändigt måste samman- föras. Märkvärdigt förblifver i alla händelser de nämnda grapto- liternas uppträdande i så gamla lag, ett förhållande, som ännu väntar sin förklaring. Att dessa grupper hafva sin plats inom ANGELINS regio Trinucleorum, är obestridligt; mindre lätt är att afgöra, huruvida de tillhöra afdelningen Da eller Db. I Paleontologia Scandina- vica finnes Telephus Wevzelini Ang. tecknad med Da, Trinucleus seticornis Iis. med Db, Raphiophorus depressus Ang. med Da och Trinucleus affinis Ang. på ett ställe med Db? och på ett annat med Db (utan frågetecken). Häraf skulle följa, att båda afdelningarne förefunnes i Dalarne. Dock har jag träffat alla dessa trilobiter i samma lag, Trinucleusskiffern. Då emellertid prof. ANGELIN vid uppställningen af sina regioner endast omta- lat Db från Dalarne, torde kanske Da på de citerade ställena vara tryckfel. I denna händelse böra både cementkalken och sferoidskiffern, åtminstone den förra, tills vidare föras till af- delningen Db ANGELIN, Utom Dalarne har jag funnit cementkalk jemte Trinucleus- skiffer fast endast vid Hamra i Östergötland, der såväl bergar- TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 89 ten, som faunan fullkomligt öfverensstämmer med motsvarande bildning i Dalarne. Grå skiffer med mergelbollar, fullt liknande Dalarnes sferoidskiffer, - förekommer i lösa stenar i stor mängd likaledes i trakten kring Hamra. Vid Borenshult träffas äfven brottstycken af dessa båda laggrupper blandade med sådana från andra åldrar. I ryska Östersjöprovinserna kan knappt någon med denna re- gion samtidig bildning uppvisas. I England öfverensstämmer den närmast med Caradocformationen och i Norge med KJERULFS etage 4. 3. Regio Harparum Ang. Leptenakalk, Dalarnes yngsta kalkbildning, består nedtill af hvarfvig kalk med tunna skifferlameller mellan hvarfven, hvar- igenom den far en viss likhet med cementkalken. Till färgen - äro dessa hvarf grå, gröna eller röda och hafva skiktytorna all- deles fullspäckade med brachiopoder och enkrinitleder. Bland, de förra äro slägtena Leptena (incl. Strophomena) och Orthis talrikast representerade. Ofvanpå dessa lag hvilar en hård, stun- dom kristallinisk kalk af hvit, grå eller rosenröd färg. De nämnda brachiopodslägtena fortsätta genom denna vid sidan af nya, bland hvilka slägtet Pentamerus redan uppträder med flera arter. Af 14 i Dalarne funna Leptenaarter tillhöra 10 denna grupp, hvaraf jag tagit anledning att för korthets skull i sin helhet benämna den Leptenakalk. Trilobiter förekomma äfven i stor mängd. De allmännaste arterna äro Sph&rexochus angusti- frons Ang., Illenus glaber Kjer. ock Remopleurides sexlineatus Ang. 6). Af koraller träffas slägtena Halyeites, Favosites, Helio- lites och Propora m. fl.?). Gastropoder och lamellibranchier förekomma likaledes, ehuru ingenstädes till större mängd. Denna grupp, hvartill jag ej känner nagon fullkomlig mot- svarighet inom Sverige, har jag jemfört med Englands Llandovery och med KJERULFS etage 5 (undre afdelningen) i Norge. I 5) Angående denna hyser jag äfven tvifvelsmäl om artbestämningens riktighet. 7) Mina tidigare bestämningar af Dalarnes koraller blefvo, i följd af bristande literatur, mindre säkra. 90 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Ryssland motsvaras den af SCHMIDTS zone 3, Lyckholm’sche och Borkholm’sche Schicht. De tvifvel, jag i min tidigare uppsats yttrade angående öfverensstämmelsen mellan Leptznakalken och sistnämnda ryska lag, hafva blifvit häfda genom senare med- delande från Dr SCHMIDT. ®) I den kretsformiga och at höga bergsidor begränsade för- djupning i Dalarnes bergmassa, som betecknas af Ore-sjön, Skatt- ungen, Ore-elf, Orsasjön och Siljan, ligga detta landskaps vigti- gaste paleozoiska bildningar anlagda. Af sjöarne ligga Siljan och : Örsa-sjön djupast, Oresjön och Skattungen omkring 100 fot högre. Kretsformen fulländas genom den sänkning, som sträcker sig mellan Rättviken, Ljugarn och Oresjön ?). Dalbottnen är dock här, under sin stigning från Siljan, bredare och sjelf ge- nomdragen af mindre höjder och dalsänkningar, hvarigenom nivå- förhållandena i någon mån blifvit mera invecklade än inom den: öfriga delen af området !). _ 5) I Dalarnas samtliga paleozoiska lag träffas bergbeck och bergolja till, ej ringa mängd. Häligheten i petrifikat äro ofta alldeles fyllda med stelnad eller flytande olja. Denna omständighet föranledde under de sistförflutna åren bildandet af Bergoljeaktiebolag med ändamål att genom borrning söka tillgodogöra på djupet möjligen befintliga större oljetillgångar. Sedan för- söken uti intet af de I här nedsänkta borrhälen krönts med framgång, hafva de åter öfvergifvits. Orsaken till försökens misslyckande måste an- tingen sökas i verklig brist på underjordiska reservoirer, som kunnat upp- taga den i bergen spridda oljeqvantiteten, eller deri att sådana reservoirer, om de finnas, ej anträffats med borrbrunnarne. Ursprunglig brist på olja finnes ej. °) Jmf. de arbeten, som eljest behandla Dalarnes Geologi: Bi HISINGER: Anteckningar i Physik och Geognosie. 1 häftet, Upsala 1819; 5 häftet, Stockhoim 1831; Bidrag till Sveriges Geognosie, Stockholm 1837. WAHLENBERG: Om Svenska jordens bildning, Upsala 1824. MURCHISON: On the Silurian and Associated Rocks in Dalecarlia etc. (Qvarterly Journ. of Geol. Soc. of London. vol. III). TORELL: Bidrag till Sparagmitetagens Geognosi och Paleontologi (Lunds Univ. Ärsskrift Tom. IV.). ') Den medföljande geologiska kartskizzen har inga andra anspråk, än att i sin mån bidraga till textens förtydligande. Bristen på säker geografisk karta har mycket försvårat mina undersökningar under sommaren, serdeles TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 91 i Då man reser landsvägen från Leksand till Rättvik, färdas man till en början oafbrutet genom granitdistrikt, tills bergens [geologiska byggnad i närheten af Utby gästgifvaregård ändrar karaktär. I sluttningen mot Siljan från de granithöjder, som, på något afständ från sjön, här begränsa Rättvikens dalgång, anlägga sig nämligen siluriska bildningar. Ofvanför byn Bäck uppskjuter graniten, men straxt nedanför gatan i samma by visa sig lag af röd ortocerkalk, genomskurna af en liten bäck. På en punkt fann jag stupningen vara 20° NW; pa en annan var den Isydvestlig. I den närliggande Alsarbyn finnes likaledes kalk, stödd mot granit. Vid kontakten är den senare bergarten starkt | o a 6 2 : vittrad, sa att den nästan liknar groft grus. Kalkhvarfven, 2 SE, ur |. 5 > Enns 'hvilka, sa vidt de stiga i dagen, alla synas tillhöra ortocerkalken, | stupa 30° till 40” NW och äro närmast graniten röda, sedan röda med blågrå ådror och slutligen grå. Längre norrut visa sig | . . . . ed utmed denna sluttning silurlag i dagen. Hvarken i @ärde- byn eller i Lerdal har man vid brunnsgräfning mött fast berg, och högre upp närmare granitberget synes endast mäktig lös jordbe- täckning. Ofvanför Lerdal ernar berget sin största höjd, böjer sig derefter åt öster samt utsänder ett par nordliga utlöpare till Gärdsjö och Blecket. Det synliga kalkbältet vid Bäck och Al- sarbyn har ringa bredd och döljer sig snart under lösa jordlag, för att sedan närmare Siljan, 1 byn Tina åter uppträda. Här anträffas vid brunnsgräfning röd och grå kalk — ortocerkalk och cystidekalk — samt skiffer, hvilken senare äfven här och der lär stiga i dagen. Förmodligen åsyftar MURCHISON denna skiffer, då han i sin uppsats öfver Dalarnes geologi omtalar en sådan bergart vid Utby, ?) der den ej är synlig. Uppe på sjelfva grundbergshöjden, ofvan alla silurlagen, der graniten. bildar en mängd kullar och dälder, är denna täckt af flera olika lagdelta bergarter, såsom gneiss, glimmerskiffer, qvart- i de nordligare socknarne. — Den profilerna bifogade längdskalan är ej heller fullt så tillförlitlig, som hade varit önskvärdt. °) Anf. arb. — Som jag ej har den ifrågavarande uppsatsen till hands, måste jag blifva citatet skyldig. 92 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sit. Den senare, som ofvanför Bäck har någon utsträckning, är: genomdragen af qvartsädror, hvilka ofta förete tydligt utbildade kristaller med mellanrummen fyllda af bergbeck. Längs utmed Rättvikens nordöstra strand är landet fran Lerdal till Rättviks kyrka flackt och föga höjdt öfver vattenbry- net. . Inga fasta berg äro här synliga och Enån genomskär i sitt nedre lopp endast lösa jordlag. Vid Rättviks kyrkoby åter uppträder en egendomlig kalksandsten, synlig såväl på flera stäl- len i byn, som serskildt uppskjutande i ett par kullar norr om landsvägen. Stenen är hvit eller ljusröd med mörkröda punkter. I syror löses den. med ringa återstod af små klara qvartskorn af mindre knappnålshufvuds storlek. Närmare sjön ligger samma bergart, men med ett utseende, som för en flyktig blick starkt påminner om vissa slag af den kambriska sandstenen. Da jag hvarken i denna bergart funnit fossil eller sett laget i kontakt med andra kända silurlag, vågar jag ej yttra nagot afgjordt an- gående dess geologiska plats, men är böjd att anse det närmast sluta sig till Leptznakalken. Af kalksandstenens förekomst på flera punkter af Rättviksheden synes, att den har en temligen vidsträckt utbredning i denna trakt. Att silurbildningen vid Rättvik på djupet sträcker sig upp emot Lerdalsberget och ut- med detta står i samband med kalkbältet vid Bäck och Alsar- byn, är högst sannolikt, serdeles då man tager sjelfva' terrängen i beskådande. Lika sannolikt är, att samma bildning äfven sträcker sig upp på östra sidan af den utdraget rundade granitklump, som reser sig vester om Rättviks kyrkoby emellan Sjurberg, Nitsjö, Sätra och Lugnet. Visserligen träffas på östra sidan kalk, dock ej under sådana omständigheter, att jag vågar uppgifva den så- som fast i dagen. Sådan förekommer den dock med säkerhet på vestra och norra sluttningen af samma granitklump. Vid Sjur- berg utskjuter graniten med en udde i Siljan. Mot dess vestra sida, vid Räfnäset stödja sig petrefaktrika hvarf af röd ortocer- kalk, fallande NNW, ned 1 sjön. Att lagföljden fortsätter under vattnet i bottnen af viken mellan Sjurberg och Wikarbyn, visas TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 93 ‘af den mängd lös Trinucleusskiffer, som stundom uppkastas på Sjurbergssidan vid det s. k. Brudhålet. Dessa lag sträcka sig vidare uppefter hela vestra sluttningen af granithöjden, der än ortocerkalk, än cystidekalk och än cementkalk stiger i dagen, med stupning alltjemnt utåt från berget. I Sätra by, på affallet mot Hosjön visar sig äfven Leptenakalk. Under gäendet kring graniten har jag, såsom redan nämnts, ej kunnat följa silurlagen äfven på dess östra sida. | ; Den vid Räfnäset synliga kalken är östra sidan af ett veck, hvars vestra sida bildas af de lag, som hvila mot Wikarbyber- gen. Åt nordvest sänka sig de bildningar, som här omgifva gra- niten, under den dalgång, i hvilken Hosjön, Igeltjern och Bysjön äro belägna, för att sedan på dalens motsatta sida bilda ett hvalf öfver den höjd, som från Bysjön och Amtjern sträcker sig ett stycke i sydvest mot Siljan. Bäcken, som utflyter ur Am- tjern och går förbi Nitsjö tegelbruk, har djupt nedskurit sig i lagen, som bilda hvalfvets nördvestra hälft. Profilen 2, som går nästan rätt i vester och öster, skär detta hvalf tvärsöfver genom byarne Wesiberg och Gliskärna, går vidare öfver den nyssnämnda dalsänkningen med Kulsberget samt upp till den granit, som mö- ter vid Backa. Profilen börjar pa Nitsjöbäckens vestra sida, der höga väggar af Leptznakalk resa sig. Dess lag falla 20° till 30° W. Midt emot dessa stå, på östra sidan om bäcken, lik- nande väggar af sferoidskiffer, hvars hvarf stupa at samma häll ‚som Leptenakalkens, men något brantare. Skiffern hyser här en rik graptolitfauna, har synbarligen betydande mägtighet och bry- ‚tes för tegeltillverkningen vid Nitsjö. Längre åt öster i sjelfva | höjden har jag under skiffern funnit cementkalk. Sferoidskifferns I plats är sålunda genom denna profil tydligt angifven. På höj- dens östra sluttning mot Bysjön gå ej fasta berg i dagen, men vid brunnsgräfning i Westberg har man stött på hvarf af orto- ‚cerkalk med vackra försteningar och serdeles praktfulla glacial- repor. Då kalken ligger i bottnen af brunnar, har jag hvarken ‚kunnat iakttaga repornas riktning eller hvarfvens fall, men på | profilen har jag tecknat det senare såsom ostligt, hvilket folket IL ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. i byn ansäg vara förhällandet. Frän Gliskärna till Kulsberget är marken jemn dalbotten och upptages af åkrar och ängar. Nä- stan midt emellan Gliskärna och Backa reser sig Kulsberget likt en ås af ringa längd och ett par hundra fots bredd. Dess lag luta omkring 30° O, — stundom något ONO, stundom OSO. — De äldsta lagen, som ligga i bergets åt Gliskärna vända sida, bestå af en hvarfvig, något grönaktig kalk med tunna skiffer- lameller, derefter följer en härdare likaledes hvarfvig, rödbrun eller brunflammig kalk, späckad med enkrinitleder, och sist en splintrig grå kalk, mest synlig i bergets östra sida. I samtliga lagen träffas de för Leptenakalken karakteristiska försteningarne. Sedan kalken sänkt sig under dalbottnen, fortsätter profilen öfver den senare upp till Backa, der graniten vidtager. Hela profilen låter med stor enkelhet förklara sig. Samtliga lagen hafva bil- dat ett hvalf öfver höjden mellan Gliskärna och Nitsjöbäcken. Ortocerkalken vid Westberg böjer sig häröfver och ligger på motsatta sidan jemte cystidekalk under de här framträdande la- gen. Cementkalken och sferoidskiffern hafva ater derifrån fort- satt öfver Westberg och Gliskärna ned under Kulsbergets kalk, men den denudation, om hvilken reporna vid Westberg bära vittne, har förstört sammanhanget mellan de på ömse sidor om höjden liggande delar af samma laggrupp och tillika bortfört be- tydliga massor af cementkalken och sferoidskiffern på östra si- dan. Kulsbergets kalk utgör ett stycke af det hvalf, som en gång förenat den med motsvarande: lag på vestra sidan om Nit- sjöbäcken. DLeptenakalken, såsom från början liggande högst, har synnerligen varit utsatt för förstöring och i dalbottnen upp- träder närmast ytan mestadels skiffer, om man får döma efter den mängd lösa stenar af denna bergart, som der påträffas. I den borrbrunn, som af Dala-Bergolje-Aktie-Bolag blifvit nedsänkt nordvest om Hosjön, mötte också först skiffer. Ett sammandrag af den vid borrbrunnen förda journalen jemte ett försök att till bestämda laggrupper hänföra de genomgångna bergarterna med- delas här: TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 95 Bessuoch lera........s.:- ER ee. 28,00 fot Beron.och.skiffrar................... PER? 29,8 u ee Skiffermergel och grå kalk... Se NA Kalk, vexlande grå och röd, hard 95,5 sn Kalk, röd, med lag af röd skiffer... 71,ı | [ll esse RE Eat SEE 25,00 ll. » , » med lag af svart skiffer 26,00 » Hrensküfter, SVAGA elle 30,3 » Trinucleusskifer. jCementkalk. N RATEN SNR oa | » , röd, med lag af röd skiffer.. 21,7 » (Ern SOC LÖST granit..... nern... 11,9% » Graniten vid Backa bildar en rund uppskjutande bergtopp, kring hvilken inga silurlag träda i dagen, ehuru det knappt kan betviflas, att sådana djupare ned kringsluta honom. Från Sjur- bergsgraniten skiljes han genom en mindre dalsänkning. Norrut går Gliskärna-dalbottnen med jemn stigning ända upp emot Öst- ‚ björka och genomströmmas derunder af Draggån. Silurbildning I kan i. ytan blott följas något norr om Bysjön. I öster gränsar ‘ dalen till Rättviksheden. Beträffande trakten närmast vester om ; Nitsjöbäcken, upptages den af åsar, skogar och mossar, i hvilka | jag ej funnit fast sten förr än vid Wikarbybergen. Wester om Wikarbyn går en temligen betydlig granitsträck- | ning, utmed hvilken lag af silurisk kalk lägga sig på sluttningen | mot sjön. Ofvanför norra ändan af byn kan en fullständigare ' lagföljd iakttagas. Omedelbart mot graniten stödja sig vackra hyarf af röd ortocerkalk. Den tunna jordbetäckning, som här ' dolde kontakten mellan båda bergarterna, lät jag på en sträcka I bortföra, för att kunna iakttaga sjelfva kontaktslinjen. Närmast | denna var graniten vittrad och nästan grusartad, och äfven kal- "ken företedde åtskilliga afvikelser från sitt vanliga utseende. In- till graniten låg en grönaktig något kristallinisk massa fullsatt 96 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. med små, mörka, aflangt utdragna korn; derefter följde en grön- orå hvarfvig kalk, i skiktytorna tätt belagd med små bitumi- nösa kalkspatskristaller; småningom blef kalken hårdare, ehuru ännu gröngrå och lerhaltig; slutligen hade den på ungefär 21 fots afständ från kontakten återtagit sin typiska gestalt. Efter dessa lag följer cystidekalk och sist cementkalk med Trinucleusskiffer. Denna senare visar sig tydligast i en liten bäck, som nedström- mar från höjden. Profilen 1 skär dessa lager och är vidare dra- gen öfver Sjurberg och Rättvik till Lerdalsberget. Naturligtvis tillåter kalkens uppträdande vid Rättvik mer än en tolkning. Wikarbylagen fortsätta at nordost till den omkring 4 mil der- ifrån belägna Trollskuran. Denna är en smal dalkjusa, nedtill blott af några fots bredd, men med en längd af inemot 1000 stee. Den omgifves pa ömse sidor af branta bergväggar. Norra väggen består af grofkornig vittrad granit af samma slag som Wikarbygraniten, den södra af ortocerkalk, stupande åt söder och SW. Dalgången torde hafva uppstått på det sätt, att de mot graniten stödda kalkhvarfvens öfre del slagit sig ut från den- samma, hvarefter lös jord nedförts i den sålunda uppkomna rem- nan, tills en smal dalbotten bildats. En företeelse, som kanske förtjenar nämnas, är ett nära klyftans östra ingång befintligt hål i granitväggen. Dess öppning har oval form, är omkring 11 fot lång och 3 fot bredd. Urhålkningen ingår nästan vågrätt i berget och delar sig inåt i två grenar, hvilka, då jag besökte platsen, voro fyllda med småsten, men sägas vara ganska djupa. Hälaus‘ väggar äro släta, utan framstående partier. j Från den större granitmassan ofvanför Wikarbyn utgar at sydvest en smal arm, mot hvilken ortocerkalk fortfarande hvilar. Serdeles' vackra framstå dess lag vid Lissel-Öja, der de falla 30° SSW. Kontakten med graniten ligger pa ett ställe under landsvägen, och i närheten deraf tror jag mig hafva funnit min- dre sandstensstycken omslutna af granit. Den smala granitryg- gen stryker ända ned till Siljan och fortsätter pa en liten holme” i sjön, kallad Storön, der äfven kalk sluter sig till densamma. I vecket mellan granitens hufvudmassa och denna rygg träffas ytter- | TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 97 | ligare ortocerkalk. Den uppträder flerstädes i Öja by, men bry- tes hufvudsakligen i ett större brott, som anlagts i en kulle mellan landsvägen och graniten. Hvarfven stå nästan uppräta och äro mycket brutna. Alla hvarfven skäras af en snedt öfver dem gående sandstensgång. Sandstenen är svartgrå, och, emedan gången uppstått genom igenläkning af en äldre remna, vexlar dess tjocklek betydligt. Petrifikat har jag ej funnit deruti, så framt ej en underligt gestaltad kropp, med glatta ytor och till formen något liknande ett stycke af en benpipa, möjligen kan vara af organiskt ursprung. — Närmare Ickholmen sänka sig de fasta bergen under lösa jordslag. Angående Wikarbygranitens ut- | sträckning kan jag endast uppgifva, att den fortsätter ännu vid _ Granmor och Westbjörka. | | Vid östra Stumsnäs ligga silurlag i två skiljda afsatser. _ Ofvanför byn gar granit, och nära söder derom uppsticka här och der i akrarne hvarf af ortocerkalk, hvilka i det enda verk- liga brott, jag funnit, stupa 25° S. Nedom byn pa föga afstand från sjön uppstiga ett par mindre kullar af hyperit, hvilka ga i sträckningen NW och SO. Ännu närmare sjön och nästan i vattenbrynet går en smal remsa af ortocerkalk, och straxt intill denna ligger ett konglomerat eller en breccia — den står emellan båda — af qvarts, sandstensstycken och grå eller röd kalk. Denna bergart förekommer äfven i den mängd lös sten, som lig- ger uppkastad längs med strandbrädden. Dessa bildningars för- hållande till de förut omtalta kan jag ej angifva, men för när- varande synas: de fullkomligt fristående, och har man sannolikt att söka fortsättningen af dem i bottnen af Siljan. Rättviksheden, hvilken i geologiskt hänseende kan sägas åt öster begränsas af Lerdalsbergen och nya landsvägen mellan Ler- dal och Boda samt i vester af graniterna vid Sjurberg och Backa jemte en linje dragen från den senare byn till graniten mellan Westanå och Östbjörka, företer merendels i dagen endast djupa sandmassor och är nästan helt och hållet skogsmark. Trakten höjer sig med jemn stigning från Rättviken till Boda. Om till- Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh., Årg. 28. N:o 1. Un 7 PAL VA ONDE a 98 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. varon af silurlag under den djupa sandbetäckningen vittna de här och der uppstäende partierna af denna bildning. Så uppskjuter i Stormyren, mellan Hedslund och Lugnet, nästan lik en ö, en läg kulle, kallad Mängelsholn, innehållande samma kalksandsten, som förekommer vid Rättvik. Ungefär midt emellan Kungsholnsqvarn och Backa, ett stycke vester om gamla landsvägen, träffas kullar af samma bergart, i hvilka igenväxta kalkbrott och ugnsgropar visa, att kalken här fordom blifvit bränd. Dess lager slutta starkt åt söder. Öster om landsvägen, något närmare Draggån reser sig en annan höjd, likaledes bestående af kalksandsten. Vid Sågbron, som för öfver Draggån, träffas den genom HISINGERS och ANGELINS arbeten bekanta skiffern. Hvarfven stå der nästan uppräta, bildande ett omkring 20 fot mägtigt lag, på båda sidor omgifvet af cementkalk. Den senares hvarf stupa något SO. Utmed ån och ej långt från bron är en af Dala Bolags borr- brunnar belägen, i hvilken lagföljden, enligt- borrjournalen, gestal- tar sig sålunda: TösalatlacringaH( I MEER 48,00 fot Lerskiffer, röd, och kalk, röd, vexlande 9,30 » Kalkmergel\ era. RR akt 7,30 » (Cementkalk. Kalkitierat in ker a RU ke 25,20 » | Trerskalfer mo duns ARN SNRA 50,10 » Trinucleusskiffer. Kalk Wera sie ans SR ORSA 24,50 » Cementkalk. Berskitertsvart Am RN ... 25,00 » Trinucleusskifter. Kalkjara dm ai RR SARA a 59,30 » Cementkalk. Sandstens Hjuseraun u na 0.700» I. Sandsten, röd, och lerskiffer, röd, vex- länder... amd ua 3 22,00 » ? Kalk! EU RRURENNERSER ER AN KIT SR IRRE! 8,66 » Cementkalk. Berskifter TORE ER SA. 33,20 » Terinucleusskifter. Kalkitgra, hard. Malen. 5,20 » Cementkalk. Jag anser sålunda sannolikast, att borrbrunnen efter hela sin längd genomgår cementkalk med dess underordnade lag af Trinu- cleusskiffer. Der hvarfven vid ån äro blottade, visa de en högst ringa lutning, hvarigenom deras lodräta mägtighet måste blifva "TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 99 mycket betydande. Det är emellertid möjligt, antingen att man alltjemnt borrat i nya snedt stående hvarf, eller att hvarfven nedtill äro så böjda, att man mer än en gång genomgått samma lag. Med det senare antagandet låter förekomsten af sandsten med kalk ofvan och nedan lättast förklara sig. Sandstenen har då blifvit inböjd i borrbrunnens linje från lag hvilka högre upp och längre ned befinna sig stående vid sidan derom. Annu längre. norrut höjer sig, pa vestra sidan oni lands- vägen, Hvitningsberget, med starkt resta och åt olika väderstreck stupande lag. De tillhöra öfre kalken och sannolikt dess äldre afdelning. Bergartens färg är röd, rödbrun, gröngrå, ljusgrå och svartgra. Att dessa uppstäende kalkspetsar tillhöra en under Rättviks- heden mera utbredd bildning, är högst sannolikt, men att af de spridda fläckarne bilda sig en föreställning om lagens förekomst- sätt i sin helhet är för närvarande ej möjligt. Det förtjenar emellertid uppmärksammas, att alla de nu omtalta kalkklintarne från Rättvikskullarne till Hvitningsberget ligga utefter samma | räta linje i sydvest och nordost, samt att de äldre silurlagen, ortocerkalk och cystidekalk, så vidt jag känner, ej här uppträda. Det ligger nära tillhands att antaga en höjning i grundberget under de uppskjutande silurkullarne; dock kan man med lika stort skäl här tänka på en fördjupning i graniten. Utefter denna fördjupning skulle då de yngsta silurlagen hafva bibehållits på de grunder, hvilka vid förklaringen af Osmundsbergets nuvarande byggnad komma att något närmare skärskädas. Förhållandena vid Draggan vittna ej om något granitens närmande till jordytan på denna punkt. För närvarande kan jag dock i denna fråga blott framställa hypoteser. Det är också möjligt, att silurlag uppträda på flera mig okända punkter af heden; ty i en skogs- trakt med denna utsträckning beror det ofta på en lyckträff, om man under sina vandringar finner en liten uppskjutande fast klint. Mellan Hvitningsberget och Solberga ligga endast djupa sandmassor i dagen. Detsamma är äfven förhållandet i trakten 100 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. mellan sjöarne Ensen, Lissaxen, Storaxen, Grafvarne och Gärd- sjön, ehuru höjder och dalar här mera omvexla. Öster om Gärdsjön vidtaga äter silurbildningar. Öfre Gärd- sjö by ligger pa en granithöjd, som i söder sammanhänger med bergen ofvanför Lerdal och, norrut sänker sig ungefär midtför sjöns norra ända. Utmed bergets vestra sluttning, mellan öfre och nedre Gärdsjö, hvilken senare by ligger utmed sjön af samma namn, träffas öfverallt i åkrarne ortocerkalk och möjligen äfven cystidekalk. Stenen brytes här om hösten, sedan grödan inber- gats, och när brytningen slutats, igenskottas åter brotten. Detta brytningssätt, som i Dalarne- användes nästan öfverallt, der åk- rarne hvila på kalkbotten, försvårar betydligt geologiska under- sökningar 'under den tid, säden står på rot. Blott på få ställen kunde jag derföre erhålla tillträde till kalken i Gärdsjötrakten, som då alltid var ortocerkalk. Bland de högar af uppbruten sten, som här och der lågo uppstaplade, trodde jag mig dock äfven se någon cystidekalk. På Gärdsjöhöjdens östra affall visar sig graniten ända tills jemn mark möter. Parallel med denna höjd går en annan ostligare, som äfven utgår från Lerdalsbergen och sträcker sig i riktningen mot Lju- garn. Vid Blecket, som ligger på denna höjd, finner man vackra lag af röd ortocerkalk. Öster om dessa uppstiger grundberget, som här består af gneiss, genomdragen af granitadror. Profilen 3 är dragen från graniten öster om Gärdsjö utför sluttningen till sjön, vidare öfver denna förbi södra ändan af En- sen och öfver Hvitningsberget, allt i vestnordvestlig riktning, samt derefter i nordvest upp till graniten vid Östbjörka. Den visar här Rättvikshedens nivaförhallanden till de berg, som begränsa den. — Norrut från öfre Gärdsjö och ej långt från Ljugarn ligger byn Dorn. I dess norra ända brytes Leptenakalk, och straxt vester om detta brott ligger ett annat brott med sandsten. Blott en körväg skiljer dem åt. Sandstenen lutar något åt öster, så- ledes, om den ej är afbruten, in under kalken. Denna sandsten anser jag sträcka sig härifrån ända upp till Silfberget. Den sti- TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 101 ser ej pa mänga punkter upp i dagen, men mellan Born, Len- äsen och Ofvanmyra bestär nästan all lös sten af denna bergart. I östra gärdarne af Ofvanmyra tror jag mig hafva sett fast sand- sten. Vid Boda pastorsboställe har den träffats vid en nyligen företagen brunnsgräfning och öster om Klittbergs kulle är ett sandstensbrott anlagdt. Mellan dessa punkter är också sandste- nen förherrskande i lös sten. Silurlagen i Bodatrakten ligga mellan tvenne granitsträck- ningar: en i vester, som gar ofvanför Stygforsen samt mellan Westana och Östbjürka, samt en i öster, som höjer sig nordvest om en liten sjö, kallad Jutjern, sedan stryker i nordnordvestlig riktning och sänker sig öster om Sinksjön. I samma linje höjer sig ännu en granitspets något nordligare, till utseendet liggande alldeles enstaka. Den förra af dessa höjder kallar jag i det föl- jande för korthetens skull Westana-höjden och den senare, efter en af Lenäsens gårdar, som ligger vid dess fot, Möckjas-höjden. Parallel med denna höjdsträckning går en vestligare höjd, utefter hvilken flera granitspetsar, af ringa omfång, höja sig genom det paleozoiska täcket. Den sydligaste uppskjuter i Lenåsen; der- efter följer en annan i Knapersgården af Silfverbergs by; ett stycke nordligare ligger ännu en liten klint; och slutligen upp- träder en större granitklump vid södra ändan af Sinksjön, der ‘den bildar en utskjutande udde. Ehuru graniten mellan dessa "spetsar ligger ganska djupt, utgå de dock antagligen från en gemensam rygg. Vesterut från denna linje sänker sig graniten till en början långsamt under de mäktiga silurlagen, men stupar sedermera brant under den dalgång, som framgår från Ensen, mellan Solberga och Westanå samt -vidare mellan Boda och Stygforsen. Utmed Möckjasgranitens hela längd lägga sig vackra lag af ortocerkalk, stupande 10° till 20° SW, W och NW. Här och der träffas den vidare öfverlagrad af cystidekalk. Från Möckjas- särdarne upp till Silfberg bilda dessa lag blott en smalare eller bredare remsa, som lägger sig ut öfver den här framgående sandstensformationen. Ofvanför Silfberg synes åter kalk upp- 102 ÖFVERSIGT "AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. taga hela omrädet mellan Möckjashöjden och de mindre granit- kullarne samt mellan dessa sammanhänga med de lag, som täcka terassen mellan samma kullar och Boda-Ensendalen. Af serskildt intresse är en enstaka stående höjd, Klittberget, belägen nordost om Knapersgärdens granit. Den består af kalk och sandsten. Öfverst i kullen visar sig Leptenakalk, men län- gre ned visa sig förhållandena olika på olika ställen. I vestra sidan af kullens norra ända, der berget blifvit mest blottadt, framstå följande lag. Emellan graniten och sjelfva Klittberget stå uppresta lag af sandsten. I en inåt kullen gående skärpning visa sig sedermera starkt resta hvarf först af röd kalk och sedan af en grå, hvilka jag anser representera ortocerkalk och cystide- kalk. Båda lagen hafva ringa mägtighet och stupa inunder kul- lens öfriga lag. Derpa följer ett Konglomerat af qvartsstycken och kalk jemte svarta oregelbundet formade korn, som prof. AN- GELIN antagit vara koproliter. Den halt af fosforsyrad kalk, som konglomeratet och företrädesvis de deruti ingående svarta kornen befunnits innehålla, har föranledt företagsamma män att tänka på tillgodogörandet af detta i vår tid så vigtigblifna gödningsämne, och den omtalta skärpningen har verkställts på deras föranstal- tande. Konglomeratets plats i lagserien synes infalla inom ey- stidekalken eller vid dess öfre gräns. I Klittberget hafva echi- nosferiter blifvit funna omedelbart under konglomeratet, på grän- sen till den grå kalken. Det enda fossil, som hittills träffats i sjelfva konglomeratet, är en brachiopod af slägtet Obolus, efter hvilken VON POST benämnt laget Obolus-konglomerat. Genom hela massan är arten ytterst allmän, ınen i Dalarnes öfriga lag sällsynt. Öfver konglomeratet ligger i Klittberget en granitlik breccia. Båda dessa lag hafva mindre stark stupning än den underliggande kalken. Hvilka bergarter sedan omedelbart följa, har jag ej kunnat iakttaga, men högre upp i kullen träffas Lep- tenakalk. I södra ändan af samma höjd finnes, jemte andra si- lurlag, äfven sandsten. Boda bolags borrbrunn N:o 4, som blifvit nedsänkt i dessa lag, visar följande genomskärning: TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILSANSTRAKTEN. 103 Beordlag.............n..0.......0. 23,00 fot Bamdleten;; jusröd.......n...2%.2..14-... 65,90 » Kambrisk sandsten. Mergel och kalk, gra.... ........... ..... 42,60 » Cementkalk. in. 2. esiinaa.ue..: on. 72,30 » Cystidekalk. Bene 74,10 » Ortocerkalk. m ISÜ En = 200 dt EEE OEONE- OR HERGHERERRRE 18,30 » aaa oki lea 2,00 » På östra sidan om Klittberget nära dess södra ända ligger ett sandstensbrott, uti hvilket stenen stupar några få grader OSO, således under kullen. Nordligare, fast på något längre af- stånd från denna, visar sig ortocerkalk med liknande fall. Jem- föres dessa lags nästan orubbade läge med Klittbergslagens starka resning, och tages vidare i betraktande, att sandstenen ligger alldeles intill sjelfva höjden, så synes det sannolikt, att Klitt- bergslagen, uppskjutne af den närliggande graniten vid Knapers- gården, afbrutits från sitt sammanhang med den öfriga silurbild- ningen, glidit utför -graniten, blifvit kastade öfver de nedanföre liggande lagen, samt inkilade bland eller till och med under dessa. Är sa förhållandet, blir oregelbundenheten i borrbrunnens lasföljd mindre underlig. Vester om Knapersgärdens granit ligger Silfbergets gruffält, i hvilket flera skärpningar blifvit gjorda i den blyglansförande ortocerkalken och cystidekalken. Vesterut sträcka sig dessa lag till landsvägen eller något längre; i norr sänka de sig snart un- der myrtrakter; åt söder torde de redan i Boda by utkila öfver sandstenen, som här fortsätter terassen inemot kanten af Ensen- Boda-dalen. Sandstenen sträcker sig fortfarande under gruffäl- tets kalklag; ty 1 bottnen af grufvorna har man ofta funnit denna bergart. Kalkhvarfven äro mycket veckade och brutna liksom genom pressning fran sidorna. Dei profilen 4 synliga brytnin- garne äro tecknade efter naturen. Att rubbning af lagen inträf- fat på olika tider, bevisas deraf, att blyglansstrecket skär kalk- hvarfven snedt på sådant sätt, att hvarfven på ömse sidor om detsamma ej passa ihop, och att vidare sjelfva malmstrecket företer åtskilliga förkastningar. Rubbning har således egt rum 104 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. både före och efter blyglansens afsättning. — Det Obolus-kon- glomerat, som först anträffades vid Klittberg, har sedermera äter- funnits pa granitens andra sida, dels i en gammal grufva, nästan norr om Knapersgärden, dels öfver en sträcka af omkring 80 fots längd, pa hvilken jordrymning egt rum ej långt från graniten och nästan vestligt derom. Då Klittbergs-konglomeratet antagligtvis blott utgör ett fragment af en bildning, som åtminstone i denna trakt haft större utbredning, och då de lag, till hvilka det hör, ej här blifvit bortdenuderade, kunde man också vänta, att kon- olomeratet skulle återfinnas vid gruffältet. Huru vidsträckt dess utbredning här är, kan naturligtvis ej säkert afgöras, då denna trakt är ovanligt mycket bruten, men omöjligt är ej, att det sträcker sig öfver hela gruffältet, om också stundom på betydligt djup. En ännu svårare fråga att besvara är den, huruvida kon- glomeratet blott är en lokal bildning i Bodatrakten eller om det utgör ett konstant led i Dalarnes silurformation. Å ena sidan har jag ej, oaktadt ifrigt eftersökande, lyckats anträffa det pa/ nagot annat ställe, men a den andra sidan bör äfven ihagkom- mas, att de undre silurlagen knappt på något ställe i Dalarne uppträda i dagen med hela sin mägtighet, samt att äfven vid Silfberget, der dock konglomeratet ej visar sig obetydligt, skulle det sannolikt ännu länge hafva förblifvit oupptäckt, derest ej händelsevis en äldre skärpning just träffat detta lag. Vidare ' kan för närvarande intet skäl uppgifvas, hvarföre just på den punkten skulle bildas ett lag ej blott af en egen bergart, utan äfven med en egendomlig fauna, nästan inskränkt till denna berg- art. Slutligen har jag vid Stumsnäs funnit en bergart, som nog mycket liknar det öfver konglomeratet i Klittberget liggande gra- nitlika breccielaget, Frågans besvarande måste derföre tills vi- dare uppskjutas. På sjelfva gruffältet har äfven en borrbrunn, Boda bolags brunn N:o 6 blifvit nedsänkt. Den ligger ej längt öster om lands- vägen. Följande lag hafva der blifvit genomgångna: TORNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 105 N MILS ARR 79 fot _Cystidekalk. al TOO ne en EURE NEE RE 57» EN NE ER 24 » JOrtocerkalk, EN RN NE RN or AE 14 » Deraf att graniten här redan mötte vid 160 fots djup synes man kunna draga den slutsats, att grundberget under gruffältet icke synnerligen sänker sig. I borrbrunnen vid Klittberget träffades den först vid 298 fots djup, och frandrages derifran 100 fot sa- som maximum af höjdskilnaden mellan båda brunnarnes dagöpp- ning, ligger dock graniten vid Klittberget, trots sitt grannskap till Knapersgårdens granit, något djupare än i brunnen N:o 6. I en af de djupaste bland grufvorna, belägen helt nära Knapers- gården, lär grundberg ej ännu påträffats vid 70 fots djup. Jem- för man åter med djupet i N:o 6, djupen i borrbrunnarne Näs 3, 5 och I, hvilka i denna ordning aflägsna sig vesterut från N:o 6, visar sig här en ganska plötslig sänkning af graniten mot Ensen- Bodadalgången, en omständighet af vigt vid försöket att tolka den lagbyggnad, som nu följer i ordningen att omtala. Bodbacken eller den höjd, på hvilken Boda kapell står, ut- göres helt och hållet af paleozoiska lag, hvilkas hufvudstrykning gar i söder och norr. I en liten bygata, som från landsvägen går upp till kyrkan, vandrar man, följande tidsföljden, öfver de äldre lagens skikthufvuden. Först träffas en vittrad sandsten, derefter uppresta hvarf af röd ortocerkalk, sedan en grå kalk, sannolikt cystidekalk. Det närmast följande laget har jag ej kunna paleontelogiskt bestämma, men i petrografiskt hänseende liknar det cementkalken. Slutligen komma hvarf af röd kalk, tillhörande Leptenakalkens lägre afdelning, hvilka stupa at vester eller nordvest inunder kyrkan. Wester om kyrkan fortsättes lag- följden med en hård, röd eller hvit kalk, rik på de försteningar, som utmärka Leptenakalken, samt med nästan utplånad skikt- ning. Sedan följer åter en mera tydligt lagrad blågrå till gulgrå kalk, med skifferlameller mellan hvarfven. Härigenom far den en viss yttre likhet med cementkalken, men de inneslutna fossi- len tillkännagifva tydligt dess samband med Leptznakalken. — 106 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. I denna lagföljd. synes sålunda sferoidskiffern saknas, men de här anlagda borrbrunnarne visa, att det blott vid ytan synes sa, och att skiffern äfven här intager sin vanliga plats. Boda bolags boırbrunn N:o 3, belägen ett stycke norrut från kyrkan, genom- - går följande lag: Förläng pir .. 43,00 fot] Bopieanelkalll. DARAN a ee 89,20 > era. ba ee rn 2555010 re AN Steifkonh sb 13,00 | Seroidsifer Kalk, röd....... TREE 27,30 » Cementkalk eller Ortocerkalk. Gran ea 50,00 » Samma bolags borrbrunn N:o 5, liggande sydligare samt något längre vesterut närmare dalgången, företer följande lagring: Kalk era nisse ee 18,00 fot) DAR bung en er er re 4,00 » Dy CP OG IVL Ne ae ner ek 22,00 » Dir br er 9,00 » Mn Bir) oc sprsopy]sal Yoga => 00045030940 ->RDB 39,00 » Skillerseltitisäy safe Bei 10,00 » Kalkan sang sen ee 71,00 » | dee ee 43,00 > Leptenakal, Digitale ea 24,00 » Skifferlsvanirnr ae. 2a SANNE 24,00 » Kalk Ira ea 8.00 » Yin skill eaNlorönsvart der rent 10,00 » TA ; LE NS AE 22,00 » | DIN... Kö ee ER ONE. 54,00 » J Skifferler m Ha rs Zeile 127,00 » Sferoidskiffer. Kalkanssensd ee 21,00 » Cementkalk. Skitierlera ah. sn 2a ee 10,00 » Trinucleusskiffer. Kalk. been a 29,00 » Cementkalk. Granit. det rv 15,00 » Det kunde tyckas som om en allt för stor mägtighet blifvit anvisad Leptenakalken, men då man sett, med hvilken mägtig- het dess lag gå i dagen vid Bodbacken, och ihagkommer, att | TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 107 borrbrunnen skär alla lagen snedt, försvinner denna betänklighet. Underligare förefaller, att de undre silurlagen och den kambriska sandstenen, hvilka tydligt framträda öster om kyrkan, saknas i båda borrbrunnarne. Denna företeelse förklaras dock af bildnin- gens läge 1 sin helhet. Framträdandet af den uppresta sandste- nen antyder en brytning öfver den granitkant, som tydligt här begränsar dalgangen och torde sträcka sig utmed hela dess östra rand. Vid granitens uppskjutande hafva de undre sedimentära lagen afbrutits, och ett parti af dem medföljt graniten, under det mellan detta parti och dess qvarliggande fortsättning en sträcka blifvit blottad på dessa undre lag. Deras plats åter har uppta- gits af skiffrarne, som glidit undan mellan de fastare bergarterna. Denna uppfattning bekräftas deraf, att de under sferoidskiffern liggande lagen stå i Bodbacken uppresta i vertikal ställning, da åter I.eptaenakalken, nedtill hvilande pa skiffermassor, lutar blott 20° till 30°. Norrut sträcka. sig Bodahöjdens lag till ungefär midtför Silfverberg och stöta i öster till gruffältet. Utmed laudsvägen uppskjuter sedermera närmare Anderåsen en höjd med Leptena- kalk, men dess förhållande till närliggande lag har jag ej kunnat utreda. Från Bodbacken skiljes den genom en wmindre sänkning i marken, och inga äldre lag synas, hvilka kunna gifva någon ledning vid sammanbindandet af denna höjd med öfriga bildnin- gar 1 trakten. Sjelfva höjden drager sig mot Stygforsen till, men blott i närheten af landsvägen visar den fast berg; den bil- das sedan af lösa jordslag. : Söderut sänker sig Bodbacken ganska snart. De lag, som der uppträda, äro i sin sydliga fortsättning bortdenuderade, san- nolikt ända till sandstenen, hvilken synes bilda en del af dal- gängens östra kant. I sjelfva dalen åter anser jag Bodalagen fortsätta. Innan jag öfvergår till de bildningar, som der före- finnas, torde dock vara nödigt att redogöra för den vestra dal- randen. Den bildas af Westanåhöjden, en sträckning, i hvilken blott sällan fast berg är synligt. Högst upp har jag funnit gra- nit, såväl mellan Stygforsen och Östbjörka, som mellan denna by 108 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. och Westana. Dess lägre afsatser mot Boda-Ensendalen bildas ater helt och hållet af sandsten. Vid Stygforsen förekommer en ganska märkvärdig genomskärning af de lag, som stödja sig mot bergets fot. I min äldre uppsats öfver Dalarnes undersiluriska lagföljd har jag lemnat en temligen vidlyftig beskrifning jemte profil öfver Stygforsens bildningar. Då jag vid mina senare be- sök här funnit dessa iakttagelser bekräftade, sammanfattar jag dem nu i korthet, för att sedan följa de längsmed bergfoten be- lägna lagen längre söderut, än jag förut gjort. De båda bäckar, som vid Stygforsen förena sig, visa fullkomligt enahanda genom- skärning, hvarföre det är tillräckligt att följa den vestligare. Se- dan den störtat utför en hög granitklippa, strömmar den genom en djup klyfta, hvars vestra nära 80 fot höga vägg till en bör- jan utgöres af granit och sandsten. Den östra väggen visar när- mast graniten en starkt metamorfoserad sandsten och derefter normal sådan, i upprättstående lag och, liksom de följande lagen, strykande i NNO och SSW. Då nu bäckens riktning i det heia gar i SSO, komma de på östra sidan synliga lagen alltid att i vestra väggen börja något sydligare. Närmast intill sandstenen stå höga hvarf af cementkalk. I östra bäcken visar sig på ett ställe tydligt Trinucleusskiffer, omgifven af den senare bergarten. Efter cementkalken följer sferoidskiffer, som i sin tur faller öfver ett uppskjutande sandstenshvalf. På den motsatta sidan af detta hvalf, d. v. s. på dess sluttning mot söder, hvilar i östra väggen anyo cementkalk, hvarefter på denna sida inga fasta lag vidare äro synliga. I vestra väggen följer sandsten, en fortsättning af det nämnda hvalfvet, bäcken ett stycke; sedan lägger sig äfven här cementkalken deröfver. Cementkalken åter efterföljes af skif- fer. Man har sålunda här en fullständig upprepning af den lag- följd, som förekom högre upp i bäcken. Ett stycke längre ned i bäcken har jag ånyo sett hvarf af cementkalk, stupande, lik- som den sist omtalta skiffern, än åt ett håll än åt ett annat. Sydligare täckes bergsluttningen endast af sandsten. I en liten rännil, som nedskurit sig i det sist omtalta cementkalklaget, fin- ner man, att högre upp i väggen hänger sandsten böjd inifrån TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 109 utöfver cementkalken och att den har nedtryckt denna i olika riktningar. Förhållandena i denna rännil visa tydligt, att samt- liga lagen nedglidit utför bergets sida, hvilket också står i bästa öfverensstämmelse med Stygforsens öfriga geologiska byggnad. Lagens hufvudstrykning är i det närmaste parallel med bergets riktning. Den närmast graniten liggande bergarten är öfverallt sandsten och de följande lagen, cementkalk och sferoidskiffer hafva städse bibehållit sin inbördes ordning, ehuru de jemte sandstenen på atskilliga sätt böjts, brutits, eller, såsom längst i söder, in- verterats. Som Stygforsbäcken skär alla lagen i en riktning, som närmar sig till strykningslinjen, måste äfven en ringa böjning i profilen längs med bäcken framstå som en betydande oregelbun- denhet. ' Hvad som bidrager att förvirra en sådan profil, är den granitklippa, utför hvilken fallet störtar, emedan man lätt förle- des, att från denna börja kedjan af skedda rubbningar. Den är emellertid sjelf blott ett nedrasadt granitfragment. Derom kan man öfvertyga sig såväl genom betraktande af klippan sjelf som deraf att mellan henne och granitens hufvudmassa träffas sand- sten. Den regelbundna lagföljden erhålles, då man utgår frau sjelfva berget och skär den angifna lagstrykningen vinkelrätt. Profilen 4 afviker blott föga från denna riktning. En oregel- bundenhet här förblifver dock alltid saknaden af ortocerkalk och cystidekalk. Såsom redan är nämndt, åtföljes Westanåberget under en sträcka söderut af sandsten, säkert till midt för Ofvanmyra, men som jag tror ända till Westanå. I denna by ligger, på något afstånd från det större berget, en enstaka kulle, i hvilken Lep- tenakalk brytes. Sävidt jag sett ligger den blott i lösa block, men den täta anhopningen af dessa låter förmoda, att den i grannskapet funnits fast; kanske finnes den sådan djupare ned i kullen. Genom en mindre däld är den skiljd från en terass af det stora berget. Denna terass har allt utseende af att vara en fortsättning af den afsats, som vid Stygforsen utmärker sandste- nens område. Om Leptenakalk finnes fast vid grufkullen, bör denna till sandstenen stå i samma förhållande som Kulsberget till 110 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. de äldre lagen vid Westberg, d. v. s. de mellanliggande lagen: äro bortdenuderade, lag, som & sin sida utgjort fortsättning afı Stygforsens siluriska bildningar. I Ensen-Bodadalens botten, emellan Stygforsen och kapellet, , men närmare det senare är Boda-bolags borrbrunn N:o 1 Velen Borrjournalen angifver här följande lagring ?): LÖSEN OR NEG sapodasucnoooa VDA 15,00 fot. Krall IDA Oras 2 ma 37,50 » | | Kalkskilier Kae, TER > Kalk, hard, grå BE EA On 21,00 » eh nos od een 36,30 » i rd ron 4,40 » | - ILeptena- DR WRITE N WR 22,50 » \ Lerskiffer, svart.................. 46,30 » | Trinucleusskiffor| kalk. Kalk, hård, ljusgrå ........... 78,80 » Mr ER OR ER RE AR 3,10 » Da DL SR a ARE 30,70 » )Cementkalk | NAR Od NEE 17,60 » is] Wera, nrode a. Pr 5,00 » } Skiirer nn, Nolan ne en 19,50 » ? Vera ode nn. MER RR 15,70 » | Sferoid- Köa uber ae ALONG | en Kallsskifter mode nes 9,10 » (Cystidekalk och Hera, nod? NER TTR 23,60 » ( 'Ortocerkalk |) Kalkskifter dream 26,60 » Kalkıveran: Hua On u 20.200 Sasom af denna och nästföljande borrjournal synes, täcka lösa jordlager af betydande mägtighet de i dalgängen liggande fasta bildningarne. I en af de oregelbundet formade kullar, som höja sig ur dalens botten mellan Boda och Ofvanmyra, har jag dock 3) Få af borrjournalerna äro så svåra att förklara som denna. Jag har 1 tex- / ten framställt tvåa försök att till kända bildningar hänföra här genomgångna lag. Det första grundar sig uteslutande på de i journalen uppgifna berg- arterna. I det senare har jag mera fritt behandlat dessa uppgifter, men sökt en förklaring som kunde stå i samklang med traktens geologi för öf- rigt. Jag har trott mig desto mera berättigad härtill, som borrjournalen ej alltid är fullt begriplig. ; TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 111 funnit skiffer. I dalsidorna uppgräfves vidare här och der ett slags lera, som egentligen är ett uppblött siluriskt skifferlag, "med stundom bibehållna spår af graptoliter. I Boda bolags borr- brunn N:o 2, som är nedsänkt i dalen mellan Westanå och Sol- berga, utgör också skiffer en betydlig del af de genomgångna bergarterna. Dessa äro enligt borrjournalen följande: Lösa lerslaser. .....:...4.........;: Bi RAR 43,00 fot) Bkutter och lera, svart..................... 77,00 » » PR a „i 40,00 » Delusera..........: Bi a Her 79,50 » handare 0.22... 20,60 » | Buchs lera....2........::.0.2:...23....: 25,90 » löp a arte. Teac RENNER DEE N SO Na fer SL BSERENN SE KR SEE ESA 26,50 » | hard, mörkgra............% 15,800.» DE ISVANU. nenn 7,60 » est... N SALE 6,00 » naydares.2.......4...\:....: 24,10 » ) FAME ET RE Er EE EN 77,20 » Kalkskiffer....... 5,00 » | evt nein ut, 6,20. 2 N@ementkale ell, ee A SSE DEACESe 24,40 » | 25 DER A RR 28,30 » Br svante nn... ns. 23,10 » Trinucleusskiffer. SNI (ES OA 2... nn 157,70 » |Cementkalk och Smorkora.. a. 6.00 » | Cystidekalk. Belksikiiters :öl...:...2 a 23,50 » Br ee. ne sel sag (3,32 » fOrtocerkalk | SDU TS oss SS SRA N u 0,00?» Kambr. sandsten. RIED SE SEEN — » I Solberga by äfvensom mellan denna och Ofvanmyra upp- sticker här och der Leptenakalk, hvilken också fortsätter ett stycke på dalgängens östra sluttning, alldeles så som förhållandet är vid Boda, ehuru kalken i dagen uppträder mindre sammanhängande. 112 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Längre söderut sänka sig de paleozoiska lagen under Rättviks- heden. Af de meddelta borrjournalerna framgår tydligt, att om alla de lagbildande bergarterna kunde aflyftas graniten, skulle den i dalgången visa en sänkning sa djup, att de nuvarande ytförhällan- dena ej derom gifva någon antydan. I borrbrunnen N:o 2 mötte graniten först på ett djup af 811 fot, och dock ligger brunnens öppning ännu omkring 300 fot under den i Westanåberget upp- trädande granitens hjessa. Om man också antager, att silurlagen vid Bodbacken och Solberga utgöra qvarstäende partier af en (fordom) sammanhängande bildning, som kläder granitsänkningens östra sida, kunna de dock svårligen jemnt sammanhänga med de lag, som stödja sig mot Westanåbergets östra sida. Hafva dessa, såsom jag tror, nedglidit en längre eller kortare sträcka utför berget, torde deras sammanhang med motsatta sidans lag redan förut hafva afbrutits, och sannolikt möta de båda afdelningarna hvarandra i dalbottnen på sådant sätt, att den ena lagt-sig öfver den andra eller inkilat sina lag i dennas. Förhållandena vid Boda synas gifva det förra alternativet mera stöd. Lagens ord- ningsföljd behöfver härigenom ej hafva lidit någon rubbning utom vid sammanstötningslinjen. Också visar den sig i borrbrunnen N:o 2 ganska regelbunden. Märkvärdigt är emellertid, att, då sandsten i brunnen först träffades på 805 fots djup, ligger den omkring 1000 fot sydligare helt nära jordytan. Detta förhållande, som för ett par år sedan var synligt i en då nyss verkställd jordrymning, har jag i år ej kunnat närmare iakttaga, då gropen numera är fylld. Det anföres dock som ett bevis på svårigheten att här draga säkra geologiska slutsatser. Såsom redan är nämndt, är graniten i Westanäberget ej synlig på många ställen. På högsta höjden mellan Stygforsen och sjön Gryssen uppträder den dock på en mindre sträcka; li- kaså mellan Westanå och samma sjö samt vid dess södra ända; slutligen svänger den sig kring Östbjörka by. Norr om Stygfor- sen har jag deremot förgäfves eftersökt den ända till trakten vester om Gulleräsen, der den ånyo går i dagen. Westanäberget TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 113 synes likväl sammanhänga med höjderna ofvanför Gulleräsen och utgör i sådan händelse ett utskott från den stora Siljansplatän. Silurlagen vid Östbjörka äro anlagda i en fördjupning af detta utskott. Då man från Stygforsen vandrar kortaste vägen till Öst- björka, möta, sedan man lemnat granithjessan bakom sig, i vestra sluttningen, nära Östbjörka bys egor, hvarf af ortocerkalk; hvilka falla 20” SWt.W. Annu ett stycke vestligare ligga väldiga massor af Leptenakalk, med en stor mängd stenbrott. Kalken biidar en höjd, som sträcker sig från norra ändan af Gryssen åt nordvest och håller omkring „, mil i längd. Bergarten är röd, gråa eller hvit, ofta kristallinisk, samt i hög grad oregelbundet skiktad. Stupningen vexlar mycket, och hela klippor tillhörande högre lag hafva inkilats i remnor af flera famnars bredd inom de lägre. Ett för denna lokal egendomligt breccie-artadt konglo- merat, svart och nästan fossilfritt, förekommer stundom på detta sätt. Det är sammansatt af kalk och skifferstycken. På vissa punkter är berget mycket rikt på petrifikat, bland hvilka jag "äfven funnit ett par arter, som jag eljest ej sett i Dalarne. Ko- raller förekomma också i större mängd än vanligt. Kanske be- ror detta derpå, att de högre lagen vid Ostbjörka blifvit mera skyddade mot förstöring än på andra ställen. I sjelfva Östbjörka by träffas på spridda fläckar hvarf af en röd och grå kalk, som jag antager vara ortocerkalk. Möjligen sammanhänger den under Leptenakalken med de motsvarande lagen öster om denna. Öster och nordost om Gryssen uppstiger ytterligare ett enstaka berg af Leptenakalk, Klittberg. Dess sidor äro så täckta af ras, att jag ej kunnat iakttaga dess skiktning. Berget är mycket rikt på petrifikat. Söder om detta berg går granit i dagen. Norrut från Östbjörka höjer sig Siljansplatån, och de paleozoiska lag, som i det följande komma att omtalas, gå blott i fortsätt- ningen af den bildning, som befinner sig mellan Westanåhöjden och Möckjasberget. i Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o I. PN, Her Be a 114 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. I trakten kring Änderäsen synas endast lösa jordlag. Blott i Hyttsveden, söder om den lilla sjön Mödalen, har jag sett nå- gra uppskjutande spetsar af Leptenakalk, men kan ej ens afgöra om dem, huruvida de befinna sig i fast klyft eller icke. Emellan Sinksjön och Bysjön vidtaga åter kambriska och si- luriska lag. Norr om Sinksjön reser sig Osmundsberget ganska högt öfver den kringliggande nejden. Hela det berg, som inne- fattas under detta namn, utgör en höjd af Leptenakalk, hvars största längd i NO och SW kan anslås till „, eller 4 mil. På vestra sidan höjer sig berget med branta sidor, åt öster åter med terasslika afsatser. På båda sidor omgifves det af smala myrar. Westerut träffas derefter sandsten fast, såväl utmed landsvägen som i fera gårdar af Kärfsåsens by, och sannolikt upptager den hela sluttningen derifrån ned till Bysjön. Norr om Osmundsber- get träffas likaledes sandsten och fortsätter den här öfver ett större område. I de lägre höjder, som stöta intill myren öster om berget, har jag ej sett fast sten, men de talrika lösa block, der anträffas, bestå nästan uteslutande af sandsten. Det synes häraf som berget vore på alla sidor omgifvet af sandsten, kanske med undantag af den södra, der Sinksjön stöter till dess fot. I sjelfva Osmundsberget finner man dHertalet af de petrografiska förändringar, under hvilka Leptznakalken uppträder i Dalarne. Hvarfvens lutning vexlar, dock så till vida regelbundet, att de öfverallt falla mot bergets midt. I dess nordvestra ända är stup- ningen nordostlig, i den nordöstra sydvestlig; utmed sidorna falla äfven lagen inåt. ehuru med lokala undantag. I södra än- dan har jag vid kringgåendet af den öfra platån kunnat följa samma skikt från era sidan till den andra, och på sydöstra sidan funnit stupningen nordvestlig, på nordvestra sydostlig, samt midt emellan dessa punkter rätt nordlig. Vid bergets vestra sida lig- ger sferoidskiffer intill kalken. På samma sida mot norra ändan af berget har Osmundsbergs bolag nedsänkt sin enda borrbrunn till ett betydligt djup. Den genomgår följande lag: T TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTIAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 115 Lösa jordslag..............- A Rd 13,00 fot. nn het... ar RE | ‚Bituminös skiffer, lera och kalk, vex- Sferoidskiffer. 2195 bunke Ehn. 35,10 » | 2. en... 9,30 » Leptznakalk. are 32.2... 5,70 » | 5 » 2 Dee bd sadel fos 9,10 Sferoidskiffer Bi evark............: BIER SEN 6,90 » | » meikbellar:. 2524 oc Seder 6,10 » Bet sondhalbld:.. ...:........ :..2....:-- 15,10 » Beer och- lera.:..:.......2.......\...... 7,00 » Bu hit och -gron............. ......:---- 3,40 kalk. 2 ILO TE SRH SEE 3,60 » BUS ord (OCh 'hyvik:.:........... 2... 4.10 » » ,„ grahvit sandhaltig.................. 19,50 » » „ grä och hrit............ BIER 52,15 » Cystidekalk. Bode .".......: SE AS SNR ERBE 12,385 » | 2.0.0... ee: 6,80 ee a 2... .. 153,80 » | Lerskiffer, röd och mörkgra............. 6,60 » Sandsten, röd........ [ER REN SÖS 69,30 » | Lerskiffer, röd ................ BR 3,50 » ‘Kambr. sandsten. Er... 22 ... 625,10 » | Dessa fakta sammanlagda medgifva en ganska enkel förklaring öfver Osmundsbergets nuvarande form. Borrningsarbetet har lem- nat det oväntade resultat, att ännn pa 1080 fots djup (ungefäri jemn- höjd med Östersjöns yta!?) intet grundberg anträffats. Da vidare sandsten pa tre sidor af berget gär upp i närheten af jordytan, men i borrbrunnen först. mötte vid 386 fots djup, synes häraf, att den sänkning i berggrunden, hvarom brunnens hela djup vitt- nar, har sitt maximum under sjelfva Osmundsberget. Man kan då tänka sig, att hvad som nu bildar bergets hjessa i en forntid, före denudationen, utgjort bottnen i en skålformig eller trågfor- '4) Sandstenen var här dels hvit dels röd, men för närvarande kan jag ej upp- gifva fottal för det ena eller andra slaget. 116 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. mig fördjupning i de paleozoiska lag, hvilka mantelformigt slutit sig efter grundbergets gestalt. En genomskärning af denna för- djupning, omgifven af de numera förstörda kanterna, torde vid denna tid hafva gestaltat sig sa som de streckade linjerna 1 när- stående figur utvisa. P2 I g . JM reg, aus S PETE Lem x f Mk (Cia SSR — Ba, gut gå FOR a 3 SR a _ 7, = in a ne ;- = NS N GGG < ds Vg SE S a. Sandsten. b. Ortocerkalk. c- Cystidekalk. d. Cementkalk. e. Sferoidskiffer. f. Leptzenakalk. Under den tid isen egde sin största mägtighet och utsträckning har sannolikt blott ringa denudation egt rum i kringstängda da- lar. Dessa hafva blifvit fyllda med en stillastående ismassa, och den i rörelse stadda isen har vandrat öfver bergskanterna samt den mellan dem liggande isen liksom öfver ett sammanhängande plan. I en senare tid, då den aftagande ismassan redan följde dalgångarnes riktningar, måste den, under för öfrigt lika omstän- digheter, hafva utöfvat sin största kraft på uppstående partier från dalbottnarne. En sådan skålformig fördjupning, som den jag antagit ligga öfver Osmundsberget, har åter varit fylld med is, till en början ända upp till linjen A-A’, öfver hvilken den öfriga isen framskridit. Denna åter har oafbrutet eroderat på kanterna, hvilka derigenom jemte den inneslutna isklumpen minskats i höjd. När åter denudationen nått linjen B-B', träffade den ett lag, skif- fern, med ytterst ringa motståndskraft, hvarföre den också, der. skifferns strykning låg i den vandrande isens riktning, med större TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 117 lätthet och hastighet nedskurit sig i detta lag än i den vida har- dare Leptznakalken. Denudationen har sålunda pa sidorna om kalken fått ett försprång, hvilket den under fortgäende denuda- tion genom is och sedan genom vatten alltjemnt bibehållit. För- lägges nu denudationen till en så sen tid af glacialepoken 5), att det mellan skiffern uppstående partiet af Leptenakalk ej hunnit alldeles förstöras, måste ett berg af Osmundsbergets form uppstå. De under skiffern belägne bergarterna på bergets sidor tyckas också böra hafva varit utsatta för en långvarigare erosion såväl af den minskade ismassan som af vatten. Sedan sjelfva Os- mundsberget på sådant sätt blifvit en fristående kalkmassa af ej obetydlig mäktighet, har den åter i tidens längd, genom tryck på den underliggande skiffern, krossat och sammanpressat denna, samt sjelf nedsjunkit deruti. Pa detta sätt blir skifferns ringa mäktighet i borrbrunnen begriplig, liksom orsaken till dess före- komst ofvanpå kalken. Skiffern har nämligen delvis frampres- sats af kalken och sa kommit att omgifva eller till och med täcka dess kanter. Borrbrunnen tyckes ga genom en tunn fram- skjutande kant af Leptenakalken.. — Måhända äro de geologiska förhållandena vid Östbjörka i någon mån analoga med dem vid Osmundsberget. — ; Tänker man sig 1 stället, att denudationen verkar på lag, som täcka en sluttning i grundberget, inträder ett nästan likar- tadt förhållande, framställdt i figuren på följande sida. Från högsta punkten till linjen A-A’ fortgår denudationen temligen likformigt genom Leptsnakalkers lag. Mellan linjerna A-A' och B-B' skär isen med större hastighet ned i skiffern, hvarigenom Leptenakalken kommer att bilda en uppskjutande rygg. Nedanför linjen B-B' söker isen nedskära sig emellan de båda kalklagen, hvilka äfven, ehuru långsammare, bortnötas. Huru langt denudationen nu fortskrider, kommer alltid sedan Leptenakalken att antaga formen af en rygg, jemnlöpande med >) Om glacialepokens indelning i tidskiften se: TOreLLs Inledning till »Iakt- tagelser öfver. Märken i Skåne efter Istiden» af L. P. HoLMsTRÖM, Malmö 1865. 118 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. sträckningen af den höjd, utmed hvilken den ursprungligen legat. Isynnerhet blifver detta förhällande påtagligt, om de öfre lagen afskäras genom denudationen ända ned emot den närliggande | dalbottnen. Härunder kunna naturligtvis äfven de under skiffern liggande lagdelta bergarterna delvis eller helt och hållet förstöras i granitens afsluttning. Nästan öfver allt, der Leptenakalk upp- träder i dagen, bekräftas denna asigt. Dess lutning rättar sig RN, III 7 INN IAN IN | N N IN N N ITATFTKNHNNR KHK tt Hr tr efter närmaste granitsluttning, och formen är ofta den af en rygg. Intill kalken går en smalare eller bredare myr, som betecknar den förstörda skifferns plats. Derpå följa de äldre laggrupperna i ordning efter tiden för sin bildning, och med en lutning, som motsvarar Leptenakalkens. Ofta kunna de, såsom nämndes, vara delvis eller alldeles bortdenuderade. Sist följer graniten, som dock ej alltid är synlig. Profilen 2 visar ett exempel på en dy- lik förekomst och 1 det följande skola flera lemnas. Öster om Sinksjöns norra ända ligger en fristående höjd af Leptenakalk, tillhörande gruppens äldre afdelning. Hvarfven falla 20° SW. Öster om denna höjd åter går en smal myr och bakom denna höjer sig en granitklippa. På granitens sluttning emot myren förekommer en myckenhet lös sandsten och sannolikt finnes den äfven fast här. Denna granit ligger i rätt nordvestlig TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 119 fortsättning af Möckjasgraniten, men skiljes derifrän genom en sänkning i marken. Den nyssnämnda kalkhöjden är genom en dal skiljd från Osmundsberget. Norrut stöter den till det sandstensemräde, som från Os- mundsberget sträcker åt öster ned emot norra Okran och i norr ända till Oresjön. I senare” riktningen gar den först på östra sidan om den lilla a, som utflyter ur Bysjön, men genomskäres sedan af densamma. Sjelf har jag ej sett sandsten fast mer än på de redan nämnda ställena i närheten af Osmundsberget samt vid Oresjön, men folket i trakten uppgifver, att den verkligen utefter hela denna sträcka träffas fast här och der i marken. Säkert är, att den förekommer såsom block i otalig mängd. I allmänhet är det sällsynt att finna sandsten med fast klyft, der den ej ligger i omedelbar kontakt med granit. Äfven der den förekommer till största massa, såsom inom Orsa socken, ligger den städse dold under ett hölje af lösa lag. Lagbyggnaden vid Gulleråsen, som skäres af profilen 5, er- bjuder ett ganska stort intresse. Straxt vester om ån, som ut- strömmar ur Bysjön, uppstiger en klint af Leptenakalk, Liss- berget, med nästan vågräta lag. Under vandringen härifrån vesterut möter först en liten dalgång och derefter en höjd med ortocerkalk, stupande omkring 40” Ö, således under Lissberget. Ortocerkalken äter hvilar på sandsten med likformigt fall. Den höjd, som innehåller dessa bergarter, stryker igenom hela Guller- asens by från söder till norr, med högsta ryggen öster om lands- vägen, hvilken a sin sida på längre sträckor är anlagd öfver sand- stenen. Att dalgången emellan Lissberget och ortocerkalken motsvarar platsen för de mellan de båda kalkgrupperna belägna lagen, synes tydligt i höjdens norra ända, der ortocerkalken öfver- lagras af cystidekalk och denna åter af cementkalk. Vid östra foten af höjden har jag vidare der äfven träffat skiffer. Lep- tenakalken, som sedan borde följa i rätt fortsättning af Lissber- get, är här bortdenuderad. En så fullständig lagföljd ända från sandstenen träffar man sällan 1 Dalarne. Tänker man en linje dragen, mellan Lissbergets östra och Osmundsbergets vestra sida, 120 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. skulle dess fortsättning i söder gå genom de punkter vid Boda och Solberga, der jag antagit graniten gå närmast jordytan. Kan- ske fortgår granitryggen äfven här, hvilket är så mycket troli- gare, som Lissberget i öster gränsar omedelbart intill sandstens- fältet. Förhållandet utmed Ensen-Bodadalen var något likar- tadt. — Följes profilen vidare mot vester, så stryker först en dalgång fram utmed landsvägen igenom hela byn och skiljer den östra ryggen från en annan vestligare, hvars lagbyggnad fullkom- ligt liknar den förra. Lutningen af lagen är äfven ensartad i båda höjderna. I min tidigare uppsats öfver dessa bildningar meddelade jag en mindre profil öfver båda ryggarne vid Bygg- mästaregården och sökte, i motsats till HISINGERS antagande, att sandstenen vore ett underordnadt lag i kalken, visa att en kastning framgår mellan båda höjderne i dalgångens riktning. Åsigten erhåller ytterligare bekräftelse deraf, att i Löflunden, vid den vestra höjdens norra ända, hvilar cystidekalk ofvanpa ortocerkalken, hvilken ensam är synlig vid Byggmästaregarden. I en liten källa vid kullens fot har jag till och med sett skiffer, sannolikt Trinucleusskiffer. Vore här ej en kastning, skulle lag- serien således till en del upprepas under sandstenen. Ty en böj- ning är här ej tänkbar, då det ringa afståndet mellan båda höjderna ej tillåter en sådan. — Ånnu längre vesterut ligga sanka ängs- trakter, hvilka ungefär midt emellan Gulleråsen och de höga berg- sidorna i vester afbrytas af en enstaka granithöjd, men derefter ater fortsätta ända till närheten af den nämnda bergsluttningen. Denna utgör Siljansplatåns östra rand. I Storsveden är randen täckt af röd ortocerkalk, hvars lag stupa 60° Ö. I de öfre hvarfven träffas den oolitartade förändringen af denna kalk med röd bindmassa, i motsats mot vanliga förhållandet, då den är svartgrå. Öster om kalken går en dalgång, som åter gränsar till en med bergssidan parallel rad af kullar med Leptenakalk. Profilen 5 går öfver Storsvedens lag. Något i söder härifrån lig- ger Slogsveden, äfvenledes utmed platåns afsluttning, men den ortocerkalk, som här anträffas, går icke intill berget, utan på nå- got afständ derifrån. Dess hvarf falla omkring 20° NW, således ” TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 121 mot berget. Det synes tänkbart att mellan dessa lag och Stor- svedens en synklinal -linje framgår. — Stiger man uppför den branta bergväggen vid Storsveden, befinner man sig uppe pa sjelfva Siljansplatan, som med sakta stigning ännu höjer sig un- der en half mils sträcka, för att sedan inom Mora socken äter sänka sig mot Siljan. I bergkanten utgöres grundberget af gneiss, men längre inat fann jag en annan svart bergart, förvitt- rad till oigenkännelighet. ' Märkvärdigt nog fanns här uppe en fläck af Leptznakalk, såsom det tycktes mig, omgifven af den svarta bergarten. Norrut sträcker sig platans rand igenom Ore socken, men jag har der ej funnit fast berg förrän i närheten af Fjecka. Öster om landsvägen, som från Gulleråsen går till Arfvet, ligger sandstensfältet. Eljes synas icke heller här till en början fasta berg. Genom Dalbyn gå tvenne höjder i nordlig och syd- lig riktning, skiljda från hvarandra af en dalgång. I den östra, öfver hvilken landsvägen i södra delen af byn framgår, möter | granit vid brunnsgräfning ganska nära jordytan. På östra slutt- ningen at höjden brytes Leptenakalk i ett brott med serdeles vackra marmorartade lag, fläckvis alldeles snöhvita. De stupa starkt mot vester. I den blottade berghällen kring stenbrottet synas glacialrepor, af hvilka de tydligaste och djupaste gå i norr och söder. Höjden sänker sig så småningom mot Oresjön, och norra ändan af Dalbyn ligger på den vestra ryggen. I östra sluttningen af denna stå uppresta hällar af röd ortocerkalk samt grå oolitartad kalk. Derefter följer vestligare en liten däld och sedan en kulle med Leptenakalk, stupande mot sydvest och ve- ster, antagligen till följe af inversion. Öster om Dalbyn ligger sandstensområdet. På en udde i Oresjön, öster om Ore kyrka har ett stenbrott nyligen blifvit anlagdt för huggning af slipsten. Ungefär 4 mil nordvest ifrån Dalbyn ligger FJjecka qvarn, der Moldan (Fjeckån) gjort en genomskärning genom platäran- den samt de lag, som hvila mot densamma. Da min äldre pro- fil öfver denna lokal är ofullständig och delvis oriktig, lemnas nu en ny korrigerad (Profilen *). Det yngsta lag, jag här funnit, är 122 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. cementkalk med Trinucleusskiffer. Fullt typisk visar sig ej den senare i äbrädden, men pa ringa afständ derifrän. Följer man sedan ån uppföre, ligga de äldre lagen efter hvarandra i ordnings- följd, men nedom qvarofallet samt och synnerligen inverterade och stupande mot öster, de yngsta mest, de äldsta nästan lodrätt ställda. På gränsen mellan cystidekalken och cementkalken är den senare nästan mergelartad samt innehåller en del af Trinu- cleusskifferns försteningar jemte en antydning om den rikare bra- chiopodfauna, som uppträder i Leptznakalken. Gränsen mellan cystidekalken och ortocerkalken, som här bättre kan studeras än på något annat mig kändt ställe. är ej så skarp, att ett bestämdt plan kan påvisas, som skiljer de båda grupperna åt, men detta hindrar ej, att de i faunistiskt hänseende äro sinsemellan betyd- ligt skiljaktiga. Den bergart. mot hvilken ortocerkalken stöder sig, är ej, såsom jag förut antagit, porfyr, utan sandsten, eller kanske riktigare eurit. Den har på olika punkter olika utseende; | än liknar den en vanlig sandsten, än blir den mycket hard och nästan hälleflintartad, än far den ett slags porfyrstruktur, men talrika öfvergangar visa, att alla dessa former tillhöra samma lag. Denna bergart fortsätter upp till en gammal vattensäg, der, den till utseendet afbrytes af uppresta cystidekalkhällar, hvilka, liksom de föregående lagen, stryka i norr och söder. Vid nog- grannare efterseende, finner man dock emellan båda bergarterna en liten uppskjutande gång, knappt fotsbred, af en bergart, som på denna punkt svårligen låter bestämma sig, men i sin fortsätt- ning ett stycke från ån visar sig vara hyperit. Ett stycke vester om cystidekalken ligger ortocerkalk stupande mot öster. Huru- vida den förra af dessa bergarter öfverlagrar den senare, sa att bada blifvit afskurna af hyperiten, eller om cystidekalken är ett lösryckt stycke, som åtföljt denna vid dess höjning, vågar jag ej - afgöra. Ortocerkalken a sin sida hvilar ånyo på eurit, hvilken sedan fortsätter långt inåt platåns inre område. Jag har följt den omkring 1. mil vesterut från Fjecka. Platåkanten böjer sig härefter mot nordvest, liksom för att följa Skattungesjöns södra strand. På dess sluttning träffas ännu . TÖRNQVIST, GEOLOGISKA lAKTTAGELSER I SILJANSTRAKTEN. 123 silurlag nära intill det ställe, der landsvägen mellan Arfvet och Skattungbyn går öfver Fjeckan. Många stenbrott äro här an- lagda i Leptenakalk. I det största af dem finnas skikt tillhö- rande både. de öfre och de undre delarna af denna grupp. De äldsta lagen stupa 70° till 80” SO. Sedermera synes euriten från höjdplatån gå ända ned mot Skattungesjön, hvarunder den lik en kil mellan Tägtsberg och Jocksäll atskiljer Ore—Rättviks silur- område från Orsafältet. På norra sidan om Oresjön, nära Furudals jernbruk ligger ännu en silurbildning. Kalk brytes här i två sammanhängande stenbrott af betydlig vidd. I det vestligare ligga vackra hvarf af gråblå cystidekalk, hvilka falla 15° SO.; i det östra brottet utgöres bergarten af Leptenakalk med starkt at OSO fallande lag. I nejden förekommer ofta skiffer i lös sten, och troligen finnes den äfven fast på djupet. Fyndorten för flera af Hısın- GERS graptolitarter är just Furudal, men alla hans exemplar der- ifrån äro funna i lösa stycken. Djupa sandlager täcka traktens fasta berg, hvarföre silurbildningens utsträckning här är obekant. Sannolikt är den ej så ringa. Bildningen synes mig vara en sparad fläck af den formation, som en gång beklädt sluttningen af den yttre berggördel, hvilken omsluter Dalarnes nuvarande si- lurfält.. Inpressad mellan de berg, som följa Furudalsan, torde den af dem hafva blifvit skyddad mot förstöring. På andra sidan om den nyssnämnda euritkilen uppträda åter silurlag i Granån, der landsvägen ungefär 4 mil öster om Skatt- ungsbyn leder öfver densamma. Vid bron ligga praktfulla hvarf af röd och rödgrå ortocerkalk, stupande några få grader åt NO. Nedom bron sänka sig lagen snart under jordytan, men följer man ån uppför i sydlig riktning, fortfara de en något längre sträcka. Ofvanför en der förekommande kastning, som beteck- nas af en med kalkspat nästan igenläkt remna, antager hällen en lutning mot sydost, men återtager snart sitt nordvestliga fall. Inom ortocerkalken förekommer äfven grå kalk med oolitstruktur. Högre upp i ån skjuta sandstenslager upp med likformig lutning med kalken. I vissa hvarf är sandstenen tunnbladig som skifter, 124 OFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. i andra har den nästan qvartsitlikt utseende. Småningom anta- ger bergarten porfyrstruktur, under det den än döljer sig under åns botten, än reser sig med höga väggar vid dess sidor. I å- bottnen förekommer hyperit allmänt i lös sten, hvadan jag för- modar, att den äfven finnes fast under euritporfyrn, ehuru jag ej lyckats finna någon punkt, der den träder i dagen. Först på sluttningen från Skattungsbyn mot Ore-elf framträda sedan ånyo silurlag. Bäst studeras lagföljden i byns vestra del. Eurit visar sig i sjelfva bygatan. Gar man sedermera i norr ned mot elfven, - träffas i akrarne först röd ortocerkalk, derefter grå eystidekalk och sedan en annan grå kalk, som jag antager vara cementkalk, emedan den stöter omedelbart intill ett lag af Trinucleusskiffer. Strykningen går öfverhufvud i öster och vester, men kalklagens lutning vexlar och skiffern star nästan upprätt. För öfrigt upp- träda här och der i åkrarna nedom Skattungsbyn än det ena, än det andra af dessa lag, hvaraf kan slutas, att hela denna slutt- ning mot elfven är silurisk. I höjden söder om byn ligger röd eurit, hvars sedimentära ursprung framgår deraf, att bergarten ofta har konglomeratstruktur. Mera tveksam är jag beträffande förklaringen af den i byns vestra ända uppträdande porfyrartade bergarten. Å ena sidan synes den, att döma efter läget, vara en fortsättning af de förut nämnda eurithvarfven, men å andra sidan vore det mycket tänkbart, att verklig eruptiv porfyr här framträngt mellan de kambriska lagen, till hvilka jag utan mycket t betänkande för sjelfva euriten. Som de lokala förhällandena ej tillåtit noggranna undersökningar öfver de olika bergarternas gränser, maste jag inskränka mig till anförande af företeelsen. Den upprepas i det följande på flera ställen. Huruvida lagen vid Skattungsbyn sammanhänga med dem vid Granan, eller om icke de senare snarare tillhöra den högre liggande platäranden, hvilken sedan gar ofvanför höjden vid Skattungsbyn och derifrån förbi byarne Åberga, Mickelvål, Ors- bleck och Stackmora, på längre afständ från Ore-elf, må lemnas oafgjordt. Huru än härmed förhaller sig, ligga de sedimentära bildningarne vester om Skattungsbyn i tvenne afsatser, den ena a TÖRNQVIST, 'GEOLOGISKA IAKTTA BLSER I SILJANSTRAKTEN. 125 utefter den linje, som bildar platäranden, den andra närmare Ore-elf under Kallmora, Björken och Nederberga. Emellan Skattungsbyn och Kallmora iakttagas till en bör- jar eurithvarf, stundom öfvergäende i sandsten, men ungefär midt emellan byarne afbrytas de tvärt af en klint med Leptenakalk. Dennas förekomst här kan jag ej förklara, såframt den ej utgör ett större lösryckt fragment. Närmare Kallmora uppträder sand- stenen med mägtiga bäddar. Som den först möter efter större eller mindre jordrymning kan dess förhållande till andra berg- arter, såsom till den porfyr, som ofvanför Kallmora visar sig i en liten bäck, ej nöjaktigt undersökas. Sandstenen är dels röd, dels ljusgrå eller gulgrå och har vexlande, oftast svag stupning. I Nederberga åter är den hvit, och lagen stå lodrätt. Sedermera visa sig ej fasta lag i den nedre terassen förr än i närheten af Orsa. Sannolikt döljer sig dock sandstenen under de djupa sand- massor, som åt trakten mellan Nederberga och Orsa gifva ett ut- seende, som påminner om Rättviksheden. Följer man äater den öfre bergskanten, möter vid Aberga, i sjeliva bygatan en vittrad hyperit med tydlig sferoidalstruktar, och i sluttningen norr om byn hvilar mot hyperiten röd ortocer- kalk, följd af grå cystidekalk. Hvarfven luta olika i skilda brott, men mest åt NW. Hyperiten omsluter i sjelfva bygatan ett stort brottstycke af Ortocerkalk, nedsänkt i en utdragen fördjupning i berget. Stycket har 80 till 90 fots längd samt omkring 15 fots bredd. Skikten stå uppresta och stryka i midten af fördjup- ningen i NO:och SW, men äro mot båda ändarne böjda bagfor- migt utåt. Med svårighet låter denna bildning förena sig med föreställningen om hyperitens neptuniska ursprung. Söder om hyperiten ligga . uppåt höjderna vidsträckta lag af 'eurit, hvilka ännu högre upp genombrytas af en tät svart bergart. Densamma har jag äfven funnit under liknande omständigheter i högsta höj- derna ofvanför Skattungsbyn. Emellan Åberga och Mickelvål fortsätter såväl euriten som hyperiten. Den förra intager det vida största området och är ensam synlig vid Mickelväl, ehuru den svarta bergart, som vid brunnsgräfning säges påträffas i byn, 126 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. torde Ve hyperit. Vid Orsbleck uppträda åter ortocerkalk och cystidekalk, den senare med synnerligen vackra hvarf, som falla 20° NW och W. Nedanför Stackmora ligger likaledes ortocer- kalk, fallande 20° NW, men i sjelfva byn uppträder porfyr. Den linje, utefter hvilken dessa silurlag draga sig mellan Äberga och Stackmora, aflägsnar sig småningom från högsta platäkanten ned till granskapet af sandstensterassen. Området mellan samma linje och sandstenen visar blott pa fa ställen fast berg, men hvad man är ı tillfälle att se antyder, att silurbild- ningen fortsätter äfven på detta område. Emellan Äberga och sandstenslagen vid Björken, nära intill de senare, uppgräfves en till lera omgestaltad skiffer, som helt säkert är sferoidskiffer. Kallholn ligger pa en höjd — såsom namnet antyder — i hvil- ken träffas Leptenakalk. I en liten bäck, som flyter omkring höjden, visar sig sferoidskiffer, lutande 20” NW och dykande ned under kalken. Sjelf hvilar den åter på lag af cementkalk med i det närmaste likformig lutning. Dessa bildningar äro ej så långt aflägsna från Åbergalagen, att de ej kunna tänkas samman- hänga med dem, förutsatt att grundberget mellan båda byarne ej gar för djupt under jordytan. Vidare ligger vid Stackmora, i myren nedanför ortocerkalken, en lera af samma beskaffenhet som - den vid Björken. Sandstenens uppträdande i nedre terassen ma- ste då förklaras antingen genom en kastning eller en häftig böj- ning utmed sandstensterritoriets sydöstra gräns. Höjdplatåns afsluttning mot Orsasjön bildas af Digerberget, som nära Orsa framskjuter något förbi ändan af den sluttning, vi nyss lemnat. I Zndn, som genomskär de siluriska lagen i Digerbergets norra ända, resa sig vid Enå qvarn höga porfyr- väggar. Mot dessa stöder sig ortocerkalk, som åter efterföljes af cystidekalk, stupande 20° till 30° WNW. Nedom bron, som le- der öfver ån, befinnes cystidekalken öfverlagrad af cementkalk i uppräta lag med inlagrad Trinucleusskiffer. Den senare lemnar ett serdeles rikt utbyte af fossil. — De båda förstnämnda lagen jemte porfyren, som stundom blir euritartad, fortsätta sedan ut- TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILIJANSTRAKTEN. 127 med berget genom byarne Stenberg och Kärgärde med hufvudlut- ning åt nordvest. Sedermera förekommer en liknande lagföljd mellan Kärgärde och Waitnäs. Den börjar ett stycke vester om landsvägen med cementkalk. Går man sedermera höjningen uppför, följa de äldre lagen i ordning, cystidekalk och ortocerkalk. Öster om landsvä- gen fortsätter sedermera lagföljden upp emot ARisa med resta ”hvarf af sandsten, konglomerat och eurit. Ungefär midt i slutt- ningen afbrytas dessa bergarter af en smal hyperitrygg, hvilken jag dock endast funnit synlig på en liten fläck. Derefter följa ånyo eurit, konglomerat och sandsten i oregelbunden vexling. Äfven med antagande att lagen äro brutna eller böjda af hyperi- ten, måste deras mägtighet vara-högst betydlig. Längre söderut har jag ej funnit fasta silurberg. Digerberget fortsätter med temligen oförändrad riktning förbi Bergkarlås mot Mora. Derefter böjer sig platåkanten åt öster och torde mellan Stygforsen och Gulleråsen möta den del af densamma, som om- taltes vid redogörelsen för Bodatrakten. Dessförinnan utsänder den dock ett par utskott åt söder. Såsom ett sådant torde gra- nitberget vid Wikarbyn böra betraktas. Tiden medgaf mig ej förliden sommar att följa bergkanten på dess sträckning österut från Bergkarlås. Silurlager lära der fullkomligt saknas. Beträffande Solleröns geologi har jag föga att tillägga till mina äldre iakttagelser. Sydöstra delen lär utgöras af granit. Jag har ej fullständigt genomvandrat detta område, men öfver öns midt uppträder granit med säkerhet. I närheten af Sophia Magdalena "kyrka ligger ortocerkalk nära graniten och faller 10° till 20° NW. Längre i nordvest öfverlagras den af cystidekalk, som äfven faller at NW omkring 15°. Cystidekalken gränsar till en myr, som i NO och SW gar tvärsöfver ön. Nära Bengtsarfvet stöter dock äfven ortocerkalk och granit till myren. Denna är en fördjupning, bildad i sferoidskiffer, af hvars fossil jag funnit flera Fä den mergelbollar inneslutande lera, som uppgräfves ur myren. 1 ‚nordvest gränsar åter myren till sandsten. Profilen 7 börjar nära kyrkan, skär myren och når på Utanmyras egor Siljan. Af 128 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. denna synes som om sandstenen erhållit sitt nuvarande läge ge- nom en kastning. Ånnu återstå ett par fläckar med silurbildning, hvilka för sammanhangets skull här upptagas, ehuru jag ej besökt dem för- liden sommar. Vid Wika och Selbäcks byar, af hvilka den förra ligger på fasta landet midt för Sollerön och den senare något närmare Mora, finnes ortocerkalk och cystidekalk, dock på så små områden synliga, att någon noggrannare undersökning der ej f. n. är möjlig. Likaså ligger på Wämäns venstra strand, ej långt från Wämhus qvarn, nästan i vattenbrynet, flammig röd ortocer- kalk i nästan vågräta lag. Denna omständighet låter förmoda, att kalken här har vidsträcktare utbredning, ehuru den döljes af-lösa jordhvarf. Dessa fläckar anser jag liksom lagen vid Furudal för sparade fragment af den bildning, som slutit sig till de yttre bergen. Den tvistepunkt, som för närvarande söndrar geologerna i två motsatta partier, frågan om de s. k. massiva bergarternas ursprung, har i det föregående blott föga blifvit berörd, ehuru jag ofta, utan anförande af skäl, hemtat uttryck och förklarin- gar från det plutoniska åskådningssättet. Ur kemisk synpunkt, från hvilken de- flesta och starkaste skälen mot plutonismen framträdt, synes KJERULF genom sitt arbete »Das Christiania— Silurbecken, chemisch-geognostisch untersucht» (Christiania 1855) hafva en gang för alla gifvit frågan en sådan belysning, att åt- minstone plutonismens rimlighet ej längre kan dragas i tvifvel. Ur fysisk geognostisk synpunkt låta de flesta fenomen förklara sig enligt såväl neptuniska som plutoniska åsigter. Hvad ser- skildt Dalarnes silurterräng beträffar, medgifver plutonismen enk- lare förklaringar öfver dess ytförändringar och torde i vissa fall ensam kunna lemna någon antaglig tydning. Sjelfva formen på den dalgång, i hvilken de paleozoiska lagen ännu qvarligga, sy- nes mig till och med tala till förmån för plutonismen. En kittel- dal kan lätt tänkas uppkomma genom en sänkning i berggrunden; mindre lätt en kretsformig dal kring ett qvarstående centralparti. Att jag antagit möjligheten af porfyrartade bergarters sedi- mentära ursprung, är ingen afvikelse från plutonismen. Flera af TÖRNQVIST, GEOLOGISKA IAKTTAGELSER I SILIJANSTRAKTEN. 129 vara moderata plutonister tala om sedimentär porfyr jemte eruptiv. En kortfattad framställning af förloppet vid bildningen af Siljanstraktens nuvarande "relief synes mig således ännu kunna uttryckas med HISINGERS ord: 5) »vid dessa sannolikt pluto- niska massors uppskjutande från jordens inre blef den i Sil- jans bassin förut danade petrifikatförande öfvergångsbildningen äfven upplyftad, dess lager än störtade än uppresta till vertikal ställning. Den krökta kedjan af Siljan, Orssa(-), Skattunge- och Ore(-) sjöar, erhöll då sin nuvarande gräns.» — Nya förändringar inträdde sedan med glacialepoken. Redan tidigt måste de på Siljansplatån upplyftade sedimentära lagen hafva blifvit i stor skala bortförda; sedermera har isen, följande dalgångarne, ytter- ligare urgröpt dessa och isynnerhet förstört de lag, som voro be- lägna på sluttningen af de yttre gränsbergen, då dessa berg stän- digt tvungit isen att böja sig ur sin riktning; ännu senare har isen, och sannolikt äfven vatten, i dalbottnen mest förstört de åtkomliga lag, som minst förmådde göra motstånd och i deras plats åstadkommit underordnade dalar, hvilka kunna kallas rena denudationsdalar i motsats till de större dalgångar, hvilkas form hufvudsakligen rättar sig efter grundbergets konturer. S) Anf. arb. 5 häftet, sid. 2, 3. | | pe 3 Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh., Arg. 28. N:o 1. 9 131 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 1. Stockholm. Om undersvafvelsyrlighet i koppling med organiska radikaler | af ©. W. BLOMSTRAND. [Meddeladt den 11 Januari 1871.] Jag får härmed 1 största korthet meddela resultaterna af några försök att på experimentel väg med större bestämdhet än hittills varit möjligt afgöra den omtvistade frågan om under- svafvelsyrlighetens och dermed beslägtade svafvelsyrors samman- sättning. Så länge man ännu stannade vid eqvivalentlärans additionela formler för amfidföreningarne, kunde man gerna saklöst lemna ur sigte, på hvad sätt atomerna i denna såväl som i öfriga di- och poly-thionsyror kunde tänkas sammanlagrade med hvarandra. Den nyare atomistiska uppfattningen, som öfverhufvud taget i atomernas mättningskapacitet vill söka den betingande orsaken till föreningarnes sammansättning, måste förr eller senare äfven här söka göra sig närmare reda för den verkligen rationela sam- mansättningen. Pa grund af mättningskapaciteten skref BERZELIUS den vattenfria syran S? 0? i stället för, såsom annars hade varit det enklaste, SO. Natronsaltets formel blef sålunda Na?O, S?O? och det hypothetiska hydratets H?O, S?0?. Dessa formler voro också ända till senaste tiden de allmänt erkända, utan afseende derpå | att Ross trott sig finna anledning till antagandet, att samtliga sy- raus salter måste anses innehålla vatten som väsendtlig bestånds- ‚del. För några år sedan uppställde DUPRE, i enlighet med denna | | 4 | Rose’s uppfattning, den åsigten, att syran med halfverad formel 132 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. > eller såsom l-atomig SH? 0? i allo motsvarar myrsyran CH202 ibland kolets syror och sälunda t. ex. natronsaltet med formeln SHNaO? på samma sätt myrsyradt natron CHNaO? (Z. f. Ch. 1867: 510). I öfverensstämmelse härmed skref ODLING under- svafvelsyrlighetens formel so? H i jemförelse med svafvelsyrlig- heten sasom SO? OM och svafvelsyran sasom SO? on Häremot anmärkte SCHORLEMMER (Z. f. Ch. 1869: 627), att uppgiften om frånvaron af vattenfria salter vore felaktig, da, sasom redan af POPE ädagalagts, både natrium-, kalium-, barium- och blysal- terna, torkade vid 215°, äro fullkomligt vattenfria. Äfven spalt- ningen af den fria syran i svafvel och svafvelsyrlighet ansägs med skäl tala för den äldre fördubblade formeln. Härtill kommer slutliger, att vi numera genom SCHÖTZENBERGERS försök verk- ligen blifvit bekanta med den myrsyran motsvarande svafvelsyran eller den s. k. hydro-svafvelsyrligheten H.O.SOH, som till myr- syran H.O.COH till alla delar står i samma förhållande som svafvelsyrligheten H?.02.SO (SO>+H?0) till kolsyran H?>.0?.C0 (CO? + H?O). ; Undersvafvelsyrlighetens natronsalt blir säledes, additionelt skrifvet, utan fråga, såsom det af gammalt uppfattats, Na?O, S202 och icke Na?O, 2S0, fäller anhydriden S?0? och icke SO. Syran är således efter enhetsatomer räknadt 2-basisk. Vilja vi ate med ledning deraf särskilja dess 2-atomigt verkande radikal, så föreligga tydligen två möjligheter. Anhydriden är antingen oxi- den af en sjelfständig radikal med 2 at. svafvel: S?0.0, eller ock sulfiden af svafvelsyrans radikal: SO2S, således natronsaltet antingen Na?.O%S?O eller Na?.OS.SO? Föredraga vi nu al ett eller annat skäl den förra af dessa formler, så återstår ytter- ligare att afgöra, om radikalen S?O antingen i öfverensstämmels VIT VI | med svafvelsyreradikalen SO? är att uppfatta som SSO elle möjligen snarare, i större analogi med svafvelsyrlighetens radik IV IV UCVa ELVA SO, såsom SO (t. ex. S=S0). BLOMSTRAND, OM KOPPLAD UNDERSVAFVELSYRLIGHET. 133 Då jag vid ett tidigare tillfälle (Ch. d. Jetstzeit s. 157 och 257) i sammanhang med redogörelsen für qväfvets kopplade före- ningar också flygtigt berörde frågan om den rationela uppfattnin- gen af svaflets egendomliga syror med mer än en svafvelatom, antog jag tills vidare för undersvafvelsyrligheten den sistnämnda af de båda formlerna såsom den i och för sig enklaste och när- mast liggande. Jag underlät emedlertid icke att fästa uppmärk- samheten på det ovissa i denna formel, och att ätskilliga för- hällanden, särskilt sammansättningen af vissa dubbelsalter, mä- hända snarare kunde anses tala för formeln med intraradikalt svafvel. Uppfattningen af undersvafvelsyrligheten sasom en sul- furylförening förde äter naturligen till följande formler för poly- thionsyrorna: H20, S20?—H.0.S028.H 22.0, S:0°—R.0.502S020.H . H20, S®05—H.0.502.8.502.0.H 2120.,5°0>H.0.5073:5.502.0:H 1207 5:05 B.0.502.5.2.5.5020.H. Denna uppfattning af svaflets syror synes numera vara den allmännast erkända. Emedlertid hafva från andra håll invänd- ningar deremot ej uteblifvit. Såsom den vigtigaste må här en- dast anmärkas den af BUCHANAN (Ber. d. Deutsh. ch. Ges. 1870: 485) framställda med anledning af undersvafvelsyrlighetens för- hållande till fosforsuperklorid. Då nämligen blysaltet dermed be- handlades, erhölls under frigörande af HCI och SO? ett destillat utan konstant kokpunkt, som med vatten gaf svafvelsyrlighet, klorväte och fosforsyra H?PO? under afskiljande af svafvel, men alls icke fosforsyrlighet och svafvelsyra. Författaren antar i följd häraf, att destillatet bestod af SOCI?, POCI? och en svafvel-, klor- och fosforhaltig substans, sannolikt PSC, och anser slut- ligen genom försöket till fullo bevisadt, »att undersvafvelsyrlig- heten icke kan betraktas som en svafvelsyra, hvari hydroxyl ersättes af hydrosulfoxyl (d. v. s. icke såsom H.O.SO2.S.H) ty i sådant fall skulle ovillkorligen med PCI uppkommit klorsulf- oxyl SO?Cl? och följaktligen med vatten svafvelsyra». 134 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Vore af de tva förut anförda formlerna för undersvafvelsyr- ligheten den, hvari radikalen S?O antages inga, verkligen den rig- Ä tiga, sa skulle utan fråga förloppet vid reaktionen svårligen kunna anses blifva något annat än i öfverensstämmelse med formeln: 1) Pb.02.S?0 +2PCI5= PbCI? + 2P0OCP + S20.CI?. Vore ater den andra formeln den rigtiga, så skulle reaktio- nen blifva: 2) Pb.0S.SO? + 2PCI5= PbCI? + POCI + PSCI + SO>.C12. Man kunde alltså onekligen hafva skäl nog att anse försö- ket afgörande för den i förra fallet antagna sammansättningsfor- meln för syran. Det till sin närmare art ej vidare bestämda SM | | CE öfverdestillerande ämnet vore således S?OCI? (vare sig SSOCI? eller socı). Med vatten mäste denna kropp vid sönderdelning ej kunna ge andra produkter än klorväte, svafvelsyrlighet och svafvel: SSOCI? + H?O=2HC1+SO?+S. Närvaron af SOC]? i destillatet är strängt taget på intet sätt bevisad. Men med full säkerhet är dock syrans formel härigenom ej afgjord. Det är nämligen åtminstone tänkbart, att de efter for- meln 2) jemte hvarandra uppkommande ämnena: PSC]? och SO? CI? pa grund af fosforns starka frändskap till syre kunde ömsesidigt omsätta sig med hvarandra till POCI? och S?OCI?. Frånvaron af en sulfurylförening i sönderdelningsprodukterna med fosfor- superklorid skulle således ej utesluta möjligheten af sulfurylens förhandenvaro i den oförändrade syran. Återstår emedlertid att genom försök afgöra, om PSC? och SO?CI? vid samtidig destilla- tion verkligen på detta sätt omsätta sig med hvarandra. Innan utfallet af denna BUCHANANS undersökning var mig bekant, hade jag på en helt annan väg sökt med experimentets tillhjelp finna ett svar på frågan rörande undersvafvelsyrlighetens rationela sammansättning. Då BUCHANAN undersökte produk- terna af syrans sönderdelning genom inverkan af ett klorafgifvande ämne, hade jag deremot sökt att framställa syran af en gifven BLOMSTRAND, OM KOPPLAD UNDERSVAFVELSYRLIGHET. 135 klorhaltig syafvelförening, men sa, att ej den enkla syran sjelf utan ett derivat af densamma skulle uppkomma. I korthet sagdt, liksom svafvelsyran och svafvelsyrligheten först genom studiet af deras kopplade föreningar med organiska radikaler blifvit oss till sin närmare art fullständigt bekanta, så måste jag ock anse det i föreliggande fall vara af särskilt afgörande betydelse, om det kunde lyckas mig att framställa motsvarande kopplade föreningar af undersvafvelsyrlighet. Då erfarenheten visar, att etersalterna ej sällan utmärka sig genom en större beständighet, behandlade jag till en början to- luylsulfonklorid med natriumsulfamylat i alkoholisk lösning. En sulfurylförening var här gifven. Möjligen kunde reaktionen för- siggä fullkomligt normalt efter formeln: | Na.S.C’H!! + C1.S02.C’H’—=NaCl + C5H!1.S.S02.C’H’. Det skulle vara toluylsulfothionsyrans eller möjligen med samma rätt toluylundersvafvelsyrlighetens amyleter. Reaktionen försiggick särdeles lätt. En oljaktig vätska er- hölls, hvaraf jag genom sönderdelning med baryt hoppades fram- ställa motsvarande bariumsalt, men föreningen var alltför be- ständig och blef derför för tillfället ej vidare undersökt. Jag försökte då att direkt framställa metallsalterna och be- handlade sulfonkloriden med natriumsulfhydrat: | 2 Na.S.H + C1.S02.R=NaCl + H?S+Na.8.SO”.R. Reaktionen försiggår i allo efter beräkning. Vanligen är svafvelsaltet lösligare än klornatrium (eller kalium) och kan i så- dant fall skiljas derifrån på grund af sin lättlöslighet äfven i alkohol. I någon mån fullständigare har jag hittills endast undersökt toluylföreningarne, som jag med kännedom om toluolderivaternas efter regeln utmärkta kristalliserbarhet ifrån början valde till ut- gångspunkt. Också framträder äfven här denna egenskap särdeles afgjordt, hvilket i ej ringa mån underlättar föreningarnes erhållande i rent tillstånd. | 136 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Det vid behandling af toluylsulfonklorid med kaliumsulfhydrat uppkommande toluylkaliumsaltet är, såsom annars knappt inträffar, svårlöstare i vatten än det samtidigt bildade klorkalium och kan derför lätt renas genom blott omkristallisering‘ Det bildar snedt | prismatiska, tafvelformiga glänsande kristaller, ofta af betydlig Sammansättningen motsvarar formeln K.S.SO?.C’H’+aq. Natriumsaltet Na.S.S02.C’H’+2aq. kristalliserar i tunna | blad. Motsvarande alkalisalter af etyl, amyl, xylyl, naphtyl, liksom de af metatoluylsulfonklorid erhållna metatoluylsalterna äro i vat- ten vida lättlösligare och kunna svårligen erhållas tydligt kri- stalliserade. Utan att inga i en närmare redogörelse inskränker jag mig för tillfället till anförande af vissa allmänna karakterer, som sy- nas mig vara af särskilt intresse såväl för afgörande af de ifråga- varande ämnenas verkliga sammansättning som särskilt med af- seende på det förutsatta nära sammanhanget med den oorganiska undersvafvelsyrligheten. Att den allmänna formeln för de kopplade syrorna är den ofvan angifna, kunde tillräckligt anses bevisas af den enkla bild- ningsreaktionen. Men också föreningarnes egenskaper lemna ett kraftigt stöd för samma uppfattning, eller att af de två svafvel- atomerna den ena ingår som beståndsdel i den kopplade sulfuryl- radikalen, den andra deremot som extraradikal amfid. Sålunda äro de salter företrädesvis utmärkta genom bestän- dighet mot olika agentiers inverkan, hvari sådana metaller inga, som framför andra utmärka sig genom stark frändskap till svaf- vel. Alkalisalterna äro ganska beständiga men undergå dock vid upprepad omlösning en ringa sönderdelning, så att vätskan blir opaliserande af afskiljdt svafvel. Jordsalterna "sönderdelas ojemförligt lättare. Silfversalterna äro deremot i märkvärdig grad beständiga, liksom de för öfrigt utmärka sig genom en hög grad af svårlöslighet eller måhända fullkomlig olöslighet. T. ex. tolu- ylsilfversaltet kan kokas med utspädd salpetersyra, utan att silfver N BLOMSTRAND, OM KOPPLAD UNDERSVAFVELSYRLIGHET. 137 gar i lösningen. Saltet motstår ej mindre ammoniakens inver- kan och är deri sa svarlösligt, att starkt ammoniakalisk silfver- lösning äfven i den mest utspädda lösning af alkalisaltet ger en kristallinisk hvit fällning. Ammoniaken upphäfver säledes ej sammanhanget mellan svafvel och silfver. Det uppkommer ej, såsom man af det annars vanliga kunde hafva anledning att vänta, Ag.NH®.NH®.S.SO:.R. Qvicksilfversalterna erhållas ock-vid tillsats af sublimatlösning i form af mer eller mindre svårlösliga hvita fällningar. Såsom stöd för antagandet, att undersvafvelsyrligheten verk- ligen till sammansättningen motsvarar nu ifragavarande syror, äro isynnerhet följande förhållanden anmärkningsvärda. Undersvafvelsyrlighet frigjord ur sina salter med saltsyra sönderfaller lätt i svafvelsyrlighet och svafvel. Detsamma in- träffar ock här. Svafvelsyrligheten uppträder emedlertid icke, så- som också är lätt att förutse, i fri form, utan såsom fortfarande äfven i sin ordning kopplad med den organiska radikalen eller såsom H.O.SO.R. Det afskiljda svaflet ingår till en del i sam- tidigt uppkommande biprodukter, hvars närmare art är svår att afgöra. Undersvafvelsyrligt alkali med jod ger tetrathionsyradt salt. Vid enahanda inverkan pa nu ifrågavarande salter borde likaså, 1 stället för kopplad svafvelsyrlighet, uppkomma en indifferent anhydrid af kopplad tetrathionsyra enligt formeln: 2 Na.S.SO?R + J?—=2NaJ + R.SO2.S.S.SO?.R (S?O?R2). Det synes emedlertid som skulle ‘en pa detta sätt erhållen toluylförening snarare vara en dylik anhydrid af en kopplad pen- tathionsyra: R.SO2.S.8.S.S0?.R eller S?O?R?(S?O?R , möjligen uppkommen efter formeln: 3 Na.S.S0O?”.R+2J?+H20=3NaJ + HJ + H.0.5S02.R +S?(SO?.R)? Liksom undersvafvelsyrliga alkalier verka reducerande pa kopparowidsalter under bildning af ett dubbelsalt med koppar- oxidul, så är fallet äfven här. Denna reaktion kan också med skäl räknas såsom alldeles särskilt utmärkande för de kopplade 138 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. syrorna. Den blä färgen försvinner genast och mer eller mindre hastigt'afsätter sig ett rent hvitt, alkalihaltigt cuprosumsalt, t. ex. tolaylsaltet i fina nålar, amylsaltet i större, fettglänsande fjäll ; 0. s. v. Åfven dessa salter äro mycket beständiga och visa in- gen benägenhet att oxideras. Den hvita färgen behåller sig i luf- ten oförändrad. Alkali afskiljer gult kopparoxidulhydrat; först vid kokning blir fällningen svart af svafvelkoppar. i Reaktionen vid dessa salters uppkomst är temligen inveck- lad. Liksom vid den enkla syran måste antas uppkomma tetra- thionsyra, sa äfven här; fast icke fri eller bunden vid baser utan såsom olöslig sulfanhydrid S?O?R? (eller S?0?02). Till ett annat tillfälle sparande en fullständigare redogörelse, har jag härmed endast velat fästa uppmärksamheten pa tillva- ron af den egendomliga, nya klass af svafvelhaltiga syror, som på goda grunder skulle kunna betecknas sasom kopplingar af under- svafvelsyrlighet, och pa samma gång kunde anses lemna ett kraf- tigt stöd för antagandet af formeln H.S.SO2.0.H snarare än 9.0.S?0.0.H för den enkla, af alder bekanta -undersvafvel- syrligheten. Emedlertid kan denna uppfattnings rigtighet ännu ej anses med full säkerhet afgjord. I sammanhang härmed ma meddelas några anmärkningar rö- rande ännu ej fullt afslutade försök att äfven af öfriga di- och polythionsyror framställa organiskt kopplade föreningar. Så syntes mig möjligt, att kopplad undersvafvelsyra H.O. S20%R skulle kunna erhållas efter STRECKERS och GRAEBES method att framställa sulfonsyror, d. v. v. genom behandling af en sulfonklorid (i stället för kloriden af en ren kolradikal) med svafvelsyrligt alkalı. Reaktionen kunde försigga efter formeln: Na2.02.S0 + C1.S02.R=NaCl + Na.0.802.S02.R. Sa mycket är åtminstone visst, att, liksom den fria under- svafvelsyran (antagligen H.O.SO?.SO>.0.H) i fri form lätt sön-- derfaller under frigörande af svafvelsyrlighet, äfven här, da lös- ningen försättes med saltsyra, uppkommer kopplad svafvelsyr- lighet. T. ex. vid användning af toluylsulfonklorid stelnar den BLOMSTRAND, OM KOPPLAD UNDERSVAFVELSYRLIGHET. 139 surgjorda lösningen till en magma af-toluylsvafvelsyrlighet H.O. SO.C’H?. Det måste emedlertid ännu lemnas oafgjordt, om den oförändrade lösningen verkligen innehäller toluylundersvafvelsyra, eller om den kopplade svafvelsyrligheten är en omedelbar produkt af den reducerande inverkan, som den enkla (vid alkali bundna) svafvelsyrligheten kunnat utöfva på den kopplade svafvelsyran, möjligen enligt formeln: IV VI IV VI 2 Na2.02.SO + 01.S0?.R=NaCl + SO? + Na?.02.S0? IV + Na.O.SO.R. I hvad fall som helst är reaktionen ej utan intresse såsom ännu en metod till de förut bekanta (efter KALLE och OTTO) att framställa kopplad svafvelsyrlighet. Hvad beträffar de kopplade polythionsyrorna skulle man kunna vänta deras bildning, snarast i form af anhydrider, vid behand- ling af en sulfonklorid med 2- och flerfalt svafvelkalium. Det synes emedlertid, som skulle dervid endast uppkomma samma produkt som af enkelt svafvelkalium under afskiljande af svafvel. Jag begagnar tillfället att i korthet omnämna och förevisa profver af några andra ämnen, som till en del tidigare framställts men ännu ej hunnit fullständigare undersökas. I sammanhang med de försök, för hvilka förut redogjorts, har synts mig af intresse att till närmare utredning af svaflets föreningslagar framställa en del organiska svafvelföreningar, sär- skilt sådana som kunde tjena till närmare fastställande af vill- koren för det i en organisk konplex ingående amfogena svaflets förmåga att utan rubbning af det helas sammanhang öfverföras till fleratomigt verkande. . II Så är t. ex. bekant att svafveletyl C?H°.S.C?H? lätt oxi- J VI deras till etylsulfon C>H5.SO?.C>H>, under det svafvelamyl knap- kast kan oxideras högre än till den 4-atomiga sulfinföreningen 140 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. C5H11.SO.C5HN och ‚svafveletylamyl C?H3.S.C5H!! äfvenledes stannar pa samma mättningsgrad eller efter andra uppgifter un- der fullständig sönderdelning öfverföres till sulfonsyror. Som ett ämne, der syrsättningen till den indifferenta sulfo- nen försiggår särdeles rent, ma anmärkas etylensvafvelamyl CH? j S.C’H!! N ee ; Sch, som af rykande salpetersyra öfverföres till fast, kri- stalliserande etylensulfonamyl GE Särskilt märkliga i detta hänseende syntes mig svafveleter- syrorna, då t. ex. af H.O.CO.CH>.S.C>H3 möjligen skulle kunna erhållas H.O.CO.CH?.SO?.C2H>?, således en neutral sulfon, som å en annan sida är verksam som syra. Huruvida en sådan kropp verkligen uppkommer, måste emedlertid lemnas oafgjordt, då analyser af oxidationsprodukten ännu ej blifvit utförda. Amanuensen JOHANSSON är a universitets-laboratorium sysselsatt med det närmare studiet af den nämnda svafveletylglycolsyran så- väl som andra dermed analoga syror (t. ex. med fenyl i stället för etyl), som redan i och för sig såsom beständiga och starka syror erbjuda ej ringa intresse. Särskilt af den stora betydelse sulfonsyrorna på senare tiden erhållit såsom material för svafvelfria oxidhydraters framställ- ning har jag funnit anledning till försöks anställande att efter bekanta metoder bereda en del sådana, hittills ej omnämnda. Toluoldisulfonsyran it hvars närmare undersökning fullföljes af stud. HÅKANSON, erhålles utan svårighet. Kan också ej, såsom det vill synas, orcin deraf erhållas, måste dock åtskilliga rätt märkliga derivater deraf kunna beredas. Af den lätthet, hvarmed phenolen (C$H°.O.H) ger upphof till trinitro- derivat, kunde man vänta förhandenvaron af en trisulfonsyra.. Den synes emedlertid icke existera. Substitutionen tycks här stanna vid 2 atomer af syreradikalen. Slutligen ma anmärkas en del af stud. KRoK framställda deri- vater af koboltroseo- och luteojodosulfat, erhållet efter af mig förut BLOMSTRAND, OM KOPPLAD UNDERSVAFVELSYRLIGHET. 141 angifna metod vid omedelbar inverkan af jod pa en ammoniaka- lisk lösning af svafvelsyrad koboltoxidul. Af särskilt intresse äro produkterna vid inverkan af klor, da under vissa förhällan- den joden liksom vid närvaro af verkliga alkalier delvis i oxide- rad form fortfarande stannar bunden vid den basiska kom- plexen. 143 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens’ Förhandlingar, 1871. N:o 1. Stockholm. Förteckning öfver Svenska Podurider af TycHO TULLBERG. [Meddeladt den 11 Januari 1871.] Ordo Thysanur. Fam. 1. PODURIDA. Corpus elongatum vel subglobosum, segmentis 9 vel pauciori- bus. Antenne articulis A—6. Oculi simplices (ocelli) aut nulli. Organa postantennalia in aliis obvia, in aliis nulla !). Instrumenta eibaria mordentia, interdum ad sugendum accommodata. Pedes 5- articulati, unguiculis 1—2 armati. In parte ventrali segmenti primi abdominalis organum cylindricum insertum, vesieis 2 contractilibus instructum; in segmento qvarto vel qvinto sspissime furcula ad saliendum apta, ex tribus partibus: manubrio, dentibus, mucroni- bus composita ?). Nulle appendices e lateribus abdominis, nulli cerei ?) ex ultimo segmento orientes. Cutis tenuis, pilosa, nonnum- qvam etiam sqvamosa vel granulata. De till den sälunda begränsade familjen hörande djuren läta temligen naturligt gruppera sig i tre underfamiljer: Sminthurine, Templetoniine?) och Lipurine. Subfam. 1. Sminthurin2e. Corpus subglobosum, segmentis 6, qvorum primum abdominale maximum est. Caput verticale. Antenne articulis 4 vel 8, genicu- !) Om dessa organ se: TULLBERG, Om Skandinaviska Podurider af underfamil- jen Lipurine. Akad. Afhandl. Uppsala 1869. 2) Den hitintills allmänna äsigten, att hoppgaffeln hos många podurider blott skulle vara tväledad, synes mig vara oriktig och bero derpå, att man ej be- traktat den treuddiga spetsen af gaffeltänderna hos flertalet af Templetoniinzae såsom en verklig led. 3) Jemför: Meinert, Campodex, i Naturhistorisk Tidskrift 3. R. 3. B. 2) Angående orsaken, hvarför jag uppkallat denna grupp efter slägtet Temple- tonia i stället för efter Podura, som förut varit brukligt, får jag hänvisa till min ofvan citerade afhandling om Skand. Podur. af underfam. Lip. pag. 4. 144 OFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. late. Organa postantennalia nulla. Instrumenta cibaria mordentia. Pedes biunguieulati. Unguiculus superior nonnumqvam vaginatus, i. e. tunica qvadam pellucida indutus. Tubus ventralis longus, ve- sieis eylindrieis. Furcula in penultimo segmento abdominis inserta. Outis numqvam sqvamis instructa. Af de tre till denna underfamilj hörande slägtena har jag en- dast funnit tvenne i Sverige, nämligen Sminthurus LATR. och Papi- rius Lbk. Gen. 1. Sminihurus LATR. >”) Antenn® qvadriarticulate, articulo qvarto omnium longissimo.- In dorso nulle magna papille. Detta slägte har jag indelat i två afdelningar efter beskaffen- heten af hårbeklädnaden, som hos några arter till största delen be- står af grofva borst, isynnerhet starkt utvecklade på det stora abdo- minalsegmentet, under det att den hos andra är ytterst fin och kort. ; AES (eos 1. 8. fuscus (LINN.) Luteo-fuscus, signaturis nigricantibus 6), undiqve nitidus. Antenn® paullo longiores qvam caput. Unguiculus superior vaginatus. inferior in setam longam fere rectam productus. Long. 2 millim. %) Denna art, som sannolikt är Lubbocks Sminthurus Buski, torde vara allmän i skogar och lunder öfver hela Sverige. Jag har funnit den i Uppland, Södermanland, Wermland, Skäne och på Gottland. S. viridis (LINN.) Lbk. Måhända kommer denna art vid en närmare undersökning att sönderdelas i fere, om de olika färgvarieteterna visa sig vara konstanta. Då jag likväl icke ännu har fullt utrönt detta och ej funnit någon med de särskilda färgerna förbunden formo- likhet, måste jag tills vidare nöja mig med att angifva följande endast såsom varieteter: Var. oa. [forma principalis]. Gröngul med talrika mörk- gröna teckningar öfver hela kroppen. Funnen i trakten kring Uppsala. 0) , ' 5) ouivJos, råtta; ovoc, svans. 6) För att undvika mångordighet vid färgbeskrifningarna, må här nämnas, att öfverallt, der icke annat särskildt påpekas, de undre kroppsdelarne äro af kroppens gn ndfärg fast något ljusare, samt att der en bestämd teckning beskrifves för kroppssegmenten, denna alltid gäller de öfre. ofvanifrån syn- liga delarne. 7?) Det torde böra anmärkas, att fastän jag i föreliggande förteckning ansett det öfverflödigt att i allmänhet anföra diagnoser på redan kända arter, jag dock i sådana fall, der dessa förut icke varit fullt tydligt bestämda, ansett det lämpligt att här nämna några af deras vigtigaste karakterer. ’ TULLBERG, FÖRTECKNING ÖFVER SVENSKA PODURIDER. 145 + Var. p. cinereo-viridis. Grägul med svaga teckningar på sidorna af abdomen, utan svart fläck ofvan analöppningen. Funnen 1 Skåne. Var. y. nigro-maculata. Gul med rödbruna teckningar på sidorna af abdomen och en svart fläck ofvan analöppningen. Funnen på Gottland. S. novem-lineatus n. sp. Pallide flavus, in abdomine novem lineis longitudinalibus, qvarum dus badise, ceterse nigre sunt, in capite tribus badiis, duabus nigris ornatus. Antenna capite fere duplo longiores. Unguiculus superior nudus. Tibia pilis 2—3 clavatis instructz. Long. 13 millim. Funnen på Carices i träsk pa Gottland. S. flaviceps n. sp. Atro-rufus, capite flavo, pedibus partibusqve basalibus an- tennarum pallidis. Unguieulus superior vaginatus. Tibise pilo ‚ singulo clavato instructe. Long. 1 millim. Tagen i Skäne bland gräs. Bear Bılosı. S. pruinosus n. Sp. Supra flavo-viridis, violaceis vel rubro-violaceis signaturis ornatus, infra lividus, undigve pruinosus. Unguiculus superior nudus. Tibise pilis 2 clavatis instructe. Long. 1 millim. Allmän bland det korta gräset pä torra Gottländska ängar. S. pallipes Bourl. Lbk. Af denna art har jag funnit endast ett exemplar, som an- träffades i mossa nära Thorsborgen på Gottland. S. albifrons n. Sp. Atro-rufus, macula qvadrata alba inter maculas nigras ocu- lares, antennis pedibusgve flavis. Unguiculus superior nudus. Tibie pilis 3 clavatis instructe. Long. 3 millim. Finnes sparsamt i mossa i skogsbackar omkring Uppsala. S. bimaculatus n. sp. Atro-rufus, papillis inter maculas nigras oculares albidis, antennis pedibusqve flavis. Tibie pilis 3 clavatis instructe. Long. 3 millim. „Under mossa i skogar kring Uppsala sparsamt. SE Cinctus n. SP. if Flavus, abdomine supra nigro fascia transversali flava or- nato. Ocelli in maculis nigris positi. Tibise pilis 2 celavatis instruete. Long. % millim. Tagen i Skåne och Uppland på saftiga växter i trädgårdar och lunder. ; Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 1. 10 146 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 10. 8. gvadrilineatus n. sp. Flavus, qvattuor lineis longitudinalibus in abdomine nigris. Unguiculus superior nudus. Tibise pilis 3 clavatis instructa. Long. 3 millim. TI Skåne på gräs 1 trädgårdar. 11. S. bilineatus Bourl. Några få exemplar funna på Gottland. 12. $S. luteus Lbk. Tagen på Gottland i få exemplar. 13. S. niger Lbk. Allmän på blomkrukor sa väl i Uppland, som på Gott- land. ; 14. IST c@cus n. sp. Albus, undigve rufo-punetatus. Ocelli nulli. In tibiis nullae ilee clavate. Mucrones + dentium longitudine sqvantes. Long. millim. Jemte föregående på blomkrukor. R 2 3 Gen. II. Papirius LBK. Antenn® qvadri-articulatse, articulo qvarto multo breviore qvam tertio. In dorso dus majores papille. ‚15. P. cursor Lek. | | Denna art har jag funnit på Gottland vid en såg och nära en qvarn i Södermanland. 16. ‚2. silvatieus n. sp. - Obscure cinereo-rufus, papillis pallidis inter maculas ocu- . lares nigras, undigve pruinosus. Unguiculus superior nudus. Long. 1! millim. Sd I skog på Gottland och omkring Uppsala. 17. P. ater (LINN.) Atro-rufus, antennis apice albis. Antenn® corporis longi- tudine. Unguiculus superior nudus. Long. 13 millim. Sällsynt i skogar i Uppland. 18. P. jlavo-signatus n. sp. Flavus, lateribus rubris et signaturis flavis ornatis, macu- lis ocularibus nigris. Macula nigra supra anum nulla. Ungui- culus superior vaginatus. Long. 13 millim. I närheten af gärdar i Uppland och Södermanland. 19. P. nigro-maculatus LBK. ‚Uppland. Skäne. Gottland. Subfam. II. Templetoniin». Corpus elongatum, segmentis novem, qvorum primum a tergo vix conspicuum. Caput nutans. Antenn& articulis 4—6, plerumgve TULLBERG, FÖRTECKNING ÖFVER SVENSKA PODURIDER. , 147 eapite longiores.. Organa posiantennalia in plerisqve nulla. Instru- menta ceibaria mordentia. Pedes biunguiceulati. Tubus ventralis longus, vesicis hemisphzericis. Furcula sspissime in penultimo seg- mento abdominis inserta, dentibus plerumgve infra in transversum striatis, mucronibus saepissime tridenticulatis. Cutis interdum sqva- mis pilisgve magnis clavatis instructa, neqve umqvam perspicue granulata. Sa lätt det än är att skilja hvart och ett slägte inom denna underfamilj från de särskilda slägtena inom följande, är det dock ganska svårt att finna några allmänna karakterer, som gälla för dessa båda grupper i sin helhet. Den starkt framträdande granule- ringen på huden hos lipurinerna torde dock vara ett af de bästa kännetecknen, enär, enligt hvad jag funnit, endast en enda temple- toniin, nämligen Isotoma crassicauda, företer en någorlunda tydlig granulering af densamma. Gen. III. ®rchesella TEMPL. Antenna dimidio corporis plerumqve longiores, sex-articulat2e. mom såväl detta som nästföljande slägte har jag omöjligen kunnat finna nägra tillförlitliga formkarakterer för arternas särskil- jande och, hvad värre. är, färgen varierar ofta högst betydligt inom en och samma art. Dessa variationer, som hufvudsakligen bero på den mörkare teckningens olika styrka och utsträckning, åstadkomma, att samma art stundom visar sig af helt ljus färg med några få mörka fäckar, stundom åter synes nästan helt mörk med ljusa fläckar. Platsen och formen af dessa fläckar, så väl de ljusa hos mörka exemplar, som de mörka hos ljusa, äro dock alltid konstanta, och vid dessa båda omständigheter är det man vid artdiagnoserna hufvudsakligen har att fästa afseende. 20. ©. rufescens LBK. Under mossa så väl i löf- som barr-skogar inom Jemtland, Wermland, norra Uppland och Södermanland. Eget nog har jag aldrig funnit denna art vid Uppsala eller på Gottland. 21. 0. spectabilis n. Sp. 2 Straminea, signaturis nigris, qvae seepe in segmento tertio thoracis, secundo qvartogve abdominis fascias transversas for- mant. Caput sspe subfuscum. Articulus secundus, tertius, qvartus antennarum semper stramineus. Long. 3 millim. Allmän under mossa och löf samt bland gräs i skogar om- kring Uppsala, i Södermanland och pä Gottland. Äfven har‘ jag denna art från Jemtland och Småland. 22. O. eincta (LINN.) LBk. Särdeles allmän under stenar och träbitar vid gårdar i Uppland och Skåne samt på Gottland. 23. O. bifasciata NIC. Allmän i mossa i barrskog. \ 148 örVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Gen. IV. Degeeria Nic. Antennse dimidio corporis longiores, qvadri-articulats, articulis tribus ultimis aeqvalibus, non annulate. Segmentum qvartum ab- dominale triplo vel qvadrunlo longius qvam tertium. Detta slägte närmar sig Templetonia derigenom, att man här vid antennernas bas vanligen finner antydan till en femte led. A. Non eqvamose. 24. D. marginata n. sp. Fusco- vel cinereo-rufa, margine posteriore segmentorum ni- gro, nulla fascia transversa in medio segmenti abdominalis qvarti. Long. 14 millim. Under mossa 1 barrskog på Gottland och i Uppland. 25. D. multifasciata. D. nivalis Nic. Flava vel straminea, fascia nigra lata in margine posteriore segmentorum omnium fasciaqve transversa undulata distincetissi- ma in medio segmenti abdominalis qvarti. Long. 1% millim. Mindre allen pa Gottland och i Skäne. 26. D. arborea n. sp. Flava, fascia angustissima subfusca in margine posteriore segmentorum, ante qvam sspissime macul®e inzeqvales undiqve sejunctee sunt, et in medio qvarti segmenti abdominalis fascia undulata valde distineta. Interdum tamen fere nulle signature fusce. Long. 13 millim. Huren“ i stort antal under barken af popplar i Uppsala. Väl skild fran följande genom fläckarnas bestämda konturer. 27. D. muscorum (Nic). | Flava, signaturis fusco-rubris, parum distinetis, qvae inter- dum in margine posteriore segmentorum occurrentes, nonnum- gqvam qvogqve in medio segmenti qvarti abdominalis fascias transversas formant. Interdum fere nulle signature fusc. Long. 13 millim. Allmän i Uppland, Wermland, Södermanland, Skäne och pä Gottland. Utmärkt genom de otydligt markerade fläckarne. 28. D. nivalis (LINN.) D. nigromaculata (TEMPL.) Allmän i mossa i skogar inom Wermland, Uppland, Söder- manland, Jemtland, Östergötland och Gottland. B. Sqvamos«. 29. D. elongata Nic. Kroppsformen på den af mig funna arten är ej fullt sådan, som den af NIcoLET för D. elongata angifves. Dessutom har jag på tredje och fjerde abdominalsegmenten under fjällbekläd- TULLBERG, FÖRTECKNING ÖFVER SVENSKA PODURIDER. 149 naden funnit några mörka fläckar, hvilka icke af NıcoLET om- nämnas. Då mina exemplar likväl i öfrigt öfverensstämma med NıcoLETs beskrifning, har jag icke ansett det lämpligt att på grund af nyssnämnda afvikelser uppställa någon ny art. Före- kommer temligen allmänt i och omkring byggnader i Uppland och Södermanland. 80. D. cyanea n. sp. Obscure caerulescente-wnea, versicolor, sqyamis detritis cy- anda, parte posteriore capitis badia, pedibus stramineis. Long. 13 millim. Funnen 1 Uppland i en trädgård och på Gottland i skog. Gen. V. Templetonia LBK. Antenn® dimidio corporis longiores, qvinqve-articulate. Ocelli 2, 1 in utrogve latere capitis. Den enda hitintills kända arten af detta slägte synes vara ganska allmän i Sverige. 31. T. nitida (TFMPL.) Tagen i Uppland, Skåne och på Gottland. Gen. VI. Macrotoma BourL. Antenne saltem dimidio corporis longiores, qvadri-articulatz, artieulo tertio omnium longissimo, cum articulo qvarto perspicue annulato. Dentes fureul® biartieulati, infra non striati, spinis in- structi. Cutis sqvamosa. Arterna enfärgade med blygraa fjäll. 32. MM. vulgaris n. sp. Antenne corpore non longiores. Spin® dentium 12—16, et in parte basali et in: parte exteriore inserte. Unguieulus superior dentibus 4—6 armatus, inferior muticus, lanceolatus. Long. 4 millim. Grundfärgen är grå. Denna art förekommer allmänt kring gärdar i Uppland, Skåne och på Gottland. 33. M. flavescens n. sp. Antenne corpore non longiores. Spin® dentium 7—8, omnes in parte basali inserts, intima magna. Unguiculus su- perior dentibus 2 instructus, inferior muticus, lanceolatus. Long. 4 millim. Grundfärgen gulgrå eller rent gul. Förekommer allmänt i skogar i Jemtland, Wermland, Uppland, Skåne och på Gott- land. M. rufescens n. sp. E Antenn® corpore multo longiores. Spin® dentium 7—8, omnes in parte basali insert®, intima parva. Unguiculus su- (SC > 150 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. perior pedum posteriorum dentibus duobus instructus, anticorum — tribus, inferior muticus, acumine setiformi. Long. 4 millim. Grundfärg rödgrä. Funnen i Uppland, Södermanland, Skåne och på Gottland. Gen. VII. Lepidocyrtus Bourt. Antenn® dimidio corpore breviores, qvadri-articulate. Mucrones furculee perparvi. Cutis sqvamosa et paullum pilosa. Af detta slägte har jag påträffat endast två arter, båda ganska allmänna. 35. L. cyaneus n. sp. Obscure caerulescente-aeneus, versicolor; sqvamis detritis eyaneus, pedibus furcaqve pallidioribus. Articuli antennarum elongati, tertius secundo brevior, qvartus omnium loneissimus. Long. 13 millim. Frän Gottland och Uppland. 36. IL. eneus (Nıc.) Frän Jemtland, Wermland, Uppland, Södermanland, Skäne och Gottlaud. Gen. VIII. Cyphoderus (Nıc.) Antenne dimidio corpore breviores, qvadri-articulate. Dentes furculaee non triplo longiores qvam mucrones. Cutis sqvamosa, pilis fere vacua. | Med den begränsning slägtet här fått, omfattar det blott en enda känd art. «. 37. C. albinus Nic. Det är mycket troligt, att denna art är LINNES ursprung- liga Podura fimetaria, men då jag ej ännu funnit den på de förekomstställen, LINNE 1 Fauna Svecica för nämnde art upp-. 2 gifver, har jag tills vidare bibehållit NıcoLers namn. Uppland och Gottland. Gen. IX. Isotoma (BourL.) Antenne dimidio corpore breviores. Organum postantennale adest. Segmentum tertium abdominale qvam gvartum jam longius, jam brevius et tunc furcula in segmento qvarto inserta. Dentes fur cule in aliis usqve ad tubum ventralem, in aliis non ad secundum segmentum abdominis pertinentes. Mucrones denticulis 2—4 ar- mati. Hos arter af detta slägte har jag likasom hos Degeeria vid antennernas bas funnit en femte led antydd. ' | i ) TULLBERG, FÖRTECKNING ÖFVER SVENSKA PODURIDER. 151 A. Furcula usqve ad tubum ventralem pertinens. 38. I. palustris (GMEL.) 39. Setosa. Antenn&® capite longiores, tribus artieulis exteri- oribus fere equalibus. Unguiculus superior dentibus 2 armatus. Denticuli mucronum 3. Long. 4 millim. Af denna art har jag funnit följande tre färgvarieteter: I. riparia (Nıc.), I. annulata (Nıc.) och I. unicolor. Hos alla dessa kan grundfärgen variera mellan brunrödt, violett, gult, grönt och nästan svart. De två förstnämnda färgerna tillkomma dock mest I. annulata, under det att I. riparia merendels har grönaktig grundfärg och I. unicolor vanligen är helt och hållet gulgrå eller nästan svart”). Hos varieteten riparia finnes på denna bottenfärg ett mörkt band utefter ryggens medellinie, som stundom är begränsadt af tvenne ljusare, hvilka åter i sin tur kunna utåt begränsas af två mörka. Stundom saknas dock alla dessa senare linierna. Hos /. annulata begränsas hvarje segment bakåt af en svart rand, och hos ZI. unicolor finnes, så- som namnet antyder, alls ingen mörkare teckning. Måhända skola alla dessa varieteter vid undersökningen af ett rikare material, än jag haft att tillgå, visa sig vara sjelf- ständiga arter; men då jag å ena sidan funnit en mängd ex- emplar, som till sin färg tyckas bilda tydliga öfvergångar dem emellan, o8h å andra sidan aldrig kunnat upptäcka den minsta formolikhet, har jag tillsvidare icke kunnat betrakta dem såsom annat än färgvarieteter af samma art. Varieteten annulata visar sig mest bland mossa 1 barrskog och unicolor i trädgårdar, under det att riparia merendels före- kommer på fuktiga ställen, såsom bland tång på hafsstränder, bland säf på sjöstränder och 1 gräset på sanka ängar. Jag har denna art från Jemtland, Wermland, Uppland, Bohuslän, Skåne och Gottland. I. olivacea n. sp. Parce setosa. Antenn® capite longiores, articulo tertio breviore qvam qvarto, non longiore qvam secundo. Dentieuli mueronum 3. Long. 14 millim. Olivbrun. Uppsala, pä ängar tillsammans med föregäende. Hos mörka exemplar frän Skäne har jag funnit tre rader svart- aktiga fläckar utefter ryggen. 40. I. maritima n. sp. Parce setosa. ‘Antenne capite longiores, artieulo tertio -breviore qvam qvarto et longiore qvam secundo. Dentieuli mueronum 3. Long. 14 millim. 3) På denna grundfärg synas alltid en mängd bleka punkter och streck, men då dessa tyckas vara i det närmaste lika ej blott hos alla varieteterna af denna art, utan äfven hos de öfriga arterna af detta slägte, utelemnar jag dem helt och hållet i dessa beskrifningar, som endast afse att framhålla de vigtigaste olikheterna mellan arterna. 41. 42. 44. 152 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-VKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Färg gråblå. Vid hafsstränder under tång. Ytterst allmän åtminstone i Skåne, Uppland och på Gottland. I. tigrina (NIc.) Parce setosa. Antenne capite non longiores. Furcula gracillima. Dentieuli mucronum 3, alius post alium insertus. Long. 1 millim. Färgen gråblå. Funnen i spanhögar i Uppland, Söderman land Och på Gottland. I. crassicauda n. sp. Non setosa. Antenn& capite non longiores. Furcula erassa. Long. 1 millim. RR Färg svartblä. Sparsamt under uppkastad tång på Gott- lands östra kust. Ett enda exemplar har jag lyckats finna i Skåne, likaledes under tång. Furcula non usqve ad secundum segmentum abdominis pertinens. I. sex-oculata n. sp. Ocelli 6, 3 in utroqve latere capitis. Mucrones bidenticu- lati.. Long. 14 millim. Färgen en stundom med tvenne långsgaende rader af svarta fläckar på ryggen. Förekommer temligen sparsamt bland uppkastad tång på östra kusten af Gottland. I. qvadri-oculata n. sp. Ocelli 4, 2 in utroqve latere capitis. Mucrones bidenticu- lati. Long. 1 millim. Lätt skild från föregående genom sin gråblå färg. På fuk- tiga ängar vid Uppsala, äfvensom i blomkrukor. I. qvadri-denticulata n. sp. Ocelli 16. Dentes furcule apicibus appropingvantes, mu- crones qvadri-denticulati. Long. 14 millim. Färg blå. Tagen i stort antal på Gottland under den lösa barken af några nedhuggna träd. I. minuta n. sp. Ocelli 16. Dentes furceule breviores qvam manubrium, muerones tridentieulati. Long. + millim. Lätt skild frän föregaende pä de korta och jemnförelsevis tjocka gaffeltänderna. Färg gråblå. Tagen i stort antal i en spånhög på Gottland. | T. alba n. sp. Ocelli nulli.. Dentes furcule manubrio duplo longiores. Mucrones bidentieulati. Long. 1 millim. Under träbitar vid Uppsala och på Gottland. Helt hvit. TULLBERG, FÖRTECKNING ÖFVER SVENSKA PODURIDER. 153 Subfam. III. Lipurin®. Corpus elongatum, segmentis novem, qvorum primum qvoqve in dorso censpicuum. Caput porreetum. Antennz articulis qvattuor, capite non longiores. Organa postantennalia nonnumqvam adsunt. Instrumenta cibaria saepissime mordentia, interdum sugentia. Pedes unguieulis 1—2 armati. Tubus ventralis brevis, vesicis haemispha- rieis. Füreula aut nulla aut in ’antepenultimo segmento abdominis inserta. Sqvam» Aulle, pili pauci sparsiqve, cutis perspicue gra- nulata. Till de förut af mig funna och beskrifna ?) arterna af denna grupp har jag här att tillägga sex, af hvilka två synas mig vara ty- per för nya slägten. Gen. X. Podura (LINNE). Ocelli 16. Unguiculus inferior nullus. Furcula usqve ad tu- bum ventralem pertinens. Supra aperturam ani nulle spins. 48. P. agvatica Linn. Funnen pä vattensamlingar i en skogspark nära Uppsala. Gen. XI. Achorutes (TEMPL.) Ocelli 16. Unguiculus inferior parvus, interdum nullus. Fur- eula parva, non usqve ad tubum ventralem pertinens. Supra aper- turam ani spe spins 2. 49. A. murorum (BoURL.) Träffas stundom i oerhörd mängd på fuktiga ställen i trak- ten af Uppsala. På Gottland ytterst allmän under tång. 50.- A. purpurescens LBK. Funnen i Uppland, Södermanland och på Gottland under träbitar i närheten af ladugårdar. 51. A. armatus Nic. Anträffad i stort antal på spänhögar vid Uppsala och på Gottland samt under tång på Gottland och i Skåne. 52. A. manubrialis TBG. Tagen i Uppland ‚flerestädes. ‚53. A. rufescens Nic. Skäne. 54. A. ununguiculatus TBG. Funnen blott en gäng vid Uppsala under barken af ett träd. 55. 4. inermis n. sp. Unguieulus inferior nullus. Dentes fureule mucronibus vix duplo longiores. Spins® anales nulle. Long 1 millim. Färgen gråblå. På mossa i en skogspark vid Uppsala. ?) Se: TULLBERG, Skand. Podur. af underfam. Lip. 154 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Gen. XII. Xenylla TBG. Ocelli 10. Unguieulus inferior nullus.. Furcula parva, non usqve ad tubum ventralem pertinens. | Utom i ocellernas antal finner man äfven i hoppgaffelns be- skaffenhet en tydlig skillnad från föregående slägte. Leden mellan gaffeltänderna och deras ändsegment är nämligen hos Xenylla sär- deles otydlig. $ \ 56. X. maritima TBG. Tagen under tång i Bohuslän och på Gottland. Förekom- mer äfven i Wermland och Skäne. 97. X. brevicauda TBG. Allmän under mossa i trakten af Uppsala, äfvensom på Gottland. | 38... X. nitida n. sp. Undiqve nitida. Furcula parva, dentibus vix longioribus : qvam unguiculis. Spina® anales perparvze, Papua gracilibuß affixe. Long. 1 millim. | Färg temligen mörkt blåaktig. Genom sin glänsande hud skild från föregående, som är pruinös. Äfven analtaggarnes papiller äro olika. Funnen under den lösa barken af en stock utanför Uppsala. Gen. XIII. Anurophorus (Nıc.) Ocelli 16. Organum postantennale nullum, unguiculus inferior et furcula qvoqve desunt. 99. A. laricis NIc. Under barken af träd omkring Uppsala och under mossa pa Gottland. Li Gen. XIV. Lipura Burm. Organa postantennalia transversalia. Ocelli desunt, sed puncta ocellis similia in toto dorso sparsa. Unguiculus inferior major. Furcula nulla. | 60. L. ambulans (LINN.) (Ni1c.) Funnen i Uppland. 61. L. armata TBG. Ytterst allmän på jorden i trädgårdar i Uppland och Skåne. Äfven funnen på Gottland. 62. L. inermis TBG. Denna art, af hvilken jag, då den först beskrefs, endast hade tagit ett enda exemplar, har jag sedan återfunnit på samma : ställe fastän sparsamt. Gen. XV. Anurida LABOUCLB. Organa postantennalia circularia. Ocelli 10 aut nulli. Puneta ocelliformia ut et furcula et spins® anales desunt. TULLBERG, FÖRTECKNING ÖFVER SVENSKA PODURIDER. 155 63. A. granaria (Nıc.) I Uppland, Södermanland och på Gottland under murkna träbitar. Gen.- XVI. Trisena n. Organa postantennalia nulla. Ocelli 16. Unguiculus inferior nullus. Furcula perparva, dentibus papilliformibus. Spins anales 3. Detta slägte liknar fullkomligt Anurida till mundelarne, hvilka således äro betydligt transformerade, om också icke såsom hos föl- jande båda slägten. 64. T. mirabilis n. sp. Pallide cinereo-coerulea. Long. 14 millim. Några få exemplar af denna art har jag funnit dels under träbitar vid en ladugård i Uppland, dels under tång på Gott- land. | | Gen. XVII. Pseudachorutes n. Corpus suberassum non tuberculatum. Instrumenta cibaria ad sugendum accommodata. Ocelli 16. Unguiculus inferior nullus. Furcula parva, ad tubum ventralem non pertinens. Spin» anales null. Mundelarne säsom hos följande slägte. 65. P. suberassus n. sp. Pallide cinereo-csruleus. Long. 14 millim. Endast några få exemplar anträffade på Gottland en spånhög. . % Gen. XVIII. Anura GERV. Corpus suberassum, tuberculatum. Instrumenta cibaria ad su- gendum accommodata. Unguiculus inferior ut et furcula et spinae anales desunt. 66. A. muscorum TEMPL. Temligen allmän i Uppland, Södermanland, Skäne och pä Gottland. SUTTON SKR 3% N | vå Ä N | kö RTP ER AI LSE LE 3 ER N ar Å IS POREDRT = \ F hehe MAST > 1 x N fi s x . \ < / Be | { h y t N : 2 ws D N 4 1 > - z LÄ 1 157 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 1. : Stockholm. Hydrografiske lakttagelser under en Fangsttour 1870 rundt om Novaja-Semlia ved Epv. H. JOHANNESSEN. Tafl. II. [Meddeladt af A. E. NORDENSKIÖLD d. 11 Januari 1871]. Den Ilte April kl. 6 Eft. afgaaet med Skonnert »Nordland» fra Tromse med Bestemmelse til Ishavet ved Novaja-Semlia; ankom til Vardoe den 14:de kl. 6 Eft. Fra Vardo’ seiledes den l5de. Vind afvexlende, ved Iskanten udenfor Hvedesoen den 17de. Den 18de ved midd. 69° 46 N. B.; L. 40° 47 o. f. Gr. Iskanten tynd og brakket, tet men ikke fordelt, danner ostlig og nordostlig, vestlig og sydvestlig Retning. Styres Ostover langs Iskanten til Midd. den 20:de. Sted 70 7 N. B;L. 42° o f. Gr. Isen danner nordostlig Retning, tynd og tet Fastis. Fra 20de til 22dra Eft. Storm af NW, hvorefter den leier af. Kl 2 Eftm. en Seiler isigte med Nedflag paa Storriggen. Ved nzrmere Undersogelse befandtes det at vaere Skonnert Syd- kap af Tromse, Skipper J. ISAKSEN, Skibet under Forlis; Mand- skabet reddedes, med hvilket der 'seiledes til Varde og hvortil naaedes den 25:de kl. 9 Eftm. Den I1ste Mai seiledes atter fra Varde kl. 51 Eftm. for afvexlende Vinde ostover til Form. den 6 Mai, hvilken Tid brekket Fastis isigte. 158 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. : i Midd den 6 Mai 69° 46' N. B; L. 43° 36 o f. Gr. i lidt fordelt Is. For afvexlende Courser til den 8de Form. Cap Ka- nin-nos isigte 2 a 3 Mil af i sydvestlig Retning. Iskanten ligger i Bue omkring Kanin-nos 2 å 3 Mil af, lidt fordelt vestover,.ost- over tet og fast i Landet. 2 Omkring Kanin-nos fra 8de til 30te Mai, da Isen fordeltes lidt nordover, hvorpaa seiledes i afvexlende Coürser gjennem lidt fordelt Fastis til den 2de Juni kl. 12 Midd., da der naaedes aabent Vand. Kl. 6 Eftm. peiledes Nordostpynten af Kysten ost for Kanin-nos. I Sydvest 4 Mil af efter Gisning. Reisen fort sattes ostover mod Kalgujev. | Den 3 Juni styres nordover paa Vestsiden af Kalgujev 1a 2 Mil fra Land. Eftm. ved Nordostpynten, hvorpaa ligger Skruis‘ og Fastis tet op, uigjennemkommelig og i store Flanger, dan- ner vestlig Retning. 3 Den 7de ved Nordsiden af Oen Kalgujev. i Den Sde styres ostlig og sydostlig langs Landet mellem samme og Iskanten, som ligger 4 og 4 Mil og mindre fra Land Den 9de nordost for Kalgujev 3 a 4 Mil fra Land ved Is kanten; 32 Favne Vand; Bund blod Leer. ee si Den 10de sydover mellem Malaja-Semlia og Kalgujev ved Iskanten, som er tet'og uigjennemkommelig i alle Retninger Bern ostover. ee D Den Ilte kl. 10 Form. passerede Sydostbanken paa Kal- Pre gujev; denne Bank er 3 Fod over Vandet i Flodtiden. Siden ee styredes vestover og rundt Kalgujev-Oen. ea Den 15de Bauter nordostlig gjennem tynd Is, der er lidt. fordelt, dog i store Flenger 8 a 10 Mil nord for Kalgujev. = — Den 17de Bauter gjennem tet Is i nordostlig Retning Obser.: Midd. 69° 53' N. B.; L 52° 3 o f. Gr ] Den 18de fast i Isen og tet omringet af Is paa alle Kan- ter; Sted Midd. 69° 35' N. B.; L. 50° 34' o. f. Gr. 46 Favne Vand, blod graa Lerbund. Y Den 19de Isen lidt fordelt. bauter i nordostlig Retning. Beer JOHANNESSEN, HYDROGRAFISKE IAKTTAGELSER. 159 Den 20de holder krydsende nordover gjennem tynd Is; Sted Midd. 70° N. B.; L. 51° 30’ o. f. Gr. Den 2ide Bauter gjennem tet Is til kl. 12 Midd. da der naaedes klart: Vand; derefter styredes nordostlig. Obsv.: Midd. 2714" N. B.; L. 50°.48 o. f. Gr. Den 22d kl. 11 Fmd. Novaja-Semlia i sigte 5 Mil fra Land efter Gisning. Cap Tscherni og Cap Kuschni kjendes. Siden styredes ostlig langs Landet gjennem enkelte Isstykker til hen- imod Sakanikski-Oen, hvorfra Isen laa tet ostover, dog brak- ket, ikke Skruis, der danner sydostlig og sydlig Retning, ganske tet i Kanten. Den 23d holdes krydsende vestover og bestemt videre nord- over.- Stille klar Luft. Den 12te Juli kl. 7 Find. passerede Nordostpynten af Oen 'Waigatsch paa 4 Mil ner. Fra Pynten styredes Nt.O 4 Mil hvor Iskanten laa ganske tet og danner sydostlig Retning; derfra styredes langs Iskanten i samme Retning og ostover langs 'Samojedeland 2 Mil af alt eftersom Iskanten ligger. Isen tynd og Strommen s&tter ostover uden at skifte og det uden Foran- dring ved Vinden. | Den 14de gaar til ankers 3 Mil ost for Mjestni ©. Da der var ankret, kom en liden Baad fra Land, hvis Bes&tning var en Mand og to Kvinder, hvoraf den ene havde et lidet Barn, der laa i en Trakasse indhyllet i loddent Rensdyrskind. De Bde endel Ferskvandsfisk med sig, hvoribland en Lax. Man- den kastede Fisken ombord, hvilket var et Tegn paa at han vilde s&lge den eller bortbytte den imod andre Varer och der- efter kom de alle ombord og blev budne i Kahytten; Manden syntes iser at vere glad i Spirituosa, hvorimod Kvinderne vare x mere tilbageholdne, dog gav den Ene ved Tegn tilkjende, at hun 'vilde have en Flaske Rom, og da der bedes hende en halv- fyldt Flaske, lod hun ved Tegn forstaa, at hun vilde have en fuld, hvilket strax indvilgedes. Deres Sprog syntes at vere blandet med Russisk og kjendtes enkelte norske Ord. Deres | R . . ame var just ikke tiltrekkende; Nxsen var i almin- 160 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. © delighed lav, flad og liden, desuden vare de frygtelig skeloiede; Nogle havde skjev Mund. De vare af Middelheide. Vi gik iland og traf omtrent 30 Personer, der tilherte 4 Telte. De havde lange Stenger med Landser paa; desuden havde de Ge- verer. Kvindernes Pynt var meget udstafferet, hvilket vidner om ikke liden Kunst; en Hatte, der lignede vore Damers i Form, var udsyet oven og bag med Skind og deriblandt Toier af for- skjellige Farver. Bag i Nakken og over Skuldrene hang en Mengde Ringel af Messing. I Orene havde alle Kvinder Noget; de unge Kvinder havde Ringe af Metal med indfattede Stene; de z»ldre havde Leder- remmer og Uldbaand i Örene, hvilke hang lige til Skuldrene. Mendenes Dragt lignede vore Lappers, den var af Skind; dog, ogsaa af Toier. De havde brede Lxderbelter. Hovedbedknin- gen var en Hue af Skind, der var formet aldeles efter Hovedet. Uagtet deres Udseende vare de neppe uden Venlished eller modtagelige for den. Da vi modte dem stode de opstillede i en Rekke med Kvinderne bagenom; de toge Huen.af og bukkede, da vi hilsede. | Den I15de lattedes Anker og styredes nordover fra Land. mod Iskanten, som laa .2 Mil fra Land; det var brakket Fastis og lidt fordelt; den danner Retning langs. Landet ostover. = Ved Iskanten 18 Favne Vand. 1 Den 16de, holder krydsende ostover mellem Landet og Is kanten, som laa 2 a 3 Mil fra Land. Sted Midd. 69° 41’ 34% N. B.; L. 64° 47’ o. ff Gr. Paa Stedet 10 Favne Vand med bled Lerbund. Derefter styredes nordover til midt paa Kars- kajabugten, hvor Dybden var 13 Favne med blod Lerbund af graa Leer. Over Landet i Syd saaes heoie Fjelde i det Fjerne med Snebreer, hvilke antoges at vere Uralbjergene. Ved Ky- l sten er Landet lavt, gront bevoxet med Senegre&es. Den 17de Juli til den 3de Aug. Krydsende for afvexlende ' Vinde og forskjelligt Veir og under forskjellige Isforholde, dels tet og dels fordelt, dels Skruis og dels br&kket Fastis. JOHANNESSEN, HYDROGRAFISKE IAKTTAGELSER. 161 Den 4de Aug. ved Scharapovi-Koschki-Bankerne. Enkelte smaa Isstrimler mod Landet tynd og fordelt; vest og nordvest- lig ingen Is; 15 & 16 Favne Vand uden Bund; intet Land i sigte. Den 9de Aug. Sted: 71° 21’ N. B.; L. 66° 20' o. f. Gr. med Land isigte. Enkelte smaa Isstrimler ved Landet, divieret Mis- visning 24° NO. Den Ile Aug. paa 71° 48 N. B. 2 a 3 Mil fra Land. Dybde 10—22 Favne Vand. Ingen Is, hei Krabsjoe af NNO med grumset Vand. Dybde 10 Favne. | Der seiledes derpaa over til Novaja-Semlia i Hensigt at er- holde Vand og Ved. Den 17d Novaja-Semlia isigte. Kl. 3 Fmd. antagelig Cap Distant; der dreves derpaa for Storm og i isfrit Hav til den 19d, da Stormen flaues af; gaar mod Land. Ved denne Kyst nordover saaes en storre Ma&ngde af Rakved (Drivtommer). Den 21de torner kl. 3 Efm. Observ.: 73° 48° N. B.; L. 58° 2 o0.f. Gr. Der saaes circa 20 St. Vildren. Den 22de lettedes Anker med Bestemmelse ostover; afveks- lende nordlige og nordostlige Stormvinde til den 28de Midd. 28de 72 5 N. B.; L. 69° o. f. Gr. 23 Favne Vand med Bund. Ob- serveret divieret Misvisning 20° NO. Den 29de Sted: 73° 3% N. B.; L. 68° 10° o. f. Gr. Her saaes en Granstump 1 Fod i Tvermaal 8 Fod lang. Den 30de Sted: 73° 55 N. B.; L. 69° o. f. Gr. Stromnien synes at satte nordvestlig, hvilket hidrorer fra, at den langs Samojedelandet gaaende Strom meodes med Obflodstrommen. Dybde 10, 20, 24 Favne Vand med blod grenagtig Leerbund. Dette Leer var markeligt ved sin smukgronne Farve; det var fint og blandet med Sand. Den 3lte Storm af NO. Midd. 74° 39 28" N. B.; L 7!’ 43' o. f. Gr. Dybde 12, 13, 14, 16 Favne til kl. 7 Efm. da der blev 20, 21 Favne med blaa Leerbund. Kl. 8} vender og staar sydover, da Vinden er ostlig, 16 Favne Vand med Bund. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 1. 11 162 ÖrTVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ; Den lde September 10 Favne Vand, hvorfor vendes kl. 10 Fmd. og styres nordover. Sted. 74° 39 N. B.;L. 73° 10 o. f. Gr. Ved Observ. 11 Favne Vand. Kl. 8 Efm. 30 Favne Vand med Bund. Vandet brunt, dog ikke grumset, ikke koldt, ikke salt, id Nödsfald brugeligt til Mad og Drikke, hvorfor fyldtes nogle : Fad. Strömmen setter nordover. Den 2de September styres Nt.O.; 3 store Isblokke, Isbjerg- is passeredes Fmd.; desuden ingen Is. Sted Midd.: 74° 13# N. B.; L. 79° o. f. Gr. Observeret: divieret Misvisning 304° NO. Eftermiddag styres nordvestlig med 5 a 6 Miles Fart. Kl. 3 I Efm. saaes en liden Isstrimmel af Kravlis, som har ligget ved R Landet. NVandet har fremdeles brun Farve. Den 3d styres vestsydvestlig 7 Knobs Fart: Midd. 76° 48 47" N. B.; L. 74° 45 o. f. Gr. Nordostkysten af Novasemlia isigte kl. 3 efm. ret forud 3 Mil af efter Gisning i taaget Luft. Vandet jorandrede Farve idetsamme fra brunt til blaat. Aar- era ze x sagen til denne Farveforandring er at Strömmen fra Ob og. Jenesey mödes ved Golfen vestenfra for Cap Naso!). — Kl. 4 efm. ved Landet. Her er enkelte smaa Isstrimler tet ved Land, hvilken Is sandsynlig var hidfort fra den sterke Storm af nord- ostlige og nordlige Vinde, der bleste hele Angust Maaned. Da SIEHE ES IE — — ingen Is hverken kunde sees paa Vandet eller dens Narhed no- gensinde merkes af Luften, saa er det höist sandsynligt, at det hele Hav er aabent maaske til Cap Severovostotskny. Landet i paa Novaja-S -Semlias Nordostpyrne er hoit, dog ikke Fjeld; Land og Mose men ikke Gres. Af Rekved var der en stor Maengde, hvoriblandt saaes Linebörer (Dubbel), hvilket tydede hen paa, at de vare hidforte fra Lofoten eller Finmarken med 'Golf- | strömmen. Ingen m&rkelige Stenarter saaes. | Ophold ved denne Kyst til den 9de Septb. kl. 12 Midd. da Cap Naso !) passeredes paa + Mil ner. Observ. Midd. 77° & | N. B.; L. 71° o. f. Gr., og er 12—14 kvart Mil i NW fra det ER forst passerede 'Sted den 3 Septbr. Fra Cap Naso !) for Bu- | ©, renski-Oerne!) misvisende Vest 3 Mil til de ere passerede; siden !) Cap Desire. JOHANNESSEN, HYDROGRAFISKE IAKTTAGELSER. 163 sydvestlig langs Landet til 13 Septbr. Observ. Midd. 75° 8 25’ N. B. en Mil fra Land. Kl. 4 Efm. passerede “Admiralitet Halvoen paa 4 Mil ner; Kl. 10 ankredes i Nord-Salmoner- Fjord for at gjore Skibet klart til Hjemreise. Den löde Septbr kl. 3 Efm. lettedes Anker med Bestemmelse at afgaa til Tromsö, der naaedes den 4de October. 164 ÖFvERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. N ” Barometer og Thermometer Iagtagelser. 5 : | Barome- Thermo- ; Barome- Thermo- 4 Datum. | Time. ah moon Datum. | Time. er met Maj. 19: male 234 14° 16. fm. 01+ 1°%% 2 en os Og aa. ” j 11 fm. 2 0 | | : : fm.28 2 0 ET ? 3 efm.| » il 0 ui er R 12 m. 2+ 1 | fm./28 0|— 058 4 | An sr 1 18. 10 efm 0,5 i | MM | | | | 12 md 3+ 3 4 | ; fm. 2 22 | | 5 a al, 0 0 19 97 efm. 2000-20 il i He „12 man 171 + 6 0 + 4 M | i | 3 efm.» 2 10,5 ; 9 efm.|» 21 0 4 | | 4 | | | N | 18 em27 | 3 21. |9 efm.?7 20 — Or | | | | | | . h | 8 SK cms 16, 2 2. 10 em 2 0 | | fe 0+5 08 er m 0 | slim az aa 15 9 em a i Ko: 12 miblekt ser 1% ja |8 #md.er 20 + 3 me | ; 8 efm.|» 14 | + 05 De 9 efm.|» 211+ 1 | [10 fmd.27 211+10 |G 11208. fmdi 28 0 1 25. 4 | i; 99: en 22 jg HE man 241 9 ala + & | 18 em» BN 05 1 94 'efm.|» 20) 20 | | 8% fmd.27 16|+ 5 I na 27.0 | 2 Lean iR © jr | 91 efm.|» 18/+ 2,75 | 9 mar el | = 28. 14. 8 efm.28 : 1,5 8 | a) | 35 5 |8 mus + ı 5 | 84 fma27 3)+ 37150 ; 8 efm.|» 5 0 } 9 efm.28 LE Se 1) Till observationerna användes en aneroid barometer, som icke blifvit behö- - rigen korrigerad; uppgifterna kunna derföre endast betraktas såsom relativa. N. _ JOHANNESSEN, HYDROGRAFISKA IAKTTAGELSER. 165 fa | Time, | meter || Datum. | Time. |Prreme-| Therme: 4 Gö imalageı ar 8° (5 | alas m + 6 é 93 efm. | » 5 + 05 j 9 efm.» 3 + 15 a1, | 9% fmå28 ale 3 (0 mau 6|+ 35 “ 110 efm.l » 2| 0 i 81 efm.|» 95 + 07 | mi | 8 ma 28|— 05 17 10: mas 115|+ 3 wg ine 0+ 1 "19 efm.» 135|+ 05 | 10 fmd.28 14 |+ 85 DRS em. sö | | 83 efm.28 0+ 15 CE EEE ONT å 11 fmd.28 = 4|/+ 10 FR KE 9 |+ 3 10 efm. » 22033 Bremen Bel. ÅF 10% fmd.28 7 |+ 35 4. 1 fmå. 20. | ne 6/+ 10 0 ER al le 8 m. 7 + 4,5 | 11 md. 65 + 85 5. 21. 9; efm. » 10 + 2,25 8 efm.|» 9 + 3 | 8% fmå28 + 0 10 mals 9 |+ 6 © 10 _efm.!|» AERO Er | 8 er N CA 8 fmd.27 2 +5 |9 fmål28 11 |+ 4 EI | 23. 91 efm.|» ad 8 em.» FORE 19 mas 0|+ 2 Bl | 4. |8 efm. 10 100 emılazın 03 | £ Lis a 9. | 81 fmd. 27 23 + 2,75 95, 8} efm. 28 9,5 2 5 9 efm.28 Ola 2 | 9 md.28 - 15 + 5 11 fmd.28 16 |—+ 24 2 | 91 efm. 27 23 + 4 zu 74 efm.| » » + 4,5 sc mu zu 13 8 27. |8& mas 3 | + 6 IE efm. » 22 + 35 94 fmd.27 185 + 4, Ze. a ® 28. | 81 fmd 28), 12 |+ 8 eim.| » 24) 5 ja 0 mar 23 + 8 29 | % mas 95 + 13 9% efm.| » I) I Er 81 efm.| » 7|I+ 85 | ja 10 fmd.27 194 5 30 |9 mals 5 |+18 j 9 efm.|» 22|+ 3,25 84 efm.| » 2 |+ 05 | watin | Time Pa | ee is 91 fm de Seele 19,5° 194 .efm.ip u 20,5] 7 5 91 fmd.27 21 |+ 45 [184 efm.28 0,|+ 2 a mar nr 9 £md.27 21.) + 3 ; 81 efm.l28 45l + 15 | "194 efm.|» zu a | N 84 fmd.28 15 + 55 | 5 8 efm.|» 0,5| + 12 [9 fmåf27 22,51 + 10 I 092 em m 10 s 9. £md.27 20 1 + Lil ö 8 efm » » + 7,5 3 9 fmd.27 17,5 + 6 , 81 efm.| » 19 + 4,5 | er 16 + 7 ; 9 efm.| » 13 + 2,75 h GE fanta lo Er 25 i 9 efm.!» 14,5] + 45 1 | 15 + 5 ; 9 efm.'» 17 +5 i 8 fmd.27 21 |+ 3,5 #97 emo Sales 9 fmd.28 6 | +115 14. St efm.| » 3 Ar 3,5 et fmd.28 2 |+ 15,5 d 5 efm.| » 1 | + 6,25 9, tmailas ı on 16. | | 8 Gun Las Datum. 29. 30. 3l. 166 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ] H 5 | Barome- | Time. | | ‚ter. 9 fund.28: 5,5! | meter. 8% efm.| » 6 9 imdı2sr 7 83 efm.| » 8 91 fmd.28 6,5 8; efm.| » 3 9 £fmd.28 55 | 9 efm.|» 7 7, fmd.28 6,5 |8 efm.|» 35 19 fmd.28 55 81 fmd. 28 7 9 efm.|». 8 10 £nd. 28 9,5 9 efm.|» 8 8, fmd.28 9 9 efm.|» 7 9 fmd.28 6,5 84 efm.|» 6 | 8 fd. 28 5 9 efm.|» 9,5 92 fmd.28 11 9 efm.|» 6 97 mdi2eme 3 81 efm.| » 3,5 9 fmd.28 6,5 8 fmd./28 6 12 md.| » 5 81 efm.| » 3 Thermo- | ++ ++ tt tt ++ > Fd oh FöoR en ee tf oto of o+ + | L> © Sr + = or JOHANNESSEN, HYDROGRAFISKA TAKTTAGELSER. 167 | å ı Barome- | Thermo- | HERE | Barome- | Thermo- Datum. Time. AS Datum. | Time. a el | Augusti. | 8 fmd.27 15 + 5° 16. IT fmd. 2 2251 253,707 1. | 14 efmj» 17,5) + 4 i I, One e fm Dar 22 ES | ES | ara 18, je. m |) mar 2» |+ 8» a 9 £md.27 1951 + 65 rel rerm.| se AI ng 10 em)» 14 |+ 25 |? mar 1 |+ 3 S 3 fmd.28 125) + 3 0 Termin MT 25 Ben ru 19 |9 mu 01 + 4 4 ' 9 £md.|28 8 +6 ; 51 efm.! » a 35 efm.ı » 35) + 3 30 Irma SSG 2 9 md. 6 | + 6,25 [94 efm.|» SA: oO. en 2 a 0 | mans 3 |+ 65 Ö 81 fmd. 28. 7 \+ 6 EO al DTE % em» 6|+ 2 2 Forbes 6. 4 9 —fmå./28 äl + 35 ; 81 efm.|» 2,5 äl 93 efm.| > > a 50 NG mdlaae ar 3 8 81 find. 6|+ 5 ER 9: efm. 27 22 |+ As K » 2 | | 2 efm 7,5| 4 | 9 fmd. 27 18 | + 3,75 9 9 £md.28 651 + 45 A | gu nl a +35 I H » 5 2 | | 95 efm u. lemaog oe 3 2. | na mals 2): 6 = en NE 9 efm|» 3 + 3,75 og 8: mdoz 2154 Ass 2 ala a4 a “19 em» 2254 4,5 91 | » 22,5 + 35 Sv 9 fmd. 28 1,5 Ju 5 3 8 fmd.27 22 |+ 415 NOT em)» 5|+ 35 a 03 (9 mus 7546 13 9 —fmåa.l28 3 |+ 3,25 ; OM efm.| » 10 + 35 33 efm. » 4 |+ 3,75 25 81 fmd.28 115)+ 5 n 0 fail A 35 ERS efm.lsı 10 VA u Sör bag 30 | ök mds 12 |+ 8 5 So rmdlaar Tal 4 ES em a 4 | | u Se, 9 ie ; I — efm.l » 1|+ 25 | | 3 Barome- | Thermo- o Barome- | Thermo- Datum. Time. De een Datum. | Time. FI | ne Septemb.| 9 Wemd. 28: . 8,51 + 3,5° 16 |8 mar 2a + 3°) ar em nos en ©) 8 em» a I nalaızer 20) EES 17 1.8 md. 22 NEN 2. 9 efm.|» 3,5 + 1 5 9 iefm.as- ER 91 fmd.2%&8 5 |+ 4 18 12 md 5,5 + 45 3. 12,7, mn: le ij 8 efm.|» 53 + 2 | 9 £md.27 2835| + 2,25 No 8 fmd.28 4 I+ As le) ara le. A " |8 em» SK SNS i TAN sänd OM 23, 7209, OR 83 fmd.l28 55 + 5 7 all efm.|280 25.2002 i 81 efm.| » 15 + 53 1 fmd.28 0 3, Seele 21 81 fmd.27 22 |+ 6 0002 0 feta a 18 efm.28 351 + 551 (8 081870 1mallaset zer er, es 99 |8 fmdas 2 ze “| 74 efm|» 8|+°8 © 19 ‚eimia7. 20) | wa 7 fund. 28 dal + 235 8 £fmd.277 16 +64 8. 5 efm.| » 9 + 1,75 23. 12 md.| » DEE al | | 8 efm.l» 20 |+ 27a 9 fmdi 280, 25: 265 3 | | Sense ÖA 2 9, 8, mal 18 |+ At | 2 . my ai. 10 £md.28 81|1+8 | 10305 [TO ai 8 fmd. 28 - 2 |+ 3 On mdE 3|+ 4,25 a IT Emd28, La E05 Si ee, 1 IR 5 å 8 efm.I» 6,5 + 2,3 | 9 fmd.27 231 |+ 6 198 81 efm » 9 Ir 0,75 8 efm. 3,5| IE 6 120 mnE|o» Du | 2 8. fmd.28 He 3 fmd.|28 35 + 0,5 97. 12 all 5 N 6. | 13. SF efm. ) 6 är 1,75 8 efm.! ; „ + 6.5 | 2 Emmen 3 Id i | 12° Im MS SK imd.28 2 + 85 || 28 4 efm.I». 125] + 93% 14. 112 md. » » SF 1,75 8 » » 11,5 + 5, | \ efm.| » 155 | 8 £md.28 5+ 7 15 IT nens RE RA EE 2,25] 29 4 efm.» 75 + 6b 5 8 eim.287 CORE mL 8 » |» 45) + 5 STOCKHOLM, 1871. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. urudal Färnäs Nusnäs Wika EEE frans & 2 |__ wo on De = \ = Kambriska lag Kambriska och Siluriska berg = : = EEE säuriska lag Ü = | EEE Lä jondlag Siljanstrakten. = = Täth o. tr.h. Schlachter & Seedorff, Srockt, BEI Br 54 Få „ Ofversigt af Kongl Ver. Akad. Fürk. 1675 Pralil 2 Prolil 1 betat ata Grit IEEE (yet tdekalk Profil 4 Al Cermentkalk Sfervistekiller Brett 8 Trinnelins / Tr skiffer I £ Leptenakalk Sandsten Ortwerkatk LE 77797727777 Profil 6. Proht 1 Di Profil 3 Profil * x = ER or N \ e— x | Längd sun 3000 6000 zum oa ou e =: z > u = = fat | Hoya ww Di sön 70 700 Fa 2 | Ols I Prstil & är Vängdskolan > häjdskatan KR Een 0 Lr Le TR 110 UNO Anlagt IR W Väl sonelania KART over NOVAJA SEMLJA. Den novdlige Deel alsatt etter Optegnelser al Ishavsfarer E.H.Johannesen. Utarbeidet 09 teqnet al Navigationslr. J.C Hansen TROMSO 1870. ‚ÖRVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 28. 1871. Ma 2. Onsdagen den 8 Februari. | Preses tillkännagaf, att Akademiens utländske ledamot Pro- fessoren F. A. W. MIQUEL i Utrecht med döden afgått. | | Hr ANDERSSON redogjorde för en af Fil. Kand. HULTING aftifven berättelse om den resa, hvilken denne med understöd af .demien under nästlidne sommar utfört till Dalsland för liche- nologiska forskningar. ; Hr S. LovEn beskref och förevisade ett af Kandidaten HUL- TING gjordt fynd af ett stycke kalksten med djupa håligheter, bor- rade af Helix hortensis; densamme förevisade en af Possessiona- ten BERGMAN till Riksmuseum öfverlemnad gåfva af ett cranium jemte ben af Bos Urus, funna uti en torfmosse vid Esperöd i Skåne. Hr TORELL redogjorde för det fynd af bernsten, som blifvit sjordt i Södra Halland, och hvaraf ett stycke blifvit af Hr VON MÖLLER öfverlemnadt till Akademien, samt meddelade en uppsats af Fil. Dir B. LUNDGREN om samma fynd och om en af honom utförd geologisk undersökning af fyndorten”; densamme redogjorde för de geologiska undersökningar i Dalarne, hvilka Hrr A. TÖR- NEBOHN, E. ERDMANN och D. HUMMEL under sednare åren Hr NORDENSKIÖLD föredrog följande uppsatser: 1:0) *»Om några märkliga isomerier uti den organiska kemien, af Adjunkten Dr P. T. CLEVE "; 2:0) »Nitriter af några platinabaser», af densamme”; 3:0) »Sulfiter af de isomera baserna platosamin och ja $i 3 Pr 170 platosemidiamin», af densamme*; »Alger från Grönlands inlands- is», af Docenten Sv. BERGGREN*. Sekreteraren meddelade a författarens vägnar följande upp- satser: 1:0) »Queletia, novum Lycoperdaceorum genus. Accedit nova Gyromitre species», af Hr E. FRIES”; Coleoptera Caf- frarie annis 1838—1845 a J. A. Wahlberg collecta. Curculioni- des», af Hr O. I. FÄHRAUS*. i Det LETTERSTEDTSKA priset för förtjenstfullt originalarbete beslöt Akademien öfverlemna åt Professorn vid Upsala Universi- tet C. G. MALMSTRÖM för hans arbete: »Sveriges politiska histo- ria från Kon. CARL XII:s död till statshvälfningen 1772», af hvilket arbete tredje delen under året utkommit. Det LETTERSTEDTSKA priset för förtjenstfull öfversättning be- slöt Akademien tilldela Hr C. A. KULLBERG för hans metriska öfversättning till Svenska språket af ARIOSTOS »Orlando furioso», af hvilken öfversättning fjerde eller sista delen blifvit under året offentliggjord. De LETTERSTEDTSKA räntemedlen för särskildt maktpålig= gande vetenskapliga undersökningar beslöt Akademien att använda till fortsättning af den undersökning af Dalarnes siluriska om tion, som redan förra året med Akademiens understöd påbörja- eu] des, och skulle äfven detta år dessa undersökningars utförande anförtros åt Lektorn vid Gefle Högre Elementarläroverk S. L. TÖRNQVIST. I Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Franska Regeringen. "Annales des Mines, 1868: 6; 1869: 1—2, 4-6; 1870: 1—3. Societe des Sciences Naturelles i Strasbourg. Memoires, T. 6: 2. Bulletin, 1: 1, 3-11; 2: 1-10. ; (Forts. s. 174.) 171 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 2. Stockholm. QUELETIA, novum Lycoperdaceorum genus, - ica . . ® x Accedit nova Gyromitr@ species. ST SH y Q N ’ ni | Scripsit E. FRIES. LIBRARY , Tafl. IV. [Meddeladt den 8 Februari 1871.] Nulla fungorum familia, ne dicam plantarum, tam insignia t a se invicem distantia genera offert ac Lycoperdaceorum. Exem- plo sint Podariner omnes, Batarrea, Husseia, Bromeia, Mitre- myces, Geaster, Diploderma, Lanopila, Sterrebeckia (perperam Mycenastrum dietum, cfr. Fung Natal.) Polysaccum, Favillea, Cenococcum etc., quorum singulum a reliquis tantum distat, ut typum peculiaris tribus facile prabeat. His addo novum Eu- ropzum: QUELETIA. Char. Peridium simplex, membranaceum, laeve, fragile, basi membranacea annulari marginatum’ et a stipite discretum, 'demum irregulariter dehiscens. Columelle rudimentum sistit sti- ‚Pitis apex in peridium intrans (cfr. f. 3.) Capellitii Hocei rari, ‚peridio undique affıxi, continui, contorti, ramosi, pellueidi. Spore |copiosissimz, coacervat&, brevi pedicellat®, globos&, verrucoso- echinat&. Stipes validus, carnoso-fibrosus, peculiari ratione externe Isolvitur in ramenta fibrosa. Unica cognita species: Queletia mirabilis Fr. Char. Peridium sphericum, album in dilute fuligineum trans- ‚iens; stipite valido lacerato, sporis fulvis. ERWERFT N 172 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Deser. Mycelium subterraneum, farinosum, canescens, e quo nascitur fungus, in substrato latens, donec magnitudinem ovi gallinacei nactus sit, dein emergens pr&bet peridium globosum, membranaceum, simplex, laeve, album; intus carnoso-molle, simile Lycoperdo celato. Post aliquot dies (8—18) explicatur stipes ex parte inferiori peridii, qua offert duas membranas, quarum su- perior format basin. peridii (analogam cum peridio interiori Ey coperdi caelati), inferior autem marginem, stipitis apicem cingen- tem. Stipes solidus, carnoso-fibrosus, albidus, rapide crescens, sepius curvatus, demum fuscescens et longitudinaliter in ramenta fibrosa 1. laminosa solvitur. Peridium emersum leviter fuscescens, admodum fragile, basi cinctum margine annulari, demumque undique irregulariter dehiscens. Peridii pulpa intra biduum & carne alba mutatur in sporas copiosissimas, pulverulentas, fulvas f. rhabarbarinas, foede inquinantes instar Lycoperdorum. Floce peridio ubique affıxi, sed parci, laxi, continui, pellucidi, contorti simplices 1. bifidi et apice leviter incrassati. Flocci stipitis apict haud affıxi sunt, cum pulpa a stipite discreta membrana in part infima peridi. Spore majuscule (0,006—10 m. m.), spherice 7 verrucoso-echinat&, breve pedicellat&, apicibus floccorum adfix& fulve. Estate, jove pluvio, enascitur e cortice vaporario, circulo formans. Ad Herimncourt Gallie detectum a cel. Dr L. QUELE? sagacissimo fungorum observatore, cui quoque dicatum volui. vu aa Unicum genus cum quo comparari potest est Sphericeps e& Angola, a cel. Currey descriptum in Act. Soc. Linn. Lond. XXW p. 270. Differt vero peridio margine nullo cincto, circumscisso capillitio partim membranaceo immixtis elateribus et sporis levi bus. Accedit porro stipitis fabrica, in Queletia Batarream in me: moriam revocans, cum vegetationis historia fere Phalli. ' ; Sed exstat alius fungus, nempe Zycoperdon herculeum Pall Ross. Reis, 1. p. 553, in ripa lacus inderiensis in arenosa Kirgi sorum regione lectum, cujus descriptio, quamvis incompleta, sin gulo verbo in Queletiam mirabilem quadrat. Sed locus, patri ca 173 etc. tantum recedunt, ut citare non ausus sim, forte vero altera generis species. Tab. IV sistit fungum paullo minorem quam in statu vegeto. Fig. 1, fungum integrum; f. 2, dissectum; f. 3 idem, monstrans apicem stipitis in peridio intrantem; f. 4 capillitium auctum; f. 5 poras maxime auctas. [77] Oblata occasione addo descriptionem nov&, maxime singula- ris Gyromitr@ speciel: Diagn. Mitra difformi, subrotunda cum stipit ecrasso, brevis- sımo, furfuraceo contigua, intus jarcta sed hine inde lacunosa, costis longitudinalibus apicem versus contortis. Deser. Habitus, substantia, color et qualitates Gyromitr esculente, sed cost longitudinales & curtipedis, ab utraque vero maxime differt mitra cum stipite contigua, instar Morchelle esculente, intus farcta !, hinc inde vero lacunis irregularibus variegata. Mycelium, terre immersum, insigne, album, subcarno- sum, in individuis subsessilibus transit in carnem, qua mitra | Gyromitra labyrinthica, n. sp. ‚fareta. Stipes, si adest distinctus, vix ultra 4 unc. altus, sed Upsalie in montibus Gotsundensibus bis terve lecta. Vide- Speciem hane paradoxam primo pro monstrositate @. escu- ent habui, donec plura videre licuit specimina. Confirmata est |specie Americana nempe Morchella caroliniana Bose in Berl. i Magaz. Naturh. Freund. 1811 p. 86. T. 5, f. 6, quae pariter intus ‚fareta et lacunosa, mitraque gyroso-costata, hinc mihi Gyrom. caro- 174 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. liniana. Hz dus species peculiare subgenus, Zacunaria dictum, forment. | Sunt qui Gyromitras cum Helvellis confundunt, at on major adest affınitas cam Morchellis, non modo characteribus, sed etiam vegetationis rationibus. Ut Morchelle semper vernales et in ciba- riis cum Morchellis zquiparand®. Vulgus quoque cum Morchellis jungit (Sienmurklor), distinguentes Helvellas sub nomine Biskops- mössor. Nexum cum Morchellis eximie confirmat Gyromitra la- byrinthica mitra cum stipite contigua. ‚ Icones speciosas servo, sed majores quam charta hujus operis caperet. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 170.) Från Direzione di Statistica i Florens. Meteorologia Italiana 1866—69. Pessına, G. Sullo stato attuale ed avvenire della meteorologia. Fir. 1870. 8:0. ; Från Societå Entomologica Italiana i Florens. Bulletino, Fasc. 2. Från Societa Geografica Italiana i Florens. Bulletino, Fasc. 4—5: 1—2. Från R. Instituto di Scienze, Lettere ed Arti i Venedig. Memorie, Vol. 15: 1. Atti, T.. LÖS 0, Från Teylers tweede Genootschap i Harlem. Archives, Vol. 2: 4; 3:0. WINGKLER, 1 ©: Description d'un exemplaire de Plerodactylus mi- cronyx. Harlem 1870. 8:o. Från Nederlandsch Entomologisch Vereeniging i Leiden. Tijdschrift, 2:a Ser. D. 5: 2-6; 6: 1. (Forts. sid, 180.) 175 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 2. Stockholm. Om några märkliga isomerier uti den oorganiska kemien af P. T. CLEvz. [Meddeladt den 8 Februari 1871.] Inom den oorganiska kemien torde icke finnas någon mot- svarighet till det stora antal isomerier, hvilka en så enkelt sam- mansatt atomkomplex som platina-klorur-amoniak erbjuder. Equivalentformeln för dessa isomera föreningar är Pt NH, Cl och enligt uppgift torde icke mindre än 6 eller 7 skilda kroppar af denna formel existera. Af dessa isomerier känner jag fyra med säkerhet. Den äldst bekanta föreningen är det gröna Mag- nus'ska saltet, som erhölls 1828 af MAGNUS genom direkt före- ning af platinaklorur med amoniak. Samma gröna salt erhölls sedermera af PEYRONE genom fällning af platinaklorur med klori- den till den första REISET'SKA basen (platodiamminklorid) och tolkades till följe af detta framställningssätt såsom ett dubbelsalt af platinaklorur och platodiamminklorid. Det afgörande beviset för denna åsigts riktighet lemnades af mig!), da jag fann, att silfver- nitrat dekomponerar saltet under bildning af platinaklorur-klor- silfver samt nitrat af platodiammin. År 1844 upptäckte REISET ?) en kombination af lika sam- mansättning med det nyss anförda gröna dubbelsaltet, men med helt olika egenskaper. Detta salt var gult till färgen och förhöll sig till silfversalter såsom kloriden till en bas med equivalentfor- meln Pt NH, 0, HO. Denna klorid erhålles ur platodiamminklorid genom förlust af dess halfva amoniakhbalt. 1) Om Amoniak Platina-föreningar. Upsala Vet. Soc. Acta 1866 p. 26. 2) Ann. de Ch. et de Phys. Bd XI. p. 417. 176 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Samma år, som denna gula klorid upptäcktes, fann PEYRONE!), att genom inverkan af piatinaklorur och kolsyrad amoniak på hvarandra bildas en gul förening, hvilken eger lika sammansätt- ning med det gröna saltet, men är skiljdt såväl från detta som från den nästan samtidigt af REISET upptäckta gula kloriden. Dessa begge gula klorider betraktades dock såsom sannolikt identiska ?), men att de icke äro det visades af mig uti en till Akademien inlemnad, men ännu icke offentliggjord uppsats (Om några isomera platina-baser). Uti denna uppsats visade jag att så väl REISETS som PEYRONES gula klorider voro klorider till olika platinabaser med samma equivalentformel Pt NH, O, HO samt uppställde såsom en möjlig förmodan, att olikheten vore att förklara dermed, att uti den Reisetska basen vore platinans begge frändskapsenheter bundna vid amoniak, men uti den isomera ba- sen blott den ena af de begge frändskapsenheterna bunden vid tvenne moleküler amoniak (diamoniak) eller, om man skrifver de begge kloriderna med atomistiska formler blir den REISET'SKA kloriden $$ NH, Cl NH, Cl och den PEYRONE'SKA II NH, NH, Cl Pt. a. Denna asigt delades af BLOMSTRAND uti ett bihang till min uppsats och han föreslog för den REISET'SKA basen benämningen ‚Platosammin och för den PEYRONE'SKA Platosemidiammin. Beviset för asigtens riktighet fann jag sedermera 3) da de begge kloriderna behandlades med anilin. Ur begge kunde erhållas isomera amoniak-anilinföreningar med equivalent-formeln Pt NHs, NH, C,,, Cl, men då den af platosammin erhållna föreningen kokades med jodkalium, afskiljdes anilinen och erhölls joduren på / NH3J å ; | RR} 3 a v INH, 7, och da den isomera af platosemidiammin erhållna för- eningen behandlades pa samma sätt, bortgick anilin jemte amo- INH; m (C = 12) erhölls. niak och joduren Pt INHLC Neo !) Ann. der Ch. u. Pharm. ol p. 1. (1844). °) Se t. ex. Graham Otto. Lehrb. 3 Aufl. B. 3. p. 978. Om nägra platinabaser, hvilka innehälla organiska radikaler. Öfv. K. V.-Ak. {örhandl. (Annu icke tryckt). 3) CLEVE, ISOMERIER UTI DEN OORG. KEMIEN. 177 Dessa reaktioner äro alldeles jemförliga med inverkan af jod- NH, NH, Cl | kalium pa platodiamminklorid (Pt NH, NHL Cl ) da man erhåller f NEG. J \NH,.J PEYRONE har år 1845!) uppgifvit att ännu flera föreningar Dt genom diamoniaks sönderdelning. med den gemensamma equivalentformeln Pt, NH,, Cl existera. Af dem har jag hittills lyckats erhålla en nemligen den bruna i qvadratiska glittrande taflor kristalliserande. Några försök visade mig, att denna kropp var ett platina- klorur-dubbelsalt af en platinabas, och, med ledning deraf, har jag lyckats att erhålla så pass stora mängder, att jag blifvit i stånd att utreda orsakerna till saltets isomeri med de trenne förut anförda föreningarne. Om man till en kall lösning af platinaklorur i klorvätesyra tillsätter amoniak i öfverskott, afskiljes företrädesvis platosemi- diamminklorid jemte nagot af det MAGNUS'ska saltet, och moder- luten fran dessa föreningar ger med en lösning af platinaklorur det MAGNUS'ska saltet, hvilket bevisar att platodiammin bildas samtidigt med platosemidiammin. „Jemte det gröna saltet er- hålles äfven det bruna, ehuru i gauska ringa mängd. Då det gröna saltet är så godt som olösligt i kokande vatten, men det bruna deri lösligt kan det senare fås rent genom att till moder- luten efter beredning af platosemidiammin tillsätta platinaklorur-/ lösning i öfverskott, koka alltsamman och filtrera hett, då vid lösningens afsvalning den bruna kloriden urkristalliserar i starkt glänsande, ytterst tunna, chamoi-färgade quadratiska taflor. Dessa ega noga den af PEYRONE uppgifna sammansättningen motsvarande equiv.formeln Pt.NH,.Cl. Behandlas denna kropp med en lösning af silfvernitrat erhålles en brun fällning af klor- silfver och platinaklorur samt i den färglösa lösningen stannar upplöst ett nitrat af en ny platinabas. Detta nitrat, som erhålles vid vätskans försigtiga afdunst- ning, bildar lättlösliga hvita kristallskorpor af tunna färglösa taflor. Dess atomistiska formel är Ann. der Ch. u. Pharm. 55». 205. 178 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. NH, HN, Ur nitratet har jag erhållit kloriden med saltsyra, men ännu Pt ae 0,200, 20 icke i sa stor mängd att jag kunnat analysera den. Kloriden kristalliserar väl uti färglösa, lätta taflor eller uti prismer. Om nitratet sättes till en platinaklorur-klorkalium-lösning, fås det bruna dubbelsaltet i quadratiska glittrande taflor. Sa- lunda är det så väl genom syntes som analys bevisadt, att det bruna saltet är en förening af platinaklorur med kloriden ie 7 Pt ns eh eller platosamisemidiammin klorid. Annu tyd- 3 ligare visar sig detta då det bruna saltet oxideras med klorsy- radt kali och saltsyra, hvarvid erhålles först oktaödrar af troligen kaliumplatinaklorid och sedan dessa utkristalliserat, sexsidiga gul- aktiga taflor alldeles lika till utseendet med kloriden Cl NH, NH, Cl NH, Cl CI hvilken jag erhållit genom behandling af det nyss omnämnda nitratet med kungsvatten. Denna klorid står midt emellan den GERHARDT'ska platin- Cl NH, Cl en amminkloriden Ptyng o och den GROS'ska platindiammin-kloriden = 3 (Gil Cl i NH, NH, Cl Kalt nn 2 a Dit NH, NH, Cl och bör derföre benämnas platinamisemidiammin Cl klorid. Basen till denna senare klorid står i samma för- OH : SN NH, NH, OH Ne NH, NH, OH hallande till basen Pt HN, OH som GROS’ bas Pt NH, NH, OH OH (NH, NH, OH INH, NH, OH Den bruna kloriden med equivalentformeln Pt, NH,, Cl bör till REISETS bas Pt enligt hvad ofvan blifvit anfördt, skrifvas atomistiskt NH,.TNH, Cl 9 3 3 2 [Pt TT ) PRO CLEVE, ISOMERIER UTI DEN OORG. KEMIEN. 179 Den blir fullkomligt motsvarande ett af mig förut framställdt platinaklorur-dubbelsalt, der den enkla amoniakens rol är öfver- tagen af anilin nemligen NH, NH, Cl DJ 3 3 - P 1 Hittills har jag icke kunnat erhälla dubbelsalt mellan platina- klorur och platosamminklorur och detta sa väl som formlerna för de sistnämnda dubbelsalterna synes gifva vid handen, att för bildningen af platinaklorur-dubbelsalter erfordras uti basen när- varo af diamoniak, som ger basen en öfvervägande positiv ka- rakter. | Liksom jag förut lärt känna en med det bruna saltet ana- log anilinförening, har jag äfven förut erhållit en klorid af en amoniak-anilin-platinabas, som motsvarar den ännu icke analy- f NH, NH, Cl NH, NH, Cl UNH; Cl C.H.ng ‚ AVilken er- = serade kloriden Pt nemligen Pt NH, NH, Cl hölis genom upplösning af Pt. ei uti anilin och lösningens afdunstning på vattenbad. Till de förut kända platinabaserna komma sålunda tvenne nya, men tyvärr har jag ännu icke för brist på material kunnat egna dem ett närmare studium. De atomistiska formlerna för de ofvan omnämnda fyra för- eningarne med den gemensamma equivalentformeln Pt NH, Cl blifva sålunda f( NH, NH, Cl TER NUS'ska klor ja I den gröna MAGNUS'ska kloruren Pt UNH, NI, Cl + Pt Cl, 2 den bruna i quadratiska taflor 2 (Pt a ENG OL NER cı 2 ara NH, Cl 3 den gula REısET’ska Pt NH, CI 4 den gula PEYRON'ska Pt > sd !) Se Om några platinabaser, hvilka innehålla organiska radikaler. Öfvers. af K. Vet.-Ak. förh. (ännu icke tryckt.) 180 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 174.) Frän Genootschap van Kunsten en Wetenschappen i Utrecht. Algemeente vergudering, 1870. ARMAN, P. H. Proeve eener geneeskundige plaatsbeschrijving van Leeuwarden. Utr. 1870. 4:o. Harrıns, P. Memoire sur le genre Poterion. Utr. 1870. 4:0. Från K. Natuurkundig Vereeniging i Batavia. Natuurkundig Tijdschrift, D. 31: 1-3. Från Societe Imp. des Amis de la Nature i Moskwa. Bulletin, TNE 223: 1E4: 1% Från Naturforscher-Gesellschaft i Dorpat. Archivs lea ISAR. BON 2: AIN lo VI Nar Bayul=25:27239: Sitzungsberichte, Bd. 1, 2: 8. 205-260; 3: 1. Från Naturforschende Gesellschaft i Altenburg. Mittheilungen, Bd 18: 34; 19: 12. Från Verein für Deutsche Nordpolarfahrt i Bremen. Berichte, Versammel. 1—10. Från K. Akademie Gemeinnütziger Wissenschaften i Erfurt. Jahrbücher, H. 6. Frän Observatorium i Kremsmünster. Resultate meteorologischer Beobachtungen 1868. Från American Museum of Natural History i New-York. Annual report, 1. Från Sociedad de Ciencias Fisicas y Naturales i Caracas. Vargasia, N:o 1-3, 7. Frän Hr Kapten John Ericson. STACKELBERG, O. John Ericson. Sthm 1866. 8:0. Från Stenografen-Verein i Innsbruck. PLAESELLER, J. Compendium stenographiz latine. Oenop. 1868. 8:0. (Forts. sid. 186.) nt scn 181 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens förhandlingar 1871. N:o 2. Stockholm. Nitriter af nägra platinabaser. au: 125 1 AON [Meddeladt den 8 Februari 1871.] Saväl platinans som flera platinabasers nitriter hafva blifvit först studerade af J. LAnG!), genom hvars, intressanta arbeten salpetersyrligheten visar sig uti dessa salter ega en i hög grad anmärkningsvärd fasthet samt benägenhet att bilda dubbelsalter, hvilket icke kan förklaras af salpetersyrlighetens basicitet. Sal- petersyrligheten är en enbasisk syra och borde af denna anled- ning icke bilda salter med flera olika radikaler. För att för- klara dessa dubbelsalter, måste man antaga, att det i salpeter- syrligheten trivalenta qväfvet uppträder med fematomig funktion uti dubbelsalterna, hvarigenom nitrosylgrupperna binda hvar- andra till dinitrosyl, trinitrosyl etc. alldeles på samma sätt som amoniak uti metallamoniakföreningarne, cyan uti cyandubbelsal- terna, thionyl uti vissa svafvelsyrliga salter o. s. v. Denna lära eller den moderna kopplingstheorien af BLOM- STRAND erbjuder en förklaring, som eljest torde vara svårt att finna. Särdeles märkliga äro de af BLOMSTRAND?) upptäckta kloro- och bromonitriterna: ) Om några nya platinaoxidulföreningsr, Upsala 1861, samt Om salpetersyrlig- hetens föreningar med några platinabaser. K. Vet.-Akad. Handl. Bd 5. N:o 5. 2) Om det fematomiga qväfvets kopplade föreningar. Öfvers. af K. Vet.-Akad. förh. 1869, 26 årg., p. 222. - 182 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Il - SR V Vv .NOCNOA 2 Iv .NO”NO f of Pt Cl NOSNON OM IM et os Pt Br, hvilka äro att betrakta säsom salter, fullt analoga med kloro- RAR ARA ©) © © ©) cyanuren I NCTNG 2 eller kloronitratet af platindiammin (GROS” bas) so.-o NH ON, | Pt Ch De af LANG undersökta platin-amoniak-nitriterna äro nitri- terna af platodiammin (REISETS l:sta bas) platosammin (REISETS 2:dra bas) dubbelsalter af dessa nitriter och platinanitrit samt en förening benämnd af LANG salpetersyrlig platinaoxidul-amo- niak. Af dessa fem föreningar ega trenne lika sammansättning motsvarande equivalentformeln Pt, O NO,, NH, nemligen NH, NH,.0.NO NO.0] a NH, NH, . 0. NO NO OT analog med den gröna MAGNUS'ska kloruren NH, NH, CI, OM NE NELL eo an) m Bit > NH, O NO RR, 3 ZN NH, O NO eller nitrit till platosammin NH, NHz. 0. NO ee Ne LANGS salpetersyrliga platina- oxidul-amoniak eller nitrit till platosemidiammin. Det sistnämnda saltet eller LANGS salpetersyrliga platina- oxidul-amoniak kan enligt BLOMSTRAND direkt förena sig med brom och klor samt ger då föreningarne NO.O.NH,”NH, ) IV NO.O. | Pt. Cl, eller Br, uti hvilka kloren och bromen genom silfversalters inverkan kan utbytas mot syre och syreradikaler. Uti en till Akademien inlemnad men ännu icke tryckt upp- sats har jag uppgifvit att LAnGs salpetersyrliga platina-oxidul- amoniak är att betrakta såsom nitritet till en med den andra CLEVE, NITRITER AF PLATINABASER. 183 REISET’ska basen isomer bas, som af BLOMSTRAND benämndes platosemidiammin. Dessutom visade jag att nitritet till platos- ammin eller till andra REISET’ska basen genom kokning med sal- petersyra oxideras, utan att nitrosylgruppen dervid undergär någon förändring. Produkten af reaktionen blef nemligen ett nitrito- nitrat af platinammin, hvars formel är NO.O.NH, 3 NO.O.NH, 200522007: och af detta salt erhölls genom inverkan af klorväte nitrito- kloro-nitratet NO.O.NH,) på Ol NO. ONES) + 0. NO; Fortsatta undersökningar hafva haft för ändamål att när- mare lära känna derivaterna af de begge isomera nitriterna af platosammin och platosemidiammin. Genom inverkan af klor och brom på platosemidiammin-nitrit erhöll jag de af BLOMSTRAND först framställda kloro- och bromo- nitriterna. Uti dessa salter ega de begge klor- och brom-ato- merna icke samma kemiska funktion alldeles såsom fallet är med kloren uti GROS” nitrat (N0,), 0, (NH,) a Pt (0, Dä jag nemligen kokade kloriden flera timmar med en till- räcklig mängd silfvernitrat, erhölls endast en kloratom utfälld såsom klorsilfver och produkten af reaktionen var ett basiskt kloronitrit af formeln a Pt 2 Saltet kristalliserar väl uti långa och bräckliga nålar af hvit eller gulhvit färg. Då kloronitritet kokades med silfvernitrit erhölls äfvenle- des endast den ena kloratomen fälld samt ett i små gula kri- stallkorn anskjutet salt, som innehöll såväl klor som silfver. Jag har ännu icke bestämt saltets formel. - Då bromonitritet SoK er Pt Br, kokade med silfver- sulfat erhölls äfven blott en atom brom fälld och ur lösningen 184 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. kristalliserade ett salt i gula väl utbildade kristaller jemte öfver- skott af silfversulfat. 1 Kloro- och bromo-nitriterna utvexla således vid behandling med silfversalter blott hälften af kloren eller bromen. Vid inverkan af svafvelsyrlighet pa kokande lösning af pla- tosemidiammin-nitrit antager vätskan flera olika färgnyanser och blir slutligen grön såsom ett nickelsalt. Dä den gröna lösnin- gen afdunstades och fälldes med alkohol erhölls en amorf smut- sigt grön fällning, som med lätthet löstes uti vatten med grön färg och vid lösningens afdunstning gaf en gummilik massa, som reagerade surt, upphettad med kungsvatten gaf amoniumplatina- klorid och försatt med platinaklorid gaf en fällning af amonium- platina-klorid. NO.0.H,N\ NO.0.H,NJ med brom samt ger då bromonitrit af samma procentiska sam- Platosammin-nitrit Pt kan äfven direkt förenas mansättning som det af BLOMSTRAND framställda kloronitritet af platinsemidiammin, men ganska olika till sina egenskaper. Bro- monitritet är vackert citrongult, svarlösligt samt kristalliserar i små rhombiska taflor, då deremot bromonitritet af platinammin anskjuter i långa, orangegula nålar. NO.O.NH;j S ä Saltets formel är NO.O.NH\ Pt Br, och motsvarande kloro- NOTOTNH, ) NO.O.NH,\ NO.O.(NH), | nitritonitratet Ng oo ‚ PtO,2NO, med klorvätesyra uti värme. kloronitritet är nästan ofärgadt eller svagt gult, kristalliserar i nitrit Pt Cl; erhöll jag genom dekomposition af rhombiska taflor och är ganska svårlösligt i kallt vatten. Om nitritonitratet i köld behandlas med klorväte utvexlas blott NO, mot Cl, såsom jag förut anfört, och man erhåller saltet NOTOTNE, i på ‚Cl NOTONH, | 0.00, Detta salt kristalliserar äfven i små svarlösliga nästan färg- lösa taflor. ; Bikloronitritet fälles icke af silfversalter och upplöser man tillsammans uti kokande vatten silfvernitrit och biklornitrit för [wall CLEVE, NITRITER AF PLATINABASER. 18 enas begge salterna till ett i hett vatten temligen lösligt och i små väl utbildade rhombiska taflor kristalliserande dubbelsalt, hvars formel är FR $NO”NO | 0.H,N\ Ag 0, \no-no f 0. Ba, Saltet innehäller sälunda uti samma molekyl både silfver och klor och är på sätt och vis jemförligt med monoklorättik- syradt silfver, hvars formel är 20800 I begge salterna är silfret bundet direkt vid syre och liksom kloren i nitritet är bundet vid platinan är den i monokloracetatet närmast bunden af kolet. Af silfversaltet har jag försökt framställa bariumsalt genom dekomposition med klorbarium, men erhöll blott klorsilfver, ba- riumnitrit samt kloronitrit af platosammin. Dinitrosylgruppens sammanhang upphäfdes saledes vid denna reaktion. NOTOTNB,) på |ONO, NOTO"NH,\ IONO, genom inverkan af salpetersyra pa nitritet af platosammin) utöf- Nitritonitratet af platinammin (beredt var en högst egendomlig inverkan pa kaliumplatinaklorur. Blan- dar man salternas lösningar tillsammans, förvandlas den bruna fär- sen till gul och småningom afsätta sig små och tjocka rhombi- ska taflor af gul färg. Dessa ega en sammansättning, som mot- svarar formeln: NO.O.NH,) Pt CI NH, \ Ci Då svafvelsyrlighet får a en nitritet af platosammin erhälles sulfit af samma bas SO.O. a Pt + = ‘ O derigenom 21 att 2 NO uttränges af en equivalent mängd S 0 Platinanitriternas ovanliga fasthet är högst egendomlig och påminner om de organiska s. k. nitroföreningarne. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh.. Arg. 28. N:o 2. 2 186 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 180.) Från Hr Konsul B. ‚Petersen i Ohrist-Church, Nya Zeeland. Haast, J. Report on the headwaters of the river Rakaia. Christ- Church 1866. F. — » » » headwaters of the river. dobs Waitaki. Ib. 1865. F. = = » » » geological Survey of... Canterbury. Ib. 1864. FE. — = » » » formation of the Can- terbury plains. Ib. 1864. F. | » » » geological exploration of the west coast. Ib. 1865. FE. Sex smäskrifter. Från Hr Kontre-Amiral H. L. Sundevall. TENNENT, J. E. Ceylon, Vol. 1—2. Lond. 1860. 8:0. Från Hr E. J. Cooper. Catalogue of stars near the ecliptie, observed at Markree 1854—56, Vol. 4. Fran Utgifvarne. Nederlandsch Kruidkundig archief, D. 5: 4. Fran Författarne. LJUNGMAN, A. V. Geologiska iakttagelser . . . i Bohus län 1870. Upps. 1870. 8:0. ADANES, H. Further descriptions of new species of Shells, collec- ted at Mauritius by G. Nevill. Lond. 1868. 8:o. Berrin, E. Etude sur la houle et le roulis. Cherb. 1869. 8:0. CortTEau, G. Description de quelques d’E’chinides de la Suede. Bar. 1840 78:0. Grav, OC. Observations sur la constitution des glaciers. Strasb. 1870. 3:0. GOEPPERT. Uber algenartige Einschlüsse in Diamanten. Bresl. ‚1868. 8:0. HAIDNIGER, W. Der 8:e November 1845. Wien 1870. 8:o. HausHton, S. On the tides of the Arctic seas, 3. — — Tre småskrifter. ZANTEDESCHI, F. Delle oscillationi calorifiche . . . del 1867. Ve- nezia 1870. 8:0. a un An 187 Öfversigt af-Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 2. : . Stockholm. Sulfiter af de isomera baserna platosammin och platosemidiammin. NP SE SGCERVGE: Meddeladt den S Februari 1871.| Platinans sulfiter visa sig ega liksom dess nitriter en ovan- lig grad af fasthet, hvilken är i synnerhet i ögonen fallande da de jemföras med sulfiter af andra radikaler. De hafva ocksä flerfaldiga gånger varit föremål för kemiska forskningar. LIEBIG synes först hafva undersökt svafvelsyrlighetens in- verkan på platinaklorid och af hans arbeten framgår, att klori- den först reduceras till klorur, som sedermera förvandlas till sulfit, ty genom den ofärgade lösningens mättning med amoniak erhålles en förening, som enligt en analys af BÖCKMANN!) eger equivalentformeln NH, O, 50, + PtO,SO, + HO eller den ato- 20 INH,0.80.01 mistiska NH, 0.80. Oj Pt+H,0 Ett motsvarande hydrat är troligen den produkt, hvilken DÖBEREINER ?) erhöll genom upplösning af platinaoxidul uti svafvelsyrlighetslösning. Ett natriumsalt af motsvarande sam- N20.80.0] Na 0 So oj Ft erhölls af LITTON och SCHNEDER- mansättning MANN 3). !) BERZELIT Årsberättelse 1843 p. 159. i 2) Se Lang Om några nya platinaoxidulfördningar. Upsala 1861 pp. 12 & 62. 3) Ann. der Ch. und Pharm. 42 p. 316. 1842. 138 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. De begge sistnämnda kemisterna funno derjemte existen- sen af ett annat natrium-platinasulfit motsvarande formeln Na, .. 0,. (SO), O1 2 H ed 1, 4 > 3H,0. hvarefter LANG framställde 2 sor ou BERN FE ) salter af kalium, amonium och silfver, hvilka motsvarade det sist anförda natriumsaltet. Sulfiter af platina, der blott den ena af den bivalenta pla- tinans frändskapsenheter är verksam vid sulfitbildningen, hafva nyligen blifvit beskrifvna af BIRNBAUM?), som erhöll genom inverkan af svafvelsyrlighet på amoniumplatinaklorid ett salt af formeln 2 NH, C1+ Ch l. H.0.so.of Pt 5 INOM och genom mättning med kali erhölls 2. a hvilka motsvara BÖCKMANNS sulfit. Genom inverkan af surt och neutralt amoniumsulfit på amoniumplatinaklorur erhöllos salterna NH,.Cl+ Ol Cl : 3: en 0,.(80),,0 Pt+H,O och 4. )Pt+3 H,O 3 NH, . 0, (SO), . O 2 Af kaliumplatinaklorid och svafvelsyrlighet erhöll BIRNBAUM saltet „ 2KC+Clh KESOMON| Pt Salterna 3 och 4 motsvara uppenbart de af LITTON och SCHNEDERMANN samt af LANG framställda salterna med sex atomer enatomig radikal. Sulfiter af platina-amoniak-baserna äro ganska litet bekanta. PEYRONE 3) har offentliggjort en afhandling öfver inverkan af amoniumsulfit på de isomera salterna af den gemensamma equi- valentformeln Pt Cl. NH, . (Pt = 99). !) Om nägra nya platinaoxidulföreningar. Upsala 1861 pp. 12—31. ?) Zeitschrift für Chem. T. V. p. 504. Bullet. de la Soc. Chim. 1870 Febr. 195. 1 3) Ann. der Chem. und Pharm. 61 (1847) p. 178. CLEVE, SULFITER AF PLATINABASER. 189 a, sr an Cl o (Ol (NH ) 2) oröna | Ntis’ck: \ 2! p Af det ol Oona MAGNU > ska saltet (Pt a. Ol (NH,) i t) erhöll PEYRONE en produkt af den empiriska eqvivalentformeln Pt. S, N, Hj; Op, hvilken med fästadt afseende pa den gröna klorurens sammansättning torde kunna skrifvas atomistiskt på följande sätt: : II (NE3) > ) \ (SO), O ) D) 3 2 (a Pe Bl H, hvarigenom saltet blir ett surt salt, motsvarande den förenings- form, för hvilken det af LITTON och SCHNEDERMANN framställda natriumsaltet med 6 atomer natrium utgör ett uttryck. Genom inverkan af öfverskott af amoniumsulfit pa den gröna kloruren erhöll PEYRONE en produkt, hvars empiriska equivalentformel är Pt N, H,, S, Og. Möjligen torde man af detta förhållande kunna beräkna den atomistiska formeln II (NH3) > ) | 50,0) Dp 2 t | (NH,) ; \ Pt (Oy (SO), O \ it SNH, Detta salt skulle da vara en trithionyl-förening utan mot- svarighet bland de öfriga bekanta platinsulfiterna. PEYRONE har äfven undersökt några sulfiter, erhållna af den i gula qvadratoktaödrar kristalliserade Pt.Cl. NHs, men jag vill afsta från alla försök att uppställa rationella formler för dessa salter, då den närmare sammansättningen af råmaterialet är obekant. Da PEYRONE behandlade platodiamminklorid med amonium- sulfit erhöll han ett salt med equivalentformeln Pt,, N, S, Hj, Og, hvilken kan transformeras till den rationella atomistiska formeln IT (80), 0 | ie NH) AA I On | Di, 240% Föreningen har äfven af mig blifvit framställd!) och be- fanns innehålla platodiammin. weten, . ANGE Bei ® 1 34 . Dan ET; N : 5 a ) Om Amoniak-Platina-föreningar. Ups. Vet. Soc. Acta 1866 p. 35. PER 7 F Pp FR % hd “ir 190 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Vid inverkan af amoniumsulfit pa platosemidiamminklorid erhöll PEYRONE ett salt, hvars equivalentformel var Pt, N, Cl H,, 54 Oj3- Detta förhällande kan uttryckas med den atomistiska formeln CI (NES): | pr (3 NH, . 0,.(80),.0 J Pt) +H,0 Saltet blir da analogt med det af BIRNBAUM framställda cl 5 3 NH, . 03. (SO), O | Pt +3H,0 Af platosamminklorid och amoniumsulfit erhöll PEYRONE tvenne salter med equivalentformlerna 12 12, ONA läng 25 Oh 112 2PDN,H7 520, Om man far antaga uti I ett plus af 2 väte, hvilket svar- ligen ger sig till känna vid saltets analys, kan den atomistiska formeln skrifvas: CI NH EG OR 3 H, 0. II kan skrifvas NEL 0.50. NE; ) Pt. NH, 0. SO. NH, ( Då det senare saltet var beredt med öfverskott af amo- niumsulfit synes det af formlerna som om platinans frändskaps- enheter icke ega, då de äro bundna vid NH,, förmågan att för- anleda dithionylbildning. . Några sulfiter af amoniakplatina har jag förut beskrifvit nemligen det af PEYRONE genom inverkan af amoniumsulfit pa platodiamminklorid erhallna dubbelsaltet samt ett sulfit, som er- hölls genom inverkan af svafvelsyrlighet pa GRos’ nitrat (platin- diammin-bikloro-binitrat). Detta sulfit hade en sammansättning, som motsvarade formeln IV : Pt .4 NH, . 0, (SO), + 2 H; 0 eller II Pt 4NH, 0, (SO), 0,H, + 2H, (6) Endast en ringa vätehalt, omöjlig att genom analys bestäm- ma, skiljer de begge formlerna, men da den fyratomiga platinan CLEVE, SULFITER AF PLATINABASER. 191 icke, sa vidt man känner, kan bilda sulfiter och saltet vid be- handling med svafvelsyra ger sulfat af platodiammin torde för- eningen med största sannolikhet ega formeln på J2NH,.0.50.0.H \2NH,.0.50.0.H ” zen I samband med förut anförda fakta torde jag fa vidröra re- sultaten af en undersökning af CHYDENIUS!) öfver anilins inver- kan på platinasulfit, beredt af platinaklorid och svafvelsyrlighet. CHYDENIUS erhöll ett anilinsalt, hvars atomistiska formel torde kunna skrifvas 2 (C,H,N).0,.(SO),.0,.(C, H, N), Pt + H,O och af detta salt erhölls genom dubbel dekomposition silfver- och bariumsalterna. i Ag, .. 0, (SO), 0, (C,H, N), Pt + 2H, O II och Ba.0, (SO), O, (C,H; N), Pt Antingen den platinahaltiga radikalen i dessa salter mot- . NC,H IN C,H, svarar platosammin NC ; ‚Pt ellerplatosemidiammin A Pt 6 torde dessa salter böra uppfattas sasom normala sulfiter t. ex. silfversaltet A8.0.80.000,H,), \ | A8.0.80.0 gs ole 1g.0.80.0NGH ) på Ag.0.S0.0NC,H, | Af det förut anförda visar sig saledes, att platinans eller amoniakplatinans kända sulfiter kunna hänföras till tvenne typer, af hvilka den ena motsvarar svafvelsyrlighetens normala salter och blott innehåller en molekül thionyl (SO) för hvarje verk- sam frändskapsenhet hos platinan och den andra med 2(S0) De senare salterna kunna icke förklaras ensamt af svafvelsyr- lighetens tvåbasiska natur, men deremot kunna de tolkas enligt den moderna kopplingstheorien af BLOMSTRAND om man anta- !) Om Anilins inverkan på platinaklorur och svafvelsyrlig platinaoxidul. Hel- singfors 1859. 192 ÖFVERSIGT AF K VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINHAR, 1871. ger att det uti svafvelsyrligheten tetravalenta svaflet uti dessa salter uppträder med sexatomig funktion, hvarigenom tvenne molekuler thionyl kunna förenas till en fyratomig dithionyl pa sätt följande grafiska tecken närmare utvisar 0 S NES (0) <> S Yv Härtill skulle komma en tredje typ för platinasulfiterna om formeln för det af PEYRONE genom inverkan af Öfverskott af amoniumsulfit pa den MAGNUS'ska kloruren erhållna sulfitet blefve bekräftad. Då sulfiter af platina bildas sa vidt man känner blott af bivalent platina och icke af den fyr-atomiga platinan samt di- thionyl existerar blott under inflytandet af en annan radikals kopplingväckande förmåga, torde denna förmåga kunna anses blott tillkomma den bivalenta platinans tvenne frändskapsenhe- ter, hvilka utöfva samma inflytande äfven på amoniaks och nitrosylens samt på cyanens trivalenta quäfve. Den undersökning, för hvilken jag här önskar lemna en summarisk redogörelse, omfattar sulfiter af de isomera baserna platosammin och platosemidiammin. De hafva blifvit utförda hufvudsakligen för att lära känna skilnaden i kopplingsväckande förmåga hos platinans fria och vid amoniak bundna frändskaps- enheter. I. Platosamminsulfiter. I. Neutralt salt Pt N NE NH, O0. svafvelsyra vid inverkan af svafvelsyrlighet pa platosammin-nitrit. SO + H,O uppstar jemte fri Ofärgade temligen lättlösta nålar. f NH, Cl UNH,0.(SO).OH amminklorid (kloriden till den andra REISET’ska basen) och svaf- velsyrlighet. Hvita bollar af lättlösliga fina nålar. Af kungs- 2. Surt klorosuljit Pt erhölls af platos- CLEVE, SULFITER AF PLATINABASER. | 193 'vatten oxideras de och gifva gula kristaller liknande platinammin- klorid (GERHARDTS klorid). NH,.0.50.O0NH, ) NH,.0.SO.ONH,\ Pt erhölls af kloriden 3. Amontumsalt och ett Ööfverskott af amoniumsulfit. Färglösa rhombiska taflor, som temligen lätt lösas af vatten. Klorvätesyra dekumponerar saltet under utveckling af svafvelsyrlichet och man erhåller fina lättlösliga nålar liknande saltet 2. Cl NH, ) 4. Amoniumklorosulpit NH, . 0.80. 0. NH, | Pt + H,O har liksom föregaende salt blifvit först framstäldt af PEYRONE. Det förhaller sig till saltet n:o 2 som ett amoniumsalt till ett syrehydrat. Det har icke blifvit undersökt af mig. X027SORLOEN EHE 0.50 ONE, | | Pt + H,O hvit fällning 5. Silfversalt af 3 och silfvernitrat. leve blir Mö kristalliserad. SO.ONH, at 6. Bariumsalt Ba O,.so. O NH, | Pt + 3H, O snöhrvit fällning af färglösa nålar, hvilken SA af klorbarium och sal- tet 3. II SO.O.NH 7. Mangansalt Mn O, SO.0.NH | Pt + 4 H, O nästan ofär- gade sma kristaller. I SO.O.NH i - < A 8. Zinksalt Zn O, so 0. NH, | Pt +6H,0 sma och väl ut- bildade platta prismer eller sneda taflor, I SO.O.NH a d 9. Koboltsalt Co O;so o nm, Pt + 6H,O bildar ett ro- senrödt kristallpulver. 10. Nickelsalt Ni 0,00. ne NE | Pt + 7 H, O blekt blågröna mikroskopiska taflor. ; I SsO.O.NH, o 11. Uranylsalt (U,0,)0, 50.0. NH, Pt +2H,O Ijus- gult ytterst tinkristalliniskt pulver. SO.ONH, ß o 12. Kopparsalt a SO.ONH, | Pt +5H,0 ljust bla- gröna, tunna rhombiska tatlor eller nålar. Då saltet be- 194 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. handlas med amoniak erhålles intensivt blåa små kristaller troli- gen at cupramminsalt. II SKORIOKINIET för 13. Bilysalt PbO,50.0 a Pt + H,O en snöhvit vo- : TORNEN luminös fällning. Då amoniumsaltet fälldes med qvicksilfverklorid erhölls en hvit skimrande fällning af mikroskopiska qvadratiska fjäll, hvilka icke innehöllo platina. 2. Platosemidiamminsulfiter. ONES H.0.80.0$ Pt isomert med motsva- 1. Surt klorosulfit rande platosamminsalt erhalles genom langvarig inledning af svaf- velsyrlighet uti en kokande lösning af platosemidiamminklorid. Högst lättlösliga ofärgade bladiga kristaller. NH) . 0.80. 0. (NH, 3 NH, . 0; (SO), O lösa platosemidiamminklorid uti ett öfverskott af amoniumsulfit. 2. Amoniumsalt a Pt erhalles genom att hvarpa lösningen försättes med alkohol, da en tung oljlik kropp afskiljes och snart stelnar till ofärgade och mycket lättlösliga kristaller. CHNH,), | 3 NH, . 0, (SO), O J är af PEYRONE framstäldt af kloriden och amoniumsulfit. Da 3. Amonium-klorosuljit 2 | Pt) +0 jag upphettade platosemidiamminklorid i öfverskott med amonium- sulfit, erhöll jag ofärgade voluminösa nalar af formeln på NE | 0.50.0.(NH,) | ) Cl 3 NH, . O,.. (SO), O | motsvarande saltet n:o 2, uti hvilket en fjerdedel af NH, blifvit Pt + 2H, 0 ersatt af platosemidiammin, af hvars tvenne frändskapsenheter den ena blifvit mättad ar CI. Ag.0.50.0(NH,) . . an FEL EN 2 Pt en hvit ostlik fällning. 4. Silfversalt Me 0 soo 5 II 0.80.O0(NH;3),} r 5. Bariumsalt Ba, ) 0, (SO), 0 ; ' Pt + H,O en hvit voluminös fällning. CLEVE, SULFITER AF PLATINABASER. 195 Vid inverkan af svafvelsyrlishet pa platosemidiammin-nitrit erhölls icke sulfit af basen utan inträffade sannolikt en dekom- position af radikalen. Försök ‘satt framställa ett natriumsalt genom behandling af platosemidiamminklorid med natriumsulfit utföll sålunda, att jag erhöll det af LITTON och SCHNEDERMANN först beskrifna na- triumsaltet 2 (Na,.0,.(S0), 0,Pt) + 3H,0 Af sammansättningen af platosamminens och platosemidiam- minens sulfiter synes framgå, att den bivalenta platinans fria frändskapsenheter kunna föranleda bildning af dithionyl, men dä amoniak adderats till dem synas de kunna bilda blott normala sulfiter. EN 197 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 2. Stockholm. Coleoptera Caffrarız, annis 1838—1845 a J. A. WAHL- 142. BERG collecta. Uurculionides descripsit Or. Im. FAHrzus [Meddeladt den S Februari 1871]. Div. 22 PHANEROGNATHI (LACORD.) Hoplitotrachelus (ScH.) spinifer: oblongus, niger, inaequa- liter cinereo-albidogue squamulosus, dorso fuliginosus, plaga suturali postica elytrorum albida distinctiore; fronte impressa; thorace serobiculato, apice bicalloso, lateribus spinosis; elytris rugoso-scrobiculatis, dorso seriato-tuberculatis. Long. 16, lat 3 millim. Hoplitotrachelus spinifer ScH. Mant. 2:a Cure. p. 48 Caput parvum, latitudine paullo brevius, fronte impressa, obsolete carinulata, picea, vertice helvo-squamuloso; oculi late- rales, depressi, palpebris elevatis, albido-squamulosis fulvoque setosis; rostrum capite parum longius, basi supra frontem adscendens, intra apicem transversim impressum, medio callis tribus longitudinalibus elevatis, exterioribus marginalibus; pi- ceum, has lateribusque albido- -squamulosis fulvoque setulosis. Antenna longitudine capıtis, crass®, griseo-squamulos® et se- tulose. Thorax latitudine postica paullo longior anticeque vix angustior, modice rotundato-ampliatus, lateribus medio spina acuta armatis; basi truncatus, apice medio et pone oculos lobatus, lobis valde prominulis, intermedio profunde exciso; supra parum convexus, scrobiculatus, versus latera sat fortiter tubereulatus, ad apicem dorsi callis duobus latis praeditus, niger, lateribus, lobis atque marginibus baseos apieisque dense albido- squamulosis, disco fuliginoso, spinis lateralibus apice nigris; setulis praterea fulvis in scrobieulis, callis apicalibus spinisque laterum sparsis. Elytra ovalia, antice thoraci arete applicata ibique illius latitudine, apice conjunetim obtuse rotundata, dorso convexa, lateribus inflexa ‚postice retusa, in dorso rugosa, minus regulariter seriato-scrobiculata, interstitiis dorsi alternis seriatim, remote et sat valide tuberculatis, serie extima integra, religuis antice abbreviatis, interstitio secundo basi costato, la- 198 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 143. 144. teribus concinne triseriatim foveolatis, tota nigra, ad latera albido-squamulosa, foveolis fusco-cinereis; dorso fuliginosa, ma- cula communi pone medium, cuneiformi, determinata, humeris et interdum tuberculis seriei extimee albido-squamulosis, costu- lis anticis fusco-holosericeis, sutura basi fulvo-tomentosa: super- ficies praeterea tota parce fulvo-setulosa. Corpus subtus et pe- des cinereo-albido-squamosa et setulosa, femoribus pone me- dium fusco-fasciatis. Variat colore magis cinerascente, lituris albidis oblitera- tis, sutura basi concolore. Hoplitotrachelus callosicollis: oblongus, niger, dense um- brino-squamosus, elytrorum callis duobus baseos faseiisque communibus fuseis; fronte depressa, supra oculos cristata; thorace rugoso-scerobiculato, lateribus subspinosis; elytris trifa- riam tubereulatis, lateribus seriato-foveolatis.. Long 14—144, lat. 73—7% millim. Caput transversum, supra depressum, disperse punetatum, medio tenuiter carinatum, supra oculos sat valide calloso-ele- vatum; oculi laterales, depressi; rostrum capite dimidio lon- glus, erassum, supra sat fortiter punctatum, basi transversim calloso-elevatum, supra scrobes antennarum atque in medio praeterea obtuse callosum. Thorax latitudine baseos haud bre- vior anticeque vix angustior, modice rotundato-ampliatus, in medio laterum tubereulo conico munitus, basi truncatus, apice medio et pone oculos fortiter lobatus, lobo intermedio pro- funde exciso; supra parum convexus, rugoso-scrobiculatus, ver- sus latera obtuse tuberculatus, intra apicem trausversim im- pressus, impressione carinula media interrupta. Elytra quoad formationem sculpturamque omnino ut in A. spinifero, dense umbrino-squamosa, tuberculis albidis, callis basalibus faseiisque tribus communibus, abbreviatis, aqualiter distantibus, fusco- holosericeis. Corpus subtus et pedes dense umbrino-aut cer- vino-squamosa, pectore abdominisque basi profunde puncta- tis, hujus segmento apicali disperse setuloso; femoribus pone medium obsolete fusco-plagiatis. Variat squamositate tota cinerea. Synthocus (SCH.) dorsalis: niger, squamositate supra ochra- cea, lateribus posticeque cervina, dense vestitus, litura com- muni centrali elytrorum atro-holosericea; thorace antice trans- versim impresso; elytris quadratis, dorso planis, postice retusis tuberculatisque, versus latera utrimque bicostatis, humeris calloso-extensis. Long. 12, lat. 7 millim. Caput longitudine paullo latius, supra depressum, punctis paucis insculptum, palpebris obliquis, alte elevatis; oculi late- rales, depressi; rostrum capite vix longius, crassum, supra coriaceum, fuscum, setulis brevibus, nigris, parce adspersum. Antenn® breves, eoncolores, parce setulos®. Thorax latitu- dine postica dimidio longior, antrorsum angustatus, pone me- 146. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 199 dium Jleviter rotundato-ampliatus, postice bisinuatus, apice utrimque marginatus, lobis ocularibus fortiter prominulis; supra transversim convexus, inzequaliter scrobiculatus, intra apicem transversim impressus, squamositate in dorso ochracea, rufo- tineta, ad latera cervina, vestitus. Elytra thorace plus duplo latiora, postice retusa, lateribus inflexa, dorso plana, exceptis humeris calloso-extensis quadrata, irregulariter striato-punctata, versus latera utrimque bieöstata; lateribus obsoletius seriato- foveolatis; planitie dorsali postice tubereulis pluribus termi- nata; parte retusa carinula longitudinali, obsoleta, basi bitu- bereulata, utrimque notata, marginibus 3-tuberculatis; squa mositate in dorso ochracea, rufo-tineta, lateribus posticeque cervina; in medio dorsi litura communi deformi, atro-holoseri- cea, distineta. Corpus subtus disperse punctatum, fusco- ochraceo-tomentosum, abdominis lateribus lineaque media, postice abbreviata, cervino-squamulosis. Pedes medioeres, va- riegatim cervino fuscoque squamosi. Spartecerus (SCH.) rudis: niger, syquamositate ochracea, ad latera maculatim albida, vestitus; rostro foveolato, basi elevato; thorace crebre tubereulato; elytris rugoso-tubereulatis, sub- bieostatis, lateribus seriato-punetatis. Long. 11—13. lat. 5—63 millim. Caput longitudine duplo latius, supra convexum, fronte medio sulcata, supra oculos utrimque calloso-elevata: totum squamositate ochracea, setulis parvis fuscis immixta, teetum, orbitis oculorum albidis; oculi laterales, depressi;: rostrum capite duplo longius, arcuatum, apicem versus dilatatum, supra rugosum, basi elevatum, ineisura distincta a fronte separatum, medio excavatum, intra apicem foveolis duabus inseuiptum, interjacente carinula parva; colore! et indumento capitis. An- tennz® longitudine rostri, albido-squamosx, parce nigro-setulos, clava atro-holosericea. Thorax latitudine postica paullo longior, antice vero manifeste angustior, pone medium rotuudato-am- pliatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, pone oculos fortiter rotundato-lobatus, supra parum convexus, crebre rugoso- tubereulatus, tubereulis plerisque poriferis; squamositate ochra- cea vestitus, macula in margine antico utrimque albida. Elytra thoraei arete applicata, pone humeros calloso-extensos sub- parallela, medio thoraeis basi duplo latiora, lateribus posticeque inflexa, apice conjunetim rotundata, dorso parum convexa, juxta suturam et ad latera subregulariter seriato-punetata, in disco rugoso-tubereulata, costis duabus vel tribus suturaque postice distinctius tubereulatis; dense ochraceo-squamosa, ma- cula humerali strigaque laterali albidis. Corpus subtus et pedes dense ochraceo-sqvamosa, albido-variegata nigroque setulosa. Variat squamositate fusca, lituris albidis obsoletis. Spartecerus hypocrita: subovatus, niger, fusco-umbrino-squa- mosus; capite rostroque rugoso-scrobiculatis; thorace rugoso- 14 200 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tubereulato, medio canaliculato, lateribus callosis; elytris bicos- tatis, remote tuberculatis, maculis dorsalibus atro-holosericeis. Long. 93—11, lat. 42—53 millim. > Caput transversum, vertice levi, fronte rude rugosa, me- dio impressa, supra oculos cristata; oculi laterales, depressi; rostrum capite dimidio longius, arcuatum, impressione trans- versa a fronte separatum, supra rugis varlis, compositis, no- tatum, medio longitudinaliter impressum, apice triangulariter emarginatum setulisque longis, nigris, adspersum. Antenna rostro paullo longiores, pices, tenuiter setulos®e. Thorax lati- tudine postica non brevior, nec antice angustior, ante medium calloso-dilatatus, postice truncatus, antice utrimque sinuatus, supra parum convexus, crebre rugoso-tuberculatus, medio lon- gitudinaliter canalieulatus, intra apicem transversim impressus, dense ochraceo-squamulosus, canalieula lobisque antieis plus minusve distinete albido-signatis. Elytra pone humeros, oblique extensos, parum ampliata, medio basi thoraeis duplo latiora, apice conjunctim rotundata, dorso antice depressa, postice subretusa, lateribus inflexa, juxta suturam et ad latera sat regulariter seriato-punctata, medio rugosa, costis utrimque dua- bus abbreviatis, remote tuberculatis. elevatis, tubereulis duobus humeralibus, totidemque dorsum postice terminantibus, insigni- oribus; fusco-umbrino-squamolosa, plagis duabus vel tribus prope suturam atro-holosericeis, macula media transversa, litura humerali lineaque suturali plerumque dilutius cervinis. Cor- pus subtus et pedes cervino-sgamosa, fusco-maculata, pectore saepe lateribus albido-marginato:; tibiis tarsisque nigro-setulosis. Spartecerus umbrinus: subovatus, niger, umbrino-squamosus, setulis minutis nigris parce adspersus: fronte longitudinaliter impressa, supra oculos cristata; thorace rugoso-tubereulato, medio canaliculato, lateribus calloso-dilatatis; elytris irregu- lariter bicostatis, costa interiore obsoletius tubereulata; dorso strigis duabus transversis, albidis, notato. Long. 9, lat. 42 millim. Caput transversum, vertice laevi, fronte medio suleata, utrimque rugoso-elevata, supra oculos cristata, squamositate umbrina, medio albida, vestita; oculi laterales, depressi: rostrum capite paullo longius, arcuatum, supra incisura transversa a fronte disjunctum, a basi ultra medium longitudinaliter im- pressum, marginibus elevatis; intra apicem bifoveolatum, uın- brino-squamulosum, disperse nigro-setulosum. Antenne nigra, parce squamulos®. Thorax latitudine postica haud brevior, nec antice angustior, ante medium fortiter calloso-dilatatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra parum con- vexus, tuberculis majoribus minoribusque obsitus, ante medium dorsi transversim impressus; squamositate umbrina, ad latera dilutiore, setulis nigris immixta, indutus. Elytra antice tho- 'acl arete applicata, pone humeros, oblique dentato-dilatatos, FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 201 vix ampliata, medio basi thoracis duplo latiora, apice conjun ctim rotundata, dorso parum convexa, postice subretusa, lateri- bus inflexa, juxta suturam transversim rugulosa ibique et ad latera seriato-punetata, in disco rugoso-scrobieulata, costis dua- bus irregularibus elevatis, interiore minus fortiter tubereulata, exteriore remote callosa; squamositate umbrina, setulis minutis, nigris, immixta, vestita; ante medium dorsi utrimque plaga e setulis subfascieulatim condensatis, plus minusve distincta, antice posticeque striga albida terminata. Corpus subtus et pedes dense umbrino-squamosa, disperse nigro-setulosa, abdomine fe- moribusque fusco-maculatis. 148. Spartecerus brevipennis: niger, fusco-ochraceo-squamosus; fronte impressa, supra oculos eristata; thorace rugoso-tubereu- lato, medio canaliculato; elytris suborbieularibus, trifariam tubereulato-costatis, humeris dentatis. Long. 104, lat. 7 mill. Caput et thorax, quoad formationem sculpturamque ut in Spartecero hypocrita, indumentum vero fusco-ochraceum, vix maculatum. Elytra, dente laterali antico excepto, orbicu- laria, medio basi thoracis fere triplo latiora, apice conjunctim rotundata, dorso parum convexa, postice perpendieulariter declivia, lateribus inflexa, juxta suturam transversim rugulosa ibique et ad latera seriato-punctata, in disco rugoso-foveolata, trifariam tuberculato-costata, sutura postice elevata; fusco- ochraceo-squamosa, lituris albidis vix nisi ad margines laterum conspieuis. Corpus subtus et pedes fusco-ochraceo-squamosa, disperse nigro-setulosa. 149. Spartecerus depressus: niger, fusco-cinereo-pulverulentus, dorso depressus, capite thoraceque anaglyptice sculpturatis, hoc lateribus subspinoso; elytris in disco rugoso-serobiculatis tubereulatisque, dorso postice carina truncata terminato, hu- meris dentatis. Long. 8, lat. 4 millim. Caput transversum, supra parum convexum, carinulis qua- tuor alte elevatis praditum, intermediis postice eonniventibus, exterioribus supra-ocularibus; oculi laterales, depressi; rostrum capite paullo longius, arcuatum, supra ad basin 4-foveolatum, apice breviter sulcatum. Antenna verticem haud excedentes, nigre, clava atro-holosericea. Thorax latitudine baseos non brevior, nec antice angustior, ante medium calloso-dilatatus, callis tubereulatis, postice subspinosis; basi truncatus, apice trisinuatus, supra depressus, punctatus, medio obsolete canali- culatus, basi utrimque calloso-elevatus, dorso lineis elevatis, reticulatim compositis, in margine antico incrassatis, areas guinque ineludentibus, mediam subrhombicam, duasque utrim- que adjacentes, anteriores oblongas, posteriores oblique subtri- angulares. Elytra thoraci arete applicata, pone humeros, den- tato-extensos, haud ampliata, medio basi thoracis duplo latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine vix dimidio longiora, dorso depressa, postice declivia, lateribus inflexa, prope sutu- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 2. 202 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 150. 151. 152. ram striato-punctata, transversim strigosa, rugis tribus vel qua- tuor distantibus distinetioribus; in medio baseos utrimque callo fasciculoso notata, ad latera sat regulariter seriato-foveo- lata, marginibus lateralibus dorsi inconeinne costato-elevatis, costa postice intus deplanata, truncata, parte declivi striato- punetata, pr&ter suturam elevatam utrimque bicarinata. Cor- pus subtus et pedes cinereo-albido-sguamulosa, nigro-setulosa, abdomine femoribusque fusco-maculatis. Hypocolobus (ScH.) fallax: oblongus, convexus, niger, squa- mositate silacea tectus; fronte profunde, transversim, rostroque late, longitudinaliter, impressis; thorace ante medium leviter rotundato-ampliato, fortiter punctato, canaliculato, antice tri- foveolato; elytris irregulariter punctatis, parce tubereulatis, costis flexuosis elevatis. Long. 64, lat. 24 millim. Hypocolobus fallax BoHEM. in ScH. Gen. & Sp. Cureul. T.6. 2. p. 460. Rhytirhinus (SCH.) lituratus: oblongo-ovatus, niger, fusco- ochraceo-pulverulentus, setulis brunneis adspersus; fronte rostro- que trisulcatis; thorace obtuse tubereulato, antice transversim impresso; elytris striato-punctatis, lituris in singulo duabus albido-squamosis notatis, interstitiis dorsalibus alternis elevatis. Long. 102, lat. 53 millim. Caput transversum, supra trisulcatum, palpebris oeulorum modice elevatis; oculi laterales, depressi; rostrum capite duplo longius, parum arcuatum, supra suleis tribus, a fronte conti- nuatis, exaratum, subtus apiceque crebrius nigro-setulosum. Antenne medium thoracis vix attingentes, tenues, nigra, sat crebre setulos®e. Thorax latitudine baseos paullo longior, an- tice parum angustior, ante medium rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice bisinuatus, lobis ocularibus angustis, supra modice convexus, tubereulis obtusis obsitus, medio longitudi- naliter canaliculatus, intra apicem transversim impressus et constrietus, impressione trifoveolata. Elytra antice latitudine baseos thoracis, pone humeros, oblique extensos tuberceuloque obtuso terminatos, vix ampliata, apice conjunctim rotundata, thorace triplo longiora, convexa, postice valde declivia, lateri- bus inflexa, sat regulariter seriato-punctata, interstitiis dorsali- bus alternis, suturaque postice, subcostatis; ochraceo-pulveru- lenta, in costis setulis brunneis, nitidis, obsita, dorso communi lituris quatuor albido-squamulosis, quadrangulariter dispositis, notato. Corpus subtus et pedes dilutius ochraceo-squamulosa, brunneo-setulasa. Rhytirhinusbumerosus: oblongo-ovatus, niger, fusco-ochraceo- pulverulentus, ‚parce setulosus; fronte rostroque trisuleatis; tho- race calloso-dilatato, antice foveis tribus profundis insculpto; elytris striato-punetatis, interstitiis dorsalibus alternis costatis tuberculatisque, humeris valide dentatis, macula antica, fascia 153. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 203 postica communi abbreviata liturisque variis lateralibus albido- squamosis. Long. 64—7, lat. 22—31 millim. Caput transversum, supra parum convexum, fronte foveis tribus oblongis insculpta, supra oculos vix ceristata; oculi la- terales, depressi; rostrum capite dimidio longius, parum areu- atum, supra profunde trisuleatum. Antenna tenues, picex, scapo setis longis adsperso, funiculo tenuiter pubescente. Tho- rax latitudine postica non brevior anticeque vix angustior, ante medium calloso-dilatatus, basi truncatus, apice bisinuatus, pone oculos anguste lobatus, supra parum convexus, rugoso- punetatus, medio longitudinaliter canalieulatus, intra apicem foveis tribus ovatis, profundis, insculptus, interdum etiam ad basin, prater canaliculam, biimpressus, intervallis elevatis. Elytra, humeris obliquis, dente valido terminatis, exceptis sub- ovalia, medio basi thoracis dimidio latiora, apice conjunetim rotundata, thorace fere triplo longiora, convexa, postice per- pendieulariter declivia, lateribus inflexa; sat regulariter striato- punctata, interstitiis dorsalibus alternis, suturaque postice, costatis, costis sat cerebre tubereulatis, tuberculis ante declivi- tatem posticam insignioribus; indumento fusco-ochraceo vestita, in costis setulis griseis, nitidis, seriatim adspersa, in dorso antice macula utrimqgue, longe pone medium fascia communi brevi liturisque indeterminatis ad latera albido-squamulosis, macula antica fasciaque atro-marginatis, costa pr&terea intima ad basin utrimgue in callum atrum elevata. Corpus subtus et pedes squamositate cinerascente vestita, disperse griseo-setu- losa, femoribus posterioribus albido-fasciatis. Var. pp. sqamositate capitis et rostri albida. Var. maculis fasciaque elytrorum cervinis. Var. signaturis elytrorum obliteratis. Rhythirhinus angulicollis: subovatus, niger, cinereo-pulveru- lentus, parce setulosus; fronte rostroque trisulcatis; thorace medio dentato-dilatato, dorso bicostato, costis canaliculam la- tam includentibus; elytris dorso subtricostatis, lituris griseo- albidis atrisque notatis. Long. 5—6, lat. 21—21 millim. Caput transversum, supra in medio canalieulatum, utrim- que fovea oblonga, arcuata, interdum obsoleta, insculptum; oculi ovati, depressi; rostrum capite fere duplo longius, subli- neare, supra distinete trisulcatum. Antenn® picex, setulos. Thorax latitudine postica non brevior anticeque vix angustior, ante medium angulato-dilatatus, basi truncatus, apice bisinu- atus, pone oculos acute lobatus, supra parum convexus, antice transversim impressus, versus latera plus minusve rugosus, dorso canalieulatus, juxta canaliculam utrimque costatus, costis antice externe fovea terminatis, posterius dilatatis, inzequali- bus, ad basin callosis. Elytra thoraci arcte applicata, humeris obliquis, dente valido terminatis; pone humeros sublinearia, apice conjunctim rotundata, latitudine vix duplo longiora, con- Y- Öd. 204 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 154. 155. vexa, postice retusa, lateribus inflexa, striato-punctata, dorso transversim rugosa, interstitiis tribus alternis subcostatis, setu- lis adspersis, in gibbere postico tubereulatis; dense cinereo- pulverulenta, in dorso fascia postica et macula anteriore griseo- albidis liturisque variis atro-fascieulatis plus minusve distinete notata. Corpus subtus et pedes cinereo-squamosa, disperse fusco-setulosa. Rhytirhinus costatus: oblongo-ovatus, niger, fusco-ochraceo- squamulatus, obsolete albido-variegatus, disperse albo-setulosus; rostro minus fortiter trisuleato; thorace late canalieulato, sub- bicostato, lateribus angulato-dilatatis; elytris punctato-striatis, interstitiis alternis dorsi costatis. Long. 54—6, lat. 24—2#. millim. Caput longitudine paullo latius, fronte depressa, orbitis oculorum setulosis; oculi laterales, depressi; rostrum capite dimidio angustius et longius, leviter arcuatum, supra minus profunde trisuleatum, lateribus apiceque setulosum. Antennz tenues, verticem vix excedentes, picex®, funiculo ferrugineo. Thorax latitudine baseos paullo brevior anticeque nonnihil angustior, ante medium angulato-dilatatus, basi truncatus, apice bisinuatus, lobis modice productis; supra parum con- vexus, medio late canaliculatus, antice transversim impressus, juxta canaliculam utrimque obtuse subcostatus, disperse punc- tatus, squamositate fusco-ochracea, passim albido-variegata, vestitus, setulis griseis, prasertim in costis, obsitus. Elytra pone humeros, oblique callosim extensos, vix ampliata, medio basi thoracis fere duplo latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, convexa, postice retusa, lateribus modice inflexa; regulariter punctato-striata, sutura postice in- terstitiisque 2:0, 4:0 et 6:0 sat evidenter costatis; fusco-ochraceo- squamosa, fascia postica communi brevi liturisque sparsis, plus minusve conspicuis, griseo-albidis, notata, setulisgue griseis, presertim in costis, adspersa. Pedes mediocres, minus dense fusco-squamulosi, tenuiter griseo-setulosi, femoribus posteriori- bus interdum albido-maculatis, tarsis rufescentibus. Rhytirhinus suleirostris: oblongo-ovatus, niger, fusco-cinereo- pulverulentus; rostro profunde sulcato; thorace rotundato, erebre tubereulato, medio canaliculato; elytris dorso serobieulatis et tubereulatis, obsolete tricostatis, striga postica transvera albida. Long. 6, lat. 3 millim. Caput parvum, subrotundatum, fronte depressa; oculi la- terales,' depressi; rostrum capite duplo longius, arcuatum, supra profunde uni-suleatum, uti caput fusco-squamosum, disperse setulosum. Antennzs tenues, picex, funiculo ferru- gineo. Thorax latitudine postica haud brevior anticeque vix angustior, ante medium rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice bisinuatus, lobis modice productis; supra parum con- vexus, medio canaliculatus, tuberceulis semiglobosis, setiferis, 156. 1 (9) do ‚ FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARLE. 205 crebre et conciune obsitus, fusco-cinereo-pulverulentus. Elytra subovalia, humeris obliquis tuberculo terminatis; medio basi thoracis duplo latiora, apice conjunctim rotundata, thorace fere triplo longiora, convexa, postice declivia, lateribus inflexa, undique seriato-serobieulata, interstitiis dorsalibus alternis irre- gulariter tuberculatis, postice indistincte costatis; fusco-cinereo- pulverulenta, striga communi arcuata pone medium liturisque, plus minusve obsoletis, sparsis, albido-sgamulosis. Corpus subtus et pedes fusco-cinereo-pulverulenta, albido-setulosa, fe- moribus albido-faseiatis. ; Gen. Hipporhinus Sch. Conspeetus specierum: A. Thoracis lateribus spinosis 156—158. B. » » > rotundatis, mutieis: a. rostro sulcato 159—167. bis» carinato: Br mutico 168—176. En bası cornieulato 177—182. Hipporhinus severus: oblongus, niger, squamositate cinerea albidaque vestitus, rostro toto canaliculato; thorace confertim tuberculato, medio canalicula vadosa, carinulam includente, impresso; elytris seriatim tuberceulatis: Long. 23—29, lat. 9—12 millim. Hipporhinus severus GYLL. in Sch. Gen. et Sp. Cureul. RomV. p. 747. Hipporhinus furvus: oblongus, niger, squamulis umbrinis obsitus, rostro apicem versus sulcato; thorace tuberculato, medio canaliculato, antice transversim impresso; elytris confertim seriato-granulatis, postice in singulo litura duplici silaceo-squa- mosa. Long. 27, lat. 11 millim. Caput postice longitudine latius, convexum, umbrino-squa- mulosum; oculi elongato-ovati, depressi; rostrum capite triplo longius, apicem versus nonnihil dilatatum, incisura laterali a capite disjuncetum, supra deplanatum, punctatum, parce squa- mulosum, antice longitudinaliter impressum. Antenne conco- lores, nigro-setulos®. Thorax latitudine postica paullo longior anticegue parum angustior, ante medium leviter ampliatus ibique spina valida utrimque armatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra modice convexus, tubereulis numero- sis, semiglobosis, nitidis, poro pertusis, obsitus, in medio ca- nalicula vadosa, carinulam includente, impressus, in cavitatibus umbrino aut silaceo-squamulosus. Elytra antice basi thoracis nonnihil latiora, modice ampliata, apice singulatim tubereulo conico, divaricato, aucta, thorace quadruplo longiora, parum convexa, postice declivia et utrimque impressa, in dorso lateri- 206 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 158. 159. 160. busque granulis setiferis, in series plus minusve regulares dis- positis, creberrime, et in declivitate postica tubereulis conieis parcius obsita; in cavitatibus üumbrino-squamulosa, postice in singulo litura gemina distinctiore silaceo-squamosa. Corpus subtus disperse punetatum, insequaliter silaceo-sgquamosum. Pe- des longiuseuli, validi, nigro-setulosi, femoribus ante apicem fascia silaceo-squamosa notatis. HTipporhinus Wahlbergü: oblongus, convexus, niger, opacus, squamulis setulisque silaceis adspersus; fronte impressa, rostro late sulcato: thorace crebre tuberculato, medio canaliculato, lateribus obtuse spinosis; elytris seriato-punctatis, sutura in- terstitiisque tribus dorsalibus alternis costatis tubereulatisque. Long. 18—22, lat. 73—93 millim. Hipporhinus Wahlberg BOHEM. in ScH. Gen. et Sp. Cureul. "Mant. 1, p. 376. Hipporhinus insignis: elongatus, convexus, nieer, nitidus, variegatim albo-squamosus; rostro arcuato, apice impresso; thorace tuberculato, medio canaliculato, albo-vittato; elytris seriatim granulatis tuberculatisque, apice mucronatis. Long. 2, Io All abba. Caput longitudine duplo latius, parce punetatum, squa- mulis albis flavisque adspersum; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite plus triplo longius, arcuatum, apicem versus dilatatum, supra remote punctatum, antice longitudina- liter impressum, tere nudum. Antenne tenues, nigra, funi- culo dense nigro-setoso. Thorax latitudine postica manifeste longior anticeque vix angustior, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, lateribus levissime rotundato-ampliatis; supra modice convexus, tuberculis numerosis, in dorso semiglobosis, ad latera conicis, nitidis, setiferis, obsitus, medio canalicula vadosa, ca- rinulam ineludente, impressus, cavitatibus squamulis albis, fla- vis parce immixtis, in vittas quinque condensatis, adspersis. Elytra antice basi thoracis manifeste latiora, modice rotundato- ampliata, apice singulatim tubereulo conico, divaricato, aucta, thorace quadruplo longiora, modice convexa, dorso granulis setiferis, seriatis, plerisque depressis, posticeque et ad humeros tubereulis conieis obsita, squamositate alba, flava parce im- mixta, variegatim vestita, elevationibus glabris, nitidis. Corpus subtus convexum, disperse punctatum, inzequaliter albo-squa- mosum. Pedes concolores, nigro-setosi, parce albo-squamulosi. Hipporhinus Bohemanäi: oblongus, convexus, niger, ochraceo- squamosus, obsoletius albido-variegatus; rostro antice sulcato; thorace tubereulato, medio canaliculato; elytris punctato-stria- tis, interstitiis granulatis, postice seriato-tubereulatis. Long. 19—27, lat. 7\—10 millim. Oaput latitudine brevius, convexum, disperse punctatum, helvo-sgamulosum, fronte depressa; oculi oblongo-ovati, sub- depressi; rostrum capite fere triplo longius, areuatum, antror- 161. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIM. 207 sum dilatatum, ante oculos constrietum, supra depressum, sulco lato, basin versus evanescente, exaratum, adjacente ad latera utrimque canalicula angustiore; obsoletius punetatum, parce helvo-squamulosum. Antennz nigre, funiculo nigro-setoso. Tho- rax latitudine postica haud brevior anticeque vix angustior, sat fortiter rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice bisinu- atus, supra modice convexus, tuberculis numerosis, semiglo- bosis, poro pertusis setiferisque, obsitus, in medio canalicula, carinulam brevem includente, impressus, squamositate ochracea, lituris albidis, plerumque obsoletis, variegata, vestitus, eleva- tionibus glabris, nitidis. Elytra pone humeros oblique exten- sos parum ampliata, medio thorace dimidio latiora, inde retror- sum angustata, apice SA minus distinete quam Y mucronata, thorace quadruplo longiora, convexa, punctato-striata, intersti- tiis granoso-costatis, in declivitate postica tubereulis conicis, seriatim obsitis; squamositate ochracea, ad latera et plerumque maculatim in dorso albicante, vestita, tuberculis granulisque glabris, nitidis. Corpus subtus disperse punctatum, pectore ventrisque lateribus cervino-squamosis. Pedes concolores, pra- ter fasciam femorum ante apicem albido-squamosam, parce cervino-sgamosi, sat dense nigro-setulosi. Hipporhinus sulcirostris: oblongus, niger, parum convexus, supra squamulis umbrinis adspersus, fronte rostroque sulcatis; thorace tuberculato, medio canalieulato; elytris trifariam sat fortiter tubereulatis. Long. 23, lat. 9 millim. Caput transversum, convexum, punctulatum, vertice den- sius umbrino-squamoso; fronte late et profunde excavata; oculi laterales, oblongo-ovati; rostrum capite plus duplo longius, areuatum, antrorsum nonnihil ampliatum, ante oculos con- strietum, supra sulco, a fronte continuato, late et profunde usque ad apicem exaratum, adjacente ad latera utrimque cana- lieula angustiore, antice evanescente; superficie fere laevigata, parce squamulosa. Antenne tenues, nigr®, funiculo nigro- setoso. Thorax latitudine postica paullo longior anticeque parum angustior, modice rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice bisinuatus, pone oculos late lobatus, supra parum con- vexus, tubereulis numerosis semiglobosis, poro pertusis setife- risque, obsitus, in medio canalicula vadosa, carinulam abbre- viatam ineludente, impressus, squamulis umbrinis adspersus, tubereulis carinaque glabris, nitidis. Elytra antice latitudine baseos thoracis, pone humeros obliquos parum ampliata, apice singulatim mucrone divaricato aucta, latitudine triplo longiora, parum convexa, striato-punctata, interstitiis tribus dorsi alter- wis tubereulis distinetioribus, setiferis, seriatis subcostatis; um- brino-squamolosa, tuberculis glabris, nitidis. Corpus subtus nonnihil convexum, punetatum, parce cervino-squamulosum. Pedes longiuseuli, setulis decumbentibus albidis adpersi, tibiis intus nigro-pilosis. 208 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 162. 163. 164. Hipporhinus fallax: oblongus, niger, opacus, fusco-cinereo- que sqamosus et setulosus, fronte impressa, rostro quinque- sulcato; thorace erebre tubereulato, medio canaliculato; elytris subdepressis, trifariam tubereulato-costatis, ante apicem utrim- que tubereulo distinetiore. Long. 175—20, lat. 7—73 millim. Caput transversum, fusco-tomentosum, fronte late impressa; oeuli oblongo-ovati, depressi; rostrum capite plus duplo lon- gius, arcuatum, ante oculos utrimque ineisum, supra distinete quinque-sulcatum, basi callosum, squamulis einereis obsitum. Antenna tenues, nigra, fusco-setulose. Thorax latitudine po- stica nonnihil longior anticeque vix angustior, regulariter et modice rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice utrimque indistinete sinuatus, supra parum convexus, tubereulis validis, semiglobosis, setiferis, ad latera minoribus, cerebre obsitus, me- dio canalieulatus, fusco-einereo-sgamulatus, tubereulis glabris, nitidis. Elytra antice basi thoracis paullo latiora, pone hu- meros ultra medium leviter ampliata, apicem versus dein an- gustata, ipso apice singulatim breviter mucronata, thorace plus triplo longiora, parum convexa, sat regulariter striato-punctata, punetis remotis, squama repletis, interstitiis 2:0, 4:0 et 6:0 subelevatis, tubereulis setiferis obsitis, 1:0 et 2:0 postice tu- bereulo distinetiore praeditis; squamositate fusca ceinereoque sat dense vestita. Corpus subtus punetulatum, uti pedes, einereo-squamosum fuscoque setulosum. Hipporhinus binodis: oblongus, niger, fusco-squamulosus, opacus, rostro quinque-sulcato; thorace tubereulis conieis, se- tiferis, confertim adsperso, medio canalieulato; elytris striato- punctatis, interstitiis dorsi tribus alternis tubereulato-costatis, primo secundoque in gibbere postico tubereulo insigniore pr&- ditis. Long. 134, lat. 5% millim. Curculio binodis ILLIG. in litt. Hipporhinus id GyLL. in ScH. Gen. et. Sp. Cureul. pp 478: Hipporhinus affinis: oblongus, convexus, niger, fusco-einereo- pulverulentus, opacus; fronte impressa; rostro basi 5-sulcato, antice medio longitudinaliter excavato; thorace crebre tuber- culato, medio canalieulato; elytris striato-punctatis, interstitiis dorsi alternis tuberculato-costatis, postice utrimque tubereulis duobus distinetioribus. Long. 134, lat. 54 millim. Caput transversum, vertice convexo, fronte medio im- pressa; oculi oblongo-ovatiÄ, parum convexi; rostrum capite duplo longius, incisura distineta ab illo disjunetum, supra ru- gosum, basi suleis quinque exaratum, medio brevissimo, reli- quis ultra medium productis’; antice medio longitudinaliter late excavatum. Antenne nigre, scapo funiculoque nigro-se- tulosis. Thorax latitudine postica paullo longior anticeque non angustior, modice et regulariter rotundato-ampliatus, basi truncatus, antice utrimque leviter sinuatus, supra convexus, 165. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 209 tubereulis semiglobosis, ad latera minoribus, crebre obsitus, medio canaliculatus, cinereo-pulverulentus, tubereulis setiferis glabris, nitidis. Elytra oblengo-ovalia, antice basi thoracis nonnihil la- tiora, apice conjunctim subrotundata, Y singulatim tuberculo parvo aucta, thorace fere triplo longiora, dorso convexa, striato- punctata, interstitlis 2:0, 4:o et 6:0 subelevatis, tubereulis seti- feris obsitis, primo secundoque in gibbere postico tuberculo validiore praditis; fusco-cinereo-pulverulenta, tubereulis plerisque glabris, nitidis. Corpus subtus obsolete punctulatum, parce fusco-squamulosum. Pedes concolores, femoribus ante apicem densius cinereo-sguamulosis, tibiis erebre nigro-setulosis. Hipporhinus caudatus: oblongo ovatus, niger, squamulis cer- vinis obsitus, vitta laterali thoracis atque plaga humerali ali- aque intraapicali elytrorum albido-aut flavo-squamulosis, rostro supra late sulcato; thorace medio cänalieulato, dorso utrimque tubereulato; elytris triseriatim tuberculatis, apice mucronatis. Long. 19—20, lat. 3—83 millim. Caput latitudine baseos dimidio brevius anticeque angustius, sat dense cervino-squamosum, fronte medio impressa; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite plus duplo lon- gius, arcuatum, antrorsum nonnihil ampliatum, supra late et profunde sulcatum, squamulis cervinis vestitum. Antenna mi- nus tenues, nigre, scapo funiculoque nigro-setulosis. Thorax latitudine postica haud brevior anticeque parum angustior, medio sat fortiter rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice utrimque indistinete sinuatus, supra parum convexus, in dorso utrimque tuberculis rotundatis acervatis obsitus, medio canali- cula, carinulam abbreviatam includente, impressus, lateribus absque asperitatibus; superfieie, cum tubereulis, squamulis cer- vinis adspersa, vitta laterali determinata et plerumque ca- nalicula dorsali densius albido-aut flavo-squamulosis. Elytra antice basi thoracis parum latiora, pone humeros, oblique ex- tensos, vix ampliata, a medio retrorsum attenuata, apice singu- latim mucrone divaricato aucta, thorace haud triplo longiora, modice convexa, distincte striato-punctata, in interstitiis 2:0, 4:0 et 6:0 seriatim tubereulata, serie tuberculorum interstitii 2:1 pone medium in interstitium 1:m transeunte ibique conti nuata; supericie squamulis cervinis obsita, plaga humerali aliaque ante apicem, inter interstitia seeundum sextumque sitis, nonnumquam duplicatis, densius albido-, aut flavo-squamulosis. Corpus subtus convexum, vix sculpturatum, inaequaliter cervino- squamulosum. Pedes mediocres, squamulis cervinis, ante apicem femorum in fasciam condensatis, adspersi; tibiis sat dense nigro- setulosis. Hipporhinus deplorabundus: oblongo-ovatus, niger, cervino- squamosus, opacus; rostro minus profunde suleato, incisura distinetiore a fronte disjuneto; thorace angustiore, ante me- dium ampliato, dorso tubereulato, medio canaliculato; elytris, - 210 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 167. preeter costas dorsales tuberculosas solitas, in interstitio primo postice seriato-tubereulatis. Long. 14—15, lat. 5%—6 millim. Caput longitudine duplo latius, fronte medio impressa; oculi laterales, subdepressi; rostrum capite triplo longius, ar- cuatum, incisura laterali profunda ante oculos a capite disjunc- tum, supra sulco, antrorsum dilatato, minus profunde exara- tum, adjacente versus basin utrimque canalicula obsoletiore. Antennze sat valide, nigro-setulose. Thorax latitudine postica paullo longior anticeque non angustior, ante medium modice rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra parum convexus, tuberculis semiglobosis, partim subse- riatis, ad latera humilioribus, obsitus, medio canalieula, cari- uulam abbreviatam includente, inseulptus, cervino-squamosus, tubereulis apice setiferis. Elytra pone humeros, oblique ex- tensos, parum ampliata, obovata, medio thorace duplo latiora, apice X parum acuminato-producta, 2 singulatim breviter spi- nosa, latitudine duplo longiora, modice convexa, striato-punc- tata, ad latera disperse granulosa, interstitiis dorsi alternis subeostatis, tubereulis, ut in A. caudato dispositis, obsitis; superficie praterea sqamositate cervina, interdum fusco-varie- gata, adspersa, tuberculis plerisque setiferis. Corpus subtus et pedes parce punctata, inzequaliter cervino-squamulosa, tibiis nigro-setulosis. Hipporhinus arenarius: oblongo-ovatus, niger, fusco-cinereo- pulverulentus, opacus; rostro basi elevato, 5-carinato; thorace crebre granulato, medio canaliculato; elytris fornicatis, remote striato punetatis, interstitiis subeostatis, granulis setiferis seri- atim obsitis. Long. 12, lat. 54 millim. Caput transversum, fronte depressa; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite haud duplo longius, subareu- atum, supra depressum, carinulis quinque longitudinalibus, tenuibus, praeditum,* basi supra frontem elevatum. Antenna tenues, nigra, scapo marginem oculorum anticum fere attin- gente, funieulo nigro-setuloso. Thorax subquadratus, regula- riter rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice medio leviter sinuatus, supra convexus, granulis setiferis confertim obsitus, medio eanalieula longitudinali, angusta, exaratus. Elytra an- tice basi thoracis vix latiora, ultra medium sat distincte ro- tundato-ampliata, apicem versus angustata, ipso apice singula- tim subacuminata, thorace fere triplo longiora, modice con- vexa, striato-punctata, interstitiis subelevatis, granulis setiferis seriatim adspersis. Corpus subtus et pedes coriacea, cinereo- tomentosa, tibiis griseo-pilosis. Hipporhinus pilifer: oblongus, niger, fusco ochraceo-pulveru- lentus, passim albido squamulosus, pilis longis, ereetis, nigris, adspersus; rostro d-carinulato; thorace crebre granulato, medio canaliculato; elytris obsoletius striato-punctatis, interstitiis gra- nulatis. Long. 124, lat. 53 millim. ig 0. FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 20 Caput latitudine baseos brevius, parum convexum, cori- aceum, ochraceo-tomentosum et nigro-pilosum; oculi ovati, pa- rum convexi; rostrum capite vix duplo longius, subarcuatum, supra impressione lata transversa a fronte disjunetum, indu- mento uti caput vestitum. Antenn® tenues, nigra, scapo marginem oculorum anticum fere attingente, funiculo fusco- setuloso. Thorax latitudine postica nonnihil longior anticeque vix angustior, regulariter modice rotundato-ampliatus, basi trun- catus, apice medio indistincte sinuatus, supra convexus, crebre granulatus, medio anguste canalieulatus, fusco-ochraceo-pulveru- lentus, pilis longis nigris adspersus, ad latera et in canalicula dorsali plus minusve distinete albido-squamulosus. Elytra oblongo-ovalia, medio basi thoraeis duplo latiora, apice con- junctim subrotundata, thorace plus triplo longiora, convexa, leviter striato-punetata, in interstitiis minus regulariter granu- lata, fusco-pulverulenta, pilis longis nigris adspersa, lateribus liturisque aliquot dorsi plus minusve distinete albido-squamu- losis. Corpus subtus et pedes nigra, nitida, albido-pilosa, tibiis nigro-setulosis. Hipporhinus pygmaus: oblongo-ovatus, niger, griseo-sguamu- losus; rostro apicem versus nat, thorace granulis setife- ris confertim et coneinne obsito; elytris striatis, interstitiis coriaceis, postice interdum puncto albido utrimque notatis, antennis piceis, scapo marginem oculorum antico excedente. Long. 8—82, lat. 3—33 millim. Prypnus pygmeus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Oureul. a9 kppomrhunus ide) ec. 2 SV, pP. 06. Hipporhinus varius: oblongo-ovatus, niger, albido-sguamu- losus, rostro carinulato; thorace granulato, albo-trilineato; ely- tris striatis, seriatim setulosis, fusco-variegatis; antennarum scapo marginem oculorum postieum attigente. Long. 94, lat. 35 millim. Caput transversum, tenuiter ruguloso-punctatum, griseo- pubescens,. fronte depressa; oculi laterales, parum convexi; rostrum capite fere duplo longius, vix arcuatum, sat dense griseo-pubescens, supra in medio carina longitudinali tenui, glabra, nitida, notatum, adjacentibus carinulis duabus obsoleti- oribus utrimque. Antenne nigra, dense griseo-pubescentes. Thorax subquadratus, regulariter et modice rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra modice convexus, sat crebre sranulatus, disperse albido-squamulosus et setulosus, in dorso lineis tribus distantibus, parallelis, albido-sguamulosis evidentio- ribus. Scutellum minutum, triangulare, albo-squamosum. Ely- tra ovalia, antice basi thoracis paullo latiora, apice conjunetim subrotundata, thorace plus triplo longiora, modice convexa, striato-punctata, punctis plerisgue squama repletis, interstitiis planis, coriaceis; sgamulis albidis, flavescentibus immixtis, obsita, 212 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. Ike fusco-variegata, setulis decumbentibus, flavis, seriatim adspersa. Corpus subtus et pedes nigra, dense griseo-pilosa. - Hipporhinus cinerascens: oblongo-subovatus, niger, albido- squamulosus, disperse flavo-setulosus, rostro supra quinque- carinato; thorace granulato, albo-trilineato; elytris striato-punc- tatis, postice attenuatis; antennarum scapo marginem oculorum postieum attingente. Long. 112—12, lat. 5—53 millim. Caput transversum, subtiliter ruguloso-punctatum, einereo- pubescens; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite dimidio longius, einereo-pubescens, supra distincete 5-carinula- tum. Antennx picesw, einereo-pubescentes, fusco-setulose. Tho- rax subquadratus, modice rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice utrimque indistinete sinuatus, supra modice convexus, granulis setiferis sat crebre obsitus, in dorso lineis tribus di- stantibus, e squamulis albidis, notatus, ceterum parce squamu- losus. Scutellum minutissimum. Elytra antice basi thoracis paullo latiora, ante medium rotundato-ampliata, retrorsum dein attenuata, apice conjunetim anguste subrotundata, thorace plus triplo longiora; modice convexca, lateribus inflexa, tenuiter striato-punctata, interstitiis parum convexis; coriacea, einereo- albidoque squamulosa, seriatim flavo-setulosa, vitta laterali inter- dum subdenudata. Corpus subtus et pedes nigra, pectore al- - bido-squamoso, abdomine pedibusque griseo- -albido- -pubescenti- bus, tibiis fusco-setulosis. Hipporhinus dolorosus: oblongo-ovatus, niger, rostro d-carl- nato; thorace fortiter tuberceulato, niveo-trilineato;‘ elytris obo- vatis, niveo-squamosis, sutura, vitta laterali lineisque tribus discoidalibus denudatis; antennarum scapo marginem oculorum posticum excedente. Long. 14, lat. 6 millim. Caput transversum, corlaceum, cinereo- -pubesuns; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite vix dimidio lon- gius, Tugulosum, einereo- pubescens, supra longitudinater 5-cari- natum, basi foveolatum. Antenne nigro-picex, cinereo-pubes- centes. Thorax latitudine postica paullo brevior anticeque an- gustior, modiee rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice vIX sinuatus, supra modice convexus, tubereulis numerosis semi- globosis obsitus, medio canaliculatus, canalieula lineaque in- coneinna versus latera utrimque densius niveo-squamosis, inter- stitiis ceteris squamulis albidis adspersis, tubereulis glabris, nitidis, poro pertusis setiferisque. Seutellum minutum, albo- squamosum. Elytra antice basi thoraeis vix latiora, ad medium sat fortiter rotundato-ampliata, posterius attenuata, apice sin- gulatim subacuminata, thorace fere triplo longiora, parum con- vexa, lateribus inflexa, regulariter striato-punctata, interstitiis planis, primo quintoque reliquis latioribus; albo-squamosa setu- lisque deeumbentibus, concoloribus, seriatim adspersa, sutura, vitta in interstitio 6:0 striisque in 2:0, 9:0 et 4:0 denudatis, nigris, nitidis. Corpus subtus coriaceum, albido-pilosum, pectoris ov 4. FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 213 lateribus prosternoque albo-squamosis. Pedes mediocres, albido- pilosi, pilis in femoribus posterioribus ante apicem in fasciam condensatis, tibiis intus setulosis, anticis apicem versus tenui- ter spinulosis. Hipporhinus lineatus: oblongus, niger, rostro 5-carimato; thorace crebre tuberculato, vittis tribus e squamulis coeruleo- ‚albidis; elytris striato-punctatis, coeruleo-albido-squamosis, in- terstitiis dorsalibus alternis denudatis; antennarum scapo ocu- los excedente. Long. 14, lat. 54 millim. Caput latitudine postica paullo brevius, coriaceum, albido- squamulosum, fronte obsolete carinulata; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite dimidio longius, apicem versus dilatatum, disperse albido-squamulosum, supra carinulis quin- que longitudinalibus praeditum, media glabra, nitida; basi im- pressum. Antenns longitudine fere dimidii corporis, graciles, nigra, albido-pubescentes fuscoque setulos®. Thorax latitu- dine baseos haud brevior, nec antice angustior, pone medium leviter rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice utrimque in- distinete sinuatus, supra modice convexus, tuberceulis rotunda- tis sat crebre et coneinne obsitus, lineis tribus longitudinali- bus lavibus, media determinata, lateralibus minus regularibus; squamositate albida, in lineis condensata, vestitus, tuberculis setiferis glabris, nitidis. Scutellum minutum, triangulare, squa- mulis albidis teetum. Elytra antice basi thoracis vix latiora, leviter rotundato-ampliata, medio latitudinem thoracis parum excedentia, apice subacuminata, latitudine fere triplo longiora, aequaliter convexa, striato-punctata, squamositate coeruleo-albida, nitida, vestita, interstitiis planis, coriaceis, dorsalibus alternis latioribus, 2:0, 4:0 et 6:0 subdenudatis, nigris. Corpus subtus et pedes dense coeruleo-albido-squamosa, tibiis setulosis. Hipporhinus vittatus: oblongus, niger, rostro 5-carinato; tho- race crebre granulato. albo-trivittato; elytris striato-punctatis, albido-squamosis, sutura vittisque duabus denudatis; antenna- rum scapo oculos excedente. Long. 11, lat. 42 millim. Caput subrotundatum, coriaceum, albido-squamosum, fronte depressa; oculi ovati, parum convexi; rostrum capite dimidio longius, subareuatum, albido-squamulosum, supra carinulis quin- que longitudinalibus, angustis, praeditum. Antenne tenues, longitudine fere dimidii corporis, picexe, griseo-pilos®e. Thorax latitudine postica parum brevior anticeque vix angustior, mo- dice rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra parum convexus, granulis rotundis cerebre et coneinne obsitus, medio subcanalieulatus, squamulis albis adspersus, canalieula dorsali lineaque arcuata versus latera utrimque distinctius albo-squa- mosis; granulis glabris, nitidis. Scutellum minutum, albo-squa- mosum. ZElytra antice basi thoracis vix latiora, ante medium modice rotundato-ampliata, retrorsum dein attenuata, apice con- junetim rotundata, thorace triplo longiora, modice convexa, 214 ÖFVERSIGT AF K VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 176. striato-punctata, coriacea, squamositate alba vestita, sutura interstitiisque 2:0 et 6:0 denudatis aut parce squamosis. Cor- pus subtu- aequaliter et tenuiter albido-pilosa, tibiis intus fusco- setulosis. Hipporhinus costirostris: oblongus, niger, rostro lineari, 5-ca- rinulato; thorace transverso, granulato, obsoletius albo-trilin- eato; elytris striato-punetatis, einereo-albidoque squamosis, nigro- lineatis; antennarum scapo medium oculorum excedente. Long. 103, lat. 34 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, ruguloso-puncta- tum, tenuissime pubescens; oculi ovati, parum convexi; rost- rum angustum, lineare, capite duplo longius, rugulosum, te- nuissime pubescens, supra carinulis quinque longitudinalibus, tenuibus, praeditum. Antenna picer, griseo-pubescentes. Tho- rax latitudine baseos dimidio brevior anticeque manifeste an- gustior, pone medium fortiter rotundato-ampliatus, basi apice- que truncatus, supra parum convexus, confertim granulatus, tenuiter griseo-pubescens, striga media longitudinali lateri- busque insequaliter albido-squamulosis. Scutellum vix conspi- cuum. Elytra antice basi thoracis evidenter latiora, humeris angulatim prominulis, pone humeros vix ampliata, a medio retrorsum attenuata, apice subacuminata, thorace plus triplo longiora, parum convexa, striato-punctata, interstitiis planis, corlaceis; squamositate ad latera alba, nitida, in dorso cine- rascente, pube tenuisima immixta, vestita, sutura lineisque trıbus longitudinalibus disci infuscatis. Corpus subtus et pedes nigra, nitida, punctulata, tenuissime albido-pubescentia, pectore albo-squamuloso. Hipporhinus alternans: oblongus, niger, rostro medio cana- lieulato, tenuiter 5-carinulato, thorace ruguloso-punctato et gra- nulato, obsolete albo-wvittato; elytris striato-punctatis, albo-squa- mosis, nigro-lineatis; antennarum scapo marginem oculorum postieum attingente. Long. 7, lat. 2% millim. Caput subrotundatum, ruguloso-punetatum, tenuiter griseo- pubescens; oculi ovati, depressi; rostrum capite dimidio lon- gius, lineare, rugulosum, tenuissime griseo-pubescens, supra in medio canaliculatum, in fundo canalieule carinatum, carinulis lateralibus obsoletis. Antenner picer, griseo-pubescentes. Tho- rax subquadratus, zqualiter et modice rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra parum convexus, ruguloso-punc- tatus, disperse granulatus, tenuiter griseo-pubescens, striga media albido-squamulosa obsoletiore. Elytra antice basi thora- cis manifeste latiora, humeris angulatis; pone humeros vix ampliata, a medio retrorsum attenuata, thorace triplo longiora, modice convexa, striato-punctata, interstitiis coriaceis; squamo- sitate albida, setulis tenuissimis immixta, vestita, sutura vit- tisque in singulo tribus longitudinalibus infuscatis. Corpus TTT 178. IgE FÄHR.DUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 215 subtus et pedes nigro-picea, nitida, parce et tenuissime albido- pubescentia, pectore disperse albido-squamuloso. Hipporhinus appendiculatus: oblongus, niger, cinereo-squa- mulosus, rostro sub-quinque-carinato, basi tubereulo corniformi praedito; thorace coneinne tuberculato, medio anguste canali- eulato; elytris apice singulatim appendice conico instructis, supra sulcatis, interstitiis subcostatis, granulis setiferis seriatim obsitis, costis alternis postice abbreviatis. Long. 21, lat. 8 millim. Hipporhinus appendiculatus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Ouzeulz 7 N, p. 188. Hipporhinus monitor: oblongus, niger, umbrino-squamulosus, opacus, rostro sub-quinque-carinato, basi tubereulo valido mu- nito; thorace crebre tubereulato, medio canaliculato; elytris striato-punctatis, in interstitiis tuberculatis, fusco-variegatis, in dorso utrimque lituris tribus silaceis distinetioribus. Long. 14, lat. 54 millim. Caput postice longitudine triplo latius, vertice modice convexo, fronte depressa; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite plus duplo longius, crassum, basi incisura trans- versa a fronte disjunctum, supra carinis quinque praeditum, lateralibus obtusis, media tenui, glabra, postice in tubereulum validum, elevatum, adscendente. Antenne medium thoracis vix attingentes, nigra, nigro-setulose. Thorax latitudine postica haud brevior nee antice angustior, sequaliter rotundato-ampli- atus, basi apiceque truncatus, pone oculos leviter rotundato- lobatus, supra modice convexus, tuberculis semiglobosis sat cerebre obsitus, medio canaliculatus, umbrino-squamosus, tuber- eulis setiferis, glabris, atris, nitidis. Elytra antice latitudine baseos thoracis, anguste ovalia, apice conjunctim rotundata, latitudine media plus duplo longiora, convexa, striato-punctata, interstitiis tubereulis semiglobosis, in series minus regulares digestis, obsitis; squamositate umbrina, fusco-variegata, vestita, tubereulis setiferis glabris, nitidis, lituris tribus in dorso ut- rimque longitudinaliter seriatis, silaceo-squamulosis, sat distine- tis. Corpus subtus et pedes nigra, parcius silaceo-squamulosa, tibis nigro-setulosis. Hipporhinus corniculatus: oblongus, niger, einereo-albido- squamosus, rostro quinque-carinato, basi tuberculo valido, trans- verso, bifido, munito; thorace confertim tuberculato, medio canaliculato; elytris striato-punctatis, interstitiis seriato-tuber- culatis. Long. 10—15, lat. 43—6 millim. Caput transversum, puctulatum, fronte depressa, plus minusve distinete carinata; oculi ovati, modice convexi; rost- rum capite dimidio longius, erassum, rugulosum, supra carinis quinque longitudinalibus praditum, tribus intermediis postice in tubereulum validum, transversum, apice marginatum, alte elevatum, adscendentibus. Thorax latitudine baseos paullo 216 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 180. longior anticeque vix angustior, ante medium leviter rotun- dato-ampliatus, vix dimidii elytrorum latitudine, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra modice convexus, tubereulis semiglobosis obsitus, cinereo-albido-squamosus, tubereulis gla- bris, nitidis, plerisque setiferis. Elytra antice basi thoraeis parum latiora, humeris obliquis; pone humeros regulariter, 2 latius, rotundato-ampliata, apice conjunetim rotundata, 2 acu- minata, dorso & distinetus, Y parum convexa, striato-punctata, interstitiis tubereulis granisque, partim seriatis, obsitis, squa- mositate cinereo-albida vestita, tuberculis granisque apice glabris, nitidis, plerisque setam longiorem emittentibus. Corpus subtus et pedes nigra, parcius albido-squamosa, femoribus posteriori- bus ante apicem fascia e squamulis condensatis notatis, tibiis nigro-setulosis. Variat squamositate ochracea. Hipporhinus nasutus: oblongo-ovatus, niger, silaceo-albido- que squamosus, rostro subquiuque-carinato, basi tuberculo bi- fido erecto; thorace acervatim tuberculato, vittis tribus silaceo- squamosis; elytris regulariter striato-punctatis, interstitiis.tri- bus costatis, seriatim tuberculatis. Long. 10—11, lat. 44—5 millim. Caput latitudine brevius, punctulatum, silaceo-squamosum, fronte depressa; oculi oblongo-ovati, parum convexi: rostrum capite dimidio longius, apicem versus incrassatum, basi linea impressa arcuata a fronte disjunctum, prope basin tuberculo valido, apice emarginato, fere verticaliter erecto, munitum, carinulis quinque, ante apicem abbreviatis, praeditum, duabus exterioribus utrimque antice in margine angulato-elevato con- fluentibus, tribus intermediis postice in corniculum adscenden- tibus; squamulis uti caput adspersum. Antenn® nigr®, ni- tid®, nigro-setulose. Thorax latitudine baseos non brevior anticeque vix angustior, medio sat fortiter subangulato-dilatatus, basi truncatus, apice utrimque sinuatus, supra modice convexus, tubereulis rotundatis sat crebre obsitus, relietis lineis tribus dorsalibus, distantibus, lavibus, exterioribus arcuatis; squamo- sitate silacea vestitus. Elytra antice basi thoracis vix la- tiora, sub-obovata, > minus ampliata, apice conjunetim rotun- data, 2 latiora, apice singulatim subacuminata, dorso modice convexa, concinne et distincete striato-punctata, punctis squama repletis, interstitiis 2:0, 4:0 et 6:0 costatis tubereulisque seria- tim obsitis; in interstio 8:0 et juxta suturam insuper granula seriata observantur; superficie squamositate ochracea, plus mi- nusve albido-variegata, obtecta, tuberculis granulisque glabris, nitidis, setam albidam emittentibus. Corpus subtus nigrum, nitidum, pectore abdominisque lateribus apiceque densius si- laceo-squamosis. Pedes mediocres, ad apicem femorum dense, alibi pareius silaceo-squamulosi, tibiis fusco-setulosis. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 217 181. Hipporhinus armatus: oblongo-ovatus, niger, fusco-ochraceo squamulosus, rostro -carinato, basi cornieulato; thorace an- gusto, crebre tuberculato, medio canalieulato; elytris striato- punetatis, seriatim, remote tubereulatis. Long. 11, lat. 41 millım. 5 Caput transversum, coriaceum; oculi ovati, subdepressi; rostrum capite fere duplo longius, arcuatum, linea transversa impressa a fronte disjunetum, supra tenuiter 5-carinatum, prope basın tuberculo valido, apice subemarginato, erecto, munitum. Antenn nigra, funieulo nitido, nigro-setuloso. Thorax latitu- dine postica paullo longior anticeque non angustior, ante me- dium modice rotundato-ampliatus, basi truncatus, apiee utrim- que sinuatus, pone oculos sat fortiter rotundato-lobatus, supra convexus, tubereulis rotundatis, setiferis, sat crebre obsitus, medio anguste canaliculatus. Seutellum minutum, triangulare. Elytra obovata, antice basi thoracis parum, medio vero duplo latiora, apice conjunetim anguste rotundata, latitudine media duplo longiora, convexa, regulariter at tenuiter striato-punctata, in interstitiis 2:0, 4:0 et 6:0 totis quintoque circa medium tu- bereulis remotis, seriatis, obsita, juxta suturam atque ad latera preterea granulis adspersa, squamositate ochracea vestita, tu- bereulis granulisque g glabris, nitidis, plerisque setiferis. Corpus subtus et pedes nigra, parcius ochraceo-squamulosa, femoribus posterioribus ante apicem fascia e squamulis condensatis no- tatis, tibiis nigro-setulosis. 182. Hipporhinus talpa: oblongus, niger, ochraceo-squamulosus, rostro obsolete 5-carinato, basi cornieulato; thorace granulato, dorso albo-trilineato; elytris striato-punetatis, disperse granu- latis, lateribus albo-variegatis. Long. 94—10, lat. 33—4 millim. Uaput latitudine brevius, vertice convexo, fronte depressa; oculi ovati, parum convexi; rostrum capite dimidio longius, linea impressa a fronte disjunctum, supra obsoletius quinque- carınatum, prope basin tuberculo valido, erecto, apice subtrun- cato, munitum. Antenn® picex, scapo medium oculorum exce- dente, funiculo fusco-setuloso. Thorax latitudine baseos non- nihil longior anticeque non angustior, regulariter rotundato- ampliatus, basi truncatus, apice utrimque leviter sinuatus, supra modice convexus, crebre ruguloso-granulatus, ochraceo-squamu- losus, lineis tribus distantibus, parallelis, albo-squamulosis, notatus, granulis dorsalibns glabris, nitidis, plerisque setiferis. Elytra subovalia, antice basi thoracis haud latiora, apice & conjunetim rotundata, 2 subacuminata, latitudine media plus duplo longiora, convexa, striato-punctata, punctis squamiferis, interstitiis subconvexis, disperse granulatis, seriatim griseo- setulosis; squamositate ochracea, ad latera albo-variegata, ve- stita, granulis glabris, nigris, nitidis. Corpus subtus et pedes nigro-picea, sat dense silaceo-squamosa, tibiis nigro-setulosis. Öfvers. af K. Vet Akad. Förh. Ärg. 25 N:002% 4 218 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 183. 184. Evpages (ScH.) baccatus: oblongo-ovatus, niger, fusco-squa- mulosus, rostro basi canaliculato; thorace subgloboso, granu- lato; elytris obovatis, inconeinne striato-punctatis, interstitiis tubereulis, partim seriatis, obsitis, lateribus dilutius ochraceo- squamulosis. Long. 9, lat 44 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, parum convexum, in vertice squamulis albidis adspersum, ceterum dense ochraceo- squamosum, fronte foveola impressa; oculi ovati, parum con- vexi; rostrum capite plus duplo longius, supra impressione transversa a fronte disjunetum, apicem versus declive, medio canalicula, a fronte continuata, et ad latera utrimque suleis duobus, omnibus antice abbreviatis, insculptum, dense ochraceo- squamulosum, versus latera granulis glabris, nitidis, adsper- sum. Antennz® picer, scapo funiculoque fusco-setulosis. Tho- rax latitudine baseos haud brevior nee antice angustior, sub- globosus, basi truncatus, apice supra fortiter rotundato-pro- duetus et pone oculos quoque distinete lobatus, supra valde convexus, pulvinatus, disperse granulatus, indumento fuseo teetus, granulis plerisque nudis, nitidis. Hlytra antice basi thoracis vix latiora, pone basin ad medium rotundato- ampli- ata, dein iterum angustata, apice subacuminata, thorace triplo longiora, valde convexa, punctis magnis, plus minusve regula- riter seriatis, impressa, tuberculisque numerosis, partim seri- atis, ad basin in callos granulosos extensis, praedita, in dorso indumento fusco teeta, tubereulis apice granulisque glabris, nitidis; lateribus inflexis, dilutius ochraceo-squamulosis. Corpus subtus ochraceo-squamosum, abdomine postice obscuriore. Pe- des mediorres, dense silaceo-squamulosi, femoribus posteriori- bus ante apieem albido-faseiatis; tibiis tenuiter fusco-setulosis. Terapopus (ScH.) tuberculatus: oblongo-ovatus, niger, indu- mento sordide terreno obtectus, opacus, antennis ferrugincis; thorace elytrisque tuhereulis numerosis obsitis. Long. 3, lat. 13 millim. Caput deflexum, supra subdepressum; oculi laterales, sub- rotundati; rostrum capite dimidio longius, crassum, parum arcuatum. Antenna tenues, fusco-ferruginew. Thorax subtra- peziformis, latitudine postica paullo brevior, basi profunde bisinuatus, pone oculos lobatus, supra caput productus, dorso parum convexus, obsolete punctatus, medio postice evidenter, antice indistinete, canalieulatus, tubereulis octo praeditus, duo- bus scilicet prope basin, paullo distantibus, totidem in lobo medio apieis, approximatis, duobusque ad medium laterum utrimque, oblique positis. Blytra antice basi thoracis vix la- tiora, pone humeros, paullo dilatatos, haud ampliata, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, convexa, ad latera evidenter, in dorso indistinctes triato-punctata, tuberculis sat validis, trifariam dispositis, quatuor scilicet in singula serie, praedita. Pedes robusti, femoribus compressis, muticis. 185. 186. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 219 Paracairius (SCH.) verrucatus: oblongus, niger, fusco-cinereo pulverulentus et setosus, rostro sulcato; thorace rugoso-punc- tato, pone medium utrimque foveolato; elytris lateribus striato- punetatis, dorso tubereulatis, tubereulis in gibbere postico ma- joribus. ‘Long. 7}, lat. 24 millim. Paracairius verrucatus SCH. Cure. Mant. 2:a p. 41. Caput latitudine dimidio brevius, coriaceum, vertice squa- mulis albidis adsperso; oculi laterales, ovati, parum convexi; rostrum capite paullo longius eique contiguum, suleis tribus, antice abbreviatis, exaratum, medio latiore, jugis interjacenti- bus subrugulosis. Antenna tenues, medium thoracis exceden- tes, piceo-nigr®, fusco-setulos&, funiculo basi rufescente. Tho- rax latitudine baseos haud brevior, anticeque vix angustior, leviter rotundato-ampliatus, basi bisinuatus, angulis subpromi- nulis, apice utrimque indistinete sinuatus, supra parum con- vexus, inzequaliter rugulosus, intra apicem transversim impres- sus, pone medium versus latera utrimque fovea excavata; su- perficie indumento fusco-cinereo obducta, disperse setulosa. Scu- tellum rotundatum, concolor. Elytra antice basi thoracis non latiora, humeris superne acuminatim prominulis; pone humeros fere linearia, medio thoracis parum latiora, apice nonnihil pro- ducta, conjunetim anguste rotundata, latitudine plus duplo lougiora, convexa, in tergo obsoletius, ad latera profunde et regulariter striato-punctata, rugulosa, tuberculis, partim seri- atis, in gibbere postico insignioribus, obsita, fusco-einereo-pul- verulenta, tuberculis albido-setosis. Corpus subtus et pedes dense fusco-pulverulenta, squamulis albidis vage adspersa, tibiis griseo-setulosis. Paracairius costatus: oblongus, niger, fusco-pulverulentus, disperse et breviter setulosus; rostro sulcato; thorace rugu- loso, medio canalieulato; elytris regulariter striato-punctatis, sutura interstitiisque in singulo tribus costatis. Long. 9, lat. 3% millim. Paracairius costatus SCH. Cure. Mant. 2:a p. 41. Caput transversum, fronte longitudinaliter impressa; oculi laterales, ovati; rostrum capiti contiguum eoque dimidio longius, supra canalieula longitudinali late et profunde exaratum, ad- jacente ad latera utrimque sulculo, postice duplicato. Antenns tenues, picesw, setulose, medium thoracis vix excedentes. Tho- ‘ax lJatitudine postica nonnihil brevior anticeque paullo angu- stior, ante medium rotundato-ampliatus, basi subbisinuatus, angulis subprominulis, apice utrimque leviter emarginatus, supra depressus, inconeinne ruguloso-granulatus, medio canaliculatus, lateribus dorsi incrassatis, subelevatis. Scutellum rotundatum, concolor. Elytra a basi ad medium fere linearia, medio tho- racis paullo latiora, apice nonnihil producta, singulatim suba- cuminata, dorso modice convexa, regulariter et profunde striato- punctata, sutura interstitiisque 2:0, 4:0 et 6:0 distinete costa- ' 220 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 189. 130. tis, squamulis setulisque adspersis, costa interstitii quarti ante apicem nodosa, extima ad humeros augulatim elevato-producta. Corpus subtus et pedes fuseo--einereo-pulverulenta, setulis bre- vibus albidis adspersa, coxis concinne albo-squamulosis; tibiis fusco-pilosis. Elassonyz (SCH.) angulicollis: breviter ovatus, convexus, ni- ger, opacus, tenuiter pubescens, rostro striolato, thorace bi- impresso, antice angulato-dilatato, linea media loevi; elytris remote striato-punetatis, interstitiis coriaceis. Long. 6, lat. 33 millim. Caput parvum, subrotundatum, obsolete punetulatum; oculi ovati, depressi; rostrum longitudine thoracis, eylindricum, ar- cuatum, longitudinaliter sat erebre striolatum. Antenne me- dium thoracis nonnihil excedentes, valide. atrae, tenuiter pu- bescentes. Thorax latitudine baseos dimidio brevior anticeque angustior, pone apicem subito angulato-dilatatus, retrorsum dein subangustatus, basi leviter rotundatus. supra minime convexus, disperse punctatus, antice utrimque oblique impres- sus, squamulis fulvescentibus, metallico-micantibus, adspersus, medio linea longitudinali, tenui, laevi. Elytra subglobosa, an- tice basi thoracis paullo latiora, humeris acuminato-productis; apice conjunetim rotundata, dorso subfornicata, lateribus in- flexa, postice declivia, remote et profunde striato-punctata, in- terstitlis parum convexis, obsolete coriaceis, pube griseo-fla- vescente pareius adspersis. Pedes concolores, validi. parce griseo-pubescentes, femoribns subelavatis, pubescentia posteri- orum ante apicem in fasciam eondensata: tarsis fortiter dila- tatis, subtus fuseo-spongiosis. Tanyrhynchus (ScH.) biguttatus: oblongo-ovatus, niger, squa- mulis minutissimis cinereis adspersus: vrostro longitudine tho- racis, medio profunde lateque sulcato; thorace rotundato-dila- tato, disperse granulato; elytris punctato-striatis, interstitiis sub- couvexis, transversim rugulosis, in disco postice macula parva, orbieulari, nivea. Lone. 74, lat. 3 millim. Tauyrhynchus biguttatus Bon. in SoH. Gen. et Sp. Cuxeular I VIL 2 DNS Tanyrhynchus costirostris: oblongo-ovatus, niger, squamulis einereo-albidis adspersus; rostro thorace nonnihil breviore, supra tricarimato; ‚thorace transverso, depresso, disperse granulato, medio linea angusta, e squamulis condensatis albidis, notato; elytris fusco-ferrugineis, obsolete punetato-striatis, interstitiis subconvexis, vitta laterali densius albido-squamosa. Long. 74, lat. 3 millim. Tanyrhynchus costirostris Bot. in. Sch. Gen. et. Sp. Ouzculs IN VII & p. 416. Stereorhynchus (LACORD.) setipennis: oblongo-ovatus, niger, viridi-squamosus, antennis pedibusque ferrugineis; capite elon- 191. 192. o FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 221 sato, eylindrico, rostro apice suleato, glabro; thorace transverso, lateribus rotundatis; elytris punctato-striatis, flavo-griseo-pilosis. Long. 4—54, lat. 12—2} millim. Stenocephalus setipennis ScH. Cureul. Mnnt. 2:a p. 78. Caput angustum, teres, latitudine plus duplo longius, vertice parcius, fronte dense, viridi-sgamosis; oculi subrotun- dati, supra approximati, subdepressi; rostrum capiti contiguum eodemque parum longius, subteres, supra versus apicem medio suleatum, basi viridi-sgquamosum, apice late glabrum, nitidum. Antenna basin thoracis exedentes, graciles, rufo-ferruginesx, te- nuissime pubescentes, clava acuminata, fusca. Thorax latitu- dine brevior, antrorsum fortiter angustatus, pone medium di- stincte rotundato-ampliatus, apice truncatus, basi leviter emar- ginatus, supra transversim convexus, coriaceus, dense viridi- squamosus. Elytra subovata, antice conjunctim late emarginata, ibique basi thoracis vix latiora, apice conjunctim subacuminata, dorso convexa, regulariter punctato-striata, interstitiis planis; squamositate viridi, in vittam communem suturalem condensata, vestita, in interstitiis subseriatim nigro-punctata pilisque lon- gis, erectis, flavo-griseis, adspersa. Corpus subtus concolor, pareius viridi-squamosum. Pedes ferruginei, tenuiter griseo- squamulosi et pubescentes, femoribus plerumque medio in- fuscatis. Variat indumento squamuloso flavo-virescente. Stenocephalus suturalis Sch. Curcul. Mant. 2:a p. 78. Myorhinus (ScH.) globulosus: ovatus, niger, nitidus, inaequa- liter albo-squamosus, disperse setulosus, antennis tarsisque fer- rugineis; rostro apice striolato; thorace subconico, punctulato; eiytris punctato-striatis. Long. 23, lat. 14 millim. Caput latitudine baseos paullo brevius, basi mox abrupte angustatum, dein conicum, fronte angusta, densius squamulosa; veuli ovales, parum convexi; rostrum capite plus duplo lon- gius, modice arcuatum, sublineare, supra punctulatum, basi obsolete canaliculatum, apicem versus striolatum, parce squamu- losum, subtus lateribusque leve, nitidum. Antenna basin tho- racis paullo exedentes, ferruginex, clava ovali, fusca. Thorax subeonicus, basi longitudine paullo latior, antice truncatus, postice indistinete rotundatus, supra modice convexus, intra apicem transversim impressus et constrietus, crebre punctu- latus, squamulis setulisque adspersus. Elytra breviter obovata, thoraci arete applicata, apice conjunctim subacuminata, lati- tudine media parum longiora, convexa, lateribus posticeque inflexa, distinete punctato-striata, squamositate alba, setulis eoncoloribus erectis immixta, vestita. Corpus subtus et pedes piceo-nigra, albido-squamulosa, femoribus basi tarsisque fer- rugineis. Myorhinus setipennis: subovatus, niger, nitidus, inaequaliter albo-squamosus, disperse setulosus; rostro, antennis, femoribus 222 195. 194. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. basi, tibiis tarsisque ferrugineis; thorace subtrapeziformi; elytris punetato-striatis. Long. 23, lat. 1 millim. Caput cum oeulis ut in praecedente. Rostrum capite vix duplo longius, ad insertionem antennarum gibbosum, totum ferrugineum, supra striolatum et punctulatum, parce squamu- losum, subtus laeve, glabrum. Antenna basin thoracis attin- gentes, tenues, feruginew, clava picea. Thorax subtrapezifor- mis, latitudine postica dimidio brevior, apice truncatus, basi medio leviter producetus, supra parum convexus, intra apicem transversim impressus et constrietus, confertim pnnetulatus, squamulis setulisque albis adspersus. Elytra obovata, thoraci arcte applicata, apice conjunctim anguste subrotundata, latitu- dine media dimidio longiora, convexa, lateribus posticeque in- tlexa, distincte punetato-striata, squamulis setulisque albis ob- sita. Corpus subtus nigrum, tenuiter albido-squamulosum. Pedes mediocres, albido-pubescentes, femoribus piceis, basi, tıbiis tarsisque ferrugineis. Myorhinns crenulosus: ovatus, niger, nitidus, albido-squamo- sus et setulosus, antennis tarsisque piceis; rostro elongato, tho- race transverso, lateribus rotundatis; elytris punctato-striatis. Long. 23, lat. £ millim. Caput cum oculis ut in M. globuloso. Rostrum capite fere triplo longius, parum arcuatum, sublineare, supra tenuiter strigosum, basi squamulosum, subtus leve, nudum. Antenna basin thoracis attingentes, tenues, picee. Thorax basi longi- tudine duplo latior, antrorsum angustatus, pone medium ro- tundato-ampliatus, postice leviter rotundatus, antice truncatus, supra parum convexus, sat confertim punctulatus, squamulis setulisque albidis obsitus. Elytra breviter ovalia, thoraei arete applicata, apice conjunetim ‚subacuminata, latitudine dimidio longiora, convexa, suberenulatim punctato-striata, pareius albido- squamulosa, setulis erectis albis sat crebre adspersa. Corpus subtus et pedes albido-pubescentia, tarsis ferrugineo-piceis. Cecractes (SCH.) viridanus: oblongus. niger, dense viridi- squamosus; fronte rostroque canaliculatis, hoc apice plaga ob- cordata elevata, medio impressa; thorace medio rotundato-am- pliato; antennis, tibiis tarsisque ferrugimeis. Long. 24-31, lat. 1—12 millim. Corpus totum nigrum, squamositate laete viridi, nitida, setulis tenuissimis immixta, vestitum. Caput subquadratum, vertice convexo, fronte depressa, tenuiter canalieulata; oculi rotundati, convexi; rostrum capite paullo angustius et dimidio brevius, supra impressum et canaliculatum, apice plaga obcor- data, elevata, medio longitudinaliter excavata; mandibulis ex- sertis, crassis, edentulis. Antenne medium thoraeis vix attin gentes, ferruginexe, clava elongata, albido-sericea. Thorax la- titudine baseos haud longior, > subgvadratus, 2 basin versus nonmihil dilatatus. medio modice rotundato-ampliatus. basi apice- 196. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARLA. 223 que truncatusy dorso modice convexus, intra apicem transversim impressus. Scutellum minutum, triangulare. Elytra thorace dimidio latiora et triplo longiora, pone humeros vix vel parum ampliata, apice conjunetim rotundata, dorso parum convexa, coneinne punctato-striata, interstitiis planis. Pedes mediocres, viridi-squamosi, femoribus antieis posticisque pone medium incrassatis, intermediis debilioribus; tibiis tarsisque ferrugineis. Cecractes canus: oblongus, niger, squamositate cinereo-albida obduetus, fronte rostroque canalieulatis, hoc apice plaga obcor- data elevata; thorace subtransverso, medio rotundato-ampliato; elytris punctato-striatis; antennis pedibusque testaceis. Long. — 34, lat. 1—12 millim. Corpus totum nigrum, squamositate cinereo-albida, setulis tenuissimis immixta, tectum. Caput latitudine postica vix brevius anticeque parum angustius, fronte medio impressa et canaliculata; oculi rotundati, convexi; rostrum capite paullo brevius et angustius, subquadratum, dorso basi canalieulato, apice plaga obcordata elevata. Antenn&® tenues, testace. Thorax latitudine paullo brevior, basi apiceque truncatus et reilexo-marginatus, intra apicem constrietus et transversim im- pressus, medio rotundato-ampliatus, supra parum convexus. Seutellum minutum, triangulare. Elytra antice basi thoracis fere duplo latiora, pone humeros indistinete ampliata, apice conjunetim rotundata, thorace triplo longiora, modice convexa, distinete punctato-striata, interstitiis planis. Pedes mediocres, testacei, cinereo-albido-squamulosi et pubescentes, femoribus omnibus pone medium incrassatis. Cleonus (ScH.) angulicollis: oblongus, niger, tomento albido vestitus, vertice, vittis tribus thoracis, fascia liturisque aliquot elytrorum nec non maculis abdominis nigro-fuscis; rostro ca- rinato; thorace rugoso-punctato; elytris punctato-striatis, in faseia lacunosis. Long. 11, lat. 44 millim. Caput latitudine bode dense albido-tomentosum, vertice nigro-fusco, fronte medio obsolete bicostata; oculi elongatı, parum convexi; rostrum capite duplo longius, leviter arcuatum, sublineare, supra albido-tomentosum, suleis duobus, in frontem adscendentibus, exaratum, interjacente costa carinata, integra. Antenne rostro cum capite non longiores, piceo-nigre, clava apice albo-sericea Thorax latitudine baseos paullo brevior anticeque angustior, apice utrimque sinuatus, lobis ocularibus rotundato-productis, basi bisinuatus, lobo medio locum seutelli occupante, lateribus subreetis, antice pone lobos oculares cal- loso-angulatis; supra convexus, antice intra callos laterales ut- rimque oblique impressus, albido-tomentosus, vittis tribus sub- denudatis, media lata, reliquis lateralibus angustioribus, nigro- fuseis, notatus, in vittis sat rude rugoso-punctatus, alibi sim- plieiter punetatus; in medio dorsi carinula, postice abbreviata, elevata. Elytra antice basi thoracis vix latiora illique arete 224 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. applicata, pone humeros rotundatos parum ampliata, apice sin- gulatim subacumimata, thorace plus triplo longiora, modice convexa, punctato-striata, albido-tomentosa, fascia irregulari, utrimque abbreviata, pone medium, lineam abbreviatam in in- terstitio 3:0 antrorsum emittente, macula humerali aliaque in callis postieis, nee non sutura apice subdenudatis, nigro-fuscis; fascia lineaque dorsalibus partim lacunosis. Corpus subtus et pedes nigra, cinero-albido-tomentosa, abdominis segmentis 3— 9 medio fusco-maculatis. 197. Uleonus fallaw: oblongus, niger, supra tomento albido varie- gatus; rostro trisulcato, thorace temere rugoso, medio canali- eulato; elytris antice profunde seriato-punctatis, postice tenuiter striatis; ventre albido-tomentoso, punctis numerosis denudatis. Long. 10, lat. 3% millim. Cleonus fallax ScH. Gen. et Sp. Cureul. VI, 2, p. 56. 198. Cleonus errans: oblongo-ovatus, niger, cinereo-umbrino-tomen- tosus; rostro bisulcato; thorace dorso fusco-ochraceo, elytris punctato-striatis, plagis in singulo duabus distinetioribus fuscis, postica puncto albo notata. Long. 11, lat. 43 millim. Caput brevissimum, umbrino-tomentosum, fronte transver- sim impressa et ante impressionem puncto inseulpta; oculi elongati, depressi; rostrum capite plus duplo longius, crassum, disperse punctatum, supra sulcis duobus, medio subinterruptis, exaratum, jugo interjacente lato, convexo. Antenna longitu- dine rostri cum capite, nigra, cinereo-pubescentes. Thorax latitudine postica paullo brevior, antice manifeste angustior, intra apicem coustrietus, basin versus sublinearis, apice utrim- que emarginatus, basi bisinuatus, lobo medio acuminatim pro- ducto; supra parum convexus, rugoso-punctatus, cinereo-tomen- tosus, dorsi indumento fusco-ochraceo. Elytra antice basi tho- racis nonnihil latiora, subovata, apice conjuncetim rotundata, dorso modice convexa, remote striato-punctata, interstitiis 2:0, 4:0 et 6:0 costatis; cinereo-umbrino-tomentosa, plaga obliqua, subtrigona, ante medium, aliaque pone medium, transversa, subdenudatis, fuseis, callo postico et pone illum tuberculo albido-subfaseieulosis. Corpus subtus disperse punetatum, dense cinereosumbrino-tomentosum, parce et tenuissime setulosum. Pedes mediocres, dense cinereo-tomentosi. 199. Larinus (GERMAR) coneinnus: subovalis, niger, albido-ochra- ceoque tomentosus, fronte rostroque canaliculatis; thorace di- sperse punctato, fusco-vittato; elytris minus distinete punc- tato-striatis, vitta suturali subdenudata. Long. 9, lat. 43 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, postice convexum, dense albido-tomentosum, fronte lineola longitudinali impressa; oculi oblongo-ovati, depressi; rostrum capite angustius et du- plo longius, sublineare, medio obsolete canaliculatum, dense 200. 201. [SJ FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIZ. 25 albido-tomentosum. Antenna breves, nigra, cinereo-pubescentes. Thorax postice longitudine nonnihil latior, a basi ad tertiam partem longitudinis sublinearis, dein fortiter angustatus, apice utrimque leviter emarginatus, basi profunde bisinuatus, supra parum convexus, disperse punctatus, vix visibiliter canalieula- tus, intra apicem utrimque impressus, tomento albido, subtus et in impressionibus antieis flavo-ochraceo, vestitus, vittis duabus obliquis, distantibus, atque plaga in lobo baseos, in- dumento rariore, infuscatis. Elytra thoraci arcte applicata, obovata, apice conjunctim rotundata, latitudine vix duplo lon- giora, Modice convexa, minus regulariter punetato-striata, trans- versim subrugulosa, tomento albido ochraceoque variegata, litura alba ad basin interstitii primi utrimque distinctiore; vitta suturali subdenudata. Corpus subtus et pedes nigra, albido-tomentosa, abdominis segmentis tertio quartoque bima- eulatim, nee non quinto apice, indumento rariore, fuseis. Larinus lineatus: ellipticus, niger, pilis longissimis, erectis, albis, adspersus, antennis testaceis, tibiis tarsisque piceis; ro- stro canaliculato, thorace elytrisque lineis niveo-tomentosis or- natis, his distinete punctato-striatis. Long. 4, lat. 12 millim. Larinus lineatus GyLL. in Sch. Gen. et Sp. Cure. III, p. 143. Larinus hirtellus: oblongo-ovatus, niger, vellere albido inge- qualiter vestitus pilisque longissimis, erectis, albis, adspersus; rostro nitido, tenuissime canaliculato; thorace dorso fusco- vittato; elytris distincte punctato-striatis. Long. 44, lat. 2 millım. Caput breve, punctatum, albido-tomentosum, tomento supra oeulos densissimo, pilis longis immixtis; oculi ovati, parum prominuli; rostrum capite duplo longius, teres, lineare, subti- liter punetulatum, nitidum, basi tenmuiter canaliculatum et striolatum ibique versus latera albido-pilosum. Antenna bre- viuscula, nigra, albido-pubescentes. Thorax subeonieus, latitu- dine postica paullo brevior, basi profunde sinuatus, apice utrimque leviter emarginatus, lateribus non nisi levissime ro- tundato-ampliatis; supra modice convexus, disperse punctatus, griseo-albido-pubescens, vitta laterali utrimque plagaque in medio dorsi, postice emarginata, densissime niveo-tomentosis pilisque longis concoloribus adspersis. Elytra thoraci arcte applicata, pone humeros, oblique breviter extensos, vix am- pliata, postice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, modice convexa, distinete punctato-striata, vellere niveo, ma- culatim condensato, vestita pilisgue longis, concoloribus, erec- tis obsita. Corpus subtus et pedes nigra, sat dense albido- pilosa. 226 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 202. 203. 204. Gen. Lixus FaABR. A. Elytris apice appendiculatis 202 B. » » muticis: a. femoribus inermibus 203—216 b. » anticis subtus spinosis 217—222. Lizus carinicollis: elongatus, niger, luteo-farinosus, fronte foveola impressa; thorace puuctato, dorso antice utrimque ca- rinula obliqua et in medio linea obsoletissima elevata notato, vitta laterali flavo-pubescente; elytris punctato-striatis, apice appendieulatis, postice fascia obliqua denudata. Long. 113, lat. 24 millim. Caput latitudine dimidio brevius, punetatum, inaequaliter luteo-farinosum, fronte foveola impressa; oculi oblongo-ovati, depressi; rostrum capite plus duplo longius, nonnihil arcua- tum, teres, ruguloso-punctatum, luteo-farinosum. Antenna me- dium thoracis vix antingentes, nigra, einereo-pubescentes. Tho- rax conieus, latitudine postica d’midio longior, apice leviter, basi profunde bisinuatus, supra modice convexus, ruguloso- punctatus, versus latera antice carinula abbreviata obliqua utrimque atque in medio dorsi linea elevata obsoletissima, no- tatus, luteo-farinosus, vitta laterali flavo-pubescente, inferne fusco- terminata. Elytra thoraci arete applicata, pone humeros fere linearia, postice attenuata, apice singulatim appendice subro- tundata aucta, thorace plus triplo longiora, convexa, punctato- striata, intra basin obsolete, ante apicem profunde impressa, huteo-farinosa, longe pone medium fascia obliqgua atque ad hu- meros vitta indeterminata subdenudatis.. Corpus subtus to- mento fulvescente vestitum, abdominis segmento primo lateri- bus subdenudato. Pedes graciles, nigri, flavo-pubescentes, fe- moribus muticis. Lizus spectabilis: oblongus, niger, supra antice parce sulphu- reo-farinosus; thorace remote tubereulato, dorso antice obsolete carinato, vitta laterali dense flavo-albido-tomentosa; elytris punc- tato-striatis, transversim rugosis, antice granulatis, plaga tri- gona pone humeros, litura dorsali apiceque late flavo-albido- tomentosis; corpore subtus pedibusque flavo-griseo-pubescenti- bus, nigro-punetatis, femoribus mutieis. Long. 22—29, lat. 7—9 millim. Lizus spectabilis Bon. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. III, p. 40. Lixus rugieollis: elongatus, niger, pube flavo-einerea adsper- sus, variegatim sulphureo-pulverulentus; rostro arcuato, nitido; thorace subconico, ruguloso-granulato; elytris punetato-striatis, transversim rugosis, basi 4-foveolatis; femoribus subtus apice sinuatis. Long. 133, lat. 4 millim. Lizus rugicollis BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. INNE, 70,289), 205. 206. FÄHR.EUS, COLEOPTERA CAFFRARILE. 227 Lizus tenuicollis: oblongus, niger, pube flavo-cinerea adsper- sus; rostro crassiusculo, leviter arcuato; thorace conico, angu- stiore, varioloso, lateribus medio impressis, impressione antice callo terminata; elytris striato-punctatis, basi circa scutellum et intra. humeros impressis, impressione scutellari apiceque densius sulphureo-tomentosis; femoribus subtus apice sinuatis. Long. 16, lat. 5 millim. Lizus tenuicollis Bot. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. III, p. 46. Lizus areicollis: oblongus, niger, pube cinerea inwqualiter obsitus; rostro crassiusculo, apice impresso; thorace ruguloso, dorso obsolete bicostato, medio carinulato, lateribus vitta al- bido-tomentosa omatis; elytris striato-punetatis, vitta laterali apiceque densius cinereo-albido-tomentosis. Long. 14, lat. 45 millim. Caput brevissimum, ruguloso-punetatum, medio obsolete canalieulatum, vitta juxta oculos utrimque distinetius sulphu- reo-tomentosa; oculi perpendiculares, elongati, depressi; rostrum capite duplo longius, leviter arcuatum, teres, subtiliter rugu- loso-punetatum, supra versus apicem longitudinaliter impres- sum, tenuiter pubescens. Antenne valide, nigr&, subtiliter sriseo-pubescentes. Thorax subconicus, basi apiceque bisinua- tus, lateribus leviter rotundato-ampliatis; supra parum con- vexus, tenuiter rugulosus, granulis paucis obsitus, dorso lon- gitudinaliter late impressus, area impressa medio obsolete ca- rinulata, utrimque ruga irregulari terminata; intra apicem utrimque fovea insculptus, insequaliter cinereo-pubescens, vitta laterali utrimque dense albido-tomentosa. HElytra thoraci arete applicata, pone humeros rotundato-dilatatos vix ampliata, apice conjuncetim subrotundata, latitudine plus duplo longiora, mo- dice convexa, striato-punetata, interstitiis coriaceis; inaquali- ter cinereo-pubescentia, margine laterali apiceque densius ci- nereo-albido-tomentosis. Corpus subtus et pedes cinereo-albido- tomentosa, abdomine quadrifariam nigro-punetato: femoribus subtus apice leviter sinuatis. Lixzus subsignatus: oblongus, niger, sulphureo-tomentosus, fusco-plagiatus; rostro obsolete canaliculato; thorace ruguloso- punctato, antice utrimque impresso; elytris tenuiter striato- punetatis, apice conjunetim rotundatis, humeris callosis. Long. 14, lat. 54 millim. Caput breviter conicum, punetulatum, sulphureo-tomento- sum, vertice utrimque subdenudato; oculi oblongo-ovati, parum convexi; rostrum capite fere duplo longius, leviter arcuatum, teres, punetulatum, minus distinete canalieulatum, sulphureo- tomentosum. Antenna medium thoracis haud attingentes, nigra, einereo-pubescentes. Thorax latitudine postiea paullo longior anticeque dimidio angustior, basi bisinuatus, apice oblique subtruneatus, lateribus parum rotundato-ampliatis; supra 2 07 del 208. 3 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 13871. modice convexus, ruguloso-punetatus, antice utrimque impres- sus, sulphureo-tomentosus, margine antico pone oculos fulvo- eiliato, dorso postice plagis duabus magnis apiceque duabus minoribus pareius indutis, fuscis, his linea albido-tomentosa separatis. Elytra thoraci arete applicata, humeris obliquis, subeallosis; pone humeros ultra medium linearia, apice con- junetim subrotundata, latitudine plus duplo longiora, convexa, dorso tenuiter, ad latera evidentius striato-punctata, basi me- dio impressa, sulphureo-tomentosa, plagis in singulo quinque pareius indutis, fuseis, una seilicet in medio laterum, ovata, obliqua, duabus prope suturam, ante et pone medium, quarta ad humeros et quinta ante apicem sitis. Corpus subtus et pedes nigra, inzequaliter sulphureo-tomentosa; femoribus sub- tus ante apicem breviter sinuatis; tibiis basi areuatis. Lizus plagiatus: elongatus, niger, sulphureo-tomentosus; thorace ruguloso-granulato, dorso subnudo, lateribus flavo- albido-vittatis; elytris evidenter striato-punctatis, transversim rugulosis, fasciis maculisque denudatis. Long. 144, lat. 4 millım. Caput breviter conicum, subtiliter ruguloso-punctatum, parce pubescens, fronte obsolete foveolata; oculi subovati, mo- dice convexi; rostrum capite duplo longius, arcuatum, teres, subtiliter ruguloso-punctatum, fere glabrum. Antenna conco- lores, cinereo-pubescentes. Thorax latitudine baseos paullo longior, antice manifeste angustior, apice indistinete emargi- natus, basi profunde bisinuatus, ab apice ultra medium dila- tatus, dein sublinearis, supra convexus, subtiliter rugulosus et sub-granulatus, dorso fere nudus, vitta laterali utrimque flavo- albido-tomentosa ornatus, margine antico pone oculos distinete flavo-ciliato. Elytra thoraei arcte applicata, pone humeros, oblique extensos, linearia, apice conjunetim subrotundata, latitudine triplo longiora, convexa, intra apicem impressa, antice pro- funde, postice tenuius striato-punctata, in interstitiis coriacea, sulphureo-tomentosa, plaga humerali ‘oblonga, fasciis duabus communibus, una ante medium, obliqua, altera pone medium, abbreviata, punetoque obsoletiore ante apicem denudatis. Cor- pus subtus et pedes nigra, tenuiter rugulosa, inzsequaliter sul- phureo-tomentosa, femoribus elongatis, subtus ante apicem distinete sinuatis. Lizus alboeinctus: oblongus, niger, tenuiter cinereo-pubescens; thorace medio longitudinaliter impresso, tenuiter carinato, la- teribus albo-vittatis; elytris striato-punctatis, transversim rugo- sis, Jateribus sinuatim albo-tomentosis. Long. 15, lat. 3% millim. Caput breve, ruguloso-punctatum, juxta oculos dense fer- vugineo-tomentosum, fronte foveola impressa; oculi oblongo- ovati, parum convexi; rostrum capite fere duplo longius, areu- atum, teres, tenuiter rugulosum, postice medio obsolete cari- natum, imaequaliter ferrugineo-pubescens. Antenne concolores, 210. 211. FÄHRAUUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 229 cinereo-pubescentes, clava oblongo-ovali, acuminata. Thorax latitudine postica haud brevior, antice vero manifeste angustior, intra apicem constrietus, pone medium fere linearis, basi pro- funde bisinuatus, apice medio truncatus, pone oculos fortiter rotundato-lobatus, supra modice convexus, ruguloso-punctatus, in dorso postice late impressus, medio carinula abbreviata no- tatus, lateribus vitta distineta albo-tomentosa, inferne fusco- marginata, ornatis, tergo parce cinereo-ferrugineo-pubescente. Elytra thoraci arcte applicata anticeque ejus basi haud latiora, pone humeros, parum dilatatos, linearia, apice singulatim sub- acuminata, latitudine plus duplo longiora, eonvexa, basi ad suturam impressa, antice fortiter, postice tenuius striato-pune- tata, in tergo tenuissime cinereo-pubescentia, vitta marginali, ante medium angulatim dilatata, posticeque fascia obliqua, cum illa confluente, albido-tomentosis. Corpus subtus et pe- des dense cinereo-albido-tomentosa, margine laterali pectoris fuseo-umbrino: femoribus subtus apice leviter sinuatis. Lizus nebulosus: oblongus, niger, ins»qualiter cinereo-pube- scens: oculis maximis; thorace supra varioloso, medio plagis parvis transversim serlatis laevibus, nitidis; elytris variegatim denudatis, in singulo puncto ante apicem albo; abdomine tri- fariam fusco-maculato. Long. 113, lat. 34 millim. Caput breve, ruguloso-punctatum, parce pubescens, fronte foveola impressa; oculi subovales, parum convexi, latera capi- tis fere omnino occupantes; rostrum capite fere duplo longius, teres, ruguloso-punctatum, cinereo-pubescens, supra ante apicem canalicula brevi insculptum. Antenne concolores, cinereo- pubescentes. Thorax conicus, latitudine postica paullo longior, apice utrimque emarginatus, basi profundissime bisinuatus, lobo medio acuminato; supra modice convexus, medio versus latera utrimque impressus, dorso variolosus et tenuiter cinereo- pubescens, indumento laterum densiore, medio »lagis quinque parvis, transversim seriatis, laevibus, glabris, nitidis. Elytra thoraci arete applicata, antice basi ejusdem latitudine aequalia, pone humeros, leviter extensos, linearia, apice singulatim ro- tundata, latitudine plus duplo longiora, convexa, fortiter stri- ato-punctata, tenuiter cinereo-pubescentia, variegatim subde- nudata, fascia pone medium glabra, nitida distinetiore; prope apicem utrimque puncto albo-tomentoso, antice ferrugineo- marginato. Corpus subtus dense einereo-tomentosum; abdo- minis segmentis 2—5 triseriatim nigro-punctatis, seriebus ex terioribus marginalibus. Pedes mediocres, concolores, cinereo- tomentosi, femoribus subtus apice leviter sinuatis. Lizus trivialis: oblongus, niger, flavo-griseo-pubescens, rostro arcuato; thorace conico, antice constricto; elytris punetato- striatis; abdomine nigro-punctato. Long. 12, lat. 4 millim. Caput latitudine postica dimidio brevius, ruguloso-punc- tatum, fronte foveola impressa; oculi oblongo-ovati, parum con- 230 ÖPVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 213. 214. vexi; rostrum sapite duplo longius, teres, arcuatum, ruguloso- punctatum. Antenna concolores, einereo-pubescentes, Thorax latitudine baseos paullo longior, at antice dimidio angustior, basi apiceque bisinuatus, intra apicem constrietus, postice !eviter rotundato-ampliatus, supra parum convexus, rugoso- punctatus, margine antico pone oculos fulvo-ciliato. Elytra thoraci arete applicata, pone humeros, leviter extensos, linea- ria, thorace parum latiora at fere triplo longiora, convexa, sat fortiter punctato striata, basi ad suturam leviter impressa. Corpus subtus et pedes densius flavo-griseo-pubescentia, ab- dominis segmentis 2-5 singulo punctis 4—6, transversim dispositis, denudatis notatis. Lizus hypoerita: oblongus, niger, inzequaliter einereo-albido- pubeseens ochraceoque tomentosus; thorace lateribus impresso, supra impressionem puncto nigro notato, pone oculos lobato; elytris variegatim denudatis, apice acuminatis. Long. 12, lat. 3 millim. Caput breve, dense ochraceo-tomentosum; oculi oblongo- ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, teres, arcuatum, ruguloso-punctatum, ochraceo-tomentosum, basi canalieula te- nui, in frontem adscendente, notatum. Antennx concolores, griseo-pubescentes. Thorax conieus, latitudine postica fere di- midio longior, basi apiceque medio subtruncatus, pone oculos rotundato-lobatus, angulis postieis acuminatis; supra modice convexus, ruguloso-punctatus, medio obsolete canaliculatus, in medio laterum utrimque impressus, dorso parce flavo-griseo- pubescens, vitta laterali albido-tomentosa, postice dilatata, in medio puncto nigro notata, ornatus, adjacente inferne area lon- gitudinali subdenudata. Blytra thoraci arete applieata, antice basi ejusdem latitudine zequalia, pone humeros, vix ampliatos, linearja, apice singulatim acuminata, latitudine fere triplo lon- giora, modice convexa, striato-punctata, antice ad suturam im- pressa, in dorso pareius einereo-pubescentia, lateribus variega- tim albido-ochraceoque tomentosa, in disco antice fasciis dua- bus obliquis et pone medium plagis indeterminatis subdenu- datis. Corpus subtus tomento griseo-ochraceo dense vestitum, abdominis segmentis intermediis nonnisi obsoletissime fusco- maculatis. Pedes concolores, dense griseo-tomentosi, femoribus subtus ante apicem sinuatis. Lixus adspersus: elongatus, niger, tomento sulphureo albi- doque inzxqualiter vestitus, capite conico, rostro arcuato, basi carinato, thorace lateribus albo-vittato, dorso fusco-trivittato; elytris striato-punctatis, apicem versus attenuatis, albido-varie- gatis, plagiatim denudatis. Long. 12, lat. 2% millim. Liaus adspersus Bom. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. Up: 98. Lizus gracilis: angustus, niger, pube griseo-flavescente ad- spersus, antennis pedibusque ferrugineis; rostro tenui, arcuato; 215. 216. FÄHRAUS, COLEOPTERA EAFFRARIE. 23] thorace 'subconico, subtiliter rugoso, flavo-griseo-bilineato; ely- tris tenuiter punctato-striatis, basi ad suturam et supra hume- ros impressis, apice attenuatis, flavo-griseo-maculatis.. Long. 9%, lat. 2 millim. Lizws graciis BoH. in Sch. Gen. et Sp. Curc. T. KEEP. 60: Var. signaturis thoraeis elytrorumque obliteratis, pedibus obseuris. Lizus jilum: elongatus, linearis, niger, tenuissime flavo-griseo- pubescens; fronte foveola impressa; thorace basi canaliculato; elytris obsolete punctato-striatis; antennis, pedibus elytrorumque margine laterali testaceis.. Long. 64, lat. 14 millim. Caput breviter conicum, coriaceum, fronte foveola im- pressa; oculi subrotundati, depressi; rostrum capite duplo lon- gius, arcuatum, punctatum, basi supra striolatum. Antenne testacee, temuissime pubescentes, clava albosericeea, Thorax latitudine postica dimidio longior anticeque paullo angustior, apice truncatus, basi leviter bisinuatus, medio indistinete ro- tundato-ampliatus, supra parum convexus, subtiliter punctula- tus, tenuissime flavo-griseo-pubescens, basi medio canalicula brevissima insculptus, margine antico pone oculos fulvo-ciliato. Elytra linearia, basi thoracis latitudine »equalia, apice singula- tim subacuminata, latitudine quadruplo longiora, modice con- vexa, tenuiter punctato-striata, antice transversim rugulosa, nigra, flavo-griseo-pubescentia, margine laterali testaceo. Cor- pus subtus' nigrum, zequaliter flavo-griseo-pubescens. Pedes testacei, tenuissime griseo-pubescentes, femoribus subtus apice leviter sinuatis. Liaus cuneiformis: oblongus, antrorsum attenuatus, niger, inzequaliter flavo-griseo-pubescens; rostro basi striolato; thorace angusto, utrimque-impresso; elytris retrorsum dilatatis, distinete striato-punctatis; antennis ferrugineis. Long. 9—11, lat. (ad hum.) 12—24 millim. Caput breve, punctulatum, tenuiter pubescens, fronte ca- nalieula inseulpta; oculi oblongo-ovati, depressi; rostrum capite duplo longius, teres, parum arcuatum, basi longitudinaliter rugosum, apicem versus punctulatum, parce pubescens. An- tennx ferruginex, clava obscuriore. Thorax latitudine postica dimidio longior anticeque nonnihil angustior, basi apiceque bisinuatus, lateribus haud ampliatis, pone medium sat fortiter impressis; supra modice convexus, disperse punctatus, insequa- liter flavo-griseo-pubescens. Elytra elongato-ovata, antice lati- tudine basi thoracis aequalia, apice singulatim acuminata, lati- tudine antica plus triplo longiora, modice convexa, distincte striato-punctata, interstitiis planis; inaequaliter flavo-griseo-pu- bescentia, postice plerumque densius cinereo-tomentosa. Üor- pus subtus tomento- flavo-griseo sat dense vestitum. Pedes 232 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. al: 218. 219. 221. graciles, nigri, tenuissime cinereo-pubescentes, femoribus subtus apice leviter sinuatis. Lizus sericatus: oblongus, niger, tomento flavo-griseo obsi- tus; rostro valido, thorace breviore; hoc subconico, intra api- cem constricto, dorso subtiliter granulato, lateribus vitta, medio ampliata, albido-tomentosa ornato; elytris remote striato-pune- tatis, variegatim nebulosis, plaga magna dorsali obliqua, sub- denudata, distinetiore; femoribus antieis subtus apice profun- - dius excisis, ante sinum spina exigua armatis. Long. 22, lat. 3 millim. Lizus sericatus BoH. in ScH. Gen. et Sp, Cure. T. VIII, Mant. p. 439. Livus Wahlbergii: oblongus, niger, tomento flavo-griseo aut olivaceo imzequaliter obsitus; rostro parum arcuato; thorace subeonico, disperse granulato, intra apicem eonstrieto, lateribus vitta subduplicata albido-tomentosa ormatis; elytris punctato- striatis, anterius transversim rugosis, plaga magna dorsali sub- denudata; lateribus ante medium puncto albido-tomentoso no- tatis; femoribus antieis subtus spina distinetiore armatis, Long. 19, lat. 7 millim. SEEM Wahlbergi bon. ın Sch. ‚Gen. et Sp. Cure. ID VIII, Mant. p. 440. Lieus callosus: oblongus, niger, inaqualiter cinereo-tomen- tosus; rostro valido, parum arcuato; thorace antice constricto, posterius sublineari, confertim granulato, lateribus vitta albido- tomentosa ormatis; elytris striato-punctatis, margine baseos medio calloso; femoribus subtus apice exeisis, antieis spina di- stinetiore armatis; tibiis ejusdem paris intus medio dentatis. Long. 19, lat. 53 millim. Lizus callosus Bou. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. VII, Mant. p. 441. : Lizus discolor: oblongus, niger, inaequaliter flavo-griseo-to- mentosus, rostro crasso, arcuato; thorace disperse granulato, antice profunde constricto, vitta laterali albo-tomentosa ornato; elytris striato-punetatis, antice transversim rugosis, lateribus apiceque plagiatim albido-variegatis; femoribus subtus ante apicem exeisis, anticis spina, reliquis dente obsoletiore pradi- tis. Long. 14, lat. 5 millim. Lizus discolor BoH. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. III, PIE Lixus pudens: oblongus, niger, Havo-griseo-pubescens; fronte canaliculata; thorace subconico, ruguloso-granulato; elytris linearibus, striato-punetatis, singulo vittis duabus irregularibus albido-tomentosis. Long. 16, lat. 4% millim. Oaput breviter conicum, ruguloso-punctatum, fHavo-griseo- pubescens, fronte lineola longitudinali impressa; oculi oblongo- ovati, parum convexi; rostrum capite duplo longius, vix ar- 223. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIZ. 233 cuatum, teres, ruguloso-punctatum, flavo-griseo-tomentosum. Antenne medium thoracis vix attingentes, nigra, einereo-pu- bescentes. Thorax subconicus, latitudine postica haud brevior, apice utrimque indistinete emarginatus, postice late bisinuatus, lateribus antice impressis, pone medium leviter rotundato-am- pliatis; supra modice convexus, parce granulatus, basi medio impressus, imaequaliter flavo-griseo-pubescens, vitta laterali ut- rimque punctisque duobus pone medium dorsi albido-tomento- sis. Elytra thoraci arcte applicata, pone humeros, oblique extensos, linearia, apice singulatim subrotundata, latitudine triplo longiora, modice convexa, striato-punctata, interstitiis planis, coriaceis; inaequaliter flavo-griseo-pubescentia, in singulo vittis duabus longitudinalibus, apice conjunctis, una intra- marginali, altera prope suturam, antice abbreviata, punetoque ad basin interstitii primi, albido-tomentosis.. Corpus subtus et -pedes dense cinereo-albido-tomentosa; femoribus subtus ante apicem excisis, anticis ante sinum interne spinula armatıis. Lixzus figuratus: oblongo-ovatus, niger, inzaequaliter cinereo- albido-tomentosus, rostro longiore, arcuato, glabro; thorace rugoso, Jateribus vittaque dorsali densius albido-tomentosis; elytris thorace dimidio latioribus, dense tomentosis, plagis de- terminatis glabris. Long. 19, lat. 4 millim. Caput brevissimum, abrupte angustatum, ruguloso-punc- tatum, fronte foveola impressa; oculi oblongo-ovati, depressi; rostrum thorace fere longius, teres, arcuatum, postice longitu- dinaliter rugulosum, antice punctulatum, supra inter antennas canalicula insculptum. Antenns® pices, tenuiter cinereo-pu- bescentes. Thorax latitudine postica fere longior, antice for- titer constrietus, posterius sublinearis, bası profunde bisinuatus, apice medio subtruncatus, pone oculos late rotundato-lobatus, supra modice convexus, sat rude rugosus, dorso vittis duabus denudatis atris notato, spatio interjacente cinereo-pubescente, lateribus vitta, medio dilatata, densius albo-tomentosa ornatis. Elytra thoraci arcte applicata, ad basin abrupte dilatata, retror- sum dein sensim sub-angustata, apice singulatim subacuminata, thorace fere triplo longiora, convexa, minus regulariter striato- punctata, in interstitiis secundo et sexto ad marginem baseos callosa, sat dense cinereo-albido-tomentosa, exceptis plaga ob- longa, obliqua, in medio laternm utrimque fasciaque communi, abbreviata, pone medium, nee non callis marginalibus baseos, determinate denudatis, nitidis; plagis fasciaque lacunosis, callo humerali inferne albo-marginato; calli praterea postice litura fusco-brunnea notati. Corpus subtus et pedes sat dense cine- reo-tomentosa, femoribus subtus ad apicem excisis, antieis di- stinetius, posterioribus obsoletius, ante sinum dentatis. Evtecheus (ScH.) bituberculatus: oblongo-ovatus, piceus, inae- fa) 2 qualiter griseo-pubescens, elytrorum apice, antennis tarsisque Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Åry. 2ER NSORR. 5 AN bar re ER Sr 234 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 223. testaceis; thorace subconico, ruguloso-punctato, fusco-vittato; elytris punetato-striatis, callo ante apicem distinete elevato. Long. 34, lat. 13 millim. ; Caput parvum, coriaceum, pone oculos constrietum, parce pubescens; oculi globosi, supra approximati; rostrum capite fere duplo longius, robustum, parum arcuatum, supra longitu- dinaliter strigosum, tenuiter pubescens. Antennz testacex, parce pubescentes, clava obscuriore. Thorax subconieus, lati- tudine postica haud brevior, pone medium levissime ampliatus, basi truncatus, apice medio nonnihil rotundato-productus, supra modice convexus, ruguloso-punctatus, piceus, in dorso flavo- griseo-pilosus, vittis tribus, obsoletis, fuseis e pilositate rariore. Seutellum vix conspicuum. Elytra pone humeros vix ampliata ibique thorace dimidio latiora, apice conjunctim rotundata, tho- race triplo longiora, modice convexa, punctatostriata et in in- terstitiis seriatim punctulata, flavo-griseo-pubescentia, picea, apice rufotestacea; callo postico insigniter elevato. Corpus sub- tus nigro-piceum, punetatum, parce griseo-pubescens. Pedes picei, griseo-pubescentes, femoribus fortiter, pra&sertim anticis, clavatis, subtus dente acuto armatis, tiblis anticis arcuatis, tarsis testaceis. Erirhinus (ScH.) signatipennis: oblongus, luride testaceus, squamulosus, rostro piceo; thorace antice transversim impresso, angulis albido-maculatis; elytris punctato-striatis, pone medium dorsi litura albida, antice posticeque fusco-terminata, notatis. Long. 3#, lat. 1% millim. Caput parvum, subrotundatum; oculi breviter ovales, pa- rum convexi; rostrum longitudine capitis cum thorace, tenue, arcuatum, subtilissime punctulatum, nigro-piceum, basi testa- ceum. Antenn® tenues, fusco-ferruginexe, basi picee. Tho- rax latitudine postica paullo brevior, antice vero parum an- gustior, regulariter rotundato-ampliatus, basi bisinuatus, apice leviter emarginatus, supra parum convexus, concinne subtiliter squamulosus vel subcoriaceus, intra apicem transversim impres- sus, luride testaceus, angulis dilutius flavo-albido-maculatis. Elytra antice conjunctim emarginata, pone humeros vix ampli- ata, thoracis medio parum latiora, apice sonjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, dorso subdepressa, punctato-striata, interstitiis planis, coriaceis; luride testacea, pone medium, in interstitiis 1:0 et 2:0, macula subquadrata dilutiore, antice posticeque lituris fuscis terminata, notata. Corpus subtus et pedes squamositate luride testacea induta setulisgue minutissi- mis albidis parce adspersa; tibiis intus distinctius griseo- setulosis. Odontomaches (SCH.) vestitus: niger, squamis setiformibus silaceis vestitus; thorace subconico, confertissime punctulato, dorso obsolete carinato, medio subdenudato; elytris tenuiter striatis. interstitiis planis, sat crebre puuctulatis. Long. 6, lai. 23 millim. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARILE. 235 Odontomaches vestitus Bon. in ScH. Gen. et Sp. Cure. ISSN: 2.9: 242. 226. Odontomaches hypocrita: piceo-niger, inaequaliter silaceo- aut cinereo-albido-squamulosus, antennis elytrorumque margine apicali testaceis; thorace confertim punctulato, antice subito angustato, subtus canaliculato, dorso medio subdenudato; ely- tris tenuiter striatis, creberrime punctulatis, variegatim sila- ceo-aut cinereo-albido-squamulosis. Long. 53, lat. 24 millim. Odontomaches hypocrita Bot. in ScH. - Gen. et Sp. @ures 1. VI, BID 202. 227. Amphibolocorynus (SCH.) varius: subelliptieus, piceus, gri- seo-pubescens, thorace elytrisque cervino-albidoque variegatis; antennis basi ferrugineis; femoribus subtus acute spinosis. Long. (rostr. excl.) 5, lat. 2 millim. -Amphibolocorynus varius ScH.. Mant. Cure. 2:a p. 37. Caput subeonicum, deflexum, pone oculos transversim im- pressum, rufo-piceum, zaequaliter griseo-pubescens; oculi maju- sculi, rotundati, modice convexi; rostrum capite plus duplo longius, lineare, nonnihil arcuatum, subtiliter ruguloso-puncta- tum, piceum, basi tenuiter pubescens, apice glabrum, nitidum. Antenne medium thoracis fere attingentes, subtenues, scapo articulisgue duobus basalibus funieuli ferrugineis, articulis exte- rioribus ejusdem cum clava nigris. Thorax latitudine postica vix brevior, subconicus, basi leviter bisinuatus, apice oblique truncatus, supra modice convexus, subtiliter ruguloso-puncta- tus, piceus, pilositate albida et fusca variegatus. Elytra sub- ovalia, antice basi thoracis vix latiora, apice conjunctim ro- tundata, thorace plus triplo longiora, parum convexa, striato- punctata, interstitio septimo tenuiter subcarinato, reliquis pa- rum convexis; picea, pube in dorso cervina, maculatim albido- variegata, ad latera obscuriore, vestita; interstitio primo basi puncto albo-piloso notato; sutura postice albo-fuscoque tessel- lata. Corpus subtus nigro-piceum, punctatum, dense cinereo- albido-pilosum. Pedes mediocres, picei, dense griseo-pilosi; femoribus obsolete punctulatis, valde incrassatis, subtus spina acuta et pone illam denticulis duobus minutis armatis; tibiis arcuatis, apice muticis; tarsis articulo tertio subtus spongioso. {80} [NS] (0.0) Ctenomerus (ScH.) serratorius: piceus, inzequaliter albido-pu- bescens; antennis, elytrorum fascia antica, obliqua, sutura atque plaga lata apicis, nec non femoribus basi, tibiis tarsisque rufis; rostro striato; thorace subtilissime punctulato-striatis. Long. 31, lat 13 millim. ÜUtenomerus serratorius GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. 13 VILD 520. 299. 229. Ctenomerus variegatus: testaceus, flavo-pubescens, rostro tenui, striato, canali antennarum piceo; thorace conico punc- 236 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 230. tulato, elytris punctato-striatis, dorso fusco-albidoque tessella- tis, medio plaga majore picea. Long. 24, lat. 1 millim. Caput parvum, breviter conicum, obsolete punetulatum; oculi rotundati, subdepressi, in fronte approximati; rostrum capite cum thorace fere longius, eylindrieum, vix arcuatum, supra striolatum, tenuiter pubescens. Antennze tenuissimz, pallide testacex, scapo medium oculorum attingente: Thorax latitudine postica paullo brevior, conieus, basi apiceque trun- catus, supra modice convexus, subtilissime punctulatus, testa- ceus, flavo-pubescens, lateribus antice macula fusca, pilositate densiore albida utrimque terminata, notatis. Elytra antice basi thoracis latitudine «»qualia, pone humeros, parum ampliatos, retrorsum sensim angustata, apice conjunctim rotundata, tho- race triplo longiora, sat profunde striata, at in striis obsolete punctata, testacea, flavo-pubescentia, indumento dorsi densiore, tessellatim fusco-albidoque variegato, in medio plaga magna picea distinctiore. Corpus subtus obsolete punctatum, fusco- testaceum, dense albido-pubescens. Pedes longiuseuli, testacei, tenuiter albido-pubescentes, femoribus incrassatis, subtus ante apicem spinulis tribus acutis armatis, postieis supra et subtus prope apicem nigro-maculatis. Phacemastix (Scu.) baridioides: subellipticus, niger, supra depressus, variegatim miniato-, silaceo-nigroque squamosus, sub- tus densius silaceo-squamosus, abdomine postice miniato-ni- groque maculato; rostro carinato; elytris obsolete striatis. Long. 9, lat. 4 millim. Phacemastix baridioides Sch. Mant. Cure. 2:a p. 72. Caput subexsertum, latitudine postica dimidio brevius, modice convexum, squamulis in vertiee nigro-fuseis, in fronte miniatis, pone oculos silaceis, miniato-irroratis, vestitum; oculi maximi, subovati, modice convexi; zostrum deflexum, capite duplo longius, validum, leviter arcuatum, subangulatum, basi supra convexum, medio tenuiter carinatum, a medio ad apicem planum, tricarinatum, lateribus longitudinaliter impressis; sub- tiliter punetulatum, ante oculos miniato-squamosum, ad basin praeterea et latera parcius silaceo-squamulosum. Antennx breves, valid, nigr.e, funiculo albido-tomentoso, articulis 2—7 brevissimis, clava funiculo fere longiore, ovata, acuminata, atra. Thorax latitudine postica parum brevior, antrorsum fortiter angustatus, apice subtruncatus, intra apicem leviter coarctatus, basi bisinuatus, lateribus parum rotundatis, supra minime con- vexus, subtiliter punctatus, antice medio obsolete carinulatus, subtus dense silaceo-squamesus, dorso miniato-squamulosus, fascia antica irreguları plagisque duabus magnis basalibus, cum illa subceonfluentibus, nigro-fuscis; ad latera praterea maculis _ duabus determinatis, atris, notatus.. Scutellum majusculum, apice rotundatum, atro-tomentosum, basi mimiato-irroratum. Elytra thoraci arcte applicata, antice basi ejusdem parum la- 3 (SG if FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 237 tiora, pone humeros, distinete rotundato-ampliatos, retrorsum sensim angustata, margine laterali supra pleura metathoracis fortiter sinuato; apice conjunctim rotundata, thorace plus duplo longiora, dorso depressa, ante apicem callosa, tenuissime stri- ata. striis modo 1:a et 2:a apicem versus profundioribus, in- terstitiis alibi planis; squamositate pallide silacea vestita, pla- gis in singulo quatuor determinatis atris notata, una scili- cet ad sinum lateralem, oblonga, secunda superne adjacente, etiam oblonga, tertia pone medium dorsi, transversa, juxta suturam ramulum antrorsum emittente, quariaque ante apicem, rotundata; margine praterea baseos, subinterrupte, arcu circa seutellum strigaque ab hoc ad medium dorsi ducta, postice di- latata, miniato-squamulosis. Corpus subtus dense silaceo-squa- mosum, abdominis segmentis 3:0 et 4:0 singulo maculis dua- bus -subapproximatis, miniatis, quintoque totidem lateralibus, atris, notatis. Pedes mediocres, femoribus sat dense silaceo- squamulosis, subtus dente valido armatis; tibiis tarsisque te- nuius squamulosis. Oylas (LATR.) semipunctatus: elongatus, niger, nitidus, anten- nis, genibus tarsisque rufo-piceis; rostro thoraceque crebre punc- tatis; elytris gibbosis, obsoletissime punctulatis. AS. Long. 73, lat. 24 millim, Caput oblongum, vertice antrorsum attenuato, parce punc- tulato, fronte longitudinaliter sulcata; oculi rotundati, subglo- bosi; rostrum capite nonnihil brevius, at parum angustius, supra depressum, crebre punctatum, basi medio canaliculatum. Antenne valide, rufo-picee, clava funiculo duplo longiore, eylindrica, dense griseo-pilosa. Thorax antice posticeque trun- catus, longe pone medium transversim fortiter impressus et constrietus, sub-bipartitus, parte antica regulariter rotundato- ampliata; totus niger, crebre punctatus, nitidus. Elytra sub- obovata, antice basi thoracis plus duplo latiora, humeris cal- loso-elevatis; apice conjunetim rotundata, thorace duplo lon- giora, dorso fornicata, intra apicem transversim impressa, nigra, nitida, apice distinctius, alibi obsoletissime punctulata. Üor- pus subtus concolor, subtilissime punctulatum. , Pedes elon- gati, nigri, genibus tarsisqgue rufo-piceis; femoribus clavatis, postieis fortiter arcuatis. Oylas cyanescens: elongatus, niger, glaber, rostro minus for- titer punctato, basi canaliculato; thorace obsolete et remote punctulato, postice tenuissime canaliculato; elytris valde con- vexis, fornicatis, subtiliter striato-punctatis; antennis pedibusque piceis. Long. 6, lat. 13 millim. Cylas cyanescens DEJEAN Cat., BoH. in Sch. Gen. et Spa@use.- 7. 1,p. 370 Uylas levigatus: elongatus, niger, elaber, levis; fronte im- pressa, rostro longiore; elytris obovatis, fornicatis, humeris 238 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. elevatis; antennis pedibusque concoloribus. 2. Long. 34, lat. 1 millim. i Corpus totum nigrum, glabrum, vix sculpturatum. Caput subconieum, latitudine postica dimidio longius; fronte impressa; oculi laterales, rotundati, convexi; rostrum longitudine capitis, teres, porreetum. Antenna medium thoracis paullo exceden- tes, nigra, clava oblongo-ovata, pubescente. Thorax oblongus, basi apiceque truucatus, longe pone medium profunde con- strietus et impressus, parte anteriore breviter ovata, convexa. Elytra thorace plus duplo latiora et longiora, humeris obliquis, calloso-elevatis; apice conjunetim rotundata, dorso fortiter con- vexa. Corpus subtus et pedes nigra, femoribus modice clavatis, posterioribus nonnihil arcuatis. 234. Apion (HERBST) fascieulatus!): oblongo-ovatus, ferrugineus, squamulis cinereis variegatus; rostro brevi, modice arcuato; thorace subconico, confertim rugoso-punctato, basi canalieulato; elytris punctato-striatis, setulosis, singulo in dorso fasciculis plurimis e setis crassis, fuscis, pradito, plaga laterali subtri- gona, brünnea, ornato. Long. (rostro excel.) 3, lat. 14 millim. Apion fasciculatum Bon. in ScH. Gen et Sp. Cure. I. VIII Mant. p. 370. 235. Apion squamulatus: oblongo-ellipticus, niger, squamulis ar- genteis obsitus, antennis pedibusque pallide testaceis, thorace confertim punctato, elytris remote punctato-suleatis. Long. 12, lat. 2 millim. 4 SF rostro breviore, pallide testaceo, basi nigro. 2 rostro longiore, eylindrico, toto atro, nitido. Apion squamulatum GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. 29: 256. Apion rubidus: niger, disperse albo-setulosus, rostro, elytris, antennis pedibusque‘ rufis; elytris fortiter punctato-sulcatis. Long. 14, lat. + millim. Caput latitudine paullo brevius, punctulatum, nigrum, squamulis setiformibus albis obsitum; oculi rotundati. convexi; rostrum capite plus duplo longius, eylindricum, parum arcua- tum, rufum, nitidum, basi nigrum, albo-squamulosum. An- tennae prope basin rostri insert&, totse rufe. Thorax subco- nicus, basi apiceque truncatus, supra convexus, punctulatus, piceo-niger, setulis albis adspersus. Elytra ovata, antice bası thoracis nonnihil latiora, apice conjuncetim rotundata, thorace triplo longiora, convexa, evidenter sulcata, in suleis fortiter punctata, rufa, margine infuscato, setulis albis adspersa. Cor- pus subtus piceo-nigrum, punctulatum, tenuiter albido-pubescens. Pedes mediocres, toti rufo-testacei. !) Deelinationem Apionis masculinum, instar generum eureulionidum reliquorum, aptiorem censui. d0 [SG] 1 258. (ND (SP) Ne) 240. FÄHREUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 239 Apion considerandus; niger, pilis tenuissimis albidis adsper- sus, antennis pedibusque anticis testaceis; rostro valido, parum arcuato; thorace intra apicem profunde constrieto; elytris pro- funde punctato-sulcatis, pectoris margine niveo-squamoso. Long. 2, lat. + millim. Caput longitudine vix latius, punctulatum, nigrum, pilis decumbentibus albis adspersum; oculi rotundati, convexi; rost rum capite duplo longius, parum arcuatum, nigrum, postice striolatum, albido-pilosum, apicem versus punctulatum, glab- rum. Antenna prope basin rostri insert, testacee. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero manifeste angustior, intra apicem profunde constrietus, posterius sublinearis, apice truncatus, hasi leviter bisinuatus, supra convexus, punctulatus, niger, pilis albidis, decumbentibus, adspersus. Elytra subova- lia, antice basi thoracis vix latiora, humeris calloso-elevatis, apice conjuncetim anguste rotundata, thorace triplo longiora, fornicata, evidenter punctato-sulcata, nigra, pilis decumbenti- bus, albidis, obsita. Corpus subtus punctulatum, nigrum, pilis uti pagina superior obsitum, pleuris peetoris densius niveo- squamulosis. Pedes mediocres, uti corpus albo-pilosi, quatuor posteriores nigri, antici rufo-testacei, tarsis piceis. Apion trivialis: niger, pube tenui, albida, adspersus; rostro elongato, modice arcuato; thorace oblongo, subconico, antice constricto; elytris evidenter punctato-sulcatis; antennis piceis, ad basin rostri msertis. Long. 24, lat. 2 millim. Corpus totun, cum pedibus, nigrum, parce et, rostri apice excepto, tenuissine albido-pubescens. Caput latitudine haud brevius, fronte ev.dentius punctata; oculi rotundati, convexi; rostrum capite trivlo longius, filiforme, leviter arcuatum, po- stice striolatum, apicem versus punctulatum. Antenn:e tenues, picee. Thorax lattudine postica paullo longior, subeonieus, intra apicem leviter constrietus, posterius vix ampliatus, basi apiceque truncatus, margine baseos elevato; supra convexus, evidenter punetulatus Elytra subovalia, antice, cum humeris calloso-elevatis, thorac» manifeste latiora, apice conjunctim ro- tundata, latitudine duplo longiora, valde convexa, regulariter punctato-suleata, intersiitiis planis, coriaceis. Piezotrachelus (ScH) asphaltinus: niger, parum nitidus, glaber; rostro longo, «ylindrico, arcuato, basi parum incras- sato; thorace subeylindrco, subtiliter punctulato, postice line- ola insculpto; elytris ovalibus, gibbosis, tenuiter punetato-stri- atis, interstitiis planis. Long. (rostr. excl.) 3, lat. 14 millim. Piezotrachelus a:phaltinus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. VII, Mant p.269. Apion longicolle Geist. Stett. Ent. Zeit. 1854 p. 270. Piezotrachelus gibbipemis: niger, nitidus, glaber, rostro valido, parum areuato; tharace breviter conico, obsolete cana- 240 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 241. 242. 243. liculato; elytris ovalibus, gibbosis, tenuiter punctato-striatis. Long. 3, lat. 1% millim. i s Caput conicum, latitudine postica dimidio longius, pone oculos transversim leviter impressum, fronte punctulata, medio canaliculata; oculi rotundati, parum convexi; rostrum capite vix ultra dimidium longius, crassum, lineare, parum arcuatum, apicem versus punctulatum, basi striolatum, suleulo laterali ad insertionem antennarum extenso. Antenne in medio rostri insertze, tenues, nigre. Thorax latitudine postica non longior, distincte conicus, intra apicem transversim impressus et con- strietus, margine apicali subelevato; basi bisinuatus, angulis acuminatis;supra modice convexus, disperse punetulatus, medio linea longitudinali tenuissima insculptus. Seutellum oblongo- ovale. Elytra ovalia, antice basi thoracis haud latiora, hume- ris calloso-elevatis; postice subrotundata, apice ipso nonnihil producta, dorso valde gibbosa, regulariter yunctato-striata, in- terstitiis planis. Corpus subtus convexum, obsolete punetula- tum. Pedes longiuseuli, tenues, concolores. Piezotrachelus natalensis: oblongus, niger, parum nitidus, rostro longo, arcuato, basi incrassato; thorace conico, disperse punctulato, antice late constricto; elytris oblongo-ovalibus, sub- compressis, gibbosis, punctato-striatis, interstitiis planis. Long. 34, lat. 1 millim. Apion natalense GERST. Stett. Ent Zeit. 1854 p. 273. Piezotrachelus fallax: atro-cyanevs, sub-nitidus, glaber, fronte obsolete bicanalieulata; rostro eyindrico, modice arcnato; thorace conico, subtiliter punctulato, Vasi foveolato, antice con- strieto; elytris rotundato-ampliatis, tenuiter striatis, interstitiis planis. Long. 23, lat. 1 millim. Piezotrachelus fallae Bon. !n ScH. Gen. et Sp. Cure. VIE Mantsp 300% Piezotrachelus tubulatus: niger) nitidus, rostro modice ar- cuato, lateribus postice bisulcatis; /thorace oblongo, antice la- teribusque laevigato, intra apicem Jate constricto, margine api- cali elevato; elvtris breviter ovat, gibbosis, punctato-striatis. Long. 23, lat. 1 millim. Caput latitudine parum longius, postice constrietum, fronte obsolete bistriata; oculi rotundati, convexi; rostrum capite duplo longius, ceylindricum, mpdice arcuatum, basi obsolete punctatum, lateribus utrimque Mentie duobus longitudinalibus, antice abbreviatis, exaratis. Aıtennz tenues, niere. Thorax latitudine postica fere dimidio longior, antice late constrietus, a basi ad strieturam angustafus, apice sub-tubulatus, postice leviter bisinuatus, supra conv&us, antice lateribusque laeviga- tus, basi parce punctulatus, Ante scutellum foveola obsoletis- sima insculptus. Scutellum Mminutum. Elytra pone humeros thorace fere dimidio latiora, /ortiter rotundato-ampliata, apice 244. LIN = ot 246. FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRAKRIZ. 241 eonjunetim rotundata,. latitudine media vix duplo longiora, valde convexa, regulariter punctato-striata, interstitiis planis, subtilissime alutaceis. Corpus subtus obsolete punetulatum, prosterno antice distincte emarginato. Pedes longiusceuli, con- colores. Piezotrachelus angusticollis: niger, glaber, nitidus, rostro modice arcuato, fronte obsolete impressa; thorace cylindrico, antice constricto, sat crebre punctulato, postice foveolato; ely- tris subglobosis, regulariter punctato-striatis, interstitiis planis. Long. 12, lat. & millim. Apion angusticolle GERST. Stett. Ent. Zeit. 1854 p. 269. Tanaos interstitialis: oblongus, parum convexus, glaber, ru- fus, capite medio rostroque nigris; elytris apice conjunctim rotundatis, profunde crenato-sulcatis, interstitiis planis. Long. (vostr. excel.) 63—7, lat. 21—22 millim. Caput subquadratum, vertice convexo, lavi, rufo, fronte subdepressa, crebre punctata, nigra, ante oculos striga trans- versa rufescente; oculi rotundati, modice convexi; rostrum ca- pite dimidio longius et parum angustius, erebre rugoso-punc- tatum, nigrum. Antenna thoracem haud attingentes, valid, fusco-ferruginex. Thorax latitudine postica vix longior, basi apiceque truncatus, lateribus postice leviter rotundato-ampliatis; supra parum convexus, crebre punctatus, basi in medio foveola oblonga insculptus, rufus, disco plus minusve infuscato. Seu- tellum subtriangulare, transversim impressum, piceum. Elytra antice conjunetim leviter emarginata, pone humeros rotundatos thorace evidenter latiora, retrorsum ultra medium ampliata, apice conjunctim rotundata, thorace triplo longiora, parum convexa, regulariter crenato-sulcata, interstitiis planis; tota rufa. Corpus subtus punctatum, rufum, prosterno, pectoris limbo coxisque infuscatis. Pedes breviusculi, validi, rufi, fe- moribus obsolete, tibiis fortiter ruguloso-punctatis. Aplemonus (ScH.) gibbipennis: oblongo-subovatus, castaneus,. opacus, fronte sulcata, rostro basi constricto; thorace eylindrico, basi canalieulato; elytris valde gibbosis, punetato-sulcatis. Long. (rostr. excl.) 44, lat. 23 millim. Aplemonus gibbipennis Sch. Mant. Cure, 2:a p. 5. Corpus totum obscure castaneum. Caput latitudine paullo longius, sublineare, vertice laevi, fronte punctata, medio fove- ola oblonga impressa; oculi rotundati, parum convexi; rostrum porreetum, capite parum longius et angustius, basi angusta- tum, supra parum convexum, crebre ruguloso-punctatum, ar- eola media levi. Antennzs in medio rostri inserta, subtenues, concolores. Thorax latitudine paullo longior, ceylindricus, basi apiceque truncatus, intra apicem leviter constrietus, supra mo- dice convexus, minus crebre punctatus, postice medio profunde suleatus, in punetis squamulis pilisque tenuissimis griseis parce 242 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 247. 249. adspersus. Scutellum minutum, punctiforme. Elytra antice thorace parum latiora, humeris retusis, retrorsum admodum ampliata, apice conjunctim subrotundata, latitudine parum lon- giora, valde gibbosa, profunde punctato-sulcata, interstitiis in medio dorsi insigniter convexis, abbreviatim costatis, coriaceis, punctis sulcorum, uti thoracis, griseo-squamulosis. Corpus sub- tus disperse punctatum, parce squamulosum et pubescens. Pe- des validi, concolores, tenuissime griseo-pubescentes. Mecolenus (ScH.) Wahlbergii: oblongus, niger, opacus, an- trorsum attenuatus; capite oblongo rostroque rugoso-punctatis; thorace ampliato, dorso canalieulato; elytris punctato-sulcatis, interstitiis planis. Long. (rostr. excl.) 5, lat. 2 millim. Mecolenus Wahlbergi ScH. Mant. Cure. 2:a p. 7. Oaput latitudine dimidio longius, subeylindriecum, puneta- tum, parce griseo-sqnamulatum, fronte inter oculos longitudi- naliter striolata; oculi rotundati, convexi; rostrum porrectum, capite paullo longius, lineare, apice brevissime arcuatum, supra parum convexum, crebre ruguloso-punctatum. Antenna basın thoracis fere attingentes, tenues, piceo-nigr®, clava elongata, acuminata. Thorax latitudine postica longitudini aequalis, an- tice vero dimidio angustior, intra apicem fortiter constrietus, pone strieturam rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, supra modice convexus, crebre ruguloso-punctatus, parce griseo- squamulosus, in medio dorsi distinete canalieulatus. Scutel- lum parvum, rotundatum. Elytra subovata, antice basi thora- eis vix latiora ibique singulatim rotundata, hümeris retusis, pone humeros sensim longe ultra medium ampliata, apice con- junctim rotundata, margine postico dilatato, subreflexo; tho- race fere quadruplo longiora, modice convexa, concinne punc- tato-sulcata, interstitiis planis, alutaceis. Corpus subtus punc- tulatum, subglabrum, nitidum. Pedes quatuor posteriores me- diocres, antieci (SQ?) longissimi, femoribus hujus paris incras- satis, subtus crebre granulatis. Apoderus (ÖLIVIER) submarginatus: vufus, glaber, clava an- tennarum vittaque laterali capitis, thoracis elytrorumque nigris: capite canaliculato thoraceque subtiliter strigosis; elytris tenu- iter punctato-striatis, interstitiis angustis, convexis. Long. (rostr. excel.) 6, lat. 22 millim. Apoderus submarginatus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. IV, 282° Apoderus nigripennis: flavo-testaceus, glaber, nitidus, elytris nigris, antennis extrorsum fuscis; capite breviore, tenuiter ca- naliculato; thorace transversim convexo, obsolete canaliculato, lateribus postice subparallelis; elytris striato-punctatis, prope basin impressis, interstitio tertio antice costato. Long. 5—6, lat. 22—3 millim. FÄHR.AUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 243 Attelabus nigripennis FaABR. Ent. Syst. 1: 2. p. 386; Syst. El. II, p. 419. Herest. Col. VII, p. 151. Apoderus 2d. Bot. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. VIII. Mant. p. 355. Var. elytris vitta suturali, medio dilatata, flavo-testacea. Apoderus cinctipennis JEKEL Ins. Saunders., Cure. II. 100 TG - Apoderus cyaneus: nigro-coerulescens, glaber, nitidus; capite convexo, obsolete canaliculato; thorace brevi, antice posticeque constricto, dorso canaliculato; elytris profunde punectato-striatis, interstitiis convexis. Long. 33, lat. 2 millim. Apoderus cyaneus GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. Ep. 2806: Apoderus spinifer: vufo-testaceus, tenuissime sericeo-pubescens, opacus, nigro-variegatus, capite gibboso, medio canaliculato; thorace subquadrato, bitubereulato, dorso basi apiceque sul- cato; elytris coriaceis, singulo spinis sex atris. Long. 41, lat. 23 millim. Caput postice valde elevatum, punctatum, in medio gib- beris sulcatum, rufo-testaceum, maculis tribus oblongis, nigris, notatum, una in medio frontis, reliquis in gibbere utrimque; pone oculos praeterea vitta ejusdem coloris; oculi semi-globosi; rostrum latitudine brevius, lineare, supra depressum, coriaceum, rufo-testaceum. Antenn& longitudine capitis, tote nigra. Thorax latitudine postica vix brevior anticeque parum angustior, apice emarginatus, angulis rotundatis, bası truncatus, lateribus modice rotundato-ampliatis; supra transversim convexus, substrigoso- coriaceus, intra basin transversim impressus, antice posticeque in medio sulculo insculptus atque in dorso versus latera utrim- que tubereulo praeditus, rufo-testaceus, maculis quatuor anticis, transversim seriatis, duabusque ad latera postice, margine an- tico, suleulis tubereulisque dorsalibus, nec non litura supra coxas nigris. Scutellum breviter triangulare, rufo-testaceum. Elytra antice thorace manifeste latiora, pone humeros, rotun- tundatos et calloso-elevatos, linearia, apice singulatim rotun- data, thorace_ plus triplo longiora, parum convexa, strigoso- coriacea, in margine baseos tuberculata, rufo-testacea, spinis in singulo sex longis, erectis, acutis, nigris, munita maculis- que ejusdeu: coloris adspersa, quinque scilicet in dorso antico utrimque, duabus lateralibus totidemque ad apicem. Pysidium deflexum, apice rotundatum, punctulatum, rufo-testaceum, linea media plagaque marginali utrimque nigris. Corpus subtus valde convexum, sat fortiter punetatum, fusco-testaceum, pec- tore nigro-variegato. Pedes mediocres, subtiliter puactati, testacei, femoribus clavatis, mutieis, ante apicem nigro-fasciatis; tibiis intus suberenulatis. Apoderus horridus: obscure ferrugineus, nigro-variegatus, sub- glaber, nitidus; capite convexo, medio canalieulato; thorace 244 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. quadri-tubereulato; scutello subspinoso; elytris spinis, singulo quinque, plerisque nigris, praeditis. Long. 5, lat. 3 millim. Apoderus horridus BoH. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. VIII, Mant. p. 357. 255. Attelabus (Lın.) costipennis: oblongo-ovatus. testaceus, flavo- sericeo-pubescens, capitis thoracisque lateribus nigro-vittatis; capite canaliculato, thorace postice foveolato; elytris in disco irregulariter tri-costatis; femoribus dentatis. Long. (rostr. excl.) 53, lat. 23 millim. Caput oblongum, lineare, supra depressum, crebre puncta- tum, medio obsolete canaliculatum, fronte carinulata; testaceum, dense sericeo-pubescens, vitta laterali nıgra; oculi semiglobosi; rostrum capite dimidio brevius, apice dilatatum, punctatum, rufo-testaceum, ore piceo. Antenn® breves, testacee. Thorax latitudine baseos nonnihil brevior, a basi ad apicem rotunda- tim fortiter angustatus, basi bisinuatus, apice medio subemar- ginatus, supra parum convexus, ruguloso-punctatus, basi in medio foveola impressus, testaceus, sericeo-pubescens, lateribus inzequaliter nigro-vittatis. Scutellum triangulare, testaceum. Ely- tra antice conjunetim leviter emarginata, basi thoracis fere di- midio latiora, humeris elevatis, apice siugulatim rotundata, thorace plus duplo longiora, parum convexa, minus distincte punctata, strigosa, ante medium dorsi impressa, lineis tribus longitudinalibus elevatis, minus regularibus, praedita, testacea, sericeo-pubescentia, pone humeros vitta brevi intramarginali nigricante. Pygidium breve, apice rotundatum; punctatum, testaceum, pubescens. Corpus subtus convexum, crebre puncta- tum, testaceum, sericeo-pubescens. Pedes validi, anticı longi- ores et crassiores, omnes testacei, sericeo-pubescentes, femoribus clavatis, punctatis, subtus ante apicem dente valido et pone illum dentieulis minutissimis armatis, quatuor anterioribus ut- Yimque prope apicem nigro-maeulatis; tibiis intus crenulatis, medio dilatatıs. is 254. Attelabus tuberculosus: subovatus, niger, opacus, parce griseo- squamulosus; capite sulcato, thorace elytrisque tuberculatis, illo antice verrucoso; femoribus mutieis. Long. 5, lat. 23 millim. Caput oblongum, punetatum, postice medio profunde sul- catum, fronte foveolata: oculi subrotundati, convexi; rostrum capite brevius, apicem versus dilatatum, supra depressum, punetatum, glabrum. Antenna longitudine capitis, valide, con- colores. Thorax latitudine postica dimidio brevior anticeque angustior, basi apiceque subtruncatus, lateribus rotundatis; supra parum convexus, obsolete punctatus, antice disperse granulatus, pone medium tuberculis quatuor rotundatis, transversim seri- atis anteriusque verrucis totidem humilibus praeditus. Seutellum triangulare, punctatum. Elytra antice basi thoracis manifeste latiora, humeris fortiter calloso-elevatis, lateribus medio paral- lelis; apice singulatim rotundata, latitudine vix longiora, pa- 259. 256. 257. 258. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIM. 245 rum convexa, rude rugoso-punctata, tuberculis inaequalibus, po- rosis, eirciter decem in singulo, praedita. Corpus subtus con- vexum, crebre punctatum. Pedes validi, rugoso-punctati, femo- ribus mutieis; tiblis intus erenulatis, anticis arcuatis. Attelabus humerosus: »eneus, nitidus, griseo-pubescens, fronte carinulata; thorace elytrisque tuberculatis, his erista humerali valida elevata; femoribus muticis. Long. 3%, lat. 2 millim. Caput oblongum, punctatum, fronte strigosa, medio tenu- iter carinulata; oculi semiglobosi; rostrum capite brevius, de- flexum, basi constrietum, ruguloso-punctatum. Antenne bre- ves, picex, articulo ultimo rufescente. Thorax latitudine po- stica vix brevior, antice vero dimidio angustior, apice truncatus, basi leviter bisinuatus, lateribus parum rotundatis; supra pa- rum convexus, ruguloso-punctatus granulisque adspersus, tuber- culis duobus in medio disci distinetioribus. Scutellum breviter triangulare, ruguloso-punetatum. Elytra antice conjunctim le- viter emarginata, basi thoracis nonnihil latiora, humero utrim- que in eristam validissimam, carinatam, elevato; pone humeros sensim subangustata, apice singulatim rotundata, thorace plus duplo longiora, parum convexa, ante medium impressa, rugoso- punctata granulisque adspersa, tuberculis duobus, "no ante, altero pone impressionem dorsi, distinetioribus. Corpus sub- tus, convexum, pedesque ruguloso-punctata; femoribus mutieis, antieis validioribus, tibiis intus crebre denticulatis, antieis arcuatis. Attelabus ewaratus: subovatus, atro-coeruleus, subglaber, fronte striolata; thorace transversim ‚strigoso; elytris confertissime punctato-striatis, interstitiis angustis, subcarinatis; femoribus mutieis. Long. 42, lat. 24 millim. khynchites exaratus Bom. in Act. Mosqu. VI, p. 23. Altcelabus ts SCH“ Gen“ Gt Sp. OMG u 1, p. 203. Attelabus morio: subovatus, ater, supra glaber, subnitidus; oculis magnis, in fronte conniventibus; thorace convexo, con- fertim punctato, intra basin sulco transverso insculpto; elytris sat profunde punctato-striatis, interstitiis angustis, convexis, laevibus; femoribus mutieis. Long. 24, lat. 12 millim. Attelabus morio BoH. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. VITT, Mant. p. 361. Rhynchites (HErRBsST.) vulpes: subovatus, piceus, fusco-albido- que pilosus, nitidus; vertice levi; rostro tenui, elongato, bica- naliculato; thorace angusto, crebre punctato; elytris castaneis, profunde punctato-striatis. Long. (rostr. excl.) 53, lat. 22 millim. Caput latitudine paullo brevius, convexum, vertice laevi, fronte ad latera punctulata, pilis erectis fuscis albidisque ob- sita; oculi semiglobosi; rostrum capite triplo longius, tenue, modice arcuatum, basi pilosum, ad latera punctatum, supra 259. 246 ÖFVERSIGT AF K. VELENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 60. 61. distinete bicanaliculatum, anterius supra leve, glabrum, sulco laterali utrimque profunde exaratum. Antenne tenues, picex, fusco-pilos®, clava griseo-holosericea. Thorax subeylindrieus, intra apicem obsolete impressus, basi apiceque truncatus, supra convexus, crebre punctatus, pilis longis erectis, fuscis albidis- que, adspersus. Scutellum subquadratum, griseo-pubescens. Elytra antice sinuata, pone humeros obtusos linearia, thorace fere duplo latiora, apice singulatim rotundata, latitudine dimi- dio longiora, subdepressa, profunde punctato-striata, intersti- tiis angustis, suberenulatis; tota castanea, uti thorax pilosa. Pvgidium subtriangulare, punctatum, piceo-nigrum, griseo-pu- bescens. Corpus subtus convexum, piceo-nigrum, coriaceum, dense albido-pilosum. Pedes mediocres, albido-pilosi, nigri, femoribus muticis, basi, cum coxis, rufo-castaneis. Ichynchites villosus: oblongo-ovatus, niger, subnitidus, fusco- pilosus; capite obsolete punctulato, rostro tenui, longo, modice arcuato, bi-canaliculato; thorace angusto, subeylindrico, crebre punctato; elytris profunde punctato-striatis, interstitiis angustis; pedibus piceis, femoribus mutieis. Long. 22—3, lat. 13—12 millim. Rhynchites villosus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. VIII, Mant. p. 363. Balaninus (GERMAR) albovarius: ovatus, ater, squamis niv- eis supra variegatim, subtus aequaliter vestitus; rostri apice antennisque ferrugineis; thorace transverso, rotundato-ampl- ato; femoribus valide dentatis. Long. (rostr. excel.) 41—43, lat. 1&—2 millim. Balaninus albovarius Sch. Gen. et. Sp. Cure. T. VII, 2, p. 286. Variat rostri apive antennarumque funiculo obseurioribus, nigro-piceis, maculis dorsalibus thoracis aut diseretis, aut in- vicem confluentibus, interdum vittas longitudinales constitu- entibus. Balaninus notatus: ovatus, ater, opacus, subtus dense albido- squamosus; thorace transverso, antice constricto; elytris tenu- issime punctato-striatis, lituris numerosis e squamulis albidis adspersis. Long. 3, lat. 13 millim. Caput rotundatum, convexum, punctulatum, parce albido- squamulosum; oculi orbiculares, depressi; rostrum capite cum thorace longius, arcuatum, cylindricum, basi striolato-puncta- tum squamulisque albidis adspersum, extrorsum laeve, glabrum. Antennx& basin thoraeis attingentes, tenues, pice®, clava oblongo- ovata, albido-sericea. Thorax latitudine postica dimidio bre- vior anticeque dimidio angustior, basi apieeque truncatus, intra apicem constrietus, lateribus postice fere parallelis, supra pa- rum convexus, subcoriaceus, subtus dense albido-squamosus, indumento dorsi atro, striga media liturisque duabus discoi- 262. FÄHRÄUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 247 dalibus albido-squamulosis. Sceutellum minutum, squamulis ni- veis teetum. Elytra antice basi thoracis fere dimidio latiora, humeris obtuse angulatis; pone humeros haud ampliata, apice conjunetim subrotundata, thorace triplo longiora, modiee con- vexa, tenuiter punctato-striata, interstitiis planis; atra, subeo- riacea, opaca, lineolis numerosis, subgeminatis, e squamulis niveis, strias marginaliter interrupte terminantibus, variegatim adspersa. Corpus subtus et pedes dense albido-squamosa; fe- moribus clavatis, quatuor posterioribus apice atro-plagiatis; tarsis omnibus subtus fulvo-spongiosis. Minyrus (ScH.) hirtus: ovatus, niger, nitidus, supra fusco- pilosus squamulisque albis parce adspersus; thorace sat fortiter punctato, antice constrieto; elytris profunde punctato-striatis; antennis, margine apicali elytrorum tarsisque rufescentibus. Long. 2, lat. 1 millim. Caput deflexum, latitudine postica brevius, evidenter punetu- latum; oculi laterales, rotundati, convexi; rostrum longitudine thoraeis, eylindricum, arcuatum, ruguloso-punetatum. Antenn& medium thoraeis attingentes, ferrugines, clava obseuriore. - Tho- rax latitudine baseos paullo brevior anticeque dimidio angustior, basi leviter bisinuatus, apice truncatus, intra apicem constrietus, lateribus parum rotundatis; supra modice convexus, sat for- titer punctatus. Scutellum apice rotundatum, albido-squamu- losum. Elytra -antice basi thoracis fere dimidio latiora, hu- meris obtuse angulatis; pone humeros haud ampliata, apice conjuncetim rotundata, thorace plus duplo longiora, modice con- vexa, profunde punctato-striata, interstitiis convexis; nigra, margine apicali rufo. Corpus subtus subtiliter punctatum, abdomine fere glabro, pectoris lateribus dense albo-squamosis. Pedes mediocres, nigri, tenuiter pubescentes, tarsis rufis; fe- moribus modice incrassatis, subtus denticulo acuto armatis. Phacellopterus (SCH.) rufulus: oblongus, fusco-ferrugineus, setulis griseis, passim fascieulatis, adspersus, rostro, antennis pedibusque dilutius testaceis; thorace vitta media elytrorumque sutura antice albido-squamulosis. Long. 22, lat. $ millim. Oaput subrotundatum, deflexum, punctatum; oculi rotun- dati, parum convexi; rostrum longitudine thoracis, fere rectum, eylindrieum, basi canaliculatum et strigosum, apicem versus punctulatum. Antenna medium thoracis attingentes, tot® rufo- testacee. Thorax latitudine postica haud brevior, antice vero nonnihil angustior, basi leviter bisinuatus, apice truncatus, lateribus postice sub-parallelis; supra modice convexus, intra apicem transversim impressus et coarctatus, crebre punctatus, tenuissime pubescens, medio obsolete canaliculatus vittaque indeterminata, albido-squamulosa, notatus, setis rigidis, erectis, passim adspersus. Scutellum punctiforme, albido-squamulosum. Elytra antice thorace dimidio latiora, linearia, apice conjunctim rotundata, thorace fere triplo longiora, convexa, profunde stri- 248 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 264. 269. ato-punctata, interstitiis angustissimis, sutura postice elevata, antice indeterminate albido-squamulosa; superficie praterea se- tis, passim fascieulosis, insequaliter adspersa. Corpus subtus punctulatum, tenuiter griseo-pubescens. Pedes sat validi, pu- bescentes et setosi, femoribus mutieis. Orchestes (ILLIGER) variegatus: subovatus, subtus piceus, supra fusco-ferrugineus, pilosus, elytris nigro-variegatis; fronte scutelloque albo-squamulosis; antennis pedibusque anterioribus flavis; femoribus dentatis. Long. 2%, lat. 13 millim. Caput convexum, punctatum, griseo-pubescens pilisque rigidis, erectis, adspersum, fronte dense albo-squamulosa; oculi majusculi, rotundati, convexi; rostrum longitudine fere capitis cum thorace, ceylindricum, parum arcuatum, longitudinaliter striolatum, piceum, tenuissime pubescens. Antenna basin tho- racis fere anttingentes, tenues, flavae, pubescentes. Thorax la- titudine postica paullo brevior anticeque dimidio angustior, basi subtruncatus, apice dorsi rotundato-productus, intra api- cem leviter constrietus, pone medium parum rotundato-ampli- atus, supra modice convexus, crebre punetulatus, fusco-ferru- gineus, dense griseo-pubescens pilisque rigidis, erectis, disperse obsitus. Sceutellum parvum, squamulis niveis tectum. Elytra antice, cum humeris elevatis, thorace dimidio latiora, pone humeros vix ampliata, apice conjunctim rotundata, thorace triplo longiora, parum convexa, concinne punctato-striata, in- terstitiis parum convexis; fusco-ferruginea, griseo-pubescentia pilisque erectis disperse obsita, posterius nigro-variegata, inter- stitio secundo a sutura basi. atro-fasciculato. Corpus subtus punetatum, piceum, griseo-pubescens, pectoris lateribus densius albido-tomentosis. Pedes sat validi, quatuor anteriores toti flavi, postici picei, tarsis flavis, omnes griseo-pubescentes, fe- moribus subtus spinula munitis, posticis crassissimis, pone spinam crenulatis. Orchestes pumilus: subovatus, niger, griseo-pubescens, anten- nis ferrugineis, elytris tarsisque piceis; rostro inflexo; thorace transverso; femoribus mutieis. Long. 1%, lat. + millim. Caput parvum, convexum, punctulatum; oculi rotundati, supra approximati; rostrum capite cum thorace fere longius, sat validum, parum arcuatum, ruguloso-punctatum, tenuiter pubescens, nigrum, summo apice rufescente. Antenne tenues, ferrugines, clava obseuriore. Thorax latitudine postica dimi- dio brevior anticeque fere dimidio angustior, basi apiceque truncatus, lateribus leviter rotundatis; supra parum convexus, crebre punctatus et sat dense griseo-pubescens. Seutellum minutum, albo-squamulosum. Elytra subovalia, antice thorace parum latiora, apice conjunetim rotundata, latitudine media duplo longiora, modice convexa, regulariter punetato-striata, interstitiis angustis, convexis, tota ferrugineo-picea, sequaliter griseo-pubescentia. Corpus subtus punetulatum, nigrum, griseo- 266. 267. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 249 pubescens. Pedes sat validi, griseo-pilosi, nigri, tarsis piceis; femoribus muticis, posticis modice incrassatis. Trigonocolus (LACORD.) costalis: breviter ovatus, niger, supra parce, subtus densius albido-squamosus; rostro punctatissimo, vix carinato; thorace creberrime rugoso-puuctato; elytris sul- catis, interstitiis subcostatis. Long. (rostr. excel.) 3, lat. 14 millim. | Megarhinus costalis ScH. Gen. et Sp. Cure. T. VII, 2:0 p. 275. Variat elytris pedibusque fusco-castaneis. Lamyrus (Scu.) Bohemanü: subellipticus, piceo-niger, supra parce, subtus densius albido-squamosus; thorace punctato, ob- solete cariuulato; elvtris depressis, punctato-striatis; antennis tarsisque testaceis. Long. 22, lat. 1 millim. Caput deflexum, cerebre punctatum, cum oculis fere semi- elobosum; oculi rotundati, in fronte conniventes; rostrum lon- situdine fere capitis cum thorace, sub-eylindricum, arcuatum, basi punctulatum, lateribus utrimque suleulo, ad insertionem antennarum ducto, insculptum, extrorsum laeve, nitidum. An- tenne medium thoracis fere attingentes, tenues, tote flavo- testacex. Thorax latitudine postica paullo longior anticeque manifeste angustior, apice truncatus, basi bisinuatus, medio lobatus, lateribus leviter ampliatis; supra parum convexus, intra apicem transversim impressus, crebre punctatus, medio obsolete carinulatus. Scutellum rotundatum, punctulatum. Elytra obo- vata, antice basi thoracis parum latiora, apice conjunctim ro- tundata, latitudine antiea dimidio longiora, dorso subdepressa, evidenter punetato-striata, interstitiis dorsalibus planis, coria- ceis; squamulis albidis, in lineolas digestis, facile caducis, pas- sim adspersa. Corpus subtus convexum, punctatum, dense albido-sgquamosum. Pedes mediocres, parce squamulosi, nigri, tarsis testaceis, femoribus subtus pone medium denticulo munitiS. Tychius (ScH.) albo-sparsus: subovatus, piceo-niger, macula- tim albo-squamulosus; rostro carinato et striolato; thorace di- latato, strigoso; elytris regulariter punctato-sulcatis. Long. 44, lat. 24 millim. Caput parvum, rotundatum, punctatum, glabrum; oculi breviter ovati, subdepressi; rostrum capite cum thorace paullo longius, arcuatum, supra carinatum, lateribus striatum et puncta- tum, glabrum. Antenn® medium thoracis attingentes, pice®, griseo-pubescentes. Thorax valde rotundato-ampliatus, longi- tudine fere duplo latior, antice subemarginatus, basi leviter rotundatus, supra parum convexus, longitudinaliter strigosus et subtiliter punctatus, subtus dense albo-squamosus, dorso vitta longitudinali, medio dilatata, antice interdum evanescente, Öfvers. af K. Veti.-Akad. Förk. Årg. SENSOR 6 350 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 269. 270. aut interrupta, albo-squamosa, ornatus. Seutellum vix con- spicuum. Elytra antiee medio thoracis evidenter angustiora, angulis humeralibus prominulis; pone humeros parum rotun- dato-ampliata, apice conjunetim anguste rotundata, thorace vix triplo longiora, zequaliter convexa, remote punctato-sulcata, interstitiis planis, coriaceis; nigra, lituris numerosis albo-squa- mosis, partim subfasciatim dispositis, ornata. Pectus et ab- domen punctata, squamulis albidis, ad illius basin utrimque in maculam condensatis, adspersa. Pedes mediocres, concolo- res, parce pubescentes, femoribus modice incrassatis, muticis, postieis basi albo-squamulosis. Tychius discolor: oblongus, piceus, subtus dense albido-squa- mosus, supra tomento umbrino squamulisque albidis variega- tus; rostro extrorsum attenuato; thorace albido-trivittato; ely- tris tenuissime striatis, striis pilis decumbentibus subalbido- lineatis. Long. 33, lat. 13 millim. Caput parvum, deflexum, dense umbrino-tomentosum, fronte vitta laterali utrimque albido-squamosa; oculi laterales, parum convexi; rostrum capiti contiguum, illoque plus duplo lon- sius, extrorsum attenuatum, modice arcuatum, teres, basi umbrino-tomentosum, antice albido-squamulosum, ipso apice glabro, rufescente. Antennze medium thoracis vix attingentes, tenues, ferruginee. Thorax latitudine postica nonnihil brevior anticeque dimidio angustior, basi leviter bisinuatus, apice trun- catus, lateribus ante medium paullo rotundato-ampliatis; supra parum convexus, dense umbrino-tomentosus, vittis tribus longi- tudinalibus, distantibus, albido-squamosis, ormatus. Sceutellum triangulare, albo-squamosum. Elytra linearia, pone humeros thorace evidenter latiora, latitudine duplo longiora, apice sin- gulatim subrotundata, margine ibidem inerassato; parum con- vexa, tenuiter punctato-striata, interstitiis planis; umbrino-to- mentosa, squamulis. albidis plus minusve distincete variegata, vitta humerali utrımque, e squamulis ejusmodi, nonnumquam distinctiore; punetis striarum pilis minutissimis, longitudina- liter deeumbentibus, albidis, singulatim obsitis. Corpus subtus et pedes squamositate albida obteeta; femoribus modice in- crassafis, mutieis. Cionus (CLAIRY.) nigro-punctatus: breviter ovatus, niger, dense albido-tomentosus, supra maculis atris adspersus; rostro cari- nulato; thorace transverso; elytris obsoletissime striatis. Long. 33, lat. 24 millim. Caput hemisphericum, deflexum, albido-tomentosum, vertice maculis duabus magnis, atris, notato; oculi subovati, depressi; rostrum capite cum thorace paullo longius, validum, parum arcuatum, supra in medio longitudinaliter carinulatum, utrim- que striolatum et rugulolo-punctatum, fere nudum. Antenne breves, picee. Thorax basi longitudine fere triplo et latitu- dine apieis duplo latior, lateribus reetis; apice truncatus, -basi 272. TE. FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIAZ. 251 leviter bisinuatus, supra parum convexus, medio tenuissime canaliculatus, dense albido tommentosus, dorso maculis 6—8 atris notato. Sceutellum apice rotundatum, dense albido-tomen- tosum. Elytra obovata, antice basi thoracis distinete latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine dimidio longiora, aaqua- liter convexa, obsoletissime striata, dense albido-tomentosa, maculis numerosis atris, plerisque in interstitiis alternis sitis, adspersa. Corpus subtus et pedes tomento albido induta, fe- moribus fusco-maeulatis, subtus dentatis. Cionus pustulatus: subovatus, piceus, cervino-squamulosus, li- turis albidis parce obsitus; thorace antice transversim impresso, fusco-albidoque variegato; elytris basi fusco-plagiatis; antennis pedibusque ferrugineis. : Long. 3#, lat. 1% millım. Caput subrotundatum, dense squamosum, fronte foveola inseulpta; oculi ovati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, validum, modice arcuatum, punetulatum, versus latera striolatum, sat dense squamulosum. Antennse tenues, ferru- omer, clava obsceuriore. Thorax subconieus, latitudine postica dimidio brevior, basi leviter bisinuatus, apice truncatus, supra parum convexus, antice transversim impressus, cervino-squamu- losus, indeterminate fusco-variegatus, vitta media liturisque duabus aut tribus. utrimque, plus minusve distinctis, albido- squamulosis. Scutellum apice rotundatum, squamulis albis teetum. Elytra antice, cum humeris elevatis, thorace dimidio latiora, retrorsum sensim angustata, apice conjunctim rotun- data, latitudine dimidio longiora, aequaliter convexa, obsoletis- sime striata, cervino-squamulosa, plaga humerali aliaque juxta seutellum utrimque distinetius nigro-fuseis; lituris praeterea fuseis, obsoletis, in dorso subserlatis, notata, interjectis lituris minutissimis albo-squamulosis. Corpus subtus convexum, squa- mositate einereo-albida, in lateribus pectoris cervina, vestitum. Pedes mediocres, ferruginei, variegatim cervino-albidoque to- mentosi, femoribus subtus valide dentatis. Cionus decorus: subovatus, convexus, niger, ochraceo-squamo- sus; rostro basi compresso; thorace bituberculato, dorso utrim- que fusco-vittato; elytris subtilissime punctato-striatis, sutura antice vittaque laterali indeterminate brunneis, punetis albido- squamulosis adspersis. Long. 33, lat. 2% millim. Oionus decorus BoHEM. in Sch. Gen. et Sp. Cureul. T. VII, 2, p. 180. Cionus ingratus: subovatus, convexus, niger, einereo-tomen- tosus; fronte foveola impressa; thorace obsolete 4-tuberculato; elytris indistinete striatis, basi fusco-maeulatis; antennis piceo- ferrugineis. Long. 22, lat. 14 millim. Caput rotundatum, inzequaliter tomentosum, fronte foveola inseulpta; oculi ovati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, validum, arcuatum, rugoso-punetatum, basi dis- perse einereo-tomentosum. Antenna tenues, piceo-ferruginexe. 952 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 274. 275. 276. 271. Thorax basi longitudine duplo latior, subeonicus, apice trunca- tus, basi leviter bisinuatus, supra parum convexus, cinereo- tomentosus, medio tuberculis quatuor, minus distinctis, in serie transversa positis, albido-subfasciculosis, preditus. Scutellum rotundatum, cinereo-tomentosum. Elytra antice thorace fere duplo latiora, humeris subreetangulariter extensis, pone hume- ros ultra medium subparallela, apice conjunctim rotundata, la- titudine vix dimidio longiora, convexa, basi medio utrimque subcalloso-elevata, obsolete striata, dense cinereo-tomentosa, setulis brevissimis. fuscis, adspersa, callis baseos et humerali- bus piceis. Corpus subtus et pedes tomento cinereo obtecta, femoribus fortiter dentatis. Cionus nubilosus: breviter ovatus, fusco-piceus, supra ceinereo- subtus pallido-squamosus; thorace conico, bitubereulato; elytris tenuiter punctato-striatis, singulo vitta media lineaque intra- marginali fuseis, cum sutura albido-punetatis. Long. 22, lat. 14 millim. Cionus nubilosus ROSENSCHÖLD in ScH. Gen. et Sp. Cure. EN Des): Nanophyes (ScH.) armatus: ovatus, convexus, niger, sub-pu- bescens, rostro striato, antennarum basi late pedibusque macu- latim rufotestaceis; thorace elytrisque castaneis, illo atro-bima- culato, his atro-variegatis; femoribus clavatis, subtus apicem versus spinulosis. Long. 2, lat. 14 millim. Nanophyes armatus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. TINY NDS do ; Nanophyes Walhbergü: ovatus, rufo-testaceus, pube albida adspersus; rostro modice arcuato; thorace subconico, crebre punetulato; elytris tenuiter punctato-striatis, fascia ante medium .maculisqgue numerosis, oblongis, albo-pubescentibus, ormatis; femoribus clavatis, subtus ante apicem trispinulosis. Long. 12, lat. + millim. Nanophyes Wahlbergi Bot. in ScH. Gen. et Sp. Cure. Rs VEN Sp ov L04 ; Gymnetron (ScH.) castaneus: ellipticus, fusco-castaneus, cine- reo-albido-squamulosus; rostro cylindrico, arcuato; thorace trans- verso, albido-vittato; elytris punctato-striatis; femoribus denta- tis. Long. 23, lat. 1 millim. Caput rotundatum, punctulatum, parce sqamulosum, fronte canaliculata; oculi rotundati, depressi; rostrum longitudine tho- racis, modice arcuatum, basi striolatum et parce squamulosum, apicem versus glabrum. Antenna medium thoracis vix attin- gentes, ferruginex, griseo-pubescentes. Thorax latitudine po- stica dimidio brevior anticeque fere dimidio angustior, basi bisinuatus, apice truncatus, margine nonnihil elevato, lateribus parum ampliatis; supra fere planus, confertim punctulatus, vittis tribus distantibus dorsi summoque margine baseos albido- 278. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 253 ss names, superficie reliqua fere glabra. Scutellum minutum, albido-squamosum. Elytra antice bası thoracis vix latiora, pone humeros parum ampliata, apice conjunctim rotundata, thorace tıiplo longiora, parum convexa, regulariter punctato- -striata, interstitiis "plans, alutaceis, squamnlis oblongis cinereo-albidis sat dense obsitis. Corpus subtus et pedes punctulata, tenuiter einereo-albido-squamulosa, femoribus modice inerassatis, subtus ante apicem denticulo munitis. Gymnetron cinerarius: ovatus, niger, opacus, squamulis cine- reo-albidis vestitus; rostro elongato, tenui, arcuato, thorace erebre punctato; elytris punctato-striatis; femoribus quatuor postieis obsolete dentatis; antennis flavo-testaceis. Long. 24, lat. 14 millim. Caput rotundatum, punctulatum, fronte foveola parva in- sculpta; oculi rotundati, depressi; rostrum capite cum thorace nonnihil longius. filiforme, modice arcuatum, basi, uti caput, albido-squamulosum, extrorsum glabrum. Antenne tenues, fla- vescentes. Thorax latitudine postica fere dimidio brevior an- ticeque dimidio angustior, basi late subrotundatus, apice obli- que truncatus, lateribus leviter ampliatis, postice subparallelis; supra parum convexus, confertim punctulatus, aequaliter eine- reo-squamulosus. Scutellum subrotundatum, squamulis cinereis teetum. Elytra antice thorace vix latiora, pone humeros, non- nihil extensos, parum ampliata, apice, singulatim rotundata, latitudine dimidio longiora, parum convexa, dorso subdepressa, punctato-striata, interstitiis coriaceis, squamulis dilute cinereis sat dense obsitis. Corpus subtus et pedes punctulata, einereo- squamulosa, femoribus leviter incrassatis, quatuor posterioribus subtus dentieulo minuto praeditis, antieis inermibus. Miarus (STEPHENS) arrogans: breviter ovatus, niger, opacus, cinereo-tomentosus; rostro lineari, inflexo, parum arcuato; tho race transverso, ruguloso-punctato, basi utrimque bisinuato; scutello pectorisque margine laterali albo-lanuginosis; femori- bus posterioribus dentatis. Long. 4, lat. 23 millim. Caput parvum, rotundatum, punetulatum; oculi rotundati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, in canali prosternali recipiendum, basi, uti caput, minus dense cinereo- pubescenus. Antenn® mediocres, concolores. Thorax latitudine postica fere dimidio brevior anticeque dimidio angustior, late- ribus sat distinete rotundatis; apice truncatus, basi utrimque sub-bisinuatus, supra parum convexus, crebre ruguloso-puncta- tus, tomento brevi cinereo vestitus. Scutellum oblongum albo-tomentosum. Elytra brevissime obovata, thoraci arcte applicata, apice conjunctim rotundata, latitudine parum longi- ora, parum convexa, dorso fere plana, regulariter punctato-stri- ata, interstitiis coriaceis, tomento vel pilis brevibus, rigidis, deeumbentibus, ceinereis obsitis. Pygidium rotundatum, dense albido-tomentosum. Corpus subtus et pedes dense cinereo- 354 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 280. 281. tomentosa, pleuris pectoris densissime albo-lanuginosis; femo- ribus modice incrassatis, quatuor posterioribus subtus dente sat valido munitis. Miarus curtus: ovatus, niger, opacus, supra et subtus to- mento vel pilis brevibus, rigidis, deecumbentibus, ceinereis, dense vestitus; rostro longo, tenui; thorace punctulato; elytris puncta- tostriatis; femoribus quatuor posterioribus subtus dentatis. Long. 2, lat. 13 millim. Caput rotundatum; confertim punetulatum; oculi rotun- dati, depressi; rostrum capite cum thorace paullo longius, fili- forme, leviter arcuatum, apicem versus glabrum. Antenn« nigre, clava griseo-pubescente. Thorax breviter subconicus, lateribus seilicet parum rotundatis, basi bisinuatus, apice trun- catus, supra modice convexus, confertim punctulatus, pilis decumbentibus cinereis obsitus. Scutellum parvum, cinereo- tomentosum. Elytra brevissime obovata, thoraci arete appli- cata, apice conjunetim obtuse rotundata, latitudine vix longi- ora, parum convexa, dorso fere plana, regulariter punctato- striata, interstitiis coriaceis, tomento cinereo dense obsitis. Pygidium breve, apice rotundatum, dense albido-tomentosum. Corpus subtus et pedes s»qvaliter et sat dense cinereo-tomen- tosa; femoribus modice incrassatis, quatuor posterioribus sub- tus dente acuto munitis. Alcides (DALMAN) subvillosus: piceus, imsequaliter griseo-pu- bescens, rostro nigro, ruguloso; thorace antice constricto, late- ribus et subtus griseo-tomentoso; elytris castaneis, pone me- dium lituris albido-tomentosis notatis; femoribus dentatis. Long. (rostr. excl.) 63, lat. 24 millim. Caput longitudine duplo latius, punctulatum, fronte fove- ola impressa; oculi ovati, depressi; rostrum longitudine capi- tis cum thorace, porreetum, cylindricum, apicem versus non- nihil arcuatum, longitudinaliter erebre rugosum, nigrum, basi parce pubescens. Antenne medium thoracis attingentes, ferru- ginex, clava obseuriore. Thorax latitudine postica vix bre- vior, antice angustior, basi bisinuatus, apice subtruncatus, intra apicem constrictus, pone strieturam leviter rotundato-ampliatus, supra parum convexus, pone medium utrimque transversim impressus, tenuiter ruguloso-punctatus, piceus, subtus lateri- busque dense griseo-albido-tomentosus, dorso, praeter vittam mediam, basi dilatatam, flavo-griseo-pubescentem, plus minusve distinetam, fere nudus. Sceutellum minutum, rotundatum, rufo- piceum. Elytra antice singulatim rotundato-producta, basi thoraeis paullo latiora, linearia, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, modice convexa, sat profunde striato- punctata, castanea, tenuiter flavo-griseo-pubescentia, pone me- dium maculis, subfasciatim dispositis, albido-tomentosis, -notata. Corpus subtus et pedes punctata, picea, griseo-pubescentia, pectore densius flavo-griseo-tomentoso; femoribus modice clava- 282. 283. 284. - FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIZ. 255 tis, subtus dente valido, armatis; tibiis incurvis, antieis intus medio dentatim dilatatis. Alcides albolineatus: elongatus, fusco-ferrugineus, thorace nigro-piceo, subtus lateribusque cinereo-albido-tomentoso, con- fertim granulato; elytris punetato-striatis, albido-lineatis, inter- stitiis alternis angustioribus, costatis; femoribus valide denta- tis. Long. 7, lat. 24 millim. Alcides albolineatus BOHEM. in ScH. Gen. et Sp. Cure. UL p. 012. Alcides subtilis: oblongus, niger, inaequaliter albido-tomento- sus; thorace granulato, vitta media lateribusque densius albido- tomentosis, his fusco-punctatis; elytris rufo-castaneis, intersti- tiis alternis angustis, subelevatis, femoribus anticis bidentatis, posterioribus obsoletius uni-dentatis. Long. 44—5, lat. 11—13 millim. Caput parvum, punctulatum, nigrum, fronte foveola im- pressa; oculi ovales, subdepressi; rostrum longitudine thoracis, eylindricum, arcuatum, ruguloso-punctatum, nigrum, glabrum. Antenne validiuscule, nigra, clava griseo-pubescente. Thorax latitudine postica paullo brevior anticeque dimidio angustior, basi profundissime bisinuatus, apice truncatus, lateribus leviter rotundato-ampliatis; supra parum convexus, confertim granula- tus, piceus, griseo-pubescens, vitta media dorsi, lateribus pro- sternoque densius albido-tomentosis, indumento laterum punctis aliquot denudatis notato. Scutellum vix conspicuum. Elytra thoraci arete applicata illoque haud latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine plus duplo longiora, modice convexa, rufo-castanea, punctato-striata, interstitiis alternis angustis, co- riaceis, nudis, secundo qvartoque dense, quarto et octavo par- eius albido-tomentosis. Pectus et abdomen coriacea, nigra, sub-trivittatim densius albido-squamosa. Pedes mediocres, ru- guloso-punctati, piceo-nigri, parce griseo-pubescentes; femoribus antieis longioribus, subtus dentibus duobus, anteriore longiore, armatis, reliquis obsoletius unidentatis; tibiis brevibus, anticis intermediisque arcuatis, illis intus ante apicem spina acuta munitis. Alcides rufus: elongatus, supra rufo-castaneus, subtus nigro- piceus, pube pallida parcius adspersus; rostro rugoso-punctato; thorace antice transversim impresso, confertim punetulato, ely- tris punctato-striatis, interstitiis rugulosis; femoribus anticis acute, reliquis obsoletius uni-dentatis. Long. 53—6, lat. 13—2 millim. Alcides rufus BoH. in Sch. Gen. et Sp. Curc. T. III, p- 615. Variat capite cum rostro, thorace corporeque subtus nig- ris; elytrorum interstitiis alternis nonnumquam densius pube- scentibus. 2 256 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 85. 86. Aleides affinis: oblongus, niger, rostro breviusculo, rugoso- punctato; thorace tuberculis depressis obsito, vitta media evi- dentius silaceo-tomentosa; elytris punctato-striatis, vittis dua- bus albido-tomentosis ornatis; humeris dentatis. Long. 114, lat. 5 millim. | Caput rotundatum, rugoso-punctatum, parce silaceo-pube- scens, fronte impressa; oculi ovati, depressi; rostrum thorace brevius, crassum, teres, fere rectum, rugoso-punctatum. Antenne validiuscule, nigr&e. Thorax latitudine postica paullo bre- vior, anticeque dimidio angustior, apice utrimque emarginatus, basi profundissime bisinuatus, angulis acuminatis, intra apicem constrietus, lateribus pone strieturum leviter rotundatis; supra parum convexus, silaceo-tomentosus, tuberculis granulisque de- pressis, glabris, nigris, nitidis, adspersus, relicta linea media, subimpressa, evidentius silaceo-albido-tomentosa. Scutellum minutissimum, rotundatum. Elytra sub-ovata, antice singula- tim valde rotundato-producta, humeris obliquis, calloso-denta- tis; apice conjunctim subrotundata, latitudine media plus duplo longiora, dorso subfornicata, indistinete striato-punctata, longi- tudinaliter costata, costis 1:a et 6:a obsoletioribus, reliquis sat elevatis, glabris, nitidis, intervallis 2:o et 3:0 latis, planis, dense, exteriore antice abbreviatim, silaceo-albido-tomentosis, umbrino-marginatis, interstitiis reliquis tomento umbrino obsi- sitis. Corpus subtus dense silaceo-sguamosum, abdomine bi- fariam fusco-maculata. Pedes validi, rugoso-punctati, fere gla- bri, femoribus subtus obsolete, tibiis vero intus fortiter uni- dentatis. Alceides simplew: niger, parcius silaceo-tomentosus, rostro brevi, recto; thorace inzsqualiter granulato; elytris castaneis, striato-punctatis, transversim rugosis; femoribus obsolete den- tatis. Long. 11, lat. 4% millim. Caput longitudine duplo latius, rugoso-punetatum, parce tomentosum, fronte impressa; oculi ovati, depressi; rostrum capite vix duplo longius, crassum, teres, rugoso-punctatum. Antenne crassiuscule, nigra, griseo-pubescentes. Thorax la- titudine postica paullo brevior anticeque dimidio angustior, basi profunde bisinuatus, apice utrimque emarginatus; intra apicem coustrietus, pone medium modice rotundato-ampliatus, supra parum convexus, silaceo-aut ochraceo-tomentosus, granu- lis inzequalibus, glabris, adspersus. Scutellum apice rotunda- tum, castaneum. Elytra sub-ovata, thoraci arcte applicata, hu- meris calloso-extensis; apice conjunctim rotundata, thorace plus duplo longiora, modice convexa, ante apicem utrimque im- pressa, fortiter striato-punctata, interstitiis angustis, transver- sim rugosis; tota castanea, in cavitatibus silaceo-tomentosa. Corpus subtus et pedes rugoso-punctata, piceo-nigra, tomento silaceo adspersa, femoribus subtus obsoletius, tibiis intus di- stinctius dentatis. 287. 288. 289. 290. 292. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 257 Aleides arcuatus: obovatus, niger, rostro erassiusculo, confer- tim ruguloso-punctato; thorace lato, disperse granulato, ad latera dense silaceo-tomentoso, medio canaliculato; elytris puncta- to-striatis, vittis tribus albido-tomentosis ornatis. Long. 94, lat 5 millim. . Aleides arcuatus Bom. in ScH. Gen. et Sp. Curc. T. VE Ep. 06. Alcides interruptus: obovatus, convexus, niger, subtus dense albido-tomentosus; thorace disperse granulato, ad latera silaceo- tomentoso; elytris castaneis, sulcatis, suleis profunde punctatis, singulo puncto humerali vittaque abbreviata albidis. Long. 64, lat. 3 millim. Alcides interruptus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. IM. p. 622. Variat signaturis elytrorum plus minusve obsoletis. Aleides hemopterus: obovatus, convexus, nigro-piceus, subtus silaceo-tomentosus, rostro longiore, arcuato; thorace lato, ins- qualiter granulato, vitta media dorsi margineque antico versus latera cervino-tomentosis; elytris castaneis, profunde punctato- sulcatis, lituris duabus ad basin, lineola ante apicem fasci- aque media, maculari, albido-tomentosis. Long. 5, lat. 25 millim. Aleides h@mopterus (STURM) BoH. in ScH. Gen. et Sp. (Ciures: B. NILE 1,9p. 65. Nerthops (ScH.) guttatus: subovatus, niger, subtus albido- squamosus, supra maculis flavo-squamosis adspersus; thorace transverso, granulato-punctato, subcarinato; elytris tenuiter punetato-striatis, interstitiis planis; antennis tarsisque piceis. Long. 6, lat. 34 millim. Lixzus guttatus OLıv. Ent. 83, p. 279 n:o 299. Tab. 35, f. 539. "Nerthops id. ScH. Gen. et Sp. Cure. T. III, p. 153. Nerthops multiguttatus BoH. in Act. Mosqu. VI, p. 26. Peleropus (Sca.) jallax: oblongus, fusco-ferrugineus, squa- mulis flavo-albidis variegatus; rostro longitudine thoracis, mo- dice arcuato; thorace confertim punctulato, obsolete carinato, utrimque albido-vittato; elytris dilutius ferrugineis, profunde punctato-striatis, lineolis albidis adspersis; femoribus antieis crassissimis, omnibus acute dentatis. Long. 23, lat. 14 millim. Peleropus jallae Bot. in Sch. Gen. et Sp. Oure. T. WILL 25 p. 265. Menemachus (ScH.) nevus: subovalis, niger, subopacus, squa- mulis cervinis, supra parce, subtus cerebrius, adspersus, antennis testaceis; rostro longitudine thoracis, arcuato; thorace trans- verso, antice abrupte angustato, supra depresso, confertim punctato; elytris tenuiter striatis, interstitiis planis, coriaceis, 258 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 293. ante apicem macula parva, communi, silaceo-squamosa. Long. 4, lat. 2 millim. oe nevus BOH. in ScH. Gen. et. Sp. Cure. DIVE 22007 200: Were moestificus: subovalis, niger, subopacus, subtus dense albo-squamosus, abdomine plaga denudata; supra parce et subvariegatim griseo-pubescens, scutello, macula ante-scu- tellari thoracis liturisque duabus suturalibus elytrorum albo- squamosis. Long. 44, lat. 1% millim. Caput rotundatum, punctulatum, pubescens; oculi magni, subovati, parum convexi, in fronte conniventes; rostrum longi- tudine capitis cum thorace, cylindricum, valde arcuatum, basi supra tenuiter carinulatum, utrimque striolato-punctatum, api- cem versus subleve. Antenna tenues, testacex, clava fusca. Thorax latitudine postica paullo brevior anticeque dimidio an- gustior, apice truncatus, basi subbisinuatus, lobo medio trian- sulariter producto, lateribus modice rotundato-ampliatis; supra depressus, intra apicem transversim impressus, confertim punctu- latus, medio obsolete carinulatus, pube albida, depressa, ad- spersus, variegatim denudatus, lobo medio baseos punctoque basali utrimque niveo-squamosis. Sceutellum oblongum, dense niveo-squamosum. Elytra antice thorace paullo latiora illique arcte applicata, pone basin breviter ampliata, versus apicem angustata, postice conjunctim subemarginata, latitudine antica vix longiora, dorso depressa, regulariter punctato-striata, inter- stitiis planis, coriaceis; inzequaliter griseo-albidoque pubescentia, sutura lituris duabus albo-squamosis, una pone scutellum, altera in ipso apice, hac antice macula atro-holosericea terminata, notata. Pygidium transversum, apice obtuse rotundatum, dense albido-squamosum. Corpus subtus convexum, dense albido- squamosum; abdominis segmentis 3:0 et 4:0 medio late ma- culaque rotundata infra-humerali pectoris subdenudatis. Pedes validiusculi, intermedii tenuiores, femoribus fortiter celavatis, sub- tus valide dentatis, griseo-pubescentibus, externe fusco-plagi- atis; tibiis compressis, anticis valde arcuatis; tarsis piceis. Menemachus tristis: subovatus, niger, parce squamulosus, opacus, rostro breviore; thorace confertim punctulato; elytris tenuiter punctato-striatis, postice litura suturali albo-squamosa notatis, antennis tarsisque ferrugineis. Long. 33, lat. 13 millim. - Caput rotundatum, crebre punctulatum; oculi breviter ovati, parum convexi, in fronte approximati; rostrum capite vix di- midio longius, eylindricum, parum arcuatum; crebre punctatum. basi longitudinaliter striolatum. Antenna tenues, rufo-ferru- sinex. Thorax latitudine postica vix brevior, basi leviter bi- sinuatus, apice truncatus, postice sublinearis, ante medium for- titer angustatus, supra depressus, intra apicem transversim im- pressus, confertim ruguloso-punctatus, medio obsolete carinu- latus. Seutellum rotundatum, concolor. Elytra antice thorace 295. 296. 297. - FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 259 wmanifeste latiora, pone humeros sensim angustata, apice con- junetim obtuse rotundata, latitudine antica vix longiora, dorso depressa, punctato-striata, sutura antice impressa, margine an- tico anguste liturague communi pone medium dorsi albo-squa- mulosis. Pygidium brevissimum, obtusum. Corpus subtus convexum, crebre -punctatum, tenuiter griseo-pubescens. Pe- des mediocres, ruguloso-punctati, griseo-pubescentes, femoribus modice incrassatis, subtus acute dentatis; tibiis arcuatis; tarsis fusco-ferrugineis. Hoplitopales (ScH.) ambiguus: oblongo-ovatus, fusco-casta- neus, subtus niger, inaqualiter albido-squamulosus; thorace strigoso-punctato, albido-trivittato; elytris punctato-striatis, mar- gine antico fasciaque postica communi densius albido-squamu- losis. Long. 34, lat. 14 millim. ; Caput rotundatum, punetatum, castaneum, tenuiter eri- seo-pubescens; oculi rotundati, depressi, in fronte approximati; rostrum longitudine thoracis, cylindricum, arcuatum, punctula- tum, basi striolatum, castaneum, apicem versus obscurius. Antenna tenues, rufo-testacee. Thorax latitudine postica fere longior, apice trurcatus, basi leviter bisinuatus, a basi ultra medium linearis, dein fortiter angustatus, supra depressus, tenuiter strigoso-punctulatus, fusco-castaneus, pube albida, in vittas dorsales tres longitudinales, plus minusve distinctas, condensata, obsitus. Scutellum rotundatum, albo-sgquamulosum. Elytra antice basi thoracis vix latiora, illi arcte applicata, pone lumeros, nonnihil rotundato-dilatatos, sensim leviter angustata, apice conjunetim rotundata, latitudine dimidio longiora, dorso depressa, tenuiter punetato-striata, interstitiis planis, coriaceis; fusco-castanea, squamulis piliformibus albidis insequaliter obsita, margine antico fasciaque postica communi, utrimque abbreviata, densius squamulosis. Corpus subtus convexum, punctulatum, nigrum, tenuiter at aqualiter albido-squamulosum. Pedes picei, albido-pubescentes, femoribus clavatis, subtus dente acuto, ru- fescente, armatis, tibiis compressis, anticis valde arcuatis. Pylarus (ScH.) designatus: subovatus, nigro-piceus, cervino- squamosus, antennis rufo-testaceis; rostro confertim punctato; thorace rugoso-punctato, fusco-variegato; elytris tenuiter punc- tato-striatis, interstitiis planis, plaga communi ante medium, fasciague maculari pone medium atris. Long. 34, lat. 13 millim. Pylarus designatus Bot. in ScH. Gen. et. Sp. Cure. VII ip. 48. Mecocorynus (SCH.) loripes: oblongo-ovatus, niger, squamu- lis cervinis adspersus; thorace rude rugoso-scrobiculato, antice breviter carinato, intra apicem profundissime constrieto; elytris rude punctato-striatis, interstitiis subeonvexis, dorsalibus an- tice granulatis, secundo interrupte carinato, fascia brevi trans- 260 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 300. versa, communi, pone medium, e squamulis silaceis; femoribus einereo-brunneoque variegatis. Long. (rostr. excl.) 21—22, lat. (ad. hum.) 10—103 millim. Tretus loripes CHEVROLAT Ann. Soc. Ent. Par. 1833, p. 64. Mecocorynus Westermanni BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cuzer 1 Verl: Synthliborynchus Fährei Sch. Mant. Cure. 2:a Pa Ithyporus (ScH.) capensis: oblongo-ovatus, niger, squamulis umbrinis et silaceis adspersus; rostro parum arcuato, profunde punctato, thorace confertim striolato-punctato; elytris profunde punctato-striatis, interstitiis alternis nonnihil elevatis, postice plaga transversa communi, plus minusve distincta, silaceo- squamosa; femoribus elavatis, dentatis; tibiis postieis ineurvis, valide dentatis. Long. (rostr. excel.) 81-101, lat. 32—41 millim. Ithyporus capensis Bom. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T, ITT) p. 552. Ithyporus fallaz: subovatus, niger, squamulis umbrinis, cer- vinis albidisque adspersus; rostro crassiusculo, modice arcuato; thorace carinulato, confertim strigoso-punctato; elytris punc- tato-striatis, interstitiis elevatis, tenuiter granulatis, antice al- bido-variegatis, postice faseia determinata albo-squamosa. Long. 5, lat. 24 millim. Caput rotundatum, convexum, squamulis, in vertice um- brinis, in fronte cervinis, vestitum; oculi laterales, subovati, parum convexi; rostrum longitudine thoracis, modice arcuatum, eylindricum, crebre punetulatum, basi striolatum, nudum. An- tenax tenues, picex, griseo-pubescentes. Thorax latitudine po- stica vix brevior, antice vero dimidio angustior, lateribus mo- dice rotundato-ampliatis; apice profunde, basi leviter bisinua- tus, supra parum convexus, confertim strigoso-punctatus, me- dio tenuissime carinatus, squamulis umbrinis, cervino-albidoque variegatis, vestitus. Scutello caret. Elytra sub-obovata, antice bası thoraeis paullo latiora, lateribus inflexa, apice conjunetim auguste rotundata, thorace plus duplo longiora, convexa, sat regulariter punctato-striata, punetis remotis, squamiferis; inter- stitiis elevatis, granulis minutissimis setulisque seriatim ad- spersis; squamositate cervina et umbrina, antice albo-variegata, vestita, versus apicem fascia communi, determinata, utrimque abbreviata, alba, nigro-marginata, lineolom suturalem retrorsum emittente, ornata. Corpus subtus et pedes nigra, cervino-squa- mulata, femoribus posterioribus subtus dentatis; tibiis fusco- albidoque variegatis. Ithyporus signatus: oblongus, niger, indumento umbrino ve- stitus, disperse setulosus; thorace subtrapeziformi, basi fusco- 301. 302. 4 FÅHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 261 bimaculato; elytris subgibbosis, litura suturali media albido- squamosa notatis. Long. 4, lat. 14 millim. ] , Caput rotundatum, obsolete punctulatum; oculi breviter ovati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, teres, arcuatum, punetulatum, basi striolatum ibique squamosum et setosum, apice glabrum. Antenn® longiuscul&, tenues, ferru- ginee. Thorax latitudini postice longitudine subaequalis, sat fortiter rotundato-ampliatus, antrorsum angustatus, basi trun- catus, apice utrimque sinuatus, supra postice transversim con- vexus, indumento umbrino vestitus setulisque rigidis fuseis albidisque adspersus, basi maculis duabus fuseis distinctioribus notatus. Elytra subovalia, thorace medio vix latiora, apice conjunctim anguste rotundata, valde convexa, antice posticeque declivia, striato-punctata, punctis remotis, squamiferis, intersti- tiis alternis subeonvexis; indumeuto umbrino, basi fusco-ma- culato, vestita, setis rigidis fuscis albidisque adspersa, in me- dio dorsi litura communi cruciformi albido-squamosa signata. Corpus subtus et pedes indumento umbrino, aut cervino, ve- stita, femoribus squamulis albis adspersis, subtus denticulo munitis; tibiis setosis, fusco-albidoque variegatis. Aularhinus (ScH.) inequalis: oblongus, niger, opacus; to- mento fusco-umbrino setulisque fuseis adspersus, antennis tar- sisque testaceis; rostro tricarinato; thorace elytrisque rugosis, illo medio canalieulato, his linearibus, interrupte subcostatis. Long. 64, lat. 23 millim. Caput subrotundatum, ruguloso-punctatum; oculi rotun- dati, depressi; rostrum longitudine thoracis, crassum, arcuatum, basi supra paullo elevatum, ultra medium distinete tricarinatum, parce tomentosum. Antenne validiuscule, testacex, pubescen- tes. Thorax latitudine postica haud brevior anticeque parum angustior, regulariter rotundato-ampliatus, basi bisinuatus, apice supra fortiter rotundato-productus, dorso depresso, medio an- gulatim impresso et canalicula longitudinali, interrupta, laevi, insculpto; superficie pra®terea rugosopunctata, disperse sguamu- losa et setulosa. Sceutellum oblongum, glabrum, nitidum. Elytra antice singulatim rotundata, basi thoracis dimidio lati- ora, pone humeros, obtuse angulatos, parallela, apice conjunc- tim rotundata, latitudine triplo longiora, parum convexa, irre- gulariter foveolata, versus latera transversim rugosa, postice subtuberculata, dorso rugis seriatis, sieut rudimentis costarum, elevatis. Corpus subtus et pedes nigra, opaca, exceptis tarsis testaceis; abdomine fortiter punctato, uti pedes, disperse cer- vino-setuloso; femoribus rugulosis, subtus evidenter dentatis, tibiis breviusceulis, arcuatis. Ocladius (ScH.) variabilis: breviter ovatus, niger, opacus, to- mento, pilis setulisque inzequaliter obsitus; rostro tricarinato; thorace rugoso-scrobiculato, medio carinulato; elytris seriatim foveolatis, tuberculis granulisque adspersis, plaga magna hu- 262 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 303. merali liturisque posterioribus flavo-tomentosis. Long. 74—10, lat. 44—6 millim. Ä Caput rotundatum, rude rugoso-punctatum, parce tomen- tosum; oculi rotundati, depressi; rostrum longitudine thoracis, crassum, fortiter arcuatum, supra distinete tricarinatum, lateri- bus strigosis apiceque punctatis. Antenna minus tenues, pi- ce, clava albido-sericea. Thorax latitudine postica nonnihil brevior anticeque dimidio angustior, modice rotundato-amplia- tus, basi truncatus, apice medio rotundato-productus, pone oculos lobatus, supra convexus, rude rugoso-scrobieulatus, me- dio subearinatus, tomento ochraceo in cavitatibus obsitus, se- tulis pilisque longioribus erectis, pallidis, adspersus. Elytra breviter ovalia, antice latitudine baseos thoracis, apice con- junetim rotundata, latitudine media vix dimidio longiora, valde convexa, lateribus posticeque inflexa, seriatim, partim irregula- riter, rugoso-foveolata granulisque nitidis adspersa, in cavitati- bus ochraceo-squamulosa, pilis setulisque inzequaliter, uti tho- rax, obsita, plaga maxima humerali utrimque liturisque aliquot in medio dorsi et versus apicem, flavo-tomentosis, ornata. Corpus subtus rugoso-punctatum, tomento ochraceo obsitum. Pedes validi, nigri, opaci, setulis pilisque pallidis adspersi; femoribus sublinearibus, punctato-sulcatis, mutieis; tibiis com- pressis, carinatis, extus dentieulatis. Ocladius subundulatus: breviter ovatus, convexus, niger, opa- eus, parce pubescens; rostro supra tricarinato; thoracis dorso longitudinaliter strigoso; elytris crebre seriato-foveolatis, macu- latim cervino-squamulosis. Long. 4, lat. 22 millim. Caput parvum, rugoso-punctatum, fronte depressa; oculi subrotundati, minime convexi; rostrum thorace fere longius, fortiter arcuatum, supra carinis tribus distinctissimis et ad ıatera utrimque una tenuiore, praeditum, suleis interjacentibus punctatis. Antennx® subtenues, ferruginee. Thorax latitudine postica manifeste brevior anticeque dimidio angustior, basi truncatus, apice supra caput insigniter rotundato-productus, lateribus leviter ampliatis; supra convexus, dorso longitudina- liter, subundulatim, strigosus vel costulatus, lateribus fortiter rugoso-punctatis, cavitatibus squamulis cervinis obsitis. Elytra breviter sub-obovata, antice basi thoracis haud latiora, intra basin subeonstrieta, apice conjunetim anguste rotundata, lati- tudine antica parum longiora, convexa, posterius gibbosa, la- teribus valde inflexa, sat regulariter seriato-foveolata, inter- stitiis angustissimis; parce pubescentia, basi fasciisque duabus circa medium cervino aut ochraceo-squamulosis, his albo-varie- gatis, ad suturam conjunctis; iste vero signature facile de- teruntur. Corpus subtus et pedes atra, opaca, parce griseo- pubescentia, femoribus linearibus, suleato-punctatis, tibiis bre- vibus, parum areuatis. 304. 305. 306. 307. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 263 Ocladius testilis: breviter ovatus, convexus, niger, opacus, setulis pallidis pilisque fuseis adspersus; rostro tricarinato; thorace lateribus rugoso-scrobiculato, dorso longitudinaliter con- einne 12-carinato, suleis interjacentibus punctatis; elytris gib- bosis, sub-seriatim foveolatis, interstitiis punctatis, dorso litu- ris aliquot cervino aut albido-tomentosis, interdum obsoletis, notato. Long. 3—32, lat. 12—1# millim. Ocladius tewtilis Bom. in ScH. Gen, et Sp. Cure. T. NEID, 9. 122. Ocladius senilis: breviter ovatus, convexus, piceus, setulis albidis adspersus, rostro 4-sulcato; thorace transverso, crebre et profunde rugoso-punctato, elytris castaneis, sub-lavibus. Long. 44, lat. 23 millim. Ocladius senilis Bon. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. IV, jDs AVG Ocladius oblique-setosus: ovatus, convexus, piceus, antennis testaceis; rostro supra tricarinato; thorace crebre rugoso-fove-- olato; elytris lsevibus, nitidis, setulis albidis, in disco oblique subseriatis, adspersis; femoribus seriatim setulosis. Long. 4, lat. 22 millim. Caput parvum, rugoso-punctatum, tenuiter griseo-pube- seens; oculi rotundati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, parum arcuatum, carinis supra tribus distinetis et ad latera utrimque una tenuiore praeditum, suleis interja- centibus punctatis. Antenne tenues, fusco-testacex. Thorax latitudine postica dimidio brevior, basi truncatus, a basi ad medium sublinearis, dein fortiter angustatus, apice utrimque profunde emarginatus, supra convexus, temere rugoso-foveola- tus, setulis albidis adspersus. Elytra breviter ovalia, antice latitudine baseos thoracis, apice conjunctim rotundata, dorso valde convexa, lateribus posticeque inflexa, laevia, nitida, setu- lis reclinatis, albidis, insequaliter, in disco oblique subseriatis, adspersa. Corpus subtus et pedes obscurius picea, setulis tenuissimis, reclinatis, albidis, in femoribus seriatis, adspersa; tibiis carinatis, posterioribus leviter arcuatis. Ocladius castaneipennis: ovatus, convexus, niger, parce pi- losus; rostro tricarinato; thorace in dorso profunde suleato; elytris castaneis, tenuissime seriato-punctatis, nitidis. Long. 25, lat. 14 millim. Caput breve, disperse punetatum; oculi rotundati, depressi; rostrum capite duplo longius, modice arcuatum, supra tricari- natum, Thorax latitudine postica paullo brevior, antrorsum angustatus, basi truncatus, apice bisinuatus, supra convexus, dorso suleis tribus profundis exaratus, lateribus temere rugoso- foveolatus, totus niger, nitidus, pilis longis, albidis, adspersus. Elytra breviter obovata, antice basi thoracis vix latiora, apice eonjunetim rotundata, dorso valde convexa, lateribus posticeque 204 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. 308. 309. inflexa, castanea, subtilissime et remote seriato-punctata, su- perficie de cetero laevissima, nitida, parce pilosa. Corpus sub- tus et pedes nigra, parce pubescentia; femoribus canalieulatis, linearibus; tibiis brevibus, compressis, carinulatis. Ocladius interstitialis: breviter ovatus, niger, thorace elytris- que ferrugineis, pilis pallidis adspersis; rostro supra tricari- nato; thorace lateribus rugoso-scrobiculato, dorso costato; elytris striatofoveolatis, interstitiis punetis remotis insculptis; basi lituraque discoidali cervino-squamulosis. Long. 4, lat. 22 millim. Caput parvum, rotundatum, disperse punctatum, nigrum, parce pubescens; oculi rotundati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, modice arcuatum, supra carinis tribus di- stinctis, in frontem adscendentibus, et ad latera utrimque una breviore praeditum, nigrum, parce pubescens. Antennz me- diocres, ferruginex. Thorax longitudine plus duplo latior, antice abrupte angustatus, basi truncatus, apice bisinuatus, supra transversim convexus, intra apicem impressus, lateribus fortiter rugoso- foveolatus, dorso longitudinaliter costatus, fer- rugineus, pilis longis, erectis, pallidis, adspersus. Elytra sub- globosa, antice basi thoracis haud latiora, apice conjunetim anguste rotundata, dorso gibbosa, lateribus posticeque inflexa, resulariter striato-foveolata, interstitiis punctis remotis serlatis, singulo setam emittente, impressis; ferruginea, parce pilosa, margine antico lituraque ante medium in interstitio secundo cervino-squamulosis. Corpus subtus nigrum, parce et tenuiter setulosum. Pedes mediocres, picei, tenuissime setulosi, femo- ribus linearibus, suleatis; tibiis compressis, carinulatis, poste- rioribus extus suberenulatis. Ocladius coccosus: ovatus, piceo-niger, parce setulosus, rostro tricarinato; thorace supra valide tricostato; elytris irregulariter striato-punctatis, verrueis poriferis obsitis, sutura antice cari- nulata. Long, 3%, lat. 24 millim. Caput parvum, rotundatum, rugoso-punctatum; oeuli ro- tundati, depressi; rostrum capite cum thorace fere longius, sat fortiter arcuatum, supra postice tricarinatum, apicem ver- sus medio leve, utrimque seriato-punetatum, nigrum, apice piceum. Antenn® tenues, ferruginee. Thorax latitndine po- stica paullo brevior anticeque dimidio angustior, pone medi- um rotundato-ampliatus, basi truncatus, apice bisinuatus, supra convexus, lateribus fortiter rugoso-foveolatus, dorso costis tri- bus longitudinalibus, validis, elevatis, suleis interjacentibus latis, profundis; totus niger, parce setulosus. Elytra brevis- sime ovalia, antice latitudine thoracis, apice conjunetim an- guste rotundata, dorso valde convexa, lateribus posticeque in- flexa, inconeinne striato-punctata, verrucis numerosis, poro per- tusis setamque emittentibus, adspersa, sutura antiee breviter _ FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 265 carinata; nigra, opaca, carinula piceo-rufescente. Corpus sub- tus et pedes ut in specie antecedente. 310. Ocladius sulcipes: ovatus, convexus, piceus, parce setulosus, rostro tricarinato; thorace transverso, valde rotundato-ampliato, serobieulis profundis, subseriatis, insculpto; elytris gibbosis, serlatim remote punctatis, tubereulis numerosis, poriferis, ob- sitis, antice lituris e setulis cervinis notatis. Long. 32, lat. 21 millim.. Ocladius suleipes BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. Ur 2, p. 125. 311. Ocladius in@qualicollis: ovatus, piceus, parce setulosus, ro- stro tricarinato, thorace brevi, valde rotundato-ampliato, dorso longitudinaliter costato, suleis inter costas scrobieulatis; elytris gibbosis, seriato-punctatis, tubereulis numerosis setiferis obsi- tis, antice lituris e setulis cervinis notatis. Long. 34, lat. 2 millim. Ocladius inequalicollis Bom. in ScH. Gen. et Sp. Cure. a2, 9126. 312. Ocladius basalis: oblongo-ovatus, niger, nitidus, pilis albidis adspersus; rostro tricarinato; thorace parum ampliato, serobi- eulis profundis, in dorso sub-confluentibus, insculpto; elytris gibbosis, piceis, laevibus, subtilissime striato-punctatis, basi in- determinate rufescentibus. Long. 3%, lat. 1% millim. Caput parvum, rotundatum, punctatum; oculi rotundati, depressi; rostrum capite cum thorace paullo longius, subtenue, modice arcuatum, supra tricarinatum, suleis interjacentibus punetatis. Antennae graciles, testacex. Thorax latitudine po- stica paullo brevior anticeque dimidio angustior, basi trunca- tus, apice bisinuatus, supra valde convexus, scrobiculis pro- fundis, in dorso partim subeonfluentibus, undique insculptus, niger, nitidus, pilis longis, erectis, cervinis, disperse obsitus. Elytra obovata, antice basi thoracis haud latiora, apice con- junetim subrotundata, thorace duplo longiora, insigniter con- vexa, ad basin elevata, postice declivia, punctis minutis, ple- risque seriatis, remote adspersa, ad apicem distinetius subrugu- loso-punctata, ceterum lavia, nigro-picea, nitida, pilis longis, erectis, pallidis, obsita, basi indeterminate rufescentia. Corpus subtus et pedes nigra, parce et tenuiter griseo-setulosa; femo- | ribus linearibus, sulcatis et punctulatis; tibiis compressis, ca- rinulatis, posterioribus extus temuissime cerenulatis. 313. Ocladius suleicollis: oblongo-ovatus, convexus, niger, nitidis- simus, parce pilosus, antennis testaceis; rostro tricarinato; thorace dorso distinctius sulcato, interstitiis supra planis; ely- tris subtiliter striato-punctulatis, ceterum laevissimis, basi con- coloribus. Long. 33—3#, lat. 13>—1# millim. Ocladio basali simillimus, sculptura thoraeis pracipue distinetus. Rostrum supra carinis tribus, media latiore, laevis- I Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 2. 266 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 314. 315. 316. sima, praeditum. Thorax lateribus rugoso-scrobieulatus, dorso suleis 6—8 profunde exaratus, interstitiis supra planis, laevis- simis. Elytra tota nigra, ad basin haud elevata. - Cetera om- nia ut in O. basali. Camptorhinus (ScH.) tibialis: oblongus, niger, griseo-squa- mulosus, opacus; rostro subtenui, fusco-ferrugineo, obsolete carinato; thorace confertim punctato; elytris profunde striato- punetatis, interstitio secundo postice elevato, plaga dorsali, communi, fusca, notatis; femoribus acute dentatis. Long. 72, lat. 24 millim. Uurculio tibialis SPARRMAN Act. Holm. 1785 I, p. 43. Teret ONE Ene>meth. 966,23. ins SYS. NEN ed» (Emma. a ING pP. 12040. Camptorhinus id. BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. ING 10 122 Cryptorhynchus (ILLIGER) arcuatus: oblongo-ovatus, niger, dense griseo-squamosus; rostro basi carinato; thorace supra caput fortiter lobato; elytris punctato-striatis, interstitiis 2:0 et 4:0 subcostatis, hoc postice brunneo-fasciculoso, dorso prope su- turam indeterminate fusco-maculato. Long. 10, lat. 42 mill. Caput subrotundatum, convexum, disperse punctatum, dense griseo-squamulosum, parce setulosum; oculi ovati, depressi; rostrum capite triplo longius, subtenue, arcuatum, basi supra carinatum, utrimque striolato-punctatum, nigrum, squamulis griseis adspersum, apicem versus simplieiter punetulatum, pi- ceum, nudum. Antenne in medio rostri insert, tenues, fusco-ferruginee. Thorax latitudine postica nonnihil brevior anticeque dimidio angustior, mox ante basin breviter rotun- dato-ampliatus, basi bisinuatus, apice supra caput fortiter ro- tundato-productus, pone oculos modice lobatus, supra parum convexus, dense griseo-squamosus, setulis rigidis cervinis ina- qualiter obsitus.. Scutellum minutum, rotundatum, nudum. Elytra antice conjunetim trisinuata, basi thoracis fere dimidio latiora, pone humeros, obtuse angulatos, ultra medium subli- nearia, apice conjunetim subrotundata, thorace triplo longiora, parum convexa, punctato-striata, interstitiis secundo quartoque interrupte suscostatis; squamositate grisea vestita setulisque cer- vinis aut brunneis inzequaliter, supra callos posticos fascicula- tim condensatis, adspersa, in dorso antice et ad marginem la- teralem indeterminate fusco-maculata. Corpus subtus” et pedes punctata, dense griseo-squamosa, abdominis segmento secundo duobus sequentibus, simul sumtis, longitudine fere zequali, femoribus medio fusco-plagiatis, subtus ante sinum apicalem dente armatis. Oryptorhynchus nubilosus: oblongo-ovatus, niger, cervino- squamosus et passim setulosus, rostro basi striolato-punctato; thorace distinete punctato, albido-trivittato; elytris subtiliter FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 267 punctato-striatis, medio plaga brunnea, antice posticeque al- bido-terminata, notatis. Long. 9, lat. 3% millim. Caput rotundatum, convexum, dense squamulosum setu- lisque parvis adspersum, fronte foveola insculpta; oculi ovati, depressi; . rostrum capite fero triplo longius, subtenue, arcua- tum, basi striolato-punctatum, nigrum squamulisque adspersum, apicem versus simplieiter punctulatum, piceum, nudum. An- tennz tenues, fusco-ferruginee. Thorax latitudine postica pa- rum brevior, antice fortiter angustatus, posterius sublinearis, apice utrimque emarginatus, basi bisinuatus, angulis obtusis; supra parum convexus, medio longitudinaliter subimpressus, distinete at minus crebre punctatus, dense cervino-squamosus se- tulisque fuseis parce adspersus, vittis tribus indeterminatis al- bido-squamosis, interdum obsoletis, notatus. Scutellum minu- tum, punctiforme. Elytra antice leviter sinuata, thorace fere dimidio latiora, pone humeros, obtuse angulatos, ad medium sublinearia, dein sensim angustata, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, parum convexa, tenuiter punctato- striata, punctis squamiferis; dense cervino-squamosa, passim fusco-albidoque variegata, in medio dorsi utrimque plaga obli- qua, brunnea, distinctiore, antice posticeque litura indistincta, albido-squamulosa, terminata, decorata. Corpus subtus et pe- des dense cervino-squamosa, nigro-subirrorata, abdominis seg- mento 2:0 singulo duorum sequentium longiore; femoribus, subtus obsoletius dentatis, tibiisque plaga fusco-brunnea notatis. Psilomerus ') nov. gen. Macromero (ScH.) affine. Rostrum elongatum, tenue, cylindricum, arcuatum. Oculi laterales, majusculi, ovati, depressi. Antenna in medio rostri inserta, tenues, longiusculae, funiculo 7-articulato, articulis 1:0 et 2:0 reliquis longioribus, obconicis, clava elongato-ovali. Scu- tellum distinetum, triangulare. Fossa mesosterni ad marginem posticum coxarum intermediarum extensa. Abdominis segmen- tum secundum duobus sequentibus, simul sumtis, longitudine zequale. Pedes elongati, presertim antici; femoribus minime inerassatis, posticis abdomen fere excedentibus, omnibus sub- tus ante apicem indistinete sinuatis et ante sinum denticulo munitis; tibiis subcompressis, basi tantum leviter arcuatis; tar- sis antieis JG artieulis 1:0 et 2:0 fortiter fimbriatis, illo arti- eulis religuis, simul sumtis, longitudine quali. A gen. Macromero differt precipue oculis distantibus femoribusque eylindrieis. Gen. Cyamobolo (ScH.) habitu appropinquat. .*) A Pikds, tenuis, & unods, femur. 268 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 317. 318. Psilomerus maculipes: oblongus, niger, opacus, ochraceo- pulverulentus, parce setulosus; thorace punctis squamiferis ad- sperso, antice transversim late impresso, basi fusco-bimaculato : elytris striato-punctatis, postice lituris fuseis albidisque nota- tis, interstitiis duobus tuberculatis. Long. 9, lat. 3% millim. Caput rotundatum, convexum, parce punctatum, fronte fo- veola impressa; oculi supra distantes; rostrum longitudine fere capitis cum thorace, filiforme, modice arcuatum, rugoso-punc- tatum, versus basin disperse setulosum. Antenn® fusco-ferru- gine®, tenuiter setulose. Thorax latitudine baseos haud bre- vior, antice vero dimidio angustior, basi indistinete bisinuatus, apice supra caput late productus, pone oculos leviter lobatus, lateribus modice rotundato-ampliatis; supra parum convexus, intra apicem transversim late impressus, punctis remotis, squa- miferis, adspersus, in dorso subrugulosus, basi obsolete fusco- bimaculatus, setulis parvis, in margine antico et ante medium versus latera subfasciculatim condensatis, obsitus. Elytra an- tice, cum hnmeris calloso-elevatis, basi thoracis fere dimidio latiora, retrorsum sensim levissime angustata, apice conjunc- tim rotundata, latitudine media duplo longiora, parum con- vexa, dorso depressa, remote striato-punctata, punctis omnibus squama pallida repletis, interstitiis 2:0 et 4:0 tubereulis cal- lisque irregulariter adspersis; ochraceo-pulverulenta, pone me- dium fascia maeculari albido-squamulosa, antice posticeque fusco- terminata, atque in ipso apice macula atra, litura albido-squa- mosa utrimque terminata, plus minusve distincte notata. Cor- pus subtus parce punetatum, fusco-tomentosum, pectore abdo- mineque antice maculatim albido-squamulosis. Pedes posteri- ores mediocres, antici © fere duplo longiores, femoribus an- gustissimis, non incrassatis, subtus ante apicem dentieulo ar- matis, antieis basi distinete albido-squamosis, quatuor posteri- oribus fusco-albidoque variegatis; tibiis setulosis, basi leviter areuatis, posterioribus fusco-albidoque variegatis; tarsis antieis SA fortiter fusco-fimbriatis. Mecopus (DALMAN) cafer: subelliptieus, niger, albido-squa- mosus, supra fusco-variegatus; rostro tenuiter carinulato; tho- race subtiliter ruguloso-punctato, antice constrieto; elytris punc- tato-striatis, fasciis duabus, obliquis, nigris. Long. (rostr. excl.) 6, lat. 23 millim. I. Cuput rotundatum, vertice brevissimo; oculi maximi, supra subconniventes, frontem fere totam occupantes; rostrum thorace paullo longius, eylindricum, arcuatum, ruguloso-punctatum, basi lateribus strigosum, supra medio carinula tenui, laevi, integra, notatum, postice squamulis albidis adspersum. Antenn® fusco- ferruginex, parce pilose. Thorax latitudine baseos vix bre- vior, antice vero manifeste angustior, basi bisinuatus, apice late emarginatus, postice anticeque breviter angustatus, medio sublinearis, supra depressus, intra apicem profunde constrie- 320. 321. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 269 tus et transversum impressus, tenuiter ruguloso-punetatus, va- riegatim fusco-albidoque squamulosus, lineola antescutellari e squamulis aibis distinetiore. Prosternum spinis duabus longis, acutis, extrorsum rufescentibus, armatum. Scutellum rotunda- tum, squamulis albis teetum. Elytra conjunctim subtrigona, antice basi thoracis vix latiora, humeris obtuse rotundatis; apice singulatim subrotundata, thorace dimidio longiora, parum convexa, in dorso depressa, tenuiter punctato-striata, punctis squamiferis; inaequaliter albido-squamulosa, fasciis duabus obli- quis, fuscis, distinetioribus. Corpus subtus squamis albidis, cervinis immixtis, obteetum. Pedes longiusculi, graciles, nigri, albido-squamulosi, femoribus subtus unidentatis; tibiis pice- scentibus, antieis intus tarsorumque ejusdem paris artieulis duobus primis dense fusco-pilosis. Sphadasmus (ScH.) camelus: obovatus, niger, squamulis fus- eis albidisque variegatus; thorace antice turrito; elytris tenui- ter punetato-striatis, interstitiis alternis elevatioribus, plaga sub- cordata albido-squamosa, circa scutellum, distincetiore. Long. 12, lat. 64 millim. Cyrtomon camelus GYLL. in Sch. Gen. et Sp. Cure. RZ. .820. Dplhaldasın us Ju. Sc. Gen. et SI. Cuxe. RB. IE 1. p. 290. Sphadasmus setifer: obovatus, convexus, niger, squamulis angustis cervinis albidisque variegatus, rostro basi striolato- rugoso, extrorsum subtiliter punctato; thorace breviter sub- conico, obsolete carinato; elytris striatis, interstitiis coriaceis; antennis ferrugineis. Long. 7, lat 34 millim. Sphadasmus setifer BoH. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T WIRRIEZEIIE N. 2005 : Sphadasmus albosignatus: subellipticus, niger, umbrino-to- mentosus, plaga sinuata ad latera thoracis utrimque, scutello, elytrorum sutura lineolaque laterali albido-squamosis; antennis ferrugineis. Long. 52, lat. 2% millim. Caput semiglobosum, puncetatum, dense tomentosum; oculi subrotundati, parum convexi, in fronte approximati; rostrum thorace nonnihil brevius, cerassiusculum, arcuatum, crebre ru- gulosum, basi obsolete carinatum. Antenn® fusco-ferruginex, parce griseo-pubescentes. Thorax latitudine postica parum bre- vior, antice vero dimidio angustior, basi medio angulatim pro- duetus, apice indistinete bisinuatus, intra apicem constrictus, pone strieturam leviter rotundato-ampliatns, supra parum con- vexus, umbrino-tomentosus, subtus albo-variegatus, lateribus plaga magna postica albido-squamosa, intus sinuata, antice maculis fuscis terminata, omatis. Scutellum oblongum, albo- squamosum. Elytra conjunetim subcordiformia, humeris ro- tundatim extensis; apice singulatim rotundata, latitudine fere dimidio longiora, parum convexa, distinete punctato-striata, 270 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 322. 923. 325. 326. interstitiis planis, coriaceis; umbrino-tomentosa, vitta suturali, pone seutellum dilatata, maculaque oblonga in medio intersti- tii septimi albido-squamulosis. Corpus subtus nigrum, dense griseo-albido-tomentosum, abdominis segmento ultimo fusco- bimaculato. Pedes concolores, parcius albido-tomentosi, femo- ribus subtus dente acuto armatis. Sphadasmus carinicollis: subovatus, niger, subtus dense al- bido-squamosus, supra umbrino-squamulosus, rostro confertim ruguloso-punctato, medio tenuiter carinato; thorace subconico, postice carinato; elytris punctato-striatis, interstitiis planis, mar- gine baseos lituraque ad apicem utrimque griseo-aut albido- squamulosis.. Long. 44—6, lat. 2—3 millim. Sphadasmus carinicollis Bot. in ScH. Gen. et Sp. Onzer NIE 292 Lobotrachelus (ScH.) incallödus: subellipticus, niger, subtus dense albo-argenteo-squamosus, supra fere glaber, rostro fere recto, carinato; thorace conico, confertim punctulato; elytris punctato-striatis, interstitiis planis, coriaceis; femoribus breviter dentatis. Long. 24, lat. 14 millim. Sphadasmus incallidus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. AN, VILI To 106 AVD Lobotrachelus egenus: ellipticus, niger, nitidus, supra parce, subtus dense niveo-squamosus, antennis testaceis; rostro sub- carinato, albo-squamoso; thorace confertim punetulato, lobo baseos niveo-squamoso; elytris punctato-striatis, interstitiis pla- nis; femoribus anticis submuticis, posterioribus dente minuto armatis. Long. 24, lat. 1 millim. Lobotrachelus egenus Bon. in ScH. Gen. et Sp. Cure. 0: WILLE 22 72128. Lobotrachelus pusus: elliptieus, niger, nitidus, crebre pune- tulatus, subtus zqualiter, dense niveo-squamosus; rostro bre- viore et crassiore, parum arcuato; antennis testaceis; thorace fasciculo antescutellari angulisque postieis albo-squamosis; ely- tris punctato-striatis, margine apicali ferrugineo, basi macula- que pone medium albo-squamosis. Long. 24, lat. 1 millim. Lobotrachelus pusus ROsENSCH. in ScH. Gen. et Sp. Cure: ey, pd: Lobotrachelus subsignatus: ellipticus, fusco-ferrugineus, sub- nitidus, supra pareius, subtus dense albo-squamosus, antennis tarsisque testaceis; rostro subrecto; thorace confertim punetu- lato, lobo baseos angulisque postieis distinetius albo-squamo- sis; elytris punctato-striatis; basi apiceque, sutura lituraque media densius albo-squamosis. Long. 2—22, lat. 3—1 mill. Lobotrachelus subsignatus Bot. in ScH. Gen. et Sp. Cure. U MITIER2E pP 129: Variat rostro tibiisque testaceis; signaturis thoracis ely- trorumque sape obliteratis. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 271 327. Lobotrachelus histrio: breviter ovalis, niger, subnitidus, supra parce, subtus dense albo-squamosus, antennis tarsisque testa- ceis; rostro modice arcuato; thorace confertim punctulato, ma- cula media baseos angulisque postieis densius albo-squamosis; elytris pünetato-striatis, interstitiis planis, fasciis duabus apice- que densius albo-squamosis. Long. 13, lat. 3 millim. Lobotrachelus histrio Bom. in ScH. Gen. et Sp. Cure. 185 WILD 2 j0a 130. Variat elytris apice testaceis. + 328. Rhadinocerus (ScH.) afflietus: subovalis, niger, nitidus, sub- tus dense einereo-albido-squamosus; rostro tenui, arcuato, fusco- rufeseente; thorace punctato, postice vittis duabus abbreviatis angulisque albido-squamosis; elytris punctato-striatis, macula seutellari, sutura antice, vitta discoidali postica apiceque albo- squamosis. Long. 54, lat. 24 millim. Rhadinocerus afflictus ScH. Mant. Cure. 2:a, p. 82. Caput parvum, semiglobosum, punctatum, parce squamu- losum; oculi breviter ovati, in fronte subconnati; rostrum thorace longius, striolato-punetatum, supra tenuiter carinatum, parce squamulosum. Antenn graeiles, testacee. Thorax sub- trapeziformis, latitudine postica parum brevior, a medio ad apicem fortiter angustatus, apice subtruncatus, intra apicem leviter constrietus, basi bisinuatus, supra parum convexus, crebre punctatus, postice vittis duabus distantibus, medium haud attingentibus, angulisque albido-squamosis. Scutellum parvum, rotundatum, dense albido-squamosum. Elytra con- junetim subcordiformia, cum humeris rotundatis, antice tho- race nonnihil latiora, apice singulatim rotundata, latitudine an- tica parum longiora, parum convexa, distincte punctato-striata, interstitiis planis, rugoso-punctulatis, macula juxta seutellum utrimque, vitta suturali, pone medium abbreviata, vitta postica in interstitiis 4:0 et 5:0 atque margine apieis albido-squamo- sis. Corpus subtus zequaliter et dense albido-squamosum. Pe- des coneolores, parce albido-squamulosi, femoribus subtus dente mediocri armatis. 329. Rhadinocerus moerens: subovalis, niger, subtus dense albido- squamosus, supra squamulis ochraceis, albidis parce immixtis, vestitus; rostro tenui, parum arcuato, carinato; thorace punctato, postice medio vitta abbreviata albido-sqgamulosa notato; elytris tenuiter striatis, circa scutelllum maculatim albido-squamosis. Long. 33—4, lat. 1%—2 millim. Rhadinocerus moerens Sch. Mant. Cure. 2:a, p. 82. Caput parvum, semi-globosum, punctatum, sat dense squa- mosum; oculi breviter ovati, in fronte fere connati; rostrum thorace paullo brevius, fere reetum, striolato-punetatum, medio carinatum, squamulis albidis adspersum. Antenna graciles, pallide testacew. Thorax latitudine postica parum brevior, > I 272 31. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. antrorsum fortiter angustatus, basi bisinuatus, apice subtrun- catus, supra transversim convexus, antice declivis, sat crebre punctatus, squamulis ochraceis, versus latera auticeque albidis variegatis, vestitus, medio vitta albido-squamosa, plus minusve distineta, notatus. Seutellum parvum, albo-squamosum. Elytra conjunetim subtrigona, antice latitudine thoraeis, humeris pa- rum extensis, apice singulatim rotundata, latitudine antica fere dimidio longiora, modice convexa, subtenuiter punctato-striata, interstitiis planis, punctulatis; squamis ochraceis, albidis pas- sim immixtis, vestita, plaga scutellari, subcordata, e squamu- lis albidis, distinetiore. Corpus subtus et pedes nigra, squa- mulis albidis, cervinis parce immixtis, vestita, femoribus den- ticulo armatis. Variat rostro fusco-rufescente. Rhadinocerus suturalis: ellipticus, niger, subtus dense albido- squamosus; supra parcius fusco-umbrino-squamulosus; rostro tenui, arcuato; thorace punctato, dorso albido-trivittato; elytris punetato-striatis, sutura liturague juxta scutellum” utrimque al- bido-squamulosis; antennis testaceis. Long. 4, lat. 1% millm. Rhadinocerus suturalis Sch. Mant. Cure. 2:a, p. 52. Caput parvum, rotundatum, punetatum, squamulis albidis parce adspersum; oculi breviter ovati, parum convexi, in fronte fere conniventes; rostrum longitudine thoraeis, tenue, filiforme, ferrugineum, basi striolato-punetatum medioque obsolete cari- natum, extrorsum lave. Antenne graciles, flavo-testacee. Tho- rax latitudine postica parum brevior, antrorsum fortiter angu- status, lateribus leviter rotundatis; basi bisinuatus, apice sub- truncatus, intra apicem leviter constrietus, supra parum con- vexus, confertim punetatus, parce umbrino-squamulosus, vittis tribus distantibus, exterioribus antice abbreviatis, punetoque versus medium laterum utrimque albido-squamulosis. Seutel- lum rotundatum, dense albido-sguamulosum. Elytra thoraci arete applicata, pone humeros, nonnihil elevatos, sensim an- gustata, apice singulatim rotundata, latitudine antica dimidio longiora, parum convexa, punctato-striata, interstitiis planis, corlaceis; minus dense umbrino-squamulosa, vitta suturali fere ad apicem ducta, liturague juxta seutellum utrimque albido- squamulosis. Corpus subtus squamositate albida tectum. Pe- des mediocres, picei, squamulis albidis obsiti; femoribus denti- culo munitis. Rhadinocerus lineatus: elliptieus, niger, subtus zequaliter, supra lineatim albido-squamosus; rostro tenui, parum arcuato; thorace crebre punctato; elytris punctato-striatis; antennis fusco- ferrugineis. Long. 32, lat. 12 millim. Rhadinocerus lineatus Sch. Mant. Cure. 2:a, p. 82. Caput parvum, semiglobosum, punetatum; oculi breviter ovati, parum convexi, in fronte fere conniventes; rostrum lon- FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. | 273 gitudine thoracis, tenue, parum arcuatum, squamulis albidis adspersum. Antenne graciles, fusco-ferruginee. Thorax lati- tudine postica parum brevior, antrorsum fortiter angustatus, lateribus leviter rotundatis; basi bisinuatus, apice truncatus, supra parum convexus, confertim punctatus, parce umbrino- squamulosus, vittis tribus distantibus, e squamulis albidis, or- natus. Scutellum minutum, albo-squamosum. Elytra antice basi thoracis non latiora, humeris obtuse rotundatis et nonni- hil elevatis; retrorsum sensim angustata, apice singulatim ro- tundata, thorace vix duplo longiora, modice convexa, regula- riter punctato-striata, interstitiis planis, erebre punctatis, sutura interstitisgue alternis, in individuis illaesis, albido-squamosis, interstitiis reliquis squamulis fusco-umbrinis adspersis. Corpus subtus et pedes nigra, albido-squamosa, femoribns subtus den- ticulo munitis. 332. Rhadinocerus flavicornis: subelliptieus, convexus, niger, callis humeralibus exceptis, totus squamositate einereo-albida vestitus; rostro validiusculo, parum arcuato; vertice thoraceque crebre punctatis; elytris punctato-striatis; antennis testaceis. Long. 33, lat. 13 millim. Rhadinocerus flavicornis Sch. Mant. Cure. 2:a p. 82. Caput parvum, semiglobosum; oculi breviter ovati, in fronte approximati; rostrum capite duplo longius, subrobustum, parum arcuatum, lineare. Antenns graciles, testacex. Thorax latitu- dine postica parum brevior, antrorsum fortiter angustatus, apice truncatus, basi bisinuatus, angulis acuminatis, supra modice convexus, confertim punctatus. Scutellum parvum, rotundatum. Elytra conjunctim subcordiformia, humeris sat elevatis; apice singulatim rotundata, latitudine antica haud dimidio longiora, convexa, regulariter punctato-striata, interstitiis planis, puncta- tis, callis humeralibus glabris, nitidis. Pedes mediocres, femo- ribus subtus denticulo munitis. 333. Rhadinocerus signijer: subelliptieus, niger, subtus inaequali- ter albido-squamosus, rostro thoraceque carinatis, hoc lobo angulisque bascos atque margine antico flavo-albido-squamosis; elytris punctato-striatis, regione seutellari, fascia media macula- que apicali flavo-albido-squamosis. Long. 42, lat. 24 millim. Rhadinocerus signifer Sch. Mant. Cure. 2:a p. 82. Caput semiglobosum, confertim punctulatum; oculi sub- rotundati, majusculi, in fronte subconniventes; rostrum longi- tudine thoraeis, validiusculum, parum arcuatum, basin versus strigoso-punetatum, medio distinetius carinatum, tenuissime griseo-pubescens. Antenne tenues, fusco-ferruginex. Thorax latitudine postica fere dimidio brevior, subconicus, basi bisi- nuatus, apice truncatus, supra modice convexus, subtiliter ru- guloso-punctatus, medio carinula longitudinali tenui, laevi, pra- ditus, lobo antescutellari, plaga transversa in singulo angulo 274 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 334. 330. 336. baseos fasciaque in ipso margine antico, medio interrupta, flavo- albido-squamosis, superficie reliqua tenuissime fusco-pubescente. Scutellum rotundatum, flavo-albido-squamosum. Elytra con- junetim subcordiformia, humeris nonnihil elevatis, apice sin- sulatim subrotundata, dorso convexa, regulariter punctato-stri- ata, interstitiis planis, coriaceis fuscoque tomentosis, regione scutellari, fascia media, maculari, plagaque transversa apicali flavo-albido-squamosis. Corpus subtus albido-squamosum, pro- sterni pectorisque lateribus maculatim denudatis. Pedes vali- diuseuli, tenuiter griseo-pubescentes, femoribus subtus sat for- titer uni-dentatis. Rhadinocerns conicollis: elliptieus, niger, nitidus, squamulıs piliformibus albidis insequaliter adspersus; rostro parum ar- cuato; thorace conico, sat crebre ruguloso-punctato, lobo medio baseos densius squamuloso; elytris tenuiter punctato-striatis, margine baseos fasciaque media densius squamosis; femoribus acute dentatis. Long. 33, lat. 12 .millim. Labotrachelus conicollis Bon. in ScH. Gen. et Sp. (Cure... 1%. VILL 2,06 127% Rhadinocerus id. Sch. Mant. Cure. 2:a p. 82. Elattocerus (ScH.) subfasciatns: oblongus, niger, parum ni- tidus, tenuiter, supra insequaliter, cinereo-pubescens; rostro cy- lindrico, parum arcuato; thorace crebre punctato; elytris de- pressis, tenuiter punetato-striatis, sub-parallelis.. Long. 23—3, lat. 1—14 millim. Elattocerus subfasciatus Sch. Mant. Curc. 2:a p. 84. Caput semiglobosum, punctulatum, tenuiter pubescens; oculi majusculi, rotundati, depressi, in fronte approximati; rostrum capite duplo longius vel ultra, teres, modice arcuatum, basi strigoso-punctatum, supra tenuissime carinatum, extrorsum sim- plieiter punctulatum.. Antennz® subtenues, testacex. Thorax postice longitudini fere adaquat, antrorsum angustatus, poste- rius sublinearis, apice oblique truncatus, basi levissime bisinu- atus, angulis rectis; supra subdepressus, erebre punctatus, medio obsolete carinulatus, pube cinerea, in vittas tres condensata, adspersus. Scutellum parvum, rotundatum. Elytra antice, cum humeris obtusis, thorace paullo latiora, ad medium fere paral- lela, dein leviter angustata, apice conjunctim obtuse rotundata, thorace duplo longiora, dorso subdepressa, tenuiter punctato- striata, interstitiis planis, punctulatis; nigra, margine summo apieis interdum rufescente; pubescentia inzequali, in individuis illeesis, trifaseiatim disposita. Corpus subtus et pedes tenuis- sime pubescentia; femoribus subtus denticulo armatis; tarsis fusco-testaceis. Coeliodes (ScH.) setosus: subovatus, testaceus, squamositate pallide silacea setulisque rigidis vestitus; rostro tenui, arcuato; thorace transverso, quadrifariam brunneo-faseieulato; elytris tenu- . 337. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 275 iter punctato-striatis, variegatim brunneo-setulosis. Long. 24, lat. 14 millim. Caput parvum, rotundatum, squamulis silaceis, setulis obseurioribus parce immixtis, obduetum, fronte lineola impressa; oeuli breviter ovati, parum convexi; rostrum longitudine capi- tis cum thorace, subfiliforme, arcuatum, basi strigoso-puncta- tum, parce squamulosum, apicem versus simplieiter punctula- tum, glabrum, totum rufo testaceum. Antenna tenues, flavo- testacex, clava saturatiore. Thorax latitudine postica dimidio brevior anticeque dimidio angustior, lateribus parum rotunda- tis, apice utrimque emarginatus, basi leviter bisinuatus, supra transversim convexus, intra apicem transversim impressus, me- dio obsolete canaliculatus, squamositate pallide silacea, setulis rigidis concoloribus immixta, vestitus, dorso quadrifariam um- brino-setosus. Scutellum vix conspicuum. Elytra antice, cum humeris, obtuse rotundatis, basi thoracis evidenter latiora, pone humeros sensim angustata, apice singulatim rotundata, latitudine antica vix longiora, parum convexa, tenuiter punctato- striata, squamositate uti thorax vestita, setis fusco-umbrinis in margine baseos, pone medium dorsi et intra apicem variegatim obsita. Pygidium parvum, apice rotundatum, silaceo-squamu- losum et setulosum. Corpus subtus et pedes dense silaceo- squamosa, setulis concoloribus adspersa, femoribus subtus den- tieulo distineto munitis. Coeliodes stigma: breviter ovatus, niger, supra brevissime fusco-setulosus, subtus inaequaliter silaceo-squamosus; rostro elongato, parum arcuato; thorace breviter subconico, crebre punctato, margine antico bidentieulato; elytris punctato-sulea- tis, macula communi pone scutellum albido-squamosa. Long. 32, lat. 23 millim. Caput parvum, rotundatum, punctatum, parce fusco-setu- losum, oculi ovati, parum convexi; rostrum capite cum tho- race fere longius, teres, parum arcuatum, subtiliter punctulatum, basi substrigosum. Antenna tenues, piceo-ferruginex. Thorax postice longitudine dimidio latior, breviter subconicus, basi leviter bisinuatus, apice utrimque emarginatus, intra apicem constrietus, supra parum convexus, crebre punctatus, medio obsolete carinulatus, in margine antico, subelevato, denticulis duobus approximatis praditus, subtus lateribusque dense silaceo- squamosus, dorso setulis brevissimis, fuseis, adspersus. Elytra thoraci arcte applicata, ad basin fortiter dilatata, rotundato- ampliata, medio basi thoracis duplo latiora, apice singulatim rotundata, latitudine minime longiora, parum convexa, sat pro- funde punctato-suleata, interstitiis convexis, coriaceis; pone seutellum macula communi albido-squamosa notata, superficie religua setulis minutissimis, nigris, inaaqualiter adspersa. Py- gidium triangulare, punetatum, medio subcarinatum. Corpus subtus squamositate silacea, maculatim rariore, vestitum. Pe- 276 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 338. 339. 340. des validiusculi, concolores, pube grisea, tenuiore, adspersi, femoribus subtus dente sat valido armatıs. ‘ocliodes glabrirostris: breviter «ovatus, niger, rostro excepto ‚equaliter einereo-squamulosus; thorace antice transversim im- presso; elytris coneinne punctato-striatis; femoribus mutieis. Long. 24, lat. 14 millim. Caput latitudine postica brevius, deflexum, punetulatum; oculi subrotundati, modiee convexi; rostrum longitudine tho- racis, tenue, filiforme, arcuatum, obsolete punctulatum, basi squamulosum. Antenne graciles, testacee. Thorax latitudine postica paullo brevior, subconicus, lateribus indistincete rotun- datis; basi bisinuatus, apice utrimque emarginatus, supra parum convexus; intra apicem transversim impressus, aequaliter con- fertim punctatus. Elytra thoraci arete applicata, ante medium fortiter rotundato-ampliata, apice singulatim rotundata, thorace vix duplo longiora, modice convexa, regulariter punetato-stri- ata, interstitiis convexis. Pygidium parvum, rotundatum. Cor- pus subtus convexum. Pedes mediocres, femoribus modice in- erassatis, vix nisi obsoletissime dentieulatis. Üeutorhynchus (GERMAR) arcuatus: breviter ovatus, niger, cinereo-albido-squamulosus, fusco-variegatus; thorace obsolete bituberculato, antice constrieto; elytris tenuiter punctato-stri- atis; antennis tarsisque fusco-ferrugineis. Long. 24, lat. 1% millim. Caput rotundatum, depressum, cinereo-squamulosum, fusco- bimaculatum; oculi laterales, parum convexi; rostrum capite cum thorace paullo longius, eylindrieum, arcuatum, ultra me- dium dense einereo-squamulosum, apice glabrum. Antenne te- nues, fuseo-ferruginee. Thorax latitudine postica paullo bre- vior anticeque dimidio angustior, apice utrimque leviter emar- ginatus, intra apicem Jate constrietus, pone strieturam modice votundato-ampliatus, basi vix sinuatus, supra parum convexus, confertim punetulatus, medio obsolete canalieulatus, ad latera utrimque tubereulo minuto praeditus, squamositate cinereo-al- bida, variegatim rariore aut magis condensata, vestitus. Elytra antice basi thoracis parum latiora, pone humeros rotundatos leviter ampliata, apiee singulatim obtuse rotundata, thorace duplo longiora, parum convexa, tenuiter punetato-striata, inter- stitiis planis, coriaceis; nigra, margine apieis rufescente; squa- mositate cinereo-albida, variegatim rariore, vestita, fascia me- diana obliqua, arcuata, densius squamosa, distinetiore. Corpus subtus et pedes squamositate cinereo-albida, variegatim rari- ore, vestita; femoribus subtus dentieulo armatis; tarsis ferru- gineis. Ceutorhynchus profanus: breviter ovatus, niger, subtus dense albido-squamosus; thorace obsolete bitubereulato, bası canalieulato, antice utrimque striga obliqua albido-spuamulosa 341. 342. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIM. art notato; elytris tenuiter striatis, basi sutur&, margine laterali sinuatim strigaque intra-apicali albido-squamulosis; antennis tarsisque testaceis. Long. 23, lat. 14 millim. Caput rotundatum, punctulatum, parce squamulosum; oculi rotundati, subdepressi; rostrum longitudine thoraeis, eylindri- cum, arcuatum, ruguloso-punctulatum, basi parce squamulosum. Antenne verticem parum superantes, testacee. Thorax lati- tudine postica paullo brevior anticeque dimidio angustior, apice utrimque leviter emarginatus, basi vix sinuatus, lateribus postice parallelis, antice sinuatis; supra parum convexus, crebre punetulatus, medio postice canaliculatus, intra apicem trans- versim impressus, margine apicali elevato; ad latera utrimque obsolete unitubereulatus, subtus dense albido-sguamosus, dorso fere nudo, ante tuberculum utrimque striga obliqua, e squa- mulis albidis, distinctiore. Elytra pone humeros sat fortiter rotundato-ampliata, medio basi thoracis dimidio latiora, apice singulatim rotundata, latitudine vix longiora, parum convexa, tenuiter punctato-striata, interstitiis planis, coriaceis; nigra, margine apieis rufescente; basi sutur®, vitta marginali sinuata strigaque trausversa intra apicem utrimque albido-squamulosıs. Pygidium apice rotundatum, dense albido-squamosum. Corpus subtus et pedes albido-squamosa; femoribus subtus evidenter unidentatis; tarsis testaceis. Ceutorhynchidius (JacauEL.-Duv.) porcellus: ovatus, niger, cinereo-albido-squamosus, supra setulis rigidis, concoloribus, promiscue obsitus, antennis pedibusque rufis; thorace trans- verso, bituberculato; elytris evidenter punctato-striatis; femori bus mutieis. Long. 13, lat. $ millim. Caput rotundatum, parum convexum, punctatum; oculi rotundati, subdepressi; rostrum thorace vix brevius, cylindri- cum, modice arcuatum, basi strigoso-punctulatum. Antenne graciles, rufe. Thorax breviter subeonicus, latitudine baseos fere dimidio brevior, apice truncatus, margine elevato, basi vix sinuatus, lobo medio indistincto, lateribus levissime rotun- datis; supra parum convexus, punctatus, medio obsolete cana- liculatus, ad latera utrimque tuberculo minuto praeditus. Elytra breviter obovata, pone humeros basi thoracis paullo latiora, apice singulatim rotundata, thorace duplo longiora, modice con- vexa, distinete punctato-striata, interstitiis convexis. Corpus subtus convexum, disperse punctatum. Pedes breviusculi, sim- plices, rufi, squamulis albidis parce adspersi. Rhinoncus (SCH.) paganus: oblongo-ovatus, ferrugineus, te- nuiter cinereo-squamulosus; thorace angustiore, confertim punc- tato, canaliculato, utrimque foveola impresso; elytris punctato- striatis, sutura basi albo-squamosa. Long. 24, lat. 1 millim. Rhinoncus paganus GYLL. in Sch. Gen. et Sp. Cure. DER Od 586." BoHx op. id. IN VÄND 220 0 le: 278 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 343. 344. 345. 346. Baridius (ScH.) Wahlbergü: oblongo-ovatus, niger, sguamu- lis cervinis adspersus; rostro crasso, arcuato; thorace punctato, medio carinulato, utrimque plaga deformi, niveo-squamosa, or- nato; elytris punctato-striatis, plaga magna dorsali communi punctisque sparsis niveo-squamosis; pectore abdominisque seg- mentis duobus basalibus dense niveo-squamosis. Long. 5—54, lat. 2— 2; millim. Baridius Wahlbergii BoH. in. Sch. Gen. et. Sp. Cure. 403 NING FI 0 123. Baridius ambiguus: oblongo-ovatus, niger, parce ochraceo- squamulosus, antennis pedibusque piceis; rostro thoraceque longitudinaliter strigosis, illo basi arcuato, hoc antice constricto; elytris plaga magna dorsali, communi, niveo-squamosa. Long. 4, lat. 13 millim. Caput parvum, rotundatum, punetatum; oculi ovati, sub- depressi; rostrum thorace vix brevius, crassiusculum, basi arcu- atum, longitudinaliter strigosum, interstitiis punctatis. Antenne validiuscul&, picee. Thorax latitudine postica vix brevior, an- tice vero dimidio angustior, basi bisinuatus, a basi ultra me- dium fere linearis, apice truncatus, intra apicem constrietus, supra parum convexus, longitudinaliter confertim strigosus, medio obsoletissime carinulatus, squamulis albidis parce ad- spersus, niger, margine antico fusco-rufescente. Scutellum par- vum, apice rotundatum. Elytra antice basi thoracis parum latiora, pone humeros, nonnihil elevatos, haud ampliata, apice singulatim rotundata, latitudine fere duplo longiora, dorso de- planata, ante apicem callosa, tenuiter punctato-striata, inter- stitiis coriaceis; nigra, margine laterali apicisque fusco-rufe- scente; ante medium plaga magna communi, postice tridentata, antice interne usque ad basin ducta, liturisque aliquot poste- rioribus, sparsis, niveo-squamosis. Pygidium apice obtuse ro- tundatum, piceum, punetatum. Corpus subtus crebre puncta- tum, inzequaliter albido-squamulosum, abdomine apice fusco- rufescente. Pedes mediocres, confertim punctati, rufo-picei, parce albido-squamulosi; femoribus mutieis. Baridius letus: oblongus, niger, subnitidus, squamulis cine- reo-albidis supra parce, subtus densius, obsitus, fasciis duabus elytrorum lateribusque pectoris einnabarino-squamosis; rostro tenui, elongato; thorace confertim punctato, medio linea lavi notato; elytris tenuiter striatis, interstitiis corlaceis. Long. 5%, lat. 24 millim. Baridius letus Bor. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. VIE p.428: Baridius tigrinus: oblongus, ater, opacus, maculis numerosis niveo-squamosis adspersus; oculis in fronte approximatis; rostro tenui, arcuato; thorace dorso depresso, rugoso-punctato, medio tenuissime carinulato; elytris tenuiter punctato-striatis; femori- bus valide et acute dentatis. Long. 54, lat. 12 millim. 347. 348. 349. 350. 351. FAHRAUS, COLEOPTERA EAFFRARIM. 279 . Baridius tigrinus Bom. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. MET ep. 130: Baridius atro-coeruleus: oblongo-ovatus, coerulescens; capite obsolete punetulato; rostro longiore, arcuato, basi compresso, evidenter crebre punetulato; thorace confertim profundius punctato, antice subito angustato, elytris crenato-striatis, inter- stitiis planis, seriatim crebre punctatis. Long. 4%, lat. 21 millim. Baridius atro-coeruleus BoH. in ScH. Gen. et. Sp. Ce VAROR TAS 138: Baridius opacus: oblongo-ovatus, niger, opacus, rostro mo- dice arcuato, thoraceque confertim punctatis, hoc obsolete ca- rinato, antice sensim angustato; elytris punetato-striatis, inter- stitiis planis, seriatim erebre punctatis. Long. 5, lat. 1% millim. Baridius opacus Bon. in ScH. Gen. et. Sp. Cure. T. VIII, 1, p. 143. Baridius teter: oblongo-ovatus, niger, glaber, opacus; rostro basi arcuato, punctulato, lateribus strigoso; thorace ruguloso- punetato, antrorsum sensim angustato, intra apicem constricto; elytris tenuiter punctato-striatis, interstitiis planis, seriatim punctatis, femoribus mutieis. Long. 34, lat. 13 millim. Baridius teter Bon. in Sch. Gen. et Sp. Cure. I. VIII, 1, p. 143. ; Baridius impolitus: oblongo-ovatus, piceo-niger, parum niti- dus, capite cum rostro, antennis, pedibus elytrorumque lateri- bus et apice rufo-ferrugineis; thorace sat crebre punctato, dorso carinato; elytris mediocriter punctato-striatis, interstitiis planis, evidenter seriato-punctatis. Long. 34, lat. 14 millim. Baridius impolitus Bon. in ScH. Gen. et. Sp. Cure. Ip. 150: Baridius caliginosus: oblongus, ater, opacus, rostro basi ele- vato, valde arcuato; thorace sublineari, antice brevissime angu- stato, ruguloso-punctato; elytris punctato-striatis, interstitiis seriatim punctatis. Long. 4, lat. 13 millim. | Caput parvum, rotundatum, punctatum; oculi ovati, sub- depressi; rostrum thorace paullo brevius, basi elevatum, sub- compressum, insigniter arcuatum, striolato-punctatum. An- tennze breviuscule, picex. Thorax latitudine postica vix bre- vior, basi bisinuatus, a basi ultra medium sublinearis, tum subito angustatus, apice utrimque leviter emarginatus, supra parum convexus, confertim, dorso subsimplieiter, lateribus ru- guloso-punctatus; carinula dorsalis obsoleta, modo antice con- spieua. Scutellum exiguum, apice rotundatum. Elytra antice, cum humeris rotundatis, thorace paullo latiora, pone humeros ultra medium linearia, apice obtuse rotundata, latitudine media duplo longiora, parum convexa, regulariter punctato-striata, in- 280 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 359. 394. terstitiis planis, seriato-punetatis. Pygidium breve, apice ro- tundatum, punetulatum. Corpus subtus et pedes creberrime punctata, femoribus muticis. : Baridius pieipes: oblongus, niger, nitidus, pube albida parce et inaequaliter adspersus; rostro fortiter arcuato, supra distinete carinato; thorace sat crebre punctato; elytris tenuiter striatis, interstitiis seriatim punctatis; antennis pedibusque fusco-ferru- gineis. Long. 33, lat. 14 millim. Caput parvum, semi-globosum, subtiliter punctulatum; oculi subovati, depressi; rostrum longitudine thoracis, validi- usceulum, teres, fortiter arcuatum, supra carinula tenui, laevi, notatum, ad latera striolato-punctatum. Antenn® breviusculs, fusco-ferruginex. Thorax latitudine postica vix brevior, basi bisinuatus, a basi ultra medium fere linearis, tum subito an- gustatus, apice truncatus, supra parum convexus, sat crebre et profunde punctatus, linea media longitudinali, tenuissima, laevi, praeditus, vittis tribus, e pube tenuissima albida, plus minusve econspieuis. Scutellum minutum, apice rotundatum. Elytra antice latitudine thoracis, ad basin breviter rotundato-ampliata, apice obtuse rotundata, latitudine media haud duplo longiora, parum convexa, tenuiter striata, in striis nonnisi subtilissime punetulata, interstitiis planis, uniseriatim distinete punctatis; pube tenuissima, albida, insequaliter, subfasciatim adspersa. Pygidium apice rotundatum, cerebre punetatum. Corpus subtus fere glabrum, punctatum, pectore rugoso. Pedes mediocres, punctati, fusco-ferruginei, femoribus mutieis. Baridius seriepunctatus: oblongo-ovatus, niger, sub-glaber, rostro basi fortiter arcuato; thorace subconico, crebre punctato. dorso linea brevi, leevi, notato; elytris tenuiter punctato-striatis, interstitiis planis, uniseriatim evidenter punctatis. Long. 32, lat. 12 millim. Baridius seriepunctatus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. A WIRD: 1 190. Alan Baridius parapleurus: oblongus, niger, cinereo-squamosus, antennis, pygidio tarsisque fusco-ferrugineis; rostro thoraceque carinulatis, hoc angulis postieis acuminatis; elytris tenuiter striatis, interstitiis obsolete punctulatis. Long. 23, lat. 1 millim. Caput rotundatum, convexum, punctulatum, subglabrum; oculi ovati, depressi; rostrum longitudine capitis cum thorace, basi nonnihil elevatum, modice arcuatum, subglabrum, ruguloso- punetatum, supra carinula levi, distineta, praeditum. Antennx mediocres, fusco-ferrugine®. Thorax latitudine postica non bre- vior, antrorsum angustatus, basi bisinuatus, angulis prominu- lis, apice truncatus, intra apicem constrietus, supra parum convexus, sat crebre punctatus, squamositate cinerea, ad latera densiore, vestitus, in medio dorsi carinula longitudinali, tenui, notatus. Scutellum parvum, rotundatum. Elytra thorace parum 359. FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 281 latiora, humeris obliquis, apice conjunctim subrotundata, lati- tudine plus dimidio longiora, parum convexa, tenuiter punctato- striata, interstitiis planis, subtiliter punctulatis; squamositate cinerea, facile deterenda, vestita. Pygidium breve, apice ro- tundatum, ruguloso-punetatum, fusco-ferrugineum, tenuiter pu- bescens. Corpus subtus et pedes confertim punctata, parcius cinereo-squamulosa, femoribus muticis. Corynemerus !) nov. gen. Baridio (Lacorn. Gen. Col. t. VII, p. 225) propinguum. "Rostrum robustum, basi leviter compressum, scrobibus - infra postice convergentibus. Antenn& breviuscule, ut in Ba- ridio construct®. Thorax basi haud lobatus. Scutello caret. Pygidium brevissimum, subhorizontale. Segmenta 3 et 4 ab- dominis brevissima, apice subrecta. Prosternum haud canali- culatum, nee mesosterno contiguum. Pedes longiusculi, femo- ribus basi attenuatis, apice insigniter clavatis, subtus dentatis; tibiis compressis, arcuatis, apice mucronatis. Vorynemerus femoralis: ellipticus, niger, glaber, nitidus; an- tennis fusco-ferrugineis; thorace sat crebre punctato; elytris tenuiter crenato-striatis, interstitiis vage punctulatis, regione suturali antica impressa. Long. 33—44, lat. 12—14 millim. Caput ‚rotundatum, convexum, crebre punctatum; oculi subovati, depressi; rostrum thorace paullo brevius, robustum, arcuatum, basi compressum, apicem versus subeylindricum, punectulatum, lateribus longitudinaliter rugosis. Antenna cras- siuscul&, fusco-ferruginee. Thorax latitudine postica nonnihil longior, basi late emarginatus, a basi ultra medium sublinearis, tum subito angustatus, apice truncatus, intra apicem constrietus, supra parum convexus, lateribus rugoso-punctatis, postice im- pressis, dorso simplieiter punetato, linea media longitudinali levi. Elytra oblongo-subtrigona, antice basi thoracis parum latiora, apice conjunctim rotundata, thorace plus dimidio lon- giora, parum convexa, tenuiter punctato-striata, interstitiis pla- nis, vage, sat crebre punctulatis, regione suturali antica di- stinete impressa. Pyoidium transversum, punctulatum, ferru- gineum. Corpus subtus crebre punetatum, antice modice con- vexum. Pedes concolores, punetulati, femoribus basi tenuibus, apicem versus, praesertim antieis, fortiter clavatis, subtus dente valido armatis; tibiis arcuatis, apice distinete mucronatis. Obs. Specimina septem lustrata discrimen aliquod sexu- ale haud praebuerunt. 4 , NA zoovrn, clava, et uunoos, femur. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Äry. 28. N:o 2. fe) 282 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 356. 357. 358. Cyrtorhinus (JEKEL, LACORD.) cafer: oblongus, sublinearis, niger, glaber, nitidus, elytris castaneis; rostro basi canalieu- lato; thorace sat erebre punctato, apice tubulato; elytris punctato- striatis, interstitiis vage punctatis. Long. (rostr. excl.) 9, lat. 24 millim. Caput parvum, semiglobosum, parce punetulatum; oeuli laterales, magni, oblongo-ovati, depressi; rostrum longitudine thoracis, basi breviter dilatatum ibique supra profunde canali- culatum, extrorsum tenue, basin versus compressum, subeleva- tum, sat fortiter areuatum, obsolete punetatum, lateribus po- stice bisulcatis. Antenn® ad basin rostri insert, validiuscul, medium thoracis excedentes, concolores. Thorax latitudine postica dimidio longior, basi leviter bisinuatus, a basi fere ad apicem sublinearis vel indistinete tantum rotundato-ampliatus, juxta apicem subito angustatus et constrietus, antice subtrun- catus, margine elevato; supra parum convexus, coneinne at minus crebre punctatus. Scutellum oblongum, retrorsum atte- nuatum. Elytra antice basi thoracis haud latiora, pone hume- ros, parum dilatatos, ultra medium sublinearia, apice singula- tim obtusissime rotundata, latitudine fere duplo longiora, mo- dice convexa, rufo-castanea, regulariter punctato-striata, inter- stitiis parum elevatis, vage punctulatis. Pygidium subtrigonum, declive, apice rotundatum, fortiter rugoso-punctatum. Corpus subtus et pedes distinete at minus confertim punctata, abdo- minis segmento ultimo apice utrimque fasciculo rufescente pra- dito; femoribus modice incrassatis, muticis. Acantharinus (ScH.) Dregei: oblongus, subelliptieus, niger, nitidus, glaber, fronte rostroque inzqualiter canalieulatis; tho- race subtiliter et remote punctulato; elytris profunde sulcatis, suleis erenato-punctatis, interstitiis convexis, laevibus. Long. ‘(rostr. excel.) 17—18, lat. 7—72 millim. 2 SI rostro crassiusculo, subtus, ante insertionem antenna- rum, spinis duabus paribus, subprotuberantibus, armato. Q rostro tenuiore, subtus, loco spinarum, tuberculis duo- bus obtusis praedito. Acantharinus Dregei GYLL. in ScH. Gen. et Sp. Cure. AN), SO Sphenophorus (ScH.) gigas: subelliptieus, niger, opacus, ely- tris dorso castaneis; fronte impressa, rostro basi arcuato et canaliculato; thorace subquadrato, intra apicem constricto; ely- tris tenuiter striatis. Long. (rostr. excel.) 30, lat. 12 millim. Caput semiglobosum, disperse punctatum, fronte sat di- stinete excavata; oculi laterales, sublanceolati; rostrum thorace fere dimidio brevius, subeompressum, basi incrassatum ibique arcuatum et rugoso-punctatum, supra breviter canalieulatum, extrorsum subtilius punctatum, subnitidum. Antenna medio- eres, picex. Thorax latitudine postica nonnihil longior, bası leviter bisinuatus et reflexo-marginatus, a basi ultra medium 359. 360. 2 3 2 FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIEM. 283 sublinearis, tum subito angustatus, apice truncatus, intra api cem profunde constrietus, margine antico elevato; supra parum convexus, disperse punctatus, fusco-holosericeus, ad marginem baseos cervino-tomentosus. Scutellum elongato-triangulare, me- dio longitudinaliter sulcatum. Elytra antice latitudine tho- racis, ad humeros nonnihil rotundato-ampliata, retrorsum dein leviter angustata, apice singulatim obtusissime rotundata, tho- race fere duplo longiora, parum convexa, tenuiter striata, in striis obsolete punctulata, interstitiis fere planis, laevibus; fusco- castanea, opaca, margine indeterminate nigricante. Pygidium trigonum, rude punctatum, medio obsolete carinatum, postice utrimque longitudinaliter impressum. Corpus subtus modice convexum, profunde at remote punctatum. Pedes mediocres, disperse, sat fortiter, punctati, femoribus parum incrassatis, mutieis; tibiis intus cervino-cilatis. Sitophilus (ScH.) oryze: oblongus, piceus, opacus; rostro striatim punctato; thorace depresso, elytris nonnihil breviore, confertim et profunde punctato; elytris crenato-striatis, sape rufo-maeulatis. Long. (rostr. excl.) 34, lat. 1 millim. Ourculio oryze LIN. Cent. Ins. p. 12, 19. Calandra id. FABR. Syst. El. II, p. 438, 4. ISIunomıRalısm.ia.s Sera CEN eu Sp. Cunesu DV, DA 331 Som Gö vo MO ING Sclerocardius (ScH.) africanus: oblongo-subovatus, niger, sub-opacus; capite parvo, retracto, crebre rugoso-punctato; rostro tenui, inflexo, arcuato, strigoso-punctato; thorace amplo, confertissime rugoso-punctato; elytris subtrigonis, profunde erenato-punctatis, interstitiis temere rugoso-punctatis. Long. 173, lat. 9% millim. Heteropus africanus Bou. in Sch. Gen. et Sp. Cure. 105 VIII 2 10 Selerocardius Bohemani ScH. Mant. Cure. 2:a p. 82. Mimus 1) nov. gen. trib. Cossonid. propinquum. Rostrum longum, robustum, basi nonnihil incrassatum, parum arcuatum, extrorsum eylindrieum. Antenn# in medio rostri insert@, scapo oculos attingente, funiculo 7-articulato, articulo 2:0 religuis majore, obconico, clava breviter ovali, spongiosa, basi cornea. Thorax antrorsum angustatus, basi subtruncatus. Seutellum minutum. Elytra convexa, antice pa- rallela, postice angustata et declivia, pygidium obtegentia. Ab- dominis segmenta 1 et 2 contigua, 3 et 4 brevissima. Pedes medioeres, femoribus parum incrassatis, muticis; tibiis apice unco acuminato, arcuato, munitis; tarsis breviusculis; articulis 1:0 et 2:0 tenuibus, 3:0 nonnihil latiore, triangulari, integro. 1) A utuos, mimus. I 284 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLLTNGAR, 1871. 361. 362. 2 Mimus natalensis: oblongus, niger, opacus, t.pstro parum ar- cuato; thorace crebre punctato; elytris distincte ssuleatis, inter- stitiis planis, obsoletissime seriato-punctatis, anıyennis pedi- busque piceis. Long. 3%, lat. 13 millim. Caput rotundatum, convexum, punctulatum; oculi Uhreviter ovati, depressi; rostrum capite fere duplo longius, crassivuscu- lum, leviter arcuatum, basi ruguloso-punctatum, extrorsum lauve. Antenne validiuscule, pices, clava dilutiore. Thorax latitudime postica nonnihil longior, apicem versus modice angustatus, bassı subtruncatus vel levissime bisinuatus, supra caput late rotun- dato-productus, parum convexus, crebre, in dorso simpliciter, ad latera ruguloso-punctatus, punctis cinereo-pulverulentis; ca- rinulee dorsalis rudimentum vix observandum. Elytra antice basi thoracis nonnihil latiora, ad humeros breviter rotundato- ampliata, posterius angustata, apice conjunctim rotundata, la- titudine duplo longiora, modice convexa, distincte sulcata, sul- cis in fundo deplanatis, subremote punctatis, punctis uti tho- racis indutis, interstitiis suleis latitudine zequalibus, planis, nonnisi obsoletissime seriato-punctatis. Corpus subtus conco- lor, erebre punctatum. Pedes rugoso-punctati, picei. Cossonus (CLAIRV.) carinicollis: elongatus, niger, antennis elytrisque piceis, abdomine postice femoribusque testaceis; fronte foveolata; thorace crebre punctato. postice impresso, medio carinato; elytris punctato-striatis. Long. 5—7, lat. 12—1% millim. Caput latitudine postica vix brevius, antrorsum nonnihil angustatum, supra convexum, crebre punctatum, fronte foveola impressa; oculi rotundati, parum convexi; rostrum capite di- midio longius, basi vero dimidio angustius, apice fortiter am- pliatum, supra depressum, ruguloso-punctatum, medio tenuis- sime carinulatum. Antenn® sat valide, picex, clava ovata, cinereo-holosericea. Thorax latitudine postica dimidio longior anticeque dimidio angustior, modice rotundato-ampliatus, basi bisinuatus, apice truncatus, supra param convexus, confertim punctatus, dorso carina longitudinali, medio dilatata, praeditus, adjacente ad basin utrimque fovea oblonga, antrorsum evane- scente. Scutellum minutissimum, punctiforme. Elytra linearia, cum humeris, obtuse angulatis, medio thoracis non latiora, apice conjunctim rotundata, thorace plus duplo longiora, mo- dice convexa, 'regulariter punctato-striata, interstitiis angustis, convexis. Corpus subtus crebre et profunde punctatum, nigrum, abdominis segmentis tribus ultimis totis secundoque apice te- taceis. Pedes mediocres, punctulati, femoribus testaceis, basi infuscatis; tibiis tarsisque nigro-piceis. _Variat thorace supra rufescente, carina 'dorsali lateribus- que nigris; elytris aut testaceis, sutura margineque nigris, aut totis ut etiam abdomine pedibusque testaceis. 363. 964. 260. 366. N FÄHRÄAUS, COLEOPTERA CAFFRARIZ. 285 Cossonus africanus: elongatus, subdepressus, niger, nitidus, antennis, tibiis tarsisque ferrugineis; fronte foveolata, rostro apice valde ampliato; thorace dorso profunde, lateribus subti- lius, punetato, medio carinato, utrimque leviter impresso; elytris punctato-striatis, interstitiis latioribus, subeonvexis, la- vibus. Long. 44. lat. 12 millim. Cossonus africanus BoH. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. DB 2. np. 272. Cossonus suturalis: oblongus, depressus, niger, nitidus, gla- ber, antennis tarsisque ferrugineis; rostro brevi, apice modice dilatato; thorace longiore, disco leeviusculo aut parcıus punctato, medio longitudinaliter impresso, in impressione rude. punctato et carinato, lateribus confertim punctato; elytris rufo-castaneis, sutura apiceque nigris. Long. 32—44, lat. 1—11 millim. Cossonus suturalis Bot. in ScH. Gen. et. Sp. Cure. T. ING Do NORD Cossonus incivilis: oblongus, subdepressus, niger, nitidus, glaber, antennis pedibusque ferrugineis, elytris castaneis; rostro lato, apice modice dilatato; thorace breviore, disco parcius punetato, medio postice triangulariter impresso, in impressione punctato et carinulato. Long. 43, lat. 13 nmillim. Caput breviter conicum, parce punctatum, fronte foveola minuta impressa; oculi majusculi, subrotundati, parum :con- vexi; rostrum capiti contiguum eodemque dimidio longius, apice latitudine frontis, medio sinuato-attenuatum, supra convexum, subtiliter punctatum. Antenn® breves, valide, fusco-ferrugi- nes, clava breviter ovata, griseo-holosericea. Thorax latitu- dine postica haud longior, basi bisinuatus, a basi longe ultra medium sublinearis, vel modo levissime rotundato-ampliatus, antice brevissime angustatus, apice truncatus, supra subdepres- sus, lateribus fortiter rugoso-punctatns, disco parce punctatus, basi in medio late et profunde impressus, impressione antror- sum triangulariter ultra medium extensa, rude punctata, medio carinula notata. Scutellum minutum, rotundatum. Elytra li- nearia, thorace parum latiora at plus duplo longiora, apice conjunctim rotundata, dorso parum convexa, rufo-castanea, re- gulariter punetato-striata, interstitiis convexis, levibus. Corpus subtus crebre et sat fortiter puncetatum. Pedes mediocres, fusco- ferruginei, femoribus laeviusculis, tibiis obsolete punctulatis, obsceurioribus; unguiculis laete rufis. Vossonus abscissus: elongatus, niger, opacus; rostro apice fortiter ampliato, supra confertim punctato; thorace profunde et sat crebre punctato, obsolete carinato, intra apicem pro- fundissime constricto; elytris minus conceinne punctato-striatis. Long. 7, lat. 2 millim. Cossonus abscissus BOH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. IV, p. 1036. 286 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 367. Vossonus immeritus: oblongus, niger, nitidus, glaber; rostro eylindrico, subarcuato; thorace remote et profunde punctato; elytris fortiter punctato-suleatis; antennis tarsisque rufescenti- bus. Long. 43—5, lat. 1213 millim. Caput breviter conicum, love, fronte foveola impressa; oeuli subrotundati, parum convexi; rostrum capite fere duplo longius, validiusculum, teres, parum arcuatum, lateribus punetu- latum, supra leve. Antenna sat valide, rufo-ferruginee. Tho- rax latitudine postica vix brevior, basi bisinuatus, a basi ultra medium sublinearis vel modo levissime rotundato-ampliatus, antice attenuatus, apice truncatus, intra apicem indistinete con- strietus, supra parum convexus, subremote at profunde puneta- tus, basi medio impressus; carinula dorsalis vix nisi in im- pressione manifesta. Scutellum distinetum, apice rotundatum. Elytra linearia, basi thoracis nonnihil latiora, humeris rotun- datis; apice conjunctim rotundata, latitudine fere triplo longi- ora, parum convexa, regulariter sulcata, sulcis crebre crenato- punctatis, interstitiis convexis, leevibus. Corpus subtus concolor, fortiter punctatum. Pedes mediocres, femoribus clavatis, la- vıuseulis; tibiis antieis intus apice fulvo-ciliatis; tarsis rufis. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARLE. Index alphabeticus. Acantharinus REN ge oo p- Aedophronus SEI SU SEHE EN een En 2 Alcides Sg: aachen BER RE » allyollineninster nen ee 2 ATTNENME = » NEmMOptenuser ee enenanere » UTGE IST USERS ser alder » ING 55 ER Re, » STAN ex TSE RE SR se » SJU Se ee » SUDyıllosuss a oe saa ee sga ks » Amphibolocorynus TRITT. Se » Aosseterus ERREIENIEN 2 ARE » NE ]zevifrons.. see se RER HESSE m SELOSUS N. 2.2.00. 00 EEE » 274. liyadıcollisegee re nd ol SR > A TUI dT SERA Sa ya Rss » 44. er ee 2 margarititer er pe 99: Corynemerus modestüs. ne un. 222. | femoraliaı u pe EN » 281. NONACHUSARE RE ER TNR RN » 60 natalensis a N » 48. Cossonus NOdirons.. „nn... oe... E22 Vabscissue AA » 285. nodulosus nee en AT rien » 285. oblongus ..... ........ ce. > FRE Vearinicollis ae 0 soo » 284. OCIKe OSTEN AUUSK NEAR ss SSA ne Ng » 286. peregrinuskne ge une ea. a evil AN ER RO » 285. Berplezusin no. 2 2002, 2a enuralis u a » 28. Pieturatusken en re » 45. pseudoseutellatus................ Bas: Oryptorhynchus SCELES EU SA EN NER a (DO; LEE SE ben WOIGER serobipemnis............... ... 22199. nubilosne se Se » 266. SCH DENN Be öser » 60. BEN ELISE EN » 47. Ctenomerus SOUND Se Be oegegke ge nor 2 DL | sekratorius e.o Bar aqualidus" ne. 0.00. » 64. varlegatusı a2. A. » 235. SELChHICU SE RE RR NER DOS subyerrucosus nee DE: Cylas UmDrinusper er Bosses dar SD cyanescens see ne DR varabundus- mn... 00 » 54. Levi rat ucnsst rn uoos ss » 231. Wahlbergüe nr » 8. SEMIPUNCLALUS AAA » 237. Brachytrachelus Cyrtorhinus opabeinusennen Bel. Wentter.. 2 Teen 2 Se AR » 282. POLOSTIS ee eek » 42. Ectatops Camptorhinus nerofts 5 9. [ALIENS og pt St rs G AR SRA SER 005) EG Wer... . Elassonyx Cecpacies aneulioo is » 220. CS re » 223. = VIFIdanusSet.n dv en RN » 222. Elattocerus Bewtorkumehidins Sulbtasela bu SE RS a REN » 274. Boroellusern ne ee SR DL Elliministes :albidusse na ng I RAN » 84. Ceutorkynchus Con SbrICHUBE Ers SE SA OTEE DO BECHAUUSL.. SE ee LO | UOFFÄNNI 00c905ssocsssssavorssrssdssn » 82. PEOLÄNU Se RESTE oestcollist nn re AR » 833 e SELUOSUS STE EEE LA GA Da Cimbus VAIdanust ne EEE 3 SS IR » 834. TESTEN ud er N 28. ai Episus Cionus angusticollis. Sen ek a mA ÜECOTUSK ET SERIEN: » 251. | cognatus ........... EEE 2... DE DE LD STA CU S EB D DIS || COTTA ANNT EN » 6. Dieropunchatus. ee »0290.3] dorsalisı une ve SARA » 4. nubilosus;. 22.070000 RN 241292. HERmOBUS u ENS IE DENE. pustulatus). ... os Cu EROS kiexosiyphiens ee 2 ne FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIM. Eremnus Hypocolobus IST fu SE anne PSa38: alla Me ENGEREN EL ee eek » 88. Aunmeralistae ren. » 40. Ithyporus neatuse ENSE ka AVR 2» ANNIE AP ENSISK3 55:e sera eSATA SER subfissuratus....... ne DE. O0 MEERES Se ae. SUGOWASE een re DIN NEENatusW er en VTT Les ee) : Lalagetes Erirhinus Ballipes dm ee ee SEHAHDENNISA. nee DS DUSIOEE PAS fas FRE SEO VS SAR Evpages SELOSUSE A EL Baceatus 50d Sd NON LANSERA DT ZIG Kyariegatus bobbosdvus svpt viridulus . . ... Evtecheus iumberenlatusnn se » 238. Lamyrus ers Bo he man ie Er na ARSA ASUS FA costipennis...........- RR N. IR: » 30% kon Gymnetron concinuse ee scvesasnnn tells ke rer castaneus........ ran ud DO I GÄNGFOP NE os sann dess NS AN a a ee Hipporhinus | Lizus INS ee ENTER os adspersusgr nn alternans+ .:h. N IEI SEE » 214. albocinetus LT. appendiculatus .... una oc » 5, | RR ae Basen SRENARIUSE ne an cs ae 210. [Feallosus nun... Air or AEAN on | TETRNCOIENScoosshoscouossassobsder Be kun... » 208. | euneiformis...........neeo: Ballermann 02.0206. discolor.. 2... we... GandaimE esse AV NASR ENE » FD | Bguratmse. nn nn... EINERASCEN STE ee een ».912, | Blum. u... le SoRnIeWlatL SE aa | SONG og meer en costirostris .......... ER LAN > (Di Eypocriter nn deplorabundus .......... u... » 209. nebulosus Ense Ne EOIOROSUSE foster sager » FD, | BEBOS 0000982909 s4290000 eonsnas Blase IG RR RR EA sa » MIG KPudenspe ee en: KU SE ». 205. | zugieollis ....... une... UNE. nu. ee » 206. | serieatus............ oc NNE CI SYNAS NS RR BSR Sr Än EG Ja » Ae, apectabilise 2... ssoovasa rdr cc NONE ee ERA >95, | Subsignabus nn. nu DASS fu os ske nal arr SSR sen a 216. | temuicollis ..... ee er. 300 REN RR > FN, | ANS ee er Nun Dee, ee » 211. | Wahlbergii..... ... "= ossones BOVEN A a AE RSS AN » 205. Sulcmostmistn guns KOSS OA » 207. Lobotrachelus talpa N See DANN kerenust es... ee VALP „ds ER N DZ LDS BO ee DORA RNE NS EN N: LS Bea idu see a Fuck bong AE od Werber en ».2206. | pusus ...... subsignatus Hoplitopales US een ED: Mecocorynus TORUP SH N BEE S TES Hoplitotrachelus calosIcolist.. serele nere 50 ER | Mecolenus ie inne » 197. | Wahlbergii 290 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. Mecopus CR REEFTERTLERE Menemachus moestuhcusEn er DS A lr As EV RE SA NAR ra ER TS bISKON: I ER SEE VARADE Miarus ATOLL See nern CUT USE MER HER Mierocerus Costa spe N EIER SR Ra LE RR AN nd AE latipeanisck ante Mimaulus papulosus ............... Fide Bar testudors. er Mimus natalensism ann EN Minyrus PID BUSS rna SAS Misetes GUT bGONI IS nee ee tubereulosus..................... le Myllocerus AUTICED SEE ee Myorhinus CRenUlO SUSE elobulosussrer ee Setipennu sa Nanophyes STD US en Wahlberser SL Nerthops SUNNITER 2 rs SK Ocladius DSS rs ENE RN castaneipennis.. ......... . SSE COCCO SUI et INGE TS OLGY ALIS KS re 1 inzequalicollisun rer obliquesetosuse ne SER IS DESR N Sr NR SAR ELSA subundulatus. ee sulcicol iS re ee SUlCIDESL. dr ss SYN EA 0 FOKUS 2... RR NN VALLA DTLLI a a SA RANE Odontomaches 92684 "hypocritan... 0 ee Vie S UI UU Se se ee ERS EL 258. Orchestes 2 ol DD TS ANTA 298. | varıeratus..n... ee Parachairius 2533 COS AGUS er RR IE VETA CAGUSE ones Peleropus EN | Tall nr ee 8. N 6. Peritelus OTID A GUI SE Re RER RE 10. Phacellopterus 10: EUtulus er Phacemastix 2 SAND ATT ATOL ee RSA | Phyllobius SAT delicatulusee aaa Piazomias 97a palliatusen nn ee FAL TSG ENN re en ers Piezotrachelus 5 ansusticollis nr ee 57. asphaltinus................. ROSAS III:S SS are SER da Boadao Sibbipennise ern 222. len ee EEE en bubercUlat US STE Podionops Wahlbexreii.... recent 252. \ 252. Polycleis CITE BE US a red ss AASE Jr SR Eyes 957. | longieormis..n... er een VESTLUS ee 265 Proscephaladeres 263. PUNG LITRON Se 264. Psilomerus BE THU ID ES ER 263. 263. j Pylarus 232, ETEN boboscoobsbynssuvssosssdsdr 265. 3 265. Rhadinocerus 263% Kaktchu se ee 201 |KCONITC OLLI sans” 236 241. 240. co 268. 259. 271. 274. ° FAHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIAR. flavicornis........ EEE LÜGEN LS RA SS SA TEA ? IHOERENSPRE ER een enee signifer suturalis NAGANTE see = GlloSuSpe er... vulpes Rhytirhinus anzulieollisee een en. BONET vcbdsosrbosrSS TRES ASSR AAA granosus latipennis NAN SINA GU See pollinosus Nahlbereieneee. 2.220222. Scelerocardius HIT GATU SP SL el eter Sitophilus DS ens anser depressus hypocrita PEN „dann TED US ee: Sphadasmus AD OSTSNA UU esse seeda elen nn Careluspe nett... . 218. 272 Ad 273. 272. ! t Stereorhymchus FORA soccsssocossövogsvcesNosneda » Strophosomus ADDIS UUSI an re NS AES » AM PI EOT IS obs ste ASSA » aspericollisu en Eee barbifrons.... .. Te Nee » brevicol is era ef AS SEAN » CONVEXICo | SE srsössosrsc » lien ls SS SONG AE FRE ANS » TOT) SUL US SA SS fora EN » PLUTAD EUS NE SSR AA TT SA SS » SE UI LG TE er ses rn SR SRA SA RNA » SPALSUSV so ee » SEHEN TONSE ee » VA BIA DILISK an N ee » Sympiezorhynchus CORE USE N » Synthocus dorsalısn er ARE. » Tanaos INGE ESUILTA Sy SES » Tanymecus INatechallusme ee » malkkaliensis oc » Thodopuse ee » Tanyrhynchus bi STCC USS ee AS » COSLIROSEIISE A SSE SA RAS » Terapopus bulbe neu ats » Theates pebiolatuser a rn. ar er » SDECLALOTEE er » Trachuphloeus ENDEN 06: nA RE ARE Eee » JE VISE LR N ee » Trigonocolus GOSLAR ee ga EN » Tychius albosparsu sy ANNA » AISCOTO EINE SDS BOSS » 249. 249. 250. 293 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 2. Stockholm. Alger från Grönlands inlandis. Af S. BERGGREN. AVE [Meddeladt den 8 Februari 1871.] På det vidsträckta isfält, som betäcker Grönlands inland, hvarest temperaturen äfven under den korta sommaren atmin- stone en tid på dygnet vanligen sjunker under fryspunkten, fö- refinnes ännu möjligheten för tillvaron af organiskt lif. Under den vandring, som Prof. NORDENSKIÖLD och jag i senare hälf- ten af Juli förlidet år företogo inåt inlandisen, påträffades åt- skilliga arter alger, bland hvilka en förekom i så stor mängd, att isens yta deraf på större eller mindre områden erhöll en egendomlig färg. Tvenne bland dem syntes uteslutande vara bundna vid den fina sand, som här och der förekom antingen i form af ett tunnt öfverdrag på isens yta eller ock såsom ett mer eller mindre tjockt lager i bottnen af de rörformiga hålor, som finnas på densamma. Deremot visade sig den förstnämnda i mängd uppträdande arten ej behöfva ett dylikt substrat utan träffades företrädesvis på sidorna af iskullarna, der vatten från den smältande isen sakta silar fram mellan de små ojemnheterna på dess yta. Den i mängd förekommande arten har formen af en kort icke förgrenad tråd, bestående af i en enkel rad anordnade cel- ler. Antalet celler i hvarje tråd är 2, 4, 8 eller högst 16. Trå- dar af 4 och 8 celler äro de vanligaste. Ganska ofta uppträ- 294 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. der arten såsom en ensam cell. Vanligen ligga trådarna något krökta, stundom, då cellantalet är 16, bildande en ordentlig half- cirkel. Tvätalet eller en multipel deraf såsom norm för cell- antalet i de särskilda trådarna har sin grund i den regelbundet fortskridande tudelning af cellerna, hvarigenom deras förökning försiggår. Sammanhanget mellan cellerna är desto lösare ju äldre skiljeväggarna blifva, i det de äldre membranerna antaga en lösare konsistens. Hos en träd bestående af 16 celler loss- nar således förbindelsen mellan den 8:de och 9:de cellen snart och hos de tva derigenom uppkomna är sammanhanget mellan 4:de och 5:te cellen svagare än mellan 2:dra och 3:dje eller 6:te och 7:de Tradarna ligga derföre ofta något knäböjda. Celler- nas diameter är 0,008—0,012 m. m. och längden 0,016—0,04 m.m. Enstaka celler kunna uppnå en längd af 0,065 m.m. och bredd 0,015 m.m. under det en stor mängd andra ensamma cel- ler förekomma af ringa storlek, från klotrunda af blott 0,006 m.m. diameter till dem af vanlig form och storlek. Som cel- lerna stöta intill hvarandra med mer eller mindre afrundade bott- nar, finnes der mellan dem en insnörning, hvilken blir tydligare allt efter som förbindelsen dem emellan med tiden blir lösare. Membranen är tunn och hyalin och dess yttersta lager (rester af modercellernas efter delningen förändrade membraner) är af seg nästan slemig konsistens, hvarigenom cellerna någon tid sammanhaälles. Cellinnehallet döljes till en del af ett mörkt purpurbrunt färgämne, hvilket hos torkade celler vid befuktning ögonblickligen utflyter. Midten af cellerna upptages af en af- lång eller cylindrisk klorofyllmassa med något oregelbunden be- gränsning, i hvars ända tvenne rundade kärnformiga kroppar ligga inbäddäde, hvilka i allmänhet först tydligt framträda för ögat efter färgämnets aflägsnande genom reagentier. Någon gang träffar man fyra olika kroppar i en cell eller ock blott en enda, det förra en följd af en tillfälligtvis hämmad, det sednare af en nyss försiggangen celldelning. I cellsaften finnes en mängd små korn, hvilka mest äro samlade vid cellens periferi och vid ändarna af densamma. ot BERGGREN, ALGER FRÅN GRÖNLANDS INLANDIS. 29 Att döma af cellernas byggnad och sättet för deras förök- ning torde ifrågavarande alg tillhöra Conjugaterna, men som jag förgäfves sökt finna fruktifikation hos densamma är det vansk- ligt att afgöra, till hvilket slägte den bör hänföras. Med Zy- snemaceerna råder Ööfverensstämmelse genom de till trädlika rader förenade cellerna, under det å andra sidan en omisskännlig lik- het med Desmidiaceerna, isynnerhet Cylindrocystis och närstå- ende slägten, gör sig gällande genom den starkt utpreglade del- ningen efter tvåtalet och cellradernas benägenhet att såvidt den förbindande cellmembranens förstörbarhet tillåter sönderfalla i stycken af blott parvis förenade celler, hvilket dock sällan blir möjligt till följe af den öfvervigt som cellförökningeu behåller. Emedan de ofvan omtalade små ensamma cellerna, som i mängd förekomma, hafva betydligt mindre diameter än trådarnas genom tudelning uppkomna celler, hafva de möjligen ett annat ursprung än dessa, oaktadt den undersökning, som jag hittills haft till- fälle egna åt materialet ej kunnat lemna någon upplysning här- öfver. Vore de dotterceller, uppkomne genom sporers delning, så borde, ifall den ofvan anförda suppositionen om artens syste- matiska plats är rigtig, kopulationsstadiet eller sporer i ett eller annat utvecklingsstadium kunna anträffas. Ett par sällan pa- träffade former af egendomligt bildade celler torde kanske ej böra med tystnad förbigås. Några få gånger har jag funnit yt- tersta cellen i en tråd betydligt mera uppsvälld än de öfriga, mera elliptisk till formen och derjemte försedd med tjockare membran och mera grofkornigt cellinnehall. En gang har jag äfven funnit en af de mellersta cellerna i en tråd på sådant sätt förändrad äfvensom ett par gånger enstaka dylika celler. En annan ganska egendomligt bildad cell har jag en gång an- träffat. Den hade den vanliga formen, men var ovanligt stor med en långsträckt klorofyllmassa som vanligt i midten och det korniga innehållet företrädesvis grupperadt vid cellens ändar. Uti densamma funnos omkring 20 större och mindre klotrunda kroppar. Fyra af dessa lågo ordnade i hvardera ändan af cel- len och voro nästan alldeles opaka af mörkbrun färg, till utse- 296 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. endet rätt mycket påminnande om små celler af Protococcus ni- valis! De öfriga voro genomskinliga men begränsade af en skarp kontur. Som kännedomen af dessa kroppars natur in- skränker sig härtill, får det förbehållas åt en kommande under- sökning att närmare utreda deras betydelse. På lika beskaffade lokaler som denna art och ofta i säll- skap med densamma förekom Protococcus nivalis. Bland den fina grusen på isen träffas i ringa mängd små gröna celler, dels förenade i mindre cellgrupper dels isolerade, hvilka synas till- höra Protococcus vulgaris. 1 stor mängd finnes deremot Sey- tonema gracile öfverallt der grusen antingen ligger med glest spridda korn på isens yta eller bildar mer eller mindre tjocka lager. Trådarne ligga antingen ensamma eller förenade till små knippen, i det de nedtill sluta sig tillsamman och sedan högre upp kröka sig tillbaka. De äro temligen styfva, S-formigt eller slingrigt flerböjda, till färgen gulbruna. Deras längd är mycket vexlande, bredden vanligen 0,009 m. m. Förklaring till planchen. Fig. 1—5 (??°/, förstoring). Trådar af olika antal celler. » Gö (CAD Sına far celler. » 7 @20/)). Yttersta cellen i en tråd mera uppsvälld och med tjockare membran än vanligt. » 8,9 (2%). Enstaka dylika celler. » 10 (#5%/,). Ensam cell med 4 kärmlika kroppar i klorofyll- massan och en cellkärna 1 midten. » 11 (62%). Ensam cell, innehållande 8 bruna och 12 färg- lösa kroppar. 297 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens förhandlingar 1871. N:o 2. " Stockholm. Om förekomsten af bernsten vid Fyllinge i Halland. Af BERNHARD LUNDGREN. [Meddeladt den 8 Februari 1871.] Af Herr Ryttmästaren och Kommendören P. von MÖLLER gjord uppmärksam på fyndet af bernsten vid Fyllinge, ej långt ifrån Halmstad, blef jag i tillfälle att förliden sommar besöka i fråga varande ställe och kan om de geologiska förhållandena derstädes meddela några upplysningar, som ehuru ofullständiga likväl torde lemna ett bidrag till kännedomen om förekomsten af bernsten inom vårt land. Det ställe, hvarest bernstenen anträffats, ligger nära Fyl- linge by i Snöstorps socker ej långt från stranden af Fyllean, !/, mil sydost från Halmstad och nära \/, mil från den nuva- rande hafskusten, samt enl. uppgift omkr. 25 fot öfver hafvets nivå. Det öfversta lagret utgöres af flygsand, som i denna trakt har en ganska vidsträckt utbredning och vid dikesgräfningar och andra jordarbeten har man under denna sand på obetydligt djup anträffat ett jordlager af svart färg, som härigenom skarpt skil- jer sig från den öfverliggande ljusa sanden, och i hvilket styc- ken af bernsten funnits. På några ställen är den betäckande sanden af högst obetydlig mäktighet och saknas stundom helt och hållet, så att det svarta jordlagret går ända upp i dagen. Detta jordlager tyckes hafva endast få fots mäktighet och un- der detsamma anträffas ånyo hvit sand fullkomligt liknande den sand, som ligger ofvanpa. Hvad som ligger inunder kan man Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 2. 9 298 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ej här se, men ej långt derifrån kan man iakttaga glaciallera (hvarfvig mergel) betäckt af liknande sand och då denna hvarfviga mergel förekommer i hela kusttrakten och i Fylleans | dalgång åtminstone upp till Skedala, sa tror jag mig kunna med full säkerhet påstå, att den hvarfviga mergeln bildar underlaget för de ofvannämnde sandlagren. Räknadt uppifrån nedåt finnas sålunda följande lager: 4. Hvit sand. Sand, svartfärgad af organiska ämnen. Hvit sand. Hvarfvig mergel. m 3 1. Den hvarfviga mergeln är samma glaciala lera, som fin- nes längsät hela vestra kusten norr om Hallandsås och innehäl- ler en arktisk fauna. Vid Skedala vid Fyllean äro i denna mer- gel funna Yoldia arctica och Y. pygmoea och enligt professor ERDMANNS »Öfversigt öfver Glaciallerans Utbredning» äro ark- tiska snäckor anträffade sydost om Fyllinge nära Eldsberga kyrka. 2. Denna sand består af korn af hvit eller genomskinlig qvarz, hvaribland äfven korn af fältspat finnas inblandade. Till följe af qvarzkornens öfvervägande mängd har sanden en ljus, nästan hvit färg. i 3. Åfven detta lager består af korn af genomskinlig eller hvit qvarz och sparsamt inströdda korn af köttröd eller blek- röd fältspat, men dessa korn äro alldeles omgifna af ett svart ämne af organiskt ursprung, som vid glödgning bortgär och för- brinner med klart lysande låga. Glödgningsförlusten uppgar till omkr. 25 procent. Under mikroskopet visar sig detta ämne bestå af små amorfa stycken, hos hvilka jag ej kunnat iakttaga tecken till organisk struktur. I detta lager finnas äfven vext- lemningar, brunkol och bernsten. De deri funna qvarlefvor af vexter utgöras af rottrådar, som sannolikt tillhöra lefvande vex- ter, stycken af ved af löfträd, hasselnötter i ganska stort antal, pollenkorn och derjemte enligt Kand. O. NORDSTEDT, som god- hetsfullt bestämt vextlemningarna, två arter af Diatomaceer, som LUNDGREN, OM BERNSTEN I HALLAND. 299 äro allmänna i sött vatten, näml. Tabellaria flocculosa och Pin- nularia viridis. Brunkolsstyckena äro för blotta ögat amorfa och likna asfalt, men de förbrinna med obetydligt sotande låga, äro olösliga i benzin och eter och meddela vid kokning med kau- stikt kali detta en starkt mörkbrun färg och visa sig derigenom såsom brunkol, och derjemte har Kand. O. NORDSTEDT under mikroskopet kunnat iakttaga vegetabilisk struktur, om ock otyd- lig, hos flera af styckena. De mig tillgängliga brunkolsstyckena till ett antal af 5, hafva föga afrundade kanter och det största styckets längsta diameter är omkr. 25 m.m. Bernsten, som vid de årliga odlingsföretagen brukar finnas och tillvaratagas, torde förefinnas i temligen stor mängd, äfven om större stycken äro sällsynta. Vid mitt besök lyckades det ej att finna någon bern- sten in situ, men af personer, som der verkställt arbeten erhöll jag nära 30 stycken af från 12 till 30 m.m. i längd-diameter. Enligt uppgift har ett stycke nästan uppnående storleken af en knuten hand här anträffats. Bland de mig tillgängliga bernstens- styckena förekomma 3 varieteter nemligen en alldeles genomskin- lig af klart brungul färg, en halfgenomskinlig, mera vaxgul och slutligen en alldeles ogenomskinlig, gulhvit eller nästan hvit. De flesta om ej alla styckena tyckas hafva varit beklädda med en mörkbrun, ogenomskinlig, skroflig skorpa. Några andra organi- ska qvarlefvor än små stycken sannolikt af bark har jag ej kunnat upptäcka i dessa bernstens-stycken. — Dessutom upp- gafs af en i närheten boende person att »skal» (snäckeskal) blif- vit funna i detta lager, men sjelf lyckades jag ej att finna några dylika och ej heller att få se några, som med full säkerhet voro tagna här. Om man derföre ej fäster sig vid det uppgifna fyn- det af snäcklemningar, emedan det ännu är ovisst, huruvida de härrört från land- och sötvattens eller hafs-former, så antyder detta lagers innehåll för öfrigt (sötvattens-diatomaceer, nötter, löfträd och frånvaron af tång) att det hufvudsakligen bildats i sött vatten. Hvad beträffar detta lagers. utbredning, så tyckes den vara ganska inskränkt, enär vid gräfningar i sanden, på föga afstånd från denna plats, något dylikt lager ej anträffats. 300 ÖFVERSIGT AF K VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 4. Sand fullkomligt liknande den under 2 omtalta. Dessa sandlager äro ocksä att betrakta säsom ett, i hvilket lagret 3 lokalt inskjuter sig. Genom under de senaste åren isynnerhet af Professor ZAD- DECH på kusten af Samlandet i Ost-Preussen gjorda iakttagel- ser är det bekant att bernsten förekommer pa två väsentligt olika sätt, nämligen antingen i den formation och på det ställe, hvarest den ursprungligen blifvit aflagrad eller genom sedermera inträffade förändringar bortförd från detta ställe och afsatt på ett annat. Pa primärt aflagringsställe förekommer bernsten, en- ligt hvad man för närvarande känner, endast i den så kallade bernstensformationen i Samlandet, en till den äldre tertiär-tiden hörande bildning, under hvilken tid det träd, som lemnat bern- stenen (Pinus succinifer Göpp.) växte. På secundärt aflagrings- ställe kan bernsten förekomma i alla yngre formationer och är verkligen bekant från flera af dem. Så har bernsten anträffats t. ex. i brunkolsformationen i norra Tyskland!) och tillsamman med stenkol och brunkol vid Atanekerdluk m. fl. ställen pa Grönland ?) i miocenformationen®?). I de lösa jordlagren (dilu- vium och alluvium) anträffas bernsten ofta, sa t. ex. vid Öster- sjöns södra kust *) och vid den östra åtminstone upp till Hel- singfors 5), samt vid danska, tyska och holländska kusterna af Nordsjön 6). Pa alla dessa kuststräckor uppkastas dessutom bernsten af hafvet och så är äfven förhållandet längs Sibiriens och Kamschatkas kuster”). Åfven från flera andra ställen upp- 1) C. F. NAUMANN: Lehrbuch der Geognosie, III, p. 199. 2) Rınk: Grönland, geographisk og statistisk beskrevet, I, p. 168; II, p. 210. 3) Horr: Om Alderen af de i Grönland optradende geognostiske formationer og om Forekomsten af nogle Malme i Sydgrönland, p. 7; separataftryck af Förhandlingar vid de Skandinaviska Naturforskarnas möte i Stockholm. 4) Borr: Geognosie der deutschen OÖstseeländer. p. 152. GIRARD: Die Norddeutsche Ebene, p. 95. MIDDENDORFF: Petermans Geographische Mittheilungen 1866, p. 309. Starıng: De Bodem van Nederland, II; p. 80. Harrıng: Het Eiland Urk, 2:de Deel der Verhandelingen nitgegeven door de Commissie voor de Geologische Beschrijving en Kaart van Nederland, p. 165. ) MIDDENDORFF: a. st. 5 — 6 — = LUNDGREN, OM BERNSTEN 1 HALLAND. 301 sifves bernsten förekomma. Hvad beträffar bernstens förekomst inom Sverige så angifver LINNÉ !), att dylik finnes i flygsanden samt uppkastas af hafvet på kusten af Skåne förnämligast vid Åhus, Raflunda, Trelleborg och Falsterbo, äfvensom han anför att bernsten finnes i en lergraf 3 alnar under jorden vid Södra Börringe by nära Börringesjön. Senare författare ?) omnämner såsom fyndort för bernsten i Sverige Skånes södra kust. Så vida icke den af hafvet på kusten uppkastade bernste- nen genast bortplockades, skulle derföre alltjemt bernstensförande lager bilda sig. Dylika kunna dock, såsom ZADDACH?) påpekat, svårligen ega långvarigt bestand på en fullkomligt öppen kust, enär hafvet snart förstör hvad det nyss förut bildat... Men om t. ex. bernsten uppkastades i de fördjupningar, som ofta finnas längs kusten och hvilka endast tidtals nås af vågorna, så kunde på detta sätt »bernstensnästen» lätt bildas och på detta sätt finnes bernstenen ofta i diluviet. Samme författare har äfven beskrifvit ?) förekomsten af bernsten vid Steegen nära Danzig, hvarest bernstensstycken, fragmenter af träd, land- och sötvat- tensväxter samt en torflik massa funnits innesluten i sand och han anser bernstenen från hafvet uppkastad i en fördjupning, hvarest sött vatten funnits, så att bernstenen blifvit blandad med de vexter som förut funnits der, hvarpa slutligen alltsam- man öfverhöljts med sand. Dessa förhållanden vid Steegen erinra i sa hög grad om de vid Fyllinge förekommande, att, om den af ZADDACH gifna förklaringen för bernstenens förekomst i en sötvattensbildning pa det förra stället är sann, denna för- klaring äfven torde kunna användas för bernstenens förekomst vid Fyllinge. Då emellertid bernsten förekommer öfverallt pa preussiska kusten, så är, så vidt jag kunnat finna, utom vid Fyllinge bernsten ej anträffad på Sveriges vestra kust. GE ner Skanska, Resa, p. IX, 125, m. fl. 2) IR | Erpmann: Lärobok i Mineralogien, p. 379. SJÖGREN: Lärobok i Mineralogi. p. 200. Schriften der Königlichen Physikalischen Okenomischen Gesellschaft zu Kö- 0%) nigsberg. Zehnter Jahrgang, 1869, p. 4. Do Bio Dh Ob 303 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 2. Stockholm. Om arsenikens sulfurer och deras föreningar. AfL. F. Nirson. [Meddeladt den 11 Januari 1871]. Efterföljande uppsats har för afsigt att lemna en i största korthet sammanfattad redogörelse för en undersökning öfver ar- senikens sulfurer och deras föreningar, hvaröfver en utförligare afhandling kommer att inflyta uti Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar för innevarande år. I Arseniksulfur. As S21). 1. Försök att på artificiel väg framställa denna förening enligt BERZELII förfaringssätt genom upphettning af 2 As 0? +7 S —2AsS?+3S0? uti ett vanligt destillationskärl (Lehrb. d. Ch. 1856. 2, p. 268), lemnade rubinröda till rödbruna eller ända till svarta glasiga produkter med en svafvelhalt varierande mellan 42,94 och 37,60 proc. (As S? fordrar 29,91 proc.). Härvid för- fiystigades nemligen As OÖ? utan att lida inverkan af svaflet. Verkställdes deremot upphettningen sa, att detta icke blef fallet (hvilket lät sig göra uti ett pa flera ställen till kulor utbläst slasrör, deruti den smälta massan drefs från ena kulan till den andra sa länge SO? var inblandad uti den modererade ström af kolsyra, som leddes genom apparaten), sa erhölls en vacker och grofkristallinisk bisulfur; men metoden är serdeles besvärlig och användbar endast för små qvantiteters beredning. 2. Vid dessa destillationsförsök afsatte sig 1 rörets för- trängningar ett svartaktigt anflog. Detta föranledde några för- !) Här använda beteckningssätt refererar sig till vattenformeln HO, då H =1. 304 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sök på anfördt sätt (1) öfver As O3 förhållande vid glödgning tillsammans med As S?, hvilka medförde full visshet derom att anfloget utgjordes af arsenik, enär härvid metallen utan svårig- het reducerades. Sålunda 3 As S? + 4As 03 =7 As+6S0?. Ar- senikens svafvel och syreföreningar ge följaktligen vid samman- smältning analoga produkter med hvad t. ex. blyets motsvarande föreningar lemna. 3. För att befria en genom sammansmältning af svafvel- rikare föreningar (1) med arsenik erhållen bisulfur från en ge- nom luftens närvaro förorsakad inblandning af AsO?, destillera- des den uti vätgas i den förmodan att endast föroreningen derutaf skulle sönderdelas. Det befanns emellertid att denna förutsätt- ning icke var grundad; da nemligen destillationsförsöket verk- ställdes så att ingen svafvelarsenik fick öfverdestillera utan oupp- hörligen bringas att antaga gasform för att i detta tillstånd åver- kas af en modererad vätgasström, så erhölls, under bildning af HS, på några timmar i en liten reduktionsretort omkring 10 gr. Ås, så fri från svafvel, att dess lösning i salpetersyra efter ut- spädning ej grumlades af Ba €l. Anställda försök visade att äfven As S3 och AsS5 förhålla sig på enahanda sätt till glö- dande vätgas, ehuruväl deras reduktion föregår med större svå- righet. 4. Denna fria svafvelarsenikens reducerbarhet föranledde till försök öfver arseniksvafladt svafvelalkalis förhållande under samma omständigheter. H. RosE uppgifver (Pogg. Ann. (1853) XC 567) att dessa salter vid glödgning uti vätgas icke skola lida någon förändring under det att BERZELIUS tidigare funnit (Årsber. i Chemi 1828, 126) att arsenik reduceras och afsätter sig som spegel. Det var den förres uppgift som lemnade stöd at den förmodan (3) att endast As O3 i den deraf förorenade As S2 skulle vid destillation uti vätgas sönderdelas. Flera för- sök, hvarvid verkligt ovägbara smulor af saltet 3 Na S. As S? + 15 HO inlades uti rör sådant som användes vid BERZELIUS- MARSH:s arsenikprof, visade sammanstämmande riktigheten af NILSON, OM ARSENIKENS SULFURER. 305 BERZELII anförda äsigt, enär dervid en serdeles utmärkt arsenik- spegel erhölls. 5. Under ofvan (1—3) anförda försök visade det sig att, om Ås S?, som i rent tillstånd eger en i hög grad utpreglad kristallisationstendens, sammansmältes vare sig med As O?, As eller högre svafvelarsenik äfven i mycket ringa qvantiter, så förlorar den sin benägenhet att kristallisera. 6. En från SENARMONT (Ann. de ch. et de phys. (3) XXXII, 129) härrörande metod för As S? erhållande, genom AsS? glödgning med surt kolsyradt natron uti tillslutet rör, vann genom anställda försök ingen bekräftelse, enär något annat sublimat än As härvid icke förmärktes, i öfverensstämmelse med hvad H. RosE angifvit (Pogg. Ann. XC, 566). 7. Deremot erhålles lätteligen en fullkomligt ren As S?, om en kokande lösning af kolsyradt alkali försättes med As S?; bi- sulfuren utfaller härvid sasom ett bjert rödgult, kristalliniskt pulver. Längre fram (14, 15) skola de produkter omnämnas, som härvid derjemte uppkomma. i 8. Mot Berzelii uppfattning utaf kokande alkalis inverkan på As S?: 30 As S? + 44 KO = 11 KO, As 0% + 33 KS, As S? + As6 S (Lehrb. d. Ch. 2, 268) har KUHN anmärkt (Arch. d. Pharm. (2) LXXI, 1) att efter denna formel beräknas endast 8,7, da deremot BERZELI försök lemnade 42,3 proc. olöst svart svafvel- arsenik As® S, och visat att lösningen ingalunda innehåller nagon förening af As S? utan salter af As S3 och As O3 samt verkställt några försök, enligt hvilka han slutar till att sönderdelnings- formeln är 3 As S7 — 2 As S3 + As, då sålunda det olösta skulle utgöras af metallisk arsenik. Som KÜHns försök dock serdeles illa öfverensstämma härmed, i det de lemnat en olöst återstod varierande mellan 40 och 25 proc. af använd realgar, under det hans formel kräfver endast 23,36 proc., och redogörelsen för dem i öfrigt är sådan, att den lemnar oss i okunnighet om den rad af noggrannhet och omsorg, hvarmed de blifvit utförda, så [02 fer) fick jag häraf anledning att ånyo upptaga denna fråga till under- 306 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sökning. — Af åtta omsorgsfullt anställda försök gåfvo fyra, uuder hvilka reaktionen fick vara ungefärligen lika länge, värden i olöst arsenik, som variera helt obetydligt å ömse sidor om- kring det af KUHNS reaktionsformel fordrade: medium 23,06 proc.; de öfriga fyra visade att mängden af olöst arsenik aftog med reaktionens tidsutdrägt; alltefter den jemförelsevis kortare eller längre tid As S? fick vara utsatt för alkalits inverkan er- hölls nemligen fråu 17,00 till 11,60 proc. Emellertid var den olösta äterstoden icke i ett enda fall fullkomligt svafvelfri, hvil- ket tvifvelsutan är beroende pa As S? kristalliniska natur, hvar- igenom en inre af akalit oantastad kärna kan qvarblifva; också lemnade en pa torra vägen erhållen, pulveriserad och slammad As S?, ehuru reaktionen fick vara mycket länge, en olöst åter- stod med 9,65 proc. svafvelhalt, under det denna nedgick ända till 1,10 proc. med användning af en på våta vägen (7) beredd ytterst fint fördelad AsS? och vid ett par qvalitativa försök ända till nästan omärkliga spår. Af. det anförda kan man sluta att: a) Arsenikbisulfur af kokande alkali sönderfaller uti 2 As S3 + As = 3 As S?2. Orsaken till den olösta ätersto- dens förminskning vid långvarigare upphettning ligger deruti att alkalit, såsom serskildt häröfver utförda försök visade, angriper densamma till bildning af arseniksyrligt salt och frigjord vätgas samt till mindre del arsenikalkalimetall. b) BERZELU s. k. svarta svafvelarsenik icke existerar på annat sätt än som en tillfällig blandning af arsenik och svafvelarsenik. 9. I beröring med luft antar As S?, isynnerhet i pulverform, vare sig i torrt tillstand eller under vatten, den gula färg som utmärker As S?. Denua färgförändring befanns vara beroende pa en syrsättning, alldenstund en lösning af kolsyradt natron, hvar- hvaraf den i rent tilistand icke angripes (7) vid öfvermättning med chlorvätesyra afskiljde gul As 53, hvars mängd tilltog vid -NILSON, OM ARSENIKENS SULFURER. 307 inledning af HS. Chlorvätesyra utdrog också As O3. Följakt- ligen ger 34sS?+30 = 2 As S3 + As O3. "10. Då enligt BERZELIUS (Schweig. Journ. XXH, 274) nativ As S? eller realgar alltid håller As O3 och da realgar och auripigment As S? alltid förekomma tillsammans i naturen, det senare i långt mindre mängd än den förra, så synes man, med tillämpning af det (9) anförda, kunna sluta, att auripigmentet är en sekundär produkt, bildad genom luftens oxiderande imfly- telse på den ursprungligare realgarn. Då stuffer af den sist- nämnda efter längre tid i solljuset falla sönder till pulver (QUEN- STEDT Handb. d. Meneralo. 2:te Aufl. 701), så torde förklaringen härtill äfvenledes vara att söka uti den sönderdelning, densam- ma sålunda är underkastad med pulverformig As 83 och As O3 som slutprodukter. ll. Underkastad inverkan af chlor i öfverskott gaf As S? en rödbrun vätska, som vid tillsats af mera As S? dekolorerades under afskiljande af en ljus fällning, som vid uppvärmning för- svann. Vid en temperatur af + 134° öfverdestillerade en vätska af svagt gul färg, som efter förnyad destillation vid något lägre värmegrad blef alldeles vattenklar och utgjordes af ren As ©]3. Af den gulbruna, klibbiga retortaterstoden erhölls vid + 255° ett svafvelgult fast destillat, som var ett af blott ytterst ringa spår arsenik smittadt svafvel. -— Då chlor sålunda utur svafvel- arsenik utlöser As med lemning af svafvel, så torde härigenom ett arsenikhaltigt svafvel kunna befrias från denna förorening. 12. Den rödbruna vätska, som erhölls, då chlor till full mättning fick inverka på As S?, gaf vid upphettning till + 60—70" uti chlorström (för att Sl ej skulle sönderfalla) ett rödbrunt destillat med en svafvelhalt af 20,41 proc. Ur den betydligt ljusare färgade retortåterstoden erhölls vid + 100” ett destillat med 8,50 proc. S och den härvid vunna svagt gulfärgade retort- återstoden höll endast 0,05 proc. S. — H. Rose erhöll genom chlors inverkan pa As S? en rödbrun förening: As CI) + 3 S €l (Pogg. Ann. XLII, 517). Vid + 100° lemnade denna mig ett rödbrunt destillat med en svafvelhalt af 17,06 proc. och en 308 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. retortäterstod, som höll 57,47 proc. €l (As €]? fordrar 58,65 proc.). Då en förening sådan som RosEs skulle hålla 14,29 och S€l 31,09 proc. S, sa visar det sig, att de serskilda här an- förda vätskorna endast voro tillfälliga blandningar af As €]? och S&l; klart är att dessa skola komma att motsvara bestämda kemiska formler, om ©l till full mättning inverkar på As S? — As €l? + 25 Cl, på As S3 = As Cl) + 3 5 €l, på As Sä —= As €l3 + 2 S€l; men någon förening synes icke existera. 13. På grund af hvad här nedan (14, 3) kommer att an- föras måste AsS? frankännas den honom af BERZELIUS tiller- kända förmågan att bilda salter, hvarföre benämningen under- arseniksvaflighet måste från nomenklaturen förvisas. II. Arseniktrisulfid. As S3. 14. En koncentrerad kokande lösning af kolsyradt natron försatt till mättning med AsS? gaf följande produkter under kolsyrans utdrifvande: I) frigjordes vätesvafla; 2) afskiljdes ur den kokande lös- ningen, såsom förut (7) är nämndt, finkristallinisk As S2, och efter dess frånskiljande samt lösningens afsvalning 3) ett vo- luminöst, brunt, amorft ämne, som ännu fuktigt af moderlut med vatten ger ett blodrödt coagulum. Sammansatt enliet formeln NaS.3AsS?+8HO. delar det med analoga föreningar af ka- lium, ammonium m. fl. egenskaper, att ej låta sönderdela sig fullständigt af chlorvätesyra, ej ens efter den ihärdigaste upp- hettning dermed. Detta kermeslika sura arseniksvafliga salt höll BERZELIUS (Vet.-Akad:s Handl. 1825, 295) för att vara en för- ening af arsenik-bisulfur och svafvelnatrium, troligen endast på den grund att »alkali löser den med samma fenomen som real- sar», men han har sjelf visat att As S3 vid upphettning med alkali ger samma reaktion, d. v. s. afskiljer en svartbrun fäll- ning (hvarom mera 15 och 18). Då saltet här i fråga håller As S3, då någon förening af As S? icke bildas vid dennas lös- ning i alkali (8), då någon sådan ej heller uppkommer på andra NILSON, OM ARSENIKENS SULFURER. 309 af BERZELIUS angifna sätt t. ex. vid koncentrering af arsenik- svafliga svafvelalkaliers lösningar (18), vid smältning af arsenik- svafligt svafvelalkali med arsenik (jfr 6) ete., så måste man fränkänna As S? egenskapen af elektronegativ svafvelförening. Ocksa sönderfaller den ju enligt BERZELIUS med svafvelkalium och ger As6S eller riktigare (8) metallisk arsenik, för att der- igenom kunna upptaga svafvel och öfverga i en verklig sulfid och utfaller i fritt tillstånd (7, 14. 2) under sådana omständig- heter att förening med förhandenvarande svafvelmetall borde hafva bildats, om As S? dertill egt förmåga; 4) afsatte sig da lösningen längre tid hölls vid + 70—80° en gulbrun skorpa af små klotformiga kristallgyttringar, innehållande så obetydligt natrium (0,65 proc.) att den måste anses som As S3, hvilken sålunda på detta sätt kan artificielt erhållas kristalliserad; 5) bil- dades, om lösningen inkokades ända derhän att den afsvalnad stelnar, en lefverbrun amorf massa, som, öfverlemnad ät sig sjelf, afsätter följande kristalliserade salter: a) granatröda sexsidiga taflor, som med svårighet och ej utan sönderdelning lösas i vatten och gulna i luften; chlorvätesyra sönderdelar saltet, af- skiljande en gul olöslig förening af sammansättningen As S? O?, en ny oxysulfid af arsenik, som i olikhet med den förut bekanta As S2 03 låter isolera sig; på grund af oxysulfidens samman- sättning och andra analytiska data utgöres saltet af trisulfo- arseniksyradt natron: NaO.2[AsS3 01] +7 HO; b) gula dia- mantglänsande, monokliniska, lättlösliga prismer —= arsenik- svafladt svafvelnatrium 3NaS.AsS5+15H0O; c) ofärgade lättlösliga kristaller af arseniksyradt natron 28a0.H0.AsO° + 14 HO., och d) hvita svärlösliga kristallgrupper af surt kol- syradt natron. 15. Omsättningen, som medför nyssnämnda produkters bild- ning, försiggår på grund af arsenikens sträfvan att öfverga i sitt högsta mättningsstadium, hvilken sålunda icke blott yttrar sig på torra vägen (6) under afskiljande af arsenik, utan ock på våta under afskiljande af As S?, enär den senare ju är olöslig i kolsyradt alkali. Sålunda 3 As S? = 2 As S? + As S5, men den 310 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. härvid bildade As S? löslighet uti pentasulfidsaltet under upp- komst af arseniksvafligt salt, såsom försök visat vara fallet, sätter dock en gräns för reaktionen. Med användning af fritt alkali i stället för kolsyradt måste deremot arsenik falla (jfr 14. 3 och 18); bisulfur kan nemligen då omöjligen afskiljas så- som i alkali löslig under afsats af arsenik (8). Åfven bildnin- gen af det trisulfoarseniksyrade natronet är sannolikt förenadt med afskiljande af arsenikbisulfur, möjligen enligt formeln: 6AsS?+Na0.C0?+4H0—=Na0.2[AsS30?]+4AsS?+4HS + CO? och derjemte af vätesvafla, som äfven frigöres pa grund’af en annan omsättning, da det ursprungligen bildade saltet NaS.AsS? under upphettningen öfvergår uti ofvan (14.3) anförda sura salt, sannolikt: 4 Na S, As S3 + 6 HO = NaS.3As SI + 3KO.AsO3+6HS såsom längre fram (17. 11) konstateras i afseende på motsva- rande kaliumsalt. Det arseniksyrade saltet åter bildas genom det ursprungligare arseniksyrliga saltets syrsättning under vät- gasutveckling. 16. Analoga produkter erhöllos ock vid As S? lösning i KO. 002; under kolsyreutvecklingen 1) frigjordes vätesvafla, 2) afskiljdes As S?, efter hvars aflägsnande lösningen vid afsval- ning stelnade till en gul massa, som efter längre tid flöt sönder till en vattenklar vätska, hvartill 3) ett rödt salt i små klot- runda kristallsyttringar "hade anskjutit af sammansättningen KS.34sS?+2HO; sednare afsatte sig derur 4) skiflika, svar- lösliga, ofärgade kristaller af KO.HO.2C0? och 5) disulfoar- seniksyradt kali KO. As S?0?+2H0O; derjemte fanns i lösnin- gen 6) arseniksvafladt svafvelkalium och 7) arseniksyradt kalı. Da den (2) nämnda gula fasta massan en längre tid fick ligga under alkohol omvandlades den fullständigt uti kristaller af di- sulfoarseniksyradt kali, hvilket salt här uppträder som mosva- righet till det granatröda trisulfoarseniksyrade natron, som ofvan (15) är anfördt. 17. a) Då AsS? till full mätning löses i vätesvaflade sal- ter, sa utdrifver den HS atom för atom och på detta sätt er- NILSON, OM ARSENIKENS SULFURER. 3ll höllos efter afdunstning i lufttomt rum öfver HO.SO? arsenik- svafliga salter af följande sammansättning: KS.AsS? + 5HO (1) "NaS.AsS?+ HO (2) BaS.AsS? + 5HO (3), ett grönt, ett brunt. 2SrS,AsS? + 5HO (4) CaS.AsS? +10HO (5) MsS.AsS? + 5HO (6), alla amorfa utom (5), som kristalliserar i sidenglänsande gula prismer, och flertalet bruna. b) Salterna (1) och (2) sönderfalla, icke fullkomligt in- torkade, med vatten uti ett mera surt salt, gelatinöst blodrödt, och ett mera basisk, som gar i lösning, AKS,AsSSE—=KS.2AsS3 (7) +3KS.2AsS3 (8) 4NaS,AsS3—=NaS.2AsS? (9) +3NaS,2AsS? (10) c) Kokas en vattenlösning af (1) ihärdigt, sa bildas under utveckling af vätesvafla ett rödt salt, identiskt med det 16. 3) anförda: 4KS,AsS? +6HO =KS.3AsS? (11) +3K0.AsS? + 6 HS. d) Vid upphettning med klorvätesyra sönderdelades (3) ofullständigt; återstoden utgjordes af ett surare salt BaS.6 As S3 (12). e) Alla ofvan (1—6) upptagna salter upptagas ofullstän- digt af vatten, att sönderdelning inträder visade sig af calcium- saltets förhållande, som med kallt vatten lemnade en brun åter- stod af CaS.4AsS? + 10 HO (13) och med varmt en gul af CaS.9AsS? + 10 HO (14). 18. Försättes I at. af saltet 17.(1) med 2 at. KS.HS och bringas under luftpumpen, så bortgår vid luftförtunningen all HS och ur lösningen afsätter sig, samtidigt med en svartbrun amorf fällning af As, ett gult ytterst deliqvescent arseniksvafladt salt: 3KS.AsS? + 2 HO (15). Samma förfarande användt på 17. (2) lemnade under så stark temperatursänkning att af- dunstande vatten frös till is arseniksvafladt svafvelnatrium: 312 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 3NaS.AsS> + 13HO (16) i små korta opaka kristaller, med annan vattenhalt än det vid vanlig temp. kristalliserande saltet och arsenik afskiljdes. Orsaken härtill är den redan 15. an- märkta och arseniksvafliga salter af alkalierna med större bashalt än 1 at. existera säkerligen ej i fast form, emedan mer än 1 at. närvarande svafvelalkali öfverför As S? i As S> under afskiljande af As. 19. Vare sig Am S.ES till I, 2 eller 3 at. försättes med l at. AsS?, bildas ett rödt salt: AmS.3AsS? + 4 HO (17), isomorft med motsvarande kaliumsalt (16. (3) och I7. (11), un- der det att vid luftförtunningen vätesvafla bortgar och afdun- stande Am S med den härvid använda svafvelsyrehydratet för- enar sig till Am O.HO.2503. 20. AsS3 ger med 2 at. BaS.HS i lufttomt rum, ett amorft grågrönt salt 2BaS.AsS? +5HO (18), som om det någon tid far ligga i moderluten blir indigoblått (19) med bibe- hållande af sin sammansättning; vid lösningens upphettning ut- faller ett kristalliniskt gulaktigt salt, möjligen 3BaS.AsS? + 2BaS.AsS3 + 6 HO (20) och ur den afsvalnade lösningen an- skjuter efter någon tid i stora, svagt gula diamantglänsande mo- nokliniska prismer, ett dubbelsalt af tri- och pentasulfid 2 Ba S.AsS? + 3BaS.AsS5 + SHO (21). 21. Löst i 3 at. BaS.HS gaf As S? först en ringa mängd stra, platta, Ar ändarna tillspetsade prismer, som i luften fär- gades bruna, af 3BaS.AsS? + 14 HO (22); sednare afsatte samma lösning stora, svagt gula, monokliniska prismer med dia- mantglans af 2BaS.AsS3 + 15 HO. (23). 22. På samma sätt lemnade SrS.HS, närvarande både till 2 och 3 at., endast ett med (23) isomorft salt 2 Sr S. As S? + 15 HO (24). Basrikare, med (22) analogt, salt kunde ej er- hållas rent. 23. Ur en lösning, som för hvarje at. As S? höll 3 at. CaS.HS anskjöt i lufttomt rum tunna, fyrsidiga, svårlösliga prismer med stark perlemoglans af sammansättningen 7CaS. As S3 + 25HO (25), sannolikt under samtidig bildning af (5): NILSON, OM ARSENIKENS SULFURER. 313 3(8CaS.AsS?).=7CaS.AsS?+CaS,AsS?, utan att jag varit i tillfälle konstatera, om så verkligen är fallet. 24. Af magnesium ha på analogt sätt erhållits gula kri- stalliniska salter 2MgS.AsS? + 3 HO (26) och 3 Mg S. As S3 + 9 HO (27). 25. Vidmättning med As S3 ge således vätesvaflade salter under vanliga förhållanden föreningar af allm. formeln RS.AsS3; i lufttomt rum deremot utdrifver As S3 mera HS, så att regel- rätt basrikare, ofta nog utmärkt väl kristalliserande salter: 2RS.AsS? och 3RS.AsS? uppkomma; att svafvelalkali här- ifran gör ett undantag i det härvid pentasulfidsalt under arse- niks afskiljande bildas hafva vi sett (18.) äfvensom att AmS under alla omständigheter ger endast ett surt salt AmS.3AsS3 +4HO. (19.) Anmärkningsvärd är å ena sidan bildningen af det så basrika saltet 7CaS.AsS3 + 25 HO under sådana om- ständigheter att ett 3-basiskt borde hafva uppkommit (25.) och a andra sidan tillvaron af så sura salter som dem af formlerna RS.3AsS3, CaS.4AsS?, BaS.6AsS?, CaS.9AsS?, före- ningar som visa att As S? är utrustad med en serdeles rymlig mätningskapacitet. II. Arsenikpentasulfid. AsS>. 26. För beredande af As S? sönderdelades med chlorväte- syra en utspädd lösning af rent arseniksvafladt svafvelnatrium och för den bortgaende gasens skull företogs dekompositionen i fria luften. Vid detta tillfälle rådde en sträng köld. Efter ur- tvättning med vatten, hvarvid detta starkt opaliserade, löstes den erhållna svaflan icke utan lemning i ammoniak och med kolsyradt alkali gaf den vid upphettning en djupt rödbrun lösning, som af- svalnad ljusnade under fällning af svafvel och slutligen afsatte ett kristalliseradt salt, hvarur chlorväte utvecklade svafvelsyrlighet under afskiljande af en gul fällning. En qvant. bestämning visade att dekompositions-produkten höll 36,77 proc. As och 62,87 proc. S, hvaraf följer att saltets hela svafvelhalt blifvit utfälld, allden- Öfvers. af K. Vet. Akad. Förk., Årg. Pos I INGD: 265 10 314 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. stund dessa värden noggrannt motsvara formeln As S5. Orsaken härtill ligger deruti att ursprungligen ett sulfhydrat 3 HS.AsS? utfallit, som sedermera syrsatts i luften; också visade ett försök, att svaflan, ehuru torkad vid omkr. + 80”, ännu höll HS, enär ett prof efter behandling med en lösning af Cd El tilltog i vigt med 9—10 proc., en vigt-tillökning, som ej på andra villkor kun- nat erhållas, än att förhandenvarande HS omsatt sig med Cd €l Bekräftelse är således vunnen på BERZELI uttalade förmodan, att vid pentasulfidsalternas sönderdelning HS skulle med svaflan utfalla och derigenom ett sulfhydrat lagdt till det enda af denna art förut bekanta neml. ZEISES HS. CS?. 27. Då således en ren As S icke kunde erhållas genom ; köld skeende sönderdelning, så företogs operationen vid koknings- temperatur; äfven härvid fasthöll svaflan envist HS, ty en pro- dukt, som erhölls genom flera timmars kokning med chlorvätesyra af pentasulfidsaltets utspädda lösning och som fullständigt blifvit urtvättad och lagd till torkning på sugpapper, svärtade snart en med blysalt indränkt pappersremsa, som upphängdes tätt öfver densamma. 28. BERZELII anmärkning (Vet.-Akad. Handl: 1825, 272) att AsS5 alltid lemnat nägot svafvel olöst, da den upptages af vätesvafladt salt och FLÜCKIGERS (Jahresber. d. Ch. 1863. 232) att utur 3NaS.AsS5 + 15HO med ätticksyra afskiljd svafla vid lösning i ammoniak äfven gifvit salt af undersvafvelsyrlighet, torde efter hvad ofvan är sagdt förklaras derigenom att till deras försök en af svafvel orenad pentasulfid blifvit använd. (Jfr 32.) 29. Ren erhålles As S5 endast genom ihållande kokning vid dess salters sönderdelning. (27.) För analys torkades en så be- redd svafla vid + 100° i luftbad; den aftog härvid alltjemnt i vigt, hvilket befanns vara beroende på syrsättning, då den be- täckt sig med As O3, afsatt bade i oktoedriska och prismatiska kristaller. Detta har äfven inträffat vid något längvarigare tork- ning af As S3 vid + 100°*) och deu prismatiska As O3 har ofta ”) Både tri- och pentasulfiden låta deremot fullständigt befria sig från vatten v. + 90—95° utan att oxideras, hvilket i analytiskt intresse förtjenar an- märkas. NILSON, "OM ARSENIKENS SULFURER. 315 anskjutit jemte den oktoedriska på det täckande urglaset, hvilket bekräftar SCHEURER KESTNERS (Bull. Soc. Chim. (2) X. 444) äsigt att en langsam kristallisation i atmosfer af SO? utgör ett villkor för As O3 uppträdande i prismatisk form. — Torkades den på nämnda sätt beredda svaflan i lufttomt rum öfver svafvelsyra, så återstod en förening: HO .AsS>., ett hydrat, som sålunda bildats då det ursprungligen fällda sulfhydratet genom ihärdig kokning gick förlustigt om HS, och sannolikt då höll 3 at. HO, af hvilka 2 förlorades vid torkningen. 30. En kokande lösning af 2KO.HO.AsO5 upptar As SS under afskiljande af svafvel; ur lösningen ansköt KO.AsS?0°+ 2 HO i ovanligt stora kristaller. Svafvelfällningen tyder på, att AsS5 härvid sönderfaller i 2S + As S3, enär dess lösning uti 2Na0.HO.AsO? efter svaflets aflägsnande afsatte en brandgul fällning, som vid glödning förflygtigades utan lemning och höll 38 p. ce. svafvel. 31. Äfven en annan omständighet synes vittna derom att i svaflan 2 at. Svafvel äro lösare bundna. Som bekant ger nem- ligen dess ammoniaklösning vid tillsats af Ag O.NO? svart AgS, efter hvars aflägsnande salpetersyra fäller brun 3AgO.As Os. En lösning af saltet 3 NaS.4A4sS?> eller fri AsS5 ger deremot på samma sätt en gul fällning af 3 Ag O.As O3 och någon an- nan färgnyance låter ej förmärka sig, vare sig vätskan neutrali- seras med salpefersyra eller ammoniak. Då fri AsS5 förhåller sig sålunda, kunde man med H. RosE (Pogg. Ann. CVII. 189) vara frestad anse att densamma existerar blott såsom AsS?+2S, om ej dess saltlösningar förhöll sig sammalunda och FUCHS (Zeits. f. amlyt. Ch. I. 189) visat att den låter isolera sig. 32. Som AsS> vid lösning uti vissa vätesvaflade salter (33) ger dubbelsalter af tri- och pentasulfid, så eger man härutinnan ännu ett bevis till de förut anförda, att den lätt sönderfaller i ASS? + 25. 33. Genom ren AsS? lösning i vätesvaflade salter hafva följande föreningar erhållits, städse under afskiljande af något svafvel (28.): a) 3NaS.AsS5+15HO (28); (motsv. kaliumsalt se 18). 316 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. b) 5 Am 5.3 As 5, (29), amof i vatten löslig massa. c) 3BaS.AsS?® + 2BaS.AsS? + 8 HO identiskt med (21) anfördt dubbelsalt. d) 3 Sr S.AsS +2SrS.AsS?-+8HO (30) gul, strå- lig, lättlöst massa. e) 5 Ca S.2 As S5 + 12 HO (31) i form af en gul, lätt- löslig kristallinisk massa. Deremot har ett annat salt 3 Ca S.AsS? + 2 HO (32) erhållits i stora rhomboedrar, då sal- tet Ca S.AsS3 försattes med 2CaS.HS och afdunstades i luftfylldt rum, hvarvid det hade luftens oxiderande inflytelse att tacka för sin uppkomst. f) 5 Mg S2AsS> + 30 HO (32) gult, kristalliniskt, lätt- lösligt. Det synes sålunda som endast undantagsvis 3-basiska salter skulle bildas vid AsS3 lösning uti vätesvaflade salter, enär de flesta ega sammansättningen BRS.2AsS5 och till och med en reduktion till As S3 förekommer i salterna af Ba och Sr. IV. Öfriga uppgifna svafvelföreningar af arsenik. As6S,AsSI18, As SI, 34. Att den s. k. svarta svafvelarseniken icke existerar torde framgå af hvad i det föregaende (8. 14. 15.) blifvit anfördt. 35. BERZELIUS erhöll äfven en svafvelrik förening As S18 (Vet.-Akad. i Handl. 1825. 262), hvars existens torde böra anses mer än tvifvelaktig. Sannolikt utgjordes den af med svafvel blan- dad As S>, alldenstund den bildades genom As S? lösning uti al- koholisk hepar, dervid 3-bas. pentasulfidsalt utföll och efter sprit- lösningens partiela afdunstning, genomdrogs återstoden efter af- svalning med en riklig mängd af ifrågavarande ämne, som alltid höll små qvantiteter svafvelalkali (utdrogs för analyser med HEl), hvilket naturligen berodde derpå att svafvelsaltet, såsom i alkohol icke absolut olösligt, i ringa mängd befunnit sig i lösningen jemte öfverskjutande svafvel, [3 Na S? + As S3 = 3NaS.AsS’ + 105] NILSON, OM ARSENIKENS SULFURER. 317 och efter lösningsmedlets förminskning tillsammans med svafvel. utkristalliserat. 36. . Ätven tillvaron af Küuns As S!0 (anf. st.) torde böra med tvifvel antagas. Han har erhållit den på ett sätt, som torde trotsa hvarje repetition och det kriterium han anför för dess egenskap af sjelfständig förening eger ingen betydelse så länge det ej är visadt att något svafvel deruti ej förekommit i den modifikation, som ej löses i kolsvafla. 37. Sannolikt torde således inga andra sulfurer af arsenik existera än As S?, As S3 och As S>, STOCKHOLM, 1871. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. ee R IRRE Are Öfversigt af K Vetensk Akad. Förhandl. 1871. ! N TARN. L S.Bersgren del. Lith.o.tr. h.Schlachter & Seedorff Stockn Alger från Grönlands inlandis. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 28. 1871. M 3, Onsdagen den 8 Mars. Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens utländske ledamot, Öfverbergsrådet och Professoren JULIUS WEISBACH 1 Freiberg med döden afgått. Hr TORELL redogjorde för de undersökningar af Skånes stenkolsförande formation, hvilka blifvit utförda af de vid Sve- riges geologiska undersökning anställde Hrr A. TÖRNEBOHM och E. ERDMANN. Hr STÅL öfverlemnade dels en af honom sjelf författad uppsats: »Orthoptera qu&sdam africana»*, dels ock en uppsats af Studeranden O. M. REUTER i Helsingfors: »Skandinaviens och Finlands Acanthiider»*. Hr EDLUND meddelade resultaten af några utaf honom och Docenten vid Helsingfors Universitet S. LEMSTRÖM gjorda in- "'duktionsförsök med olika metaller; densamme lemnade en öfver- sigt öfver temperaturförhållandena under denna vinter i jem- förelse med föregående vintrar. Sekreteraren föredrog å författarnes vägnar följande inlem- nade uppsatser: 1:0) »Bidrag till koniska sektionernas theori», af Docenten vid Lunds Universitet A. V. BACKLUND”; 2:0) »Jemförelse mellan de siluriska aflagringarne 1 Dalarne och Vestergötland», af Docenten vid Upsala Universitet J. G. O. LINNARSSON"; 3:0) »Redogörelse för en afvägning mellan Öster- sjön vid Sundsvall och Nordsjön vid Levanger», af Nivellören vid Sveriges geologiska undersökning A. BÖRTZELL*. 320 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. På tillstyrkan af utsedde komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af Docenten vid Upsala Universitet L. F. NILSON inlemnad afhandling: »Om arsenikens sulfurer och deras föreningar». Docenten NILSON, som redan i tre ar inne- haft BERZELIANSKA stipendiet, erhöll, på grund af denna af- handling, prolongation af detta stipendium pa ytterligare två ar. Anmäldes, att den komité, som Akademien i enlighet med stipendii-författningens föreskrift utnämnt för bortgifvande af det BYZANTINSKA resestipendiet under treårsperioden 1871— 1873, dels af hela stipendii-beloppet bildat tre lika stora sti- pendier, motsvarande hvart och ett af dessa tre år, dels ock till stipendiater utsett: för år 1871 Kemisten vid Sveriges geologiska undersökning A. W. CRONQVIST, för ar 1872 Tek- nologen HARALD VON GEGERFELDT, och för ar 1873 Civil- ingeniören ERIK STORCKENFELDT. Den FERNERSKA belöningen för äret beslöt Akademien öfverlemna åt Docenten vid Lunds Universitet A. V. BACKLUND för hans, till införande i hennes Handlingar antagna afhandling: »Om geometriska ytor», och den LINDBLOMSKA belöningen åt Adjunkten vid samma Universitet K. A. HOLMGREN för hans, äfvenledes i Akademiens Handlingar intagna, afhandling: »Elek- triciteten som kosmisk kraft». Till vetenskapliga resor inom landet lemnade Akademien ' följande understöd: åt Läroverksadjunkten i Örebro P. J. HELL- BOM 450 R:dr, för utförande af en resa till Luleå Lappmark i ändamal att studera dervarande lafvegetation; åt läraren vid Skogsinstitutet A. E. HOLMGREN 300 R:dr, för en entomologisk resa till Vestergötland; åt Lektorn vid Christianstads Elemen- tarläroverk L. J. WAHLSTEDT 150 R:dr, för insamling af cha- raceer i södra Sverige; åt Docenten vid Upsala Universitet V. WITTROCK 200 R:dr, för algologiska undersökningar på Gotland och Öland; och åt Fil. Doktorn N. G. W. LAGERSTEDT 200 R:dr, för algologiska studier i Bohuslän. 321 Ärets statsanslag till uppmuntran af skicklighet i förfär- digandet af mathematiska instrumenter beslöt Akademien att fördela lika mellan Instrumentmakarne GUSTAF SÖRENSEN och GUSTAF CARLMAN. Fran Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena hade blifvit öfverlemnade 21 st. meteorologiska dagböcker, förda vid lika många af Sveriges fyrbaksstationer. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Åkademiens Bibliothek. a Från K. Nederländska Regeringen. Flora Batava, Af. 204—210. Från Universitets Observatorium i Upsala. Bulletin météorologique, Vol. 1: 2—6, 2: 6—12. Från Chemical Society i London. Journal, 1870: N:o 1—12. > Från Meteorological Society i London. Proceedings, N:o 45—-50. Frän Literary and Philosophical Society i Hull. Report och proceedings, 1869. Från Societe Philomatique i Paris. Bulletin, T. 4: 6—8; 5—6. Från RB. Comitato Geologico d’Italia i Florens. Bollettino, Vol. 1: N:o 1—12. Från Naturforscher-Verein i Rig. Correspondenzblatt, Jahrg. 18. Denkschrift zur Feier seines 25-jährigen Bestehens. Riga, 1870. 4:o. v. GurzEit, W. Zur Geschichte der Forschungen über die Phos- phorite des mittleren Russlands. Från K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Monatsbericht, 1870: 9—12. 322 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Från Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd 22: 3. Från Universitäts-Sternwarte i Leipzig. Resultate aus den meteorologischen Beobachtungen... in Sachsen, Jahrg. 5. Meteorologische Beobachtungen in Leipzig, 1869. Frän Akademie der Wissenschaften i München. Sitzungsberichte, 1870 Bd 2: 1—2. Från Ferdinandeum für Tirol und Vorarlberg i Innsbruck. Zeitschrift, 3:e Folge H. 1—3, 5—15. - | Från Österreichische Gesellschaft fir Meteorologie i Wien. Zeitschrift, Bd 4. Från Observatorium i Cincinnati, Annual report, 1870. Från Hrr Samson & Wallin i Stockholm. Svenska Jägarförbundets nya Tidskrift, Årg. 8. Från Utgifvarne. Archivio per l’antropologia e la etnologia, publicato da P. MANTE- GAZZA e He Eınzı, Vol. 1: 1. Från Författarne. Norstept, C. F. OÖ. Desmidiacee Brasilienses. Kjeb. 1869. 8:o. ARANGO, A. P. Memoire sur la poisson de Rainette. Paris. 8:0. LEcoMmTE, A. Exposition universelle de 1867: catalogue des produits des colonies Francaises. Paris 1867. 8:0. Sera, Qv. Sulla memoria di G. Struever intitolata Studii sulla mineralogia Italiana. Torino 1869. 8:o. ie Aa Dane 323 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 3. Stockholm. Bidrag till koniska sektionernas theori. Af A. V. BÄCKLUND. [Meddeladt den 8 Mars 1871.] 1, Lemmata. I. — Om mm! och m,m, äro två oändligt 1 nära hvarandra belägna kordor i en ellips och deras skärnings- punkt är ı, samt A och J' äro de med tangenterna i m"och m! MM; parallela diametrarne till ellipsen: så är städse eller = mm; ds I mı ds 02 mı Ty om skärningspunkten mellan mm, och m'm', tecknas 1 med o, erhåller man ur trianglarne mun, och mm’, relationerna: —— mm, ds sin mim, — eller — = ——— ma mi nee ; sin om? SN m'm ds’ sin mım 1 1 1 ; eller ve; m — —:;»; MY : I sin om/;2 Oo och sålunda: RER ds , mı sin om';i om ds’ mh nn om! sin om? Emedan äter o är skärningspunkten mellan tangenterna i m och m’, måste, enligt en bekant egenskap hos koniska sek- .. om 4 . « ep Oo tionerna, — =, > genom substitution hvaraf den ifragavarande om satsen blir bevisad. 324 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. II. — Om w är centriska anomalien för en punkt på en ellips och 2A är punktens konjugatdiameter i ellipsen, så är bägelementet ds i samma punkt uttryckt genom equationen: ds du Väljas två konjugatdiametrar i ellipsen såsom koordinat- axlar, så är dess equation, och derföre kunna koordinatorna för dess punkter uttryckas genom en vinkel y på det sättet att r=0.simnw, y=b.coswYw. Denna vinkel w är hvad vi beteckna såsom punktens (x, y) centriska anomali. — Vi finna nu, när & är vinkeln emellan de nämda konjugatdiametrarne: ds=V da? + 2 de dy cos © + dy? =V a”. cos ”y — 2 ab sin w cos w cos & + b? sin ”w .dw. Emedan vidare koordinatorna «',y' för en ändpunkt till punktens (x,y) konjugatdiameter äro: ' a ' b N ' . FEI TR eller ® =a.cosw,y=-—-b.siny, sa blir A=N a?. cos ”w — 2 ab sin y cos y cos w + b”. sin ”w; och sålunda ds = A.dw.—H. s. b. Genom de nu anförda två satserna är bevisadt följande theorem: ; Om en korda mm till en ellips rör sig som tangent till en gifven kurva, och w, w' äro de centriska anomalierna för m, m’ samt ı är kordans beröringspunkt med den envelopperade kurvan; så äro variationerna af w och w' förbundna med hvarandra genom relationen: dw mı Ay — ma 2. Gifna äro: en ellips, som hänförd till hufvudaxlarne så- som koordinataxlar framställes genom equationerna: 2=a.cosw, y=b.sin y, hvarest a>b, BÄCKLUND, BIDRAG TILL KONISKA SEKTIONERNAS THEORI. 325 och en med ellipsen koncentrisk cirkel med radien BR, der R) BÄCKLUND, BIDRAG TILL KONISKA SEKTIONERNAS THEORI. 333 sa har hvarje tredje konisk sektion C, inskrifven i den af de gemensamma tangenterna för A och B bildade fyrhörningen, en egqvation af formen: u 2 1 Ten | Definieras anomalierna @, w genom equationerna i art. 1: =a.sngy, «=a,sinwy, hvarest ©, x' betyda abscissorna för m och m’; sa blir enligt det nyss gifna theoremet: dp _ me a (10) a -=v. VÅ. m'ı ba 1—4 1l- —— » sin 2. by — db? a a? — ha? Här aterstår bestämningen af värdet för konstanten v. — I allmänhet, om f=0, f = o äro equationerna för A, B och f—yY = 0 är equationen för den koniska sektion som i deras knippa går genom skärningspunkten o mellan tangenterna i m och m’, och £ (a), gq (b) betyda resultaterna af substitutionerna i f och q af koordinatorna för ellipsernas A, D centra: är Til) a Sr RAR ak; Nn. (11) v © I förevarande fall skrifva Vil == Ei — loch Di a, + SA, samt antaga c vara ordinatan für en ee Arla koniska sektionen C och y-axeln. Vi finna då tangentparet till Ai dess skärningspunkter med sektionens C tangent y = c hafva till equation: a? (b? — c?) 9 0 c Boge FT dne ea och tangentparet till 5 i dess SS med samma linie: xt (d,” är ka c?) 9 c? ———— — Ina —l=0s Ca 2 r Häraf finna vi lätt att a AD SO gar ih a an genom de båda tangentparens skärningspunkter när ÅRET ea | —— | ; a b? — Ab}? Nu se vi af equationen för C att 2 =—— "> som substitue- 1—4 334 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ’ te radt i den förra equationen lemnar oss 4’ = EN Salunda er- häller man enligt (11): | Equationen (10) öfvergår härmed i den följande: d (een h 22 RS ENN ONE hy oc LSE NER ökdmnk dv VI FR sin wp b,? — b? a? — ka, Härmed är enligt art. (2) följande sats bevisad: aa Om A, B äro två koncentriska ellipser, hvilkas equationer, hänförda till deras gemensamma system konjugatdiametrar, äro 2=a.nQ, y=6.cosg och SLS Why y= b,.cosw, samt a, m, äro två punkter på den första ellipsen med anoma- lierna 0, > och m,, m, äro två punkter på den andra ellipsen med anomalierna W,, Ws; om vidare kordorna am, och m, m; äro tangenter till en och samma koniska sektion, inskrifven i den af de gemensamma tangenterna för A och B bildade fyrhörningen, och & är halfva diametern längs x-axeln för denna sektion: så är: ur 2 COS W,= COS (Pp, COS Y,+ Sin pj sin W,. Vi- u) : sin ”W,.”) Skulle a vara lika med a, så blir i equationen (12) k=1, och sålunda: y w FK RR = RSA 5 cos p n cos u 7 1 bd 1 logeotang = ler g) = logeotang ee ea y) + konst. Hvilket bevisar: Om 4, B, C äro tre koncentriska koniska sektioner, med hvarandra hafvande en dubbel kontakt längs en diameter med läng- ") Härvid är dock förutsatt om punkternas mo, m, inbördes lägen, att, om kordan m, m, rullar utåt den tredje koniska sektionen så att m, beskrifver bågen mja på ellipsen A, punkten m, skall beskrifva bågen m,mo på ellipsen B; dessutom måste, under kordans rullning, dess beröringspunkt med den tredje koniska sektionen förblifva emellan kordans ändpunkter 2n,, mo. BACKLUND, BIDRAG TILL KONISKA SEKTIONERNAS THEORI. 335 den 2a; om denna diameter väljes till x-awel och dess konjugat- diameter till y-awel, samt m, m’ äro två punkter på A, B, hvilkas anomalier p, W äro uttryckta genom punkternas lineära abscissor på det sättet att «—=a.cosp, X" —=q.cosw: så måste, när linien mm! rullar utåt C: 1 1 tang > g:tang YE konst. 3. Emedan tre konfokala ellipser äro koniska sektioner inskrifna i samma fyrhörning, gäller den allmännare satsen i föregående artikel äfven för dem. — Vi se att om deras equa- tioner äro: 2=4a.smg, y=b.cos q; N a — 4,.sin V, NZ Y b’— A,.cosw; equationen (12) nu erhaller följande uttryck: PU gg Vi = - sin n = a? —4 4 ESR IR TA en, & - sin ”y om ÅA, A' utmärka ee i den tredje ellipsen till de med m, m' homologa (4) punkterna på densamma. Häraf bå sluta vi (3): Om A, B, C äro tre konfokala ellipser och m, m’ äro två » D 7% ’ punkter på A och B, hvilkas sammanbindningslinie tangerar C, samt u, w äro de med dem homologa punkterna på denna sed- nare; så beskrifver, när linien mm! rullar utåt C, polen respektive C till kordan uw en ny konfokal ellips. 9. Betraktelserna i art. (7) kunna genom homografiska transformationens principer generaliseras för tre koniska sek- tioner hvilka som heldst inskrifna i samma fyrhörning. — Innan vi öfvergå till densamma, erinra vi om följande allmänna egen- skap för tre koniska sektioner, som hafva fyra tangenter gemen- samma. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 38. N:o 3. 2 356 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. »Om 4’, B', C' äro tre koniska sektioner inskrifna i en yrhörning, till hvilken S och $' äro två motstående hörn, så har linien SS’ en och samma punkt o såsom pol respektive A', B', C' och samma linie skär derföre A', B', C' i punktpar som med hvarandrn bilda en involution (CHASLES, Traité des sections coniques pagg. 230, 241). Äro 0, 0" denna involutions dubbelpunkter, sa är triangeln 00’0” en konjugattriangel i afse- ende på samtliga A', B', C'» Bilda vi nu en figur homografisk med den i (7) betraktade samt kalla de koniska sektioner, som motsvara A, B, C, för A', B', C', så finna vi att linien oändligt långt borta i den första figuren motsvara i den andra figuren en linie sådan som SS’ (eller 0'0”), att det gemensamma centrum för A, B, C mot- svarar punkten o, och att de gemensamma konjugatdiametrarne 2, y motsvara räta linierna 00', 00". Vidare: är m’ den punkt i den andra figuren, som motsvarar i den första figuren punkten m, hvars koordinater respektive det i (7) betraktade axelsystemet äro x, y; så Se vi att, om x' utmärker förhållandet emellan perpendiklarne från m’ mot 00", MOR a r EINE hvarest 2 är konstant, oberoende af punktens m läge. Dermed blir för en skärningspunkt emellan A’ och linien oo': Se Utmärka vi med y' förhållandet emellan perpendiklarne från m’ mot oo', 00"; så är y-hy: hvarest w är konstant; — och för en skärningspunkt emellan A' och oo": b=ub. Vi erhålla sålunda: (Ders era “=” oh a a a b b BÄCKLUND, BIDRAG TILL KONISKA SEKTIONERNAS THEORI. 337 Equationen för koniska sektionen 4’ är dermed: D eine er + (SE I. — Equationen för Bi, respektive triangeln 00’ 0", finner man pa samma sätt vara: PN "N2 ER aa ba och här består, enligt hvad förut är nämndt, emellan storheterna a, b; a, 5, i art. (7) och de motsvarande a, b'; a,', b,' följande relationer: b b mem och Er N ehe a, & Dy 1 En vinkel q', definierad genom equationerna: @—=d.sing, y' =D cos q', bestämmer enligt equ. (14) en punkt på A’. Vi kalla densamma för punktens (w, y') anomali, respektive triangeln oo'o", och finna då af (13) att anomalien q' för en punkt m’ på A’ är lika med centriska anomalien q (art. 7) för motsvarande punkt m. Häraf följer att den equation, som gäller för den transfor- merade figuren, motsvarande equationen (12) skall ur denna erhållas genom att utbyta q&, w mot anomalierna q', respek- tive triangeln oo'o” och genom att för — D - skrifva - ; > respektive. [NE TE Så framgar slutligen: Om A, B äro två koniska sektioner, hvilkas equationer, hänförda till en gemensam konjugattriangel 00'0", äro: x=2a. sin fp, y=b.cosy och 2=4,sinW, y=b,.cosy; — x varande förhållandet emellan perpendiklarne från punkten (x, y) mot sidorna 60",0'0"; y åter förhållandet emellan perpendiklarne från samma punkt mot 00' och 0'0" —; om a, m, äro två punkter på den första koniska sektionen med anomalierna 0, @,, och m,, m, äro två punkter på den andra med anomalierna W,, W, samt ‚kordorna am, och m, m; tangera..en konisk sektion inskrifven i den af de gemensamma tamgenterna-för de två gifna bildade 338 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKÄD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Fyrhörningen, och equationen för denna sektion, respektive 00'0", är: ” 2 2 ey a ee så måste, under samma förutsättningar som i (7) om punkternas m inbördes lägen: $ SE FÜR) 0 COS W, = COS Pp, COS W, + Sin pj sin W,. Vi meg) Y,- Åfvenså erhåller man: Om A, B, C äro tre koniska sektioner, som med hvarandra hafva en dubbel kontakt; om o" är beröringskordans pol och 0, & äro konjugatharmoniska 1 afseende på beröringspunkterna, samt — a, y hafvande samma betydelse som i förra satsen — för punkterna på A man har ä&=2a. cos p, för punkterna på B åter x=2a . cos W; samt m, m' äro punkter på A och B respek- tive med anomalierna.p, W; så måste när mm' rullar utät C: 1 al tang 3 p: tang — w = konst. 339 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 3. Stockholm. Jemförelse mellan de Siluriska aflagringarna i Dalarne och i Vestergötland. Af J.G. O. LINNARSSON. [Meddeladt den 8 Mars 1871.] Den Siluriska lagerserien i Dalarne har af olika författare blifvit pa mycket olika sätt uppfattad. Lagrens rubbade läge gjorde det svårt att nöjaktigt utreda deras förhållande till hvar- andra, så länge man saknade en närmare kännedom om de mot- svarande bildningarne i andra trakter och om de organiska lem- ningar, som utmärka de särskilda etagerna. HISINGER och MUR- CHISON lyckades derför ej att utreda lagerföljden. I ANGELINS Palzontologia Scandinavica finner man antydningar till en rikti- gare uppfattning, grundad på ett tillbörligt beaktande af de orga- niska lemningarna. En mera detaljerad redogörelse för lager- serien, stödd på såväl profiler som palsontologiska iakttagel- ser lemnades först af TÖRNQVIST !), och hans arbeten äro så- ledes de enda, som kunna läggas till grund för en jemförelse. TÖRNQUIST uppställer tre siluriska hufvudlager, af hvilka de båda lägre hvartdera indelas i två afdelningar. Hvarje hufvudlager be- traktas såsom motsvarande en af ANGELINS regioner. Såväl huf- vudlagren som deras underafdelningar begränsas i de båda om- 1) Om lagerföljden i Dalarnes undersiluriska bildningar. Lund 1867. — Geo- logiska iakttagelser öfver den kambriska och siluriska lagföljden i Siljans- trakten. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1871. — För korthetens skull betecknas dessa båda afhandlingar i det följande med TÖRNQVIST I och Törnevıst II. 340 ÖFVERSIGT AF’K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. nämnda arbetena pa samma sätt; endast benämningarna hafva i det senare delvis förändrats. Följande sammanställning angifver först lagrens äldre benämningar, sedan de nyare, och slutligen det förhällande, hvari de antagits sta till ANGELINS regioner. 3. Krinoidkalk Leptenakalk Reg. DE. Harparum. 2b. Skiffer med härda bollar Sferoidskiffer) ; 2a. Graptolitkalk Cementkalk| 2. Lunuckomn 1b. Cystidekalk Cystidekalk la. Ortocerkalk a » © Asaphorum. Inom de fossilförande bildningarna i Vestergötland har jag!), hufvudsakligen i öfverensstämmelse med ANGELINS regionindelning, ansett nio hufvudlager böra uppställas: 9. Öfre Graptolithskiffer, 8. Brachiopodskiffer, 7. Trinueleidskiffer, 6. Beyrichiakalk, 5. Orthoceratitkalk, 4. Undre Graptolithskiffer, 3. Ceratopygekalk. 3. Olenidskifer, 1. Fucoidsandsten. Af dessa lager äro de båda lägsta Cambriska. De två närmast. följande, som börja den undersiluriska serien, äro ej synnerligen betydande och synas sakna motsvarigheter i Dalarne. Först med det femte, Orthoceratitkalken, börjar en följd af lager, till hvilka man har att söka eqvivalenter inom Dalarnes Siluriska område. Att kunna med noggrannhet bestämma förhållandet mellan Dalarnes och Vestergötlands lager är sa mycket vigtigare, som de senare af ANGELIN tagits till hufvudsaklig utgångspunkt vid den systematiska anordningen af Sveriges och Norges hela Silur- formation. Med tillhjelp blott af beskrifningar blir utredandet af sådana frågor ofta omöjligt, isynnerhet derför att en jakttagare ') Bidrag till Vestergötlands Geologi. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1868. — Om Vestergötlands Cambriska och Siluriska aflagringar. K. Vet.-Akad. Handl. 1869. LINNARSSON, SILUR. AFLAGR. I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 341 deis sammanslär afdelningar, som särskiljas af en annan, dels för- lägger gränserna på andra ställen. Så hade äfven i ifragavarande fall inträffat, och jag hade derför länge ansett det önskligt att genom ett besök på platsen få tillfälle att utröna, i hvad mon den lagerindelning, som förhållandena i Vestergötland synts för- anleda, kunde genomföras i Dalarne. Då jag under sistlidne som- mar tillbragte ett par veckor 1 Dalarne för att anställa palaon- tologiska undersökningar och insamlingar för Geolugiska Byräns räkning, gingo mina bemödanden hufvudsakligen ut på att skaffa materialier till besvarandet af denna fråga. De underlättades i väsentlig mon derigenom, att Herr M. STOLPE, som förut, i sin egenskap af tjensteman vid Sveriges Geologiska Undersökning, företagit omfattande undersökningar öfver de geognostiska förhål- landena i dessa trakter, meddelat mig noggranna upplysningar om de vigtigaste profilerna, så att tid ej behöfde ödas med att upp- söka nya sådana. Att undersöka alla genomskärningar och göra en någorlunda fullständig insamling af försteningar skulle kräft en vida längre tid, än jag nu kunde anslå härtill. Jag hann endast att besöka den östra delen af området. Det som iakttogs på den genomresta sträckan var dock i de flesta fall tillräckligt för det närmast föresatta ändamålet. TÖRNQVISTS Ortocerkalk, la, är tydligen eqvivalent med Orthoceratitkalken i Vestergötland.. Lagringsförhallandena äro olika, i det att kalken i Dalarne hvilar pa granit eller förstenings- lös sandsten, medan han 1 Vestergötland hvilar på alunskiffer med Oleni eller på lerskiffer med Graptolither. I afseende på berg- artens beskaffenhet och de organiska lemningarna råder deremot en stor öfverensstämmelse. I Dalarne liksom i Vestergötland hafva olika delar af lagret olika färg och till en del olika förste- vingar. Sjelfva gränsen mellan Ortocerkalken och graniten såg jag blott på ett enda ställe, straxt norr om Vikarbyn, vid vägen till Röjeråsen. Kalken var der grå med små svarta eller grön- aktiga korn, sannolikt af glaukonit, och liknade således den läg- sta delen af Falbygdens Örthoceratitkalk, hvilken äfven innehål- ler dylika korn. Den enda förstening jag fann 1 honom var en 342 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Orthis. En art af detta slägte är äfven den allmännaste förste- ningen i den lägsta Orthoceratitkalken i Vestergötland. Deras möjliga identitet kan jag ej afgöra, da jag för tillfället icke har något exemplar af den senare tillhands. Pä denna lägsta kalk, som har en helt ringa mäktighet, följer den vanliga röda och graa Orthoceratitkalken, hvilken man finner i dagen äfven på en mängd andra ställen. Den röda innehåller hufvudsakligen Orthocerer, till största delen identiska med arter, som ymnigt förekomma i den röda Orthoceratitkalken i Vestergötland, såsom ©. trochleare His., O. commune Wahlenb. och ©. centrale His. För öfrigt fann jag blott Asaphider och Lituiter. Den gråa kalken synes mest till- höra lagrets öfre del. Vid Vikarbyn hade han brutits, och några upptagna stycken, som lago qvar, irnehöllo temligen talrika för- steningar, såsom Illenus erassicanda Wahlenb., Asaphus raniceps Dalm., Megalaspis gigas Ang., Orthocerer, såväl vayinata som re- gularia, Bellerophon sp., Hyolithus sp., Euomphalus qualteriatus, Schloth., Orthides, Rhrmchonella nucella Dalm. och ett litet frag- ment af en Graptolith, sannolikt Phyllograptus. Större delen af dessa försteningar återfinnas antingen i Vestergötlands Orthocera- titkalk eller i de motsvarande aflagringarna i Östergötland. Mol- luskerna, med undantag af Cephalopoderna, uppträda äfven i Ve- stergötland företrädesvis i den gråa kalken. Cystidékalken, 1b, och dess förhållande till de angränsande lagren studeras. bäst vid Fjecka, nedom qvarnarne Om man der följer ån nedåt kommer man från Ortocerkalken till allt yngre lager. Cystidekalken är grå med gröna, leriga aflossningar. De försteningar jag här fann voro Asaphus raniceps, Illenus limbatus Linsn (sannolikt identisk med /. glaber KJERULF), Chasmops conicophthalmus Boeck. Leptene, Bechinospherites aurantium Gyl., Caryocystites granatum Wahlenb., Chetetes petropolitanus Pander m. fl. Vid gränsen till TÖRNQVISTS Cementkalk fann jag Zehi- nospherites aurantium och Chetetes petropolitanus tillsammans med Remopleurides sp., Diplograpsns sp. och ett litet fragment af en Asaphid. Vid Furudal innehöll Oystidekalken, utom at- skilliga af de nimnda försteningarna, Ptychopyge sp. (efr P. gla- LINNARSSON, SILUR. AFLAGR. I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 343 drata Ang.), MNileus Armadillo Dalm., Beyrichia costata Linsn, Primitia strangulata Salt., Orthoceras sp. af gruppen regularia, Strophomena sp. 0. s. v. Vid Vikarbyn fann jag Echinospherites aurantium, . Caryocystites granatum, Chetetes petropolitanus, Di- plograpsus sp. och Illenus sp. — Bland dessa försteningar före- komma /llenus limbatus, Chasmops conicophthalmus, Nieus Ar- madhıllo, Beyrichia costata, Primitia strangulata och Echinosphe- rites aurantium äfven i Vestergötland. Nästan alla uppträda de der, savidt kändt är, först i Beyrichiakalken; endast Nileus Ar- madillo tillhör Orthoceratitkalken. Asaphus raniceps, som jag ej med säkerhet funnit i Vestergötland, förekommer i Östergötlands Orthoceratitkalkt). Cystidekalkens Brachiopoder och Graptolither erhöllos ej i med säkerhet bestämbara exemplar, men de likna mest Beyrichiakalkens. Jag tvekar derföre ej att ställa Oystide- kalken närmast Beyrichiakalken, om ocksa en eller annan af dess försteningar 1 vissa trakter förekommer i Orthoceratitkalken. Bland de kalkaflagringar i Vestergötland, som jag hänfört till Orthocera- titkalken, är »lefverstenen» på Kinnekulle ?) den enda, som visar någon större likhet med Cystidékalken. Med undantag af Nileus Armadillo har jag dock icke funnit någon förstening, som med säkerhet är gemensam för dem båda. En Cystidé, som temligen ymnigt förekommer i »lefverstenen», är måhända Zechinospherites aurantium, men de exemplar jag funnit tillåta ej någon artbe- stämning. Åfven de lemningar af Orthocerer och andra Mollus- ker, som träffas i »lefverstenen» äro vanligen så otydliga, att en identifiering ej är möjlig. I petrografiskt afseende företer »lefver- stenen» ett visst närmande både till Beyrichiakalken och Cystide- kalken, mest dock till den senare. Åt afdelningen 2a, Graptolitkalk eller Cementkalk med Tri- nucleusskifer, har TÖRNQVIST gifvit en så stor omfattning, att jag !) TÖRNQVIST uppgifver dessutom från Cystidékalken Asaphus expansus Dalm. och Spheronites pomum Gyll., af hvilka den förre ymnigt förekommer i Östergötlands, den senare i Vestergötlands Orthoceratitkalk. Jag fann ingen- dera i Dalarne. ?) Jfr LINNARSSON, Vesterg. Cambr. o. Sil. aflagr., sid. 32. 344 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. före mitt besök i Dalarne ej kunde bilda mig nagon bestämd asigt om dess förhällande till Vestergötlands lager. I förteckningarna öfver dess försteningar upptagas tillsammans arter, som i Vester- götland tillhöra vidt skiljda lager. Man skulle pa grund häraf kunna förmoda, att faunor, som i andra trakter tillhöra olika &ta- ger, i Dalarne äro blandade med hvarandra, ett förhållande, som TÖRNQVIST väl finner förvånande. men dock antager verkligen ega rum. Mina iakttagelser på stället stämde icke öfverens med denna uppfattning, De gåfvo tvärtom vid handen, att Cement- kalken innehåller flera, från hvarandra väl begränsade, successiva faunor. Åfven bergartens beskaffenhet är vid olika nivaer helt olika. Man kan derför såväl pa petrografiska som paleontolo- giska grunder särskilja flera afdelningar, som hittills delvis varit förbisedda eller förvexlade med hvarandra. Någon fullständig ge- nomskärning af hela lagret — eller snarare den serie af lager, som sammanförts under benämningen Cementkalk — finnes, så- vidt jag känner, icke. Åfven genom kombinerande af alla för mig bekanta genomskärningar låter det sig ej göra att sammanlänka alla afdelningarna. De luckor, som ännu återstå att fylla, kunna dock ej vara betydliga. Gränsen mellan Cementkalken och Cystidékalken har jag en- dast vid Fjecka haft tillfälle att undersöka. Lagringsförhällan- dena derstädes synas af följande profil:!) Profil vid Fjecka. !) Denna och öfriga profiler äro såtillvida schematiska, att de ej noggrannt an- gifva lagrens relativa mäktighet och stupningsvinklarnes storlek. Då deras ändamål endast är att åskådliggöra lagrens ordningsföljd, har en större nog- srannhet i dessa afseenden ej synts behöflig. LINNARSSON, SILUR. AFLAGR, I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 345 Närmast Cytidekalken, b, ligger en grönaktigt grå kalk, c; vex- lande med tunna hvarf af grön, lös skiffer. Jag fann i denna kalk Phacops macrourus Sjögr., Illenus limbatus Linsn, Illenus n. sp., Bellerophon sp., Pleurotomaria sp., Orthis biforata Schloth. m. fl. arter, Strophomena sp., Cladopora edilis Eichw?, Ptilodie- tya sp. och Chetetes petropolitanus. TÖRNQVIST uppgifver från Graptolitkalken vid Fjecka Trinucleus seticornis His., Remopleu- rides 6-lineatus Ang., Leptena transversalis Dalm., LL. sericea Sil. Syst.?, Z. 9-costata M’Coy, Orthis parva Pand., Spirifer bi- foratus Schl., v. Zyn« Eichw., Chetetes petropolitanus Pand. och Streptelasma cornieulum Hall!) — således till största delen andra arter. Läget och frånvaron af Cystideer utesluter dock alla tvif- vel om, att det är denna kalk, som TÖRNQVIST vid Fjecka be- tecknar som Graptolitkalk (Cementkalk). Den omständigheten att vi gjort sa olika fynd, läter förmoda, att detta lager innehäller en ganska artrik fauna, som förtjenar närmare undersökningar. — Jag har ej sett den lägsta afdelningen af Cementkalken blottad på något annat ställe än Fjecka. Bland de hittills påträffade för- steningarna äterfinnes endast ett mindre antal i Vestergötland. De tillhöra der företrädesvis Beyrichiakalken. För den lägsta Ce- mentkalkens paralleliserande med Beyrichiakalken talar äfven så- väl läget som bergartens beskaffenhet. Gränsen mot Cystidékal- ken synes så i petrografiskt som paleontologiskt afseende vara föga skarp. Man torde derför med skäl kunna sammanslå Cysti- dekalken och den lägsta Cementkalken samt betrakta dem såsom tillsammans eqvivalenta med Vestergötlands Beyrichiakalk. Åt de motsvarande bildningarna i Norge har KJERULF gifvit benäm- ningen Chasmopsregionen. Detta namn är det äldsta och dess- utom särdeles lyckligt valdt, såsom hemtadt från en för dessa lager kanske mer än någon annan karakteristisk slägtform. De ifrågavarande aflagringarna i Dalarne och Vestergötland kunna derför lämpligen benämnas Chasmopskalk. Efter Chasmopskalken följer en spröd, gra kalk, d, mellan hvars hvarf jag ej observerade någon skiffer. Han har ett ore- 1) Törneavıst I, sid. 10. 346 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. digt hopgyttradt utseende, beroende derpa, att den täta hufvud- massan är genomdragen af tunna kalkspatspartier, hvarigenom bergarten stundom får en viss breceie-lik struktur. Jag fann inga: försteningar i honom. Till utseendet liknar han en kalk, som i Vestergötland, isynnerhet pa Billingen och Kinnekulle, förekommer i lägsta delen af Trinucleidskiffern, dock, såvidt jag funnit, ej i omedelbar kontakt med Beyrichiakalken. Med denna kalk sluter den naturliga genomskärningen vid Fjecka. Genom gräfning i den branta abrädden finner man lätt fortsättningen. Först kommer en svart tunnbladig lerskiffer, e, med temligen ymniga försteningar, ehuru ej af synnerligen stort artantal. Samma skiffer, af TÖRNQVIST benämnd Trinucleusskiffer, finnes blottad vid Vikarbyn, Draggåbro och Gulleråsen, öfverallt lätt igenkänlig, isynnerhet på sina organiska lemningar. De all- männaste försteningarna äro Trinucleus seticornis His., Ampyz tetragonus Ang. (=Raphiophorus depressus Ang.!) Calymene sp., Remopleurides radians Barr.?), en Cirrhopod ısannolikt Turrilepas H. WOODWARD®), Orthis argentea His., Leptena sp. » Ätrypa» ni- 1) Vid Vikarbyn fann jag talrika fragment af en Ampyx, som fullkomligt öf- verensstämma med ANGELINS beskrifning och figurer af Raphiophorus de- pressus. En jemförelse med exemplar från Vestergötland af Ampyz tetrago- nus har öfvertygat mig, att dessa supponerade arter äro identiska, och att de skenbara olikheterna endast bero på det olika skick, hvari de blifvit be- varade. Att skalet hos Ampyz tetragonus såväl som hos Raphiophorus de- pressus har intryckta punkter, finner man af genom förvittring rengjorde exemplar. Äfven A. tetragonus har pannans spröt reffladt (den af mig lem- nade figuren — Om Vesterg. Cambr. o. Sil. aflagr., fig. 49 — är i detta afseende felaktig) och hennes bas, då skalet är aflägsnadt, försedd med ett par svaga intryck. Pannans mera breda och platta form hos R. depressus förklaras genom den starka hoptryckningen i den tunnbladiga skiffern. Sä äfven pygidiets olika form. Jemte pygidier som likna ANGELINS figur af R. depressus, fann jag andra, mindre hoptryckta, som fullkomligt öfverensstäm- ma med A. tetragonus från Vestergötland. 2) Jag fann i Dalarne endast fragment. Thorax’ sidolober tyckas vara nägot smalare än hos exemplar från Vestergötland och på BARRANDES figurer. Ett pygidium från Vikarbyn har den andra rachisleden något tillspetsad och sidoloberna alldeles platta, men öfverensstämmer för öfrigt med BARRANDES figurer. 3) Quart. Journ. Geol. Soc., vol. XXI, p. 486. I LINNARSSON, SILUR. AFLAGR. I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 347 tens His. och Diplograpsus pristis His. — Pä Kinnekulle, och san- nolikt äfven på Billingen, betäckes Beyrichiakalken omedelbart af en lös, svart skiffer, i hvilken jag funnit nästan endast nägra fä Brachiopoder af slägtena Orthis, Leptena och Discina(?), liknande dem som förekomma i Dalarnes Trinucleusskiffer. Ofvan denna skiffer ligger en af en Öfvervägande grön färg och med en rikare A IIIIIK Sn nr fauna, bland annat innehållande alla de ofvannämnda Trilobiterna och Diplograpsus pristis. I de öfriga Vestgötabergen är den svarta skiffern nästan utträngd af den gröna. Den svarta och gröna skiffern bilda tillsamman den lägre delen af Vestergötlands Trinucleidskiffer och äro att betrakta som en ungefärlig eqviva- lent till den svarta Trinucleusskiffern i Dalarne.e ANGELIN har, ‚ om också med tvekan, hänfört den sistnämnde (»Schistus argilla- ceus nigrescens, qui ad Draggä alibique in Dalecarlia reperitur») till sin regio Db !), således till samma afdelning som Trinucleid- skiffern i Vestergötland. Att några af hans försteningar uppgif- | vas från regio Da, beror måhända, såsom TÖRNQVIST anmärkt, på tryckfel. Såsom representant för regio Da kan bland Dalarnes lager endast Chasmopskalken betraktas. — TÖRNQVIST uppgifver, att i Dalarnes Trinucleusskiffer tillsammans med Trinueleus seti-- cornis och Rhaphiophorus depressus förekomma icke blott Diplo- grapsus pristis utan äfven Diplograpsus palmeus Barr., Rastrites | peregrinus Barr., Graptolithus priodon Bronn och Graptolithus | convolutus His.,?) således en Graptolithfauna, som i Vestergötland först uppträder i det högsta fossilförande lagret, den öfre Grapto- lithskiffern, och i Böhmen först vid basen af det öfversiluriska sy- stemet, i BARRANDES étage E. Denna uppgift beror måhända pa en förvexling af Trinucleusskiffern med ett annat lager: På alla ställen, der jag hade tillfälle att undersöka Trinucleusskiffern, visade hans fauna samma utseende. Diplograpsus pristis var den enda Graptolith jag fann i honom. Åtskilliga af de öfriga upp- räknade Graptolitherna fann jag deremot i ett yngre lerskifferlager 1) Palzeontologia Scandinavica, p. VI. 2) Törnevist II, sid. 87, 88: 348 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. af nägot liknande utseende, men i detta sägs ingen enda af Tri- nucleusskifferns Trilobiter. Pä andra sidan om den svarta Trinucleusskiffern finner man ett nytt lager af grå kalk, d', liknande det som på profilen be- tecknats med d. Icke heller i detta fann jag här några förste- ningar. Åfven vid Vikarbyn, Draggåbro och Gulleråsen ser man Trinucleusskiffern ligga mellan två lager af grå kalk. De vid Gui- leråsen likna fullkomligt dem vid Fjecka.!) Vid Vikarbyn är kal- kens utseende mindre hopgyttradt och mera närmande sig till Chasmopskalkens; några fragment af försteningar (Proetus sp. och Murchisonia sp.) träffades der sparsamt i honom. — Vid Fjecka fann jag ej något yngre lager än denna kalk. För att lära känna den närmaste fortsättningen af lagerserien måste man taga till hjelp andra genomskärningar. Herr STOLPE hade anvisat mig två sådana, båda vid Gulleråsen. Genom hela Gulleråsens by stryker en långsträckt höjd, bil- dad af siluriska lager. Ungefär i midten af byn, vid »Skräddar Hans» gård, ser man i dess östra sluttning den svarta Trinucleus- skiffern, e, och de honom närmast omgifvande kalklagren, d och d'. blottade, alla stupande omkring 40° mot Öster. Profil i midten af Gulleräsens by. Lagret d öfverlagras af en rödbrun, kalkig skiffer, /, med mycket sparsamma och illa bevarade försteningar. Jag fann i ho- nom Agnostus trinodus Salt., Proetus sp., Illenus sp. och ett par Brachiopoder. Af dessa försteningar är endast Agnostus trinodus !) Herr StorpE fann vid Gulleräsen leder af Crinoidstjelkar på den vittrade ytan «af några kalkstycken. LINNARSSON, SILUR. AFLAGR. I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 349 med säkerhet bekant från Vestergötland, der han har en stor vertikal utbredning. Med stöd endast af de knapphändiga pa- leentologiska iakttagelserna skulle man derför icke kunna paral- lelisera denna skiffer med något visst lager i Vestergötland. Af läget och bergartens beskaffenhet kan man sluta, att han närmast motsvarar den röda Trinucleidskiffern. Härför talar äfven hans stora likhet med ett lager, som jag funnit i Östergötland nära Motala, och hvars öfverensstämmelse med Trinucleidskiffern jag förut påpekat 1). Såväl de vid Gullerasen funna Brachiopoderna som Agnostus trinodus förekomma i det nämnda lagret vid Mo- tala, och bergarten är på båda ställena nästan alldeles densamma. Genom byns nordligaste del, vanligen kallad Sanden, flyter en bäck mot öster. Han har skurit djupt ned i den förutnämnda höjden, och i hans branta södra bädd synas, öster om landsvägen, några af de siluriska lagren, de som i de föregående profilerna betecknats med e, d och f. Åfven här kan man, i anseende till jordtäckning, ej utröna beskaffenheten af det lager, som ligger närmast ofvan den röda, kalkiga skiffern, och en lucka, 9, har derför måst lemnas i profilen. Profil vid Sanden. IVAN NS SÖ ÅN h Något längre ned i sluttningen visar sig en mörkgrå eller svart- aktig lerskiffer, Ah, hufvudsakligen innehållande Graptolither och hoptryckta Orthocerer. Dessa försteningar förekomma i stor mängd, men de som insamlades äro Öfverhufvud ganska otydliga. Graptolitherna synas vara Diplograpsus palmeus Barr., Graptoli- 1) Vesterg. Cambr. o. Sil. Aflagr.,. sid. al; 350 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR, 1871. thus sagittarius His., G. Becki Barr. och @. convolutus His. Af- ven om artbestämningarna till en del måste anses nagot osäkra, hyser jag. pa grund af faunans allmänna karakter, ingen tvekan: ätt betrakta denna skiffer sasom, åtminstone delvis, eqvivalent med Vestergötlands öfre Graptolithskiffer, hvilken han äfven till bergartens beskaffenhet liknar. Jag såg honom icke på något annat ställe i Dalarne, men att han äfven der har en större ut- bredning, kan jag sluta af en samling lerskifferförsteningar, som Herr v. Pastor A. SVEDERUS i Orsa haft godheten tillsända mig, Dessa försteningar äro från två ställen, Kallholn och Enan, båda i Orsa socken. De från Kallholn tillhöra samt och synnerligen den fauna, som utmärker den öfre Graptolithskiffern. De flesta äro Graptolither, bland hvilka Diecranograptus rectangularis M'CoY, Graptolithus convolutus His.? o. @. Becki Barr. Samlingen fran Enan innehäller deremot saväl Trinucleusskifferns Trilobiter, Am- pyx, Trinucleus, Remopleurides, Telephus o. s. v., som den öfre Graptolithskifferns Graptolither, Dieranograptus rectangularis, Ra- strites peregrinus, Graptolithus Becki och @. sagittarius m. fl. De lerskifferstycken i hvilka de ligga äro alla svarta och förete inga synnerligen anmärkningsvärda olikheter. Man skulle derför kunna förmoda, att de alla härstamma från ett och samma lager. Detta strider emellertid mot allt hvad jag haft tillfälle att iakt- taga såväl i Dalarne som i andra trakter, ock jag måste derför antaga, att vid Enån liksom vid Gulleråsen uppträda två olika lerskifferlager, Trinucleusskiffer och öfre Graptolitskiffer. Dessa två lager hafva sedan gammalt förvexlats, men för den riktiga uppfattningen af Dalarnes lagerserie, är det af stor vigt att sär- skilja dem. Båda hafva tydliga motsvarigheter i Böhmen. Nä- stan alla Trinucleusskifferns Trilobiter förekomma i Barrandes etage Dd5 eller ersättas der af mycket närstående arter. Re- mopleurides radians Barr. och Telephus fractus Barr. förekomma i Dalarne såväl som i Böhmen, Ampyx tetragonus Ang. torde knappast vara skiljd från A. Portlocki Barr. och Trinucleus seti- cornis His. står ganska nära 7. Bucklandi Barr. Den öfre Graptolithskifferns Graptolither återfinnas till största delen i BAR- LINNARSSON, SILUR. AFLAGR. I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 351 randes etage E, i hvilken en helt annan Trilobitfauna, än den som utmärker Trinucleusskiffern, uppträder. — För fyllandet af luckan mellan den röda skiffern f och graptolithskiffern Ah gifva de genomskärningar jag undersökt ingen ledning. I betraktande af den stora öfverensstämmelse med Vestergötlands lager, som i öf- rigt visar sig, kan man förmoda, att ett lager motsvarande Bra- chiopodskiffern här förefinnes under jordtäckningen. I bäcken fann jag några lösa stycken af grå kalk, innehållande en -bägar- korall samt crinoidstjelkar. Då denna kalk ej fullt liknar någon, som jag känner från de öfriga lagren, skulle det gissningsvis kunna antagas, att han haft sin plats vid g9'). Vid Enån skall man mahända lättare kunna vinna upplysningar om denna del af lager- serien. Ännu återstår att omnämna en afdelning — den yngsta --: af TÖRNQVISTS Cementkalk, som jag sett blottad endast på ett ställe, vid Stygforsen nära Boda. Der uppträda, utom sandsten, dels en kalk, som vexlar med tunna skifferhvarf och af TÖRN- QVIST hänförts till Cementkalken, dels en lös, grönaktig skiffer med hårda, lins- eller klotformiga konkretioner, TÖRNQVISTS Sferoidskiffer. Hvad deras lagringsförhållanden angår får jag hänvisa till TÖRNQVISTS utförliga beskrifningar och profiler. Kalk- lagret är fattigt på organiska lemningar. Inuti sjelfva kalkste- narne träffas knappast några försteningar; på ytorna och i skif- ferhvarfven fann jag Graptolithus priodon Bronn och convolutus His., Euomphalus sp., Arethusina sp. och en liten Brachiopod. TÖRNQVIST anför dessutom Retiolites Geinitzianus Barr. och in- tryck, liknande dem af en Stictopora.”) Sferoidskifern, 2b, innehåller i mängd Graptolithus priodon och convolutus samt Retiolites Geinitzianus, mindre ymnigt regu- ‚ liera Orthocerer. "TÖRNQVIST uppgifver dessutom Arethusina sp.3) Faunan är säledes nästan densamma som i Stygforsens Cement- 1) I bäcken träffades äfven bollar, liknande dem som förekomma i Sferoidskif- fern, men af flera skäl är det osannolikt, att denne finnes här i fast klyft. 2) Törnavıst I, sid. 6. 3) Törnavist II, sid. 88. Öfvers. af K- Vet. Aka d. Förh. Årg. 28. N:o 3. 3 352 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. kalk och Vestergötlands öfre Graptolithskiffer. Sferoidskiffern kommer äfven i dagen norr om Nittsjö, men der ej i kontakt med något annat lager. Så isolerade som de båda graptolithförande lagren vid Styg- forsen äro, möter bestämmandet af deras plats i lagerserien vissa svårigheter. TÖRNQVIST anser, att de följa omedelbart efter Cy- stide-kalken, och att således Stygforsens Cementkalk motsvarar Cementkalken vid Fjecka — eller en del af det lager, för hvil- ket jag föreslagit benämningen Chasmopskalk — samt den svarta Trinucleusskiffern vid Vikarbyn och Draggåbro jemte de honom närmast omgifvande kalklagren. Detta är tydligen ett misstag. Redan bergartens utseende antyder, att man här har framför sig ett annat lager än Chasmopskalken. Ånnu bestämdare framgår detta af de organiska lemningarna. Savidt jag kunde finna, in- nehäller Cementkalken vid Stygforsen alltigenom samma fauna, och denna fauna är en helt annan än den, som utmärker Cement- kalken vid Fjecka, eller Chasmopsregionen i allmänhet. Lika litet som man i Chasmopsregionen finner den öfre Graptolithskifferns 3raptolither, lika litet fann jag vid Stygforsen någon af Chas- mopsregionens Trilobiter, och TÖRNQVIST har icke heller uppgif- vit någon sådan derifrån. Slägtet Arethusina, det enda som jag funnit representeradt vid Stygforsen, tillhör i Böhmen den »tredje faunan» och är i Skandinavien ej kändt från Chasmopsregionen eller Trinucleusskiffern. Att inom ett så litet område två helt olika faunor skulle uppträda vid en och samma nivå, är alldeles oantagligt. Cementkalken vid Stygforsen kan således ej vara eqvivalent med den vid Fjecka. TI alla händelser måste han vara yngre än den röda skiffern, /, vid Sanden. Möjligen skulle man kunna antaga att han, jemte Sferoidskiffern, intager en nivå mot- svarande luckan g mellan den röda skiffern f och Graptolithskif- fern h. Åfven detta är dock föga sannolikt, bland annat derför, att de svårligen skulle rymmas der, om de bibehålla en någor- lunda oförändrad mäktighet. Förmodligen äro således de båda lagren vid Stygforsen yngre än Graptolitskiffern vid Sanden. o o Om man antager detta såsom gifvet, så återstår att bestämma LINNARSSON, SILUR. AFLAGR. I DALARNE OCH VESTERGÖTL. 393 deras förhållande till hvarandra. Sannolikast är väl, att Sferoid- skiffern, såsom TÖRNQVIST antager, är yngre än Cementkalken. Till full visshet i detta afseende kan man dock svårligen komma, innan man lyckats finna en genomskärning, som sammanlänkar dessa bada lager med de öfriga delarna af lagerserien. I pale- ontologiskt afseende äro de nära förbundna med Graptolithskif- fern vid Sanden, och dessa tre bildningar kunna derför med skäl betraktas som olika afdelningar af ett och samma hufvudlager, ungefär motsvarande den öfre Graptolithskiffern i Vestergötland. Sferoidskiffern kan närmast jemföras med den högre och betyd- ligare delen af Kinnekulles öfre Graptolithskiffer, Graptolitskif- fern vid Sanden med den öfre Graptolithskiffern på Falbygden. Till Stygforsens Cementkalk kan i Vestergötland ingen lika tyd- lig motsvarighet uppvisas'). — TÖRNQVIST uppgifver, att Cement- kalken vid Stygforsen innehaller ett lager af Trinucleusskiffer 2). Sjelf observerade jag på detta ställe ej något lager, som ens i petrografiskt afseende liknade Trinucleusskiffern; men om ett så- dant finnes, så kan det i alla händelser ej vara verklig Trinu- cleusskiffer, da Stygforsens Cementkalk i sin helhet är vida yngre än denne. Leptenakalken, 3, hvilar enligt TÖRNQVIST på Sferoidskif- fern och intager således en högre nivå än något af de fossilfö- rande lagren i Vestergötland. Det kan derför ej väcka förvå- ning, att intet af Vestergötlands lager, vare sig i petrografiskt eller pal&eontologiskt afseende, visar någon större likhet med ho- nom. Han innehåller en stor rikedom på försteningar, men bland dessa återfinnes endast ett högst ringa fåtal — alla öfverhufvud utmärkta för en stor vertikal utbredning — i Vestergötland. — Leptznakalken uppställdes af ANGELIN som typ för hans regio DE Harparum. Till samma region ansag han Brachiopodskiffern i Vestergötland böra hänföras. Att dessa bada lager ej kunna vara eqvivalenta, framgår af deras olika ställning i lagerserien. !) Denna omständighet vore lätt förklarlig, om man finge antaga, att cement- kalken vid Stygforsen är yngre än Sferoidskiffern. 2) Törnavist I, sid. 7; II, sid. 108. 354 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Vill man emellertid med ANGELIN hänföra dem till en och samma region, sa mäste denna anses innefatta ätminstone tre afdelningar: 1:0 Brachiopodskiffern i Vestergötland och en del af kalken vid Borens- hult i Östergötland samt möjligen ett ännu obekant lager i Dalarne; 2:0 den öfre Graptolithskiffern i Vestergötland, Skåne och Östergöt- land samt de ofvannämnda, hufvudsakligen af Graptolither karak- teriserade bildningarna i Dalarne; 3:0 Dalarnes Leptznakalk!). För att till sist i korthet sammanfatta det ofvan sagda, vi- sar jemförelsen en stor öfverensstämmelse mellan Dalarnes och Vestergötlands Siluriska lager. Om man undantager Brachiopod- skiffern, hafva tydliga motsvarigheter till alla Vestergötlands öfra lager, fran och med Orthoceratitkalken, kunnat uppvisas i Da- larne. Da i följd af profilernas ofullständighet den del af Da- larnes lagerserie, i hvilken man skulle hafva att söka en egqviva- lent till Brachiopodskiffern, ännu är okänd, så är det, såsom förut antydts, långt ifrån osannolikt, att kommande undersökningar äfven skola bringa i dagen ett lager motsvarande honom. — Med fästadt afseende på förhållandena i andra trakter, och särskildt i Vestergötland, skulle jag vilja föreslå uppställandet af följande lagerserie inom det Siluriska området i Dalarne: 6. Leptenakalk, 5. Öfre Graptolithskiffer, - (4. Brachiopodskiffer ?), 3. Trinucleusskiffer, 2. Chasmopskalk, I. Orthocerkalk. Hvilken betydelse och omfattning jag anser böra gifvas at hvart och ett af dessa lager, torde inses af det föregående. Tri- nucleusskiffern kommer enligt denna uppställning att besta af temligen olikartade delar, e, d, f och sannolikt äfven d; men en jemförelse med det lika benämnda lagret i Vestergötland synes rättfärdiga deras sammanslående. !) ANGELIN yttrar i Palzeontologia Scandinavica (p. VII), att regio Harparum möjligen förekommer äfven i Skåne. Om de Skånska lager, som här åsyftas, har jag ingen kännedom, och kan således ej afgöra, till hvilken afdelning de höra. Den öfre Graptolithskiffern synes ANGELIN hafva hänfört till Regio Trinucleorum. 355 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 3. Stockholm. Redogörelse för en afvägning mellan Östersjön vid Sunds- vall och Nordsjön uti Trondhjemsfjorden vid Levanger, utförd för »Sveriges Geologiska Undersökning» af dess Nivellör ALGERNON BÖRTZELL. [Meddeladt den 8 Mars 1871.] Tafl. VI. I planen för de på statens bekostnad pågående geologiska undersökningarne ingår äfven utförandet af höjdmätningar, hvil- kas resultat angifvas a de af undersökningsbyrån utgifna kartor. När dessa undersökningar utsträcktes till Jemtland, ifrågasattes att äfven der genom afvägningar förskaffa kännedom om dessa trakters hittills temligen obekanta höjdförhållanden och beslöts, att, såsom en första åtgärd till vinnandet af detta mål, en nog- grann afvägning skulle utföras från Sundsvall genom Medelpad och Jemtland, från hvilken linie detaljmätningarne sedermera skulle utgå. För att — utan dubbel afvägning — erhålla viss- het derom, att intet fel af någon betydenhet skulle komma att vidlåda denna linie, ansågs dess fortsättande öfver Norska grän- sen till hafsytan i Trondhjemsfjorden vara tillräckligt, och en så- dan åtgärd hade väl äfven, under förutsättning af möjligheten att på grund af dagliga vattenhöjdsobservationer till sina respektive medelytor reducera de båda haf, som tjenat till utgångs- och slut- punkter, varit tillfyllest för erhållande af kontroll å höjdmätning för kartografiskt ändamål. | Senare blef emellertid ifrågasatt att, genom användandet af en med förhanden befintliga hjelpmedel i möjligaste måtto skärpt 356 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187]. afvägningsmetod, söka uppbringa resultatets noggranhet derhän, att de båda hafvens relativa höjd skulle, i stället för att kon- trollera afvägningen, genom densamma bestämmas. För att åter uppnå ett sådant ändamål torde, om man vill att resultatet skall sasom tillförlitligt emottagas, afvägningens grad af noggranhet böra genom dess utförande minst två gånger bestämmas. Som emellertid »Sveriges geologiska Undersökning» ej kunde anses vara häraf direkt intresserad, fann Geologiska Byrån sig ej böra be- kosta mer än en afvägning af den ifrågavarande omkring 40 mil") långa vägsträckan, hvaremot, med fästadt afseende såväl a denna frågas vigt som å önskvärdheten af att erhålla en mängd till höjden noggrannt bestämda punkter att begagna vid framtida undersökningar rörande landets höjning, Byrån var villig vidkän- nas de kostnader, som skulle uppstå genom mätningens utförande med en hittills vid de Svenska nivelleringarne ej ifrågasatt nog- granhet, på det att, om sakens vigt så skulle anses fordra och omständigheterna tilläte, höjdskilnaden mellan de här ifragava- rande delarne af Östersjön och Atlanten skulle kunna bestämmas utan att ytterligare anställa mer än en afvägning. Huruvida detta mål kan anses uppnadt, är den fråga hvars besvarande kanske kan möjliggöras genom framläggandet af föl- jande redogörelse, som derföre i främsta rummet afser att lemna noggrann beskrifning öfver det instrument hvarmed och det sätt hvarpå afvägningen utförts. Det begagnade instrumentet blef år 1869 härstädes förfärdi- gadt af Herr F. J. BERG 1 enlighet med af mig uppgjorda teck- ningar och föreskrifter. Objektivets diameter är 1.3 tum och dess fokaldistans 15 tum. Okularet är astronomiskt. Tuben för- storar omkring 35 gånger. Vattenpasset, slipadt af LITTMAN, ger ett utslag af 0.7 lin. för en vinkel af 10”. Det har af mig un- dersökts, grad för grad, medelst ett för detta ändamål serskildt afsedt serdeles noggrant instrument i Hr BERGS ego, och har ') Emedan, såsom längre fram skall nämnas, vattenytorna i åtskilliga vid linien belägna sjöar ansetts såsom horisontela plan, utmed hvilka afvägning ej be- höfde företagas, utgör den verkeligen afvägda sträckan blott omkring 25 mil. BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 357 befunnits — åtminstone den del deraf, inom hvilken blåsan för olika temperaturer kan variera — fullkomligt tillfredsställande, då det på sina olika delar för samma vinkelförändringar gifvit samma utslag. Hvarken vattenpass eller tub kunna omläggas. Tuben är på ett par vid d (se vidfogade afbildning) befintliga dubbar rörlig 1 vertikalplanet med tillhjelp af en skruf och mut- tern m, som begagnas för den noggranna horisontalinställningen. På grund af rörande denna konstruktionsdetalj förut vunnen erfa- renhet, som visat att inställandet af ett känsligt vattenpass äfven med tillhjelp häraf är svårt och tidsödande, lät jag emellertid på detta instrument ännu ytterligare skärpa medlen för den slutliga horisontalinställningen genom att förse muttern m med gängor, så att den kunde röras förmedelst en oändlig skruf s, hvarigenom ytterst små rörelser kunna åstadkommas. Denna oändliga skruf kan genom häfstången h och en dermed i förbindelse stående ex- centerskifva göras overksam, så att muttern m vid behof kan snabbt kringvridas. Då nu instrumentet begagnas för vanlig af- vägning (det kan äfven begagnas på annat sätt, hvartill jag åter- kommer längre fram), hålles muttern m alltid så nära som möj- ligt i den på förhand utrönta ställning den bör intaga för att vattenpasset ma vara vinkelrätt mot medellinien af den tapp, kring hvilken instrumentet rör sig och hvarpå detsamma hvilar. Den grofva inställningen verkställes derefter som vanligt med skruf- varne S, hvarefter, sedan instrumentet blifvit noga inriktadt på stången, den slutliga horisontalinställvingen serdeles beqvämt och med en precision, som ej lemnar något öfrigt att önska, verk- ställes, först utan tillhjelp af s, om någon större rörelse skulle be- höfvas, och sedan förmedelst nämnde skruf. För att så mycket som möjligt söka förminska den oro och de rörelser, som upp- komma hos ett känsligt vattenpass tillföljd af smärre tillfälliga temperaturförändringar, alstrade t. ex. af luftdrag, afdunstning af en regndroppe, afvägareus andedrägt m. fl. dylika orsaker, är vat- tenpasset & detta instrument skyddadt af en temligen tätt till- slutande glashuf a. För att åter bevara såväl vattenpasset som hela instrumentet och isynnerhet de delar deraf, vid hvilka vat- 358 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tenpasset är fästadt, från uppvärmning — och deraf ‚härflytande utvidgning — medelst solsträlarne, har jag låtit anbringa en an- nan detalj, som visat sig synnerligen fördelaktig, nemligen en stor pappskärm 5b, som är fästad pa baksidan af en liten spegel c, tillsammans med hvilken den kan erhålla alla erforderliga ställ- ningar för att skydda fran solens direkta paverkan. Spegeln af- speglar vattenpasset och lättar betydligt dettas skarpa inställande, ej minst derigenom att afvägaren ej blir nödsakad sta sa nära intill instrumentet som annars skulle vara fallet. Okularstycket har jag gifvit en sådan form — ej nödvändig att närmare be- skrifva — att någon glappning hos utdraget är omöjlig, hvar- jemte landsvägsdam och dylikt är fullständigt förhindradt att in- komma och störa dess jemna gång. Haäårkorset sitter orubbligt fästadt, hvadan justeringen af instrumentet sker endast medelst vattenpasset. Detta är derför rörligt i vertikalplanet på ett par dubbar och höjes eller sänkes medeist en skruf, hvars hufvud, i likhet med muttern m, är gängadt och averkas af en oändlig skruf s. Mycket fina och säkra rörelser kunna således äfven här åstad- kommas, och justeringen har äfven visat sig kunna 'serdeles lätt och säkert verkställas, Efter att hafva i två somrar arbetat med detta instrument anser jag mig kunna derom fälla det omdöme, att detsamma är serdeles godt, så godt att jag nästan betviflar att ett väsendtligt bättre kan åstadkommas utan att öfverga till synnerligen dyr- bara och vid användandet tidsödande konstruktioner. En olägen- het vidlåder dock detsamma; det är nemligen ej fullt så stadigt det kunde vara; underdelen U är för klen och borde vara af en helt annan konstruktion. Detta fel är dock ej synnerligen vigtigt, ty det märkes endast i blåst, d. v. s. i en väderlek då man gör bäst i att akta sig från att söka verkställa noggranna afväg- ningar. Den begagnade afvägningsstången har jag sjelf indelat, med tillhjelp af en noggrannt delad normalskala, i fot, tum och linier, som sedan målades med omvexlande svart och hvit oljefärg. BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 359 De fel, som begås under en, med ett omsorgsfullt justeradt instrument, noggrannt utförd afvägning härflyta antagligen fran nagon eller nagra af nedannämnde felkällor, som jag skulle vilja kalla | a) större och tillfälliga, såsom: felaktig afläsning (på t. ex. tum och fot) och misskrifning, hvartill man skulle kunna foga räknefel, som stundom kunna insmyga sig på ett särdeles försätligt sätt, samt b) mindre, och som alltid sträfva att göra sig gällande, sasom: ofullkomlig inställning af vattenpasset, stängens ej fullkom- ligt lodräta ställning, den ofullkomlighet i aflüsningarne, som beror på omöjligheten att mer än till en viss grad sönder- dela stångens mått,') möjligheten för stängbäraren att vid vändningen mot afvägaren ändra stångens plats, det juste- ringsfel, som antagligen alltid finnes qvar, och slutligen re- fraktionens och jordkurvaturens inflytande. Då man nu kan med visshet antaga, att det ej lyckas nå- gon att helt och hållet undvika alla dessa källor till fel, bör väl knappast någonsin en afvägning antagas för tillförlitlig innan den blifvit kontrollerad. Huru denna kontroll skall astadkommas, är helt och hållet beroende på den grad af noggrannhet som med afvägningen åsyftas. För en vanlig afvägning, t. ex. en sådan, som utföres för kartografiska ändamål, torde det väl vara allde- les tillräckligt, att (nu och alltid under förutsättning af ett om- sorgsfullt arbete) förvissa sig derom, att inga fel, härflytande från någon af de ofvannämnda större felkällorna vidlåda densamma, hvilket mål kan uppnås genom att fortsätta afvägningen till nå- gon punkt, hvars höjd i förhållande till utgångspunkten är noga känd. År afvägningen af mera grannlaga art, eller kan det nyss- | nämnda förfaringssättet ej användas, måste den visserligen till- | förlitligare men också betydligt dyrbarare utvägen tillgripas, att | | repetera hela arbetet. Klart är dock, att äfven på detta sätt ej | annat än de gröfre felen — de, som egentligen ej bero på sjelfva 1) För svenskt mått torde väl linien vara den minsta del i hvilken en afväg- ningsstång lämpligen kan delas. 360 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. mätningen — kunna med fullkomlig säkerhet rättas; hvad de öf- riga angår, sa lärer man väl knappast med blott tvenne afvägnin- gar erna mer än kännedom om arbetets relativa noggranhet, om den gräns, inom hvilken felen efter all sannolikhet variera, ty för deras rättande eller för erhållande af ett säkert medeltal äro väl flere mätningar nödiga. Som nu den här ifrågavarande afvägningen går emellan två i förbindelse med hvarandra stående haf, hvilkas ytor, äfven un- der förutsättning af höjdskilnad dem emellan, ej kunna vara syn- nerligen högre den ena än den andra, ansåg jag mig redan i denna omständighet ega en viss garanti emot möjligheten af något större fel, sasom t. ex. en felafläsning på 10 fot (ett fall, som temligen lätt kan inträffa) eller något dylikt. Som jag emellertid ej, an- sag det nog att endast möjligen kunna med en ej hög grad af sannolikhet bedöma huruvida något större fel begåtts eller ej, och ej hade uppdrag att utföra afvägningen två ganger, borde jag söka på något annat sätt försäkra mig mot möjligheten att lemna orättade sådana större fel, som uppkomma af felafläsning och dy- likt och som — jag tror mig kunna säga det — zrigen lär kunna alltid undvika vid den snart sagdt otaliga mängd af syftningar och sifferskrifningar, som förekomma under utförandet af en lång nivellering. h Jag uttänkte och använde derföre följande sätt att gå tillväga: Vid hvarje syftning ställ- HI un nn H des stangen pa tvenne ee, | ber ; ls < ör nn | olika punkter (naturligt- ” vis dock ej vid syftnin- gar till sådana punkter, hvilkas höjd borde bestämmas) med någon höjdskillnad sinsemellan; afläsningarne verkställdes oberoende af hvarandra och antecknades i två särskilda protokoll. Fran sta- tionen J' aflästes således stången på utgångspunkten a två gan-- ger samt derefter på b och e; afläsningarne antecknades i sär- skilda protokoll. Från J" aflästes först c och b samt derefter & och e', hvarvid naturligtvis bakåtsyftningen till c skrefs i samma protokoll som framatsyftningen från J' till samma punkt, o. s. v. BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 361 Med någon öfning går detta ganska lätt för sig och tager ej syn- nerligen längre tid än enkel afvägning. Misstag mellan de båda protokollen märkas genast vid uträkningen. Att, med iakttagande i öfrigt af vederbörlig noggranhet, fel- afläsningar och felskrifningar skola på detta sätt betydligt försvå- ras samt knappast kunna undgå att upptäckas är tydligt. Att samma fel kan begås i båda protokollen ligger visserligen icke all- deles utom möjlighetens gräns, men sannolikt är det väl ej. Äfven med afseende å öfriga möjliga fel — afvägningsfel i egentlig mening — är denna metod af serdeles god verkan; — så böra väl t. ex. de båda protokollen gifva ett temligen godt medeltal mellan afläsningarne i afseende å de dem vidlådande ofullkomligheter, som härflyta såväl från stångens ej tillräckligt fina delning som från vattenpassets ej fullt riktiga inställning. För att, så vidt möjligt var, skärpa afläsningarne gjorde jag mig till regel, som aldrig öfverträddes, att under inga förhållanden taga längre syftningar än att liniestrecken å stången syntes full- komligt tydligt, hvilket de göra på ett afstånd af 400 fot från det ofvan beskrifna instrumentet. I början af den ifrågavarande af- vägningen sökte jag estimera tiondedelarne af linien och förde protokollen med 3 decimaler. Jag insåg dock snart, att detta vållade mera tidspillan än som motsvarade den temligen osäkra fördelen, hvarföre jag sedan tillvägagick på det sätt, att jag all- tid sökte bringa ett liniestreck så nära som möjligt midt för syft- linien. Detta lät sig ganska lätt göra vid framåtsyftningarne, då stången (som alltid stod på ett fast underlag, hvarom mera här nedan) ju medelst en eller ett par lindriga stötar utan svårighet kunde bringas på sin asyftade plats framför hårkorset, men vid syftningar bakåt var det besvärligare, emedan då instrumentet och ej stången skulle sänkas. Efter någon öfning gick det emellertid | bra, hvarefter denna utväg att erhålla skarpa afläsningar under hela afvägningen begagnades. Såsom underlag för stången, dels för att omöjliggöra misstag ‚ om dess rätta plats vid de flyttningar, som betingas af ofvan- nämnda afvägningsmetod, dels för att förhindra dess nedsänkande 362 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. 2 i marken vid vridningen mot afvägaren, har jag begagnat ett par skor af metall, som i genomskärning hafva vidstående utseende, och hvilka med sin spets af stål nedtränga i mar- ken, der de fasttryckas medelst en trampning af stängbäraren, som sedan ställer stången på den öfre afrundade delen af stålspetsen och tillser, att den erhåller en fullkomligt lodrätt ställning med 4, % % (> NM as Wa | | De återstående af de uppräknade felkällorna — justeringsfel tillhjelp af ett litet a densamma fästadt lod. (instrumentalfel) samt refraktionens och jordkurvaturens inver- kan — har jag sökt göra oskadliga genom att, utan tillåtande af nagot undantag, alltid taga framåt- och bakåtsyftningar så noga lika långa som det varit möjligt att medelst stegning erhålla dem. Detta är vanligtvis ganska svårt att konseqvent genomföra, men vid den här ifrågavarande afvägningen voro förhållandena — ät- minstone under största delen af vägen — i detta afseende syn- nerligen gynsamma, emedan den landsväg, som följdes, blifvit un- der de senare åren nästan fullständigt nylagd och befriad från backar med skarpare lutning än 1: 20. Då jag började denna afvägning, var jag särdeles villradig, huruvida jag skulle kunna begagna mig af de många sjöar, som finnas utmed den följda vägen, genom att afväga till deras ena ända och sedan fortsätta från den andra, anseende vattensamlin- gen sasom ett fullkomligt horisontalt plan, eller om jag borde af- väga äfven utmed sjöarne. | En fullkomligt stillastående vattenyta!) nivellerar naturligtvis mycket palitligare än någon nivellör, men då vattenytor i allmän- het aldrig helt och hållet uppfylla detta vilkor, blir således frågan: hvilken som nivellerar bäst, en äfven icke alldeles orörlig sjö eller en öfvad nivellör. För min del anser jag frågan böra bevaras till fördel för sjön, förutsatt att dess hjelp begagnas med en stor och alla inverkande omständigheter omsorgsfullt pröfvande försigtighet. !) Det efterföljande resonnementet afser naturligtvis endast insjöar, och t.o.m. af dessa endast sådana af ej alltför stor utsträckning. BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER, 363 Sa bör t. ex. en sjö aldrig begagnas för ifrågavarande ändamål under häftigare bläst än att dess yta blott lätt krusas och vid stränderna lemnas alldeles orörlig; vidare bör den största var- samhet iakttagas med afseende å den sjunkning eller höjning, i hvilken sjön för tillfället kan vara stadd, och som ju kan åstad- komma ändring i sjöns höjd under det att nivellören förflyttar sig utmed densamma. Man bör derföre tillvägaga på så sätt, att vid fullkomligt lugnt väder 2:ne tillräckligt stadiga pinnar samti- digt nedslås vid sjöns båda ändar precis i vattenytan, hvarefter dessa punkter afvägas, då ju intet afseende behöfver fästas der- vid att sjöns yta under afvägningen sänker sig eller uppröres af blåst. Klart är att dessa punkter böra väljas på ställen, som äro tillräckligt långt aflägsna från sjöns aflopp eller tillflöde, så att intet menligt inflytande behöfver befaras af strömsättningen. Lika tydligt är äfven att ingen vattensamling bör begagnas, hvars storlek ej är ganska betydlig i förhållande till den vattenmassa som passerar derigenom. | Vid den första af de sjöar jag hade att passera, Stödesjön i fre ansåg jag mig böra göra ett försök för att se huru ett sådant skulle stämma med min ofvan uttalade äsigt, och då såväl denna sjö — lång och smal samt genomfluten af Ljungan | c .. . o — som de för tillfället radande omständigheterna — stark blast om dagarne samt sjöns pågående sjunkning — voro så litet för- delaktiga som möjligt för bevisandet af sjöars användbarhet så- "som horisontala plan, kan ju försöket ej anses vara på partiskt sätt utfördt. Mycket tidigt på morgonen d. 31 Aug. 1869, innan ‚ännu sjön hunnit komma i någon den minsta rörelse (ehuru blåsten var stark om dagarne, rådde fullkomligt lugn qvällar och | nätter) nedsattes temligen samtidigt två pinnar i vattenytan, en | vid hvardera ändan af sjön, hvarefter afvägning verkställdes mel- lan dessa båda pinnar från Ö. till W. (emot Ljungaus lopp). Den l Sept. afvägdes det Ö:a märket, och befanns vattnet då redan hafva sjunkit undan 2.3 tum; den 3 Sept. afvägdes det V:a mär- ket, som utvisade en sjunkning hos vattenytan af 7.s tum; den ‚4 Sept. tidigt på morgonen, under alldeles samma förhållanden 364 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. som da pinnarne först nedsattes, undersöktes samtidigt bäda mär- kena, och angåfvo båda en sjunkning hos vattenytan af ej mindre än 9.1 tum sedan den 31 Aug. — Ytan hade emellertid sänkt sig fullkomligt jemnt. Resultatet af den under tiden, vid synnerligen dålig väder- lek (som ej bort begagnas, och ej skulle begagnats, om tiden icke varit mig något knappt tillmätt) utförda afvägningen. är tyvärr ganska daligt såsom sådant, men torde dock kunna anses ge ett godt stöd för min aåsigt om sjöns egenskap af plan yta, ty det gaf sjöns V:a ända (vid Ljungans inflöde) i ena protokollet 11 linier och i det andra 13 linier lägre än den Ö:a (vid Ljungans utlopp.) Att så ej kan vara förhållandet är väl tydligt, men re- sultatet tyckes åtminstone bevisa, att Stödesjöns V:a ända ej lig- ger högre än den Ö:a, ty, ehuru afvägningen af denna 1'/, mil långa sträcka ej kan anses vara vacker, har jag ingen anledning tro densamma behäftad med något gröfre fel. Jag anser således genom detta försök adagalagdt, att en sjö, stadd i sjunkning, sänker sig jemnt öfver hela ytan, att verkningarne af till och med stark blåst snart utjemnas. att i en sjö af någorlunda storlek ingen nivaskilnad förefinnes mellan de båda ändarne, äfven om sjön genomfytes af ett betydligt vattendrag, samt, att således en sjö kan vid afvägning anses och begagnas sa- som en plan yta med vilkor att vederbörlig försigtizchet iakttages. På grund häraf och under strängt iakttagande af ofvan- nämnda försigtighetsmått har jag vid här ifrågavarande afvägning begagnat mig af de sjöar, som legat utmed linien, som derigenom med c:a 15 mil förkortats, och äfven om detta tillvägagående skulle kunna anses hafva gifvit anledning till fel, så är det, enligt min åsigt, knappast troligt, att detta fel är större än det, som skulle uppstått under nivellering af en så lång vägsträcka. Rörande resultaten af den nu till sitt utförande beskrifna afvägningen så, och då det väl ej är lämpligt att här företaga ett naket uppräknande af höjdsiffror, torde omnämnandet af några BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 365 få sådana, i sammanhang med en redogörelse för utsättandet af fixpunkter, vara tillräckligt. Med afseende fästadt å möjligheten deraf, att en repetition | af afvägningen kunde komma att utföras, ansågs nödigt, att å | från hvarandra ej synnerligt aflägsna ställen, t. ex. för hvarje mil, anbringa sådana punkter, som fullkomligt skarpt kunde äter- | finnas utan möjlighet att misstaga sig ens på brakdel af en linie. ] Härtill användes ungefär 2 tum länga och c:a ( tum tjocka | Jerndubbar, klufna och försedda med kil i nedra ändan, hvilka | på en half tum när nedslogos i hål, borrade i berghällar eller, i | brist deraf, i så stora stenblock, att de kunde såsom fasta anses. | Dubbens topp afvägdes sedan. Dels för att ej behöfva onödigt- vis om-afväga för långa sträckor, ifall fel skulle uppkomma, och | dels för att någotsånär hvar som helst hafva utgångspunkter till- | gängliga för blifvande detaljafvägningar, hafva dessutom andra fixpunkter, bestående helt enkelt af ett kors (+-), inhugget äf- ‚ venledes i berghäll eller jordfast sten, blifvit anbragta på kortare | afstånd från hvarandra, eller ungefär för hvarje "/, mil, för såvidt sådant varit möjligt. Vid afvägningens ändpunkter, invid hafs- stränderna vid Sundsvall och Levanger, sitter jerndubben midt I uti ett snedt kors (X), öfver hvilket inhuggits bokstäfverna S, IG. U. (»Sveriges Geologiska Undersökning»), och under hvilket anbragts vederbörande årtal (1869 för Sundsvall och 1870 för | Levanger). 1869 den 20 Augusti började afvägningen vid Sundsvall, och öfver nämnde dags Östersjöyta äro alla härnedan uppräknade punk- | ters höjder angifna ur det ena af de förda protokollen. Siffrorna inom parentes antyda differensen (i linier) mellan bada protokol- ‚len. Deeimaler utsättas endast för sådana punkter, hvilka såsom fixpunkter beskrifvas. | Fixpunkt vid hafsstranden vid Sundsvall mm oo 2,58. Anm. Jerndubben inslagen i en berghäll invid sjökanten & N:a sidan (nära östligaste punkten) af udden S. om Killingholmen, mellan Sundsvall och Tjufholmen. 366 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Sundsvallsstadskynla sa... 2boeg ssossssosen Jono od Anm. + inhugget 1 sten invid SV:a hörnet af tornet. Wattjomss sasteulvaneaaıd ee Stödesjöns yta den 1 Sept. 1869 Ljungan ofvan Edeforssen-vid Nästbyn Torpsjöns yta den 7 Sept. 1869 Lonps kyıkan Se WR... 2.1008 öre NR SERA Anm. + inhuggetien grundsten vid V:a dörrens N:a sida. Ljungan ofvan Johamnisbergsforssen .........u... borgsjösjöns yta den 21 Juli 1870............. Vid gränsen mellan Jemtland och Medelpad, nära Jemtkrogens Gästgifvaregärd......... Anm. Jerndubb inslagen i ett stort stenblock SV invid landsvägen midt emot gränsstenen. Högsta punkten af nya landsvägen mellan Jemtkro- FER Ck Bräckest ne Refsundssjöns yta den 30 Juli 1870 ........ Loeknesjöns. yta, den I Aug. 1870 0. ea Storsjöns. yta den I Aug. 1870r.N. nn... Ockesjöns yta, den 6 Aug. 1870..................... Mk MI Morsillsckyikalı en a Wie Anm. Jerndubb inslagen i en berghäll i i N:a kanten af landsvägen. IBA syces den 3, Aus, 1800.20 200 2 we Kallssonsesitar den29 Auslese ee Mid Hluso. ses. sn ie 2 AR ES EAS Anm. Jerndubb inslagen i en berghäll S. u vägen mellan bätbryggan och kopparverket. Anjans yta den ls Aus lea 0. 0 0 ee Vidiehiksgränsene. a morsa AS AK ESO SR ESS Anm. Jerndubb (S. G. U. 1870) inslagen i berg- hällen invid gränsmärket. Insjöns''yta).den, 3USept. ISO nn nen... Fot. 220 (4). 170. (6% 189 — (8). 193 (8). 229,37 (8). 37109): 380 (8). 1075,04 (13). 1299 (16). 969 (18). OL (1: 983 (19). 1006 (18). 1136,58 (19). 1063 (18). 1281 (17). 1302,38 (17). 1413 (18). 1756,97 (14). 1402 (12). Anm. Denna och efterföljande punkter höra till Norge. BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 367 Fot. Ed Steine ee en EN EG 909,14 (11), Anm. Jerndubb inslagen i en berghäll N. invid lands- vägen, straxt O. vid Suulstuen. vi Sen NN 540 (12). I As, Ss k ae. SEM a a use Le 36 (13). Fixpunkt vid Trondhjemsfjordens strand vid Ze- Son. ger re Nee ee Beh 5,91 (11). Anm. Jerndubben inslagen i en berghällä V:a stran- den af Levangers hamn, rätt VNV om torget. Ber Vil va do dd ER EST a —0,40 (11). en sonders yta vid midt emellan ebb och flod —2,44 A Lesauanaglen‘20-Aug.i1870 | via BD. re —4,48 (11). Afvägningen har således angifvit Nordsjöns yta uti Trond- hjemsfjorden, midt emellan ebb och flod, den 20 Aug. 1870 2,44 fot lägre än Östersjöns yta vid Sundsvall den 20 Aug. 1869. — Att härutaf ännu draga nagon bestämd slutsats — äfven om af- vägningen skulle säsom tillräckligt tillförlitlig anses — är väl ej möjligt, da pa Norska sidan ännu inga vattenhöjdsobservationer utföras, pa grund af hvilka nagon kännedom kan vinnas rörande det för ifrågavarande del af Atlanten gällande medelvattenstän- det, och da ännu ej de ätgärder hunnit vidtagas, som torde be- finnas nödiga för att sätta afvägningens andra ändpunkt i direkt förbindelse med de observationer som utföras pa Svenska Öster- sjökusten. Utan att för öfrigt vilja fästa någon egentlig vigt dervid, att> såsom slumpen fogat det, de båda hafven blifvit afvägda på all- deles samma dag af hvar sitt år, torde dock denna omständighet, eller att afvägningen således börjat och slutat i samma årstid, innebära någon grund för ett sådant antagande som att de båda tillfälliga vattenytorna möjligen vid afvägningarne stått i ungefär | | | | samma förhållande till sina respektive medelytor, för så vidt detta förhållande kan anses på något sätt beroende af de olika årstiderna. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 3. 4 368 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Utom den nu lemnade redogörelsen torde jag, såsom ännu ett bidrag till möjligheten af, att rörande den här ifrägavarande af- vägningens grad af tillförlitlighet bilda sig ett omdöme, äfven böra anföra det till sin noggrannhet någorlunda kända resultat, som erhållits af en annan lika lång nivellering, äfvenledes af mig för »Sveriges Geologiska Undersökning» utförd 1869—1870 med sam- ma instrument och på ett med det ofvan beskrifna temligen lik- artadt sätt. f Denna senare afvägning har till utgångspunkt hafsytan vid Gefle, hvarifrån den fortsattes utmed Gefle—Dala jernväg till Falun och vidare öfver Gagnef, Floda, Grangärdet, Nya Koppar- berget, Linde, Örebro till Wettern vid Askersund -— tillsamman- lagdt en afvägd sträcka af omkring 29 mil. Rörande dess ut- förande vill jag endast i korthet nämna att, i stort sedt, visser- ligen samma grunder i afseende a protokollets förande, framåt- och bakätsyftningarnes lika längd, begagnandet af sjöar, o. s. v. följ- des som vid den förut beskrifna afvägningen, men att dock inga- lunda en lika stor försigtighet och noggrannhet iakttogs. Så to- gos t. ex. syftningarne, der terrängen så tillät, ofta dubbelt så långa (omkr. 800 fot) som vid Jemtlandsafvägningen, hvadan af- läsningarne naturligtvis ej kunde verkställas med en så stor skärpa som vid denna, men detta oaktadt uppgår felet sannolikt ej till mera än 0,74 fot. Utgångspunkten var, som nämndt är, Gefle- bugten, hvars yta vid afvägningstillfället (den 29 Maj 1869) re- ducerats till den på grund af observationerna vid Djurstens och - Stor Jungfruns fyrbåksstationer beräknade medelhöjden, hvarvid vattenytan vid Gefle och dessa observationsstationer antogs stå i jemnhöjd — ett antagande som väl ej torde vara sa synnerligen felaktigt, helst som lungt väder hade varit rådande dagarne när- mast före afvägningen. Höjden & liniens andra ändpunkt Wet- tern (naturligtvis reducerad till sin medelyta) bör kunna anses vara temligen nära 296,66 fot, hvilket tal erhållits genom afväg- ningar för »Sveriges Geologiska Undersökning» och ganska väl stämmer med andra för Kongl. Topografiska kåren utförda nivel- leringar. — Då den nu ifrågavarande mätningen angaf Wetterns BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 369 höjd till 295,92 fot, skulle säledes dess fel, sasom nyss nämndes, uppga till endast 0,74 fot. Att pa grund af en jemförelse emellan dessa bada afvägnin- gar draga några slutsatser rörande noggrannheten hos den ge- nom Jemtland är visserligen vanskligt, men alldeles obefogad torde väl ändock ej den förhoppningen vara, att dess tillförlitlighet skall befinnas större och ej mindre än den sist beskrifna, med langt ifrån sa stor omsorg utförda, mätningens. Anställer man åter en jemförelse mellan dessa nivelleringar och t. ex. de ytterst noggranna arbeten af detta slag som pagai Schweitz under benämning »iVivellement de précision de la Suisse» kan man knappast undga att under första intrycket af den de- taljerade redogörelse, som öfver detta företag publiceras af dess ledare Hrr HIRSCH och PLANTAMOUR, finna de förra ganska un- derhaltiga. Den möda och den i de minsta detaljer gående nog- grannhet, man användt vid denna »nivellement de précision», äro nästan otroliga, men så äro äfven depenserna af tid och förmod- ligen äfven pengar derefter. Frågan är nu, huruvida de små qvantiteter, med hvilka man förmedelst en sådan ganska dyrbar omsorg kan minska de fel, som vid nivellering kunna begas, äro värda hvad de kosta, och med försöket att härpa lemna ett svar skall jag för tillfället ej befatta mig, utan blott nämna att de i Schweitz begångna nivelleringsfelen beräknats ') i medeltal upp- eat: på förmånlig terräng: 2,4 linier pr mil, Svenskt mått, samt » oförmäanlig d:o: 17,2 dio » d:0, d:o. Som det för den här ifrågavarande afvägningen genom Jemt- land just gäller att fa afgjordt, huruvida densamma kan anses böra repeteras, finnas naturligtvis nu inga data för anställandet af en liknande beräkning rörande dess medelnoggranhet, och ehuru detta !) Halfva skilnaden mellan 2 afvägningar eller hela det vid sammanslutningen af en nivellerad månghörning uppstående felet, divideradt med qvadratroten ur det antal längdenheter, som utgör afståndet mellan de två afvägda punk- terna eller den nivellerade mänghörningens omkrets, anger medelfelet pr. . längdenhet. : \ 370 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. äfven är förhällandet med afvägningen Gefle— Wettern, kan dock en dylik beräkning för denna närmevis utföras och anger da så- som det högsta möjliga måttet på medelfelet pr mil 14,4 linier, hvartill det dock efter all sannolikhet ej uppgår. Enligt hvad jag redan nämnt var denna senare afvägning ej afsedd att utfö- ras med någon ytterlig noggrannhet och kan ej rättvisligen jem- föras med Jemtlands-afvägningen, af hvilken jag derföre vågar tro att ett vida bättre resultat kan väntas. Utan att stå i något sawmanhang med det egentliga ämnet för denna uppsats, torde en kortfattad redogörelse för den från den vanliga betydligt afvikande nivelleringsmetod, för hvilken det ofvanbeskrifna instrumentet äfvenledes är afsedt, vara lämplig att här meddela, så mycket mera som denna meted (angifven af Prof. S. STAMPFER i Wien), för så vidt jag har mig bekant, ej blif- vit härstädes förr använd. Vid afvägning enligt denna metod, som afser att kunna med en uppställning af instrumentet medelst en slags vinkelmätning bestämma mångdubbelt större nivaskilnader än annars, då man ju är beroende af stångens höjd, begagnas den vid instrumentets beskrifning omnämnda höjskrufven och muttern m (se afbildnin- gen) för att ange ett noggrannt mått å syftliniens vinkelförändrin- gar. Skrufven, hvilken således användes såsom mikrometer, är för detta ändamål gängad med en synnerlig omsorg och försedd med en skala, å hvilken antalet hela gängor kan afläsas, under det att bråkdelarne anges af den i 100 delar delade trumman & muttern. Medelst en nonie kan afläsningen ytterligare skärpas till zo af en gänghöjd. — Afvägningen tillgår på följande sätt: BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 371 Låt instrumentet vara uppställdt i A. och stången, a hvil- ken tvenne skifvor äro fästade på noggrannt bestämdt afstand från hvarandra, i B. Sedan instrumentet blifvit ställdt horison- talt och tuben inriktad på stången, inställes vattenpasset skarpt med mikrometerskrufven, hvars ställning = h afläses. Derpå in- syftas, likaledes förmedelst mikrometerskrufven, stängens båda skifvor och skrufven afläses hvarje gang. Kalla dessa afläsningar: för öfre skifvan = 0. >» Winds CO = 2 Som de vinklar, hvilka vid instrumentet bildas af dessa 3 syft- linier, alltid äro ganska små, kan man, utan att begå nagot märk- bart fel, säga att de motsatta sidorna förhålla sig till hvarandra som vinklarne. Men vinklarne förhålla sig (förutsatt en felfri gängning af skrufven) såsom det emot dem svarande antalet skruf- gängor, hvarföre äfven höjderna ou och uh förhålla sig som mot- svarande gängor. Om det bekanta afständet mellan skifvorna är = d, den obekanuta höjden uh = H, så är således: d:H=>(o—u): (hu) RV och) Ski al ) 0—u hvilken enkla formel ger den undre skifvans höjd öfver instru- mentets horisont. — År hu positivt, sa befinner sig skifvan under horisonten, i motsatt fall öfver. Afständet från instrumentet till stången erhålles härvid, sa att säga, på köpet. Låt nemligen afståndet AB från instrumen- tets vridningsaxel till stången vara =D, vinkeln mellan öfre och undre skifvorna =«, afståndet mellan skifvorna = d, så är utan märkligt fel d—=D tang e. Men dä « alltid är mycket liten, så är tang « ganska nära pro- portionel mot antalet skrufgängor (o—u), hvarföre man kan sätta tang « — k (o—u), då k betyder ett konstant tal, beroende på instrumentets konstruktion och värdet hos en skrufgänga. Alltså är 372 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. d=D.k (o—u) och d —k (0—u) k är naturligtvis lätt att bestämma ur denna formel, då D och d D a kW 2 äro noga kända. Sätter man då „ = K, sa har man Detta är i största korthet teorin för afvägning och distans- mätning enligt Prof. STAMPFERS metod”), enligt hvilken på en gång ganska betydliga nivåskilnader kunna bestämmas utan att noggrannheten behöfver stå synnerligen efter den, som uppnås me- delst vanlig afvägning, om blott distanserna ej tagas alltför stora. Jag har pröfvat metoden medelst dess användande såväl vid afvägning af milslånga linier som vid mätning af större och min- dre enstaka höjder och nästan alltid funnit densamma förmånlig. Den kräfver stor omsorg och försigtighet, men besparar mycken tid och möda, der ej alltför stora fordringar ställas på resultatets noggranhet, och der en starkt kuperad terräng försvårar vanlig afvägning. Dess användbarhet och värde gör sig i synnerhet gäl- lande, då under utförandet af en vanlig afvägning bipunkter, vare sig högre eller lägre belägna än hufvudlinien, skola bestämmas. Hvar och en, som befattat sig med nivellering, vet nogsamt, huru tidsödande och besvärligt det är att för en stund afsluta hufvud- afvägningen samt väga uppföre ett berg eller utföre till en utmed linien belägen sjö. År då instrumentet försedt med en mikro- meterskruf, sändes stängbäraren till den punkt, som skall afvägas, skifvorna fastskrufvas på stången och på en liten stund är hela operationen slutad utan att nivellören behöft lemna sin plats. Jag har på detta sätt mätt höjden af berg, hvarvid jag stundom på en gång höjt mig ända till 1000 fot på ett afstånd af 11000 fot. ') Säväl för mätningens detaljer, som för den skarpare trigonometriska teori'n hänvisas den, som kan deraf vara intresserad, till: S. STAMPFER, Theoretische und praktische Anleitung zum Nivelliren. — Sechste vermehrte Auflage, be- arbeitet von J. PH. HERR. Wien 1869. C. GERoLDS' Son. BÖRTZELL, AFVÄGN. MELLAN SUNDSVALL OCH LEVANGER. 373 Vid sådana tillfällen kan och bör man skärpa afläsningarne ge- nom att flere gånger repetera viseringarne (jag brukar göra det ända till 10 gånger) och sedan taga medeltal. Kännedomen om distansen kommer väl tillpass vid beräkningen af korrektionen för refraktionen och jordkurvaturen. Bland afvägningar, som jag pa detta sätt utfört, tillåter jag mig här särskildt omnämna den af Åreskutan i Jemtland. Ber- gets höjd bestämdes öfver Kallsjöns yta. De första 1547 f. öfver sjön mätte jag medelst vanlig afvägning (för att försöka huru lång tid dertill skulle åtgå) och använde derpa c:a 10 timmars ansträngdt arbete, hvarunder instrumentet flyttades 111 gånger, saledes en medelhöjd af 13,94 f. för hvarje station. Derefter fort- satte jag arbetet med användande af ofvanbeskrifna metod och höjde mig då pa 3 timmar de återstående 2130 f., hvartill en- dast behöfdes 5 flyttningar, mellan hvilka således medel-nivå- skilnaden uppgick till 426 fot (varierade mellan 102 och 664 f.) Distanserna mellan instrumentet och stången (hvilka naturligtvis flyttades i zigzag uppför berget) voro i medeltal 3974 f. (varie- rade mellan 1182 f. och 7135 f.) Afvägningen utfördes den 10:de och 11:te Aug. 1870 uppför bergets N:a sida. Resultaten äro Fot ö. h MAG ös yta (Se; Of Van elr ben ne AAA Me a 1281 fot: Divers Shultorpes a EE yon. ALAA 2043 » Anm. Här kan barrträdsgränsen anses vara. Endast ett och annat »marigt», torkadt träd förekommer. Korn mognar sällan. Temp. kl. 8 e. m. + 20” C. Bjelkesgrufvans mellersta »märkpunikbr . nun. 2406 » NEO er Stas TlöjCaek erik ln 2771 » Anm. Temp. kl. 3 12f. m. + 19° C. Nidedvergbjörksgranseneen 0... EE 3369 » »Blä sten», invid det uppstaplade kumlet ...................... 4266 » 314 ÖFVERSIGT AF K VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Toppen tat Areskum Em RER 4958 fot. Anm. Det afvägda stället (Ö. nära det Uppstapiade kum- A.B let) märkt >. 1870 Temp. kl. Se. m. — + 17°IE: Äreskutans relativa höjd (öfver Kallsjön) är således 3677 fot. 375 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens förhandlingar 1871. N:o 3. Stockholm. Orthoptera qua&daın afıicana descripsit C. STAL. [Meddeladt den 8 Mars 1371.] Fam. BLATTINA Born. Ceratinoptera Brunn. ©. misella STÅL. — Latissime ovalis, nigra, nitida, laevis; lateri- bus latis limboque antico pellucidis prothoracis nec non tegmi- nibus griseo.hyalinis, horum macula basali nigra, areolis disci infuscatis; fascia verticis, limbo abdominis, margine postico seg- mentorum ventris, margine exteriore coxarum spinisque pedum pallide sordide flavescentibus. &. Long. corp. 64, Long. prothor. 21, Lat. prothor. 4, Long. tegm. 4, Lat. tegm. 24 mill. — Caff- rarla. J. A. WAHLBERG. Blatta misella Står, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166, 5. Species insignis, perpulchra. Antenn® basin versus pallide testaceo-favescentes. Prothorax latus, semiorbicularis, basi trun- catus, duplo latior quam longior, pellueidus; disco rotundato nigro, sordide albido-einceto, capiti latitudine »quali; margini- bus lateralibus levissime reflexis. Tegmina apicem abdominis attingentia, basi latissima, ultra medium sensim leviter, dein magis rotundato-angustata, venis perspicuis, haud elevatis, disco rete irregulari conjunctis. Ale rudimentarise. Phyllodromia SErv. P. biteniata STÅL. — Blatta biteniata STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1858, p. 308, 2. — Svakop Afriee meridionalis occiden- talis. WAHLBERG. A P. bivittata SERV., quam haud vidi, differre videtur pro- thorace retrorsum sensim ampliato, lateribus hyalinis, vittis dua- bus ferrugineo-fuscis percurrentibus, retrorsum nonnihil diver- 376 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. gentibus, tegminibusque elongatis. P. germanic® similis, sed cor- pore minore, tegminibus longioribus, prothorace paullo angusti- ore, lateribus magis pellueidis, vittis pereurrentibus, posterius magis distantibus, spatio inter vittas posterius vittis ipsis fere duplo latiore. Articulus primus tarsorum posticorum reliquis simul sumtis nonnihil longior. P. vinula STÅL. — Nigra, levis, nitida; tegminibus ferrugineis, area anali nigra; limbo omni prothoracis, margine angusto ex- teriore tegıninum anterius latiore, margine exteriore segmento- rum abdominis, margine exteriore apiceque coxarum eburneis; alis infuscatis. 9. Long. corp. 8, Long. cum. tegm. 94, Long. prothor. 24, Lat. prothor. 3, Long. tegm 74 mill. — Caffraria. WAHLBERG. A Blatta vinula STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166, 4. Caput punetis rarissimis setigeris conspersum. Prothorax transversus, apice obtuse rotundatus, retrorsum sensim nonnihil ampliatus, postice obtusissime rotundato-subangulatus, margini- bus imis lateralibus leviter reflexis; marginibus pallidis laterali- bus margine postico duplo latioribus. Tegmina apicem abdo- minis nonnihil superantia, distinete venosa, parte interiore venis transversis obsoletis instructa. Ale vena infero-media simplici, intus venulas complures breves, cum vena angulos rectos for- mantibus, versus venam dividentem emittente. Artieulus pri- mus ta'sorum posticorum articulis reliquis simul sumtis longi- tudine subaequalis. Stylopyga Fisch. S. orientalis Lin. — Periplaneta orientalis BRUNN., Syst des Blatt. PI 226,54: (1865) Periplaneta caffra Står, Öfv. Vet.-Ak. Förh. p- 166, 1. — Caffraria. WAHLBERG. S. orba StåL. — Fusco-ferruginea,' levis, nitida, tegminibus pal- lidioribus; prothorace parviusculo, antrorsum distinete angusta- to, lateribus distinete deflexis; articulo primo tarsorum posticorum articulis reliquis simul sumtis paullo longiore. X. Long. corp. 15, Long. cum tegm.25, Long. prothor: 4, Lat. prothor. 54, Long. tegm. 22, ar tegm. 6 mill. Caffraria. WAHLBERG. Rrollaraai, are Srät, Öfv. Vet-Ak. Förh. 1856. p. 167, 5. Form macropter® 9. ölen (= S. caffre STÅL) maxime affinis, differt tantum magnitudine minore, thorace minore, an- gustiore, lateribus nonnihil magis deflexis, articuloque primo tarsorun posticorum, uti mihi videtur, paullo longiore. S. diluta SrtTåL. -— Pallidissime ferrugineo-flavescens, laevis, ni- tida, maculis duabus frontis inter partem superiorem oculorum positis nigricantibus; prothorace parviusculo, antrorsum leviter angustato, lateribus leviter deflexis, pellueidis; tegminibus basin versus subangustatis; articulo primo tarsorum posticorum reliquis simul sumtis distinete nonnihil lougiore. X. Long. corp. 20, Long. STÅL, ORTHOPTERA QUEDAM AFRICANA. 377 cum tegm. 30, Long. prothor. 5, Lat. prothor. 6, Long. tegm. 16, Lat. tegm. 7 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Periplaneta diluta STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 167, 4. Praecedentibus maxime affinis; S. orientali longior et in om- nibus multo angustior, prothorace tertia fere parte angustiore, proportionaliter longiore, tegminibus basin versus subangustatis, ibidem extus minus ampliatis, longitudineque articuli primi tar- sorum posticorum differt. ,S. orda major, thorace longiore, an- trorsum minus angustato, lateribus minus deflexis, tegminibus longioribus, basin versus subangustioribus articuloque primo tar- sorum posticorum longiore distinctissima. S. albilatera STÅL. — Nigro-picea; limbo latissimo laterali pro- thoracis cercisque pallidissime subferrugineo-flavescentibus. dd. Long. corp. 18, Long. cum tegm. 27, Long. prothor. 43, Lat. prothor. 63, Long. tegm. 23, Lat. tegm. 6% mill. — Caffraria. WAHLBERG. äl Periplaneta albitatera STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 100.3. Statura fere S. orientalis, var. cafre, sed minor, protho- race minore, magis depresso, lateribus minus deflexis; protho- race punctato a reliquis congenerieis mihi cognitis divergens. Pro- thorax pone medium utrimque obtuse rotundatus, ante medium angustatus, distinete transversus, minus dense punctulatus, disco utrimque oblique longitrorsum obtuse impresso et ante medium impressionibus duabus parvis rotundatis instructo, margine api- cali obtuse rotundato. Tegmina uti in S. cafra formata. Tarsi postieci articulo primo reliquis simul sumtis longitudine sub- quali. Deropeltis Burn. D. erythrocephala FaBr., Brunn., Syst. des Blatt. p. 242, 1. (1865). — Terra capeusis. VICTORIN. D. Wahlbergi StÄL. — Nigra, opaca, tegminibus in piceum vergentibus; prothorace parvo, levissime transverso; tegminibus basin versus sensim angustatis. ©. Long. corp. 17, Long. cum tegm. 29, Long. prothor. 41, Lat. prothor. 6, Long. tegm. 26, Lat. tegm. 7 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Periplaneta Wahlbergi STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856. p. 167, 2. D, erythrocephal® valde affinis, colore capitis pedumque, prothorace multo minore, praesertim angustiore, opaco, densis- sime punctulato, tegminibus basin versus angustioribus et extus minus ampliatis, nec non articulo primo tarsorum posticorum longicre, articulis reliquis simul sumtis longitudine subzequali distinctissimum, Prothorax ante medium antrorsum angustatus, apice pone caput truncatus, basi obtusissime rotundatus, disco utrimque impressione arcuata obtusissima terminato, lateribus explanatis. 378 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Osyhaloa Brunn. O. deusta nung. — Blatta deusta THUNB., Hem. maxill. cap- ens. p. 8. (1822); Oxyhaloa fulviceps BURM., BRUNN., Syst. des Blatt. p. 255, 4 (1865). — Caffraria. WAHLBERG. Gyna BRUNN. G. caffrorum STÅL. — Panchlora Caffrorum StåL, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 167, 1; Gyna vetula Brunn., Syst. des Blatt. p- 267, 1. (1865). — Caffraria; Svakop Africse meridionalis oceidentalis. WAHLBERG. In exemplis nostris tegmina non sunt unicolora, sed plus minus fusco-variegata, area anali et macula media fuseis, inter- dum confluentibus. Caput summum inter oculos fascia nigra et pone hanc fasciam lineis quattuor augustis vel vittis duabus nigris notatum. Spatium basale intraoculari capitis apud femi- nam quam apud marem latius, apud marem tamen variabile. G. gloriosa STÅL. — Blatta gloriosa Står, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1855, p. 351, 1; Gyna pomposa Brunn., Syst. des Blatt. p. 269, 3. (1865). — Sierra Leona. ADAMUS AFZELIUS. Perispheria Burn. Subg. Oncerocorypha STÅL. Caput magnum, tumescens, haud depressum, subprominu- lum, parte summa intraoculari obtusissima. Oculi in summo capite valde distautes. Prothorax apice medio truncatus, lateribus explanatis, subtus versus caput et coxas nec tumidis nec carina obliqua instructis. Articulus primus tarsorum brevis. P. (Oncerocorypha) cingulata Burm. — Perispheria cingulata Brunn., Syst. des Blatt. p. 307, 4, (1865). — Terra capeusis. VICTORIN. Subg. Melanosilpha STÄL. Caput depressum, haud prominulum. Oculi in summo ca- pite plus minus, iuterdum valde appropinquati, quam antenn® multo minus distantes. Prothorax apice rotundatus, lateribus explanatis, subtus ad caput et coxas carina oblique longitudi- nali instructis. Articulus primus tarsorum posticorum subelon- gatus. P. (Melanosilpha) unicolor Burm. — Perispheria unicolor BR., Syst. des Blatt. p. 306, 2. (1865). — Terra capensis. P. (Melanosilpha) stylifera Burm. — Perispheria stylifera Bruxn., Syst. des Blatt. p. 308, 6. (1865). — Terra capensis. 4. STÅL, ORTHOPTERA QUADAM AFRICANA. 379 På (Melanosilpha) ampia. STÅL. — Nigra, nitidula, supra fusco- ferruginea, margine angusto prothoracis, marginibus postico et Ieleralibus segmentorum abdominis, cereis pedibusgue dilutius ferrugineis; thorace sat dense distineteque, disco subtilius et re- motius punctato, margine omni laviusculo, anteriore calloso-ele- vato; oculis in summo capite maxime appropinquatis. A. Long. corp. 23, Long. cum tegm. 29, Long. prothor. 7%, Lat. prothor. 114, Long. tegm. 23, Lat. tegm. 8 mill. — Caffraria. WAHL- BERG. i Blatta ampla StåL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166, 1. P. stylifere maxime affınis, paullo major, supra in ferrugi- neum vergens, margine prothoracis limboque segmentorum abdo- minis dilute ferrugineis divergens; an distincta? Subg. Trichocoma STÅL. Corpus pilosum. Caput convexiusculum. Oculi magni, in sum- mo capite modice et quam antenne multo minus remoti. Protho- rax ante medium latissimus, apice pone caput truncatus, postice sen- sim productus et in medio obtusiuscule rotundatus, leviter convexus, in latere inferiore versus margines laterales tumidus, marginibus ipsis anguste explanatis, parte tumida intus carinata. Tegmina extus ver- sus medium late sinuata. Articulus primus tarsorum posticorum sat elongatus. 2. P. (Trichocoma) pilifera STÅL. — Nigropicea, sat dense et longe fusco-griseo-pilosa, tegminibus ventreque, hujus basi ex- cepta, nudis; subtus cum pedibus pallidior. &. Long. corp. 19, Long. cum tegm. 25, Long. Baal 54, Lat. prothor. 8, Loug. tegm. 22, Lat tegm. 7 mill. Caffraria. WAHLBERG. em pilifera Svår, Öfv. ei Förh. 1856, p. 165, 1. Caput sat dense distineteque punetatum. Prothorax ante medium utrimque obtuse rotundato-subangulatus, sat dense et distinctissime, posterius remotius punctatus, marginibus laterali- bus ante medium anguste reflexis. Tegmina basin versus sub- angustata, impunctata, venis transversis remotis et obsoletis, parte tertia basali sat dense irregulariterque reticulata. Articu- lus primus tarsorum posticorum sequentibus tribus simul sum- tis nonnihil longior. Derocalymma Burn. Subg. Oyrtotria STÅL. Prothorax sat convexus, antice semicireulariter rotundatus, basi truncatus, lateribus posterius parallelis, margine angusto postico sub- incrassato, margine religuo anterius latiuscule, retrorsum sensim an- gustius, posterius angustissime reflexo; latere inferiore prope margi- 380 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. nes laterales tumido, parte tumida carinam validam simulante; prope caput et coxas adest carina, postice in dentem acutum abiens. Oculi in summo capite valde appropinquati. Tegmina marium elongata, margine exteriore recto. Mares stylis instructi. 1. D. (Cyrtotria) gibbicollis STÅL. — Subelongata, linearis, nigra, glabra?; prothorace obscure fusco-ferrugineo, hujus margine, teg- minibus, margine latiusculo exteriore et postico angusto seg- mentorum abdominis pedibusque dilute ferrugineo-flavescentibus, coxis femoribusque obscurioribus; area anali tegminum obscure ferruginea; alis subdecoloribus. &. Long. corp. 144, Long. cum tegm. 163, Long. prothor. 42, Lat. prothor. 4%, Long. tegm. 13, Lat. tegm. 3% mill. — Caffraria. WAHLBERG. Ischnoptera gibbicollis StåL, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 165, 1. Prothorax vix latior quam longior, sat dense distineteque punctatus, disco maculis compluribus confluentibus laevigatis conspersus; parte marginali inferiore tumida rectangulariter tectiformi et in carinam subtilem obsolete obsuseque serratam subelevata. Tegmina parte tertia basali distinete punctata. Tarsi postiei tibiis posticis paullo breviores, articulo primo tribus se- quentibus longitudine subaequali. Caput remote punctulatum. 2. D. (Oyrtotria) macra STÅL. — Elongata, angusta, fuseo-ferru- ginea, pilosa; prothorace nigro, margine ferrugineo; tegminibus basi fusco-ferrugineis, dein fuseis et apicem versus sensim palli- dioribus; pedibus pallide ferrugineo-flavescentibus. &. Long. corp. 12, Long. cum tegm. 144, Long. prothor. 3, Lat. prothor. vix 3, Long. tegm. 12, Lat. tegm. 3 mill. — Caffraria. WAHL- BERG. Ischnoptera macra STAL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 165, 2. Praecedenti valde affinis, sed multo angustior. Caput punc- tus raris piligeris conspersum. Prothorax distinete paullo lon- gior quam latior, dense distineteque punctatus, disco maculis loevigatis instructo. Tegmina haud punctata. Tarsi postiei ti- biis postieis vix longiores, articulo primo sequentibus tribus longitudine subaequali. Subg. Hostilia STÅL. Prothorax transversus, depressus, lateribus leviter deflexis, mar- gine imo levissime reflexo, margine basali obtuse rotundato, lateribus retrorsum divergentibus; parte laterali explanata subtus haud tume- scente, sed intus carina, posterius in dentem prominula, instructis. Oculi in summo capite modice distantes. Margo exterior tegminum ante medium subrotundatus. Mares stylis instructi. 3. D. (Hostilia) proterva StåL. — Pallide sordide ferrugineo-fla- vescens, capite obscuriore; antennis fuscis, basi pallidis; venis tegminum hie illie inuscatis; alis griseis. cf. Long. ‚corp. STÅL, ORTHOPTERA QUADAM AFRICANA. 381 17, Long. cum tegm. 22, Long. prothor. 43, Lat. prothor. 63, Long. tegm. 17, Lat. tegm. 6 mill. — Caffraria.. WAHLBERG. Blatta proterva STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166, 2. Caput sat dense et distinctissime fusco-punctatum, inter partem superiorem oculorum linea laevigata, apice dichotoma et versus maculas ocellares ramum emittente, instructum. Protho- rax dense ferrugineo-punctatus, linea longitudinali percurrente laevi instruetus, subsemicireulariter rotundatus, disco impressio- nibus nonnullis parvis praeditus. Tarsi postiei tibiis posticis multo breviores, articulo primo sequentibus tribus longitudine subaequali. Subg. Pollusca STÅL. Mas ignotus. Corpus femine ovale, convexiusculum. Latera prothoracis subtus leviter tumescentia, extus plana; carina interiore postice in dentem prominula. Anguli postici mesothoraeis et metatho- racis acuti, sensim producti. Segmenta dorsalia abdominis segmentis ventralibus latiora, angulis posticis acutis, retrorsum productis. Oculi in summo capite valde appropinquati. Cerci brevissimi. 4. D. (Pollusca) eruralis Står. — Perisphera cruralis STÅL, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1858, p. 307, 1. — Eikhams Africe meridio- nalis occidentalis. WAHLBERG. Homalodemas STÅL. Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166. Hoc genus Derocalymme est valde affine, sed differt prothorace versus margines laterales late tumescentes longitrorsum profunde im- presso, tegminibus apicem abdominis vix attingentibus, coriaceis, punctatis, inter venas longitudinales irregulariter reticulatis, postice subangustatis, parte interiore tegminis dextri, que a tegmine sinistro tegitur, membranacea et impunctata, margine exteriore reflexo. Se- gmenta abdominis dorsalia apicalia segmentis ventralibus paullo latiora. Cerci breves. Styli nulli. Oculi in summo capite subcontigui. An- tenn® corpore dimidio breviores. 1. ZH. exaratum STÅL. — Fusco-ferrugineum, pilis brevibus griseo- flavescentibus remote obsitum, prothorace tegminibusque densius, capite remote punctatis; capite, pedibus abdomineque nigris, hoc ferrugineo-limbato; thorace disco maculis liturisque laevibus instructo. JA. Long. 17, Long. prothor. 4, Lat. prothor. 6, Long. tegm. 13, Ibis tegm. 44 ost — Caffraria. WAHLBERG. Homalodemas exarata Sn Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166, 1. Euthyrrhapha Burn. 1. E. pacifica Coa., Brunn., Syst. des Blatt. p. 343, 1, 1569): Blatta tenella Står, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 166. 9. Caffraria. WAHLBERG. 382 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Fam. MANTODEA Burn. Subf. Empusina STÅL. Antenna breves, difformes, apud mares bipectinat®, apud femi- nas simplices. Vertex conico-productus, antice convexiuseulus. Cly- peus frontalis carinatus et basi in angulum prominens. Femora an- tica !) subtus in margine interiore spinis longis remotis pluribus et inter has spinis nonnullis, plerumque tribus, brevioribus armata, in margine exteriore inter spinas dentieulata. Femora posteriora basin versus haud vel levissime incrassata ?). Div. Empusina STÅL. Prothorax valde elongatus, gracilis, anterius plus minus amplia- tus. Cox anticae graciles, a latere vise basin versus distinete am- pliate, apice intus in lobum acuminatum vel triangularem product. Tibia antice femoribus eireiter dimidio breviores. Cox antieze pro- thorace multo breviores. Empusa ILLIG. 1. E. Wahlbergi STÅL. — Virescens; tegminibus alisque vitreis, illorum parte fere dimidia exteriore virescente, opaca, apice in roseum leviter vergente. margine costali basin versus pallescente, area discoidali ante medium prope aream marginalem fusco-ro- seo-nebulosa; alis apice sordide roseis; coxis anticis intus pone medium trochanteribusque anticis intus nigris; pedibus antieis extus fusco-nebulosis; femoribus posterioribus apice tibiisque posterioribus fuseis, ‘his pallido-biannulatis; lobo femorum poste- riorum pallido-maculato.. &. Long. 70, Exp. tegm. 95 mill. — Caffraria.. WAHLBERG. = Vates Wahlbergi StåL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 167, 1. cd. E. egena paullo major, processu vertieis breviore, sub- sensim gracilescente, medio non nisi levissime coarctato, basin versus crassiore, angulo basali cypei frontalis acutius et longius producto, in spinam antrorsum curvatam prominente, prothorace longiore et graciliore, supra coxas anticas paullo minus ampli- ato, alis apice paullo densius reticulatis, ibidem radiis obscuri- !) Obs. In latere interiore femorum anticorum Mantodeorum adest apicem ver- sus prope marginem inferiorem spatium parvum leviter convexum, oblongum, dense brevissimeque setulosum. 2) Subf. Theoclytina, que ad Empusina valde appropinquat, antennis longioribus, apud mares unipectinatis vel serratis, vertice mutico, tubereulis ocellos supe- riores ferentibus in cornua longitudine variabilia, depressa vel subtriquetra, acuminata productis, spinis interioribus lateris inferioris femorum anticorum longitudine subaequalibus femoribusque posterioribus basin versus distinete in- erassatis divergit. | STÅL, ORTHOPTERA QUEDAM AFRICANA. 383 oribus destitutis, segmento apicali dorsali abdominis triangulari, acuto, subzequilatero, distincte carinato, lobo apicali coxarum anticarum multo longiore et acutiore distinctissima. Processus verticis apice bidentatus, subsensim gracilescens, a medio haud gracilior, medio inermis, ante partem fere tertiam basalem le- viter constrictus. Prothorax gracilis, supra coxas utrimque non- nihil rotundato-ampliatus, marginibus lateralibus fere totis, licet posterius obsoletius, remote denticulatis, marginibus ante dilata- tionem supracoxalem primum sinuatis, dein subparallelis. Cox& intermedie carina superiore interiore sat elevata, subfoliacea. Femora postica apicem abdominis vix attingentia. Coxs& antiee basin versus femoraque antica versus medium latiora quam in E. egena. 2. E. pectinicornis Burm., Handb. II, 2, p. 546, 4. (1838). — Nubia ad Bahr el Abiad. HEDENBORG. Div. Blepharidina STÅL. Prothorax breviuseulus, parte brevi basali excepta valde dilata- tus. Pedes antici validi, coxis prothoraei longitudine subaequalibus et pone hujus basin extendendis, basin versus vix ampliatis, apice lobo producto destitutis; tibiis femoribus dimidiis paullo longioribus. Blepharis Serv. 1. DB. mendica FABR., Serv., Hist. des Orth. p. 149, 1. (1839). — Nubia. HEDENBORG. Subf. Phyllocraniina STAL. Antennze breves, (difformes?) apud feminas setacex, simplices. Caput anterius supra antennas deplanatum vel concaviusculum, ver- tice protuberante. Prothorax elongatus, valde foliaceo-ampliatus. Cox&® antice basin prothoracis attingentes, intus convexiuscul&, apice lobo destitute. Femora antica subtus intus spinis subaequalibus ar- mata, extus inter spinas minute denticulata.. Tibise antice extus, praesertim basin versus, breviter dentat®, subserrate. Abdomen et pedes posteriores perfoliata. Femora posteriora basin versus haud vel vix incrassata.!) Phyliocrania Burn. 1. P.paradoxa Burm., Handb. II, 2, p. 549. — Caffraria. WAHLBERG. 2. P. insignis Westw., Arc. ent. II, p. 51, pl. 62, fig. 1. (1845). Sierra Leona. AFZELIUS. 1) Mantis Kuhlii De Haan ad hanc subfamiliam forte est referenda. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Äry. 28. N:o 3. 5 384 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Subf. Sibyllina STÅL. - Vertex protuberans. Antenna longiuscule, conformes, setifor- mes. Prothorax valde elougatus, gracilis, supra coxas anticas leviter ampliatus, dorso pone insertionem coxarum bituberculatus. Pedes graciles, coxis antiejis prothorace multo brevioribus, a latere visis api- cem versus leviter angustatis, feımoribus anticis subtus in margine interiore spinis subinzequalibus armatis; tibiis antieis femoribus multo brevioribus; femoribus postieis bası distinete incrassatis. Haec subfamilia ad Empusina appropinquat, differt praesertim ar- matura femorum anticorum, antennis longioribus et conformibus, pro- cessu capitis minus crasso femoribusque oseniorme basi inerassatis, Sibylla Srär. Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 168. Corpus valde elongatum. Caput parte ampliata supracoxali prothoracis latiore, parte laterali oculos ferente nonnıhil antrorsum prominente; vertieis processu leviter nutante, basi lato, subito angu- stato, dein graciliusculo, fere in medio utrimque lobulato, apice de- presso, leviter ampliato et bilobo, latere posteriore convexo, latere anteriore planiusculo vel concaviusculo, marginibus lateralibus obtuse carinatis, carinis in parte inferiore divergentibus et versus oculos duc- tis; clypeo frontali transverso, eirelter duplo latiore quam medio lon- giore, basi obtuse rotundato et ibidem medio tuberewlo minuto in- structo; elypeo basin versus transversim tubereulato-elevato; summo vertice ad oculos tuberculc obtuse conico armato. Prothorax ante dilatationem supracoxalem subito angustatus, marginibus parallelis an- tice rotundatis, pone dilationem gracilis, basi nonnihil ampliatus, dorso pone coxas tubereulis duobus acutiusculis armatus. Tegmina et ale sexuum conformia, illa apud mares dense, apud feminas re- mote reticulata, area marginali basin versus ampliata, opaca; vena discoidali alarum biramosa. Abdomen segmentis versus apicem sen- sim leviter lobatis, segmentis ventralibus apice medio nonnihil pro- ductis et posteriora versus carinatis; segmento anali dorsali brevi, obtuse rotundato. Pedes longi, graciles; anticorum coxis in angulis parce minuteque denticulatis, basin prothoracis haud attingentibus, femoribus gracilibus, superne basin versus leviter compresso- ampliatis, tibiis line dimidiis nonnihil longioribus, subtus utrimque spinosis, spinis exterioribus remotis, tarsis basin trochanterum attingentibus; femoribus posterioribus superne basin versus subcompressis, subtus prope basin lobulo obtuso, brevi, prope apicem lobo longiore, in fe- moribus postieis majore, armatis, femoribus postieis sat longe ultra apicem abdominis extendendis; tibiis posterioribus graeilibus, superne convexis et carinis destitutis, intermediis femoribus paullo breviori- bus, posticis femoribus longitudine subaequalibus; tarsis omnibus ar- ticulo primo articulis reliquis simul sumtis longiore, articulo primo tarsorum posticorum tibiis postieis eirciter dimidio breviore. © STÅL, ORTHOPTERA QUADAM AFRICANA. 385 S. pretiosa STÅL. — Pallide virescens vel flavescente-grisescens; antennis fuscis, basin versus pallide flavescentibus et ibidem fusco-biannulatis; capite, thorace pedibusque fusco-variis. 9. Long. 40, Exp. tegm. 57 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Sibylla pretiosa StåL, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 168, 1. 9. Tegmina et apex alarum dense reticulata, pellucida, pallide virescentia vel virescente-venosa, illorum area margi- nalis opaca. Ülypeus frontalis, lobi et pars anterior processus verticis fusci. Prothorax mesothorace, metathorace et abdomine simul sumtis paullo brevior, marginibus lateralibus obsoletissime remoteque denticulatis, anterius leviter dilatatis, parte supra- coxali utrimque in angulum acutum vel dentem prominula. Coxx® antiee annulis latis tribus fuscis vel fusco-variis notatae. Femora antica pallide fusco-nebulosa, nebulis duabus exteriori- bus, una minore ante medium marginis superioris, altera api- cali obsceurioribus. Femora posteriora utrimque oblique fusco- lineolata, apice fusca et annulo pallido notata. Tibi® posteri- ores fusco-conspers® et subannulat®. Cerci longiusculi, teretes, pallidi, apice fusci. S. fusco-sparsa STÅL. -— Praecedenti maxime affinis, colore in griseum verso, processu vertieis graciliore, magis antrorsum nu- tante, tegminibus et apice alarum fusco-conspersis et nebulosis differt. &. Long. 40, Exp. tegm. 53 millim. — Caffraria. WAHLBERG. Verisimiliter mas pracedentis. Subf. Harpagina STÅL. Autenns utriusque sexus setacex vel filiformes, apud mares lon- giores. Ülypeus frontalis carinis duabus vel tribus longitudinalibus instructus. Ocelli tubereulo subffulti, elevati, tubereulis superioribus in- terdum cornutis. Prothorax brevis, coxis anticis brevior vel longitudine subzequalis, marginibus lateralibus a latere visis posterius subito an- sulum distinetissimum acutum vel rectum formantibus, pone hune angulum vix vel levissime dilatatis; inter angulos illos laterales adest impressio transversa vel sulcus, nune continuus, nune interruptus vel medio obsoletior. Cox® antice pone basin prothoracis extendend. 1. Pseudocreobotra Sauss. P. Wahlbergü STÅL. — P. ocellate P. B. simillima et maxime affinis, differt magnitudine majore, ut et macula nigra media ocelli tegminum subrotundato, (nec postice truncato, semiovalı), lineaque spirali nigra ocellum eingente anterius intus abbrevi- ata, nec usque ad maculam centralem nigram anguste conti- nuata. 9. Long. 42, Exp. tegm. 78 mill. — Caffraria. WAHL - BERG. 386 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Harpax Serv. 1. AH. tricolor Lın., Serv., Hist. des Orth. p. 158, 2. (1839). — Terra capensis. WAHLBERG, VICTORIN. Oxypilus SERrRv. 1. O. annulatus SERV., Ann. science. nat. XXII, p. 50, (1831). — Terra capensis. VICTORIN. Subf. Mantina STÅL. Antenne simplices, setiformes, apud marem rarissime serrat®. Prothorax supra coxas anticas ampliatus, interdum totus dilatatus, marginibus lateralibus postice sensim rotundatis vel obtuse rotundato- angulatis. Caput processu verticali destitutum. Tubercula ocelligera inermia. Popa Sir. Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 169. Vertex summus inter oculos transversim subcarinato-elevatus et utrimque ad oculos in tuberceula duo breviter subconica elevatus, in parte faciali supra ocellos tubereulo majore obtuso et‘ latera versus tubereulis duobus parvis, uno minore oblique supra alterum posito; clypeo frontali transverso, duplo latiore quam longiore. Oeculi sat magni, prominuli. Ocelli elevati. Prothorax nonnihil elongatus, su- pra coxas paullo ampliatus, ante insertionem coxarum dorso sulcatus, pone eandem carinatus, mayginibus haud dilatatis. Tegmina elongata, apicem versus nonnihil angustata, subpellucida, versus marginem ex- teriorem subopaca. Ale tegminibus plus duplo latiores, apice levi- ter obtuseque emarginate, area antica angustiuscula, vena discoidali furcata. Pedes breves; coxis antieis quadrangularibus, superne ad apicem obtuse rotundato-ampliatis, basin prothoracis haud attingen- tibus; femoribus antieis graciliuseulis, coxis vix crassioribus, iisdem paullo longioribus, superne obtusissime carinatis et subsinuatis; ti- biis anticis femeribus eireiter tertia parte brevioribus, subtus extus subremote, intus nonnihil densius spinosis; tarsis antieis basin tro- chanterum nonnihil superantibus; pedibus posterioribus carinatis, bre- vibus, saltem intermediis lobatis, femoribus subtus utrimque carina marginatis, intermediis coxis antieis paullo brevioribus; tibiis posti- cis femoribus sublongioribus; tarsis postieis tibiis nonnihil breviori- bus, articulo primo sequentibus tribus ad unum longitudine suba&- quali. Apud feminas mihi in natura ignotas tegmina et ale abbreviata sunt. STÅL, ORTHOPTERA QUADAM Erz. 387 1. P. spurca STAL. — P. undate FABR., CHARP. simillima et maxime affinis, differre videtur femoribus tibiisque postieis lobis destitutis. 0. Long. corp. 53, Exp. tegm. 73 mill. — Caft- raria. WAHLBERG. _ 4 Popa spurca STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 169, 1. Danuria STÅL. ü Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 169. &. Corpus valde elongatum, lineare. Caput ad antico visum a medio sursum angustatum, facie tota fere in eodem plano jacente; vertice summo anguste subdepresso, utrimque ad oculos tubereulo acuto, conico, erecto armato, antice supra ocellos in medio paullo elevato et prope basin bitubereulato; clypeo frontali brevi, transverso. Oculi sursum nomnihil angustati, apicem versus sat prominuli. Ocelli elevati. Antenns longiuscul®, infra medium faciei inserte. Protho- ras elongatus, lateribus subparallelis, supra coxas levissime amplia- tis. Tegmina apicem versus leviter angustata, remote reticulata, parte dimidia exteriore opaca. Ale tegminibus plus duplo latiores, apice integre, area antica angustiuscula, vena discoidali simpliei vel Turcata. Abdomen lineare, apicem tegminum sat longe superans; se- smento anali dorsali transverso, rotundato, apice obtuse sinuato. Cerei breves, crassiusculi. Pedes gracillimi, longiusceuli; coxis anticis qua- drangularibus, gracilibus, basin prothoracis haud attingentibus, parte tertia apicali triquetra, superne dilatata; femoribus antieis basin ver- sus vix incrassatis, sulco obligquo pone medium posito; tibiis antieis brevibus, femoribus plus dimidio brevioribus, subtus utrimque spino- sis; tarsis anticis basin inferiorem femorum vix attingentibus; pedi- bus postieis carinatis, simplieibus, lobis distitutis, postieis quam in- termediis multo longioribus; femoribus subtus utrimque carina mar- ginatis, intermediis coxis anticis paullo longioribus; femoribus tibiis- que posticis longitudine subaequalibus; tarsis posticis tibiis plus di- midio brevioribus, articulo primo religuis simul sumtis paullo longiore. 1. D. Thunbergi STÅL. — Fuscescente-grisea vel fusco-flavescens; antennis fuseis; tegminibus intus sordide hyalinis, extus fusce- scente-griseo-subopaeis et inter basin et medium macula palle- scente notatis; alis fuscis, area antica apice griseo-varia, area postica venis transversis griseo-marginatis; segmentis quinque ba- salibus dorsi abdominis apice nigris; coxis antieis intus prope apicem macula nigricante notatis. &. Long. corp. 75. Long. prothor. 22, Lat. prothor. 3, Exp. tegm. 83 millim. — Caff- rarla. WAHLBERG. tv Danuria Thunbergi StTåL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 169, 1. Quoad staturam ad Tenoderam tesselatam appropinquat. Pro- thorax anterius utrimque longitrorsum impressus, carina dorsali an terius obsoletissima iustructus, marginibus lateralibus anterius acute dentieulatis, medio obtusissime subdentieulatis, posteriora versus 388 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. obtusissime obsoletissimeque suberenulatis. Antenn« thorace eireiter dimidio longiores. Area marginalis tegminum angustis- sima, in parte tertia basali obtuse rotundato-ampliata. Cox& antieee angulis minutissime obtuse dentieulatis, parte apicali di- latata distinetius denticulata. Femora antica apice superne in angulum subreflexum dentiformem terminata. Hoplocorypha STÅL. &. Corpus gracillimum, valde elongatum. Caput mediocre, transversum, infra oculos valde prominulos emarginatum, ore minus prominulo; vertice supra ocellos paullo reclinato, subdepresso, summo vertice utrimque ad oculos sursum angulatim elevato; clypeo frontali brevissimo. Ocelli elevati. Antenn® fere ad apicem frontis insert&, mediocres. Prothorax gracilis, valde elongatus, supra insertionem coxarum leviter rotundato-ampliatus, ante quam pone coxas angusti- or, marginibus lateralibus haud dilatatis. Tegmina partem tertiam apicalem abdominis attingentia, apicem versus haud angustata, pellu- cida, area costali basin versus levissime ampliata, opaca. Als te- gminibus plus duplo latiores, apice integre, area antica angustiuscula, vena discoidali simplici. Abdomen retrorsum vix ampliatum, se- gmento supraanali triangulari, paullo longiore quam latiore, apice ro- tundato, leviter carinato. Üerci mediocres, teretes. Pedes gracillimi, longiuseuli; coxis antieis thorace fere dimidio brevioribus et hujus basin haud attingentibus; femoribus anticis gracilibus, basin versus levissime incrassatis, parte vix dimidia apicali spinosa; tibiis anticis femoribus plus dimidio brevioribus, subtus remote spinosis; tarsis an- tieis vix ultra medium femorum extendendis; femoribus posticis basin versus sensim levissime incrassatis, posticis apicem abdominis haud attingentibus; articulo primo tarsorum posteriorum valde elongato. Genus inter Mantina prothorace elongato instructa forma capi- tis, elypeo frontali quam brevissimo, transversim carinato-elevato, an- tennis fere ad clypeum insertis, tibiis antieis brevibus et ceteris valde insigne, statura fere Danurie. 1. H. macra STÅL. — Testaceo-grisea; tegminibus grisescentibus, area angusta costali aute medium fusca, extus sordide virescente- albido-marginata; alis sordide hyalinis. &. Long. corp. 36, Long. prothor. 12, Lat. prothor. 13, Exp. tegm. 38 mill. — Caffraria. "WAHLBERG. 5 Mantis macra STÅL, Ofv. Vet:-Ak. Förh. 1856, p. 169, 4. Caput prothoracis parte supracoxali fere plus duplo latius, pr&sertim ad oculos et inter ocellos nigro-punctatum; clypeo frontali pallescente; clypeo a basi versus medium elevato, dein subito depresso et transversim sulcato. Prothorax dorso ante coxas carinis septem remote obtuseque dentieulatis et pone coxas carinis tribus densius minutissimeque dentieulatis instructus, mar- ginibus lateralibus totis denticulatis, parte ante sulcum trans- versum supracoxalem sita, parte posteriore dimidio breviore, STÅL, ORTHOPTERA QUADAM AFRICANA. ‘ 389 lateribus parallelis. Tegmina remote transversim venosa. Cox antice tibiis anticis fere duplo longiores, angulis minutissime dentieulatis. Femora antiea extus et superne obtusissime cari- nata, margine superiore remote minutissimeque denticulato, sulco obliquo nonnihil pone medium sito; pone hunc suleum adsunt puncta nonnulla nigra. Tibia antice tertia parte femo- rum vix longiores, parte fere dimidia inferiore extus spinis de- stituta. Tibiee intermedie femoribus paullo breviores. Tibia postice femoribus nonnihil longiores. Tarsi postici tibiis po- stieis dimidio breviores, articulo primo reliquis simul sumtis eireiter duplo longiore. Ischnomantis STÅL. Thespis, subg. Thespis Serv., Hist. des Orth. p. 171. (1859). Hoc genus, quod ad Hoplocorypham in multis valde appropin- quat, differt femoribus antieis subtus extus quinquespinosis,!) summo vertice ad oculos inermi, transversim sensim obtuse arcuato, segmento supraanali longissime producto, valde elongato, foliaceo, alis apice obtuse sinuatis, vena discoidali furcata, tibiis anticis longioribus, ar- tieuloque basali tarsorum posticorum breviore. A Tenodera divergit elypeo frontali breviore, prothorace apice magis angustato, alis latio- ribus, area antica minus producta, vena (discoidali bifureca, segmento supraanali longissimo prosternoque suleis carinisque destituto. I: I. fatilogua Sri. — Testaceo-grisea; tegminibus flavescente- griseis, dimidio exteriore subopaco, interiore pellueido, area co- stali pallescente; alis fuscis, area antica maculis griseo-flavescen- tibus variegata et apicem versus macula ejusdem coloris majore ornata, area-postica ante medium parce griseo-favescente-macu- lata, venis trausversis griseis. ©‘. Long. corp. 107, Long. prothor. 29, Lat. prothor. 43, Exp. tegm. 138, Long. segm. supraan. 17 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Mantis fatilogua StAL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 168,1. Statura fere Tenodere superstitios®, sed thorace antice ma- gis angustato, abdomine longiore, tegminibusque paullo latiori- bus instructa. Caput transversum, ore minus prominulo; clypeo frontali brevissimo, margine basali obtuse carinato-elevato; clypeo a basi versus medium sensim elevato, dein subito depresso. Oculi valde prominuli. Antennx thorace multo longiores. Prothorax marginibus lateralibus anterius remote obtuseque denticulatis. Tegmina apicem abdominis haud attingentia. Coxz® antice an- gulis inferioribus minute, angulo superiore distincete dentieulatis. Femora antica gracilia, coxis paullo crassiora, a medio basin versus leviter gracilescentia, parte vix plus quam dimidia apicali subtus spinosa, sulco obliquo fere in medio femorum sito. Ti- bie antiese femoribus dimidio breviores, intus ad marginem in- 1) Femora antica Mantinorum plurimorum sunt extus quadrispinosa. 390 ÖFVERSIGT AF K VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. feriorem nigro-limbatz, superne apicem versus subserrat®. Tarsi antici basin inferiorem femorum anticorum paullo superantes. Tibiee postieze femoribus longitudine equales. Tarsi postici ti- biis postieis plus dimidio breviores, articulo primo reliquis si- mul sumtis paullo longiore. Tenodera Burn. 1. T. superstitiosa FABR. — Mantis superstitiosa SERYV., Hist. des Orth. p. 176, 2. (1839). — Caffraria. WAHLBERG; Sierra Leona. AFZELIUS; Java. KINBERG. Polyspilota Burn. 1. P. pustulata Stort. — Mantis pustulata Serv., Hist. des Orth. p- 186, 13. (1839). — Caffraria. WAHLBERG; Sierra Leona. AFZELIUS. llierodula Burn. Subg. Sphodromantis STÅL. Caput inter antennas et oculos tubereulo parvo distineto praedi- tum. Lobuli laterales genieulorum posteriorum angulati, plus minus acuminatı. i 1. H. (Sphodromantis) bioculatu Burm. — Mantis bioculata BURM., Handb. II, 2, p. 537, 34. (1838). — Nubia. HEDENBoRG. 2. H. (Sphodromantis) lineola Burm. — Mantis lineola BurM., Handb’ 1, 4, ». 537, 33.4838), Siena Leona AFZELIUS. H. (Sphodromantis) gastrica STAL. — Virescens, hemelytris ex- ceptis interdum in olivaceum vergens; stigmate tegminum ovali vel anguste ovalı, subobliquo, eburneo, antice posticeque saepe fusco-marginato; alis vitreis, apice viridi-reticulatis; coxis anticis intus ad marginem superiorem callis quinque (raro quattuor) elevatis, in dentem extensis, instructis. co. 2. Eikhams Africa meridionalis. WAHLBERG; Caffraria. Mantis gastrica STÅL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1858, p. 307, 3. cd. Capite minore; ocellis elevatioribus; prothorace minus lato, pone suleum transversum carina destituto, marginibus iner- mibus; tegminibus parte dimidia exteriore vitrea, area costali prope basin latissima, dein sensim angustata; coxis anticis in margine superiore remotissime minuteque dentieulatis, in mar- gine superiore dentieulo uno alterove inter dentes callosos obtu- sos armatis. — Long. corp. 54, Long. prothor. 153, Lat. pro- thor. 6, Exp. tegm. 102 mill. 2. Capite majore, ocellis minus elevatis; prothorace latiore, pone suleum transversum alte carinato, ante suleum disco gra- nulato, marginibus lateralibus sat dense distineteque, posteriora & . STÅL, ORTHOPTERA QUEDAM AFRICANA. 391 versus minutius denticulatis, prope basin inermibus; tegminibus totis opaecis, versus marginem interiorem subpellueidis et obso- lete parceque. subalbido-variis, area costali latiore, quam in mare sensim multo minus angustata, parte apicali subsubito valde an- gustata; ‘coxis anticis in marginibus ınferiore et exteriore di- distinete deuticulatis, in margine superiore dentieulis compluri- bus distinetioribus armatis; abdomine lato, incrassato. — Long. corp. 60, Long. proth. 19, Lat. proth. 8, Exp. tegm. 85 mill. Hzxe species 7. lineole est maxime affinis et simillima, dif- fert tegminibus paullo angustioribus, stigmate latiore et saepius ea area costali nonnihil angustiore. Prothorax capite paullo angustior, parte paullo plus quam dimidia anteriore (Y') vel partibus fere duabus tertiis antieis (2) utrimque ampliatis, formam “ovalem efficientibus, lateribus partis posterioris paralle- lis, carina dorsali feine utrimque parce granulata. Ab AH. bioculata differt statura minus valida, prothoraeis parte ampliata ovali, lateribus posterius parallelis, area costali tesminum paullo latiore, stigmate öbliquo, denticulisque quibus- dam superioribus coxarum anticorum introrsum in callum eleva- tum extensis. Abdomen in mortuis sepe nigrescit. Mantis Lin. M. pia Serv., Hist. des Orth. p. 193, 24. (1839). — Caffraria. WAHLBERG. Hoee species a M. religiosa mihi differre videtur elypeo fron- tali majore, altiore, distinctius terminato, macula interiore nigra coxarum anticarum majore, ultra dimidium coxarum extensa, spinis nullis interioribus femorum anticorum totis nigris nee basi macula nigra notatis, parteque dimidia posteriore prothora- eis latiore. M. religiosa Lin., Serv., Hist. des Orth. p. 195, 25. (1839). — Sierra Leona. AFZELIUS; Terra capensis. M. natalensis STÅL. — Pallide olivaceo-flavescens, in testaceum vergens; tegminibus testaceis, opacis, medio longitrorsum griseo- hyalino-maeulatis, parte fere dimidia interiore griseo-hyalina; alis infuscatis, apice margineque antico ares antic®e testaceis; ma- eula interiore femorum nigra. &. Long, corp. 39, Long. proth. 10, Lat. proth. 4, Exp. tegm. 61 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Mantis natalensis Står, Öfv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p- 169,2. Species insignis, a praecedeutibus magnitudine minore, sta- tura breviore et paullo latiore, prothorace breviore, pictura tegmi- num alarumque, area costali tegminum basin versus paullo lati- ore, coxis antieis immaculatis, femoribus antieis paullo breviori- bus, ante medium macula nigra, oblique rhomboidea, marginem inferiorem tangente, a margine superiore remota, notatis, tarsis antieis basin trochanterum anticorum subattingentibus praesertim 392 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. divergit. Olypeus frontalis transversus, vix duplo latior quam longi- or, basi angulatus, obtuse bicarinatus. Prothorax capite paullo bre- vior, mesothorace et metathorace simul sumtis nonnihil longior, ante medium ovato-dilatatus, pone medium sensim subangustatus, pone suleum transversum obtuse carinatus, parte pone sulcum sita parte anteriore paulio plus quam duplo longiore, marginibus lateralibus leviter dilatatis, ante medium remotissime, obtusis- sime obsoleteque denticulatis. Tegmina apicem versus sensim nonnihil angustata. Vena discoidalis arese antice alarum dicho- toma vel biramosa. "Tibia postic femoribus subbreviores. Cox antice supra subtusque remote obsoleteque denticulate. Spin femorum apice et unguis tibiarum anticarum intus nigricantes. Miomantis ') Sauss. 1. MM. fenestrata FaBr. — Mantis fenestrata Burm. Handb. II, 2 p- 531, 5. (1838). — Terra capensis. WAHLBERG, VICTORIN. Hapalomantis Sviı. 9. Corpus parvum. Caput transversum, thorace eirciter duplo latius, vertice summo truncato et supra oculos. subito distinete ele- vato, ab antico subdepresso; clypeo frontali brevi, cireiter triplo la- tiore quam medio longiore, infra antennas utrimque subsinuato; ore, obtuse prominulo. Oculi valde prominuli, extus rotundati. Anten- ne ad apicem faciei sat appropinquatzx, infra medium oculorum in- sert®, prothorace plus duplo longiores. Prothorax brevis, apice rod tundatus, paullo ante medium nonnihil ampliatus, parte pone sulcum transversum posita parte anteriore haud duplo longiore. Tegmina et ale completa, illa minus dense reticulata, area costali angustiuscula, sensim leviter angustata® Vena discoidalis alarum simplex vel fur- cata. Abdomen nonnihil ampliatum, segmento supraanali nonnihil‘ latiore quam longiore, apice obtusiuscule rotundato-angulato. Cerek teretes. Pedes mediocres; coxis antieis prothoraci longitudine aequa- libus et pone hujus basin sat longe extensis; femoribus antieis latis, compressis, superne valde compresso-dilatatis, subtus versus medium obtuse rotundato-subangulatis, coxis longitudine subaequalibus; tibüs” anticis subtus utrimque remote spinosis, femoribus multo brevioribus; tarsis antieis longis, basin trochanterum superantibus, prasertim ar tieulo primo compressis; femoribus posterioribus apicem versus sen- ') In Museo Holmiensi adest species insignis hujus generis e Senegallia?, M. Paykulliü STÅL, viridi-flavescens, alis Jeviter sordide flavescentibus, venis trans versis flavescente-fasciatis, capite sat depressa, prothorace longo, gracili, coxis anticis basin pronoti aequantibus, femoribus antieis parti thoracis pone suleum transversum site longitudine aequali, tibiis antieis femoribus eireiter dimidio brevioribus, segmento supraanali acute triangulari, longiore quam latiore; M. fenestrata longior, angustior, prothorace prasertim' longiore. 9. Long. corp. 39, Long. proth. 14, Lat. proth. 23. Exp. tegm. 42 mill. | STÅL, ORTHOPTERA QUADAM AFRICANA. 393 sim distinete gracilescentibus; tarsis posterioribus longis, postieis ti- biis longitudine subaequalibus, articulo primo reliquis simul sumtis longiore. | Gonypet® alfıne genus, forma femorum tarsorumque anticorum mox distinetum. 1. H. orba STÅL. — Grisea, fusco-conspersa; femoribus, tibiis tar- sisque antieis nigro-fuseis, pallido-variis; tegminibus alisque sor- dide hyalinis, illis fusco-retieulatis, stigmate calloso, albido, line- ari. ©. Long. corp. 16, Long. proth. 4, Lat. proth. 2, Exp. tegm. 28 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Mantis orba STåL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 169, 3. Caput et prothorax remote fusco-eonspersa. Prothorax duplo longior quam latior, paullo ante medium latissimus, hine an- trorsum et retrorsum leviter angustatus, basi uti videtur sub- ampliatus, medio transversim levissime impressus, sulco carina- que longitudinalibus destitutus, marginibus lateralibus simpliei- bus, inermibus. Tegmina circiter triplo et dimidio longiora quam latiora, apicem abdominis nonnihil superantia, ubique fere que lata, area costali basin versus cireiter quartam partem la- titudinis tegminis occupante. Latera mesostethii et metastethü nee non ventris anterius nigricantia, obsolete pallido-varia. Cox antice fusco-conspers®e. Femora antica ad marginem superiorem parce obsoleteque pallido-maculata. Tibie antiese et articulus primus tarsorum anticorum annulis pallidis notati. Pedes po- steriores fusco-multisubannulati. Tibie intermedie femoribus paullo breviores, posticee femoribus paullo longiores. Chroicoptera STAT. 2. Caput thorace nonnihil latius, vertice summo obtuso, obtu- sissime arcuato; clypeo frontali transverso, duplo et dimidio latiore quam longiore, minus bene terminato, basi obtuse arcuato; ore valde prominulo. Oculi medioeres. Antenn mutile in exemplo typico, infra medium oculorum insert. Prothorax brevis, latus, ante medi- um Jlatissimus, antice angustatus, apice rotundatus, marginibus late- ralibus posterius obtuse rotundato-angulatis.. Tegmina et ale valde abbreviata. Abdomen ampliatum, inerassatum; segmento supraanali transverso, obtuse rotundato. Üerci teretes. Pedes mediocres; coxis antieis prothorace vix brevioribus, pone hujus basin extendendis, in- tus ad marginem superiorem sulcatis; femoribus antieis prope basin latissimis, sulco obliquo interiore ad basin sat appropinquata; tiblis antieis cum ungue femoribus nonnihil brevioribus, subtus utrimque densiuscule spinosis; tarsis antieis compressis; femoribus posteriori- bus apicem versus vix gracilescentibus: tarsis posterioribus sat longis. Hapalomanti affıne genus, statura multo robustiore, thorace la- tiore, formaque pedum anticorum differt. 1. OC. vidua STÅL. — Subolivaceo-grisescens, fusco conspersa; te- gminibus griseo-testaceis, stigmate medio calloso nitido pallidi- 394 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ore; alis ochraceis, area posteriore maculis nonnullis albidis par- vis notata, venis longitudinalibus fuseis, venis transversis obso- lete flavescente-fasciatis. 9. Long. corp. 29, Long. proth. 7, Lat. proth. 5, Exp. tegm. 21 mill. — Caffraria. Mantis vidua StÄL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 169, 5. Caput et prothorax minute remoteque fusco-conspersa- Prothorax vix dimidio longior quam latior, subobovatus, nonni- hil ante medium latissimus, hine antrorsum et retrorsum angu- status, parte pone suleum supracoxalem sita parte anteriore vix dimidio longiore, marginibus lateralibus maculis parvis nigris notatis, minute denticulatis. Tegmina prothorace paullo longi- ora, paullo plus quam dimidio longiora quam latiora, apice ob- tusissime rotundata, tota subopaca, area costali eirciter tertiam partem latitudinis tegminis occupante, a medio basin et apicem ver-. sus leviter angustata. Ala latissimee, area antica latissima. Coxae anticae remote grauulate angulis distinete et sat dense dentieu- latis, dentieulis nigris. Femora antica fusco-nebulösa et conspersa, intus ad partem et subtus nigricantia, superne obtuse sulcata, marginibus sulei minutissime obtuseque denticulatis, spinis mar- ginis inferjoris interioris nigris. Tibise antiese fusco-nebulos:e, limbo interiore inferiore spinisque interioribus nigris. Tarsi an- tiel intus uigri, extus in apice artieulorum nigro-maculati. Pe- des posteriores fusco-nebulosi et conspersi, tibiis pallido biannu- latis. Tibie intermedie femoribus paullo breviores, postiese fe- moribus longitudine zequales. Tarsi postici in exemplo descripto ad partem mutile, articulo primo sequentibus tribus simul sum- tis eireiter duplo longiore. Antenne mutilz. Gonypeta Sauss. G. punctigera STÅL — Flavescente-grisea; tegminibus griseo- hyalinis, in venis punctis vel maculis minutissimis fuscis remote notatis; alis subsordide hyalinis, venis punctis obsoletis rarissi- mis fuscis notatis, area autica grisescente vel pallidissime infu- scata. 9. Long. corp. 154, Long. proth. 34, Lat. proth. 14, Exp. tegm. 30 mill. — Caffraria. WAHLBERG. Statura fere @. reticulate, capite minus incrassato, vertice summo minus obtuso, clypeo frontali breviore. tegminibus paullo angustioribus, venis trausversis obsoletioribus et ceteris differt. Caput thorace multo latius; vertice summo inter oculos obtus- sissime rotundato, supra ocellos valde reclinato; elypeo frontali paullo plus duplo latiore quam longiore, basi obtuse rotundato- angulato, carinis destituto. Oculi sat prominuli. Ocelli valde elevati. Prothorax nonnihil ante medium latissimus, hine an- trorsum et retrorsum sensim angustatus, posterius subampliatus, parte pone sulcum supracoxalem sita parte anteriore haud multo longiore, carina levissima instructa, marginibus lateralibus in- ermibus, setis paueis eiliatis. Tegmina apicem versus haud an- STÅL, ORTHOPTERA QUZDAM AFRICANA. 395 gustata, remote venosa, area costali sensim angustata. Als vena discoidali ante medium furcata. Coxs antice basin ver- sus sensim paullo graeilescentia, angulis parce setosis. Femora antica superne paullo compressa, subtus ante medium obtuse ampliata. Tibise antice femoribus dimidiis paullo longiores, sub- tus utrimque subremote spinos&. Tarsi antiei longi, sat longe pone basin trochanterum extendendi. Femora posteriora apicem versus sensim leviter gracilescentia. Tibise intermedix® femoribus distinete nonnihil breviores, postice femoribus paullo longiores. Tarsi postici longi, tibiis vix breviores, articulo primo reliquis simul sumtis nonnihil longiore. Ameles Burm. A. nebulosa SERV. — Mantis nebulosa Serv., Ilist. des Orth. p. 203, 39. (1839) — Terra capensis. VWVICTORIN. Chiropacha CHARP. C. maura STÅL. — Capite superiora versus depresso, vertice summo truncato, prope oculos emarginato, parte truncata lata media parte tubereuliformi laterali paullo altiore. 9. Long. corp. 43, Long. thor. 11, Lat. proth. 7, Long. tegm. 9 mill.— Caffraria. B Chiropacha maura STAL, Ofv. Vet.-Ak. Förh. 1856, p. 168, 1. Statura fere femine (©. gilve, sec. figuram CHARPENTIERI. Nigra, viva pallida?, elypeo frontali, labro, margine superiore tibiarum anticarum, coxis antieis extus ventreque griseo-testaceis, fascia elypei frontalis nigricante. Caput depressum, vertice an- tice in medio suleis duobus loneitudinalibus distinetis et inter hos suleo subtili instructo, vertice summo quam apud species sequentibus minus obtuso. inter emarginaturas laterales truncato et paullo elevato. Prothorax paullo ante medium latissimus, hine antrorsum vix, retrorsum distincete angustatus, anteriora versus transversim bis impressus, medio eibbosus et acute bitu- bereulatus, inter tubereula longitrorsum impressus, impressione ad apicem continuata, marginibus lateralibus totis denticulatis, in parte tertia postica angustiore parallelis, margine antico le- viter reflexo et medio subemarginato; parte posteriore utrimque pone gibberum discoidalem tuberculata, carinis tribus obtusis, subgranosis, lateralibus retrorsum divergentibus, instructa, basi tuberculo transverso sat elevato armata. Tegmina latissime ova- lia, prothorace nonnihil breviora, opaca, fortiter venosa. Ala parv&, tegminibus multo breviores. Abdomen segmentis dorsa- libus apicem versus in medio et utrimque sublobatis. Pedes, pra&sertim antiei, remote granulati. Tibise antice superne com- presse. Tarsi antiei articulo primo compresso, latiusculo, basi angustiore; articulis reliquis basi pallescentibus. Femora poste- 396 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. riora superne carinata, crassa. Tibie intermedise incrassat&#» compress&, apice graciliores.. Tibie postice superne planiu- scule. Cerei longiuscule, compresss#, late, foliace. 2. CO. Afzelii STÅL. — Vertice summo obtuso, inter oculos sensim obtuse rotundato, prope oculos leviter obtuseque emarginato, parte inter emarginaturas sita obtusissime levissimeque trisinu- äta, inter sinus et ad emarginaturam lateralem subtubereulato- elevata. @. Long. corp. 40, Long. proth. 10, Lat. proth. 54, Long. tegm. 74 mill. — Sierra Leona. AFZELIUS. Hxc species ad C. mauram maxime appropinguat, differt tantum vertice summo obtusiore, arcuato, obsolete sextubercu- lato, prothorace granulis distinetis consperso, medio minus gibbo et minus distinete tuberculato, posterius carinis destituto, tu- berculo transverso basali minus elevato, pedibusque uti videtur brevioribus. Cerei mutili. 3. 0. obtusiceps STAL. — Pallide griseo-flavescens; tegminibus gri- seo-hvalinis, venis longitudinalibus fusco-striolatis, transversis fuscescentibus; alis ultra medium fuscis, apice grisescentibus et fusco-venosis; fascia posteriore prostethii nee non vitta interi- ore femorum et trochanterum anticorum nigris: marginibus la- teralibus thoracis nigro-conspersis, integris, inermibus, ante me- dium parallelis. ©. Long. corp. 40, Long. proth. 10, Lat. proth. 44, Exp. tegm, 63 mill. — Nubia ad Bahr el Abiad. HEDENBORG. C. gilve maxime affinis, nee differre videtur nisi marginibus prothoracis nigro-conspersis, anterius parallelis. Vertex summus obtusus, inter oculos sensim obtuse rotundatus, prope oculos obsoletissime obtusissimeque emarginatus. Eremophila Burn. 1. E. Hedenborgii STAL. — Pallide griseo-flavescens; pedibus po- sterioribus obsolete fusco-annulatis; prothorace granulis consperso, marginibus lateralibus sat dense denticulatis; tegminibus late ovalibus; alis testaceis, reticulatis, area antica pone medium gri- sea et macula magna nigra ornata. co. 9. Long. corp. 25— 32, Long. proth. 64, Long: tegm. 7—--81, Lat. tegm. 6 mill, == Nubia, ad flumen Bahı el Abiad. HEDENBORG. &. Femoribus antieis subtus in margine exteriore prope apicem spina una valida, in margine interiore apice spinis tri- bus validis armatis; tibiis antieis a supero visis eurvatis. 9. Femoribus antieis subtus in margine exteriere prope apicem spina mediocri, in margine interiore apieem versus spi- nis parviusculis armatis; tibiis anticiis rectis. Structura pedum anticorum maris a reliquis mihi cognitis congenerieis divergens. Caput summum sat tumidum, clypeo frontali punctulato. Prothorax zwque longus ac antice latus, retrorsum sensim leviter angustatus, granulis interdum fuseis ND STÅL, ORTHOPTERA QUZDAM AFRICANA. 397 remote conspersus, postice in medio transversim tumescens, parte tumescente basi medio impressa; marginibus lateralibus subre- etis, ad basin subsinuatis, margine antico leviter rotundato, latera versus dentieulato, margine basali ad partem tumescentem levi- ter angusteque reflexo; angulis anticis obtusiusculis, posticis subreetis. Tegmina levit r valvantia, dense retieulata. Femora posteriora subtus in margine interiore remote dentieulata. Ut genera Mantinorum a me descripta facilius recogno- scantur, synopsin brevem generum subfamilie omnium mihi cognitorum hie propono: (50) Femoribus anticis subtus planis, planiusculis vel concavius- eulis, utrimque in margine spinosis vel crenatis. (5). Capite in medio supra ocellos distinete tuberculato; coxis anticis tetragonis, margine superiore apice vel apicem versus lobato aut dilatato; pedibus posticis carinatis, femoribus subtus utrimque carina marginatis; tegminibus integris. (4). Capite summo utrimque ad oculos in tuberceula duo elevato; oculis medio latissimis; pedibus brevibus, crassiusculis, coxis an- tieis apice superne obtuse lobatis. — Popa STÅL. (3). Oapite ab antico viso a medio sursum angustato, in summo ad oculos tuberculo acuto erecto armato; oculis infra medium latissimis; pedibus gracilibus, longiusculis, coxis antieis superne apicem versus dilatatis. — Danuria STÅL. (2). Capite anterius in medio plano vel convexiusculo; coxis an- tieis triquetris, apice superne haud dilatatis; pedibus posteriori- bus raro carinatis. (49). Sulco obliquo femorum anticorum unguem apicalem tibia- rum anticarum recipiente a basi femorum sz#pissime remoto; tibiis antieis coxis antieis brevioribus; femoribus anticis tibiis antieis ssepissime multo longioribus, coxis posterioribus longi- useulis. (8). Tegminibus sinuatis; femoribus posterioribus subtus utrim- que carina acutiuscula distineta marginatis; femoribus anticis subtus in margine exteriore spinis sex armatis. — Acanthops SERV. (7). Tegminibus raro sinuatis; femoribus posterioribns subtus interdum leviter suleatis, suleo tantum intus carina distineta marginato; femoribus antieis subtus in margine exteriore saepis- sime quadrispinosis, excepta spina, quae interdum in lobo api- cali vel ad (ante) hunc lobum oceurrit. (12). Prothorace antice lato, capite vel summo vertice latiore, apice obtuse rotundato vel utrimque pone oculos leviter sinuato, marginibus lateralibus totis dilatatis, postice subito abbreviatis et in angulum prominulis vel in marginem basalem sensim tran- sientibus; capite summo obtusissimo; antennis et ocellis versus summam partem capitis positis; inter antennas et oculos ruga vel tubereulo, interdum acute prominulo; tegminibus totis den- sissime irregulariterque reticulatıs. 398 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 10 (11). Prothorace maxime ampliato, marginibus lateralibus in mar- ginem basalem sensim transientibus; area antica alarum aneu- starum maxima, latissıma, vena discoidali ramos tres emittente. — (hoeradodis SERV. 11 (10). Prothorace minus ampliato, marginibus lateralibus postice subito in angulum terminatis; area antica alarum medioeriter lata, vena discoidali ramos duos vel tres emittente. — Ortho- dera BURM. 12 (9. Prothorace apiee minus lato, ibidem subsemicireulariter ro- tundato, raro obtuse rotundato et utrimque in angulum promi- nulo, prothorace in hoc casu brevissimo et summo capite an- gustiore, marginibus lateralibus raro multo dilatatis. 13 (14). Prothoracis marginibus lateralibus valde dilatatis, foliaceis, in marginem basalem sensim transientibus; femoribus lobatis.— Deroplatys WESTW. 14 (13). Prothoracis marginibus lateralibus interdum dilatatis, in hoc casu retrorsum sensim angustatis et in marginem posticum haud transientibus; femoribus mumquam nisi obtusissime lobatis. 15 (40). Statura majore; prothorace, exceptis marginibus interdum sat dilatatis, elongato et coxis anticis longiore; femoribus anti- cis pone basin prothoracis rarissime extendendis; area costali tegminum utriusque sexus s@pissime opaca, coriacea et dense retieulata. 16 (19). Prosterno longiore quam latior.; corpore gracillimo; cly- peo frontali brevissimo; clypeo a basi versus medium sensim valde elevato, dein plus minus depresso; antennis prope celypeum in- sertis; femoribus anticis gracilibus. 17 (18). Femoribus anticis subtus in margine exteriore quadrispi- nosis. — Hoplocorypha STÅL. 18 (17). Femoribus antieis subtus in margine exteriore quinquespi- nosis. — /schnomantis STÅL. 19 (16). Prosterno subtransverso vel brevissimo; clypeo frontali sae- pius minus brevi, raro versus medium transversim elevato; an- tennis a clypeo plus minus, saepe longissime remotis. 20 (39). Tibiis posterioribus carinis destitutis. 21 (24). Clypeo versus medium sensim elevato, subgibboso, medio transversim obtuse carinato; segmento supraanali producto, ca- rinato, acute triangulari. 22 (23). Corpore modice elongato; coxis anticis basin prothoracis attingentibus vel subsuperantibus; segmento supraanali acutiu- scule triangulari, apicem abdominis haud superante. — HFische- ria SAUSs. 23 (22). Corpore maxime elongato; coxis antieis basin prothoraeis haud attingentibus; segmento supraanali longissimo, elongato, apicem abdominis longe superante, carina dorsali foliacea; cete- ris uti in Fischeria, pietura etiam eadem. — Eremoplana STÄL. — Typus generis: Thespis Guerinii REICHE. (21). Clypeo medio haud transversim carinato-gibboso, ante me- dium interdum subdepresso. 2 = 26 33 34 37 STÅL, ORTHOPTERA QUEDAM AFRICANA. 399 (26). Segmento supraanali producto, paullo latiore quam longi ore, apice obtuse rotundato; femoribus anticis subtus in mar gine exteriore quinquespinosis; articulo primo tarsorum postico- rum reliquis simul sumtis multo breviore; clypeo minute bitu- bereulato. Iris Sauss. (25). Segmento supraanali trianguları vel rotundato, in hoc casu brevissimo, transverso, obtusissimo; articulo primo tarsorum po- steriorum saepissime reliquis simul sumtis longitudine subaquali vel longio e. (38). Femoribus anticis subtus in margine exteriore quadrispinosis. (29). Cereis foliaceis, latis, compressis. — Archimantis Sauss. (28). Cereis teretibus vel nonnihil compressis, apicem versus gracilescentibus vel angustatis. (31). Segmento supraanali acute triangulari;: cercis gracilibus, interdum compressis; area costali tegminum marium vitrea, trans- versim venosa. — Miomantis SAauss. (30). Area costali tegminum utriusque sexus colorata, opaca, ir- regulariter reticulata. (33). Area antica alarum apice inter venas longitudinales interiores venis transversis parallelis instructa, sat producta; tegminibussexuum subconformibus, area costali sensim angustata. — Polyspilota BURM. (32). Area antica alarum apice irregulariter reticulata. (35). Area antica alarum apice longe producta, parte producta longiore quam latiore, triangulari; prothorace longiore; coxis antieis basin prothoracis haud attingentibus; tegminibus subcon- formibus. — Tenodera BurM. (34). Area antica alarum apice plus minus distinete producta, parte producta obtusa vel zequilatera; prothorace breviore; coxis anticis fere ad vel saepissime pone basin prothoracis extendensis. (37). Stigmate albido vel eburneo; tegminibus sexuum plus mi- nus difformibus. — Zlerodula BURM. a. Capite inter antennas et oculos tuberculo parvo distincto, interdum acuto, armato; lobis geniculorum posticorum apice an- gulatis, sepe acuminatis. — Subg. Sphodromantis STÅL. aa. Capite inter antennas et oculos tuberculo distineto de- stituto; lobis geniculorum posticorum apice rotundatis. b. Margine antico acetabulorum anticorum inermi; clypeo frontali longo, magno; pedibus postieis mediocribus, minus cras- sis; tibiis intermediis femoribus brevioribus. — Subg. Hierodula BURM. bb. Margine antico acetabulorum anticorum spina armato; elypeo frontali minus longo; pedibus posterioribus breviuseulis, "erassis; tibiis intermediis femoribus longitudine aqualibus. — Subg. Sphodropoda StÄL. (Typus: Mantis tristis BRAUER.) (36). Stigmate concolore; tegminibus sexuum subconformibus.— Mantis Lin. 38 (27). Femoribus antieis subtus in margine exteriore quinquespi nosis; prothorace sat elongato, anterius dilatato; tegminibus Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. Moor NED 5 6 400 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. alisque maris hyalinis, illorum area costali venis transversis, sub- furcatis, instructa, sensim angustata; alarum area antica lata, vena discoidali ramos quattuor emittente; clypeo frontali trans- verso. — Pentacantha STAL. (Typus: Mantis hyalina DE GEBER). (20). Tibiis postieis carinis instructis. — (ardioptera et Stag- matoptera BURM. (15). Statura minore; prothorace brevi, subovali vel subobovato; coxis antieis protboraceque longitudine subaequalibus, illis pone hujus basin extendendis; area costali tegminum saepius pellucida, hyalina, raro reticulata. (48). Femoribus antieis normalibus, subtus utrimque spinosis, in margine exteriore spinis quattuor, in margine interiore spinis compluribus subaequalibus armatis; thorace anterius angustato. (47). Tibiis antieis subtus utrimque spinosis. (44). Tarsis anticis gracilibus, teretibus, articulo primo raro le- vissime compresso. — Ameles BurM., Gonypeta et Iridopteryx Sauss, nec non genera nonnulla mihi haud rite cognita. (43). Tarsis antieis distinetissime compressis, articulo primo la- tiusculo. (46). Femoribus anticis superne valde compresso-ampliatis et foliaceis. — Hapalomantis STÅL. (45). Femoribus anticis superne levissime compressis, margine superiore obtuso, sulcato. — Ühroicoptera STÅL. (42). Tibiis antieis subtus in margine exteriore spinis destitutis, ibidem remote obtusissimeque suberenatis, ad insertionem tarso- rum spina porrecta armatis; capite depresso, vertice summo ad oculos obtuse elevato; clypeo frontali brevissimo; clypeo labro- que brevibus; prothorace pone medium levissime angustato, mar- ginibus lateralibus subdilatatis; area costali tegminum angustiu- scula, sensim angustata; vena discoidali alarum ramos duos emit- tente; segmento supraanali transverso? — Antissa STAL. (Ty- pus: Mantis pulchra THUNB.) (41). Femoribus antieis subtus in margine exteriore spinis quat- tuor armatis, lobo apicali spinoso, in margine exteriore anterius spinis duabus vel tribus remotis et in medio spinulis pluribus minutissimis armatis; tibiis antieis a latere visis versus medi- um, ubi inserti sunt tarsi, sensim nonnihil ampliatis, subeom- pressis, subtus in margine interiore subampliato versus un- guem spinulis minutissimis armatis, basin versus et in mar- gine exteriore inermibus; tarsis omnibus longis, articulo primo longissimo; thorace antrorsum sensim ampliato, apice obtuse rotundato, angulis antieis in denticulum prominulis; tegminibus et alis pellueidis, illis remote reticulatis, area costali angusta; alis tegminibus longioribus, vena discoidali apicem versus fur- cata; segmento supraanali triangulari, subaequilatero; capite tho- race latiore, ad oculosin tuberculum obtusangulum elevato, parte ocellos ferente valde elevata, parte infra ocellos sita maxime declivi; fronte prope oculos tuberculo parvo obsoleto instructa; clypeo frontali brevi. — Phthersigena STÅL. STÅL, ORTHOPTERA QUADAM AFRICANA. 401 Phthersigena conspersa STÅL. — Grisea, fusco-conspersa; coxis antieis albicantibus, subtus tantum fusco-conspersis; pe- etore,. abdomine, maculis parvis basalibus coxarum anticarum, maculam parvam albidam circumdantibus, coxis trochanteribusque posterioribus, annulis tibiarum tarsorumque nigro-fuseis; tegmi nibus alisque pallide griseo-hyalinis, venis longitudinalibus fu- seis, venis transversis area costalis tegminum nigro-conspersis, te- gminibus et apice alarum minute remoteque fusco-nebulosis; pro- thorace lobo antico subgibboso, carina longitudinali pone illum lobum distineto; margine tegminum dense breviterque ciliato. &. Long. corp. 16, Long. prothor. 3, Lat. ant. prothor. 2, Exp. tegm. 30, Exp. alar. 31 mill. — Cap York Australia. 49 (6). Sulco obliguo femorum anticorum ad basin valde appropin- quato; tibiis antieis coxis antieis longitudine subaequalibus vel 'longiorihbus, femoribus paullo brevioribus; coxis omnibus bre- viusculis, anticis intus convexis; prostethio pone coxas medio plus minus distincte late carinato; oculis ab antico visis ovalibus. (Div. Eremophilina STÅL); Eremophila BURM. et Chiropacha CHARP. 50 (1). Femoribus antieis subtus compressis et fere in carinam ele- vatis, hac carina medio spina armata, ante spinam subito humi- liore, sed acutiore, apice depressa et sulcata; tibiis anticis bre- vissimis, femoribus plus dimidio brevioribus, subtus inermibus, in margine interiore subcarinatis; tarsis anticis ante medium ti- biarum insertis; capite transverso, supra antennas depresso et reclinato, in summo ad oculos breviter cornuto, inter cornua truneato; celypeo frontali brevi; labro transverso; oculis valde prominulis; thorace transverso, apice obtusissime rotundato, re- trorsum leviter angustato, lateribus deeumbentibus; tegminibus remote reticulatis, subelongatis, area costali angusta, sensim an- gustata; vena discoidali alarum ramos duos emittente; femoribus posterioribus sensim leviter gracilescentibus; tarsis posterioribus tibiis longioribus; segmento supraanali—?. — Amorphoscelis STÅL. Amorphoscelis annulicornis STÅL. — Griseo-flavescens; anten- nis nigris, angustissime pallido-multiannulatis; abdomine (an for- tuito) nigrieante, nitido; tegminibus ferrugineo-griseis, subopacis, intus pellueidis et pallidioribus, maculis parvis fuscis consper- sis; alis leviter infuscatis, margine antico apiceque obscuriori- bus; vitta interiore femorum anticorum, tibiis antieis intus, an- nulisque tarsorum nigrofuseis; femoribus tibiisque minute ferru- gineo-irroratis, obsolete pallido-annulatis; prothorace disco nonni- hil depresso, basi bitubereulato, carina distineta longitudinali, anterius evanescente. 0? Long. corp. 20, Long. prothor. 23, Lat. prothor. 3, Exp. tegm. 35 mill. — India orientalis. 403 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 3. Stockholm. Skandinaviens och Finlands Acanthiider beskrifne af ©. M. REUTER. [Meddeladt den 8 Mars 1871.] Den synonymiska oredan bland Hemiptera är ingalunda ringa och icke minst gäller detta om våra nordiska former. Bland an- dra hafva Anthocoris-arterna (vi taga här slägtet Anthocoris i samma mening som FALLEN och ZETTERSTEDT) ganska rikligen fått skatta derät. Af ZETTERSTEDTS 9 i Insecta Lapponica upptagna arter äro t. ex. icke färre än 6 antingen orätt tolkade eller alls icke kända af nyare Hemipterologer !). Senaste sommar var jag i tillfälle att genomgå typexemplaren till dessa arter. Det är på studiet af dem och af FALLENS typer, dels äfven på undersökningen af Svenska Riksmusei och R. F. SAHLBERGS samlingar, som nu meddelade notiser öfver Skandinaviens och Finlands Acanthude grunda sig. Då jag omnämner detta, är det mig tillika en kär pligt att offentligen betyga Herr Professor ZETTERSTEDT och Herr Professor STÅL min tacksamhet för den tillmötesgående beredvillighet, hvarmed de ställt de under deras uppsigt stående samlingar till mitt begagnande. Åfvenså har jag haft tillgång till Musei samlingar i Helsingfors och till de SAHLBERGSKA sam- lingarne. Resultatet af ofvannämnde undersökningar är att vi nu från ') Dessa 6 arter äro: A. nigricornis, pulchella, obscurella, tenella, nigrella och stigmatella. 404 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Skandinavien och Finland känna 28 arter. Af dessa förekomma tre icke i Finland?) och två icke i Sverige?). Z FALLEN upptager i Hemiptera Svecie (1829) 8 till nu i fråga varande grupp hörande arter?). Till dessa tillägger ZET- TERSTEDT 1 Insecta Lapponica (1845) 6 species ?) och R. F. SAHLBERG ökar i Monographia Geocorisarum Fenniae (1849) detta antal med ytterligare 45), således in summa 18 spec. Bo- HEMAN och STÅL tillägga hvardera, i Öfversigt af Kongl. Sven- ska Vetenskaps- Akademiens Förhandlingar 1852 och 1858 en art?) och i Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora Fennica Förhandlingar 1870 har J. SAHLBERG beskrifvit tvenne nya arter®) och författaren likaså en®). Till alla dessa äro vi nu i tillfälle att ytterligare anföra 5 species!®), hvarigenom hela art- antalet uppgår till 28 eller jemt 20 spec. mera än hvad FALLEN 1829 kände. : Af dessa 28 arter omnämner FIEBER i Die Europäischen Hemiptera endast 19, af hvilka vi för icke mindre än 6 nöd- gats ändra benämningen. Vi hänvisa för öfrigt till bifogade sy- nonymiska öfversigt. Hvad slutligen systematiken angår, hafva vi derom på sär- skilda ställen i uppsatsen uttalat vår åsigt. ?) Xylocoris ater L. D., Triphleps minutus FaLL., Myrmedobia coleoptrata FALL. — 3) Dipsocoris pusillimus J. SaHLB. och Piezostethus parvulus REUT. — 4) Acanthia lectularia L., Anthocoris nemorum L., nemoralis F., lucorum FALL.s fruticum FALL., exilis FALL. (+ Bryocoris palustris FALL.), cursitans FALL. och Bryocoris muscorum FALL. °) Anthocoris nigricornis, pulchella, obscurella, tenella, nigrella och stigmatella ZETT. ®) Anthocoris obscurus HAHN (+ com- pressicornis F. SAHLB.), ewilis (icke = id. FaLL.), Xylocoris domesticus HAHN, formiceticola F. SAHLB. {Anth. congiceps F. SAHLB. = stigmatellus ZETT.) ?) Anthocoris lugubris BoH. och fasciatus H. Sch. °) Dipsocoris pusillimus och Piezostethus lativentris J. SAHLB. °) Piezosiethus parvulus Reur. !') Acan- thia hirundinis JEN., Piezostethus galactinus F1EB., Xylocoris ater L.D, Te- traphleps vittatus F1EB. och Microphysa elegantula BAR. REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 405 Fam. ACANTHIIDAE REUT. (Microphyse, Acanthiade, Anthocoride et Ceratocombide FıEB.) Corpus ovatum vel oblongum, szspissime deplanatum. Caput porreetum, horizontale, inter antennas produetum, apice plerumque truneatum. Ocelli inter se late distantes, in vertice prope oculos siti, in forma brachyptera valde obsoleti. Antenns in lateribus ca- pitis sub apice oculorum insert, quadri-artieulatae, totae filiformes vel artieulis duobus ultimis setaceis. Hemelyira in forma macroptera clavo sutura distineta discreto, in forma brachyptera tota coriacea. Membrana basi areola vel unica, venas 1—-4 emittente, vel nulla. Femora antica postieis sepe crassiora. Tarsi triareulati. Subfam. Ceratocombina Reur. (Ceratocombid®@ FIEB.) Corpus oblongo-ovatum. Rostrum triarticulatum. Hemelytra em- bolio nullo, margine corii exteriore reflexo, disco venis percurrenti- bus areolas formantibus instructa. Membrana forme macroptere areola venisque nullis. FIEBER har af hithörande arter bildat en egen familj. Det ho- rızontala hufvudet, de frän hvarandra aflägsnade ocellerna och anten- nernas om Acanthia, Lyetocoris m. fl. påminnande struktur anvisa dock, enligt vär äsigt, ät dem deras rätta plats under samma familj med sistnämnda genera. Vi finna nemligen ej nog skäl att blott pä grund af hemelytrernas afvikande byggnad af dessa djur bilda en skild familj. Bland Tingidide finnas t. ex. också flere genera, hvilka i detta afseende visa stora olikheter. Ej heller kunna vi tillmäta nå- gon betydelse derät att membranen saknar basalarea. Slägten, hvilka utmärka sig genom en dylik afvikelse från det normala, förekomma äfven t. ex. bland Aradide; och att inom en familj, der membra- nens basalarea är så reducerad, som inom Acanthiide, derjemte några former finnas, hos hvilka den alldeles försvunnit, synes oss temmeli- gen naturligt. — Genom det af fina ribbor genomdragna corium, hvilket saknar embolium, men utmärkes genom tydligt afsatt utkant, visar denna underfamilj en viss analogi med Saldide (Salde FıEB.), närmast hvilka hithörande slägten äfven föras af FIEBER. Gen. Ceratocombus Sıcn. Caput inter antennas late productum, superne pilis nonnullis in- structum. Antenna articulo primo brevissimo, secundo subclavato et primo tripio longiore, duobus ultimis longitudine xequalibus, setifor- mibus et longe pilosis, articulo tertio secundo duplo longiore. Gula valde convexa. Rostrum tenue, coxas posticas attingens, articulo primo dimidii capitis longitudine, secundo basi incrassato, primo plus 406 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. quam triplo longiore quartoque longitudine fere quali. Pronotum longitudine parum latius, basi emarginatum, lateribus pilis exsertis instructum, valde distinete marginatum et ad angulos anticos inci- sum, disco medio transversim impressum, angulis antieis fovea sat impressa notatum. 1. €. eoleoptratus ZETT. Brunneus, rostro, antennis pedibusque flavis; pronoto lateribus setis duabus instructo; hemelytris venis areolas 6 formantibus: basi areolis 3, quarum una ad apicem clavi minuta, triangularis, et dus exteriores elongate; deinde areolis 2, exteriore subrhombea; ultima in ipso apice, trapeziformi. Anthocoris coleoptrata ZETT., Act. Holm. 1819, p. 74, 24. (1819). Bryocoris muscorum EALL., Hem. Svec., p. 153, 3. (1829). Forma macroptera: Pronoto trapezoidali, basi quam apice fere dimidio latiore; hemelytris postice sensim ampliatis, abdomen plus quam tertia longitudinis parte superantibus, apice late rotundatis, areolis distinetis; membraua magna, pellucida, iridescente; alis me- tallice nitentibus, hemelytrorum longitudine. Long. 24 m.m. Ceratocombus muscorum forma macroptera RBEuT., Notis. ur Skpts NEO Ju SRH: ca Horh XV, pr 329, 12.37 (#80): Forma brachyptera: Pronoto subquadrato; hemelytris postice parum ampliatis, coriaceis, abdomen quarta longitudinis parte supe- rantibus, apice anguste rotundatis, areolis minus distinetis, mem- brana alisque nullis. Long. 13 m.m. Ganska sällsynt. Funnen i Skåne under mossa af ZETTERSTEDT och KJELLBERG, i sydvestra Fiuland af förf. och i Ryska Karelen af J. SAHLBERG. Anm. FIEBERS (eratocombus mascorum (Eur. Hem., p. 143) hafva vi icke vågat citer@ under ofvanstäende. Den figur nämnde förf. lemnat af sitt species i Exegesen in Hemipteren, Taf. VI, T., afviker nemligen från vår art genom längre och med flere sidoborst försedd pronotum, samt genom annan förgrening af corii vener. — Hvad beträffar benämningen af ofvanbeskrifna art, hafva vi ansett det rättaste vara att för denna äterupptaga det äldsta, af ZETTERSTEDT gifna namnet. FALLEN beskref visserligen år 1807 en insekt, som han kallade Salda coleoptrata och hvilken han sedermera år 1829 i Hemiptera Suecie förde till samma slägte med ZETTERSTEDTS Antho- coris coleoptratus 1. c., hvaraf en förändring af namnen blef nödvän- dig. Då likväl en senare systematik åter åtskilt dessa insekter och till och med fört dem till skilda familjer, torde det vara riktigast att för dem återinföra de ursprungliga benämningarne. Gen. Dipsocoris Hauın. Caput inter antennas breviter productum, superne sub-triangulare. Antenna articulo primo crasso, eylindrico, apicem capitis haud at- REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 407 tingente, secundo hoc fere duplo longiore, clavato, tertio quartoque longitudine subaequalibus, setiformibus et longe pilosis, tertio se- cundo plus quam duplo longiore. Gula plana. Rostrum crassiuscu- lum, medium mesosterni attingens, articulo primo capitis longitudine, secundo primo haud longiore. Pronotum trapeziforme, longitudine parum ultra dimidio latius, apice parum latius quam longius, basi obtuse rotundatum, lateribus obsolete bisinuatis. 1. D. pusillimus J. SAHLB. Brunneus, opacus, holosericeo-pubescens; antennis longe albido- pilosis, rostro pedibusque dense setosis, pallide flavis; hemelytris ex- plicatis apicem versus ampliatis, obtuse rotundatis et abdomine pa- rum longioribus; clavo valde distineto; corio margine laterali dila- tato medio inciso, disco mox pone hanc incisuram leviter deflexo areolisque sat distinctis instructo: ad marginem lateralem areolis 3, prima triangulari, cuneiformi, secunda rhomboidali, tertia in ipso apice trapezoidali, his omnibus magnitudine subaequalibus; ad sutu- ram membrana etiam areola elongata; membrana bene explicata, vio- laeeo-nitente. Long. 1 m.m. Dipsocoris püsillimus J. SauL»., Notis. ur Skpts pro F. & Fl. F:ea Förh. XI, p. 288, 68 (1870). Denna, den minsta af alla kända Heteroptera, är funnen vid ett träsk i Ryska Karelen af J. SAHLBERG. Subfam. Acanthiina Revr. Acanthiad® FIEB. Corpus late rotundato-ovatum, ciliatum. Caput inter antennas breviter et late productum, apice truncatum. (Ocelli nulli). Ro- strum tri-articulatum. Scutellum parvum, longitudine multo latius. (Hemelytra brevissima, rudimentaria). Denna underfamilj fördes fordom i närheten af Aradus, m. fl., under det gemensamma namnet Ductirostri. Med öfriga dithörande former ega Acanthierna likväl ingenting gemensamt, utom antydnin- gen till en fåra under hufvudet för vaginans upptagande. Deremot är slägtskapen med i främsta rummet Zyctocoris bland Anthocorina m. (Anthocoride FirB.) ganska stor. FIEBER förer äfven familjen Acanthiade, hvilken han bildat för nu i fråga varande djur, närmast framför sina Anthocoride. 1 likhet med FLor anse vi dock skäl förefinnas att gå ännu längre och sammanföra Acanthia med Antho- coride under en familj. Saknaden af oceller torde nemligen endast bero på Acanthiernas uppträdande i brachypter form; ett dylikt för- svinnande af ocellerna återfinnes äfven hos Microphysinernas kort- vingade honor. För öfrigt visa antennerna fullkomligt samma typ, som hos Lyctocoris m. fl. bland Anthocorina, hvarföre alltså den från dem hemtade karakteren förlorar sin betydelse. Den platta kropps- 408 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. formen förekommer äfven hos Lyctocoris 1 nästan lika hög grad, som t. ex. hos Acanthia Hirundinis. Könsorganernas likartade byggnad! (se härom Fror, Rhynch. Livl., I, p. 640) talar slutligen ytterligare för sammanförandet af Acanthiade FIEB. under en gemensam familj med Anthocoride FIEB., hvilken familj vi benämnt Acanthiide efter: det tidigast beskrifna af dithörande slägten. Gen. Acanthia F. Antenne pilos®, articulo primo brevissimo, secundo apicem versus incrassato, ultimis duobus filiformibus, praecedentibus multo tenuioribus. Rostrum coxas anticas vix attingens, artieulis longitudine fere aequa- libus. Pronotum transversum, apice quam basi haud angustius, basi truncatum, apice profunde emarginatum, lateribus rotundato-explanatis. nm Anlecetwlarda 1: Rufo-ferruginea, brunneo-pilosa; antennis longioribus, artieulis ultimis tenuibus, setiformibus, articulo quarto tertio breviore; pro- noto lateribus sat explanatis et rotundatis; hemelytris profunde pun-- etatis, lateribus longius ciliatis; abdomine transversim substrigoso- punctato, lateribus dense, sed brevissime, apice paullo longius eilia- tis. Long. 54—6 m.m. | Cimex lectularius L., Faun. Svec., p. 909. — Haun, Wanz. Ins., fig. 242 (1835). | Acanthia lectularia F., Syst. Rhynch., p. 112, 1 (1803). — FaALr., Hem. Svec., p. 141, 1 (1829). — ZETT., Ins. Tapp., p.271% 1 (1845). — F. SaHLB.. Mon. Geoe., p. 145, 1 (1848). — FLoRr, Rhynch.. Livl. TI, p. 672, 1 (1860) INT, Bun Hemssp=r1358 1 (1861). Allmän i boningshus ända högt upp i Lappland. Förekommer isynnerhet ymnigt i nordvestra Ryssland, enl. J. SAHLBERG. Lefver: af menniskans blod och är mest om natten i rörelse. Eger särdeles. stark förmåga att fördraga hunger. I brist på föda blir den ytterst. tunn och “till färgen blekgul, men lefver äfven sålunda en lång tid. | 2. 4A. Hirundinis JENYNS. Ferruginea, pallide pilosa; antennis brevibus, artieulis ultimis erassiusculis, longitudine subaequalibus, pronoto apice minus pro- funde emarginato, lateribus modice rotundato-explanatis, sed longe ciliatis; hemelytris obsolete et parce punctatis, lateribus longe cilia-- tis; abdomine minus late rotundato-ovato, obsoletissime punctulato, , lateribus longe et remote pallido-eiliatis. Long. 32 m.m. Cimex Hirundinis JENYNs, An. N. H. III, p. 243, 244, 3, pl. Vie. 2270839): Acanthia Hirundinis DousL. et Scott, Brit. Hem. p. 511, 3) (1865). REUTER, SKANDINAVIENS. OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 409 Sällsynt i svalbon. Funnen i Södermanland af Mewes, i Öster- botten af WASASTJERNA. Subfam. Anthocorina Revr. (Anthocoride FIEB.) Corpus oblongum vel ovatum. ; Anthocoris formicetorum BoH., Vet.-Akad. Handl. 1844, p. 158, 23 (1844). Aylocoris formiceticola F. SauLB., Mon. Geoc., p. 82, 6 (1849)- Piezostethus formicetorum Fıes., Eur. Hem., p. 139, 2 (1861) Sällsynt; lefver i myrstackar med Formica rufa. ’Funnen vid Stockholm, i Södermanland och Småland af BOHEMAN, i Östergötland af HAGLUND och i Finland vid Åbo af J. SAHLBERG, i Yläne af F. SAHLBERG, samt i Karelen af J. SAHLBERG, som äfven funnit den i Finska och Ryska Lappinarkerna. Gen. Xylocoris L. Dur Corpus elongatum, depressum. Üaput inter antennas quam in Piezostetho longius productum. Antenne pilos&®, articulo primo api- cem capitis haud attingente, articulo secundo apicem versus incras- sato, articulis duobus ultimis tenuibus, filiformibus. Rostrum eoxas anticas vix superans, articulo primo tantum insertionem antennarum attingente. Pronotum trapeziforme, lateribus apicem versus angusta- tum et rotundatum, apice truncatum, basi late, sed minus profunde sinuatum et longitudine fere duplo latius, .disco canalicula tenui lon- gitudinali notatum. Membrana venis quatuor instructa. Alarum areola homo destituta. Abdomen apice pilis nonnullis instructum. Femora parum incrassata. 7 REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIUIDER. 413 1! "XS ater L. Der Nigro-piceus, antennarum articulo secundo, rostro,- tibiis tarsis- que testaceis; hemelytris piceis, margine exteriore cuneoque obscuri- oribus; membrana fusca, dimidio basali albido.. &£. Long. 24 m.m. Xylocoris ater L. Dur., Ann. de la Soc. Ent. de Fr. II, pag. 106, 2, fie. 3 (1833). — HERR. SCH, Wanz. Ins., fie. 972 (1853). re Rn Hems,p. 142, 1° (1861), Sällsynt. Ett exemplar är funnet i Skåne. Lefver under bar- ken af barrträd. Gen. Scoloposcelis Fir». Corpus elongatum, depressum, lateribus subparallelis. Caput inter antennas late productum. Antenne minus longe pilos®, arti- eulo primo apicem capitis attingente, articulo secundo apicem versus incrassato, articulis duobus ultimis tenuibus filiformibus. Rostrum medium mesosterni attingens, articulo primo medium oculi attingente. Pronotum trapeziforme, lateribus marginatis, apicem versus sat angu- statum, apice truncatum, basi sinuatum et longitudine fere duplo latius, disco insquale, medio saepe canalicula tenui conspieua. Mem- brana 4-venosa. Alarum areola hamo nullo.. Abdomen apice pilis iustructum. Femora äntica et postica valde incrassata, antica subtus denticulis armatu. 1. Se. obsceurella ZETLT. Nigra, nitida, tibiis subtestaceis; hemelytris nigro-fuseis unico- loribus; membrana alba, immaculata; pronoto margine postico late sinuato; femoribus antieis et postieis sat inerassatis. &, 9. Long. 34 m.m. Anthocoris obscurella Ferr., Ins. Lapp. p. 265, 4 (1845), sec. spec. typ. Xylocoris obscurellus F. SaHuLB., Mon. Geoc. p. 81, 3 (1849), sec. spec. typ. Xylocoris ater Ftor, Rhynch. Livl. I, p. 667, 1 (1860). Sällsynt under barken af barıträd. Tagen i Lappland, mellersta Sverige, sydliga delen af Finland och södra Karelen. 2.2 28/e> piulleiheillan ET: Nigro-picea, nitida, pracedente paullo latior, pedibus testa- ceis; hemelytris albidis, embolio cuneoque piceis; membrana alba, immaculata; pronoto margine postico minus late, sed profunde sinu- ato; femoribus anticis et posticis valde incrassatis et dilatatis. &, 9. Long. 34—33 m.m. Anthocoris pulchella Zerr., Ins. Lapp., p. 265, 3 (1845), sec. spec. typic. 414 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Xylocoris pulchellus F. SaHLB, Mon. Geoc., p. 80, 2 (1849), sec. spec. TND Xylocoris crassipes FLOR, Rhynch. Livl. I, p. 670, 4 (1860). Sällsynt under barken af barrträd. Funnen i mellersta Lapp- land af ZETTERSTEDT och DAHLBOM, i Vesterbotten af BoHEMAN och i sydvestra Finland af J. SAHLBERG. Gen. Triphleps Fir». Corpus oblongo-ovatum, breve, parvum, subtiliter pubescens. Caput inter antennas modice produetum. Antenna breves, capite cum prothorace vix longiores, pilosula, artieulis in mare robustio- ribus, primo apicem capitis attingente, secundo apicem versus leviter incrassato et tertio plus dimidio longiore, ultimis duobus longitudine wequalibus, filiformibus, in mare compressis. Rostrum breve, coxas anticas vix superans, articulo primo brevissimo. Pronotum late tra- peziforme, basi sinuatum, apice truncatum et capite cum oculis paullo angustius, lateribus distinete marginatum, disco transversim profun- dius impressum. Membrana tri-venosa. Alarum areola hamo in- structa. Femora haud incrassata. UC eemonntussle: Brunneo-nigricans, nitidulus, minus tenuiter pallide pubescens, antennis totis pedibusque flavo-testaceis, tarsis articulo ultimo femo- ribusque postieis interdum infuscatis; rostro piceo, apice testaceo; pronoto disco fortiter punctulato, lateribus basin versus sat ampliatis; hemelytris testaceis, embolio apice cuneoque brunnescentibus; mem- brana tota albida vel apice dilute infuscata. &‘, 9. Long. 21 m.m. (imex minutus L., Faun. Svee., 941 (1761), verisimiliter. Lygaeus minutus FALL., Mon. Cim. Svec., p. 73, 22 (2) (1807). ‚Anthocoris fruticum FALL., Hem. Svec. p. 68, 4 (1829), ex parte? Rhynarius minutus Haun, Wanz. Ins., I, p. 111, fig. 60 (1831). Anthocoris minutus ZETT., Ins. Lapp., p. 266, 9 (1845) sec. spec. typ. Obs. A sequente differt: statura majore et latiore, corpore brun- neo-nigro, minus nitido, pronoto basin versus magis dilatato et disco fortius punctato, hemelytris longioribus, coloreque antennarum, pedum et hemelytrorum. Mas et femina concolores. Funnen vid Stockholm af BoHEMAN och förf. Enligt ZETTER- stepr utbredd från Lappland till Skåne. Jag har ännu icke sett något finskt exemplar. Anm. Bland FIEBERS arter (Eur. Hem., p. 140) finnes ingen, som öfverensstämmer med ofvanstäende, ehuru väl ett par species synas stå den mycket nära. Att likväl nu beskrifna art äfven före- kommer i Tyskland synes ganska troligt; HAHNS figur kan ej gerna tolkas på någon annan; jag har dessutom funnit den i Danmark. — REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 415 Alla af mig undersökta exemplar hafva varit honor, men enligt Zer TERSTEDT (l. c.) äro båda könen hvarandra lika till färgen. 2. Tr. niger WOLFF. Niger, sat nitidus, tenuiter fusco-pubescens, antennis, basi ex- cepta, luteis, pedibus piceis, tibiis anticis, apice femorum anticorum tarsisque omnibus luteo-testaceis; rostro piceo, apice testaceo; pronoto disco subtilius punetulato, lateribus basin versus minus ampliatis; hemelytris in mare et femina discoloribus. Long. 2 m.m. Salda nigra WoLrr, Ic. cim. V, p. 167, fie. 161 (1811). Rhynarius obscurus HAHN, Wanz. Ins., I, p. 110, fig. 59 (1831): femina. Anthocoris fruticum FALL., Hem. Svec., p. 68, 4 (1829) ex parte? — FLor, Rhynch. Livl. I, p. 653, 7. Anthocoris compressicornis F. SAHLB., Mon. Geoc., p. 77, 7 (1849): mas, sec. spec. typ, Anthocoris obscurus F. SauLB., Mon. Geoc. p. 77, 6 (1849): femina, sec. spec. typ. — BoH., Ofv. af Vet.-Akad. Förh. IX, N:o 3, p. 59, 14 (1852). Triphleps niger F1EB., Eur. Hem., p. 140, 2 (1861). Mas: Antennis validis, luteis, articulis primo et tertio obscu- rıioribus; hemelytris pallide luteo-testaceis, fere hyalinis, clavo basi anguste cuneoque latius piceis; membrana fuscescente, basin versus albida. Anthocoris compressicornis F. Sahlb. 1. ce. Femina: Antennis simplieibus, filiformibus, luteis, articulo primo fusco; hemelvytris colore variabili. Var. a: Hemelytris totis nigris vel nigro-piceis, clavo, embolio cuneoque adhuc obscurioribus; membrana fusca, lineola ad apicem cunei alba. Rhynarius et Anthocoris obscurus locis citatis. Var. b: Hemelytris piceo-testaceis, clavo, embolio cuneoque nigro-piceis; membrana ut in var. a. Var. e: Hemelytris membranaque ut in mare coloratis. Obs. Tr. niger praecedente minor et angustior, magis nitidus; tibiis postieis semper piceis. Utbredd öfver hela Sverige och Finland, ehuru icke allmän. I Norge har jag funnit den vid Hönefossen. Lefver, liksom föregä- ende, bland gräs. Gen. Tetraphleps FEB. Corpus ovale, supra dense, fortiter punctatum, pilis flavicantibus minutis, prsesertim in hemelytris evidentioribus, pubescens. Caput inter antennas sat longe produetum, apicem versus vix attenuatum. Antenn® articulo primo apicem capitis haud attingente, secundo api- Öfvers. af K. Vel.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 3. 416 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. cem versus crassiore, secundo apicem versus crassiore, duobus ulti- mis simul sumtis longitudine »equali, tertio quarto paullo longiore, duobus ultimis fusiformibus, erassiusculis. Rostrum medium meso- sterni attingens, articulo primo insertionem antennarum haud supe- rante. Pronotum transversum, basi late emarginatum, lateribus api- cem versus sensim leviter angustatum, apice annulo collari minus distinceto instructum, angulis anticis rotundatum et distinctissime sub- reflexo-marginatum. Hemelytra corio costa apice bi-cuspidata instru- cto. Membrana 4-venosa, venis duabus interioribus approximatis, vena exteriore basi inflexa. Alarum areola hamo instructa. 1. T. vittatus FIEB. Niger vel nigro-piceus, antennis articulo secundo medio, genu- bus, tibiis tarsisque ferrugineis; hemelytris margine exteriore late rotundatis, piceis, plaga clavi medioque corii dilutioribus; membrana albida, areola basali striisque 5 latis, inter venas positis, fuseis; 9. Long. 34 m.m. Anthocoris vittatus FıIEB., Weitenw. Beitr. zur Natur- und Heil- kunde, p. 180, 10 (1836). Anthocoris bicuspis H. ScH., Wanz. Ins., IX, p. 235 (1850). Tetraphleps vittatus FıEB., Eur. Hem., p. 136, -1 (1861). Anthocoris Germari Fror, Rhynch. Livl. I, p. 649 (1860). Anthocoris latula Fror, Rhynch. Livl., I, p. 653, 6 (1860) = specimen nuper exclusum. Obs. Variat hemelytris dilute piceis vel totus rufo-piceus, striis membrana obsoletioribus: specimina recentiora. Sällsynt. Funnen vid Stockholm af BoHEMAN och i Östergöt- land af HAGLUND. Inom Finland är den tagen i Karelen, i Pyhä- järvi socken af J. SAHLBERG. ; Gen. Temnostethus FIEB. Corpus ovale vel oblongum, supra subtilissime pubescens, sub- tiliter punetatum. Caput inter antennas longe productum, apicem versus attenuatum. Antenne filiformes, parce pubescentes, articulo primo apicem capitis attingente, secundo duobus ultimis simul sum- tis longitudine sapissime subaquali, his fusiformibus, crassiusculis. Rostrum articulo primo oculos attingente.e Pronotum trapeziforme, apice annulo collari plus minusve distincto instructum, lateribus api- cem versus haud reflexo-marginatis. Membrana 4-venosa, venis 3 ex- terioribus parallelis, inter se »equaliter distantibus. Ala areola hamo instructa. A. Caput latitudine vix longius, oculis prope apicem pronoti positis. Rostrum coxas posticas attingens. Pronotum lateribus sub- rectis, apice annulo minus distineto. Coxs postice sat approxi- mata. REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIDER. 417 1. T. pygmeus FaıL.!) Niger vel nigro-brunneus, antennis fuscis, articulo seeundo me- dio, genubus, tibiis tarsisque flavis, his posticis apice brunnescenti- bus; hemelytris abdomine longioribus flavo-testaceis; membrana albida vel obsoletissime fuscescente, ad basin venarum 2 interiorum macula parva fuscescente notata. &S, 2. Long. 3—31 m.m. Anthocoris pygmeus FALL., Mon. Cim. Svec., p. 73,21 (1807). Anthocoris lucorum FALL., Hem. Svec.. p. 67, 3 (1828) sec. spec. typie. — F. SAHLB., Mon. Geoc., p. 77, 5 (1849) sec. spec. typ. — Fror, Rhynch. Livl. I, p. 648, 3. Anthocoris pygmea ZETT., Ins. Lapp, p. 265, 5 (1845) sec. spec. typ. Temnostethus luteus FıEB., Wien. ent. Monatschr. 1860, p- 260 (1860). Temnostethus lucorum FIEB., Eur. Hem., p. 136, 2 (1861). Var. b: Antennis articulo secundo medio, pedibus, basi femo- rum excepta, hemelytrisque piceo-testaceis; membrana inter venas di- lutius fusco-striata. Long. 33 m.m. (Species vix distincta.) Anthocoris alpinus ZETT. inedit. Denna art lefver pä barrträd och är utbredd öfver hela Skandi- navien och Finland, ända upp i Lappmarkerna, ehuru öfverallt säll- synt. Varieteten, som är nägot större och mähända bildar ett skildt species, synes egenteligen tillhöra de nordliga trakterna. Jag har endast sett exemplar från Lappland, Dalarne och Osterbotten. Att döma af FLors beskrifning (1. c.), synes denna författare dock ega sådana exemplar äfven från Livland, ehuru han ansett dem endast utgöra en färgförändring af hufvudformen. FIEBER deremot känner endast individer med halmgula täckvingar. AA. Caput latitudine longius, pone oculos in collum brevius constrietum. Pronotum lateribus distincete sinuatum, apice annulo collari distincetiore instructum. Cox& postic inter se late distantes. 2. T. pusillus H. Scu. Niger, antennis totis nigris vel articulo secundo, basi apiceque exceptis, flavo-testaceo, tibiis tarsisque flavis; rostro coxas intermedias paullo superante; pronoto margine postico fortius sinuato; dimorphus. Anthocoris pusillus H. ScH., Nomenel., p. 60 (1835). — Wanz. Ins., IX, p. 225, fig. 975 (1853). Anthocoris albo-fasciatus FIEB., Weitenw. Beitr. zur Natur- und Heil-kunde, p. 111 (1836). £ . Anthocoris lugubris BoH., Ofv. af Vet.-Akad. Förh., IX, N:o 3, p- 58, 13 (1852). — FLor, Rhynch. Livl. I, p. 647, 2 (1860). Temnostethus pusillus FıEB., Eur. Hem., p. 136, 1 (1861). a 1) Enligt Står (Hemiptera Fabriciana, p. 90) skulle denna art vara Acanthia nemoralis FABR. (Ent. Syst., p. 76, 35). FABRrRICII description synes oss dock: alltför mycket motsäga ett sådant antagande. , 418 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Forma macroptera: Pronoto lateribus distinctissime sinuatis, antice sat rotundatis; hemelytris abdomine paullo longioribus, nigris, basi corii punctoque embolii apicali albis; membrana fusca, macu- lis tribus albis, basali magna triangulari. Long. 23 m.m. Anthocoris pusillus H. ScH., albofasciatus FIEB. et lugubris Bou. locis eitatis. Forma brachyptera: Pronoto lateribus apicem versus vix angu- statis, fere rectis, angulis antieis rotundatis, apice annulo collari di- stinetissimo; hemelytris rudimentariis, scutello vix duplo longiori- bus, nigris, basi albidis. &, 9. Long. 24—24 m.m. Ej sällsynt på löfträd. I Sverige är den funnen från Stockholm till sydligaste Skåne och i Norge har jag tagit den vid Horten. Inom Finland är den funnen ferestädes 1 sydvestra delen af landet samt i Österbotten och Ryska Karelen. 3. T. stigmatellus ZETT. Nigro-piceus, nitidus, antennis articulo secundo, basi apiceque exceptis, tertioque basi, tibiis tarsisque luteo-testaceis; rostro coxas intermedias fere attingente; pronoto lateribus distinete sinuatis, api- cem versus leviter rotundatis et valde angustatis, margine postico levissime sinuato; hemelytris abdomine paullo longioribus, pallide luteo-testaceis, cuneo extus nigro-piceo; membrana pallida, apice ra- rius fuscescente. ®. Long. a 33 m.m. Anthocoris stigmatellus ZETT., Ins. Lapp., p. 266, 8 (1845). Anthocoris longiceps F. SAHLB., Mon. Geoc., p. 76, 3 (1849).— FLor, Rhynch. Livl. I, p. 646, 1 (1860). Anthocoris albipennis H. ScH., Wanz. Ins., IX, p. 223, fig. 976 (1853). Obs. Sequenti affinis, sed corpore magis attenuato-ovato, ro- stro longiore hemelytrisque lutescentibus, euneo tantum extus piceo distinguendus. Sällsynt. Funnen i Lappland och på Gotland af ZETTERSTEDT, i Österbotten af WASASTJERNA, i Nyland af F. SAHLBERG och i Ry- ska Lappmarken af J. SAHLBERG. 4. T. nigrellus ZEIT. Niger, nitidus, antennis totis nigris, tibiis tarsisque testaceis; rostro coxas anticas paullo superante; pronoto lateribus distincte sinuatis, apicem versus leviter rotundatis, sat angustatis, margine po- stico levissime sinuato; hemelytris abdomine paullo longioribus, sor- dide albis, cuneo ad marginem interiorem usque nigro-piceo; mem- brana alba. &, 2. Long. 22—33 m.m. Anthocoris nigrella ZETT., Ins. Lapp., p. 265, 7 (1845). Anthocoris nigrellus F. Sınıs., Mon. Geoc., p. 76, 4 (1849) reg, spec. typ. REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 419 _ Sällsynt. Funnen i mellersta Lappland af ZETTERSTEDT och BOoHEMAN, i Dalarne och Norge af BoHEMAn. 1 Finland är den ta- gen i Kuusamo lappmark af MÄKLIN. 5. -T. nigricornis ZAETT. Niger, nitidus, abdomine piceo, antennis totis nigris, artieulis robustioribus, artieulo secundo duobus ultimis simul sumtis longi- ore; tibiis tarsisque ferrugineis; rostro medium mesosterni fere at- tingente; pronoto lateribus leviter sinuatis, apicem versus leviter ro- tundatis, margine postico levissime sinuato; hemelytris abdomine paullo longioribus, fusco-testaceis, cuneo picescente; membrana fusce- scente, basi dilutiore. Long. 54 m.m. Anthocoris nigricornis ZETT., Ins. Lapp, p. 265, 2 (1845) ve- risimiliter®). Funnen på barrträd i Umeå Lappmark. Jag har tagit ett exem- plar i sydvestligaste Finland (Pargas socken), efter hvilket ofvanstå- ende diagnos är uppkastad. Gen. Anthocoris FALL. Corpus oblongum, supra subtiliter pubescens. Caput inter an- tennas modice productum. Antenn& articulo primo apicem capitis at- tingente, articulo secundo apicem versus crassiore, duobus ultimis fusi- formibus, crassiusculis. Rostrum coxas anticas attingens vel paullo superans, articulo primo insertionem antennarum haud attingente. Pronotum basi late emarginatum et longitudine paullo latius, trape- ziforme, apicem versus sat angustatum, annulo collari distinetissimo. Membrana 3-venosa. Ala areola hamo instructa. A. Antennz capite pronotoque simul sumtis longiores, arti- eulis ultimis longitudine aequalibus. Rostrum coxas anticas paullo su- perans, articulo secundo tertio fere dimidio longiore. 1. A. nemorum 1. Niger, nitidus, pronoto concolore, antennis nigris, articulo se- cundo, basi apiceque exceptis, articulo tertio basi pedibusque flavo- testaceis, femoribus interdum ante apicem fuscis; pronoto lateribus antice. subexplanatis; hemelytris pallide flavis, brunneo-variegatis; membrana albida, macula apicis magna antice cum stria media lata confluente fusca. Long. % 34, 9 33—4 m.m. Cimex nemorum L., Syst. Nat., p. 499, 91. Acanthia fasciata F., Ent. Syst., p. 71, 15 (1794). Acanthia sylvestris F., Ent. Syst., p. 76, 37 (1794). Anthocoris nemorum FALL., Hem. Svec., p. 66, 1 (1829). — !) ZETTERSTEDTS typer voro så mutilerade, att intet om dem kunde med viss- het afgöras. Hans beskrifning stämmer dock ganska väl in på vår art. 420 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. F. SauLe., Mon. Geoe., p. 75, 1 (1849). — Fror, Rhynch., Livl., I, p. 651, 5 (1860). — E24 Eur. Hem., p. 138, 4 (1861). Rhynarius sylvestris Hann, Wanz. Ins., I, p. 105, fig. 56 (1831). Anthocoris nemorum var. a et b ZETT., Ins. Lapp., p. 265, 1 (1845). r Anthocoris longiceps BoH., Ofv. af Vet.-Akad. Förh., IX, N:o 3, p- 57, 12 (1852) sec. specim. typie. ; Var. a: Clavo intus, corio apice macula rotundata cuneoque apicem versus brunneis; femoribus totis flavotestaceis. Acanthia sylvestris F. 1. c. Anthocoris nemorum var. a ZETT. et FIEB. 1. ce. Var. b: Clavo intus, apice corii et embolii sat late euneoque fere toto fusco-brunneis; femoribus ante apicem fuscis; membrana signaturis distinetis. Acanthia fasciata F., 1. ce. Anthocoris nemorum var. b ZETT. et FIEB. 1. c. Var. c: Praecedenti similis, membrana signaturis fuscis valde obsoletis. Anthocoris longiceps Bon. 1. c. Ganska allmän öfver hela Skandinavien och Finland. Lefver på löfträd. Var. c är tagen af BoHEMAN i Lappland. 2. 4A. limbatus FIEB. . Niger, nitidus, pronoto postice fascia lata, antennis basi articu- lorum secundi et tertii pedibusque flavo-testaceis; pronoto lateribus antice vix explanatis; hemelytris pallide flavescentibus, basi anguste, commissura, corio apice et embolio medio late cuneoque fere toto fusco-brunneis; membrana apice late fasciaque transversa media brun- nescentibus. Long. 34 m.m. Anthocoris limbatus FıEB., Weitenw. Beitr. zur Natur- und Heil- kunde, p. 110, 13 (1836); — Eur. Hem., p. 137, 3 (1861). Anthocoris fasciatus H. ScH., Wanz. Ins., IX, p. 225, fig. 975 (1853). — Står, Ofv. af Vet.-Akad. Förh., XV, p. 355, 1 (1858), Sällsynt. Funnen i Angermanland af STÅL och i Ryska Kare- len af J. SAHLBERG. AA. Antenna breviores, capiti pronotoque simul sumtis longi- tudine zequales, articulo quarto tertio longiore. Rostrum coxas an- ticas haud superans, articulo secundo tertio vix plus 4 longiore. 3. 4A. nemoralis FE. Niger, nitidus, antennis (rarissime totis nigris) articulo secundo, basi apiceque exceptis, genubus, tibiis tarsisque ferrugineis; hemely- tris brunneis, basi punetoque ad apicem embolii testaceis; membrana albida, macula magna apiecali nigricante, antice strias 2—3 longitu- dinales plus minusve latas emittente, notata. Long. I 34—4, 2 31—4 m.m. REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 421 Acanthia nemoralis F., Ent. Syst., p. 76, 35 (1794). Lygeus austriacus F., Syst Rhyne., p. 239 (1803). Anthocoris, nemoralis FaLı., Hem. Suec., p. 67, 2 (1829). — SAHLB., Mon. Geoc., p. 75, 2 (1849). — Fror, Rhynch. Livl., I, p- 690, 4. (1860). — F1EB., Eur. Hem., p. 137, 2 (1861). Rhynarüuıs austriacus Haus, Wanz. Ins., I, p. 108, fig. 58 (1531)? Anthocoris nemorum var. c et d Zerr., Ins. Lapp., p. 265, 1 (1845). Var. a: Hemelytris fusco-brunneis, corio basi punctoque ad api- cem embolii testaceis; femoribus infuscatis. Acanthia nemoralis FABR. Anthocoris nemoralis var. « FIEB. |. c. Var. b: Corio embolioque fere totis testaceis, clavo cuneoque solum fuscis; femoribus ferrugineis. Var. e: Hemelytris brunneis, basi elavi, corii et embolii pun- ctoque apieis embolii pallide testaceis; pedibus totis ferrugineis; pro- noto angulis postieis late dilute piceis. Lygeus austriacus F. 1. ce. Var. d: Totus rufo-piceus, hemelytris dilute flavo-testaceis, mar- ginibus cunei anguste piceis; membrana fere immaculata. Ej sällsynt. Var. d är troligen endast ett nyss kläckt exemplar. Obs. Hauns Ahynarius pratensis (Wanz. Ins., I, fig. 57) synes oss äfven höra hit, såsom också HERRICH SCHÄFFER (Wanz. Ins., IX, p. 226) antager. FIEBER förer den likväl till sin Anth. pra- tensis F., hvarföre vi icke citerat förstnämnde författare. — RBhynarius austriacus HAHN är troligen också endast en A. nemoralis, ehuru första antennleden är gul. Subfam. Mierophysina Revr. (Microphys®&) FIEB. Corpus oblongum (5) vel late rotundato-ovale (2). Ocelli in femina obsoleti. Rostrum distinete 4-artieulatum. Hemelytra clavo sutura distineta discreto, corio margine exteriore incrassato (3) vel toto coriacea, sepe rudimentaria (9). Membrana maris basi areola semi-ovali venas 2 emittente instructa. FEIBER bildar af hithörande djur en särskild familj. Att Mi- crophysinerna dock ı sjelfva verket komma Anthocorinerna ytterst nära och i allt väsendtligt visa en med dessa öfverensstämmande typ, kan enligt vår äsigt ej jäfvas. FLOR säger äfven vid beskrifningen af genus Microphysa: »sie stimmt mit der Gattung Anthocoris so sehr überein, dass ich nur die Unterschiede hervorzuheben brauche». Att Microphysinerna hafva fyra tydliga leder i rostrum torde ej kunna anses vara af en så genomgripande betydelse, att derpå kunde grundas en särskild familj. Dessutom är FIEBERS uppgift, att tar- serna äro tvåledade, oriktig. Hemelytrernas bildning afviker något 422 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. från den hos Anthocorina, ithy att hos Microphysina något egentligt embolium icke finnes, men äfven härvid bildar genus Microphysa WEsTtw. en tydlig öfvergång till de förstnämnda. Hela habitus för öfrigt visar enligt vår tanke, såsom vi redan sagt, i allt väsendtligt en så stor öfverensstämmelse med Anthocorina, att vi ej annat kunna, än med dessa förena dem såsom en särskild underfamilj under fam. Acanthiide. Hvad hithörande formers honor beträffar, erbjuda ät- ven de ej ringa analogi med subfam. Acanthiina. Gen. Mierophysa Westw. Mas et femina dissimiles. Corpus oblongum (S) vel late ova- tum (9). Caput inter antennas longius productum. Antenna longe pilose, artieulo secundo quarto longiore. Rostrum tenue, coxas inter- medias attingens. Hemelytra completa, corio margine exteriore in- crassato, incrassatie paullo ante cuneum abrupta (6) vel tota coriä- cea, plus minusve rudimentaria (2). 1. M. pselaphiformis WESTWw. Opaca, pedibus flavo-testaceis, femoribus apice excepto fuscis; rostro piceo, apicem versus dilutiore. Microphysa pselaphiformis Wesıw., Ann. de la Soc. ent. d. France, III, Tab. 6, fig. 3 (1834). — Bon., Ofvers. af Vet. Akad. Förh.' IX, N:o 3, p. 60, 16 (1852) 2. S Anthocoris stigma FıEB., Weitenw. Beitr. zur Natur- und Heil- kunde, p. 107, 8 (1836) = g. Anthocoris exilis F. SAHLB., Mon. Geoc., p. 78, 8 (1849) = FS, sec. spec. typic. Microphysa pselaphoides (Burm.) H. ScH., Wanz. Ins., IX, p. 186, fig. 970 (1853) = 2. Anthocoris truncatulus H. ScH., Wanz. Ins., IX, p. 228, fie. 974 (1855) = I. Anthocoris pselaphoides FLorR, Rhynch. Livl., I, 661, 2 (1860) Ze, Z/ygonotus stigma F1EB., Eur. Hem., p. 134, 2 (1861) = I, $. Mas: Nigro-brunneus, antennis fuseis articulo primo apicem ca- pitis attingente; capite pone oculos in collum breve constrieto; pro- noto lateribus apicem versus valde angustato, basi profunde emargi- nato et longitudine plus quam duplo latiore, disco ante apicem et medio fortiter impresso; hemelytris fuseis, pellueidis, corio venis et margine exteriore incrassato, apicem versus triangulariter dilatato, cuneoque apice truncato fusco-rufis; corio apice albicante; membrana fuscescente, ad apicem eunei arcu albido. Long. 23 m.m. Anthocoris stigma Free. ]. ce. Anthocoris exilis F. SAHLB. 1. ce. Anthocoris truncatulus H. Sen. 1. e. REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 423 Femina: Nigro-brunnea, antennis articulo primo apicem capitis haud attingente, secundo et tertio, apice exepto, testaceis; capite sepe rufo-brunneo, pone oculos in collum longius constrieto; pronoto lateribus apicem versus minus fortiter angustato, basi profunde emar- ginato et longitudine dimidio latiore, disco impressionibus minus profundis, ante medium convexo; hemelytris totis coriaceis, abdominis latitudine et longitudine hujus dimidio paullo longioribus, apice late rotundatis; abdomine latissime rotundato-ovato. Long. 14—1# m.m. Mierophysa pselaphiformis WESTWw. 1. c. Microphysa pselaphoides (BurMm.) H. Scn. 1. Sällsynt. Funnen vid Stockholm, i Östergötland, Smäland och Skåne; 1 Finland flerestädes i landets eydvestra del, i Karelen och Österbotten; i Ryska Lappmarken funnen af J. SAHLBERG. Före- kommer på löf- och barrträd, äfvensom under trädens bark. 2. M. elegantula Bär. Nitida, pedibus totis rufo-testaceis; rostro flavescente, basi piceo, Anthocoris elegantulus Bär., Berl. Ent. Zeit., p. 191, tab. 2. dBR8) =" Zygonotus elegantulus FıEB., Eur. Hem., p. 135, 3 (1861) = g-. Mas: Nigro-fuscus, antennis articulo primo apicem capitis haud attingente, hen capite rufo-piceo, pone oculos in collum longius constrietum; pronoto lateribus mox pone medium basin versus bin tortiter dilatato, basi late et profunde emarginato, longitudine fere triplo latiore, disco ante apicem et medio valde profunde transversim impresso; hemelytris dilute fuseis, *pellucidis, clavo fasciaque corii ante apicem obscurioribus; corio apice albido, margine exteriore tantum medio incrassato, fusco; cuneo purpureo, apice acuminato; wembrana apice late rotundata, magna, fuscescente, basin versus fere hyalina. Long. 2 m.m. Anthocoris elegantulus BÄR. 1. c. Zygonotus elegantulus FIEB. 1. ce. Femina: Rufo-testacea, antennis articulo primo apicem capitis haud attingente, secundo apice duobusque ultimis fuseis; oculis, pro- noto angulis posticis abdomineque latissime rotundato-ovato piceis, hoc basi anguste testaceo; capite pone oculos in collum longius pro- dueto; pronoto lateribus apicem versus parum angustato, basi emar- ginato, longitudine vix latiore, disco antice valde convexo, ante apicem transversim impresso; en rudimentariis, scutello vix longio- ribus, testaceis. Long. 14 m.m. Ganska sällsynt. Funnen i Östergötland af HAGLUND (Sf) och pä Öland af BOHEMAN (OJ SAHLBERG har äfven tagit en hanne på Åland. Gen. Myrmedobia Bär. Mas et femina valde dissimiles. Corpus oblongum (3) vel late ovatum (9), supra pubescens. Caput inter antennas breviter pro- 424 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ductum. Antenne filiformes, longe pilose, articulo secundo quarto breviore vel longitudine subaequali. Rostrum crassum, coxas anticas attingens. Hemelytra completa, margine corii exteriore ad cuneum usque sat incrassato et reflexo (SS) vel tota coriacea, abdomen te- gentia vel rudimentaria, longitudinem scutelli vix superantia. IE MN coleoptrata FALL. Artieulo antennarum secundo tertio longitudine sub-zequali. Salda coleoptrata FALL., Mon. Cim. Suec., p. 31, 7 (1807) = 9. Anthocoris ewilis FALL., Mon. Cim. Suec., p 73, 23 (1807). — HemfrSueck Ip MSN IH LS2IT-IER. Bryocoris palustris FaLL., Hem. Suec., p. 152, 2 (1829) = 29. Microphysa myrmecobia MÄRK., in GERM., Zeitsch. für Entom., p. 262 (1836) = 2. Microphysa Curtisii FLor, Rhynch. Livl., I, p. 660 (1860) = J.. Myrmedobia coleoptrata F1EB., Eur. Hem., p. 133, 1 (1861) = 29. Jdiotropus exilis F1EB., Eur. Hem., p. 133, 2 (1861) = J. Mas: Oblongus, niger, opacus, subtiliter albido-pubescens, an- tennis fusco-nigris, sat longe pilosis, articulo primo apicem capitis attingente, testaceo; rostro fuscescente; oculis brunneis, ocellis sat distinetis, ferrugineis; pronoto lateribus apicem versus sensim fortius angustatis, sub-reetis, basi leviter emarginato, longitudine fere duplo latiore, disco antice et medio transversim minus profunde impresso; hemelytris abdomine multo longioribus, nigricantibus, pellucidis, corio margine exteriore sat rotundato cuneoque toto fusco-nigris; mem- brana fuscescente, ad apicem cörii dilutiore; pedibus elongatis fusco- ferrugineis, tibiis longe pilosis. Long. 13 m.m. Anthocoris exilis FALL. 1. ce. (forte). Microphysa Curtisii FLor 1. ce. Idiotropus ewilis FEB. 1. c. Femina: Breviter rotundato-ovata, valde convexa, rufo-ferruginea, nitidula, longe pallido-pilosa, capite, pronoto scutelloque plus minusve picescentibus, hemelytris piceo-nigris; antennis articulo primo apiecem capitis haud attingente, totis rufo-ferrugineis vel articulo secundo apicem versus duobusque ultimis picescentibus; oculis nigris, ocellis distinctis, brunneis; pronoto lateribus apicem versus parum angu- statis, ad angulos anticos leviter rotundatis, basi subtruncato, disco impressione media obsoleta; hemelytris convexis, abdomen tegentibus, nigro-piceis, longe pallide pilosis, lateribus rotundatis, angulo apicali recto; pedibus brevioribus, totis rufo-ferrugineis, tibiis pallido-pilosis. Long. 14 m.m. Salda coleoptrata FALL. 1. Bryocoris palustris FALL. 1. c. Microphysa myrmecobia MÄRK. 1. c. Myrmedobia coleoptrata FIEB. 1. ce. Sällsynt. Hannen är funnen i Östergötland af HAGLUND, honan i Westergötland af GYLLENHAAL och SCHÖNHERR, i Blekinge, på Ö- REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 425 land och vid Stockholm af BoHEMmaNn. I Finland är denna art ännu icke tagen. Anm. Då vi ofvan hafva sammanfört Myrmedobia coleoptrata FaLL., FiEB. och JIdiotropus ewilis FALL., EIEB. såsom &A och 9 under samma art, har det skett på Putons auktoritet (Catalogue des Hemipteres d Europe par le Dr A. Puton. Paris 1869). — Huruvida för öfrigt FALLENS Anthocoris exilis verkligen är den FIE- BERSKA arten hafıa vi ej kunnat afgöra, dä vi ej sett exemplaret. I FALLENS samling var nemligen, besynnerligt nog, Triphleps niger WoLFF I uppställd såsom A. exilis, men den i Hem. Suec. 1. c. gifna beskrifningen anger dock alltför tydligt en Microphysin. Vi hafva vid tolkningen deraf följt FIEBER, ehuru nämnda beskrifning måhända bättre kunde tillämpas på följande species. — Anmärknings- värdt är att FALLEN 1. c. säger: »Mas & Fem. similes». Denna be- stämning torde dock bero endast på ett löst antagande. 2»: .M. one ZETT. Antennis articulo secundo tertio distincte longiore. Anthocoris tenella ZETT., Ins. Lapp., p. 265, 6 (1845) = I. Anthocoris subtilis F. SaHLB., Mon. Geoc., p. 79, 9 (1849) = FS sec. spec. typ. Anthocoris ezilis FLorR, Rhynch. Livl., I, p. 658, 1 (1860) = 0,8. Idiotropus tristis FıEs., Eur. Hem., p. 133, 1 (1861) = cd. Mas: Oblongus, brunneo-niger, opacus, albido-pubescens, antennis totis fusco-nigris, longe pilosis, articulo primo apicem capitis supe- rante; rostro fuscescente; oculis brunneo-nigris; ocellis sat distinctis; pronoto lateribus apicem versus parum angustatis, medio profunde sinuatis, ad angulos anticos deplanatos fortiter rotundatis, basi leviter emarginato, longitudine plus quam duplo latiore, disco impressioni- bus sat profundis; hemelytris abdomine multo longioribus, nigro- fuscis, semi-pellucidis, corio margine exteriore minus fortiter rotun- dato, sed valde reflexo cuneoque, basi excepta, nigris; membrana fuscescente, ad apicem cunei macula albida notata; venis areolae basalis crassis; pedibus elongatis, fuscis, tibiis sat longe pilosis. Long. 2—24 m Anthocoris tenella ZETT. 1. ce. Anthocoris subtilis F. SAHLB. 1. c. Idiotropus tristis FIEB. 1. c. Femina: Late rotundato-ovata, cunvexa, nigra, nitidula, longe pallido- pubescens, rostro pedibusque ferrugimeis; antennis articulo primo apicem capitis haud attingente, totis nigris vel articulis duobus primis, apice excepto, nes capite Anrkencknn brunneo, ocellis obsoletis; pronoto lateribus apicem versus haud angustioribus, ad angulos anticos fortiter rotundatis, basi subtruncato, disco impressio- nibus minus distinctis; hemelytris rudimentariis, scutello vix lon- gioribus, nigris, opacis, pilis destitutis; abdomine late ovato, sat 426 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. convexo, nigro, nitidulo; pedibus brevioribus, ferrugineis, pilosis. Long. 1! m.m. Temligen sällsynt. Tagen i Bohuslän af förf., vid Stockholm af BoHEMAN och i Lappland af ZETTERSTEDT, som äfven tagit den i Finmarken och nära Alten i Norge. I Finland är den flerestädes funnen i sydvestra delen af landet. F. SAHLBERG har också tagit den i Finska och Ryska Karelen samt i Ryska Lappmarken. Den synes således gå vida nordligare än föregående. Förekommer på gran och tall, men äfven bland gräs på skuggiga ängar och i löfskog. Synonymisk öfversigt. Acanthia F. campestris F. = Lyctocoris id., STÅL. fasciata F. = Anthocoris nemorum L., FALL. Hirundinis JEn., DousL. et Scort. lectularia L., F. nemoralis F. = Antocoris id. FALL. sylvestris F. = Anthocoris nemorum L., FALL. Anthoeoris FALL. albipennis H. ScH. = Temuostethus stigmatellus ZerT., REUT. albo-fasciatus FIEB. = Temnost. pusillus H. ScH., FIEB. bicuspis FiEB. = Tetraphleps vittatus FEB. bicuspis H. ScH. = Lyctecoris campestris F., STÅL. coleoptrata ZETT. = Ceratocombus id., REur. compressicornis F. SAHLB. = Triphleps niger WOLFF, FIEB. J'. cursitans FALL. — Piezostethus id., J. SAHLB. ). elegantulus Bär. = Microphysa id., Putox ?). exilis FALL. = Myrmedobia coleoptrata FALL., FIEB. I. exilis F. SauLB. = Microphysa pselaphiformis WeEstw., I. Ja-ciatus H. ScH. = Anthocoris limbatus FIEB. Jormicetorum BoH. = Piezostethus id., FIEB. fruticum FALL. = Triphleps minutus L., Reur. galactinus FIEB. = Piezostethus id. Germari FLoR = Tetraphleps vittatus FIEB. latula FLor = Tetraphleps vittatus FEB. limbatus FIEB. longiceps BoH. = Anthocoris nemorum L.. FALL. var. !) Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora Fennica Förhandl. 1867, p. 173, 48. ?) Puron, Catal. des Hemipteres d’Europe, 1869. i REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 427 longiceps F. SAHLB. = Temnostethus stigmatellus ZETT., REuT. lucorum FALL. = Temnost. pygmxus FALL., REUT. lugubris BoH. = Temnost. pusillus H. ScH., FIEB. minutus L., ZETT. = Triphleps id., Reur. nemoralis F., FALL. nemorum L., FALL. nigrella ZeTT. = Temnostethus id., Rrur. nigrellus F. SaHLB. = Temnostethus id. ZerT., REUT. nigricornis ZETT. = Temnostethus id., Reur. obscurella ZETT. = Scoloposcelis id., REUT. obscurus Haun, F. Sauıs. = Triphleps niger WoLrr, Fire. pulchella ZerT. = Scoloposcelis id., REUT. pusillus H. Sch. = Temnostethus id., FIEB. pygmeus FALL. = Temnostethus id., REUT. stigma FıEB. = Microphysa pselaphiformis Westw. &. stigmatellus ZETT. = Temnostethus id., REUT. subtilis F. SaHLB. — Myrmedobia tenella ZETT., REUT. tenella ZETT. = Myrmedobia id., REur. truncatulus H. ScH. = Microphysa pselaphiformis Westw. IS. vittatus FIEB. = Tetraphleps id. Bryocoris FALL. muscorum FALL. = Ceratocombus coleoptratus ZETT., REUT, palustris FALL. = Myrmedobia coleoptrata ZETT., FIEB. 9. Ceratocombus FIEB. ceoleoptratus ZETT., REUT. muscorum REUT. = coleoptratus ZETT., REUT. Cimex L. domesticus Haun = Lyctocoris campestris F., STÅL. Hirundinis JEN. = Acanthia id., DouGL. et Scort. lectularius L. = Acanthia id., F. minutus L. = Triphleps id., REuT. Dipsocoris HaLın. pusillimus F. SAHLB. Idiotropus FıEB. exilis FiEB. = Myrmedobia coleoptrata FALL., FIEB. &. iristis FIEB. — Myrmed. tenella Zerr., REUT. Lyetoceris Haun. campestris F., STÄL. corticalis HAHN = Piezostethus cursitans FALL., J. SAHLB. domesticus HAHN = campestris F., STÅL. 428 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Microphysa Wesıw. Ourtisiö FLor = Myrmedobia coleoptrata FaLL., FIEB. I. elegantula BÄr., Puron. exilis FLoR = Myrmedobia tenella Zerr., Reur. &. myrmecobia MÄRK. = Myrmed. coleoptrata FALL., FIEB. I. pselaphiformis WESTW. pselaphoides BurMm. = pselaphiformis Wesrw. Phytocoris FALL. pallens FALL. = Lyctocoris campestris F., STÅL. Piezostethus FiE». bicolor ScHoLz, F1EB. = cursitans FALL., F. SAHLB. eursitans FALL., F. SAHLB. formicetorum BonH., FIEB. galactinus FIEB. lativentris F. SAHLB. parvulus REUT. rufipennis L. Dur., FiEB. = cursitans FALL., F. SAHLB. Rhynarius Hann. austriacus Haus = Anthocoris nemoralis F. minutus L., Haun = Triphleps id., Reur. obscurus Haun = Triphleps niger WOLFF, FIEB. sylvestris F., Haun = Anthocoris nemorum L., FALL. Salda F. coleoptrata FALL. = Myrmedobia id. FIEB. nigra WoLrr = Triphleps id., F1EB. Tetraphleps Fir». vittatus FIEB. Triphleps Fire. minutus L., REUT. niger WOLFF, FIEB. Temnostethus Fir». Bohemani REUT. n. sp. lucorum FALL., FIEB. = pygms&us FALL., REUT. luteus FIEB. = pygmsus FALL., REUT. nigricornis ZETT.?, REUT. pusillus H. ScH., FIEB. pygmaus FALL., REUT. stigmatellus ZETT., REUT. REUTER, SKANDINAVIENS OCH FINLANDS ACANTHIIDER. 429 Xylocoris L. Dur. albipennis H. ScH. = Piezostethus galactinus FIrB. ater L. Dur. bicolor SCHOLZ — Piezostethus cursitans FALL., J. SAHLB. crassipes FLOR = Scoloposcelis pulchellus Zerr., REUT. cursitans FALL., F. SAHLB. — Piezostethus id., J. SauLs. dimidiata SPIN. = Lyctocoris campestris F., STAL. domesticus HaHn, F. SAHLB. = Lyctoc. campestris F., STÅL. Jormiceticola F. SAHLB. = Piezostethus formicetorum BoH., Fir» obscurellus ZETT., F. SAHLB. = Scoloposcelis id., REUT. pulchellus ZETT., F. SAHLB. = Scoloposcelis id., REUT. Zygonotus FIEB. stigma FiEB. = Microphysa pselaphiformis WESTWw. elegantula BÄr., FiEB. = Microphysa id., Puron. ne | neh gem ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 28. | 1871. I 4. | Onsdagen den 12 April. Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens”; utländske ledamöter, Professorerne WILHELM! HAIDINGER i Wien och FELIX VON NIEMEYER i Tübingen med döden afgatt. Med anledning deraf, att Akademien bland sina nu lefvande ledamöter egde tre, hvilka hon på en och samma dag för femtio är sedan, eller den 18 April 1821, förenade med sitt samfund, nämligen: H. Exc. Hr Grefve TROLLE WACHTMEISTER, samt Hrr NILSSON och E. FRIES, beslöt Akademien, att lyckönsk- ningsskrifvelser skulle till dessa Herrar aflatas. Till införande i Akademiens Handlingar antogs, pa tillstyr- kan af utsedde komiterade, en af Lektorn vid Halmstads Ele- mentarläroverk C. F. E. BJÖRLING inlemnad afhandling: »The- ori för algebraiska eqvationers rötter». Hr STÅL redogjorde för berättelser, inlemnade af Fil. Dok- torn T. TULLBERG och Fil. Kandidaten H. STOLPE, om en af dem under sistlidne sommar med understöd af Akademien ge- mensamt utförd resa till Gotland för zoologiska forskningar; densamme meddelade en uppsats af studeranden A. STUXBERG: »Bidrag till Skandinavisk myriopodologi, ID> (fortsättning). Hr ANDERSSON föredrog en uppsats af Lektorn vid Linkö- pings elementarläroverk N. ©. KINDBERG: »Förteckning öfver Wermlands och Dals mossor».* Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh., Årg. 28. N:o 4. S 432 Hr NORDENSKIÖLD redogjorde för två af Fil. Doktor TH. -NORDSTRÖM författade och inlemnade uppsatser: 1:0) »Rhodan- qvicksilfver-dubbel-salter med andra Rhodanmetaller», * 2:0) »Kemisk undersökning af meteorjern från Ovifak på Grönland».* Sekreteraren öfverlemnade pa författarens Hr FÅHRAEI väg- nar fortsättning af hans arbete: »Coleoptera Caffrarie, annis 1838—1845 a J. A. WAHLBERG collecta», omfattande famil- jerna Brenthide, Anthribide och Bruchid. Till Pr&ses för nästa akademiska ar utsags genom val Hr Grefve HAMILTON, hvarefter afgaende Pr&ses Hr BERG nedlade presidium med ett tal om proportionen mellan könen bland de födde och inom den staende befolkningen, med särskild hänsyn till Sverige och dess provinciela olikheter. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Kristiania. Beretning om hvad der til Ferskvands-fiskeriernas Fremme er udfört 1865—1868. Chaa. 1871. 4:o. Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Skrifter. 5:e Reekke. Naturvidensk. Afd. Bd. 9: 2-4. Oversigt, 1870: 2, Från R. Astronomical Society i London. Memoirs, Vol. 37: 1-2; 38. Monthly notices, Vol. 283—30. General index to Vol. 1—29. Frän Entomological Society i London. Transactions, 1870: 1—5. Från Geological Society i London. Journal, N:o 105. Från R. Dublin Society i Dublin. Journal, N:o 39. 433 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 4. Stockholm. Coleoptera Caffrarie, annis 1838—1845 a J. A. WAHL- BERG collecta. Fam. Brenthide, Anthribide et Bruchide, descripte a Or. Im. Fänrzus. [Meddeladt den 12 April 1871.] Fam. BRENTHID& LACoRDAIRE Gen. Coleopt. Mom. 115,93 399. 1. Calodromus (GUERIN-MENEVILLE) Wahlbergü: elongatus, rufo testaceus, glaber, nitidus, rostro subquadrato, apice emarginato, thorace antice compresso, basi canaliculato; elytris punctato-stri- atis, interstitiis laevibus; tarsis postieis parum elongatis. &. Long. 52, lat. + millim. Caput latitudine paullo longius, sublineare, basin versus leviter angustatum, subtus longitudinaliter impressum, dorso non- nihil convexum, supra collum elevatum, laeviusculum; oculi la- terales, rotundati, parum prominuli; rostrum capiti contiguum illoque paullo brevius, vix vero angustius, apice utrimque obli- que subtridentatum, medio ibidem semieireulariter emarginatum, inter antennas puncto insculptum, ceterum leve. Antenna in medio laterum rostri insert®, apicem thoracis nonnihil exce- dentes, moniliformes, rufo-testacex®, articulis tribus ultimis ma- joribus, discretis, paullo dilutioribus, ultimo accuminato. Tho- rax capite cum rostro dimidio longior, basi apiceque truncatus, pone medium modice rotundato-ampliatus, lateribus antice late et profunde excavatis; supra convexus, basi in medio breviter canaliculatus, ceterum vix sculpturatus, margine baseos reflexo, infuscato. Elytra antice truncata, summa latitudine thoracis vix latiora, linearia. humeris obtuse angulatis, margine laterali pone medium late sinuato; apice conjunetim subacuminata, tho- race parum longiora; modice convexa, punctato-striata, stria su- turali latiore et profundiore, sublavigata, interstitiis laevibus, dorsalibus angustissimis. Corpus subtus modice convexum, me- dio lave, metasterno maximo, lateribus abdomineque apicem 434 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. versus vage punctatis. Pedes saturate rufo-testacei, leeves, qua- tuor anteriores breviusculi, femoribus compressis, superne ro- tundato-elevatis, tibiis brevissimis, versus apicem dilatatis, tar- sis tenuibus, articulo 1:0 sequente vix duplo longiore; pedes postiei validiores, femoribus abdomine duplo longioribus, petio- latis et distinete clavatis, tibiis clava femorum fere brevioribus, inflatis, tarsis tibiis plus duplo longioribus, articulis 2:0 et 3:0 zequalibus, 1:0 illis, simul sumtis, parum longiore. Obs. Quoad formationem tarsorum posticorum, species gen. Zemiosi (PascoE) quidem propior, longitudine vero femorum po- ‚sticorum characteribusque reliquis Calodromo manifeste adnu- meranda. Amorphocephalus (ScH.) imitator: elongatus, ferrugineus, gla- ber, nitidus; fronte excavata; rostro basi lamina canaliculata in- structo, antice sublineari; thorace oblongo-ovato, intra basin constricto; elytris punctato-suleatis. 9. Long. (rostr. excl.) 8—10, lat. 13—12 millim. Caput latitudine vix brevius, basi constrietum, vertice bre- vissimo, fronte fovea profunda impressa, lateribus ante oculos tubereulo munitis, ferrugineum, nitidum, tuberculis infuscatis; oculi majusculi, laterales, subrotundati, convexi; rostrum porrec- tum, capite duplo longius, extrorsum tenue, sublineare, aluta- ceum, basi supra lamina subhexagona elevata, capite parum angustiore, sulco medio sub-bipartita, instructum. Antenna medium thoracis attingentes, validiusculs, fusco-ferruginex, te- nuiter griseo-pubescentes, articulis 2—10 transversis, ultimo la- titudine duplo longiore, acuminato. Thorax latitudine baseos fere triplo longior, leviter rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, intra basin constrietus et transversim impressus, su- pra modice convexus, obsoletissime et parce punctulatus, ferru- gineus, nitidus, margme apicali infuscato. Elytra linearia, lati- tudine thoracis media parum latiora, antice conjunctim emargi- nata, humeris oblique calloso-elevatis, apice conjunctim obtuse subrotundata, latitndine triplo longiora; parum convexa, distin- cte sulcata, ante apicem lacunosa, sulco suturali latiore, sublsvi, reliquis in dorso evidentius, ad latera obsoletius, punctatis. Corpus subtus et pedes ferruginea, pectoris lateribus, fortiter punctatis, exceptis, leviuscula; femoribus modice clavatis, muticis; tibiis bası intus sinuatis; tarsis subtus tomentosis. Symmorphocerus (ScH.) monticola: elongatus, supra nigro- piceus, subtus ferrugineus, glaber, nitidus, rostro inaequali, basi carinato et constricto; capite thoraceque canaliculatis, hoc di- stinete punctato, elytris punctato-sulcatis, interstitiis tenuiter costatis; pedibus rufo-nigroque variegatis. 0. Long. (rostr. excl.) 14, lat. 21 millim. Symmorphocerus monticola ScH. Mant. Cure. 2:a p. 8. Caput subquadratum, latitudine paullo longius, parce punc- tulatum, medio sulco, basi dilatato, insculptum; oculi laterales, FÄHRZ@US, COLEOPTERA CAFFRARIA. 435 majusculi, rotundati, sat prominuli; rostrum, mandibulis excep- tis, capite vix longius, nec angustius, basi fortiter constrietum et ante strieturam utrimque iterum incisum, supra antice lon- gitudinaliter impressum, postice carina longitudinali, in frontem adscendente, ante ineisurum bifureata, elevata, vadiis ejusdem, cavi- tatem terminantibus, sinuatim ad apicem productis. Antenne valide, medium thoracis non attingentes, nigr&, artieulis 2—10 eylindrieis, ultimo acuminato. Thorax capite cum rostro paullo longior, antice posticeque ejusdem latitudine, pone medium mo- dice rotundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, longe intra apicem leviter constrietus, prope basin subsinuatus, margine baseos reflexo; supra modice convexus, medio canalicula, postice profunda, antice evanescente, insceulptus, punctis subremotis, posterius atque ad latera distinctis, in dorso antice subtilioribus, ante strieturam et in medio prosterni obliteratis, adspersus. Elytra linearia, basi thoracis fere duplo latiora, antice con- junetim emarginata, humeris rotundatis; apice singulatim ob- tuse rotundata, latitudine plus triplo longiora, parum convexa, versus apicem lacunosa, distinete sulcata, suleis suturali toto nonoque postice laeviusculis, hoc antice reliquisque totis punc- tatis, interstitiis acute costatis, costa secunda integra, reliquis apice abbreviatis. Pectus et abdomen parum convexa, ad mar- gines laterales subseriatim punctata, hoc segmentis duobus ba- salibus ultimoque medio late impressis. Pedes validiusculi, lon- gitudine aequales, femoribus clavatis, mutieis, rufis, ‚basi nigris; tibiis compressis, medio dilatatis, rufis, basi apiceque nigris; tarsis subtus haud spongiosis, totis nigris. Evpsalis (LACORD.) vulsellatus: elongatus, niger, glaber, niti- dus, tibiis tarsisque ferrugineo-piceis; thorace subconico, inflato, laevi; elytris quadrifariam flavo-maculatis, antice favosis, poste- rius subtilius punctato-striatis, apice subtruncatis. Long. (rostr. excl.) 10—15, lat. 13—23 millim. c rostro crasso, apice abrupte ampliato, mandibulis por- rectis, valde elongatis, arcuatis. 2 rostro ante insertionem antennarum tenui, cylindrico, recto. Arrhenodes vulsellatus GYLL. in Sch. Gen. et Sp. Cure. T. I, p. 325. Evpsalis id. Lacorp, Gen. Col. T. VII, p. 431. Brenthus (FABR.) vittipennis: elongatus, ater, opacus, rostro basi thoraceque canaliculatis; elytris punctatostriatis, singulo vitta longitudinali, pone medium sinuata, rufo-testacea; pedibus ferrugineis, femoribus antieis medio, genibus tarsisque nigris. Long. (rostr. excel.) 94, lat. 12 millim. Caput breve, convexum, laeviusculum, collo crasso, thoraci adfixo; oculi majusculi, rotundati, sat prominuli; rostrum tho- race dimidio longius, porrectum, tenue, basi supra canalicula, SQ 436 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. in frontem adscendente, insculptum, ad insertionem antennarum nonnihil inflatum, anterius cylindricum, leve, piceum, nitidum. Antennzx fere propius ad medium quam ad basin rostri insert, validiuscule, picee. Thorax latitudine baseos plus duplo lon- gior, pone medium modice rotundato-ampliatus, antrorsum an- gustatus, basi apiceque truncatus, intra apicem levissime con- strietus, supra modice convexus, medio longitudinaliter profunde sulcatus, ceterum vix sculpturatus. Elytra linearia, thorace haud latiora, antice truncata, humeris obtuse angulatis; apice con- junctim rotundata, latitudine quadruplo longiora, parum con- vexa, punctato-striata, stria suturali profundiore, sublavi, inter- stitiis leviter convexis; atra, opaca, singulo vitta lata discoidali, a basi usque ad apicem extensa, pone medium interne sinuata, rufo-testacea. Corpus subtus modice convexum, atrum, abdo- mine apice rufescente. Pedes breviuseuli, ferruginei, femoribus modice clavatis, subtus pone medium denticulo armatis, antieis medio infuscatis, geniculis tarsisque omnibus nigris. Ceocephalus (ScH.) pieipes: elongatus, niger, glaber, nitidus; capite cum collo rostroque, antennis, elytrorum apice pedibus- que testaceis, geniculis tarsisque piceis; thorace elongato-ovato, profunde canalieulato; elytris sulcatis, sulcis catenato-punctatis. one (wostr. ES 6 11° late 1 22 millim: Variat capite antennisque extrorsum obseurioribus. Fem. a masculis tantum rostro pone insertionem antenna- rum paullo breviore differt. 7 Brenthus picipes OLıv. Ent., V. 84, p. 442, tab. 2, f. 18. (Chan. in Sork CON. OG DN Gure2 12002536, Ceocephalus id. ScH. op. cit. T. V, p. 516; LAcoRnD. Gen. Col. T. VII, p. 452. « + Fam. ANTHRIBID& LACORD. Gen. Coleopt. Tom. VI, p. 476. Phloeotragus (ScH.) varicolor: elongatus, niger, tomento gri- seo, cervino vel subochraceo vestitus, vertice nigro-bimaculato; lateribus thoracis elytrorumque sinuatim atro-holosericeis; anten- nis pedibusque griseo-annulatis. AA 2. Loug. (rostr. excl.) 15—17, lat. 43—51 millim. Phloeotragus varicolor ScH. Gen. et. Sp. Cure. T. \V, Pre : Phloeotragus viator: elongatus, niger, cinereo-tomentosus, inzequaliter fusco-variegatus, lateribus capitis, rostri thoracisque nigro-vittatis; elytris medio utrimque plaga maxima denudata, variolosa, nitida; antennis atris, immaculatis. &. Long. (vostr. excl.) 14, lat. 4 millim. o en om FÄHRZUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 437 Caput crassum, parum convexum, parce punctulatum, ci- nereo-tomentosum, medio plus minusve infuscatum, lateribus denudatis; oculi magni, rotundi, prominuli; rostrum thorace duplo longius, apice ampliatum, supra depressum, cinereo-to- mentosum, lateribus atro-holosericeis. Antenna dimidium cor- poris nonnihil excedentes, tote atre. Thorax latitudine baseos fere duplo longior anticeque vix angustior, basi apiceque trun- catus, modice rotundato-ampliatus, intra apicem vix constrietus, supra parum convexus, in disco suleis duobus longitudinalibus impressus, ante basin carinula transversa elevata, utrimque an- trorsum arcuata, ad latera versus marginem apicis producta; tomento cinereo, pilis ochraceis parce immixto, vestitus, lateri- bus late nigro-vittatis, sulcis dorsalibus, maculis binis, oblon- gis, pone carinulam, totidemque apicalibus, paullo magis di- stantibus, nec non vitta media prosterni, postice dilatata, fusecis. Scutellum punctiforme, cinereo-tomentosum. Elytra basi thora- cis duplo latiora, pone humeros, obtuse rotundatos, linearia, apice conjunctim rotundata, latitudine plus duplo longiora, mo- dice convexa, ante apicem distinete callosa, remote punctato- striata, tomento cinereo, circa scutellum et supra callos posti- cos, rariore, vestita, in medio laterum plaga denudata, rugoso- scrobieulata, nitida, utrimque sinum magnum formante, notata. Pygidium semi-circulare, basi emarginatum, cinereo-tomentosum, vitta media fusca. Corpus subtus tomento cinereo vestitum, segmentis ventralibus maculis, in singulo quatuor, fuscis, qua- rum una ad marginem lateralem utrimque et relique in medio approximate, notatis. Pedes mediocres, cinereo-tomentosi, fe- moribus anticis apice nigro-maculatis, posterioribus, ut etiam tibiis omnibus, nigro-biannulatis; tarsorum articulo 1:0 basi ce- terisque apice nigris. Phloeotragus varicornis: elongatus, niger, tomento cervino cinereoque variegatus, rostro brevi, depresso; thorace dorso inae- quali; elytris punctato-striatis, plagis duabus subdenudatis. & 2. Long. (rostr. excl.) 104—11, lat. 22—2% millim. Caput subgquadratum, parum convexum, rugoso-punctatum, tomento cervino cinereoque promiscue, medio parcius, vestitum; oculi magni, rotundi, prominuli; rostrum capite vix longius, apice ampliatum, supra depressum, vage punctatum, tomento uti capitis indutum. Antennae 5 longitudine corporis, 2 basin thoracis vix excedentes, atra, articulis 2—7 apice plus minusve distinete, 8:0 fere toto, albo-tomentosis, 9I—11 contiguis, cla- vam acuminatam formantibus. Thorax latitudine baseos plus dimidio longior anticeque parum angustior, medio nonnihil ro- tundato-ampliatus, basi apiceque truncatus, intra apicem indi- stinete constrietus, supra parum convexus, ruguloso-punctatus, postice medio subimpressus, ante basin striga transversa, sub- flexuosa, utrimque antrorsum arcuata, antice abbreviata, elevata; tomento cervino cinereoque variegatus, vitta laterali utrimque 438 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 10. 11. 12. 119, 14. maculisque duabus baseos , nigris distinetioribus. - Scutellum punctiforme, einereo-tomentosum. Elytra linearia, basi thoraeis dimidio latiora, antice truncata, humeris subreetangulatis; apice conjunetim rotundata, latitudine triplo longiora, modice con- vexa, subremote punctato-striata, tomento cervino, cinereo fusco- que variegata, fascia pone medium dilutiore, antice posticeque macula nigricante terminata, ornata. Corpus subtus modice convexum, cervino-tomentosum, abdomine lituris lateralibus me- dioque segmenti apicalis subdenudatis. Pedes mediocres, gri- seo-pubescentes, femoribus clavatis, muticis, medio late nigris; tibiis rectis, basi apiceque nigris; tarsis haud spongiosis, nigro- variegatis. | Tophoderes (Scvw.) fasciculosus: oblongus, niger, tomento fla- vescente griseoque variegatus, capite rostroque supra subdepres- sis, plus minusve zequaliter, illo nonnumquum subvittatim fla- vo-ochraceo-tomentosis; elytris fascieulosis; tibiis medio tarsis- que flavo-ochraceo-pubescentibus; antennarum clava atra, funi- culo aut piceo, aut rufescente. Long. (rostr. excl) 11, lat. 44 millim. Tophoderes fasciculosus Sch. Gen. et Sp. Cure. T. V, p. 155. Ischnocerus (ScH.) fasciculatus: oblongus, niger, opacus, supra tenuiter, subtus densius cinereo-pubescens; rostro lato, basi impresso; fronte thoraceque antice lituris ochraceo-tomen- tosis notatis, hoc convexo, antrorsum angustato; elytris subtili- ter punctato-striatis, vitta communi, inzequali, helvo-griseo-to- mentosa, postice in fasciam dilatata, anticeque fasciculis atris signata, ornatis. Long. (rostr. excl.) 5, lat.‘ 24 millim. Ischnocerus fasciculatus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. T. VIII, Mant. p. 349. Tropideres (ScH.) pallidirostris: oblongus, piceus, fronte ro- stroque albido-vel griseo-ferrugineo-tomentosis, tenuiter carina- tis; thorace bituberculato; elytris inaeaqualibus, nigro-albidoque variegatis; tibiis tarsisque tomento rufo aut albido annulatis. Long. (rostr. excl.) 6, lat. 23 millim. Tropideres pallidirostris ScH. Gen. et Sp. Cure. T. V, p- 207. Tropideres nasutulus: oblongo-ovatus, niger, supra variegatin, subtus aequaliter cinereo-albido-tomentosus; rostro longiore, apice dilatato; sceutello niveo-tomentoso; elytris obsolete punctato-stri- atis; pedibus aequaliter cinereo-pubescentibus. Long. (rostr. excl.) 3, lat. 13 millim. Tropideres nasutulus BoH. in ScH. Gen. et Sp. Cure. 7, VD Man po Ewechesops (ScH.) 4-tuberculatus: oblongus, niger, ceinereo-to- mentosus, fusco-variegatus; fronte rostroque depressis, illa latis- (SR) FÄHRÄUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 439 sima, oculis lateralibus, pedunculatis; thorace transverso; elytris subparallelis, singulo tubereulis duobus fasciculosis pradito. Long. 33, lat. 13 millim. cf? Exechesops 4-tuberculatus ScH. Mant. Cure. 2:a p. 4. Zygenodes monstrosus PASCcoE? Caput transversum, retusum, utrimque in corniculum ex- tensum; oculi in apice cornieulorum siti, extus leviter emargi- nati; rostrum longitudine capitis, apice leviter sinnatum, an- trorsum angustatum, ante cornicula utrimque subangulatum, supra depressum, basi breviter canaliculatum, uti caput, aequali- ter cinereo-tomentosum. Antenns gracillimse, longitudine cor- poris, artieulo 3:0 erassiore clavaque nigro-fuseis, artieulis reli- quis ferrugineis, apice infuscatis. Thorax transversus, pone medium sat fortiter angulato-ampliatus, basi truncatus, apice medio rotundato-productus, supra modice convexus, in medio dorsi costa transversa elevata, et pone illam carinula tenui, ad angulos laterales extensa, praeditus, tomento cinereo, fusco-va- riegato, vestitus, striga media longitudinali tenuissima, albido- pubescente, notatus. Scutellum exiguum, transversum, niveo- tomentosum. Elytra linearia, latitudine summa thoracis parum latiora, humeris angulatis; apice conjunctim rotundata, thorace plus duplo longiora, parum convexa, tenuiter punctato-siriata, cinereo-tomentosa, fusco-variegata, in dorso antice tuberculis utrimque duobus, quadrangulariter dispositis, cinereo-ferrugineo- fascieulatis, praedita. Pygidium subtrigonum, apice rotundatum, cinereo-tomentosum. Corpus subtus convexum, dense cinereo- tomentosum, abdomine lateribus biseriatim fusco-maculatis. Pe- des mediocres, nigri, femoribus tibiisque fusco-maculatis. Xylinades (LATR.) maculipes: elongatus, niger, tomento ro- seo-ferrugineo variegatim obsitus; thorace antice coarctato, re- trorsum angustato, disperse tuberculato; elytris antice ultra me- dium seriatim tubereulatis, postice punctato-striatis, singulo pone medium plaga atra distinetiore; corpore subtus pedibusque ro- seo-ferrugineo-tomentosis, atro-variegatis. Long. (rostr. excl.) 17, lat. 6 millim. Xylinades maculipes SCH. Gen. et Sp. Cure. T. V, p. 235. Aylinades rugicollis: elongatus, niger, subtus dense, supra variegatim cervino-tomentosus; fronte carinata; thorace retror- sum angustato, rugoso, maculatim denudato; elytris crebre se- Yriato-tubereulatis, pone medium plaga distinctiore denudata. Long. (rostr. excl.) 19, lat. 64 millim, Caput latitudine dimidio brevius, rugoso-punctatum, glab- rum, nitidum, maculis quatuor e tomento cervino, duabus scili- cit in vertice, religuis inter oculos, notatum, fronte carinula elevata, antice bifurcata; oculi subrotundati, prominuli; vostrum — capite nonnihil brevius et angustius, supra inaequale, inter AD tennas trisuleatum, rugoso-punctatum, tomento cervino ads > SICA ms dr 440 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sum. Antennx® capite cum rostro paullo longiores, valide, ni- gr®, apice griseo-sericex. Thorax latitudine baseos nonnihil longior, a basi ultra medium sensim ampliatus, intra apieem coarctatus, antice posticeque truncatus, supra modice convexus, crebre rugosus, rugis plerisque transversis; striga laterali ele- vata utrimque, postice flexuosa, cum margine baseos angulatim conjuncta, usque ad apicem producta, et intra basin carinula transversa, obsoletiore, medio interrupta, praeditus, subtus dense cervino-tomentosus, supra lineolis e tomento ejusmodi, partim liberis, antice medio in rhombum compositis, ornatus. Seutel- lum minutum, triangulare, concolor. Elytra linearia, thorace duplo latiora et fere triplo longiora, antice conjuncetim leviter emarginata, humeris subprominulis, apice obtuse rotundata, mo- dice convexa, striata, striis, mareinali excepta, tubereulis vel granulis tvansversis, seriatim, crebre obsitis; tomento cervino variegatim adspersa, plaga denudata pone medium distinctiore; tubereulis glabris, nitidis. Pygidium inflexum, apice rotunda- tum, medio tenuiter carinatum, fortiter rugoso-punctatum, parce tomentosum. Pectus et abdomen convexa, medio parce, ad la- tera densius cervino-tomentosa, illud lateribus punctatum, hoc se- gmentorum wmarginibus apicalibus extus denudatis. Pedes vali- diusculi, nigri, variegatim cervino-tomentosi. Ohirotenon (IMHOFF) longimanus: elongatus, niger, inzequali- ter umbrino-tomentosus; thoracis dorso biimpresso eiytrorum- que fascia postica griseo-albidis; rostro obsolete carinato, pedi- bus fusco-variegatis. Long. (rostr. excel.) 12—19, lat. 33— millim. - Ectatotarsus longimanus ScH. Maut. Cure. 2:a p. 2. Caput latitudine verticis vix brevius, thorace parum angu- stius, disperse punctatum, umbrino-tomentosum, medic striga albido-pubescente plus minusve distincta; oculi subovales, con- vexi, vix emarginati; rostrum capite brevius, apice ampliatum, supra depressum, obsolete carinatum, umbrino-tomentosum. An- tenne g' basin thoracis attingentes, Y vix medium ejusdem excedentes, graciles, nigra, articulis 4—8 5 tenuiter griseo- pubescentibus, elava 9 distinete validiore, compressa, atra. Tho- rax latitudine postica dimidio longior anticeque vix angustior, ab apice ultra medium leviter ampliatus, dein iterum angusta- tus, basi apiceque truncatus, dorso longitudinaliter, antice pro- fundius, impressus, impressione callo medio elevato bipartita, postice obsolete carinata; striga transversa, a basi sat remota, elevata, ad latera breviter antrorsum producta; subtus transver- sim profunde impressus, dense griseo-tomentosus, supra tomento griseo-albido, cervino-variegato, vestitus, lateribus subdenudatis. Sceutellum parvum, subtriangulare, albido-tomentosum. Elytra linearia, basi thoracis duplo latiora, antice conjunetim leviter emarginata, humeris calloso-angulatis; postice conjunetim ob- tuse rotundata, thorace fere triplo longiora, modice convexa, 18. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 441 subremote striato-punctata, tomento umbrino, fusco-variegato, obsita, pone medium plaga transversa communi, subtrigona, antice -posticeque nigro-terminata, ornata. Pygidium subtrian- gulare, basi emarginatum, apice rotundatum, umbrino-tomentosum. Corpus subtus modice convexum, griseo-cervino-tomentosum. Pedes nigri, tomento griseo varie&ati, 9 mediocres, 5’ elongati, preesertim antici, tarsis articulol:o tibia vix breviore, 2:0 illo di- midio breviore, 3:0 minuto, bilobo. Oratoparis (ScH.) fasciculosus: ovatus, niger, ceinereo-albido- tomentosus, fusco-nebulosus, thorace ante medium tuberculo va- lido, fulvo-fascieuloso, elytrisque fascieulis aliguot minoribus pra- ditis; scutello niveo-tomentoso. Long. 74%, lat. 4% millim. Caput longitudine duplo latius, deflexum, supra depressum, tomento einereo-albido, fusco-nebuloso, vestitum; oculi majusculi. convexi, antice emarginati; rostrum, cum mandibulis exsertis, capite dimidio longius, supra depressum, uti caput tomentosum, marginibus supra scrobes antennales deplanatis. Antenna lon- gitudine thoraeis, picex, cinereo-pubescentes, clava magna, ovali, compressa, atro-holosericea. Thorax postice longitudine fere dimidio latior, antrorsum fortiter angustatus, apice oblique trun- catus, basi bisinuatus, lateribus prope basin subangulatis, mar- gine baseos toto laterumque a basi paullo ultra medium tenuiter carinulatis; supra convexus, punctatus, tomento cinereo-albido, fusco-umbrino-variegato, in margine apieis flavescente, vestitus, ante medium dorsi tubereulo fulvo-fascieuloso praeditus. Scu- tellum subrotundatum, albo-tomentosum. Elytra thoraci arcte applicata ejusdemque basi vix latiora, ab humeris ultra medium fere linearia, apice singulatim obtuse rotundata, latitudine haud duplo longiora, modice convexa, tenuiter et in dorso minus regulariter striato-punctata, tomento cinereo, fusco-variegato, vestita, fasciculis paucis brunneis vel fulvescentibus praedita. duobus scilicet, subgeminatis, prope basin utrimque duobusque posterius in interstitio secundo a sutura distantibus. Pygidium depressum, apice rotundatum, zequaliter cinereo-tomentosum. Corpus subtus et pedes nigra, cinereo-tomentosa, fusco-maculata. Anthribidus !). nov. gen., Anthribo propinguum. Palpi tenues, articulo apicali subulato. Mandibul® exsert&, apice acuminate. Rostrum capite brevius, antrorsum attenuatum, supra planum. Oeculi transversi, fortiter prominuli, antice late emar- ginati. Antenne in foveola ad sinum oculorum insert, dimidium corporis vix excedentes tenues, articulo 1:0 crasso, brevi, 2:0 illo longiore, subinflatro, 3—8 elongatis, 9—11 clavam constituentibus. Thorax latitudine baseos haud vel parum brevior, antrorsum angu- 1) Ab Anthribus, gen. Coleopt., et &idos, imago. 442 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. status, carinula laterali ad medium extensa. Elytra linearia, convexa, postice haud callosa. Pedes medioeres, subrequales, coxis antieis nonnihil remotis; femoribus modice incrassatis, posticis abdomine manifeste brevioribus; tarsis artieulo 1:0 sequente dimidio longiore, hoc bilobo, tertio sub eodem fere oceultato; unguieulis medio den- tieulatis. 19. Anthribidus natalensis: oblongus, niger, cinereo-tomentosus; thorace elytrisque nigro-fasciculosis; rostro transverso; antenna- rum funieulo ferrugineo. Long. 3%, lat. 22 millim. Caput deflexum, tomento cinereo-albido, cervino-variegato, vestitum, fronte utrimque litura fusca notata; oculi lunati, mo- dice convexi; rostrum brevissimum, depressum, cinereo-tomen- tosum. Antenne dimidium corporis vix excedentes, tenues, articulis 2—8 ferrugineis, griseo-pubescentibus, reliquis nigro- fuscis. Thorax latitudine postica nonnihil brevior, subtrapezi- formis, apice oblique truncatus, basi sub-bisinuatus, lateribus postice atque basi tota distincte reflexo-marginatus, supra to- mento cinereo fuscoque obsitus; medio faseiculis quinque, trans- versim seriatis, preeditus. Scutellum minutum, albido-tomento- sum.. Elytra sublinearia, thoraci arete applicata illiusque basi vix latiora, apice conjunctim rotundata, latitudine duplo longiora, modice convexa, tenuiter punctato-striata, tomento cinereo, dis- perse fusco-albidoque variegato, vestita, antice posticeque fasci- culis aliquot humilioribus, nigris, notata. Pygidium breve, apice rotundatum, inaequaliter cinereo-tomentosum. „Corpus subtus modice convexum, dense cinereo-tomentosum. Pedes mediocres, einereo-tomentosi, tibiis fusco-bimaculatis. 20. Anthribidus cafer: oblongus, convexus, cylindrieus, niger, cinereo-tomentosus; capite cum rostro inflexo; thorace supra apice fortiter rotundato-producto; elytris tenuissime punetato- striatis, obsolete fuseo- maculatis; antennarum funiculo ferrugineo. Long. 446}, lat. 12—2} millim. Caput inflexum, punctatum, cinereo-tomentosum, vertice convexo; oculi transversi, lunati, adlmodum prominuli; rostrum capiti contiguum, breve, antrorsum angustatum, supra planum, zequaliter cinereo-tomentosum. Antenne temues, articulo 1:0 clavaque nigris, funiculo rufescente, tenuissime griseo-pubescente. Thorax supra latitudine postica nonnihil longior, antice vero dimidio angustior, pone medium leviter rotundato-amphatus, basi subtruncatus, margine reflexo, cum carinula laterali, ad medium laterum producta, angulatim conjuncto; supra fortiter convexus, crebre punetulatus, ceinereo-tomentosus. Scutellum punetiforme, concolor. Elytra linearia, thorace haud latiora, humeris obtuse angulatis; apice conjunctim rotundata, Tetitndinf plus duplo loneiora, equaliter convexa, parum distincte pun- ctato-striata, cinereo-tomentosa, obsolete fusco-maeulata. Pygi- dium apice rotundatum, tomento cinereo vestitum. Corpus subtus et pedes nigra, sequaliter cinereo-tomentosa. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIM. 443 Variat elytris abdomineque piceis, pedibus fusco-ferrugineis. Paramesus 1) nov. gen., Anthribo affıne. Palpi gracillimi, subsetacei. Mandibul& apice acuminat«. Caput, | deflexum, rostrumgue brevissima, hoc autrorsum angustatum. Oeculi | lunati, parum convexi. Antenn® prope sinum oculorum in foveola |inserte, capite cum rostro vix longiores, artieulis 1:0 & 2:0 majori- | bus, hoc inflato, 3—8 minutissimis, 9—11 transversis, clavam di- |stinetam formantibus. Thorax antrorsum angustatus, carinula laterali jad medium extensa. Elytra linearia, convexa, postice haud callosa. | Pedes breviuseuli, femoribus modice incrassatis, tibiis rectis, tarsis ‚artieulo 1:0 sequente nonnihil longiore, hoc bilobo, parum dilatato, 3:0 suboceultato, unguiculis minutis, vix dentatis. | 21. Paramesus lituratus: oblongus, eylindricus, niger, capite cum rostro thoraeisque lateribus densius griseo-pubescentibus; elytris punetato-striatis, rufo-maculatis liturisque albido-pubescentibus notatis. Long. 14, lat. 3 millim. Caput latitudine vertieis brevius, supra depressum, dense griseo-pubescens; oculi parum convexi, antice emarginati; rostrum breviter subtriangulare, vix dimidii capitis longitudine, planum, uti caput vestitum. Antenna capite cum rostro vix longiores, funiculo ferrugineo, articulo basali et clava nigro-fuseis. Thorax latitudine postica vix brevior, antice vero manifeste angustior, basi subtruncatus, apiee dorsi sat fortiter rotundato productus, lateribus leviter rotundatus, supra convexus, crebre punctulatus, niger, margine apicis piceo; pube grisea, in dorso parce, subtus lateribusque dense obsitus; margine baseos reflexo, cum cari- nula laterali, antice abbreviata, angulatim eonjuncto. Scutellum | rotundatum, concolor, Elytra linearia, thorace vix latiora, hu- meris angulatis; apice singulatim obtuse rotundata, latitudine vix duplo longiora, regulariter convexa, distincte punctato-striata, preeter callos humerales tubereulo dorsali prope basin utrimque preedita, nigra, nitida, antice, pone medium et ante apicem in- determinate rufo-maculata, lituris in maculis sparsis marginibus- | que albido-pubescentibus. Pygidium semicireulare, punctatum: griseo-pubescens. Pectus et abdomen convexa, punctulata, nigra, ad latera illius densius, ceterum tenuiter griseo-pubescentia Pedes breviusculi, tenuiter griseo-pubescentes, nigri, tibiis rufe- scentibus. | Fam. BRUCHIDA: Lacorp. Gen. Col. Tom. VII, p. 597. 22. Urodon (ScH.) tili: oblongus, griseo-pubescens, subopacus, ni- | ger, plaga discoidali elytrorum, antennis pedibusque testaceis, 1 [7 . . ) a TaocUEOos, intermedius. BA 444 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. femoribus posterioribus nigro-fuscis; thorace subtilissime et con- fertissime punctato. Long. 22, lat. 14 millim. Orodon hl, Sca. Gen&!Sp. Curv. TV, p. 14%. Spermophagus (ScH.) lugubris: breviter ovatus, pube grisea tenui adspersus, subtus maculis lateralibus densius albo-tomen- tosis notatus; thorace transverso pectoreque remote punctatis. Long. 3, lat. 2 millim. Caput deflexum, erebre punctulatum, parce griseo-pubescens; oculi parum convexi, antice profunde emarginati. Antennz picex, dimidii corporis longitudine, extrorsum modice insrassate. Thorax brevis, antice subtruncatus, angulis deflexis, basi in medio pro- ductus, utrimque leviter sinuatus, supra modice convexus, sub- tilissime alutaceus, punctis majoribus vage adspersus, variegatim griseo-fuscoque pubescens. Scutellum minutum, triangulare, albo- tomensosum. Elytra antice basi thoracis vix latiora, conjunetim late sinuata, pone humeros zqualiter parum ampliata, apice singulatim rotundata, thorace triplo longiora, parum convexa, remote et tenuiter punctato-striata, interstitiis alutaceis; pube grisea variegatim parce adspersa. Pygidium apice rotundatum, parum convexum, remote puncetatum, variegatim griseo-fuscoque pubescens. Corpus subtus valde convexum, remote punctatum, griseo-pubescens, macula laterali mesosterni utrimque liturisque indeterminatis versus latera pectoris, e tomento condensato, albo, notatum. Pedes quatuor anteriores subtenues, postici validiores, femoribus compressis, muticis. Spermophagus tristis: subovatus, niger, tenuiter griseo-pube- scens; fronte carinata; thorace punctis oblongis, ad latera cre- brius, adsperso; elytris punctato-striatis, lateribus lituris albo- pubescentibus notatis; pygidio basi sinuatim albo-sericeo. Long. 33, lat. 24 millim. Caput parvum, “ subtiliter punctatum, vertice convexo, fronte inter oculos distincete carinata; oculi mediocres, modice promi- nuli, antice profunde emarginati; rostrum longitudine capitis, angustum, supra planum, punctulatum. Antennzs fere dimidium corporis attingentes, filiformes, tot® nigre. Thorax postice longitudine triplo latius, antice fortiter angustatus, angulis de- flexis,. basi profunde bisinuatus, medio rotundato-productus, supra modice convexus, punctis oblongis, in dorso parce, ad latera confertim obsitus, fere glaber vel tenuissime tantum pubescens, marginibus laterum paullo distinetius tomentosis. Seutellum triangulare, concolor. Elytra antice basi thoracis vix latiora, conjunctim profunde sinuata, callo humerali elevato, pone hu- meros nonnihil rotundato-ampliata, apice singulatim rotundata, thorace triplo longiora, parum convexa, distincte striata, striis crebre punctatis, interstitiis subtiliter coriaceis; inaqualiter et! tenuiter griseo-pubescentia, versus latera lituris albo-sericeis, plus minusve conspicuis. Pygidium sat arıplum, apice rotundatum, crebre punctatum, fusco-pubescens, basi quadri-sinuatim, distincte FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIE. 445 albo-sericeo-tomentosum. Corpus subtus convexum, griseo-pube scens. pectore vage et profunde punctato, medio lateribusque albo-sericeo-plagiato. Pedes 4 anteriores tenues, postici validi, femoribus compressis, tibiarum spinis apicalibus rufis. Spermophagus divergens: subovatus, niger, einereo-tomentosus, fronte carinata; thorace disperse punctato, lobo ante-seutellari impresso; elytris distinete punctato-striatis; pygidio aequaliter flavo-griseo-tomentoso. Long. 3%, lat. 23 millim. Caput cum oculis, rostrum et antenne ut in praecedente. Thorax postice longitudine plus duplo latior, antrorsum fortiter angustatus, angulis deflexis, basi profunde bisinuatus, angulis acute prominulis, lobo medio rotundato; supra parum convexus, vage punctatus, dorso inzequaliter, lateribus dense einereo-tomen- tosus, lobo ante-scutellari foveola insculpto. Elytra thoraci arete applicata illiusque basi parum latiora, pone humeros leviter rotundato-ampliata, apice singulatim rotundata, thorace fere triplo longiora, parum convexa, distinete punctato-striata, tomento ci- nereo, in disco varlegatim rariore, obsita. Pygidium amplum, apice rotundatum, versus apicem subgibbosum, medio longitudi- naliter obsolete carinulatum, erebre punctatum denseque flavo- griseo-tomentosum. Corpus subtus convexum, disperse puncta- tum, tomento flavo-griseo, in pleuris pectoralibus bimaculatinı condensato, obsitum. Pedes ut in praecedente. Spermophagus natalensis: subovatus, niger, subtus aequaliter cinereo-pubescens; thorace subtilius et erebrius punctato, varie- gatim cinereo albido-tomentoso; elytris tenuissime striatis, sub- tessellatim cinereo-albido-tomentosis; pygidio basi densius albido- tomentoso. Long. 2%. lat. 2 millim. Caput cum oculis, rostrum et antenn® ut in duobus pra- cedentibus. Thorax postice longitudine fere triplo latius, an- trorsum fortiter angustatus, angulis deflexis, acumimatis, basi bisinuatus, medio rotundato-productus, supra parum convexus, sat crebre punctatus, variegatim griseo-albido-tomentosus. Elytra thoraci arete applicata, pone humeros nonnihil rotundato-am- pliata, apice singulatim rotundata, thorace plus duplo longiora, parum convexa, subtiliter striata, in striis tenuissime punctulata, interstitiis planis, alutaceis; tenuiter griseo-pubescentia, lituris subtessellatis, e tomento densiore griseo-albido, notata. Pygi- dium ‘semieireulare, basi albido-tomentosum, punctis quatuor fusceis notatum, apice fusco-tomentosum, albido-variegatum. Cor- pus subtus convexum, punctatum, griseo-pubescens, lituris dua- bus solitis lateralibus pectoris, e tomento densiore albo, distinctis. Pedes ut in duobus praecedentibus. Spermophagus maurus: subovatus, niger, supra tenuiter, sub- tus densius griseo-pubescens; fronte carinata; thorace disperse punctato; elytris tenuissime striatis, interstitiis alutaceis. Long. 12, lat. 1 millim. \ 29. 30. 446 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Caput exiguum, transversum, fronte carinulata; oculi lunati, parum convexi; rostrum longitudine capitis, medio transversim impressum. Antennae dimidio corporis parum breviores, validi- useule, medio nonnihil incrassate. Thorax postice longitudine plus duplo latior, antrorsum fortiter angustatus, angulis antieis deflexis, basi minus profunde bisinuatus, supra modice convexus, disperse punctulatus, tenuiter griseo-pubescens. Elytra thoraci arete applicata, pone humeros, calloso-elevatos, modice rotundato- ampliata, apice singulatim rotundata, thorace triplo longiora, parum convexa, tenuissime striata, pube tenui adspersa, inter- stitiis apicem versus distinctius coriaceis. Pygidium semi-cireu- lare, versus apicem subconvexum, distincte punctatum, griseo- pubescens. Corpus subtus valde convexum, punctatum, pube griseo-albida, ad latera pectoris inzequaliter condensata, vestitum. Pedes 4 anteriores tenues, postici validiores, femoribus com- pressis, tibiarum spinis apicalibus rufescentibus. Bruchus (LIN.) scutellaris: ovatus, piceus, antennis, pygidio, ventre pedibusque quatuor anterioribus ferrugineis; thorace co- nico elytrisque ferrugineo-variegatis; femoribus posticis dentatis. Long. 23, lat. 13 millim. Bruchus scutellaris FABR. Syst. El. U, p. 399. Gy. INISCH. ‚Gen.!&Sp. Cure T 1, n.r337.@ar)) Bruchus innocuus: oblongo-ovatus, niger, griseo-pubescens, an- tennarum basi, elytris pedibusque rufis; femoribus posticis tar- sisque infuscatis. Long. 23, lat. 12 millim. - Caput deflexum, confertim punetulatum, nigrum, tenuissime pubescens, fronte carinata; oculi lunati, modice convexi. An- tenn® basin thoracis vix excedentes, extrorsum imcrassat®, ser- rata, atre, articulis quatuor baseos ferrugineis. Thorax conieus, latitudine baseos haud brevior, apice oblique truncatus, postice medio distinete lobatus, angulis acutis; supra convexus, rugoso: punctatus, niger, pube grisea, vittatim condensata, obsitus. Scutellum oblongum, nigrum, griseo-pubescens. Elytra thoraci arcte applicata illiusque basi antice vix latiora, pone humeros ampliata, apice singulatim rotundata, thorace duplo longiora, modice convexa, evidenter punctato-striata, rufo-testacea, aqua- liter griseo-pubescentia, regione scutelli suturaque infuscatis. Pygidium amplum, semi-ellipticum. planiusculum, punctulatum, piceum, zequaliter griseo-pubescens. Corpus subtus convexum, piceum, pube grisescente vestitum. Pedes rufo-testacei, tenuiter griseo-pubescentes, quatuor anteriores subtenues, tarsis fuscis, postiei validiusculi, femoribus dilatatis, subtus ante apicem uni- dentatis, basi tarsisque apice infuscatis. Variat pedibus posticis fere totis nigris. Bruchus alternans: ovatus, niger, thorace variegatim elytro- rumque interstitiis alternis tessellatim albido-pubescentibus; py- gidio dense flavo-albido-tomentoso; antennarum basi, tibiis an- 31. FAHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARLA. 447 tieis intermediisque variegatim, anoque rufescentibus. Long. 3, lat. 1%, millim. Caput deflexum, nigrum, punctatum, parce griseo-pubescens, pone oculos constrietum, fronte distinete carinata; oculi lunati, prominuli. Antenna dimidio corporis breviores, extrorsum in- crassatae, nigra, articulis quatuor baseos ferrugineis. Thorax latitudine postica brevior, versus apicem valde angustatus, late- rıbus subsinuatis; apice truncatus, basi sinuato-lobatus, angulis _ acuminatis; supra convexus, punctatus, niger, tomento flavo- griseo in lobo antescutellari canalieulato densius vestitus, alibi variegatim obsitus. Seutellum subquadratum, flavo-griseo-tomen- tosum. Elytra antice posticeque singulatim rotundata, basi tho- racis nonnihil latiora et latitudine paullo longiora, parum con- vexa, punctato-striata, nigra, interstitiis coriaceis, planis, alternis angustioribus, pube cinerea, interdum flavo-tincta, obsitis, re- liquis maculis e tomento cinereo vel flavescente atroque subtes- sellatim pictis. Pygidium amplum, subcordatum, punctatum, ferrugineum, tomento flavescente, albido-variegato, vestitum. Cor- pus subtus convexum, punctatum,' nigrum, ano rufescente, pec- tore maculis duabus marginalibus densius flavo-tomentosis; ventre tenuiter cinereo-pubescente, ad marginem apieis utrimque maculis duabus densius flavo-griseo-tomentosis. Pedes variegatim cinereo- pubescentes, quatuor anteriores subtenues, nigri, genibus, fasciis duabus tibiarum tarsisque rufescentibus; postici validi, femori- bus incrassatis, subtus versus apicem dente acuto armatis, tibiis- que dilatatis nigris, tarsis nigris, apice piceis, articulo primo elongato, subareuato, canaliculato. Bruchus hinnulus: subovatus, niger, inaqualiter flavo-griseo- tomentosus, antennarum basi apiceque, elytrorum apice, pygidio, ventre pedibusque, femoribus posticis exceptis, testaceis; thorace conico, dorso fusco-vittato; elytris interstito 2:0 albido-nigroque tessellato, lateribus variegatis.. Long. 24, lat. 12 millim. Caput deflexum, punctatum, nigrum, fronte subelevata, griseo- pubescente; oculi majusculi, lunati, antice supra sat approximatı, modice convexi. Antenna longitudine fere dimidii corporis, extrorsum incrassate et serrats, flavo-testacex, artieulis 6—10 fuseis. Thorax conicus, latitudine postica vix brevior, apice oblique truncatus, intra apicem indistinete coarctatus, basi me- dio .rotundato-lobatus, utrimque truncatus, angulis acutis, supra antice modice convexus, postice subgibbosus, ruguloso-punctatus, striga media longitudinali lateribusque dense flavo-griseo-tomen- tosis, relietis vittis duabus latis in dorso punctoque ad latera utrimque subdenudatis. Seutellum subquadratum, griseo-tomen- tosum. Elytra thoraci arcte applicata, antice basi illius nonnihil latiora, pone humeros, calloso-elevatos, leviter rotundato-ampliata, apice singulatim rotundata, thorace plus duplo longiora, parum eonvexa, distincte striata, in striis remote et sat fortiter punctata, Öfvers. af K. Vet.-!kad. Förh. Årg. 2SKIENEON AN 9 448 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. interstitiis planis, coriaceis; nigra, apice indeterminate rufe- scentia, variegatim albido-tomentosa, plagis duabus lateralibus, "maculisque totidem oblongis in interstitio secundo utrimque subdenudatis, nigris, vitta suturali densius flavo-griseo-tomentosa. Pygidium devexum, subtriangulare, disco longitudinaliter eleva- tum, crebre punctatum testaceum, tenuiter griseo-pubescens, striga media, bası dilatata, densius niveo-tomentosa. Corpus subtus valde convexum, punctulatum, tenuiter griseo-pubescens, peetore nigro, margine laterali, uti solitum, lituris duabus, e tomento albo, signato, abdomine testaceo. Pedes quatuor an- teriores graciles, flavo-testacei, tenuiter griseo-pubescentes, postiei validiores, femoribus subtus ante apicem spinula acuta munitis, nigris, apice cum tibiis tarsisque saturatius rufo-testaceis. 32. Bruchus cafer: subovatus, niger, griseo-tomentosus, antenna- rum basi, elytris, femorum,apice tibiisque ferrugineis; fronte x carinata, thorace conico; femoribus posticis dentatis. Long. 22, lat. 13 millim. Caput deflexum, crebre punctulatum, tenuiter griseo-pube- scens, fronte distinete carinata; oculi lunati, convexi. Antenn& basin thoracis vix excedentes, extrorsum modice dilatate, nigra, artieulis quatuor baseos rufis. Thorax conicus, latitudine postica parum brevior, apice oblique truncatus, basi medio rotundato- lobatus, utrimque truncatus, lateribus antice leviter sinuatis; supra convexus, crebre ruguloso-punctatus, tomento griseo, in lobo baseos lateribusque densius, in disco parcius vestitus. Sceutellum subquadratum, griseo-tomentosum. Elytra antice basi thoracis vix latiora, pone humeros subelevatos modice rotundato- ampliata, apice singulatim rotundata, thorace plus duplo lon- giora, parum convexa, subtiliter punctato-striata, interstitiis planis, coriaceis, rufo-ferruginea, regione scutellari humerisque infu- scatis; pube grisea obsita, maculis duabus obsoletis, subdenadatis, singula in interstitiis secundo et quarto, interiore prope basin, exteriore mediana. Pygidium devexum, semi-elliptieum, dense griseo-tomentosum. Corpus subtus convexum, punetulatum, equa- liter griseo-pubescens. Pedes tenuiter griseo-pubescentes, nigri, femoribus apice tibiisque ferrugineis, quatuor anteriores tenues, postici validi, femoribus hujus paris apice subtus spinula acute armatis. Bruchus decoratus: oblongo-ovalis, niger, griseo-pubescens, thorace, elytris, pygidio ventreque rufo-testaceis, thoracis mar- gine antico angulisque posticis, elytrorum sutura, arcu marginali baseos apiceque nee non pygidii apice atris. Long. 33, lat. 12 millim. Caput deflexum, crebre punctatum, nigrum, fere nudum, fronte distinete carinata; oculi lunati, prominuli. Antennx lon- gitudine fere dimidii corporis, extrorsum incrassate, serrate, nigra, griseo-pubescentes. Thorax subeonieus, postice latitudine antica duplo latior, lateribus leviter subsinuatis; apice truncatus, 36. x FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 449 basi bisinuatus, supra convexus, confertim ruguloso-punctatus, rufo-testaceus, griseo-pubescens, margine antico angulisque po- sticis plus minusve infuscatis. Scutellum nigrum, dense griseo- pubescens. ‚Elytra thoraci arete applicata, aqualiter, modice ampliata, basi apiceque singulatim rotundata, thorace plus duplo longiora, parum convexa, concinne punctato-striata, rufo-testacea, sriseo- pubeseeutia, margine antico cum humeris, sutura fasciaque lata apicali atris. Pygidium amplum,« devexum, punetatum, rufo-testaceum, griseo-pubescens, summo apice infuscato. Corpus subtus valde convexum, pectore nigro, densius griseo-pubescente, ventre rufo-testaceo, pubescentia tenuiore. Pedes mediocres, nigri, griseo-pubescentes, femoribus postieis subtus ante apicem sinuatis, denticulo obsoleto ante sinum munitis. Bruchus quadrisignatus: ovatus, niger, griseo-pubescens, ely- trorum plagis duabus, pygidio ventreque rufis; peetore lituris duabus marginalibus albo-tomentosis. Long. 3%, lat. 2% millim. Caput deflexum, punctulatum, nigrum, tenuissime griseo- pubescens; oculi antice emarginati, prominuli. Antenna basin thoracis vix excedentes, extrorsum modice incrassate, nigr&, articulis duobus baseos subtus rufescentibus. Thorax subconicus, latitudine postica parum brevior anticeque multo angustior, basi medio late rotundato-lobatus, angulis acutis; apice oblique trun- catus, supra convexus, profunde ruguloso-punctatus, niger, parce sriseo-pubescens, punctis duobus minutis in medio disci albo- tomentosis. Scutellum transversum, nigrum, margine utrimque albo-tomentoso. Elytra aqualiter modice ampliata, basi thorace vix latiora, illo vero plus duplo longiora, apice singulatim obtuse rotundata, dorso parum convexa, tenuissime punctato- striata, interstitiis planis; nigra, plagis duabus magnis, subrotundatis, rufis, una humerum occupante, altera ante apicem, nec margi- nem nec suturam tangente, pieta, pube tenui grisea obsita, puncto in margine baseos, pone sinum thoracis utrimque, albo- sericeo. En amplum, devexum, apice rotundatum, pun- etatum, rufum, tenuiter griseo-pubescens. Corpus subtus con- vexum, nigrum, pube tenui grisescente adspersum, ventre rufo, basi nigro, pectore ad margines laterales utrimque lituris parvis albo-tomentosis notato. Pedes nigri, griseo-pubescentes, quatuor anterioribus tenuioribus, femoribus postieis dilatatis, muticis. Bruchus obscurus: subovatus, niger, supra cinereo-, subtus albido-sericeo-pubescens; oculis subdepressis; antennis brevibus; thorace conico, antice subeonstrieto, lituris duabus baseos scu- telloque albido-tomentosis; femoribus muticis. Long. 3, lat. 12 millim. Bruchus obscurus SCH) Gen. & Sp. Cure. T. V, p. 67. Bruchus mendosus: subovatus, niger, einereo-pubescens, an- tennarum basi pedibusque anterioribus, prater basin femorum, testaceis; thorace subconico; elytris punctato-striatis; antennis elongatis, serratis; femoribus mutieis. Long. 12, lat. 2 millim. a SM 38. 39. 40. 450 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187). Bruchus mendosus GYLL. in ScH. Gen. &-Sp. Cure. T. VEup.Q2. Bruchus versicolor: subovatus, nigro-piceus, griseo- ant olivaceo- tomentosus; thorace breviter conico; elytris maculis oblongis fuscis albidisque subtessellatis, antennis pedibusque testaceis. Long. 32, lat. 1% millim. Bruchus versicolor Bot. in ScH. Gen. & Sp. Cure. T. I, p. 75: Bruchus pyrrhoceras: ovatus, niger, pube fusca albidaque variegatim obsitus, antennis pedibusque anterioribus rufo-testaceis; elytris basi puncto albo-tomentoso pectoreque ad latera maculis ejusmodi notatis; femoribus muticis. Long. 33, lat. 1% millim. Bruchus pyrrhoceras ScH. Gen. et Sp. Curc. T. V, p. 108. Bruchus (subgen. Caryoborus SCH.) interstinetus: ovalis, fusco-ferrugineus, tomento cinereo fuscoque variegatus, antennis pedibusque anterioribus flavescentibus, fusco-maculatis; fronte carinata; femoribus posticis multi-dentieulatis. Long. 5%, lat. 24 millim. Oaput defiexum, ruguloso-punctatum, parce pubescens, fronte tenuiter carinata; oculi majusculi, convexi, antice emarginati. Antennx basin thoracis attingentes, extrorsum parum incrassat&, subserratse, testacese, artieulis 6:0, 8:0, 10:0 et 11:0 nigro-fuscis. Thorax latitudine postica dimidio brevior anticeque fere dimidio angustior, apice oblique truncatus, basi bisinuatus, angulis acutis, lateribus leviter rotundatis; supra modice convexus, disperse et sat fortiter punctatus, insequaliter cinereo-tomentosus, margine apieis maculis tribus basique duabus fuscis distinctioribus. Scu- tellum triangulare, dense albido-tomentosum. Elytra antice basi thoraeis parum latiora, pone humeros nonnihil ampliata, versus apicem attenuata, pPostice singulatim rotundata, thorace plus triplo longiora, modice convexa, tenuiter punctato-striata, inter- stitiis planis, alutaceis; tomento cinereo, maculis inzequalibus fuseis variegato, vestita. Pygidium semi-ellipticum, devexum, medio longitudinaliter subcostatum, pube grisea, fusco-variegata, obsitum. Corpus subtus convexum, subtiliter punctatum, griseo- pubescens. Pedes quatuor anteriores simplices, tenues, testacei, femoribus maculis duabus tibiisque unica fuscis notatis; postici validi, picei, einereo-tomentosi, fusco-variegati, femoribus fortiter inflatis, subtus versus apicem denticulis 7—8. munitis, tibiis valde arcuatis. Bruchus (subgen. (aryoborus ScH.) conformis: ovalis, testa- ceus, griseo-pubescens, fronte obsolete carinata; thorace disperse punctato, dorso fusco-variegato; femoribus posticis valde in- crassatis, subtus versus apicem serrulatis. Long. 54, lat. 24 millim. Caput subdeflexum, punetatum, parce pubescens, fronte carinula tenui notata; oculi majusculi, convexi, antice leviter FÄHR AUS, COLEOPTERA CAFFRAIIA. 451 emarginati. Antenne longitudine fere dimidii corporis, extror- sum parum incrassat&e, tot pallide testacew. Thorax latitu- dine postica paullo brevior, antrorsum fortiter angustatus, apice truncatus, basi leviter bisinuatus, supra modice convexus, dis- perse punctatus, griseo-pubescens, testaceus, dorso fusco-nebu- losus. Scutellum semi-ovale, dense griseo-tomentosum. Elytra antice- basi thoracis vix latiora, mox vero rotundato-ampliata, humeris elevatis; apice singulatim rotundata, thorace fere qua- druplo longiora, parum convexa, distinete punctato-striata, tota testacea, pube flavo-grisea vestita. Pygidium devexum, apice rotundatum, obsoletius punctatum, fusco-testaceum, tenuiter pube- scens. Corpus subtus convexum, ubique remote punctatum, testaceum, asqualiter flavo-griseo-pubescens. Pedes testacei, te- nuissime pubescentes, femoribus ante apicem tibiisque prope basin litura obsoleta fusca notatis, femoribus postieis valde in- Natis, subtus apicem versus distincte serrulatis. Index alphabeticus. Amorphocephalus caffer decoratus .... hinnulus innocuus mendosus obsceurus versicolor IVER LD ET; ST en en Ceocephalus PICIP es. Ta Te eg Chirotenon longimanus tascieulo SU SRUR NE vulsellatus ASTENaUS ee S CU GEL ATI Se re Ne | Exechesops 484. A tubereulatuser. ur Ischnocerus 442. Nfaseieulatustern en 442. Paramesus IIEUTaUS ee RER 455. Phloeotragus 446 varicolor Mir AASNInyalIcoruisp er ee 450 VI LOE ee ee 448. 447. | Spermophagus AVR Kdiyersensie er : 450: LINES leg (IGEN Rana ee AA a el AUT UWS Fors Er dk As ENE ST SE AVG) matalensise 0 o00ocdovavossvsdsdoss bod AFRO: | OCLS BIS) ren RSA LYSA SR RE 449. 446. Symmorphocerus 450 alkmontieolan Tophoderes 40. [Kfnscienlosns te er AA a Tropideres 456. DASS EEE pallidinosteise sososoonssooses 440. | Urodon IK UD USA RAR NN NER Br ss osa 441. ) N j Xylinades TINA CUIIPSSNIT TS ESAs 435% |imusicollisee. a en 39. 438. 453 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 4. Stockholm. Kemisk undersökning af Meteorjern frän Ovifak på Grönland. Af D:r TH. NORDSTRÖM. [Meddeladt den 12 April 1871.| Under den expedition, hvilken sommaren 1870 under pro- fessoren A. E. NORDENSKIÖLDS ledning företogs till Grönland, träffades bland annat äfven en mängd meteorjern, hvilket upp- samlades och hemfördes. Det är detta jern, som utgör föremal för föreliggande undersökning. | Fynd-stället är beläget på Diskoöns sydkust, och kallas af Grönländarne Ovifak. Fran en mot hafvet brant stupande grushöjd reser sig här, såsom nästan öfverallt pa Diskoön, ett lodrätt, väldigt basaltfjäll, hvars plata har en höjd af 1500—2000 fot. Den plana strand, som löper mellan hafvet och grushöjden, har endast en bredd af några fa famnar och är beströdd med större och mindre rullstenar och block, dels af granit eller gneis, dels af basalt. Pa denna strand anträffades jernet. Jernstycken fun- nos ej på nagon längre sträcka af kusten, utan voro concentre- rade på ett ställe af nagra famnars bredd. -De lago dels högre upp på stranden, dels så, att de vid flodtid bespolades af tid- vattnet. De närmare omständigheterna vid fyndet och dermed sammanhängande saker komma att framdeles offentliggöras. De af oss insamlade stenarne variera betydligt till storlek och form, men hafva alla de för meteoriter egendomliga afrun- dade ytorna samt äro utanpa rost- eller tombak-bruna. Pa 454 ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. manga af dem finnas stycken af ett främmande ämne fastsit- tande. Dessa stycken utgöras, sasom analysen här nedan utvi- sar, af basalt, som troligen vid nedfallandet fastnat. Fri- ska, nyss slagna ytor hafva vacker metallglans samt mer eller mindre kornig structur. Slipade och polerade gifva de, behand- lade med salpetersyra, vackra Widmannstättenska figurer. De friska ytorna hälla sig dock ej länge blanka, utan oxideras ha- stigt och vittra, hvilken vittring på flera stenar, sedan hemkom- sten, gatt sa langt, att de fallit sönder till grus. Hvarpa detta är beroende har ännu ej kunnat utrönas. Ett bland de större af oss hemförda styckena, hvilket väger 230 skålpund, har den egenheten att utsvetta klara grön-gula droppar, hufvudsakligen hallande jern och klor. Detta jernstycke har hittills ej visat na- gon benägenhet för vittring. Om det finnes nagot sammanhang mellan denna svettning och vittringen, och hvilket detta är, ater- står att afgöra. Ett likartadt förhallande finnes förut anmärkt hos andra meteorjern, sasom det från Clairborne, hvilket beklä- der sig med droppar af jernklorid. Det material, jag användt för denna undersökning, var dels ett jernstycke, dels en bit af de ofvan anmärkta anmärkta ba- saltstyckena. Jernet var pa ytan*af rostbrun färg, men nyss sönderslaget visade det ett rent metalliskt brott, temligen grofkornigt. Man kunde endast med svarighet afsla stycken i anseende till jernets seghet. När bitarne hunnit ungefär storleken af en mindre ärt, lata de lätt hamra ut sig utan att ga sönder. Vid behandling med kungsvatten löste sig jernet, under af- skiljande af ett brunt ämne, liknande det, som afskiljes vid lika behandling af tackjern. Vid behandling med endast salpetersyra afskiljes äfven ett brunt ämne, som är lösligt i ammoniak med intensiv brun färg. Vid behandling med endast klorväte-syra afskiljes ett svart ämne samt utvecklas en mängd kolväten. Vid upphettning i glasrör, äfven af material, torkadt vid 110” till konstant vigt erhölls vatten. NORDSTRÖM, KEMISK UNDERS. AF METEORJERN PÅ GRÖNLAND. 455 Egentliga vigten bestämdes såsom vanligt genom vägning i vatten, sedan luften blifvit urkokt. Vägningen af så väl flaska med endast vatten, som af flaska med vatten och jern, egde rum vid samma ‚temperatur hos vattnet. Tvenne bestämningar, hvar- till användes 2,078 gr. och 1,992 gr., vid 100° torkadt material, safvo egentliga vigterna = 7,05 och 7,06. Analys gjordes pa ett jernstycke i sin helhet, utan använ- dande af utplockning. Den qvantitativa analysen föregicks af en qvalitativ. 1:o Svafvel och fosfor bestämdes enligt de af EGGERTZ uppgifna metoder för dessa ämnens bestämmande hos tackjern. Meteorjernet löstes nemligen förmedelst klorsyradt kali och saltsyra 1 kokning och» den bildade svafvelsyran fälldes med klorbarium. | Svaflet bestämdes a tvenne prof: a) 3,3295 gr. jern gafvo 0,0515 gr. Ba OSO? motsvarande 0,00707-gr. S. b) 1,840 gr. gafvo 0,030 gr. Ba OSO? motsvarande 0,0041 gr. S. Filtratet från a behandlades med molybdänsyrad ammonium- oxid, och fällningen togs pa vägdt filtrum. Den vägde 0,143 gr. och da, enligt EGGERTZ, denna fällning haller 1,63 % fosfor, blef fosforns vigt 0,0023 gr. 2:0. Till hufvudanalysen behandlades 4,9405 gr. jern med kungsvatten, hvarvid dock ej allt löstes. Den olösta aterstoden olödgades för det organiska ämnets bortskaffande och behandla- des ånyo med kungsvatten. Detta upprepades ett par ganger. Den slutliga aterstoden vägde 0,216 gr. Lösningen afdunstades till torrhet och löstes ånyo i vatten och saltsyra, da 0,005 gr. kiselsyra aterstod. Filtratet fran kiselsyran behandlades med svafvelsyrlighet för att reducera jernoxiden till oxidul. Sedan inleddes vätesvafla och den utfallna svafvelkopparn affiltrerades och bestämdes sa- som halft svafvelkoppar. Den vägde 0,012 gr. motsvarande 456 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 0,00958 gr. koppar. Filtratet utspäddes till 600° volym. 100°* titrerades efter ytterligare reduction med zink af möjligen oxide- rad oxidul. Härvid atgingo 73,2° af en kamceleon-lösning, der 100°° motsvara 0,9707 gr. jern. | Således höll det hela 4,263 gr. jern. Derefter aftogos 300ec och behandlades, efter oxidation med klor, med bernstensyrad ammoniumoxid; den bildade fällningen affiltrerades, löstes och fälldes ånyo. Den vägde efter glödgning, beräknad på det hela 6,156 gr. Nickel och kobalt fälldes ur filtratet med vätesvafladt svaf- velammonium. Fällningen löstes i saltsyra och klorsyradt kalı. Metallerna utfälldes sasom oxider medelst kali och reducerades genom glödening.i vätgas till metaller, som tvättades från med- följande kali och vägdes. Deras vigt var 0,0515 gr. eller det hela 0,130 gr. Metallerna löstes derefter i kungsvatten och ko- bolten fälldes med salpetersyrligt kali och vägdes på vägdt fil- trum. Det bildade salpetersyrliga kobolt-oxid-kalit vägde 0,065 sr. motsvarade 0,00887 gr. kobolt, eller pa det hela 0,01774 gr. Jernfällningen löstes anyo, da nagon kiselsyra befanns qvar. Denna affıltrerades och vägdes. Denna vägde, beräknad pa det hela, 0,028 gr. Lösningen kokades med undersvafvelsyrligt na- tron. Fällningen, som härvid uppstod, affiltrerades, svaflet bortglöd- gades och återstoden, lerjord, befanns väga 0,012 gr. beräknadt på hela qvantiteten. I filtratet från svafvelmetallerna bestämdes kalk och talk. Den förre sasom kaustik efter fällning med oxal- syrad ammonmum-oxid, den sednare sasom pyrofosforsyrad mag- nesia. Kalken vägde 0,024 gr., den pyrofosforsyrade magnesian 0,0410 gr., motsvarande 0,01477 gr. magnesia, bada vigterna be- räknade pa hela gvantiteten. + 3:0 Till klorbestämning invägdes 7,353 gr. jern, som i en retort behandlades med förut pa klor pröfvad salpetersyra tills allt var löst. Gaserna leddes genom klorfri ammoniak. Saväli lösningen som i ammoniaken erhölls klor. Den förr omtalade bruna fällningen smältes med kolsyradt natron för den händelse, att der skulle finnas basisk jernklorid. Efter upplösning i salpe- NORDSTRÖM, KEMISK UNDERS. AF METEORJERN PÅ GRÖNLAND. 457 tersurt vatten erhölls äfven der en klorsilfverfälining. Allt klor- silfret vägde 0,3475 gr. motsvarande 0,0859 gr. Cl. 4:0. Till alkalibestämning invägdes 1,2745 gr. jern, som löstes i förut pa alkali pröfvad salpetersyra. Jernet och öfriga metaller bortskaffades enligt vanliga metoder med förut noga profvade reagentia, hvarpa alkalierna förvandlades till klor-me- taller och vägdes sasom sadana. Kalit bestämdes sedan sasom kaliumplatinaklorid. Salunda erhölls 0,006 gr. klormetaller och 0,005 gr. kaliumplatinaklorid, hvilket motsvarar 0,0009 gr. KO och 0,0019 gr. NaO. : Den del, hvilken icke löstes af kungsvattnet, smältes med kolsyradt kali och klorsyradt kali, löstes i saltsyra och vatten, samt afdunstades till torrhet och löstes anyo, hvarefter kiselsy- ran affıltrerades, torkades och befanns väga 0,121 gr. Jern och lerjord fäldes med ammoniak tvenne ganger. Fällningen vägde 0,065 gr. Denna löstes i svafvelsyra och correction gjordes för kiselsyra, som medföljt, hvilken vägde 0,012 gr. Jernet titrera- des och befanns motsvara 0,00314 gr. Fe, os. Kalken bestäm- des sasom kaustik efter fällning med oxalsyrad ammonium-oxid. Den vägde 0,018 gr. Talken bestämdes såsom pyrofosforsyrad och vägde såsom sadan 0,017 gr. motsvarande 0,00612 gr. talk. En liten förlust finnes i denna talkbestämning. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0 Jernstycket i sim helhet. NE 0, Eee . 86,34. (enl. vägning) 86,30 (enl. titrering). IN ei 1,64. (YET 0,35 Ua... 0,19 BEE. Sa 0,48 ka) Sen 0,29 ID a ng 0,07 INGOREE Se le AN (Ds; ensure 0,24 458 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Shui 0,22. Pavilion 0,07 Chair 1,16. Organiskt ämne?) 2,77 Olöst Harv 4,37. 98,00. En förlust finnes salunda i analysen. Denna kan bero derpa, att, sasom ofvan är anfördt, ett till konstant vigt vid 100° tor- kadt material afger vatten vid glödgning i glasrör och detta ganska rikligt. Dock torde det vara svart att afgöra, huruvida detta vatten sasom sådant ingår i meteorjernet, eller är af väte vid upphettningen genereradt vatten. Detta väte kunde vara en- dera det, som elementaranalysen af det organiska ämnet anger, eller väte, absorberadt af jernet, sasom GRAHAM?) visat att fal- let är med meteorjernet från Lenarto, hvilket i stark hetta af- ser 2,85 ganger sin volym gas, deraf 86 % äro väte. Tyvärr har jag ej haft tillfälle eftergöra hans försök. En del af förlusten torde äfven kunna tillskrifvas syre. 2:0 De i kungsvatten olösta 0,216 gr. SUB. SUR RUHE SE 61,79. u A San 23,31 ING U yeihansassnasen osran 1,45 IMS (ERA RM en 2,83 h BCaOS TEES IAE Asker 3,33 Alkalier och förlust 2,29. 100. För undersökning af det organiska ämnet digererades 33,261 gr. meteorjern med kolsvafla. Det i trenne grader af groflek sönderstötta jernet var inlagdt i ett rör med utdragen spets, hvilken nedgick i en kolf genom en förut med kolsvafla behand- lad kork. I kolfven fanns kolsvafla, hvilken genom turvis upp- värmning och afkylning upprepade ganger drefs igenom pulvret. !) Den andra svafvelbestämningen gaf 0,21 %. ?) Se längre fram framställningen häraf. >?) Comptes Rendus. T 64, p. 1067.. NORDSTRÖM, KEMISK UNDERS. AF METEORJERN PÅ GRÖNLAND. 459 Härvid löstes ett brunt ämne, dock i ytterst ringa mängd. Köl- svaflan afdunstades och det extraherade ämnet befanns väga 0,0095 or. Detta ämnes utseende var hartslikt, färgen ljust gul- brun. Vid behandling med alkohol förblef det olöst, likasa med ammoniak. I kali deremot löstes det ehuru langsamt. Det salunda behandlade jernpulvret uttogs och vidhäftande kolsvafla afdunstades, hvarpa det behandlades med kopparklorid och klornatrium. Den reducerade metalliska kopparn löstes i jernklorid. Det härvid frivordna kol-lika ämnet affıltrerades och tvättades först med saltsyrehaltigt sedan med rent vatten, torkades och vägdes. Dess vigt var 1,5845 gr. Och da det till detta försök använda jernet vägde 33,0479 gr. utgjorde det sa- lunda afskilda ämnet 4,79 % deraf. Det salunda framställda ämnet förbrändes först till utrönande af askhalten, hvilken upp- gick till 42,58 % Askan var till färgen mörkgra och bestod, dels af det silikat, som atföljt detta meteorstycke och icke kunnat bortplockas, dels af jern. Derpä verkställdes elementar- analys a tvenne prof. Förbränningen skedde i syrgas: | 1:o 0,2455 gr. vid 100° till konstant vigt torkad substans gaf 0,042 gr. vatten och 0,3287 gr. kolsyra. 2:0 0,250 gr. torkad substans gaf 0,046 gr. vatten och 0,335 gr. kolsyra. Beräknade i procent pa askfritt material gifva dessa tal: EO: 2.30. 2 (RT EEE. 63,59. 63,64. In SERIEN. 3,26. 3,55. O. (förlust) 33,15. 32,81. Men da en del af kolet säkert förekommer i förening med jern, är det af mig framställda kolhaltiga ämnet endast att be- trakta sasom en blandning. Den empiriska formel, ofvan anförda tal: skulle gifva, är dessutom föga antaglig. Substansen är olöslig 1 alkohol, ammoniak och kalı. Analys a det Meteorjernet vidhäftande främmande ämnet. Gängen för analysen, utom alkalibestämningen, var densam- ma, som för det i kungsvatten olösta vid sjelfva jernets analys. 460 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. För alkali-bestämningen sönderdelades materialet med gas- tormig fluorvätesyra. Alkalierna vägdes, sedan allt öfrigt blif- vit undanskaffadt, tillsammans sasom klormetaller, och kalit se- dan ensamt sasom Kalium-platina-klorid. Jernoxidulen bestämdes salunda att materialet smältes med vattenfritt borsyradt natron. Smältan löstes 1 svafvelsyra och vatten i kolf under ett parafinlager, hvarpa oxidulen titrerades. 1:o Tillhufvudanalysen användes 1,0075 gr. vid 100° torkadt, tin-pulveriseradt material. Vid torkningen hade detta förlorat 0,011 gr. af sin ursprungliga vigt eller 1,08%. Analysen är be- räknad på torkadt material och gaf följande vigt-qvantiteter: 0,4435 or. SiO, och 0,363 gr. Al.,O, + Fe&,O,, eller efter titrering af jernet, 0,2038 gr. Fe,O, och 0,1592 gr. Al,O,. Af CaO erhölls 0,100 gr. samt af2MgOPO, 0,217 gr., motsvarande 0,0781 gr. MgO. 2:0 Till alkali-bestämningen invägdes 0,4225 gr. material och erhölls 0,0275 gr. klormetaller samt 0,0215 KCI, PtCl,, mot- svarande 0,00413 gr. KO och 0,01108 gr. NaO. 3:0 Till oxidulbestämningen användes 0,383 gr.” Till tit- vering ateingo 4,5° af en kamaleon-lösning, der 100° motsvara 0,9707 gr. Fe. Saledes höll materialet 0,0565 gr. FeO. Beräknade i procent, med correction för jernoxidulen, gifva dessa tall: STON 44,01 IN On 14,27 ie, On 3,89 \ BEI sr 14,75 Goran. 10,91 MeO: Aruazt 8,11 NaOH.“ 2,61 KOLIT 0,97 99,52 Detta ämne är sålunda ej annat än basalt, som vid ned- fallandet fastnat vid jernet. Till sist må jag anföra något om ett annat meteorjern från Grönland. NORDSTRÖM, KEMISK UNDERS. AF METEORJERN PÅ GRÖNLAND. 46l FORCHHAMMER!) har analyserat ett meteorjern fran trakten mellan kolonierna Ritenbenk och Jacobshavn: Saledes från en trakt pa andra sidan Diskobusten och nordligare än Ovifak. Åfven på ytan hos detta jern fanns spar af ett mineral. FORCHHAMMER tror sig dock ej kunna säga, om det var öfver- lefvor af nagon stenmassa, som omgifvit jernet, eller om det var genom rost fästade trappstycken. Dess egentliga vigt var 7,073. Dess structur 'var kornig. Vid behandling med HCl utvecklades kolväten och vätesvafla. Analysen gaf: Meteorjern fran Niakornak analyseradt af FORCHHAMMER. Besub. is 93,39. NM ae 1,56. Bd Bellunufe 0,25 GIAN ar 0,45 SUP 0,67 ER 0,18 SHARE. 0,38. (ER ER AS 1,69 98,57. Dessutom skulle der finnas spar af lerjord zirkonjord, ytter- jord, m. fl. jordarter. Vid behandling med HCl löste sig en del långsammare, som i början förmodades vara Schreibersit. Detta var det dock icke, utan endast en förening mellan kol och jern. Denna undersökning är utförd a Kongl. Teknologiska Insti- | tutets Laboratorium. a | Tillägg. | Med anledning af några äfven under detta års Grönlands- expedition gjorda iakttagelser angående det af mig i föregaende uppsats behandlade s.k. Meteor-jernet och de olika asigter som derigenom gjort sig gällande om dess verkliga natur, kunde det ‚ kanske icke sakna intresse att ur min dagbok anföra nagra vid | anträffandet gjorda anteckningar. 1 ) Boss, An. in Sö DA 188) 462 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Efter nagra ord om sjelfva färden och ankomsten till fynd- orten säger dagboken: »Aug. 3l. — — — Ett basalt-fjäll af 1500—2000 fots höjd med den sedvanliga grusbasen kröner platsen. — — —. Nere vid stranden anträffade vi tre lösa jernblock af brun färg, rundade pa ytan. — — — Mindre, lösa bitar af varierande storlek anträffades, som till största delen bestodo af jern med fullkomligt utseende af meteorjern. Saken syntes’afgjord, isyn- nerhet när man kommer ihåg RUDOLPHSKA fallet !). — — & Anträffade nu en, som det tycktes, anstående gång med likartadt jern?) som i de lösa styckena, och dessutom ett grönt glaslikt mineral. — — — Jag gick upp till sjelfva fjället för att se om der fanns något anstaende eller liknande (jern), men det fanns ej. Bredvid den jernförande gangen fanns en annan?) (2 famnar derifran) — — — NORDENSKIÖLD trodde sig äfven der märka jern?). — — —. Gängen FG (den jernförande) är till färgen rödbrun, gangen DE (den mindre jernförande), liksom basalten i allmänhet här, grå. — — — Stenarne ligga sa att de vid högt vatten äro kringflutna. Stenen A (den största) har delvis på öfre delen af ytan ett mera poleradt utseende (den delen nämligen, som ej kommer i vatten). - Färgen är der mörkare, samt finnes hasalt (dock ej mycket) fastsittande eller rättare fullkomligt sammanhängande med stenen. — — — De båda andra stenarne hafva äfven blanka fläckar sasom A, men då de mera spolas äro de på de flesta ställen mera lika A:s undre delar eller rostbruna. — — — De hvila alla på lösa oneis- och basaltstycken. — — —. »Quzxstio an» således: meteoriter . eller ej? — — —.» 1) Fyndet af meteorjern från trakten af Fortune bay på Disko ön, närmare Godhavn. En stor skifformig bit af detta jern har med särskild uppgift rörande de: anmärkningsvärda förhållandena vid dess förekomst, blifvit af Professor NOR- NN So DENSKIÖLD öfversänd till Köpenhamn, innan 1871 ärs expedition derifrän af- gick. 3) Af basalt. 2) Insprängdt i små gnistor. prang 3 463 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 4. Stockholm. Rhodan-qvicksilfver-dubbelsalter med andra Rhodan-metaller. Af Fil. D:r Tu. NORDSTRÖM. [Meddeladt den 12 April 1871]. Enatomiga syror borde egentligen, såsom innehållande en- dast en atom hydrat-väte, icke gifva nagra dubbelsalter, inne- hållande flera olika positiva radikaler. Likväl äro dubbelsalter af flera sådana syror bekanta. Sa t. ex. ger salpetersyrligheten med stor lätthet dylika föreningar (se LANG!) och HAMPE ?)) likaså haloidväte-syrorna. Denna förmåga hos enatomiga syror torde kunna förklaras genom att antaga, det radikalen icke är fullt mättad, hvarigenom möjlighet gifves, att två eller flere mo- leküler af de enkla salterna kunna förenas. I salpetersyrligheten t. ex. är qväfvet trivalent, men dess atomvärde kan stegras till fem och salunda kunna de tvenne frändskapsenheterna hos en molekül nitrit binda de tvenne frändskapsenheterna hos en mo- lekül af ett annat nitrit. I cyanväte-syran är cyanen monava- lent, men kan stegras till trivalent, hvarigenom den mängd dub- beleyanurer kunnat uppsta, som verkligen äro framstälda. Svafvelsyrligheten är en tvaatomig syra och skulle derföre gifva salter enligt formeln SO.0,.R.R,, men icke alla salter äro öfverensstämmande med denna formel. Detta kan förklaras derigenom, att det tetravalenta svaflet i svafvelsyrligheten stegras 1) Kongl. Vet.-Akad. Handl. B. 3. 2) Ann. d. Chem. und Pharm. T. 125 p. 334. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 4. 10 464 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. till sexatomigt och salunda ger tillfälle till dubbelföreningars bil- dande. På samma sätt kunna de monovalenta saltbildarne uppträda tre-atomigt eller såsom fluoren tva-atomigt och bilda dubbel- föreningar. Denna theori innehalles i den nya kopplingsteorien af BLOM- STRAND!) och ger utan tvifvel en god förklaring pa kända facta. Hufvudsakliga anledningen till denna undersökning var att lära känna dubbelsalter af svafveleyan, der qväfvet i svafvel- cyanen är fem-atomigt eller der det bivalenta svaflet är fyra- eller sex-atomigt. Dubbelsalter af rhodanmetaller äro förut bekanta. Hit höra de af BUCKTON?) framställda svafvelcyanföreningarna af platina, CLEVES 3) guld-rhodan-föreningar samt, dubbel-rhodanurer af qvicksilfver och väte, kalium och andra metaller framställda af CLAUS ?), CLEVE ?), HERMES®) och PHILIPP?), svafvelcyan-dub- belsalter af krom och andra metaller af ROESLER®) och krom- ammoniak af REINECKE ”?). : En utvidgad kännedom om hithörande föreningar synes vara af intresse och har jag derföre sökt framställa en serie dubbel- rhodanurer, hvilka alla innehalla qvicksilfver. För framställandet af mina dubbelföreningar har jag, der ej vid de särskilda salterna annorlunda är angifvet, samman- blandat efter zqvivalenter invägda qvantiteter af qvicksilfver- rhodanid och den rhodanmetall, hvarmed dubbelsaltet skulle bil- das. Härvid inträffade vanligen att qvicksilfver-rhodaniden, som 1) Chemie der Jetztzeit 1869. — »Bidrag till käumedomen om det 5-atomiga qväfvets kopplade föreningar». Öfvers. af Kongl. Vet.-Akad. Förh. 1869, p. 201. Lärobok i Kemien 1870. 2) Quarterly Journal of Chem. Soci. London 1854, vol. VII, 1, p. 22. 3) Öfvers. af Kongl. Vet.-Ak. Förhandl. Ärg. 20, p. 28. #) L. und E. Phil. Mag. XII, 125. 5) Öfvers. af Kongl. Vet.-Ak. Förhandl. 1863, p. 9. °) Zeitsch. f. Chem. 1866, p. 417. 7) Monatsber. der Preuss. Akad. zu Berlin. April 1867. 5) Annalen d. Chem. und Pharm. t. 141, p. 185. Ne > 9) Annalen d. Chem. und Pharm. t. 126, p. 113. NORDSTRÖM, RHODAN-QVICKSILFVER-DUBBELSALTER. 465 är svarlöslig i vatten och derföre i fast form tillsattes till det lösligare metallsaltets lösning, behöfde något öfverskott af det sednare för att lösas. De salter, hvilka äro sammansatte enligt formeln 2) Hg (CyS), R . utkristalliserade ur lösningar, der be- standsdelarne voro invägda efter lika »qvivalenter. Försök att sammanblanda beständsdelarna i enlighet med formeln misslyc- kades, enär da alltid något rhodan-qvicksilfver stannade olöst. De föreningar, hvilkas formel är He (CyS), R, kristalliserade ej heller annat än ur öfverskott pa den lösligare rhodan-metallen. De flesta af salterna sönderdelas af vatten och mänga äfven af alkohol, hvarföre de ej kunnat omkristalliseras utan maste en- dast genom pressning mellan papper befrias fran moderluten. Salterna voro salunda i allmänhet mer eller mindre smit- tade, vanligen af det lösligare enkla metallsalte. Stundom ut- kristalliserades äfven tvenne olika salter ur samma lösning. Dessa salter skiljdes, der sådant t. f. af kristallernas beskaffen- het kunde ske, medelst plockning. Analyserna gifva dock otve- tydiga formler. "Qvicksilfver-rhodoniden, som användes har jag framställt af salpetersyrad qvicksilfveroxid och rhodan-ammonium. De andra svafvel-ceyan-metallerna genom dekomposition af de kolsyrade salterna medelst rhodanvätesyra, framställd genom rhodan-silfvers behandling med svafvelväte. 1:0. @vicksilfver-rhodanid-rhodankalium. Saltet är förut framstäldt af CLAUS genom sammanrifning i vatten af calomel och rhodankalium. Ur denna lösning kristal- liserar saltet i gula taflor, men efter omkristallisation ur alkohol kristalliserar det i färglösa nålar. PHILIPP, som framställt det ungefär enligt samma method som jag, erhöll det i gula nålar. Han anmärker äfven dess sönderdelning af vatten. Framställdt enligt af mig ofvan anförda method kristallise- rar det i färglösa nålar samt håller omkristallisation med alko- hol. Af vatten sönderdelas det och rhodanqvicksilfver utfaller, 1) Jag har i det följande användt de nyare atomistiska formlerna. 466 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hvarföre det för analysen löstes med tillhjelp af nagot saltsyra. Jag har pa detta förut bekanta salt gjort endast en analys. 0,642 gr. mellan papper och i exsiccator torkadt salt gafvo efter behandling med HS 0,3575 gr. HgS eller 0,3082 gr. Hg. Ka- lium bestämdes sasom kalium-platina-klorid och erhölls deraf 0,402 gr. motsvarande 0,0639 gr. K. Beräknade i procent gifva dessa värden: Hg = 48,09 %. KO7—73996 « Formeln blir sålunda Hg(CyS),K, som fordrar Hs 48,4 %. K. 9,4 « Saltet var salunda nagot smittadt af rhodankalium. 2:0. Qvicksilfver-rhodanid-rhodannatrium. Saltet kristalliserar i ganska tydliga prismer, men haller ej omkristallisation hvarken med vatten eller alkohol. Följande analyser äro gjorda a salt af tvenne olika beredningar. Qvicksilfret vägdes sasom svafvelgvicksilfver pa vägdt filtrum. Natrium vägdes sasom klornatrium. Saltet löstes med tillhjelp af saltsyra. Saltet afgaf vid 100° intet vatten. 1:0 0,860 gr. salt ‘gafvo 0,412 gr. HgS motsvarande 0,3551 gr. Hg samt 0,220 gr. NaCl motsvarande 0,0865 gr. Na. 2:0 0,688 gr. gafvo 0,336 gr. HgS eller 0,239 gr. Hg samt 0,165 gr. NaCl eller 0,057 gr. Na. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. Hose... 41,29 42,00 INGA SINE 10,06 30 Dessa värden gifva formeln Hg(CyS),Na,, som fordrar Ho -41,82. Nana EP 9,62. Det sednare saltet var salunda renare än det förra; bada gifva dock samma formel. NORDSTRÖM, RHODAN-QVICKSILFVER-DUBBELSALTER. 467 3:0. Qvicksilfver-rhodanid-rhodanammonium. Saltet, framstäldt genom sammanblandning af efter lika eqvi- valenter invägda qvantiteter af de enkla salterna, kristalliserar 1 vackra prismer samt afger vid 100” intet vatten. Af vatten sönderdelades det, men löstes genom något saltsyra. 1:o 0,459 gr. salt gafvo 0,2725 gr. HgS, som togs på vägdt filtrum och motsvarar 0,2349 gr. Hg. Ammonium bestämdes så- som Klor-ammonium och erhölls deraf 0,065 gr. motsvarande 0,0218 sr. NH,. 2:0 0,338 gr. gafvo 0,201 gr. HgS eller 0,1732 gr. Hg, samt (0,207 gr. ammonium-platinaklorid, motsvarande 0,0161 3 ar Ntt: Dessa tal beräknade i procent gifva: 1:0. 2:0. Horn. ni... 51,18. 51,24. INIE ee. 22... 4,53. 4,76. Häremot svarar formeln Hs(CyS),NH,, som fordrar: Host 51,02. IN a 4,59 4:0. Qvicksilfver-rhodanid-rhodankaleium. Detta salt kristalliserar i vackra, särdeles tydliga, färglösa prismer, dock först sedan lösningen afdunstats till syrupsconsi- stens. Kristallerna, som äro luftbeständiga, sönderdelas af vat- ten och alkohol, men afgifva vid 100° intet vatten. l:o 0,591 gr. salt gafvo 0,327 gr. HgS motsvarande 0,2991 or. Hg samt 0,0415 gr. CaO motsvarande 0,0296 gr. Ca. 2:0 0,608 gr. gafvo 0,3757 gr. HgS motsvarande 0,3079 gr. Hg samt 0,043 gr. CaO motsvarande 0,0309 gr. Ca. 1:0. 2:0. - Z = JE u PER s 20,60. 20,64. | N . 5,01. 5,05. Mot dessa värden svarar formeln Hs,(CyS),Ca, som fordrar: | EO RO SURA SER 50,76. 468 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 5:0. @vicksilfver-rhodanid-rhodanbarium. Detta salt kristalliserar i temligen tydliga nalar, hvilka för- blifva oförändrade i luften. Saltet afger intet vatten vid upp- hettning till 100”, men sönderdelas af vatten och alkohol. 1:o 0,5305 gr. salt gafvo 0,223 gr. HgS motsvarande 0,192 gr. Hg samt 0,209 gr. BaO,S eller 0,1226 gr. Ba. 2:0 0,565 gr. gafvo 0,236 gr. HgS motsvarande 0,2034 gr. Hg samt 0,2245 gr. BaO,S motsvarande 0,1318 gr. Ba. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. 12 DE 36,17 %. 35,98. Bar ANSE ER 2 ZOLA Häremot svarar bäst formeln: Ho(CyS),Ba, som fordrar: House 35,14 %. Ba age 24,07. Saltet har salunda varit smittadt af Rhodan-gvicksilfver, men formeln är dock otvifvelaktig. 6:0. Qvicksilfver-rhodanid-rhodan-strontium. Vid försök att framställa detta salt erhölls väl till en bör- jan en kristallmassa, som dock ej gaf någon tydlig formel. Vid upprepade försök befanns denna massa besta af tvenne salter, ett kristalliserande i långa nålar, och ett kristalliserande i korta prismer. Det förra saltet erhöll jag dock alldrig sa rent att analyserna förtjena anföras, formeln tycktes dock temligen sä- kert vara Ho(CyS),Sr. Det sednare saltet kunde deremot ut- plockas och analysen dera gaf följande värden: l:o 0,258 gr. i exsiccator torkadt salt afgaf vid upphett- ning till 100° 0,0275 gr. H,O. Vidare erhölls 0,1038 gr. HgS motsvarande 0,0894 gr. Hg och 0,0665 gr. SrO,0 motsvarande 0,0394 gr. Sr. 2:0 0,572 gr. salt af ny beredning gafvo 0,231 gr. HgS motsvarande 0,199 gr. Hg samt 0,146 gr. SrO,C, motsvarande 0,0866 gr. Sr. NORDSTRÖM, RHODAN-QVICKSILFVER-DUBBELSALTER. 469 3:0 0,338 gr. salt gafvo torkade vid 100°, 0,051 gr. H,O. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. 3:08 lo 2.2: 34,65. 34,79. — i Se 1597. 15,13. = SO 10,65. —— 9,20. Dessa värden gifva formeln: He(CyS),Sr+3H,;0, som fordrar: os. 2 nn SUB: SEA ESS SVA 15,24 HRG. N: 9,41 7:o. @vicksilfver-rhodanid-rhodan-magnesium. Detta salt kristalliserar i fina, färglösa nalar, men först se- dan lösningen hunnit till syrupsconsistens. Saltet är luftbestän- digt, men sönderdelas af vatten. Det förlorar intet vid upp- hettning till 100°. 1:0 0,537 gr. i exsiceator torkadt salt gafvo 0,271 gr. HgS motsvarande 0,2336 gr. Hg samt 0,118 gr. Mg,.O,.P,O, mot- svarande 0,0255 gr. Mg. 2:0 0,439 gr. gafvo 0,2205 gr. HgS motsvarande 0,1940 IS r. Hg samt 0,098 gr. Mg, . O,.P,O, motsvarande 0,0212 gr. Mg. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. ION er 43,50. 43,37. Mose. 4,75. 4,85. Häremot svarar formeln Hg(CyS),Mg, som fordrar: Bio pa Sn 43,86. Mor... 5,26. Saltet var salunda ej rent, ty formeln kan ej vara nagon annan. 8:0. Qvicksilfver-rhodanid-rhodan-mangan. Ur en lösning af lika »qvivalenter qvicksilfver-rhodanid och rhodan-mangan utkristalliserar först ett gult salt i tydliga sma 470 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. korniga kristaller, samt derefter ett färglöst eller något i grönt | dragande salt i stora och vackra taflor. a Det gula saltet. Detta utplockades väl från det färglösa saltet samt löstes i vatten och klorvätesyra. Saltet sönderdelas ej så lätt af vatten, som de föregaende af mig undersökta salterna. Saltet är luft- beständigt och vattenfritt. 1:o 0,584 gr. gafvo 0,2785 gr. HgS motsvarande 0,240 gr. Hg och 0,093 gr. Mn,O, motsvarande 0,0670 gr. Mn. 2:0 0,353 gr. gafvo 0,168 gr. HgS motsvarande 0,1448 gr. Hg samt 0,057 gr. Mn,O, motsvarande 0,0411 gr. Mn. 3:0 0,345 gr. gafvo, uppoxiderade med HCl och K.O,.Cl, 0,653 gr. Ba, O,, S motsvarande 0,0896 gr. S. Beräknade 1 procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. 3:0. IB a ee 41,09. 41,02. = 1 ÜBER. 11,46. 11,63. = SAR EN 4. — — 25,47 Dessa värden gifva formeln: Hs(CyS),Mn som fordrar | a aa SNES 41,05. VIA: 11,29 DIN BORN 26,24 b. Det färglösa saltet. Saltet utplockades väl. Upphettadt till 100° afgaf det vat- ten. Saltet löstes i vatten och klorvätesyra. 2:0 0,477 gr. i exsiccator torkadt, pulveriseradt salt afgaf vid 100° 0,0205 gr. H,O. Vidare behandladt gaf det 0,247 gr. HgS motsvarande 0,213 gr. Hg samt 0,055 gr. Mn,O, motsva- rande 0,0396 gr. Mn. 2:0 0,638 gr. salt gaf 0,026 gr. H,O, 0,0329 gr. HgS mot- svarande 0,2836 gr. Hg samt 0,0705 gr. Mn,O, motsvarande (),0o443 gr. Mn. NORDSTRÖM, RHODAN-QVICKSILFVER-DUBBELSALTER. 471 3:0 0,303 gr. gafvo uppoxiderade med K.O,.Cl och HOI, 0,517 er. BaO,S motsvarande 0,0710 gr. S. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. 3:0. EIER... 44,65 44,45. —— MER. sth. 8,09 7,96. an SB, Netz: —— = 23,43. EB OBRR..a 4,08. 4,07. — Dessa värden gifva formeln He,(CyS), Mn, +3H,0, som fordrar: oe 44,65 De ER. OR 8,18 SEN 23,80 In EI OB 4,01 %:o. @vicksilfver-rhodanid-rhodan-koppar. Till en concentrerad lösning af svafvelsyrad kopparoxid sat- tes rhodangvicksilfver i lösning, hvarvid ett ärtgrönt salt, be- stående af mikroskopiska nalar, utföll. Saltet är olösligt i vat- ten och alkohol. 1:o 0,6445 gr. salt uppoxiderad med HCl och K.O,.Cl, safvo 1,097 gr. BaO,S motsvarande 0,159 gr. S. 2:0 0,3515 gr. gafvo 0,639 gr. BaO,S och efter behandling med Na, O,H 0,055 gr. CuO motsvarande 0,0439 gr. Cu. 3:0 0,232 gr. salt behandlade med SO, och glödgade gafvo 0,037 gr. CuO motsvarande 0,0285 gr. Cu. 4:0 Hg bestämdes såsom metalliskt genom destillering med natronkalk. 1,655 gr. safvo 0,639 gr. He. Beräknade i procent gifva dessa värden: 1180. 2:0. 3:0. 4:0. IR... _—— — — 38,61 en —— 12,29. 12,30. — Seele 24,72. 24,90. = sär Häraf erhålles formeln Hg (CyS),Cu+H,0. Denna formel fordrar: 472 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Ho almldereen 38,95 Eu 12,35 Su ngahl m 24,93 10:0. Qvicksilfver-rhodanid-rhodan-kadmium. Saltet erhölls genom att till rhodan-kadmium sätta qvick- silfverklorid. Efter nagon tid eller ock genast, allt efter con- centrationsgraden hos lösningarne, utföll da ett salt, bestaende af fina hvita nalar. Saltet sönderdelas af vatten, men förblir oförändradt vid upphettning tıll 100°. 1:o 0,6745 gr. under exsiccator torkadt salt gafvo efter be- handling med vätesvafla 0,471 gr. svafvelmetaller. Af dessa ut- togs en del och kokades med N?O°. Ur den sålunda erhållna lösningen fälldes Cd med Na,.O,Cı samt vägdes såsom CdO och beräknades pa hela gqvantiteten svafvelmetaller. Qvicksilfret bestämdes sasom rest efter afräknandet af CdS fran svafvelme- tallerna. Sålunda erhölls 0,08575 gr. Cd och 0,3112 gr. He. 3:0 0,364 gr. salt behandladt pa samma sätt gafvo 0,257 gr. Svafvelmstaller, samt 0,0463 gr. Cd och 0,1705 gr. Hg. 3:0 0,427 gr. salt gafvo uppoxiderade med HC och KO0,C1, 0,696 gr. BaO,S motsvärande 0,0955 gr. S. Beräknade i procent gifva dessa tal: 1:0. 2:0. 3:0. or a. 46,13 46,8 = Cl: 12,71 12,78 == SR N —— a 22338 Häremot svarar formeln Hg,(CyS),;Cd, som fordrar: HON ee 46,51. ON enter 13,02 Dt AAA IS 22,32 Förutom dessa salter har jag äfven försökt framställa ett bly och ett silfver dubbelsalt. Vid tillsats af ättiksyrad blyowid till rhodanqvicksilfver NORDSTRÖM, RHODAN-QVICKSILFVER-DUBBELSALTER. 473 utföll först efter någon tid ett salt, hvilket dock befanns vara endast rhodanbly. Vid försök att koka en afvägd qvantitet rhodanbly i en lösning af en vägd qvantitet rhodanqvicksilfver löstes ej det förra förr än efter tillsats af något rhodan-vätesyra. Det salt, som ur denna lösning efter någon tid utkristalliserade, befanns dock ej hålla något qvicksilfver. | Vid försök att af salpetersyrad silfveroxid och rhodangvick- silfver i lösning erhalla ett silfverdubbelsalt, erhölls intet rent salt, utan blott rhodan-silfver smittadt af rhodanqvicksilfver. | De rhodan-qvicksilfver-dubbelsalter med andra rhodan-för- eningar, som hafva blifvit framställda äro sålunda följande: *) Hs (CyS), K (CLAUS, PHILIPP). ”) Hg (CyS), NH,. *) Hg,(CyS), Ca. ”) Hg,(CyS), Cd. ; He (CyS), H, (HERMES). ”) Hg (CyS), Na. =") TES (CYD)A DT: *) Hg (CyS), Sr + 3aq. *) Hg (CyS), Ba. *) Hg (CyS), Mg. *) Hg (CyS), Mn. Hs (CyS), Fe (CLEVE). Hg (CyS), Co (CLEVE). Hg (CyS), Ni + 2aq (CLEVE). Hg (CyS), Zn (CLEVE). *) Hg (CyS), Cu + ag. ”) Hg,(CyS),o Mn, + 3aq. Denna undersökning är utförd a Kongl. Teknologiska Insti- tutets Laboratorium. *) Af mig framstäldt. 474 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 432.) Frän Royal Society i Edinburgh. Transactions, Vol. 26: 1. Proceedings, N:o 80. Från Botanical Society i Edinburgh. Transactions and proceedings, Vol. 10: 2. Från Sternwarte i Leiden. Annalen, Bd. 2. Frän K. Meteorologisches Institut i Berlin. Übersicht der Ergebnisse der Wetterbeobachtungen des Preussischen Staats 1855. — im nördlichen Deutschland 1856, 57, 58, 59, 60. Monatliche Mittel für Druck, Temperatur... Jahrg. 1867, 68, 69. Die Witterungserscheinungen des nördlichen Deutschlands 1858-1863. Klimatologie für Norddeutschland . . . von 1848—1867, Abth. 1. Darstellung der Wärmeerscheinungen durch fünftägige Mittel, Th. 3. Från Norddeutsche Seewarte i Hamburg. Jahresbericht, 1870. Från Zoologisch-Mineralogischer Verein i Regensburg. Correspondensblatt, Jahrg. 24. Från K. Botanische Gesellschaft i Regensburg. Flora, 1870. Repertorium, 1869. Frän Hr Grosshandlaren Kn. Ljunglöf i Stockholm. AITINGER, J. ©. Kurtzer Bericht von Vogelstellen. Cassel 1653. 4:0. Frän Författarne. Orsson, P. Nova genera parasitantia Copepodorum et Platyelmin- thium. Lund 1869. 4:0. (Forts. sid. 492.) 475 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 4. Stockholm. Förteckning öfver Wermlands och Dals mossor, af N. ConRk. KINDBERG. [Meddeladt den 12 April 1871.] De botanister, som studerat Wermlands och Dals mossve- getation, äro just ej manga, ej heller hafva de flesta offentlig- gjort sina iakttagelser. Man må derföre ej vänta sig, att denna förteckning är fullständig, utan ma den betraktas såsom en grundläggning för en noggrannare kännedom. Professor G. WAHLENBERG har i Flora Suecica lemnat de första uppgifterna om Wermlands mossvegetation. D:r €. G. MYRIN uppsatte i K. V.-Akad. Handl. 1831 den första förteckningen öfver Wermlands och Dals mossor och upptog deri omkring 216 arter, af hvilka 127 löfmossor och 30 lefvermossor voro gemensamma för båda landskapen, 33 löf- och 3 lefvermossor endast i Dalsland. I D:r S. HARDINS af- handling »Dissertatio de formatione schisti chloritici in Dalia», utgifven 1838, och i Lektor L. M. LARSSONS afh. »Symbols» ad floram Dali®», utgifven 1851, upptagas atskilliga i Dalsland förut ej funna mossarter. Genom D:r ©. ANDERSSONS afhand- ling »Observationes stripium eirca Christinehamn provenientium», utg, 1846, och i Lektor LARSSONS afh. »Plantarum vascularıum in Wermlandia sponte crescentium synopsis», utg. 1852, rikta- des ytterligare kännedomen om den Vermländska mossfloran. D:r C. J. HARTMANS »Handbok i Skandinaviens Flora» har äfven upptagit atskilliga nya fynd, hvarom uppgifter blifvit med- 476 ÖFVERSIGT AF K VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. delade hufvudsakligen af D:r HARDIN, Demoiselle OÖ. CRoN samt författaren af denna afhandling. Dessutom hafva Professor O.. SWARTZ, Prof. P. F. WAHLBERG, D:r G. RETZIUS, Kand. P., G. AFZELIUS, Prof. W. P. SCHIMPER och D:r L. BORGSTRÖM! samlat mossor i Wermland, men angaende deras fynd är föga bekant. Hvad jag nu har att ytterligare meddela, grundar sig dels pa egna undersökningar, dels pa uppgifter af D:r HARDIN, Lek- tor LARSSON och Demois. O. CRON. I stället för att utsätta mitt namn vid de af mig anteck- nade lokalerna, har jag med tecknet ! utmärkt dessa. Tecknet 1 betyder, att arten endast blifvit antecknad för Wermland, tecknet * endast för Dalsland. Nomenklaturen öfverensstämmer med HARTMANS Flora, 9) upplagan, utom i nagra fa fall. Några arter, som utan tvifvel finnas inom detta område, ehuru bestämda uppgifter derom saknas, äro här nedanför upp- tagna inom parenthes. A. Musei frondosi. Hypnum undulatum L. 1. 1 Hypnum nitidulum WHNB. 3. — silvaticum L.' + — rutilans Wins. (H. pul- — denticulatum L. chellum HARTM.) 4. — silesiacum P. B. 2. — praelongum L. 5. 1. Werml. Elggatan i Glafva (HARDIN); Dal. Gylisberget i Hesselskog och Korpeknatten i Fröskog (Mykın); Linhedsskogen i Hesselskog, Hafsäsen i Fröskog och Säfviks skog i Laxarby (HARDIN); Vägsäter i N. Ryr (Lars- SON). 2, Werml. Brunnsdalen vid Thorsby i Östmark (HARDIN); Conradsfors (0. Cron); Tallunden vid Christinehamn (ANDERSSON); Marieberg vid Carl-- stad!; Dal. Strand i Fröskog m. m. (HARDIN); Hjulsängen i Gunnarsnäs !! 3. Werml. Jätthörnsklätten (MYRIN); Brunnsdalen vid Thorsby (HARDIN); | Conradsfors (CRON). 4. Werml. Pershöjd i bergslagen! samt norr om Slättne i Dalby! 9. Werml. t. ex. Christinebamn (Anpers.), Höglunda i Nor!; Dal. t. ex. Hafsäs ! KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 7 Hypnum Stokesii Turn. 6. ip A- riparium L. 7. cordifolium H. * Hypnum alopecurum L. 477 12. stramineum DICKS. (H. ruscifolium NECK.) giganteum SCHIMP. — strigosum HoFFM. 13. cuspidatum L. — praecox. 14. nitens SCHREB. t — dimorphum Brıp. 15. purum L. 8. 1 — jwaceum VILL. 16. Schreberi WILLD. t = eatenulatum BRID. 17. proliferum L. t — piliferum ScHREB. 18. umbratum HOFFM. 9. tt — lutescens Huns. 19. abietinum L. Rutabulum L. 20. Starki BRD. 21. soon 22. Blandowi W. M. 10. zen delicatulum L. = TEreflexum: STARKE 222% tamariscnum H. 11. — velutinum L. Werml. Pershöjd vid sätern ! Werml. Björklunds qvarn vid Christinehamn (ANDERs.). Dal. V. Ed (MYRIN). Werml. Presterud vid Christinehamn (Anpers.); Conradsfors (CRON). Wermi. Bergskog i Sunne (Myr.); Hagmossen vid Cbristinehamn (AnDErs.) Dal. Forsbacka i Mo (HARD.). Dal. Eliseberg i Fröskog ! Dal. Gesäters gästgifvaregärd (Larsson); Hedeberget i Dalskog och Hjul- sängen i Gunnarsnäs! Teml. spridd, t. ex. Werml. Anneberg i Gräsmarken (Myr.); Hillringsberg i Glafva, Brunnsdalen vid Thorsby i Östmark samt Sandbäcken vid Carl- stad (Harnv.), Bastäsen i Ekshärad samt Pershöjd i bergslagen! Dal; Hesselskog (Myr.) Fröskog m. m. (HARD.). Werml. Fältet vid Christinehamn (ANDERS.). Wernl. Werml. Werml. Werml. Werml. Tem]. allmän, t. ex. Christinehamn (AnDers.) och Carlstad! Werml. Persböjd!; Dal. Forsbacka i Mo (Harn.). Werml. nära sundet vid Varnumsviken (Anpers.) Dal. Hedeberget Dalskog ! nära Christinehamns gamla kyrka (ANDERS.) Persbergs grufvor (WAHLENBERG) t. ex. Ekströms kulle! Limön i sjön Yngen (LARSSON). Ekströms kulle vid Persberg. Broängarne vid Christinehamn (ANDERS.). Limön i Yngen (LARSSON), Carlstad! 478 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Hypnum populeum H. 23. (Hypnum filieinum L.) 30. 36. —' — majus. 24. — molluscum H. 30. — plumosum L. 25. f — rusosumeEln3T: — albicans NECK. — Iycopodioides SCHW AGR. — salebrosum HOoFFM. — uncinatum L. — 'serpens L. — intermedium LINDB. — striatum SCHREB. 26. — revolvens Sw. — triquetrum L. — fluitans L. — squarrosum L. Ti — palustre Hups. 32. — Jloreum L. 27. 1 — fluviatile H. 33. — Halleri Sw. 28. — scorpioides L. — Sommerfeltii MYR. 29. — incurvatum SCHRAD. 34. — stellatum SCHREB. t — Lindbergü MITT. 35. — chrysophyllum BRID. — cupressiforme L. — crista castrensis L. t — pallescens H. (P. B.) 36, Werml. Ränneberget (Myr.); Brattforshöjden (Larsson); Bjurkärn! Dal. mängenstädes t. ex, Henriksholm och Oxnäs (Mrkr.), Fröskog och Hessel- skog (Harn.). Werml. Pershöjd ! Werml. Kyrkebol i Ny samt Pershöjd!; Östmark (Harv.); Dal. Hafsäs! Werml. Pershöjd!; Dal. Höghedsdalen samt norr om kyrkan i Hesselskog (Myr.), Hafsås ! Werml. Vestgärd i Fryksdalen (Myr.); Dal. i bergstrakten teml. allmän, t. ex. Hafsäs (Myr.), Vägsäter i N. Ryr (Larsson) Hedeberget! Werml. Persberg (WAHLENB.), t. ex. Ekströms kulle!; Conradsfors »i bäc- kar vesterut» (O. CRON). Werml. Brunnsdalen vid Thorsby i Östmark samt vid Elgå (HARD.), sol- backen vid Christinehamn (AnDERrs.). . Werml. Christinehamn vid Varnumsviken och ofvan »öfra qvarn» (AnD.); Limkullen i Nordmarks bergslag (Larsson) Persberg! Dal. Hafsas vestra sidan (MYr,). Hedeberget! Werml. Jättkärnsklätten vestra sidan (MYR.). Werml. Jösseforsen nära Arvika! Werml. Solbacken vid Christinehamn (ANDERS.). Werml. Anneborg i Gräsmarken och vid Persberg (Mvk.), Arvika Mosågen (HaARD.); Dal. Bräcke i Hesselskog (Myr.), Hedeberget oeh Gunnarsnäs! Werml. Röna i Östmark, med frukt (Harp.) Carlstad! Werml. (SwAartz enl. LINDBERG) Pershöjd!; Tollerud vid Carlstad (HARD.) KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 479 + Hypnum fastigiatum BRID. (= — nervosa MYR. 45. Leskea polyantha H. T Ti = — 42. 48. 49. 50. H. Sauteri SCHIMP.?) 37. Climacium dendroides W.M. 46. Neckera erispa H. 47. pilifera Sw. 38. — trichomanoides HARTM. pulvinata WAHLENB. 39. — complanata HUB. subtilis H. 40. Antitrichia curtipendula BRID. curvata WALLR. 41. Anomodon viticulosus Hook. 48. myosuroides ROTH. 42. —- attenuatus HüB. 49. atrovirens HARTM. 43. Leptohymenium filiforme HUB. sericea H. Leucodon sciuroides SCHWRGR. paludosa H. 44. 50. Werml. Persberg pa Ekströms kulle! Dal. Kroppefjell (HARD.). Werml. Sandbäcken nära Carlstad, norr om bryggan! Werml. nedanför Rönneberget på alm (MYR.). Werml. spridd, t. ex. Christinehamn (ANDERS.) Kinnekulle nära Asphyttan i bergslagen samt Dalen i Kroppa (LARSSON), Pershöjd!; Dal. teml. all- män i bergstrakten. Werml. Marieberg och ofvan »öfra qvarn» vid Christinehamn (ANDERS.). Hastaberget nära Filipstad!, Ulfverudshöjden i Kroppa (LARSSON); Dal. Korpeknatten i Fröskog (Myr.), Hafsas (Harv.), Hedeberget vid Jätte« stufvan ! Werml. Rönneberget (HARD. och O. Cron). Werml. Christinehamn (Anpers.), Carlstad Sandbäcken (Harn.). Werml. Längbanshyttan och Ekströms kulle vid Persberg (Larsson); Dal, Hedeberget och Gunnarsnäs! Fruktbärande i Wermi. vid Rud nära Carlstad! och Dal. vid Christinedal i Fröskog! Werml. Kroppa, Jätthärnsklätten, Åsberget i Ö. Emtervik (MYR.), Pers- höjd och Saxån (LARSSON), Byåsen m. frukt (HARD,), Hastaberget vid Fi- lipstad!; Dal. teml. allmän i bergstrakten, t. ex. Borekulle i Ör, Göl- kullen och Bräcke i Hesselskog (Myr.), Hafsäsen i Fröskog med frukt (Myr.), Hedeberget m. fr.! Werml. Persberg (MYR.), Gåsborn (Larss.), Fryksände (HaARrRD.); Dal. Hes- selskog t. ex. Bräcke (Myr.), Hafsas (HARD.), Baldersnäs och vid Teäkers- sjön (Larss.), Hjulsängen i Gunnarsnäs och Hedeberget! Werml. Mathall nära Varnumsviken vid Christinehamn (ANDERS.), Gåsborn (Lagss.) Filipstad!; Dal. Hedeberget! Wermi. Rönneberget (Myr.), Gäsklätten i Östmark (Harp.), Ekholmen i Bro samt Persberg! Dal. ej rar på ekar (MYR.). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Åry. 28. N:o 4. 11 480 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Fontinalis antipyretica L. Aulacomnion palustre SCHW. + — gracilis Line. 531. — androgynum SCHW. 59. + — dalecarlica BR. & SCH. 7 Timmia austriaca H. 60. 52. DBryum roseum SCHREB. 61. t Dichelyma falcatum MYR. 53. — pseudotriquetrum SCHW. t Cinclidium stygium Sw. 54. (— Duvaliü Voit.) Mnium einelidioides BLYTT. 55. (— pallens Sw.) 99. fer) © punctatum L. 1 — pallescens Schw. 61. affıne BRID. 56. — bimum Br. & ScH. cuspidatum BRID. — turbinatum H. undulatum H. — c&spiticium L. hornum H. — alpinum L. 62. stellare H. 57. 1 — erythrocarpon SCHW. 63. rostratum SCHWEEGR.58&. — capillare L. Werml. Kroppa (WAHLEN®. enl. LINDB. »musei novi scand. 1868»). Werml. i bergslagen (WAHLENB.) t. ex. Filipstad (SCcHIMPER). Christinehamn t. ex. Mellangvarn (ANDERS.) Ekenäs i Kil (SCcHIMPER), Mariedal på Ve- sterlandet (HaARD.), Motorp i Ekshärad samt Alster s:n! Werml. norra delen, t. ex. Christinefors i Fryksände och Uddeholm samt ned till Barnbäcken i Ö. Emtersvik (Myr.). Solbacken vid Christinehamn (Anpers.), Glafva t. ex. Hillringsberg (Harn.). Werml. Kohvilorna vid Christinehamn (Anpers.); Dal. (HARD.). Werml. Sanna och Åsen vid Christinehamn (ANDERS.), Conradsfors (0. CRON), Kyrkebol i Ny i Elfdalen! Dal. Högens gästgifvaregård i Töste- dal (LARSS.) Wevml. Hagmossen vid Christinehamn (ANDERS.), Bodalen i Carlskoga! Dal. Christinedal i Fröskog (Harn.). Werml. Pershöjd! Dal. Hjulsängen i Gunnarsnäs ! Werml. Vestgärd i Fryksdalen (Myr.); Dal. Hesselskog (Mir.), Hafsäs ! Spridd, t. ex. Werml. Carlstad!; Dal. Vedbyholm i Holm! Werml Persberg pa Ekströms kulle! Sällsynt m. frukt. t. ex. Werml. Brunnsdalen vid Thorsby (HaARD.). . Werml. Carlstad (Harn.). Werml. Tossebergsklätten, Bräneberget i Fryksände (MYR.), Muldusen i Östmark med frukt (Harn.); Dal. ej sällsynt i bergstrakten, t. ex. Bore- kulle i Ör (MYR.), Stofverudsön i Ellnesjön i Torp, Gesäters gästgifvare- gärd, Baldersnäs, Bälnäs i Ed (Lauss.); med frukt vid Bräcke i Hesselskog (Larss.) och L. Strand i Fröskog! Werml. Smedby vid Christinehamn (ANDERS.). KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 481 Bryum argenteum L. 64. - (Meesia tristicha BR. & SCH.) — — | — nutans’ SCHREB. ! IT — | f — annotinum L. 68. — crudum SCHREB. Ti t (— carneum L.) I — if ir — pyriforme H. 69. sphagnicola BR. & SCH. — 67. Tetraphis pellucida H. tf — Browniana HARTM. 70. Funaria hygrometrica H. Meesia uliginosa H. 71. 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70. Zul, 72. 73. 74. 19. — pendulum SCHIMP. 65. Paludella squarrosa BRID. 72. inclinatum BLAND. 66. f Splachnum luteum L. 73. rubrum L. 74. ampullaceum L. 75. vasculosum L. 76. sphaericum Sw. 77. mnioides H. 78. angustatum Sw. 79. Tayloria serrata BR. & SCE. 30. Sällsynt med frukt, t. ex. Carlstad och Filipstad! Werml. Carlstad vid gamla fängelset! Werml. Limkullen i Nordmarkens bergslag (Larss.). Werml. Ekenäs i Kil (Schmp. enl. Harp.). Werml. Presterud vid Christinehamn (ÅNDERS.). (Allmän enl. Myr.) Werml. Kaikelandstorp i Östmark (HarD.), Hornkul- len i Kroppa (LARSS.). Werml. sydvestra sidan af Skjärgen i Kroppa i Brattberget straxt norr om »soldatstaden» under granitklippor (WAHLENB.). Werml. nära Gammelkroppa vid Yngslandet (WAHLENB.). Werml. (WAHLENB.) Conradsfors (0. Cron); Dal. Skärsdalen i Dalskog ! Werml. Elfdalen (WAHLENB.), t. ex. Gustafsfors i Gustafva !, Christinehamn (AnDERS.). Djuprämen i bergslagen (Larss.), Carlstad samt Finnhyttekärn vid Filipstad (HARD.). Werml. Elfdalen, t. ex. ängkärren vid Risäter (WAHLENB.) och Gustafsfors! Christinehamn (ANDERS.), Ostmark och Carlstad (HARD.). Werml. flerestädes (MYR.), Djuprämen (LaArss.) Christinehamn (ANDÉERS.), Grimbofjellet i Sillerud (Harn.), Gustafsfors i Gustafva!; Dal. Eds s:n (D:r EKELUXD), Lindheden i Hesselskog (HARD.). Wermi. Elfdalen (WAHLENB.), t. ex. Ekshärad! Djuprämen i bergslagen samt Björnmossen i Carlskoga (Larss.), Christinehamn (ANDERS.). Werml. (WAHLENB.) Christinehamn (Anpers.), Djuprämen (Larss.) och 79. Werml. (WAHLENB.), Christinehamn (ANDERS.). Werml. i Elfdalen mellan sjön Stor-Ullen (Bruksläkare REsman), Östanäs i Nyed (WAHLBERG), Christinehamn (AnDErs.). Björnmossen i Wäse samt Djuprämen i Bergslagen (LArss.). 482 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. + Physcomitrium pyriforme Buxbaumia indusiata BRID. BrRiD. 81. 88. Polytrichum commune L. Diphysceium foliosum W. M. 89. — juniperinum WILLD. Bartramia Halleriana H. 90. — pihferum SCHREB. — crispa Sw. t — gracile MENZ. 82. — ithyphylla BRID. (— formosum H.) — 0Oederi Sw. 91. + — alpinum L. 83. ' — fontana Sw. — urnigerum L. t Conostomum boreale Sw. 92. — aloides H. 84. } Catascopium nigeritum BRD. — nanum H. 8. 93. Catharinea undulata RÖHL. t Orthotrichum urnigerum MYR — tenella RöHL. 86. 94. Buxbaumia aphylla L. 87. 81. Werml. Christinehamr (ANDERS.), Carlstad (Harn.). 82. Wermi. Östmark (Harv.), Rädahöjden i Elfdalen (P. C. Arzerıvs), Djup- rämen (LARSS.). 53. Werml. Djuprämen (Tarss.). 54. Werml. Kroppkärr och Hjerpetan nära Carlstad (Harv); Dal. Bräcke och Gyllsberget i Hesselskog samt Torsbyn nära Åmål (MYR.). SD. Flerestädes t. ex. Werml. Carlstad!, Dal. Lilla Strand i Fröskog (Harn.). 8. T. ex. Carlstad”! 87. Spridd, t. ex. Werml.“Kroppa, Östanäs i Nyed, Kärne i Grafva, Bävik i Fryksdalen (Myr.), Christinehamn (ANDERs.), Conradsfors (Cron), Carl- stad ıN. O. SILLÉN); Dal. t. ex. Gylisberget i Hesselskog (Myr.), Hafsäs (HARD.). : 85. Werml. Christinehamn (Anpers.), Ruds grufva (Harv.); Dal. nedanför Gylisberget i Hesselskog (Myr.), Hafsas (Harn.). 89. Werml. Kroppa (WAHLENB.); Dal. Slättbygden (Myr.). å 90. Werml. Lesjöfors, Persberg och Rönneberget (Mryr.), Ulfverudshöjden i Kroppa samt Pershöjd (Larss.); Dal. Korpeknatten i Fröskog och Löfve- rudshöjden vid Stora Lee (Mvr.), Baldersnäs och vid Teäkerssjön (Larss.). 91. Werml. Persberg (WAHLENB.), Lungsund och Pershöjd (Larss.); Dal. Hafsås ! 92. Werml. Svartkärnsberget i Kroppa (WAHLENB.), öfra Fryksdalen samt (med frukt) på Muldusen i Ostmark (Harv.), Hackrandsberget vid Fjell- rämen m. fr. (Larss.), Slättneberget i Dalby! 95. Werml. »Torra mossen» vid Christinehamn (ANDERS.). 94. Werml. Christinehamn (enl. HARD.) KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 483 Orthotrichum leiocarpum BR. & f Orthotrichum cupulatum SCH. 95. rupestre SCHW. 96. speciosum ESENB. fastigiatum BRUCH. 97. affıine SCHRAD. tenellum BRUCH. 98. . Schimperi Hamm. HoFFM. 101. 102. crispulum HORNSCH. 103. curvifolium WHLNB. 104. 105. Ludwisii BRıD. 106. Drummondü Hook. 107. crispum H. Bruchu BRID. Hutchinsie SM. pumilum Sw.) — stramineum HoRNSCH. — anomalum H. 99. Zygodon lapponicus BR. & ScH. — obtusifolium SCHRAD. 108. T — gymnostomum BR. & * — Mougeotii SCHIMP. 109. ScH. 100. * Zygodon viridissimus BRID. var. rupestris LINDB. 95. Werml. Gustafslund vid Christinehamn (Ann.). flerestädes (MYr.); Bräcke i Hesselskog (Harn.), Hafsäs ! 110. 96. Werml. t. ex. Jättkärnsklätten och Rönneberget (Mvr.) Dal. Henriksholm och Amäl (Myr.), i bergstrakten flerest. t. ex. Vestra Ed (Harn.), Anim- skog! Fikudden i Gunnarsnäs! 97. T. ex. Dal. Lilla Strand i Fröskog! 98. Werml. Gustafslund vid Christinehamn på asp (Anp.). 99. Werml. Höglunda i Nor!; Dal. Lilla Strand i Fröskog ! 100. Werml. Sandbäcken vid Carlstad (L. BORGSTRÖM). 101. Werml. Hugsterud vid Christinehamn (AND.). 102. Enligt Myr. 103. Werml. Kyrkebol i Ny!, Valsemdshöjden i Nyed!; Dal. Hafsäs! Sverkils- byn i Gunnarsnäs! Säter i Or! 104. Werml. Slättne i Dalby! Filipstad! 105. Spridd, t. ex. Werml, Filipstad och nedanför Tossebergsklätten (MYk.), Dal. Kroppefjell, Borekulle och Gölkullen (Myr.). 106. Werml. Kyrkebol i Ny i Elfdalen ! 107. Wermi. Brattberget i Kroppa på björk (Myr.), sundet vid Varnumsviken — nära Christinehamn (AND.), Trättlanda i Blomskog (Larss.); Dal. Tusen- dalersbacken i Tisselskog och Bräcke i Hesselskog på alder (MYR.) 108. Med frukt i Werml. på Jettkärnsklätten och Rönneberget (MYR.), Pers- ! höjd !, samt i Dal. på Gölkullen i Hesselskog (MYR.). 109. Dal. Lilla Strand och Hafsås i Fröskog! 110. Dal. Örndalen i Ör, Dansbo i Dalskog samt Lilla Strand i Fröskog! 484 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Encalypta streptocarpa H. 111. Grimmia ovata patens. 120. — ciliata HoFFM. 112. — commutata HUB. — exstinetoria Sw. 113. — unicolor GREV. 121. Pottia truncata FÜRNR. 114. — patens BR. & SCH. 122. — — intermedia. 115. Rhacomitrium lanuginosum BR. — cavifolia EHRH. 116. -- — subimberbe 123. Hedwigidium eiliatum HARTM. — canescens BRID. Grimmia apocarpa H. — — erieoides. — Mühlenbeckii SCHIMP. — fasciculare BRID. (enl. LINDB.). —- heterostichum BRID. (= G. trichophylla HARTM.) f — sudeticum BR. & SCH. — Hartmanii SCHIMP. 117. 124. 1 — elatior BR. & Sch. 118. -—- microcarpum BRID. \ — torquata GREV. 119. — aciculare BRID. 125. — ovata W. M. * — protensum AL. BR. 126. 111. Werml. mängenstädes i bergslagen t. ex. Ekströms kulle samt Limkullen i Nordmarken (Larss.), Dal. Hafsas (Myr.), Baldersnäs (LArss.). 112. T. ex. Werml. Ekströms kulle vid Persberg (Larss.); Dal. Lund i Änim- skog och Hjulsängen i Gunnarsnäs! 113. Här och der. 114. T. ex. Werml. Sanna m. fl. st. vid Christinehamn (AND.), Carlstad flerest. t. ex. Claraborg (HARD); Dal. Amäl (Larss.), Käppenäs i Hesselskog !. 115. Werml. Christinehamn (AND.), Carlstad Klaraborg ! 116. Werml. Christinehamns kyrkogård (AND.), Carlstad (HaARrRD.); Dal. Åmål (Larss.). 117. Spridd, t. ex. Werml. Carlstad! Östmark (0. Cron); Dal. Hafsäs ! Werml. vid Wenern (enl. Harrmans Flora). 119. Werml. Hugsterud vid Christinehamn (AND.), Hastaberget vid Filipstad!, Knattersbergen i Gilberga samt Pershöjd (Larss.); Dal. Gölkullen i Hes- selskog (LARSS.). 120. Wermi. nedom Vestgärd vid Fryken (Myk.). 121. Werml. Ränkesedsnipan i Östmark (Harn.). 122. Flerestädes (Myr.). 123. Dal. Forsbacka i Mo (Har».). 124. Werml. Hackrandsberget vid Fjellrämen ! 25. T. ex. Werml. Fryksdalen (Myr.), Solbacken vid Christinehamn (AND.); Dal. Lilla Strand i Fröskog ! Hesselskog m. m. (Myr.). 126. Dal. Hafsäs (Harn.). KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 485 Tortula ruralis EHRH. Trichostomum flexicaule BR. & — subulata‘°H. 127. SCH. — tortuosa EHRH. 128. of — glaucescens H. 136. * — muralis H. 129. 1 — rigidulum Sm. 137. — unguiculata RorH. 130. —- rubellum RABENH. — fallax Sw. Distichium capillaceum BR. & — revoluta SCHRAD. 131. ScH. 138. 7 convoluta SCHRAD. 132. Leucobryum glaucum SCHIMP. Trichostomum homomallum Br. 139. 139. 140. &. SCH. 133. Ceratodon purpureus BRID. tortile SCHRAD. 134. — ceylindrieus FÜRNR. 140. — pusillum. 135. Werml. Jättkärnsklätten (Myr.); Dal. Hafsäs och Henriksholm (Harn.), Bräcke i Hesseiskog (Larss.). Werml. vid grufvor i bergslagen samt Jättkärnsklätten (MYR.); Dal. teml. allmän i bergstrakten. Dal. Forsbacka i Mo (Harn.). T. ex. Werml. Christinehamn (Anp.), Kroppkärr och kanalbron vid Oarl- stad (Harn.). Werml. Stampen vid Christinehamn (AND.). Werml. Kroppa (WAHLENB.), Limkullen i bergslagen (LARSS.), Färjestad vid Klarelfven nära Carlstad (Harn.); Dal. Dalen i Tisselskog (LARSS.), Gunnarsnäs ! Teml. allmän, t. ex. Werml. vid Klarelfven (Myr.); Dal. Hesselskog (MYR.), Lilla Strand i Fröskog (HARD.). Werml. Sandbäcken vid Carlstad! T. ex. Werml. Mårbacka i Fryksdalen (MYR.). Werml. flerest., t. ex. Rönneberget (Myr.), Gäsklätten i Östmark (HARD.) öfra qvarn vid Christinehamn (AND.), Pershöjd (Larss.), Kyrkebol i Ny! Dalby ! Werml. Längbanshyttan (G. Rerzıus enl. LINDB.). Werml. spridd, t. ex. Persberg (Myk.), mängenstädes i bergslagen, t. ex. Limkullen i Nordmarken (Larss.); Dal. flerestädes i bergstrakten, t. ex. Vestra Ed, Laxarby, Hesselskog (Myr.), Brötteln i Änimskog (HARD.), Hafsäs ! Werml. Ramholmarne vid Christinehamn (AND.), Galgberget vid Carlstad!, Byås (Harn.); Dal. Gyllsviksberget i Hesselskog och Borekulle i Ör (Mvr.), Bläsen i Fröskog (HARD.). Werml. i bergslagen flerestädes (WAHLENB.), Sundsbron i Sunne (Mrk.), Ekshärad vid Klarelfven!; Dal. Henriksholm (MYR.). 486 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. = Oynodontium Bruntoni BR. & Dieranum montanum H. ScH. 141. — polycarpum EHRH. 148, Dicranum undulatum EHRH. 1 — graeilescens"W. M. 149. i — Schraderi W. M. 142. — vicens H. 150. — palustre Brivd. 143. + — Biyttü BR. & Sch. 151. — spurium H. 144. — heteromallum H. 152. — majus TURN. 1 — subulatum H. 153. — scoparium H. — varıum H. 154. — fuscescens TURN. 145. = — rufescens TURN. 155. t — elongatum SCHw. 146. tf — Schreberi Sw. 156. t — flagellare H. 147. — crispıum Sw. 157. — longifolium EHRH. = .cerviculatum ©H. 158. 141. Dal. Korpeknatten i Fröskog, Borekulle i Ör samt Löfverudshöjden vid Stora Lee (Myr.), Hafsäs (Har».). 142. T. ex. Werml. Christinehamn (Anp.), Byås (Haro.), Carlstad! 143. Werml. Herrhagen vid Caristad!; Dal. Lilla Strand i Fröskog! 144. Spridd, t. ex. Werml. Vestgärd i Fryksände, Sörmon (Myr.), Gustafsförs i Gustafva!; Dal. Borekulle (Myr.), Brötteln i Ånimskog samt Hafsäs (HARD.). 145. Werml. Slättna i Dalby !; Dal. Korpeknatten i Fröskog (HARD.). 146. Werml. Slättne i Dalby! 147. Verml. Elfdalen, öfra Fryksdalen, Grafva, Sörmon, Carlstad, Glaäker vid Hillringsberg i Glafva samt Orsås myren (HaRpD.). 148. Spridd, t. ex. Merml. Björnhälan vid Vestgärd, Mårbacka i Fryksdalen, Jättkärnsklätten (Myr.), Christinehamn (AND.), Råda i Rlfsdalen!; Dal. Nygård vid Amål, Borekulle (MYR.). 149. Werml. nedom Dejeforss vid Klarelfven (MYR.). 150. Werml. t. ex. nära Smedstad i Nor (Myr.); Dal. Hesselskog på en säg- dam (Myr.) samt foten af Gylisberget (HARD.). 151. Werml. Röna Grufva i Östmark (Harn.). 152. T. ex. Carlstad! 153. Werml. Ekshärad! 154. T. ex. Werml. Brunnsdalen vid Thorsby (HaRrpD.). 155. Dal. mellan Kroppefjell och Högsäters kyrka vid vägkanter (MYR.). 156. Werml. vid större sjöar, t. ex. nära Gammelkroppa vid Yngen (WAHLENB.), vid Fryken nedom Westgård, vid Rotten nedom Sandnäs samt vid Jätt- kärnsklätten (MYR.), Broängarne vid Christinehamn (AND.). 157. T. ex. Carlstad: 158. T. ex. Werml. Carlstad och Ekshärad! N KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. tDicranum squarrosum SCHRAD. 19 Trematodon ambiguus 160. Fissidens adianthoides H. ‘HORNSCH. taxifolius H. or EE 161. viridulus WAHLENB. 162. 163. osmundioides H. T Discelium nudum BRID. 164. crispula H. 165. viridula BRID. 166. * Weissia cirrata H. T— 168. denticulata BRID. 169. 170. * Seligeria recurvata BR. & SCH. IgG t Schistostega osmundacea W. M. 1722. (Hymnostomum microstomum H.) 173. + — cuspidatum SCHREB. 174. 175. Weisia fugax H. * Schisti BRID. + Phascum nitidum H. subulatum H. Dal. = nente EI. 167: 159. Werml. Kyrkebol i Ny i Elfdalen ! Hedenskog i Brattfors (LARSS.). 160. MWerml. allmän i Bergslagen (WAHLENB.), Vestgård i Fryksdalen (MYR.), Conradsfors (CRON), Sannakällan och Solbacken vid Christinehamn (AND.); Dal. Bocklarud i Fröskog (Harp.), Bön i Ostvallskog (Larss.). 161. Werml. Valserudsberget i Nyed! 162. T. ex. Dal. Christinedal i Fröskog vid badbassinen ! 163. Wermi. jemte Klarelfven vid Uddeholm (WAHLENB.) och i Ekshärad!, Dejefors (Myr.), Storbrohyttan nära Filipstad (SCHMPER). 164. Dal. Bräcketorp i Hesselskog ! 165. Werml. Rönneberget i Östmark (CRON). 166. MWerml. Jättkärnsklätten, Tossebergsklätten och Värnäs (Myr.); Dal. Hes- selskog, Henriksholm och Hafsås (Myr.). 167. Werml. Elfdalen (WAHLENB.), Rönneberget (Myr.), Knattersbergen i Gil- berga (Larss.); Dal. Hafsäs (Harn.). 168. Werml. bergen »Bränslen» vid Christinehamn (An».); Dal. Borekulle i Or och Löfverudshöjden vid Stora Lee samt Berg i Laxarby (MYR ), Falk- berget vid Stora Lee (Harn.). 169. Dal. Korpeknatten i Fröskog (Myr. enl. LINDB.). 170. Werml, Jättkärnsklätten (Myr), Tollerud vid Carlstad (HaARD.); Hafsås och Vestra Ed samt Henriksholm (Harp.), Lund i Ånimskog ! 171. Dal. Lilla Strand i Fröskog på en sten i ett gärde norr om gården (HARD.), Jäpplandsberget i Steneby (LARSS.). 172. MWerml. Conradsforss (CRON). 173. MWermi. Klockarlyckan utanför Christinehamn mot norr (Ant.). 174. MWerml. Christinehamn (AND.). 175. (Mrr.), Åmål (Larss.). Nerml. Broängarne nära ån vid Christinehamn (Ann.); Dal. Henriksholm 488 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. t Andresa crassinervia BRUCH. Sphagnum acutifolium EHRH. 176. (— subsecundum ESENB.). — rupestris TURN. 177. (— fimbriatum WıLs.). — petrophila EHRH. t— rubellum Wırs. 179. Sphagnum eymbifolium EHRH. — Irecurvum BauB. — squarrosum PERS. 178. t — rigidum SCHIMP. 180. t Gymnomitrium concinnatum + Plagiochila interrupla Es. 5. B. Musei hepatici. & CoRDA. 1. +Scapania nemorosa ESENB. 6. Sarcoscyphus emarginatus — undulata ESENB. SPRUCE. 2. 1 — irmigua EsENB. 7. 7 Alicularia scalaris CoRDA. 3. f — curta EsENB. 38. 1 — compressa ESENB. 4. * — : compacta LINDENB. 9. Plagiochila asplenioides N. & f — umbrosa EsEnB. 10. MONT. 176. Werml. Svartkärnsberget i Kroppa (WAHLENB.), Hackrandsberget vid Fjellrämen ' T. ex. Werml. Bräueberget i Fryksände (Myr.); Dal. Gylisberget i Hes- selskog samt Länghalsvattnet i Ödeberg m. m. (Mya.), Hult i Hesselskog samt Vreket vid Knorrbysjön m. m. (HARD ). Werml. Werml. Werml. Werml. Werml. Werml. Wermil. Werml. Werml, Kroppa Werml. Werml. Dal. på Werml. Bodalen i Carlskoga!; Dal. Hafsäs ! Filipstad (enligt LINDB.). Lesjöfors (G. Rerzıus enl. LINDB-.). Glafva (HaARD.). (t. ex. Fryksdalshöjden) och Dal. icke sällsynt (MYR.). Tallunden och Sanna vid Christinehamn (AND.). Hvidkärn nära Norska gränsen (enl. HARTM:s fora). Tallunden vid bäcken nära Christinehamn (AND.). Fältet vid Christinehamn (AND.), Dalkarlsjön och Lärhöjden i (LARSS.). mellan Sanna och Presterud vid Christinehamn (AND.). Christinehamn (AND.). bergen vester om Stora Lee (MYR.). Märstad vid Christinehamn (AND.), Storfors (LARSS.). KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 489 * Jungermannia obtusifolia + Jungermannia intermedia LIN- Hook. 11. DENB. 23. — taxifolia WAHLENB. 12. — saxicola SCHRAD. 24. Be lpicans lg. — minuta DICKS. TI — exsecta SCHMID. 14. 1 — attenuata LINDENB. 25. i — Taylori Hook. 15. t — Flörküi W.M. 26. 1 — anomala Hook. 16. — quinquedentata L. 5 Sehradeni MART. 17. — barbata SCHMID. 7 — ceordifolia Hook. 18. Tf — setiformis EHRH. 27. Tf — pumila WITH. 19. — incisa SCHRAD. I — cerenulata SM. 20. — bicuspidata L. if — plicata HARTM. 21. 1 — connivens DICKS. 28. — inflata HupDs. 22. 1 — divaricata EnGL. Bor. 29. — ventricosa DICKS. — trichophylla L. = — porphyroleuca. 1Sphagnoecetis communis Es. 30. 11. Dal. Hafsäs (Har».). 12. Werml. i bergslagen (WAHLENB.), Hugsterudsbergen vid Christinehamn (An».); Dal. nedanför Gylisberget vid Edslan (Myr.), Hafsäs (Harn.). 13. Werml. och Dal. sällsynt (Myr.). 14. Werml. Vestgärd i Fryksdalen (Myr.), allmän vid Christineh amn (Anxp.) 15. Werml. (WAHLENBERG). 16. Werml. allmän vid Christinehamn (AND.). 17. Werml. Ryssbo vid Christinehamn (Ann.). 18. Werml. i en bäck vid Clara källa nära Christinehamn (AND.). 19. Wermi. Fogelholmen vid Christinehamn (AND.). 20. Werml. Kroppa (WAHLENB.), Presterud och Badstugan vid Christinehamn (Ann.). 21. Werml. Sörkastet vid Christinehamn (AnnD.). 22. Werml. Hoffjellet (Myr.), Christinehamn (An».); Dal. Lindheden i Hes- selskog (HARD.). 23. Werml. Öfra Sanna vid Christinehamn (Anp.). 24. Flerestädes (Myr.), t. ex. Werml. Hillringsberg i Glafva samt Bergerud Holmedal (Har».). Dal. Hafsas (Harn.). 25. Werml. Ramholmarne vid Christinehamn (AND.). 26. Werml. Östanås i Nyed (WAHLBERG). 27. Werml. Kroppa (WAHLENBERG). 28. Werml. Östanås i Nyed (WAHLBERG). 29. Werml. Christinehamn (AnD.). 30. Werml. Hagmossen vid Christinehamn (Anp.). 490 Lophocolea bidentata ESENB. 1 — minor Es. 31. 1 — heterophylla Es. 32. (Chiloschyphus polyanthos CORDA). or 33. * Geocalyx graveolens Es. 34. pallescens ESENB. Calypogeja Trichomanis CORDA. Lepidozia reptans ESENB. Mastigobryum trilobatum Es. 35. = 7deflexummn sins] Ptilidium ciliare Es. Radula complanata Es. Madotheca platyphylla DUM. jä 37. Lejeunia serpyllifolia LIB. — rıvularıs ESENB. Frullania dilatata ESENB. 31. Werml. Christinehamn (AND.). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 1 Frullania fragilifolia TAYL. 38. — Tamarisci ESENB. Fossombronia pusilla Es. 39. Pellia epiphylla Es. Blasia pusilla L. Aneura palmata ESENB. 1 — multifida DUM. 40. I — 41. Metzgeria furcata ESENB. pinguis DUM. Marchantia polymorpha L. Preissia commutata ESENB. 42. + Reboulia hemisph&rica RAD. 43. Fimbriaria gracilis WEB. fil. (LINDB.). 44. t Anthoceros punctatus L. 45. + Riccia glauca L. 46. t — fluitans L. 47. 32. Werml. Vestgärd i Fryksdalen (Myr.). Storfors i bergslagen (Larss.). 33. Werml. i ån nära Björklund vid Christinehamn (Ann.). 34. Dal. Hafsås (HARD.). 3 35. Werml. Fjölesnipan i Stafnäs (HaArp.); Dal. Hafsås (Harn.). 36. Werml. bergen Bränslen vid Christinehamn (AND.); Dal. Hesselskog nära kyrkan (Myr.) samt Gylisberget och Hafsäs (Harn».). 37. Dal. Käppenäs i Hesselskog på »Lindkullen» ! 98. Werml. Ekströms kulle vid Berbere 39. Sjöstränder: i Werml. vid Vestgärd, Sandnäs och Anneborg (Myr.), Dal. J 5 & Ragnerudssjön i Högsäter (Myar.). 40. Werml. Tvärelfven vid Kroppa (WAHLENB.), i ån vid Stampen invid Chri- stinehamn (AND.). 41. Werml. (WAHLENBERG). 42. Icke sällsynt, t. ex. Dal. Christinedal i Fröskog! 43. Dal. Henriksholm och vid Stora Lee norr om Bälnäs (MYR.). 44. Werml. Asberget i Fryksdalen (Myr.), bergen ofvanför Marieberg vid Chri- stinehamn (AnD.), nordvest om Tollerud utmed elfven nära Carlstad (HARD.); Dal. Henriksholm (MYR.). 45. Werml. Öjervik vid Fryken (WAHLENB.). 46. Werml. Carlstads kyrkogärdsmur '! 47. Werml. Marieberg vid Carlstad! KINDBERG, WERMLANDS OCH DALS MOSSOR. 491 Summarisk öfversigt. Enligt ofvan lemnade uppgifter är sålunda följande antal af arter antecknadt: Löfmossor. Lefvermossor. för bada landskapen gemensamt ........ IE SER 33. ensame tor Wermland ....... .... Sa ER 32 » Dale. Mei; TEES CAR SSE 1:04 5), Summa 203. an 70. Om härtill läggas de 11 arter Löfmossor och 1 art Lef- vermossa, som utan tvifvel finnas, men ej blifvit antecknade, kan man antaga, att Wermlands och Dals floromrade hyser atmin- stone 345 arter mossor. En skillnad mellan dessa landskaps mossvegetation förefinnes dock derigenom, att Wermland i sin norra del eger subalpinsk natur, Dal ater har lösare skifferlager och derjemte en formation af urkalk, som vittrar rätt betydligt. De mossor som isynnerhet utmärka Wermland, äro arterna af Splachnacece, Hypnum rutilans, julaceum, Halleri, rugosum och Fastigiatum, Leskea pnlvinata och atrovirens, Tetraphis Brown- vana, Polytrichum alpinum, Conostomum boreale, Grimmia uni- color, Dieranum elongatum och squarrosum, Discelium nudum. De för Dal mest egendomliga äro: Aypnum alopecurum, Zygo- don, viridissimus och Mougeotii, Cynodontium Bruntoni, Selige- ria recurvata. De flesta af de öfriga torde kunna paträffas i bada landskapen. 492 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 474.) BoEck, A. Om Silden og Sildefiskerierne, 1. Chra. 1871. Davıpson, TH. The silurian Brachiopoda, N:o 4. HERMAN, C. OÖ. Die Dermapteren und Orthopteren Siebenbürgens. Hermanst. 1871. 8:0. — — Beitrag zur Kenntniss der Arachnidenfauna Siebenbürgens. Hermanst. 1871. 8:o. Dovz, H. W. Uber die Temperaturvertbeilung im Winter 1869— 0 Bent lG0 BO — — Die Vertheilung des Regens in der jährlichen Periode im mittleren Europa. Berl. 1870. 8:o. — — Über die Zurüchführung der jährlichen Temperaturcurve auf die ihr zum Grunde liegenden Bedingungen. Berl. 1870. 8:0. 493 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 4. Stockholm. Bidrag till Skandinaviens Myriopodologi. Af ANTON STUXBERG. II. Sveriges Chilopoder. [Meddeladt den 12 April 1871.] Genus I. Lithobius LEACH 1814. Trans. Linn. Society, vol. XI, pag. 381. I likhet med alla slägten, så mom växt- som djurriket, hvilka äro särdeles rika på individer och hvars utbredningsarea är mycket stor, företer slägtet Lithobius en mängd former, som vid en noggran- nare granskning af ett rikhaltigare material svårligen låta sig be- skrifvas som egna arter. Dr L. KocH 2!) har, stödd på ett såsom det synes temligen rikhaltigt material, som egna arter uppstält icke mindre än 37 (38) från hvarandra mer eller mindre väsentligt skilda europeiska former. Att ej alla dessa såkallade »arter» vid jemförelse af en mängd individer sinsemellan stå profvet, derom har jag i det följande på några ställen gifvit korta antydningar. Den indelning af Lithobierna i grupper, hvilken jag i före- liggande uppsats begagnat, är i all korthet uttrycket för de resultat, till hvilka studiet af vårt lands Lithobiiformer ledt mig. Det ligger utom planen för närvarande lilla uppsats att framställa grunderna för denna indelning. I en för framtiden bestämd monografisk be- handling af detta kritiska slägtes inhemska former, sedan de blifvit den granskning underkastade, som befunnits nödig, skola dessa grun- der i möjligaste måtto fullständigt framläggas. Grupp I. Lithobii forficati. Typ: Zithobius forficatus (LINNE). Kar. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarne med spets- vinkligt utdragna hörn. Femtonde fotparets yttersta tarsalled !) Die Myriapodengattung Lithobius. Nürnberg 1862. 494 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. väpnad med endast en klo. Samma fotpars taggväpning!) under- till 1, 3, 3, 2 (typiskt). Hjelpläppens tänder S—14 (nägon- gäng ända till 16). Under denna grupp inbegriper jag alla de former af svenska Lithobier, som, förutom ofvan angifne karakterer, utmärka sig hufvud- sakligen derigenom, att höftledshälorna, olikt förhällandet hos öfriga skandinaviska former, vid framskriden älder antaga en transverselt långsträckt form, att antennledernas antal hos de fullvuxna (och fördenskull fortplantningsskickliga) individerna vexlar mellan 30 och 48, samt att taggväpningen på första fotparet är antingen såsom hos Zithobius forficatus typicus 2, 3, 2, eller såsom hos ÅL. coriaceus L. Koc# 1, 1, 1, eller slutligen såsom någongång hos L. muscorum och L. hortensis L. Koch ett tal, vexlande mellan dessa bägge ex- tremer. Jag sammanfattar säledes uti denna grupp de fyra »arter», som L. Koch i sitt arbete: Die Myriapodengattung Lithobius be- skrifvit under namn af Z. forficatus, L. muscorum, L. hortensis och L. coriaceus. — Att de fyra icke äro hvad man gemenligen förstår med uttrycket arter, skall enhvar lätt finna, som undersökt ett mera rikhaltigt material af detta slägtes former. MEINERT ?) har på klara grunder visat, att LC. hortensis L. Koch icke är någonting annat än ett visst yngre stadium af densammes L. forficatus. Den enda skilnad af väsentligare betydenhet, som mellan dessa båda former står att finna, har man sökt i höftleds- hålornas antal och form. Hos ZL. forficatus L. KocH äro de jem- förelsevis flera och till formen långsträckta, hos /. hortensis ID. färre och runda. Men deras form är icke konstant. Under djurets till- växt tilltaga de i antal och erhålla under tiden en långsträckt form; också finner man ej sällan upp mot sternum hos i öfrigt fullt ut- bildade exemplar af den verkliga L. forficatus L. KocH höftleds- hålor, som bibehållit den ursprungliga runda formen. Parallelt med detta höftledshälornas tilltagande 1 antal och deras formförändring går en serie af andra egendomligheter — förökning af hjelpläppens tänder, ögonens oceller och antennlederna —, hvilka förmedla öfver- gången från ÅL. hortensis till L. forficatus. Dessa bägge formers artidentitet synes mig således påtaglig. Att understundom, ehuru ytterst sällan, påträffas individer, som med ett för Z. forficatus ty- picus utmärkande antal af oceller och antennleder förena en höftleds- hålornas runda form, bevisar ingenting annat, än hvad man inom andra djurgrupper någongång iakttagit, att nämligen enstående indi- vider kunna 1 något drag af sin bygnad, så att säga, framhärda i ungdomsstadiet. Den beskrifning, som L. Koch (anf. st. pagg. 51 och 52) gifvit af Z. coriaceus, erbjuder i hufvudsak ingen annan skilnad mellau ') För att uttrycka antalet taggar på undre sidan af första fotparets 3:dje, 4:de och 5:te, samt på släpfötternas (= 15:de fotparets) 2:dra, 3:dje,-4:de och 5:te leder begagnar jag för korthets skull samma beteckningssätt, som blifvit af MEINERT och V. PORATH användt. ?) Danmarks Scolopendrer og Lithobier (Naturhist. Tidsskrift, 3 Rekke 5 Bind). x A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 495 denna och hans Z. forficatus än just den, att de yttre honliga geni- talierna hos den förra hafva blott en process pä andra leden. Denna karakter skulle således. — bortsedt från andra erkändt variabla ka- rakterer, såsom antennledernas, ocellernas och höftledshälornas antal — vara den enda, pä hvilken en artätskilnad i detta fall blifvit grun- dad 1). Att denna karakter icke är konstant, samt att den följakt- ligen icke kan tillerkännas specifik betydelse, derom har jag flere gånger varit i tillfälle att öfvertyga mig. Följande fall torde till- räckligt visa detta. Hos ett individ (från Vallåkra i Skåne), om- kring 12 m.m. långt, utgjorde antalet af antennlederna 38—39, hjelpläppens tänder voro 10, ocellerna på hvardera sidan 17, stälda i fyra nästan räta rader (— en större sidoocell samt 16 mindre oceller, ordnade på följande sätt i fyra rader: 5, 5, 3, 3 —), tagg- väpningen på första fotparet 2, 3, 2, på femtonde fotparet 1, 3, 3, 2 — allt karakterer, som berättiga dess hänförande till Z. forficatus Mxrt. Men jemte dessa kännetecken fans »am zweiten Gliede der weiblichen Genitalien nur ein Zäpfchen», hvilket just enligt L. Koch karakteriserar hans ÅL. coriaceus. Denna enda karakter, i förening med de förut nämde, är tillräcklig för att kunna ställa detta individ, jemte så många andra från det mer eller mindre afvikande, på grän- sen mellan L. coriaceus L. KocH och ZL. forficatus 1D. — MEINERT, som synes lägga mycken vigt vid taggväpningen på första fotparets tredje, fjerde och femte leder, uppger denna hos 2. coriaceus till 1, 1, 1, och på grund af denna karakter, tillika med några andra, anför han denna senare form som en från AL. forficatus specifikt skild art. Men vi få härvid ej förgäta, att taggväpningen på första fotparet hos sådana individer, som man med fullkomlig säkerhet vet vara ungar af ÅL. forficatus, är 0, 1, 1 — MEINERT anför sjelf detta —, samt att det säsom regel för alla arterna gäller, att (hos de fjorton första benparen) femte leden först får taggar, sedan fjerde och till sist tredje. Ingenting ligger således till hinder derför, att MEINERTS liksom L. KocHs och v. PORATHS ÅL. coriaceus represen- terar antingen ett utvecklingsstadium af Z. forficatus, eller 1 bästa fall måhända en differentiering i denna enda yttre karakter. Hvad angår L. muscorum L. Koch, synes den mig endast ut- göra ett slags mellanstadium mellan Z. coriaceus och L. hortensis, närmande sig mera den senare ?). 1) Det förtjenar anmärkas, att såväl L. KocH sjelf som äfven v. PoRATH (Ofvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., årg. 26, pagg. 637 och 638) uppge 15:de fotparets taggväpning hos L. coriaceus till 1, 3, 3, 2, då den deremot af MEINERT uppgifves till 1, 3, 3, 1. Sjelf har jag aldrig hos de exemplar, jag under- sökt, funnit detta senare antal. Om ej MEINERTS uppgift skulle bero på ett tryckfel eller en felskrifning, kan jag ej fatta dessa stridiga uppgifter på annat sätt än så, att antingen MEINERT förbisett den yttre lilla taggen på 5:te leden, eller ock att den varit bortrifven hos de exemplar, som förelegat till undersökning. ?2) I sammanhang härmed vill jag framställa den förmodan, att, enligt min uppfattning af gränserna för L. forficati (sens. lat.) variationer, den af L. KocH i anf. arbete nybeskrifna och L. parisiensis benämde Lithobius faller inom L. forficati område. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 4. 12 496 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Pä grund af hvad här blifvit i korthet antydt blir den af mig uppstälda första gruppen af svenska Lithobier lika med Ss al, Syn.: 1758. 1778. 1817. 1844. 1849. 1845. 1847. 1869. 1869. Unga individer. Lithobius ferfieatus (LINNE) 1758 sens. lat. Scolopendra forficata LINNE, Syst. Nat., ed. X, Tom. I » » Lithobius vulgaris » Jorfieatus Leachii Foreipatus Forficatus » parisiensis muscorum hortensis coriaceus Forficatus . » hortensis curtirostiris forficatus coriaceus » MEINERT pag. 638. DE GEER, Mem. p. servir å l’hist. des Insectes, Tome VII pag. 557, tab 29 NAR 2 6% LEACH, Zool. Miscell.. Tom. III pag. 40. ©. Koch, Deutschl. Crust., Myria- poden und Arachniden, Hft 40 tab. 20. NEWPORT, Trans. Linn. Soc., vol. XIX pag. 367. NEWPORT, Ibidem pag. 368, tab. 32 figg. 30, 31. GERVvAIS, Hist. Nat. d. Ins. Aps beres De IV Da DL NEWPOoRT, Catalogue of the My- riapoda, pag. 18. L. Koch, Myriapodengattung Li- thobius, pag. 39. L. Koch, Ibidem’pag. 42. L. Koch, Ibidem pag. 43. L. Koch, Ibidem pag. 45. L. Koch, Ibidem pag. 51. C. Koch, Die Myriapoden, pag. 113; tab. 52 fig. 104. PALMBERG, Bidrag t. känned. om Sveriges Myriap. Ordn. Chilo- poda, pag. 15. PALMBERG, Ibidem pag. 17. Eisen & STUXBERG, Öfvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 25 pag. 376 (Pullus). MEINERT, Naturhistorisk Tids- skrift, 3 Reekke 5 Bind page. 259. MEINERT, Ibrlem pag. 260. v. PORATH, Ofvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 637. Bd I [Synonyma omnia ad partem.] har (anf. st. pagg. 259 och 260) beskrifvit ungar af denna art, hvilka varit sa föga framskridna i = wu mtveckling, att antalet af deras antennleder vexlat från 17—25 (sä- A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 497 ledes ett ganska ringa antal i jemförelse med det hos de fullt ut: vecklade individerna). Ungarnes öfriga karakterer i detta stadium äro: ocellerna på hvardera sidan 4—6, stälda i tvenne rader; hjelp- läppens tänder 6—8; första fotparets taggar 0, 1, 1; femtonde fot- parets taggar 0, 1, 1, 1; höftledshälor 1, 1,1, 1, runda; längd 4—6 m.m. inf Utvecklade individer. I sin fullaste och mest typiska ut- bildning erbjuder Z. forficatus följande karakterer: Antennerna med 36—48 leder. Ocellerna på hvardera sidan 18&—omkring 35, ordnade i 5—8 böjda rader (oftast 5, 5, 5, 5, 2 eller 5, 5, 5, 5, 5, 2 jemte sidoocellen). Hjelpläppens tänder S—14 1), oftast stälda med lika mellanrum sinsemellan. Första fotparets taggar 2, 3, 2. Femtonde fotparets taggar 1,3,3,2, af hvilka på 3:dje och 4:de lederna den mellersta är störst, på d:te leden den inre. Höftledshälor 6, 6, 6, 5—8, 8,8, 5 (eller hos mycket stora exem- plar ända till 12,10, 9, 8), långsträckta. Längd 15—26 m.m. Mellan dessa båda angifna extremer i karaktererna ligga så- lunda alla de mellanformer, hvilka dels blifvit såsom egna arter under namn, som ofvan angifvits, beskrifna, dels förmedla öfvergången mellan dessa. Hvad som karakteriserar dem alla, och hvarpå de följaktligen i alla möjliga fall kännas, är deras spetsvinkligt utdragna hörn på 9:de, 11:te och 13:de ryggsköldarne, i förening med före- komsten af blott en klo på sista fotparets andra tarsalled. Färg. Hufvud jemte antenner och ryggsköldar ljust — mörkt kastanjefärgade; buksköldar och fötter oftast ljusa, vanligen smuts- gula. Strax efter hudskiftet är hela kroppen cyanblå. Förekomst. Lith. forficatus är företrädesvis en skogsart, som uppehåller sig under barken af förtorkade trädstubbar och mossa på stenar, men förekommer äfven på skoglösa ställen: man finner den nästan på alla möjliga lokaliteter. Hans geografiska utbredning in- om vårt land är vidsträckt, kanske omfattande äfven de nordligaste trakterna. Exemplar, som jag äger från Jämtland (Ostersund), äro lika storväxta, om ej större än dem jag funnit 1 Skåne (— ett exem- plar från förstnämda provins höll 26 m.m. i längd —). Grupp II. Lithobii bucculenti. Typ: Zithobius bucculentus L. Kock. Kar. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarne med spets- vinkligt utdragna hörn. Femtonde fortparets yttersta tarsalled 1) Förutsatt att L. KocHs Lith. parisiensis blott är en (högre) modifikation af hans L. forficatus, måste hjelpläppens tänder uppgifvas till 16. — Afven hos den typiska Z. forficatus finnas understundom 16 sådana tänder: L. KOCH uppger sig en gång hafva iakttagit deras antal vara 7 - 9 =16, hvilket tal han anser för en abnormitet. Jag ser häri en tendens till hans L. parisiensis. 498 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1870. väpnad med tvenne klor, en större och en mindre. Samma fotpars taggväpning undertill (hos typiska exemplar) 1, 3, 2, 0 —1, 3, 3, 0—1, 3,3, 1. Hjelpläppens tänder konstant 4. Till denna grupp, hvilken väsentligen skiljer sig från föregå- ende genom förekomsten af tvenne klor på släpfötternas yttersta tarsalled, räknar jag följande — några dock med en viss tvekan — af L. KocH såsom specifikt skilda beskrifna former: Z. agilis, L. den- tatus, L. velox, L. bucculentus, L. melanocephalus, L. venator, L. minimus, L. immutabilis, L. macilentus. Den, som blott ytligt genomgår de beskrifningar, L. Koch i anf. arbete gifvit af dessa nu uppräknade »arter», skall helt säkert falla i tvifvel om deras arträttighet. En gång förtrogen med de mänga förändringarne hos Lithobierna och med de vidt skilda gränser, inom hvilka dessa förändringar falla, skall man snart finna sina tvifvel i mer eller mindre mån grundade. Förgäfves har jag i L. Kocus beskrifningar sökt utleta en enda karakter, som efter nog- grann pröfning visat sig vara konstant och följaktligen äga specifikt värde. Ej en gång MEINERT, hvilken underkastat Danmarks Litho- bier en så grundlig granskning, har för de former han beskrifvit förmått ange tillfredsställande kännemärken — man jemföre t. ex. hans beskrifningar af ZL. agilis och L. bucculentus —. Denna om- ständighet, beroende naturligen på mer eller mindre genomgripande variationer i just de yttre kroppspartier, som äro de enda, hvarpå en artätskilnad — så länge vi ännu sväfva 1 okunnighet om de inre delarnes specifika betydelse — kan och måste byggas, tyckes mig gifva vid handen, att inom denna liksom inom föregående grupp ett arternas sammanslående är nödvändigt, för att icke gå våld på naturen genom att från hvarandra söndra och som särskilta arter uppställa sådana former, som, om ock till antalet förherskande, kunna visas vara med hyarandra förbundna genom intermediära for- mer. Undersökningar af det rikhaltiga material af Lithobier, som jag insamlat, hafva visat sig berättiga ett sådant sammanslående. Gruppen har ansetts lämpligast böra benämnas efter L. buccu- lentus, icke derför att denna »art» är den, som först af samtliga hithörande blifvit beskrifven, utan emedan den form, som vanligast anträffas icke blott hos oss, utan äfven i Danmark, är just denna, af L. KocH så benämda. Fullt utvecklade äro tydligen de former, som nämde författare beskrifvit under namn af Z. agilis, dentatus, velox, bucculentus, melanocephalus och venator. Deremot synas mig L. minimus, immutabilis och macilentus representera vissa tidigare stadier; — antennernas ringa ledantal, taggväpningen på 15:de fot- paret äfvensom ocellerna, som äro få och ännu icke ordnade i rader, antyda detta. Antaget sålunda, att de tre senast nämda Kochska »arterna» representera endast yngre stadier af den typiska L bucculentus, finnes af ofvanstående grupp i Tyskland, och likaså i Danmark och Sverige, endast en art 1 högre och vidsträcktare mening, nämligen | A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 499 Sp. 2. Lithobius buceulentus (L. Koch 1862) Mihi. Syn.: 1847. Lithobius dentatus C. Koch, Syst. der Myriapoden, pag. 148. 1847. » agilis C. Koch, Ibidem pag. 149. | 1862. » » L. KocH, Myriapodengattung Li- | thobius, pag. 52. | 1562. » dentatus L. KocnH, Ibidem pag. 54. 1862. » velow L. Koch, Ibidem pag. 56. 1862. » bucceulentus L. Koch, Ibidem pag. 57. 1862. » melanocephalus L. Koch, Ibidem pag. 58. | 1862. » venator L. Koch, Ibidem pag. 59. | 1862. » minimus NL. Koca, Ibidem pag. 61. | ? 21862. » immutabilis 1. KocH, Ibidem pag. 62. / 11862. » macilentus L. KocH, Ibidem pag. 69. 1863. » dentatus CO. Koch, Die Myriapoden, Bd I | pag. 117; tab. 53 fig. 106. 1863. » melanocephalus ©. KocH, Ibidem Bd I pag. 130; tab. 58 fig. 120. 1863. » agilis C. Koch, Ibidem Bd I pag. 132: tab ORTER 1866. » dentatus PALMBERG, loc. cit. pag. 18. 1869. » agilis MEINERT, Nat. Tidsskr., 3 R. 5 B. pag. 261. 1869. » bucculentus MEINERT, Ibidem pag. 261. 1869. » intrepidus MEINERT, Ibidem pag. 262. 1869. » melanocephalus v. PoRATH, Ofvers. K. Vet.- Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 698. 1869. » 5 venator v. PoRATH, Ibidem pag. 638. 1869. » macilentus v. PORATH, Ibidem pag. 639. [Synonyma omnia ad partem.] I Det må vara nog att för denna art med alla sina förändringar här ange endast de karakterer, som utmärka den mest typiska formen: Antennernas leder från omkring 29 till högst 50. Oceller på hvardera sidan 3—16, stälda 1 3 eller 4 nästan raka rader (5, 4, 4, 2—4, 4, 3, 1—4, 4, 2—4, 3, 2—3, 3, 2— 3, 3, 3, 2 ete. framom en större sidoocell). Hjelpläpp städse 4-tandad. Första fotparets taggar 0,1, Be Sl: Femtonde pa Gasen; 241201, 1,0 1593020 1, 3,3, 0—1, 3, 3, 1—1,3, 3,2 (sista ale Sn Höftledshälor 5:56, 6,8 —3,4,4, 33, 2, 2,2 (sällan alltid runda. Längd ända till 15, vanligtvis 12 m.m. Färgen är, alltefter djurets uppehållsort, mycket vexlande, van- ligen nel, grä—brungul; hufvud mörkare. Oftast saknas, men understundom förefinnes på ryggen ett mörkt längsband. 500 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Förekomst. Denna art är säkerligen icke sällsynt, ehuru den vanligen icke, liksom föregäende, anträffas i större massor på samma ställe. Jag har funnit den Mensen i Skäne (Lund, Örtofta, Bjer- sjölagärd, Eslöf, Ignaberga, Kullaberg etc.), Blekinge (Ronneby), Småland (Säfsjö), på Öland (Borsholm) och Gotland (Bunge , Visby ete.). Förekommer på liknande lokaliteter som L. forficatus. Grupp III. Lithobii erassipedes. Typ: ZLithobius crassipes L. Koch. Kar. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarne med rät- vinkliga, vanligen rundade hörn. Femtonde fotparets yttersta tarsalled med endast en klo. Antenner med 20 (typiskt; undan- tagsvis 21 eller 19) leder. Hjelpläppens tänder konstant 4. Två svenska arter: L. crassipes och L. curtipes. Sp. 3. Lithobius erassipes L. Koch 1862. Syn.: 1862. Zithobius crassipes L. Koch, Myriapodengatt. Litho- bius, pag. 71. 1866. » » PALMBERE, loc. cit. pag. 21. 1869. » » MEINERT, Nat. Tidsskr., 3 R. 5 B. pag. 209. 1869. » » v. Porarn, Öfvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 Pag. 639. Antenner typiskt med 20 (ytterst sällan med 21 eller 19) leder. Oceller på hvardera sidan 10—12, stälda'i 3 föga böjda rader (vanligen 4, 4, 2—4, 3, 2 jemte sidoocellen). Första fotparets taggar 0, “ Ile Femtonde fotparets taggar 1, 3, 2, 0. Höftledshälor: 2 3, IR MA ENSZIONZ Ike m 4,4,3 Femtonde fotparets 4:de led hos & saknar ana den kägel- formiga process, som utmärker följande art. Längd 9—12 m.m. Färgen är ljusbrun, ej sällan stötande i gult. Hufvudet och de första antenniederna alltid mörkare än öfriga kroppen. Förekomst. Lithobius crassipes, som helst uppehåller sig under mossa på stenar och på de något fuktiga af mossa re nedre delarne af trädens stammar, förekommer ytterst allmänt och ale i Skäne och Blekinge, hvarest den kan sägas utgöra den domine- rande Chilopoden. De nordligaste punkter, på hvilka den af mig anträffats i förstnämda provins, äro Kullaberg, Farhult och Ignaberga. I Småland skall den (enligt v. PorarH) förekomma mycket sällsynt. Från Vestergötland äger jag exemplar från Alingsås och Mösseberg. På Gotland och Öland synes den förekomma temligen allmänt. Saknas säkerligen i landets mellersta och nordliga delar A. STUXBERG,. BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 501 Sp. 4. Lithobius eurtipes ©. Koch 1847. Syn.: 1847. Lithobius curtipes ©. Kocn, Syst. d. Myriapoden, pag. 150. 1862.. » D L. KocH, Myriapodengatt. Lithobius, pag. 68. 1863. » » C. Kock, Die Myriapoden, Bd II pag. 7; tab. 64 fig. 131. 1866. » » PALMBERG, loc. cit. pag. 19. Antenner typiskt 20-ledade. Oceller på hvardera sidan stälda i en quincunx framom 2 från- skilda ganska stora sidooceller. Första fotparets taggar 1, 2, 1. Femtonde fotparets. taggar 1, 3, 2,0. Höftledshälor 3, 4, 4, 3. Femtonde fotparets Alde led hos &A på inre sidan med en tyd- ligt utskjutande rundad process. Längd 8—10 m.m. Färg. Hufvud rödbrunt, dess främre del oftast ljusfärgad. Rygg- sköldar rostgula, stundom något ljusgrå, 1 hvilket senare fall de bakre jemte släpfötterna bibehålla hufvudets grundfärg. 'Buksköldar grå. Förekomst. I motsats till föregående art är denna en nordisk form, som företrädesvis anträffas i landets mellersta och nordliga delar. Sålunda förekommer den ej sällsynt i Småland, Vestergötland, Ostergötland, Södermanland och Upland. Dr PALMBERG anför exem- plar från Finmarken. I den del af Skåne, som ligger sydvest om Söderåsen, torde den näppeligen förefinnas; 1 de nordliga delarne deremot af denna provins (norr om Ringsjön) påträffas den under- stundom, fast i ringa mängd tillsammans med Lith. crassipes. På Gotland och Oland är den mig veterligen icke funnen. — Anmärk- ningsvärdt är, att den helt och hållet saknas 1 Danmark. Ånm. Tillika med L. sulcatus L. KocH och Z. eruginosus 1D.1), hvilka förekomma 1 södra Tyskland (Nürnberg), bilda förestående tvenne arter en mycket naturlig grupp, utmärkt förnämligast genom antalet af antennernas leder, som är hos de fullvuxna Andi, besränsadt och fördenskull nästan utan undantag konstant. Grupp IV. Lithobiü erythrocephali. Typ: Lithobius erythrocephalus C. Kocm. Kar. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarne med afrun- dade hörn. Femtonde fotparets yttersta tarsalled med tvenne klor. Oceller ordnade i rader. Hjelpläpp 4-tandad. De hon- liga genitaliernas klo med 3 lober. Femtonde fotparets A:de led hos 5 saknar process. Antennernas leder öfver 22. !) PALMBERG uppger i anförde arbete pag. 22 L. eruginosus från Upland; med hvad grad af säkerhet känner jag ej. 502 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Sp. 5. Lithobius erythrocephalus ©. Koch 1847. Syn.: 1847. Lithobius erythrocephalus C. Koch, Syst. d. Myriapoden, pag. 150. 1862. » » L. KocH, Myriapodengatt. Li- thobius, pag. 83. 1863. » » ©. Koch, Die Myriapoden, Bd Il pag. 22; tab. 70 fig. 145. 1866. » » PALMBERG, loc. cit. pag. 20. 1369. » » M&IneEr"T, Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 5 Bind pag. 264. Antennleder 29—-33. Oceller pä hvardera sidan 10—13, stälda i 3 raka eller föga böjda rader (vanligen 4, 4, 2 eller 4, 3, 2 framom den större sido- ocellen). Hjelpläpp 4-tandad. Första fotparets taggar 1,1,1. Femtonde fotparets taggar 1, 3, 1, 0—1,3, 2, 0-1, 3,3, 1—1, 3,9,2 (sista antalet någongång). Höftledshälor: & 3, 4, 3, 3—83,4,4,3; © 3,4, 4, 3—4, 5, 5, 4. Kroppens längd 10—15 m.m. Färg. Hufvudets främre del jemte antennerna mörkfärgade. Ryggsköldar ljusröda, ej sällan med ett otydligt mörkt längsband. Buksköldar vanligen gula. Förekomst. Från Skåne åtminstone till nordligaste Upland (Hargs bruk), med inbegrepp af Öland och Gotland, NäR denna Lithobius-art ganska allmänt, nästan i lika stor mängd som L. for- ficatus. Exemplar från Valders i Norge (Öyloe: G. EISEN) synas gifva vid handen, att arten förekommer öfver kanske hela Skandi- navien. Den uppehåller sig under mossa, vanligen på torra, sällan på något fuktiga ställen. =— MEINERT anmärker, att den i Danmark »synes at vaere hyppigere paa Oerme end paa Jylland». Grupp V. Lithobii calcarati. Typ: Lithobius calcaratus ©. Koch. Kar. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarne med afrun- dade hörn. Femtonde fotparets yttersta tarsalled väpnad med tvenne klor. Oceller stälda i form af en cirkel framom tvenne frånskilda sidooceller. Hjelpläpp 4-tandad. De honliga genita- liernas klo med 2 lober. Femtonde fotparets 4:de led hos & (fullt utvecklade individer) innantill med en kägelformig borstlik process. Antennernas leder 25—50. Utmärkande för denna grupp är icke så mycket förekomsten af en process på femtonde fotparets 4:de led hos X — ty äfven hos L. curtipes förefinnes, som vi sett, en liknande bildning —, utan fastmera ocellernas anordning i en cirkel och de honliga genitali- ernas 2-flikiga klo. AT hittills beskrifna Lithobier synes denna grupp A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 503 innefatta blott en art, den af C. Koch först beskrifna och afbildade EL. calcaratus, hvaraf den sedermera af L. Koch beskrifna Z. lu- hricus tydligen utgör ett yngre stadium, saknande den fullt utveck- lade formens karakteristiska process på släpfötternas 4:de led hos de hanliga individerna. Sp. 6. Lithobius ealcaratus C. Koch 1844. Syn.: 1844. Lithobius calcaratus ©. Koch, Deutschl. Crust., Myriap. und Arachniden, Hft 40 tab. 23. 1847. » » C. Kocu, Syst. d. Myriapoden, pag. 150. 1862. » » L. Koch, Myriapodeng. Lithobius, } pag. 70. 1862. » lubrieus L. Koch, Ibidem pag. 86 (Pullus). 1863. » calcaratus C. Koch, Die Myriapoden, Bd II pag. 45; tab. 82 fig. 168. 1866. » » PALMBERG, loc. cit. pag. 19. 1869. » » MEINERT, Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 5 Bind pag. 265. 1869. » » v. Porartn, Öfvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 640. 1869. » lubrieus v.PoRATH, Ibidem pag. 640 (Pullus). Antennerna, hvilka i storlek nästan alltid motsvara kroppens halfva längd, bestå hos de fullt utvecklade individerna af 40—50 leder, hvilket tal hos de yngre ej sällan nedgår ända till 25. Oceller på hvardera sidan 7—9 (2 frånskilda sidooceller samt framom dem 6 mindre, cirkelformigt stälda omkring en midtelocell; hos mycket unga individer äro ocellerna stälda i en bägböjd linie, 4—5 till antalet). Hjelpläpp 4-tandad. Första fotparets taggar 0, 0, 0. Hemtonde, fotparets taggar 1,1, 1,0 1,2, 1,0. Hostleashalor @2 1,2, 342 2,53,3,2 ,.9 2, 2,2,2 2, 3,453 (hos yngre individer flera variationer). Kroppens längd 10 —i4 m.m. Färg. Hufvud jemte antennernas inre hälft beckfärgade. Rygg- sköldar mörkbruna—brungula, ofta med ett mörkt längsband på midten. Buksköldar bruna—gulgrå. Förekomst. Denna art uppehåller sig på något fuktiga ställen bland mossa 1. dyl. På svenska fastlandet har jag insamlat exemplar af den i Skåne (ej sällan tillsamman med L. crassipes, ehuru mycket sällsyntare än denna), Blekinge, Småland, Vester- och Ostergötla GICA ; td Z 504 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Genus U. Zamyctes MEINERT 1869. Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 5 Bind pag. 266. Sp. 7. Lamyetes fulvicornis MEIınErT 1869. Syn.: 1869. Lamycetes fulvicornis MEINERT, loc. cit. pag. 267. 1869. Lithobius gracilis v. PORATH, Ofvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 641. Hufvud hjertformigt, nästan lika långt som bredt. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarne med afrundade hörn. Femtonde fotparets andra tarsalled väpnad med 2 klor. Antennernas leder 25 (någongång 24 eller 26). Ocell en pä hvardera sidan, stor och transverselt stäld. Hjelpläpp med 4, 5 eller 6 tänder. Taggväpning saknas pä alla fotparen. Höftledshälor 2, 2, 2, 2—2, 3, 4, 4. Kroppens längd omkring 10 m.m. Färg. Kropp ljust—mörkt kastanjefärgad; hufvudets främre hälft betydligt mörkare. Antenner gula (hvadan namnet). Fötter och buksköldar smutsgrä. Förekomst. Denna art, af MEINERT och v. PORATH nära nog samtidigt beskrifven, har hos. oss hittills anträffats endast 1 Skåne (vid Rosenhult, Stehag, Ystad, Lund, Hammenhög och Degeberga: v. PoraATH och €. Rorn), Småland (Carlstorp: Dr PALMBERG) och Upland (vid Upsala redan 1866 af Dr T. TULLBERG). Den uppe- håller sig företrädesvis i skogstrakter eller på torra, öppet liggande ställen, hvadan den bör kunna med framgång eftersökas. LÅ Genus III. Cryptops LEACH 1814. Trans. Linn. Society, vol. XI pag. 384. Sp. 8. ÖCryptops agilis MrinertT 1869. för Uryptops Savignyi LEacH, Zool. Miscell., T. III pag. 42. 1836. Scolopendra germanica C. KocH, Deutschl. Crust., My- | riapoden und Arachniden, Hft J 9 tab. 2. 11537. Oryptops Savignyi GERVAIS, Ann. Sci. Nat., II Ser. | Tome 7, Zoologie, pag. 51. 1847. » » Gervaıs, Hist. Nat. d. Ins. Apteres, | Ir IPS Dees 292: 1869. » agilis MEINERT, Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 5 Bind pag. 244. Hufvudskölden nästan lika bred som lång. Käkfötterna, slutna, nå icke antennrötterna. Ryggsköldarne med 4, 6 eller 8 mot kroppens bakre del tyd- ligare längsfåror. A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. DÖD Buksköldarne med korslika impressioner. Pleuralporer omkring 40. Analfötternas, 1:sta och 2:dra leder undertill med långa tätt- stälda borst; 3:dje och 4:de lederna med talrika, tjocka och starka taggar. Kroppens längd 15—23 m.m. Unga individer sällan under 10 m.m. Färg. Rygg gul; buksköldar och fötter ljusgula. Hufvudet vanligen något mörkare än öfriga kroppen. Förekomst. Cryptops agilis MNRET, den enda representanten i Skandinaviens myriopodfauna af Scolopendridernas familj, är inom Sverige hittills funnen blott vid Upsala (Dr T. TuULLBERG och Kand. Hs. StToLPE) samt på Gotland vid Rosendal i Follingbo s:n och längs kusten från Visby till Fridhem (Irsz). På de ställen, der jag fann den, uppehöll den sig på för solen öppet liggande ställen under smärre kalkstensflisor. Anm. MEInerT anser det icke osannolikt, att Cr: Savignyi LzEacH — utan tvifvel synonym med GERVAIS art af samma namn och C. KocHs Scolopendra germanica — kan vara identisk med den Cryptops-art, den enda i Danmark, som icke sällsynt förekommer på de sydligare danska öarne och hvilken han beskrifvit under namn af Or. agilis. Ehuru jag af zoogeografiska skäl är böjd att anse den art, som i Skandinavien förekommer, identisk med Cr. Savignyi L£acH, hvilken uppgifves från Tyskland, Frankrike (Montpellier, Paris), England och Holland, så har jag likväl ansett rädligast vara att tills vidare bibehålla det af MEINERT gifna namnet, synnerligen som LracHs beskrifning alltid lemnar rum för en viss tvekan och den utförliga Meinertska beskrifningen derförutom till alla delar passar in på vår art. Genus IV. Scolopendrell« GERVAIS 1839. Comptes rend. de l’Acad. des Sciences, vol. 9 (1839), pag. 421 et 532. Sp. 9. Scolopendrella immaculata Nrwrorr 1845. Syn.: 1845. Scolopendrella immaculata Npwp., Trans. Linn. Soc., vol. XIX pag. 374; tab. 40 fig. 4. 1847. » » Gervaıs, Hist. Nat. d. Ins. Apteres, Tome IV pag. 303. 1851. » » MENGE, Neueste Schriften d. Naturforsch. Gesellschaft in Danzie, DVB IV Sn TI Abthg, pag. 13. 1866. » » PALMBERG, loc. eit. pag. 30. Hufvudskölden rundadt hjertformig, i bakre brädden föga inböjd, tätt härväpnad. Antenner flera gänger längre än hufvudet, vanligen af kroppens halfva längd, bestående af högst 40, vanligen 20—30 härklädda leder. 506 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Ögon: en enda ocell bakom hvardera antennen. Ryggsköldar hårväpnade, med afrundade hörn, i bakre kanten inbugtiga. Längd 2—3 m.m. Färg hvit, stundom dragande något 1 gult. Förekomst. Denna märkliga myriopod, utomlands funnen i England (London), Nord-Tyskland (Danzig) och Danmark, har hos oss anträffats i Skåne vid Esperöd, i Frenninge s:n, vid Ringsjön (Klinta och Bosjökloster), på Kullaberg samt vid Bosarp i Risekast- lösa s:n; vid Stockholm (Haga och Belle Vue); i Upsala (Botaniska Trädgården, Karolina-Parken, Gustavianum) samt vid Mälarstranden flerestädes, såsom vid Kungshamn och Vårdsätra. På Gotland är den funnen vid Visby, i Lummelunda, Bunge m. fl. st. Genus V. Geophilus LEACH 1814 sens. str. "Trans. Linn. Society, vol. XI pag. 384. = Geophilus MEINERT 1866, Naturhist. Tidsskr., 3 R. 4 Bd pag. 86. A. Sista bukskölden lång och smal. Analporer små och otydliga. Sp. 10. Geophilus ferrugineus ©. Koch 1835. Syn.: 1835. Geophilus ferrugineus ©. KocH, Deutschl. Crust., Myria- poden und Arachniden, Hft 3 tab. 2. 1837. » » GERVATS, Ann. Sci. Nat., II Ser. T. 7, Zoologie, pag. 52. Se » mazillaris GERVAIS, Ibidem pag. 52. 1845. Mecistocephalus ferrugineus NEWPORT, Trans. Linn. Soc., vol. XIX pag. 429. 1847. Geophilus » GerVvaIs, Hist Nat. d. Ins. Apteres, T. IV pag. 309. DS Are » mazillaris GERVAIS, Ibidem pag. 309; tab. 39 fig. od. 1847. Pachymerium ferrugineum C. KocH, Syst. d. Myriapoden, pag. 187. 1863. » » C. KocH, Die Myriapoden, Bd I pag. 92; tab. 42 fig. 81. 1866. Geophilus ferrugineus PALMBERG, loc. cit. pag. 24. 1866. » » MEINERT, Naturhist. Tidsskriit, 3 R. 4 Bind pag. 88. 1869. » » v. PoRaTH, Ofv. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 642. Hufvudskölden groft punkterad, framtill inbugtad; dess längd : bred- den = 135: 100. A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 507 Hjelpläppen groft instucket punkterad. Käkfötternas yttersta led vid basen med en oftast stor och tydlig tand; slutna, nå de långt framom antennrötterna. Buksköldar med en djup fåra i midten. Sista segmentets pleuralporer belägna på både rygg- och buk- sidan (hos unga individer endast på den senare). Fotpar: > 43 (45); 2 45 (43, 47). Längd omkring 35 m.m. Färg. Kroppen, som är långt hårklädd, är rostfärgad; hufvud och antenner mörkare. | Förekommer allmänt öfver säkerligen hela Sverige, oftast upp- trädande i stora massor på samma ställe. B. Sista bukskölden bred. Analporer stora och tydliga. Ba. Pleuralporer belägna på såväl buk- som ryggsidan. Sp. 11. Geophilus eleetrieus (LINNE) 1758. Syn.: 1758. Scolopendra electrica LINNE, Syst. Nat., ed. X, Tom. I pag. 638. 1761. » » LINNÉ, FEauna Suecica, ed. 2 pag. 501. 1835. Geophilus electricus C. Koch, Deutschl. Crust., Myria- poden und Arachniden, Hit 3 tab. 4. 1837. » » GERVAIS, Ann. Sci. Nat., II Ser. T. 7, Zoologie, pag. 52 (ad mi- r norem partem). 1845. Arthronomalus flavus NEWPORT, Trans. Linn. Soc., vol. XIX pag. 433. 1847. Geophilus » Gervaıs, Hist. Nat. d. Insectes Apteres, T. IV pag. 312. 1847. » electricus GERVAIS, Ibidem pag. 315. 1847. » » C. KocH, Syst. d. Myriapoden, pag. 186. 1863. » » ©. Kocn, Die Myriapoden, Bd II pag. 110; tab. 118 fig. 232. 1866. » » PALMBERG, loc. cit. pag. 25. 1866. » » MeEınert, Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 4 Bd pag. 90. 1869. » » v. PorATH, Ofvers. Kongl. Vet.- Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 642. Hufvudskölden framtill rät med afrundade hörn, glatt; dess längd : bredden = 115 : 100. Hjelpläppen groft punkterad. Käkfötternas yttersta led vid basen med en större eller mindre tand; slutna, nå de icke antennrötterna. Buksköldar med trenne längsgående fåror, af hvilka de yttersta baktill utvidga sig groplikt. 508 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Sista segmentets pleuralporer 10—12 på buksidan, 4 på ryggsidan. Fotpar: & 67 (65, 69): 2 69 (67, 71). Längd ända till 45—50 m.m. Färg gul—ljusgul; hufvud jemte antenner mörkare. Funnen i Skåne vid Ofvedskloster, Vollsjö, Löfvesta, Belte- berga och Ramlösa; vid Stockholm; i Upland vid Upsala; samt på Gotland vid Visby. Synes således icke vara sällsynt, ehuru vanligen ej mer än ett par individer påträffas åt gången. Bb. Pleuralporer belägna endast på buksidan. Sp. 12. Geophilus flavus (DE GErER) 1778. Syn.: 1778. Scolopendra flavı DE GEER, Mem. p. servir å lhist. des Insectes, T. VII pag. 561; tab. 35 fige. 17-20. 1814. Geophilus lougicornis LeEacH, Trans. Linn. Soc., vol. XI pag. 386. 1814. » carpophagus LEAcH, Ibidem pag. 384. 1817. » longicornss LeacH, Zool. Miscell., T. III pag. 45; tab. 140 figg. 3—6. 1836. » » C. Koch, Deutschl. Crust., My- riapoden und Arachn., Hft 9 tab. 5 (Mas). 18317: » electricus GERVAIS, Ann. Sci. Nat., II Ser. T. 7, Zoologie, pag. 52 (ad majorem partem). 1838. » hortensis C. Koch, Deutschl. Crust., My- riapoden und Arachn., Hft 22 tab. 1 (Femina). 1842. Necrophleophagus longicornis NEWPORT, Proceed. Zool. 7 Soc. (London) pag. 180. 1845. Arthronomalus » NEWPORT, Trans. Linn. - Soc., vol. XIX pag. 430; tab. 32, NGT. Dy 18 LG 1845. » carpophagus NEWPORT, Ibidem pag. 432. 1845. » similis NEWPORT, Ibidem pag. 432. 1847. Geophilus longicornis GerVvaıs, Hist. Nat. d. Ins. Ap- teres, T. IV pag. 313; tab. 39 fie. 4. 1847. » similis GERrRVA'!s, Ibidem pag. 314. 1847. » carpophagus GERVAIS, Ibidem pag. 317. 1863. » longicornis C. Koch, Die Myriapoden, Bd I pag. 27; tab. 12 fig. 23. 1866. » » PALMBERG, loc. cit. pag. 26. 1866. » » MEINERT, Naturhist. Tidsskrift, D IN. A, Bd page. 91. 1369. » » v. Porata, Ofv. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., årg. 26 pag. 643. A, STUXNBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 509 Hufvudskölden framtill obetydligt urringad, groft punkterad; dess längd : bredden = 120 : 100. Hjelpläppen med spridda, nästan i rader stälda punkter. Käk- fötternas yttersta led på inre sidan krenulerad, vid basen med en stor tand; slutna, nå de framom antennrötterna. Buksköldar med en fördjupning i midten. Sista segmentets pleuralporer stora, vanligen 8—11. Fotpar: A 51,53; 9 53, 55 (51). Längd 40 m.m. Färg. Kropp gul; hufvud med tillhörande partier ljusbruna. Förekommer nästan lika allmänt som G. ferrugineus, ehuru den öfverhufvud föredrager mycket fuktigare lokaler. Anm. Strängt fasthållande vid prioritetslagen, har jag ansett, att denna art, till en början af Leach och sedermera af nyare för- fattare, som synonymien utvisar, benämd Geophilus longicornis, bör äterfä det namn, hvarunder den först blef af DE GEER (anf. st.) be- skrifven: @. (Scolopendra) flavus. Visserligen citerade DE GEER till sin Scolop. flava Lınn&s Sc. electrica, men de äro icke identiska. Den förres utförliga beskrifning ger vid handen, att han icke haft för sig exemplar af någon annan art än de nyare författarnes G- longicornis. NEWPORTS och GERVAIS' Geoph. flavus, som omöjligen kan vara identisk med vår art af samma namn, är sannolikt — att döma af beskrifningarne — ingen annan än vår G. electricus, eller ock möjligen en denna mycket närstående art. Sp. 13. Geophilus proximus C. KocH 1847. Syn.: 1847. Geophilus prozimus C. Koch, Syst. d. Myriapoden pag. 186. 1863. » » C. Koch, Die Myriapoden, Bd II pag. 82; tab. 101 fig. 205. ? 1863. » palustris C. Koch, Ibidem, Bd II pag. 71; tab. 96 fig. 194. 1866. » » PALMBERG, loc. cit. pag. 28. 1866. » proximus MEINERT, Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 4 Bind pag. 93. 1869. » » v. PorarnH, Ofvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 643. Hufvudskölden framtill föga urringad, opunkterad; dess längd:: bred- den = 106 : 100. Hjelpläppen knapt märkbart punkterad. Käkfötternas yttersta led med en liten tand; slutna, nå de framom antennrötterna. : Buksköldar med trenne längsfäror, hvilka äro tydligast på krop- pens främsta och bakersta del. Sista segmentets pleuralporer 4—6 (hos unga individer 3), gan- ska stora. | Fotpar: 2 47,49 (45, 51). Längd omkring 35 m.m. 510 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Färg gul—rostgul; hufvud mörkare. i Förekomst. Jag har ofta anträffat denna art tillsammans med G. flavus — ehuru sällsyntare än denna — i Skåne (Hessleholm, Eslöf, Stehag, Belteberga, Vallåkra etc.), Blekinge (Carlshamn, Ronne- by), Småland (Alfvesta, Elmhult, Rosenlund vid Jönköping ete.), Vestergötland (Mösse-, Ålle- och Hunneberg), Upland (Upsala) samt på Gotland (Visby, Eksta). Sp. 14. Geophilus truncorum MEIınerT 1866. Syn.: 1866. Geophilus nemorensis PALMBERG, loc. cit. pag. 27 (sal- tem ad partem). 1866. » truncorum MEINERT, Naturhist. Tidsskr., 3 RA Bund ‚pag. 94. 1869. » » v. PoraTH, Öfvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., ärg. 26 pag. 649. Hufvudskölden opunkterad, föga längre än bred (som 115 : 100). Hjelpläppen opunkterad. Käkfötternas yttersta led vid basen med en liten tand; slutna, nå de icke antennrötterna. Buksköldar med trenne längsfåror, hvilka på kroppens mellersta del äro otydliga eller nästan försvinnande. Sista segmentets pleuralporer 2, stora och tydliga. Fotpar: an SICHERER EEE Längd 15—18 mm. ars som hos föregäende art. Daumen 1 Skåne och Blekinge flerestädes (Öfycdskloster Fruali, Örtofta, Belteberga, Bjersjölagård, Ignaberga, Stehag, Eslöf, Kulla- berg, Kattarps s:n ete.; Carlshamn etc.), i Småland (Jönköping ete.), Vestergötland (Halle- och Hunneberg, Alingsås), Östergötland (Berg). Södermanland och Upland; likaså på Gotland. — Arena uppehåller sig i murkna stubbar och under den lösa barken på sådana. Genus VI. Scnipeus MEINERT 1866. Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 4 Bd pag. 9. Sp. 15. Senipsus sodalis MEInerT 1866. Syn.: 1866. Scnipeus sodalis MEINERT, Naturhist. Tidsskr., 3 R. 4 Bd pag. 97. 1868. Geophilus pachymeropus Eisen & STUXBERG, Öfvers. K. Vet.-Akad:ns Fhandl., årg. 25 pag. 377. 1869. Scenipeus sodalis v. PORATH, Ibidem, 26 pag. 644. Hufvudskölden föga längre än bred (som 104: 100), punkterad och spridt hårbärande, framtill vinkelformigt utdragen. Hjelpläppen nästan omärkligt punkterad. Käkfötternas yttersta led vid roten med ingen eller en ytterst liten tand; slutna, nå de antennrötterna. A. STUXBERG, BIDRAG TILL SKANDINAVIENS MYRIOPODOLOGI. 511 Buksköldar med en längsfåra 1 midten; de främre derförutom med en tvärfåra baktill, bildad af små bukporer. Sista segmentets pleuralporer 3—4, små och otydliga. Fotpar: 5 53, 51; 9 55. Längd 35—40 m.m. - Mere Rygg gulgrå, buk blågrå; hufvud jemte antenner bruna. Ändsegmentet med släpfötterna Bun Förekomst. Af denna art äger jag några exemplar från Gotska Sandön, Visby (IPsE) samt Alingsås (G. Eısen). Enligt v. PORATH är ett exemplar funnet i Landskrona af Konservator C. ROTH. Genus VII. Schendyla MEINERT 1866. Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 4 Bd pag. 103. Sp. 16. Schendyla nemsrensis (©. KocH) 1836. Syn.: 1836. Geophilus nemorensis ©. KocH, Deutschl. Crust., Myriap. und Arachniden, Hft 9 tab. 4. 1847. » » Gervais, Hist. Nat. d. Ins. Ap- öres, I IV Das. DIG 1863. Linotenia » C. Koca, Die Myriapoden, Bd II nr pag. 26;,tab. 72 fig. 148. 1866. Schendyla » MEINERT, Naturhist. Tidsskrift, 3 R. 4 Bd pag. 105. Hufvudskölden föga längre än bred, opunkterad. Hjelpläppen glatt. Käkfötternas yttersta led vid basen med en ganska stor tand; slutna, nå de icke antennrötterna. Buksköldar långsträckta, med trenne längsgående, ofta otydliga fåror. Sista segmentets pleuralporer 2 (hos ungar 1). Analporer saknas. Fotpar: AA 39; 2 41 (39). Längd vanligen 20, ej sällan ända till 25 m.m. Färg gul; hufvud jemte tillhörande delar samt ändsegmentet och analfötterna mörkgula. Förekomst. Med säkerhet känner jag denna art — i Dan- mark ganska allmän — endast frän Gotland, hvarest jag insamlat talrika exemplar strax utanför Visby. I April och Maj månader förekom den ej sällsynt. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh., Årg. 28. N:o 4. 13 512 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Jemförande Öfversigt af Danmarks och Sveriges Chilopoder. Bas og Tel © Bj em | 58 5 ST SM Er = Lithobius forfücatus (LINNE) sens. lat........... EEG ae + » buceulentus L. KocH, MIHI........... + + + + | » Crassipes ho KKÖGH aococdossbasesoonosasosa I++ li +!) + lt! + | » GLNKDGT (OL Ko ca. ye o + D » erythrocephalus ©. KOCH .............. | > + Ein ae | » TNICROpSMMBINERIN.. es TS oy va | * + ss » ealeazatusno.@KoocH 2er | + ee ö Lamyctes fulvicornis MEINERT...................... It lil +) + - Grypteps ars Meıserm ee eat ll tl + Geophilus ferrugineus 0. Koch..................... IE Eu e » eleeutcus (INNE) en | len! » Hayzu sa @DIE ROBERT dt are | an ae » pProximus 0 Kocher ee a ee ee » tEuncoRum) MEINER + + SL == Senipsus foveolatus MEINERT ....... .............. eo lo. » SOLAS, MEINER AL. I +.) El, -E de Scolioplanes maritimus (LEAchH) .................... Inne + e av » arumımnatuse (CbRNGENsocscsssabessssost 50. sl ° P » erassipes (CN Koch) Ver o elle . Schendyla nemorensis (C. Koch................... et . ar Himantarium subterraneum (LEAcH)............. I .o Ju ö O Scolopendrella immaculata NEWPORT ............ er ae ae ai N RE: Ba N, x sena Pa! 513 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens förhandlingar 1871. N:o 4. Stockholm. Berättelse om hvad sig tilldragit inom Kgl. Veten- skaps-Akademien under äret 1870—1871. Af Akademiens Ständige Sekreterare afgifven på Högtidsdagen den 31 Mars 1871. Bland större vetenskapliga företag, som Vetenskaps-Akade- demien under det förflutna året haft tillfälle att i någon man befordra, räknar hon i första rummet den expedition till Grön- land, som sistlidne sommar utfördes under ledning af Professor "NORDENSKIÖLD, och i hvilken för öfrigt Docenten S. BERGGREN, | Fil. Doktor T. NORDSTRÖM och Studeranden P. ÖBERG deltogo såsom verksamme medlemmar. Expeditionen, som bekostades | genom en enskild mans frikostighet, hade till ursprungligt och | egentligt ändamål att vid de Danska kolonierna på Grönlands vestkust träffa åtskilliga förberedande anordningar i och för en större polar-expedition, som nästa ar, 1872, skulle komma att från Sverige afga till Norra Ishafvet. Men derigenom att flere | vetenskapsidkare anslöte sig till expeditionen och att densamma erhöll en temligen fullständig vetenskaplig utrustning, hvartill Akademien ur sitt instrumentförråd lemnade bidrag, sattes ex- peditionen i tillfälle att anställa vetenskapliga forskningar i olika | riktningar och göra insamlingar af naturföremal a de orter som ' besöktes. Den förekommande välvilja, som expeditonen rönte af ‚ Danska myndigheterna och särskildt af Direktörerne och tjenste- männen för den Grönländska handeln, underlättade och befor- ‚ drade väsentligen våra resandes förehafvanden. Expeditionen, som afgick från Köpenhamn den 15 Maj och återkom i medlet 514 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. af November, har under sitt uppehåll pa Grönland gjort vid- sträckta bätfärder utefter detta lands vestkust, och har genom en fem mils vandring pa inlandsisen inträngt djupare i det inre af landet, än antagligen någon tillförene gjort, — ett antagande som vinner ytterligare stöd af det bekanta förhållandet, att Grön- ländarne sjelfva genom en gammal inrotad fördom hysa stor fruktan för färder på inlandsisen och derigenom afhållits från att taga kännedom om landets inre beskaffenhet. De samlingar, som af expeditionen blifvit hemförda, äro af ett betydligt värde, och ibland dem utmärker sig framför allt den rika skörden af växtlemningar från 20 olika lokaler och från fem olika geolo- giska tidskiften, äfvensom ett märkvärdigt fynd af ansenliga jern- block af meteoritlikt utseende. För öfrigt hafva värdefulla zoologiska, botaniska, mineralogiska och ethnografiska samlingar blifvit hembragta. Akademien har med nöje mottagit meddelande om ett annat företag i ändamal att vidga vår kännedom om trakter af jord- ytan, hvilka hittills varit föga eller intet bekanta. Skepparen EDV. JOHANNBSEN från Tromsö utförde redan sommaren 1869 den ovanliga bragden af en lycklig seglats tvärs öfver det haf, som ligger mellan ön Novajasemlia och Sibiriska kusten och benämnes det Kariska hafvet, för hvilken bragd Akademien, som till offentliggörande mottagit den under nämnda seglats förda skeppsjournal, tilldelade honom såsom uppmuntran ett exemplar i silfver af sin minnespenning öfver C. P. THUNBERG. JOHANNESEN har nu insändt en af honom förd skeppsjournal under en sistliden sommar utförd fangstfärd till samma trakt, hvarvid han, efter slutad fångst, på hösten helt och hållet kring- seglade ön Novajasemlia. Då, för så vidt man vet, detta är första gången som ifrågavarande ö blifvit med fartyg kring- gängen, och da härigenom en ny farled blifvit öppnad, som icke torde blifva utan praktisk vigt för segelfarten i Ishafvet, har Akademien funnit sig föranlåten att denna gang tilldela Skep- paren JOHANNESEN ett exemplar i guld af sin minnespenning öfver LINNE. SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. 515 Närmast med föranledning af den sedan en följd af år inom Europas flesta länder pågående Europeiska -gradmätningen har Akademien under de sednare aren riktat sina bemödanden der- pa, att inom landet nagra vissa utvalda punkter mätte till sina geografiska lägen blifva bestämda med all den skärpa, som nyare methoder och instrumentela hjelpmedel medgifva, och för detta ändamal har hon, bland annat, eftersträfvat utförandet af longitudsbestämningar medelst den elektriska telegrafen mellan Stockholms observatorium och närmast liggande astronomiska observatorier i grannländerna, med hvilka direkt telegrafförbin- delse är etablerad. En dylik longitudsbestämning blef förliden sommar, under Akademiens medverkan och efter träffad öfver- enskommelse med Direktorn för Ryska Centralobservatorium Pulkowa, utförd mellan de astronomiska observatorierna i Stock- holm och Helsingfors. Akademien uppdrog a sin sida utförandet af de härför nödiga arbetena at Docenten vid Upsala Univer- sitet Dr M. NYRÉN, som da vistades och ännu fortfarande vistas vid Pulkowa observatorium för astronomiska studiers idkande, medan från Rysk sida för samma ändamål delegerades en af de ordinarie astronomerna vid nämnda observatorium Herr VICTOR VON Fuss. Med den mest förekommande beredvillighet från vederbörandes sida ställdes den direkta telegrafledningen mellan Stockholm och Helsingfors för ändamålet till förfogande, näm- ligen kabeln genom Ålands haf utaf det Stora Nordiska Telegraf- bolaget, och ledningarne genom Sverige och Finland utaf dessa länders Telegrafstyrelser. De erforderliga astronomiska observa- tionerna och telegrafsignaleringarne utfördes under gynnsamma förhållanden under dagarne från den 18 Juni till den 11 Juli. I betraktande af de utmärkta instrumentela medel som användes, och af det nit och den omsorg, som de bada observatörerne nedlade pa sitt arbete, gör sig Akademien derom förvissad, att, sedan den definitiva beräkningen af det samlade observations- materialet blifvit afslutad, ett särdeles tillfredsställande resultat skall genom den grannlaga operationen vara ernadt. Enär Helsingfors observatorium redan är genom en dylik operation 516 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. till läget bestämdt i förhållande till Pulkowa observatorium, och detta åter till flere andra dylika Europeiska anstalter, så har genom förliden sommars arbete äfven Stockholms observa- torii longitudsskilnad från dessa sednare blifvit utrönt. Sedan Akademien haft tillfälle att tillstyrkande yttra sig öfver en från Franska Regeringen till Kongl. Maj:t aflåten an- modan om Sveriges deltagande i en internationel konferens, som sistlidne sommar skulle hållas i Paris för behandling af sådana frågor rörande det metriska mätt- och vigtsystemet, hvilkas lösning vore egnad att ingifva ett stegradt förtroende till detta system och bidraga till dess allmännare antagande, behagade Kongl. Maj:t, med gillande af Akademiens underd. framställning i ämnet, till Svenskt ombud vid denna konferens utse Akade- miens ledamot Generallöjtnanten Friherre FAB. WREDE, som, efter fullgjordt uppdrag, har lemnat Akademien meddelande om konferensens verksamhet och förhandlingar rörande den före- liggande vigtiga frågan. Beklagligtvis hade det redan vid kon- ferensens öppnande utbrutna krig, hvari Frankrike varit inveck- ladt, till följd, att icke alla inbjudna Stater voro representerade, och att konferensen på grund deraf icke ansåg sig böra fatta nagra definitiva beslut. Man bör dock kunna hoppas, att kon- ferensens förberedande åtgärder skola framdeles, under lugnare tidsförhållanden, bära sin frukt. | På Akademiens underdaniga förord har Kongl. Maj:t be- hagat anvisa följande understöd dels till företagande af veten- skapliga resor och dels till utgifvande af lärda arbeten, nämligen: at Läroverksadjunkten J. A. WALLIN 200 Rdr, för utfö- rande af afvägningar och geologiska undersökningar af de silu- riska lagren 1 Vestergöthland; at Adjunkten vid Lunds Universitet F. W. C. ARESCHOUG 1000 Rdr, för att i England studera slägtet Rubus så väl i naturen som 1 dervarande samlingar; at Adjunkten vid samma Universitet C. G. THOMSON 500 Rdr, för utgifvande af första delen utaf ett arbete öfver Skandi- naviens Hymenoptera; SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. 517 at nuvarande Intendenten vid det Naturhistoriska Riks- museum Professor F. A. SMITT 750 Rdr, för att studera vissa zoologiska samlingar vid British Museum i London och uti Jardin des plantes i Paris; åt Lektorn vid högre elementarläroverket i Halmstad OC. F. E. BJÖRLING 800 Rdr, för utgifvande af en lärobok i integral- kalkylen och theorien om differentialeqvationers solution; at Herr GUSTAF DE VYLDER 1000 Rdr, för att i Sierra Leona och andra tropiska länder studera dessa länders fauna och från dem till Svenska museer hemföra samlingar af natur- historiska föremal; at Docenten vid Upsala Universitet A. G. THEORELL 500 Rdr, till fullbordande af hans registreringsapparat för meteoro- logiska observationer, hvarjemte Kongl. Maj:t behagat förklara, att ytterligare 500 Rdr skola åt Docenten THEORELL anvisas, när vederbörligen blifvit styrkt, att ifrågavarande apparat är fullbordad. Kongl. Maj:t har äfven täckts, på Akademiens underdåniga tillstyrkan, dels lemna tillåtelse för Studeranden G. NAUCKHOFF att för naturvetenskapliga forskningars anställande åtfölja Briggen Nordenskiöld på dess expedition i Nordsjön, dels ock bifalla en af läraren vid Skogsinstitutet A. E. HOLMGREN gjord under- dånig hemställan om inlösen för Statens räkning af 1000 exem- plar af dennes skrift om »konstgjorda fogelbon och deras inne- byggare», för att utdelas vid elementarläroverken och folksko- lorna 1 Riket. För öfrigt har Akademien på Kongl. Maj:ts befallning af- gifvit utlåtande öfver en af Sällskapet »Smäfoglarnes vänner» gjord hemställan om intagande i Jagtstadgan af föreskrifter till skydd för småfoglarne, — och, på anmodan af Landshöfdige- Embetet i Nyköpings Län, om fiskets bedrifvande inom samma Län. I likhet med hvad tillförene skett, har Akademien äfven under detta år fått från Kongl. Sjöförsvars-Departementet mot- taga meteorologiska journaler förda ombord på de af Kongl. Maj:ts Flottas fartyg, hvilka under förra året varit använda på 518 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. expeditioner till aflägsnare farvatten, nämligen på Ångkorvetten »Gefle» och Korvetten »af Chapman». Åfvenså hafva från Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena blifvit öfverlemnade 21 meteoro- logiska dagböcker, som blifvit förda vid lika många af Rikets fyrbåksstationer. — Sjökapten F. MILTOPAUs har såsom gåfva till Akademien öfverlemnat en af honom förd meteorologisk dagbok under vidsträckta sjöresor åren 1861—1869. En för Akademien dyrbar gafva har hon mottagit af Custos vid Kongl. Bibliotheket i Berlin Dr VALENTIN ROSE, bestående uti en rikhaltig samling af bref från BERZELIUS till gifvarens farbror, numera aflidne Professor HEINRICH Rose /1 Berlin. Berättelser om resor, som med understöd af Akademien blifvit under nästlidne sommar utförda, hafva blifvit afgifna af Lektorn vid högre Elementarläroverket 1 Gefie S./L. TÖRNQVIST, om en resa för undersökning af den siluriska formationen i Da- larne; af Läroverkhadjunkten i Wisby G. LINDSTRÖM, om en resa pa Gotland för palzontologiska forskningars anställande; af Fil. Doktor J. HULTING, om en resa för lichenologiskt ända- mål i Dalsland; af Studeranden G. Eisen, om en resa i Skåne och Blekinge för zoologiska studiers bedrifvande; samt af Fil. Dr T. TULLBERG och Fil. Kandidaten H. STOLPE, om en af desse företagen gemensam resa pa Gotland och Öland äfven- ledes för zoologiskt ändamål. Utgifvandet fran trycket af Akademiens skrifter har under aret oafbrutet fortgätt. Af Akademiens Handlingar hafva de för år 1869 fullständigt utkommit och bilda för sig ett eget digert band, det 8:de utaf den nya följden, hvarjemte en be- betydlig del af Handlingarne för ar 1870 redan undergatt pressen. Till införande i Handlingarne har Akademien fått mottaga och godkänt nya afhandlingar inlemnade af Professorerne A. MÖLLER, L. F. EKMAN och OswALD HEER (i Zürich), Läroverksadjunk- ten G. LINDSTRÖM, Docenten J. G. O. LINNARSSON, Kyrko- herden H. D. J. WALLENGREN, Docenterne A. V. BÄCKLUND och G. LUNDQVIST, Läroverksadjunkten P. J. HELLBOM, Adjunk- ten vid Teknol. Institutet P. T. CLEVE, Fil. Dr G. O. SARS i SEKRETERARENS ARSBERÄTTELSE. 519 Christiania, Professor E. EDLUND, Akademie Adjunkten K. A. HOLMGREN och Docenten L. F. NILSSON. — Till tidskriften: »Öfversigt af Akademiens Förhandlingar» inflyta fortfarande rik- liga bidrag inom naturvetenskapens flesta områden. Under året har 26:te argangen fullständigt utkommit, större delen af 27:de argangen har redan lemnat pressen, hvarjemte tryckningen af 28:de årgången, eller den för innevarande år, blifvit påbörjad. — Af arbetet: »Meteorologiska iakttagelser i Sverige», som under Aka- , demiens inseende utgifves af hennes Fysiker, har 10:de bandet, för ar 1868, utkommit; det 11:te bandet är för närvarande ‚under tryckning och det 12:te under beräkning. — Utaf den nya följden af Akademiens »Lefnadsteckningar», har af trycket ut- kommit 1:sta bandets 2:dra häfte, innehållande biografier öfver Akademiens hädangangne ledamöter: AXEL ERIK VON SYDOW, CARL ADOLPH AGARDH, ANDERS MAGNUS STRINNHOLM, ED- VARD NONNEN, MATTHIAS NUMSEN BLYTT, GUSTAF ERIK PASCH, JOHAN FREDRIK FÅHRAUS, AXEL GUSTAF GYLLENKROOK, I JOHAN HEDENBORG, LARS WILHELM KYLBERG och CHRISTIAN I STENHAMMAR. Dessutom har Akademien med författarens be- | STAF GEIJER, hvilken Akademiens Pr&ses under förra aret, sifvande låtit offentliggöra den minnesteckning öfver ERIK GU- of. d. Statsrådet CALRSON offentligen föredrog pa högtidsdagen ‚för ett ar sedan. | Utgifvandet af Professor ELIAS FRIES’ nya svampverk, som omfattar en samling utmärkt vackra afbildningar med beskrif- ningar af förut ej aftecknade svampar, fortgar ganska raskt, sa att under det förflutna aret utkommit häftena 4 och 5, hvar- förutom utförandet af plancherna till häftet 6 sa langt fram- ‚skridit, att detta häftes fullbordande inom kort kan motses. Kostnaderna för originalteckningarne till detta planchverk äro | bestridda med det statsanslag, som Akademien sedan en följd ‚af år fått uppbära och som af Riksdagen blifvit beviljadt äfven för innevaraede ar till originalmalningar af växter ur Sveriges flora och till utgifvande af zoologiska plancher. Med bidrag af samma statsanslag har Akademien varit i stand att låta utföra 520 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. äfven en mängd andra växtmalningar, äfvensom att bekosta ut- gifvandet af den mängd zoologiska plancher, som utgjort nödiga illustrationer till hennes skrifter. Det af Nordamerikanska Nya Jerusalemskyrkans General- konvent föranstaltade utgifvandet af fotolitografiska kopior utaf atskilliga i Akademiens ego befintliga Svedenborgska hand- skrifter, hvarom redan för ett ar sedan offentligt meddelande lemnades, har sedermera, under fortsatt ledning af Amerikanske Professorn R. L. TAFEL, blifvit vid härvarande fotolitografiska aktiebolags atelier fortsatt och afslutadt. Det särdeles prydliga: arbetet utgöres af 10 starka folioband och innehåller Sveden- borgska afhandlingar, som mestadels icke tillförene varit offent- liggjorda, i fysik, mineralogi, mathematik, zoologi, fysiologi och theologi. Verksamheten vid Statens meteorologiska stationer, som äro ställda under Akademiens inseende, har oafbrutet fortgått efter samma plan som under föregående ar. Stationernas antal är fortfarande 26, förutom Stockholm, Upsala och Lund. — Den meteorologiska telegrafkorrespondensen med observatorium i Paris fortgick på samma sätt som tillförene, intill dess denna stad förliden höst cernerades af en fientlig armé, och blef sedermera fortsatt på Bordeaux, dit den Franska meteorologiska central- anstalten under 'cerneringen af Paris varit förlagd. Akademiens fysikaliska kabinett har under året, såsom van- ligt, varit tillgängligt för vetenskapsidkare, som för undersök- ningars anställande velat begagna sig af dess instrumetförråd. Akademiens bibliothek har regelbundet på bestämda dagar i veckan hållits öppet så väl för utlåning som för studier på stället. I närvarande stund äro utlånade 2,943 band och 1,976 lösa häften af tidskrifter, eller tillsammans 4,919 numror. Ge- nom köp, skänker och utbyten har boksamlingen ökats med 1,857 band eller numror. — Akademiens egna skrifter utdelas för närvarande till 288 utländska vetenskapliga institutioner, förutom den inländska utdelningen. - SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. 521 Det Naturhistoriska Riksmuseum, som star under Akade- miens vård, har under året fatt från Statens sida röna förnyadt bevis på bevågenhet, i det att 1870 års Riksdag, på Kongl. Maj:ts nådiga framställning, beviljadt en behöflig förhöjning af 2,700 Rdr i det ordinarie anslag, som utgar till museum för materiel, inköp af sällsynta naturföremal och vetenskapligt bi- träde. — Museum har regelbundet hållits öppet för allmänheten tre gånger i veckan på dagar och timmar, som blifvit genom tidningarne bekantgjorda, nämligen alla Söndagar kl. 1—3 och alla Onsdagar och Lördagar, under det förra aret kl. 11—1, men under innevarande år kl. 12—2 på dagen. Tillträdet har varit kostnadsfritt utom om Lördagarne, da en afgift af 25 öre för person erlagts. Allmänheten har fortfarande visat det lifli- gaste interesse för dessa lärorika samlingar, adagalagdt genom det stora antalet besökande, företrädesvis pa de dagar da ingen afgift erlagts, och isynnerhet om Söndagarne. Riksmusei mineralogiska samlingar har under året förkofrats genom inköp af sällsynta stuffer fran skilda trakter af jord- klotet, och deribland af större mineralsviter fran vigtigare Sven- ska, Norska och Finska fyndorter, samt af ett mindre antal, framlidne Professoren A. ERDMANN i lifstiden tillhöriga stuffer, hvilka hafva ett särskildt värde sasom typer till denne utmärkte mineralogs specialafhandlingar i nordens mineralogi. Genom byte hafva äfven nya bidrag erhallits, och deribland ett större antal mineralier fran den berömde Nordamerikanske mineralogen 6. U. SHEPARD. Slutligen hafva hembragts vackra sviter af mineralier under resor, som under sista sommaren dels Inten- denten utfört till Grönland ‘och dels Assistenten LINDSTRÖM företagit till Westana och andra fyndorter i södra Sverige. — Det mineral-analytiska laboratoriet, som under året blifvit full- ständigare utrustadt genom ett större inköp af glas- och platina- kärl äfvensom af en kemisk våg och ett mikroskop, har hållits tillgängligt för yngre vetenskapsidkare, som der velat egna sig at vetenskapliga undersökningar, och har också för sådant ända- mål af flere varit besökt. 522 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Musei botaniska afdelning har fatt mottaga värderika skän- ker af exsiccatsamlingar. Salunda hafva betydande växtsam- lingar fran Englands och Hollands Ostindiska besittningar blifvit lemnade af Dr J. W. HooKER i Kew och Professor MIQUEL i Utrecht, hvilken sednare jemväl förärat vackra växtsamlingar fran Japan. Professor J. LANGE i Köpenhamn har skickat ut- delningar af LIEBMANNS i Mexico hopbragta samlingar, och Mr ÖLNEG i Providence samt Dr ENGELMAN i St. Louis hafva sifvit betydande sviter af atskilliga Nordamerikanska växt- slägten. Mr HANCE 1 Whampoa har meddelat Kinesiska växter, och från Dr REGEL i Petersburg hafva nya utdelningar af der befintliga exotiska dubletter anländt. Af Europeiska växter är den af Professor ÖRPHANIDES i Athen förärade större samling af Greklands flora särdeles dyrbar, äfvensom en annan samling gifven af Hr THIELENS i Belgien. Flere yngre botanister hafva jemväl i ar ihagkommit museum med större eller mindre för- äringar, och isynnerhet har moss-samlingen erhållit en särdeles värderik tillökning genom en omfattande sändning från Professor S. O. LINDBERG 1 Helsingfors samt vackra bidrag af Hır I. E. ZETTERSTEDT, CARL och ROBERT HARTMAN samt N. J. SCHEUTZ. Lafsamlingen har riktats med skänker af Hrr HELL- | BOM, HULTING och ÅLMQVIST. Inköpen hafva inskränkt sig | | till åtskilliga växtsamlingar fran Westindien och Nya Holland, en dendrologisk typsamling från Danmark samt fortsättningar af de exsiccatverk, hvaraf början redan förut äges af Museum. Prof. NORDENSKIÖLD har mot ersättning till afdelningen öfver- lemnat hela den under hans sistlidne sommar företagna resa till Grönland hopbragta, upplysande växtsamling. Riksmusei vertebratsamling har blifvit ökad genom betyd- liga inköp af utmärktare däggdjur och isynnerhet foglar från andra verldsdelar, samt genom byten med museer och enskilda personer utomlands. Åfvenså hafva värdefulla skänker blifvit öfverlemnade, bland hvilka synnerligast förtjenar att omnämnas en från Svenske och Norske Konsuln på Nya Zeeland Hr B. PETERSEN, genom Herr Grefve MANDERSTRÖMS välvilliga be- SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. 523 medling ‘öfverlemnad samling af naturalier, bestående af 30 st. foglar från nämnda ö, talrika skelettdelar af 6 bland de stora, för Nya Zeeland egna, numera utdöda Dinormis-arterna, samt en större massa subfossila snäckor m. m. från samma ö. Sa- som gengafva för denna särdeles dyrbara skänk har från Musei dublettförråd blifvit till Konsul PETERSEN afsändt ett större parti naturalier, för att öfverlemnas till det nyligen på Nya Zeeland bildade Naturhistoriska Museum. Vidare böra här an- föras 42 stycken sällsyntare foglar från Westindien, skänkta af Smithsonian Institution i Washington. Musei. afdelning för lägre Evertebrater har äfven under det förflutna året mottagit en sändning från förre Guvernements- läkaren pa St. Barthelemy Dr A. von Go&s. Om också icke så omfattande som de sändningar, hvarmed Dr v. Go&s under flera föregående ar med en insigtsfull ihärdighet, som ej nog kan uppskattas, riktat våra samlingar, eger denna sista likväl ett särskildt framstående värde i de talrika föremål den inne- håller från det i Antilliska hafvet hittills icke undersökta stora djupet af 300 till 400 famnar, och som äro af så mycket större interesse, som forskningen just nu vändt sig åt frågan om det organiska lifvets förhallanden- i sådana djup. Den nordiska hafsfaunan inom Museum har vunnit välkomna tillökningar ge- nom de draggningar, hvilka i Östersjön på ett stort antal punk- ter blefvo utförda af Studeranden GUSTAF NAUCKHOFF, som erhöll tillåtelse att för sådant ändamål åtfölja Briggen »Norden- skiöld» på dess expedition under förliden sommar. Åfven för- äringar hafva tillkommit denna afdelning af museum, bland hvilka såsom särdeles värderika kunna nämnas hafsdjur från Norges kust af Hr ÖSSIAN SARS 1 Christiania och af Studeranden P. ÖBERG, samt från Sverige af Dr J. HULTING, Intendenten MALM 1 Göteborg och Studeranden GUSTAF EISEN. Slutligen hafva genom inköp flere hittills saknade, till en del högst värderika föremål blifvit förvärfvade. Den entomologiska afdelningen af museum har till sina sam- lingars förkofran genom köp förvärfvat en större samling in- 524 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sekter af alla klasser fran Texas, samlade af Hr G. W. BEL- FRAGE, sviter af Lepidoptera, Orthoptera, Neuroptera och Ara- chnider fran Philippinska och Söderhafvets öar, samt en mindre samling Lepidoptera fran Södra Amerika. Dessutom har sasom gafva fran Hr G. SEMPER i Altona erhållits en vacker samling Hemiptera från Philippinska öarne. Palwontologiska samlingarne hafva under året ökats genom inköp förnämligast af Skånska kritförsteningar och af siluriska försteningar från Gotland, Öland, Vestergöthland och Andrarum i Skåne. Åfven såsom skänker hafva sådana försteningar er- hållits af Nämndemannen OLA NILSSON i Östra Torp, Riksdags- fullmäktigen PER NILSSON i Espö, Possessionaten MARCHER på Tosterup, Konditor DALMAN i Ystad, Löjtnant FEILBERG på Näsbyholm, Handlanden FAGERSTEDT 1 Warberg, Possessionaten BEXELL i Halland, Doktor EHRENGRANAT i Falkenberg, Pos- sessionaten BERGMAN pa Espinge samt Ingeniören LUNDGREN pa Järlefva m. fl., af hvilka isynnerhet de två sistnämndas skänker äro mycket värdefulla. De medel, som Akademien eger till förfogande för att ge- nom stipendier, pris, understöd eller uppmuntringar befrämja vetenskaperna eller andra vigtiga ändamal, har hon detta ar salunda användt. å Det LETTERSTEDTSKA resestipendiet, som Akademien under året egt att bortgifva för befordrande af tekniska eller ingeniörs- studier, har hon tilldelat Auscultaten i Kongl. Kommers-Kolle- gium EDVIN GRÖNVALL, som under detta och nästa ar kom- mer att i utlandet egna sig at studiet af de bästa nu för tiden använda methoder för stalberedning, och särskildt af Bessemer- och Siemens-Martinska processerna för dylik beredning. Det LETTERSTEDTSKA priset för förtjenstfullt originalarbete har Akademien öfverlemnat åt Professorn vid Upsala Universitet CARL GUSTAF MALMSTRÖM för hans arbete: »Sveriges politiska historia från K. Carl XII:s död till statshvälfningen 1772», hvaraf tredje delen under året utkommit. SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. 525 Det LETTERSTEDTSKA priset för förtjenstfull öfversättning har hon tilldelat Herr CARL ANDERS KULLBERG för hans metri- ska öfversättning till Svenska spraket af Ariostos »Orlando furioso», af hvilken öfversättning fjerde eller sista delen blifvit under året offentliggjord. De räntemedel, som Generalkonsul LETTERSTEDT ställt till Akademiens fria förfogande för maktpaliggande vetenskapliga undersökningar eller andra för Akademien vigtiga ändamål, har hon denna gang beslutit använda till fortsättning af den under- sökning af Dalarnes siluriska formation, som redan förra aret med Akademiens understöd pabörjades, och har äfven nu upp- dragit dessa undersökningars utförande ät Lektorn vid Gefle högre Elementarläroverk S. L. TÖRNQVIST. Pa grund af den allmänna räntefotens fall har arsräntan a hela det LETTERSTEDTSKA donationskapitalet nagot minskats i jemförelse med föregäende ar. Den utgjorde under det sistför- flutna redogörelsearet 9,937 Rdr 69 öre, hvilken räntesumma blifvit fördelad och använd i öfverensstämmelse med donators föreskrifter. Bland annat hafva föreskrifna andelar deraf blifvit öfverlemnade till Linköpings Domkapitel, för belöning at för- tjente folkskolelärare inom Linköpings stift; till Pastors-Embetet i Wallersteds församling af samma stift, för utdelande af pre- ‚mier bland församlingens folkskolebarn, för bildande af ett socken- | bibliothek m. m.; och till Serafimer-Ordens Lazarettsdirektion, | för nödlidande sjuke resandes vard a Serafimerlazarettet härstädes. | Akademien, som förfogar öfver det BYZANTINSKA rese- stipendiet under trearsperioden 1871—1873, har dels beslutit att deraf bilda tre lika stora stipendier, motsvarande hvart och ett af dessa tre år, dels ock, efter af K. Patriotiska Sällskapet och Hushållnings-Sällskapen 1 Riket afgifna förslag, till stipen- ‚diater utsett: | ; 3 BRN m ee : i för ar 1871, Kemisten vid Sveriges geologiska undersök- ning A. W. CRONQVIST, som har till uppgift att under en ut- ländsk resa taga kännedom om de fördelaktigaste berednings- | sätten af bränntorf och vedkol; | 526 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. för år 1872, Teknologen HARALD VON GEGERFELT, som kommer att i utlandet studera de bästa brukliga methoder för spritberedning och för tillgodogörande af sådan berednings bi- produkter; för ar 1873, Civilingeniören ERIK STORCKENFELT, som under sin utländska resa kommer att egna sig at studiet af jernvägsmateriels och vigtigare, vid landtbruket använda machi- ners tillverkning. Det BERZELIANSKA stipendiet, som nu under tre års tid innehafts af Docenten vid Upsala Universitet L. F. NILSON, har Akademien funnit skäl på ytterligare två ar tilldela bemälde Docent, enär han fullgjort de för sådant ändamål i stipendii- författningen föreskrifna vilkor. Den WALLMARKSKA belöningen har Akademien lemnat åt Docenten vid Upsala Universitet A. G. THEORELL för en at honom uppfunnen och under hans ledning utförd ny konstruk- tion af en meteorologisk registrerings-apparat, som har den egenskapen att sjelf omedelbarligen och konsekutivt med siffror trycka barometerns och thermometerns stånd. ; Den FERNERSKA belöningen har hon tilldelat Docenten vid Lunds Universitet A. V. BACKLUND för en till Akademien in- lemnad och till införande i hennes Handlingar antagen afhand- ling om geometriska ytor. Den LINDBOMSKA belöningen har hon tillerkänt Adjunkten vid Lunds Universitet K. A. HOLMGREN för en äfvenledes i Akademiens Handlingar intagen afhandling om elektriciteten som kosmisk kraft. , Till vetenskapliga resor inom landet lemnar Akademien inne- varande år följande understöd: åt Läroverksadjunkten i Örebro P. J. HELLBOM 450 Rdr; för utförande af en resa till Luleå Lappmark 1 ändamål att studera dervarande lafvegetation; åt läraren vid Skogsinstitutet A. E. HOLMGREN 300 Rdr: för en entomologisk resa till Vestergötland; SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. 527 at Lektorn vid Christianstads Elementarläroverk L. J. WAHL- sTEDT 150 Rdr, för insamling af Characeer 1 södra Sverige; at Docenten vid Upsala Universitet V. WITTROCK 200 Rdr, för algologiska undersökningar pa Gotland och Öland; och at Fil. Doktorn N. G. W. LAGERSTEDT 200 Rdr, för algologiska studier i Bohuslän. Anslaget till uppmuntran af skicklighet i förfärdigandet af mathematiska instrumenter har Akademien öfverlemnat at in- strumentmakarne G. SÖRENSEN och G. CARLMAN. Den minnespenning, som Akademien för detta tillfälle latit pregla, är egnad at minnet af hennes hädangangne ledamot General- direktören öfver Rikets Lazaretter och Ordföranden i Sundhets- Kollesium CARL JOHAN EKSTRÖMER. Genom döden har Akademien under aret bland sina in- ländske ledamöter förlorat: Professorn CARL PALMSTEDT, sin Astronom Professorn NILS HAQVIN SELANDER, Öfversten Fri- herre NILS ERICSON samt Erkebiskopen och Prokanslern för Upsala Universitet HENRIK REUTERDAHL; och bland utländske medlemmar: Geheime Regeringsrädet Professor GUSTAF MAGNUS i Berlin, Ryske Fursten ANATOLE DEMIDOFF, Professorn JAMES YoUNG SIMPSON 1 London, Professorn THEODOR LACORDAIRE i Lüttich, Geheime Medicinalradet Professor ALBRECHT VON GRAFE 1 Berlin, Professorn JAMES COPLAND i London, Pro- fessorn F. A. W. MIQUEL i Utrecht, och Öfverbergsrädet Pro- fessor JULIUS WEISBACH i Freiberg. I bortgangne ledamöters ställen har Akademien under aret med sitt samfund förenat, inom Sverige och Norge: Majoren vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-Corpsen, CLAES ADOLF AÄDELSKÖLD, Med. Doktorn ANDERS FREDRIK REGNELL, Norske Statsradet FREDRIK STANG, Professorn vid Upsala Universitet WILHELM ERIK SvEDELIUS, Öfverdirektören vid Kongl. Tek- nologiska Institutet KNUT STYFFE, Professorn vid Universitetet i Lund, CARL JOHAN TORNBERG, och Norske Jernbanedirek- tören CARL PIHL; samt i utlandet: Professorn i Fysik vid Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Äry. 28. N:o 4. 14 528 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Royal Institution i London JOHN TYNDALL, Geheime Hofradet Professorn i Nationalekonomi vid Universitetet i Leipzig WIL- HELM ROSCHER, Pal®ontologen JOACHIM BARRANDE i Prag, Öfverkirurgen vid St. Bartholomews hospital i London Pröfessor JAMES PAGET, Professorn i Pathologi och Therapi vid Univer- sitetet i Tübingen FELIX VON NIEMEYER och Professorn i Anatomi vid Universitetet i Göttingen JACOB HENLE. Utom den förlust bland sina embetsmän, som Akademien sjort genom sin Astronom Professoren SELANDERS timade död, har Akademien att beklaga, att Professor CARL JAKOB SUNDE- VALL, som under 32 ar innehaft Intendentsbefattningen för Riksmusei vertebratafdelning, funnit sig af sanitets-skäl füran- laten att begära afsked fran detta embete, hvilket han med näst- lidne ars slut franträdde. I ledigheten efter Professor SUNDE- VALL har Akademien till Indendent vid Riksmuseum kallat och utnämnt Docenten vid Upsala Universitet Dr FREDRIK ADAM SMirT. Enär Herr SUNDEVALL jemväl innehade befattningen af förste Intendent för Riksmusei zoologiska afdelning, har Akade- mien till denna ledigvordna befattning utnämnt Intendenten vid Musei afdelning för lägre evertebrater Professoren SVEN LOVÉN. / Astronomplatsen vid sitt observatorium har Akademien, at förekommen anledning, beslutit lemna obesatt under ett ars tid, räknad från Professor SELANDERS frånfälle. Enär denne tillika var Akademiens vikarierande Sekreterare, som vid inträffande förfall för ordinarie Sekreteraren skall hans embete förestå, har Akademien, i den salunda uppkomna ledigheten, till vikarierande Sekreterare utsett sin Fysiker Professorn ERIK EDLUND. Till sin Ombudsman har Akademien kallat och antagit Fiskalen i Kongl. Svea Hofrätt ANDERS VICTOR ÅBERGSSON. STOCKHOLM, 1871. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. [ON IOpsacı 3 IATUJEITDS VY IT Ay IH A. Far 1/9 TDUEYIOT PENY ISUSIEA Y JE ISTSTOAFO Er ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS © FÖRHANDLINGAR. | Årg. 28. | 1871. | 5 Onsdagen den 10 Maj. Preses tillkännagaf, att Akademiens utländske ledamot, Pro- fessoren J. VON ÖPPOLZER 1 Wien med döden afoätt. Från Kongl. Maj:t hade inkommit nådig skrifvelse om till- stånd för två af Akademien utsedde naturforskare, Fil. Kand. G. NAUCKHOFF och Studeranden J. LINDAHL, att atfölja en denna var afgaende. vetenskaplig expedition med kronofartyg till de arktiska farvattnen, äfvensom om beviljadt anslag till bestridande af desse naturforskares resekostnader m. m. Pa tillstyrkan af utsedde Komiterade antogos följande af- handlingar till införande i Akademiens Handlingar: 1:0) »Försök att theoretiskt bestämma krutets verkan i kanoner», af Hr Frih. FAB. WREDE; 2:0) »Enumeratio hemipterorum», fortsättning, af | Hr STÄL; 3:0) »Om afsöndringen af växtslem uti kropparne hos familjen Polygone®», af Adjunkten vid Götheborg Elementar- | läroverk P. G. THEORIN. Dessutom beslöts, att den afhandling | om »proportionen mellan könen bland de födde och inom den stående befolkningen», hvilken Herr BERG vid presidii nedläg- | gande den 12 sistlidne April föredrog, skulle i Akademiens | Handlingar tryckas. Hr S. LovEn förevisade ett af H. K. H. HERTIGEN AF | ÖSTERGÖTHLAND till det naturhistoriska Riksmuseum föräradt | exemplar af »MÖLLERS Typenplatte, ett mikroskopiskt preparat af omkring 400 diatomacéer. RER VCH RE EEE 7ER O6 532 Hr EDLUND meddelade en af honom uppställd theori för de elektriska fenomenen, utan antagande af två elektriska fluida”. Hr ANDERSSON redogjorde för det sätt, hvarpå de växt- samlingar, som hopbragts under de i sednare tider utförda Sven- ska expeditionerna till Spetsbergen, blifvit till olika vetenskap- liga institutioner fördelade, och förevisade särskildt det Spets- bergska herbarium, som vore afsedt för det naturhistoriska Riksmuseum; densamme förevisade och beskref en missbildning af Lilium candidum, der en verklig lök utbildat sig i stället för en blomma. Hr TORELL lemnade meddelande om ett uti mergel i Halland funnet, af Hr VON MÖLLER tillvarataget och till Geologiska byrån skänkt skelett af en Phoca Groenlandica; densamme före- drog och öfverlemnade a författarnes vägnar följande uppsatser: 1:0) »Bidrag till kännedomen om de erratiska bildningarne å Geologiska byråns kartblad öfver Örebrotrakten», af Grufinge- niören O. GUMZLIUS”; 2:0) »Öfversigt af de geologiska förhål- landena på ömse sidor om Hallandsås», af geologen D. HUMMEL”. Sekreteraren meddelade följande, af författarne inlemnade uppsatser: 1:0) »Undersökning af de under korvetten Josephines expedition, samt af de i Westindien af Doktor A. von GOES samlade ophiurider», af Fil. Kandidaten A. LJUNGMAN”; 2:0) »Bidrag till kännedomen af Amerikas Acanthiide», af Stude- randen O. M. REUTER i Helsingfors”. Genom anställda val kallades till utländske ledamöter af Akademien: Senatorn och Generallieutnanten vid Kongl. Itali- enska Genie-Corpsen Hr Grefve LUIGI FREDERICO MENABREA, och Presidenten i Linnean Society i London Hr GEORGE BENTHAM. Åfvenledes genom anställdt val kallades och utnämndes till Akademiens astronom äldre Astronomen vid Kejserl. Ryska Centralobservatorium Pulkowa, Ryske Hofrådet Dr J. A. H. GYLDEN. | 533 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 5. Stockholm. Försök att förklara de elektriska fenomenen med tillhjelp af ljusethern. Af E. EDLUND. [Meddeladt den 10 Maj 1871.] 1. Man antog förr, att värmet bestod af ett fint ovägbart ämne, som utkastades från värmekällan och upptogs af den kropp, som uppvärmdes, hvarest den större eller mindre mäng- | den deraf bestämde kroppens temperaturgrad. Af ett dylikt ovägbart ämne skulle äfven ljuset bestå. För att förklara de magnetiska fenomenen har man tagit till hjelp ett nytt ämne, det s. k. magnetiska fluidum, och för de elektriska företeelserna har ytterligare ett fluidum, hvilket, likasom det magnetiska, egentligen skulle bestå af två slag, blifvit behöfligt. Hvad ljuset och värmet beträffar, så är det numera bevisadt, att dessa fenomen äro oscillationer antingen hos materiens minsta delar eller i ethern, det fina elastiska ämne, som är utbredt öfverallt i naturen äfven på de ställen i rymden, som icke äro upptagna af någon annan materie. Sedan diamagnetismen blef upptäckt, kan man med tillhjelp af de magnetiska fluida icke längre göra reda för hithörande fenomen, hvaremot de efter Ampereska theorien kunna förklaras sasom varande af elektriskt ursprung. Det återstår således icke mer än de båda elektriska fluida, hvilka hitintills för theorien ansetts vara behöfliga. Vi skola i det följande söka visa, att de elektriska fenomenen, så väl de statiska som de dynamiska, lata förklara sig med tillhjelp af ett enda fluidum, hvilket efter all sannolikhet icke är något annat än ljusethern !). | 1) Ur det tal, hvarmed Frih. F. WzzEpbE år 1847 nedlade sitt presidium i K. Vetenskaps-Akademien, taga vi oss friheten här meddela följande yttrande, 534 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Vi antaga tillvaron af ett fint, i hög grad elastiskt mate- rielt ämne, som är utbredt i hela universum, ej endast i tom- rörande ljusetherns betydelse: — — — »Ett hela den omätliga rymden upp; fyllande ämne af så högst egna och märkvärdiga egenskaper, som dem vi nödvändigt måste förutsätta hos ethern, förefaller mig lika litet kunna vare af försynen bestämdt endast för ljusets fortplantning, som luften kan antagas uteslutande vara bestämd för ljudet. Etherns utomordentligt obetydliga täthe ådagalägges genom dess alldeles omärkbara motstånd mot planeterna, som tyckas obehindradt röra sig i densamma. Kometerna, som sjelfva äga er ytterst ringa täthet och som röra sig i vissa delar af sina banor med utom- ordentligt stor hastighet, tyckas deremot röna ett märkbart motstånd a‘ densamma; och om detta besannar sig, så har etherns existens, såsom er med inertia begäfvad materie, blifvit på annan väg bekräftad. Ljuset: ofantligt stora fortplantningshastighet visar oss deremot, att denna materie måste äga en alldeles utomordentlig elasticitet i jemnförelse med dess täthet! Af de ämnen, som ligga inom gränserna för vår erfarenhet, är jerner det mest spänstiga och vätgasen, som är omkring 14 gånger lättare än der atmosferiska luften, det lättaste. Om man nu tänker sig ett ämne, hvar: täthet vore lika med vätgasens, förtunnadt så långt sig göra läte i väre vanliga luftpumpar eller till omkring 4 decimallinies pression, och hvar: spänstighet vore lika med jernets, så skulle ett sådant hypothetiskt ämnet fortplanta ljudet, eller en vibratorisk rörelse i allmänhet, med den store hastigheten af 200 millioner fot i sekunden. Huru ofantlig denna hastighet än är, så är den dock ej mer än omkring 4 af ljusets, och spänstighets- modulen, uttryckt i längdmått, måste således hos ethern vara omkring 25 gånger så stor som hos det här till jemnförelse med densamma antagnz hypothetiska ämnet. Föreställer man sig ethern såsom en gas och tänker sig möjligheten af ett tomrum inom densamma, så skulle den hastighet, hvar- med ethern deruti inströmmade, uppgå till 60,000 svenska mil i sekunden och om än dess täthet antages till aldrig så ringa och obetydlig, måste dock dess mekaniska verkningar under denna hastighet kunna blifva särdeles våld- samma. Att ethern spelar en ytterst vigtig rol i nästan alla naturfenomen är således i och för sig sjelf högst sannolikt.» Vi tillåta oss äfven att här anföra följande ord af LAMÉ i slutet af hans berömda arbete Lecons sur la theorie mathématique de l’elastieite des corps solides. Paris 1852. »L’existencee du fluide éthéré est incontestablement démontrée, par la propagation de la lumiere dans les espaces planetaires, par l’explication si simple, si complete, des phenomenes de la diffraction dans la theorie des ondes; et, comme nous l’avons vu, les lois de la double refraction prouvent avec non moins de certitude que l’ether existe dans tous les milieux dia- phanes. Ainsi la matiere ponderable n’est pas seule dans l’univers, ses parti-i cules nagent en quelque sorte au milieu d'un fluide. Si ce fluide n'est pas la cause unique de tous les faits observables, il doit au moins les modifier, les propager, compliquer leurs lois. Il n’est done plus possible d’arriver & une explication rationelle et complete des phenomenes de la nature physique, sans faire intervenir cet agent, dont la presence est inevitable. On n’en EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 535 rummet, utan äfven i de delar deraf, som äro upptagna af ånnan materie. Vi antaga äfven, att tvänne på afstånd lig- gande molekuler i detta ämne, som vi kalla ljusethern eller den elektriska ethern, repellera hvarandra utefter deras förbindnings- linie omvändt som qvadraten på afständen. Den elektriska- ethern är således närmast att förlikna med en vanlig gas. I afseende på etherns förhållande till den öfriga materien, behöfva vi icke göra nägra andra förutsättningar än den, att i de så kallade goda elektricitetsledarne den ether, de innehålla, eller åtminstone en del deraf lätt kan förflyttas från en punkt till en annan. F öröfrigt förutsätta vi, att den elektriska etherns molekuler, på samma sätt som hos en vanlig gas, äro lättrör- liga, det vill säga, förändra med största lätthet läge i förhål- lande till hvarandra. Befinner sig ethern i en vanlig materiel kropp, som är oledare för elektriciteten, så är denna lättrör- lighet hos etherns molekuler hämmad och beror af lättrörligheten hos molekulerna i den materiela kropp, hvari ethern befinner sig. Om den oledande materiela kroppen är en gas eller lätt- flytande vätska, så fortfar lättrörligheten hos etherns partiklar att äga rum. Af denna lättrörlighet hos etherns molekuler följer med nödvändighet, att det hydrostatiska trycket likasom hos vanliga vätskor och gaser måste meddela sig lika i alla riktningar. Man kan således på ethern tillämpa den Archime- diska principen, eller att en kropp, som befinner sig i ett fluidum, förlorar af sin vigt lika mycket, som det undanträngda fluidum väger, ehuru här naturligtvis icke är fraga om tyngdkraften utan om repulsionen mellan ethermolekulerna. Upplysande för tillämpningen af ifrågavarande princip i detta fall äro några af PLÖCKERS bekanta diamagnetiska försök: Han fann nemligen, att en magnetisk kropp, som var mindre magnetisk än den saurait douter, cette intervention, sagement conduite, trouvera le secret, ou la véritable cause des effets qwon attribue au calorique, å PFélectricité, au magnetisme, å l’attraction universelle, A la cohesior, aux affinites chimiques; ‚ car tous ces étres mysterieux et incomprehensibles ne sont, au fond, que des hypotheses de coordination, utiles sans doute å notre ignorance actuelle, mais que les progres de la veritable science finiront par detröner.» 536 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. vätska, hvari den var upphängd, repellerades af magnetens poler, samt att en diamagnetisk kropp, som var upphängd i en mag- netisk vätska, repellerades starkare af samma poler, än om den: befann sig i ett flytande eller gasformigt ämne, som var mindre magnetiskt !). En elektrisk molekul befinner sig i hvila, om den repelleras lika mycket från alla häll. En materiel kropp kan icke röra sig till följe af någon elektrisk verksamhet, om den i honom befintliga ethern repelleras lika mycket från alla håll. År re- pulsionen från ett håll mindre än från andra, så måste kroppen, om den är fri, röra sig at det håll, som bestämmes af de re- pellerande krafternas resultant. Om man vill bestämma den rörelse, som uppkommer hos en kropp D till följe deraf, att en annan kropp A befinner sig i dess närhet, sa kan man utan att göra någon inskränkning vid problemets lösning betrakta Å så- som fast och orörlig och endast B sasom fri. Man har härvid följande omständigheter att taga i betraktande: l:o Den elektriska inverkan, som direkte äger rum emellan ethern i A och i 2. | 2:0 Inverkan på ethern i BD af hela det omgifvande mediet, med undantag af ethern i det rum, som upptages af A. 3:0 Inverkan från ethern i A,pa ethern i det rum, som upp- tages af B. 4:0 Inverkan från hela det omgifvande mediet, med undantag af det rum, som upptages af A, på ethern i det rum, som upptages af D. Pa detta sätt har man tydligen tagit alla de verkande or- sakerna i beräkning. De tva första momenten tillsammans afse inverkan pa ethern i D af hela den omgifvande ethermassan; de tva sednare deremot uttrycka samma inverkan pa ethern, som skulle finnas i det rum, som nu upptages af D, ifall D vore borta. Om man nu tager algebraiska summan af de tva första och derifran subtraherar summan af de två sednare momenten, så får man i enlighet med Archimediska principen uttrycket för 1) Pogg. Ann. B. 77, s. 578. | EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 537 den rörelse, som uppkommer hos D. Detta blir tydligt genom de användningar, som vi straxt häraf skola göra. 22 IDG elektrostatiska repulsionerna och attraktionerna. Vi antaga, att en kropp, som säges vara laddad med positiv elek- tricitet, innehåller mer elektrisk ether än i det normala till- ståndet, och att ethermängden hos en negativt elektrisk kropp är mindre än da det elektriska tillståndet är normalt. Man skulle möjligen kunna antaga motsatsen; men fera elektriska fenomen antyda, att förhållandet är det nu uppgifna. Vi kalla a den ethermängd, som kropparne A och D inne- hålla i det normala tillståndet. Vi betrakta nu först det fall, att bada äro positiva, och att A har öfverskottet b och B öfver- skottet b,. Om afstandet mellan dem är r och detta tillräck- ligt stort i förhållande till kropparnes volymer, så kan den direkta repulsionen emellan dem uttryckas med (a Fölla + d)) r? Inverkan pa D af hela det omgifvande mediet med undan- tag af det rum, som upptages af A, har tydligen en resultant, som är lika stor med och har motsatt riktning mot den repul- sion, som äger rum mellan D och ethern i det rum, som upp- tages af A. Detta är tydligt deraf att, om A vore borta, skulle resultanten af hela det omgifvande mediets repulsion pa D vara lika med noll. Inverkan pa £ af hela det omgifvande mediet med undantag af det rum, som upptages af A, är följaktligen densamma som om D attraherades af det rum, som upptages af A. Man far saledes sasom uttryck för den verkan, som innefattas under det ofvannämnda momentet 2:0 a(a + b,) In ( a, i hvarvid tecknet + utmärker, att denna verkan består i en attraktion utefter sammanbindningslinien. Den i ofvannämnda momentet 3:o upptagna verkan blir : i 5 tydligen —— och det i numro 4:0 + = 538 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Om algebraiska summan af de tva sednare subtraheras fran summan af de två förra, sa fås slutligen till resultat bb, r? Repulsionen emellan båda kropparne är således proportionel med produkten af de båda öfverskotten, dividerad med afstan- dets qvadrat. | Vi betrakta nu det fall, då bada kropparne äro negativt elektriska, det vill säga hafva en mindre ethermängd än som motsvarar det normala tillståndet. Den direkta verkan mellan båda kropparne blir då lika med (a — 5) (a — dy) r? Den verkan, som afses i momentet 2:0, = + FN D:o d:o 3:0, = — =. D:o | d:o 4:0, = + = Om summan af de tva sista subtraheras från summan af de två första, så fas uttrycket för verkan i detta fall = — Kropparne repellera således hvarandra proportionelt med produkten af bada bristerna och omvändt proportionelt mot af- standets qvadrat. f Om slutligen A är positivt och D negativt elektrisk, samt b betyder öfverskottet hos den förra och b, bristen hos den sednare, så har man i de fyra fallen: (a + b) (a — by) 1:0. NL EN Ne kV ERE Er — = DOREEN RR. = Me ER EN SN RON ZUNG De hy AO DIR an Le ARA = På samma sätt som förut erhålles häraf, sasom uttryck för verkan mellan de båda kropparne, bb +. EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 539 Här äger saledes attraktion rum efter den bekanta lagen. Vi tänka oss nu en kropp A med öfverskott af elektrisk ether inverka pa en .annan D, som ursprungligen befinner sig i nor- malt tillstånd och är god ledare för ethern. Emedan A har öfverskott pa ether, sa blir repulsionen pa hvarje ethermolekul i B starkare fran den sida, pa hvilken A ligger, än fran nagon af de öfriga. Följden häraf maste blifva, att ethern samlar sig pa den sidan af D, som är vänd ifrån A, och saledes uppstår en brist pa den sidan, som är vänd åt A. Om deremot A har brist pa ether, så måste en ethermolekul hvilken som helst i BD af det omgifvande mediet starkare re- pelleras at den sidan, som ligger åt A, än at någon annan. Här uppstar följaktligen öfverskott på ether, under det att det blir brist deraf på den motsatta sidan. Det är tydligt, att i båda dessa sa kallade induktionsfall attraktion måste komma att äga rum mellan kropparne. Afstandet mellan öfverskottet i den ena och bristen i den andra är nemligen alltid mindre än afstandet mellan båda bristerna eller bada öfverskotten. Att öfverskottet eller bristen af ether hos en kropp maste komma att lägga sig pa kroppens yta, är mycket lätt att visa. Vi tänka oss en kropp A, som har en viss mängd af ether a + b, hvaraf b är öfverskottet. Nu är det tydligt, att ethern i det omgifvande spatium och ethermängden a uti A måste hålla hvarandra i jemnvigt. All den ether, som finnes i det omgifvande spatium, tillsammans med ethermängden a uti krop- pen A kan saledes icke utöfva nagon verkan pa en molekul af öfverskottet b. Förhallandet är således alldeles detsamma i afseende på öfverskottets fördelning, som om all den omgifvande ethermängden äfvensom mängden a uti kroppen A ej funnes till. Öfverskottet måste derföre förhålla sig, som om det ensamt existerade; och i sådant fall lägger det sig, sasom af POISSON blifvit visadt, på ytan. Att bristen äfvenledes måste lägga sig på ytan, kan visas på följande sätt: Vi antaga till en början, att kroppen A h samma ethermängd som i det normala tillstandet. En et er- Re 540 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. molekul hvilken som helst i A är således i jemnvigt, emedan alla repulsioner på honom upphäfva hvarandra eller hafva noll till resultant. Häraf följer, att resultanten af alla molekuler i det omgifvande medium mäste till storleken vara lika med och hafva motsatt riktning mot resultanten af de ethermolekuler, som finnas inom kroppen. Men om ethermolekulerna inom krop- pen veta vi, att de till följe af sin ömsesidiga repulsion söka att lägga sig på kroppens yta. Resultanten af alla ethermole- kulernas repulsion i det omgifvande mediet måste derföre söka att drifva ethermolekulerna inom kroppen från ytan mot de mellersta delarne. Tänka vi nu oss en kropp, som har brist på ether, det vill säga, mindre mängd deraf än i jemnvigtstillstandet, så maste resultanten af de yttre molekulernas repulsion få öfver- handen, och följaktligen molekulerna inom kroppen drifvas från ytan mot det inre. Som nu kroppen innehåller en mindre mängd ether än i det neutrala tillståndet, sa måste brist deraf uppstå vid ytan. Pa analogt sätt kan man göra sig reda för etherns kon- densation vid laddning i Leydnerflaskan eller den Franklinska skifvan. Den elektriska urladdningsströmmen blir ingenting annat än den elektriska etherns öfvergang fran en kropp till en annan !). 1) Såsom bekant är, försökte redan FRANKLIN att förklara de på hans tid kända elektriska fenomenen genom antagandet af ett enda elektriskt fluidum. Han kunde emellertid icke angifva orsaken till repulsionen mellan tvänne negativt elektriska kroppar utan att tillägga den vägbara materien sådana egenskaper, som den utan tvifvel icke äger. FRANKLINS och de så kallade unitariernas åsigt om elektricitetens natur måste derföre gifva vika för dualisterna, hvilka uppställde den hitintills antagna hypothesen om tvänne fluida. På den sed- nare tiden hafva några få försök blifvit gjorda att förklara de elektriska fenomenen såsom förorsakade af ljusethern eller ett enda fluidum. Utan att ingå i någon närmare redogörelse för dessa mer eller mindre lyckade försök, kan här i allmänhet anmärkas, att de i afseende på egenskaperna eller rörelsetillståndet hos ethern grunda sig på antaganden, hvilkas riktighet med skäl kan dragas i tvifvel, och att de dessutom icke bära den pregel af enkelhet, som bestämdt skulle hafva förefunnits, om sanningen blifvit träffad. Theorien för ljuset förutsätter, att ethern, som finnes hos en materiel kropp, har olika täthet hos olika kroppar, och att denna täthet förblir densamma, så länge kroppen i intet hänseende förändras. Till följe häraf måste man antaga, att olika slag af vägbar materie äga en olika attraktionsförmäga på ethermolekulerna. En materiel kropp kondenserar ether uti sig från den EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 541 3. De elektrodynamiska fenomenen. Den galvaniska ström- men antaga vi besta deruti, att den elektriska ethern förflyttas från ett ställe till ett annat i strömmens ledningsbana, och strömmens : intensitet bestämmes af produkten af den i rörelse befintliga etherns täthet och dess hastighet eller, hvilket är det- samma, är proportionel med den ethermängd, som passerat ge- nom ledningen på enhetens tid. Den ethermassa, som finnes i den slutna ledningsbanan, är till sin qvantitet lika stor under det att strömmen existerar, som då ingen ström äger rum. De elektromotoriska krafter, fran hvilka strömmen leder sitt ur- sprung, kunna icke skapa nagon ether: de blott förvandla den oscillatoriska rörelse, som förut finnes i form af värme, 1 en translatorisk rörelse. Det följer häraf, att värme måste för- svinna på det ställe i ledningen, hvarest den elektromotoriska kraften är verksam; hvilket ock de Peltierska fenomenen bevisa. Den galvaniska strömmens uppkomst blir på detta sätt mycket enkel: de elektromotoriska krafterna skapa ingenting nytt, utan förvandla blott en rörelseform ı en annan. De äro närmast att omgifvande ethermassan ända till dess, att resultanten af de verkningar på en yttre ethermolekul, som förorsakas af kroppens egna molekuler och det öfver- skott af ether, som kroppen innehåller, blir lika med noll. Hos en på detta sätt med ether mättad kropp är repulsionen mellan dess etheröfverskott och en yttre ethermolekul lika stor som attraktionen mellan samma ethermolekul och kroppens materiela molekuler. Om man således för förklaringen af ljusets fenomen nödgas antaga, att ethern, till följe af materiens attraktion på densamma, befinner sig i en olika täthetsgrad hos olika kroppar, så följer icke deraf, att kropparne af denna orsak böra visa några elektriska egen- skaper. Om man deremot på ett eller annat sätt ökar eller minskar den ethermängd, som kroppen i sitt normala tillstånd innehåller, så börja de elektriska fenomenen att visa sig. Deraf blir dock ingalunda en omedelbar följd, att den elektricerade kroppen bör visa andra optiska egenskaper än i det neutrala tillståndet. Ljusets fortplantningshastighet, och således äfven dess våglängd, beror icke uteslutande af etherns täthet utan på förhållandet mellan tätheten och elasticiteten. Om således, då ethermängden ökas eller minskas, elasticiteten växer eller aftager i samma förhållande, så kan i af- seende på ljusets fortplantningshastighet och brytning m. m. icke någon för- ändring deraf uppkomma. Den omständigheten att man vid anställda försök (Pogg. Annal. B. 124 sid. 507) funnit samma optiska egenskaper hos elek- tricerade kroppar, som då de äro i det neutrala tillståndet, motsäger således ingalunda det pästäendet, att de elektriska fenomenen förorsakas af ethern. 542 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871 förlikna med vanliga maschiner, hvilka förvandla en-rörelseform i en annan. De manga försök, som blifvit anställda för utrönande af elektricitetens hastighet i metalltradar, hafva icke lemnat några öfverensstämmande resultat; och detta af lätt begripliga skäl. WHEATSTONE och FARADAY hafva visat, hvilken vigtig rol led- ningstradens laddning härvid spelar. Till följe af denna om- ständighet kan en efterföljande punkt på ledningstraden vid strömmens början icke erhalla någon elektricitet, förr än de föregaende delarne af ledningstraden blifvit mättade. Elektrici- tetens hastighet i en ledningstrad, som med en isolerande be- täckning blifvit nedlagd i hafvet, maste derföre visa sig relativt ringa; emedan tråden pa den ena och hafsvattnet pa den andra sidan om det isolerande lagret bilda beläggningar till en kon- densationsapparat, som kan binda en stor mängd elektricitet. Kondensationsförmagan hos en i luften isolerad trad, är mindre än hos en hafskabel, men i hög grad beroende af yttre förhal- landen sasom luftens fuktighet, upphängningssättet m. m. För- söken gifva ock den minsta hastigheten i ledningstradar, som varit nedsänkta i vatten. Öfver elektricitetens absoluta fortplantnings- hastighet hafva derföre inga bestämda tal kunnat angifvas; alla försöken Öfverensstämma dock deruti, att densamma är utomordentligt stor. En omständighet, hvaruti de anställda för- söken äro ense, är den, att fortplantningshastigheten är obero- ende af strömstyrkan. Försöken häröfver, som blifvit anställda med samma ledningstrad och under för öfrigt lika förhållanden, böra lemna resultat, som äro tillförlitliga. Vi skola derföre antaga och i det följande använda detta resultat såsom af er- farenheten bekräftadt. Da en ström växer i styrka, är det så- ledes icke dess hastighet som ökas, utan mängden af i rörelse försatta molekuler. Vi skola i det följande använda en sats, hvilken, så vidt oss är bekant, förut icke blifvit såsom princip uppställd för naturfenomenens förklaring; men som icke desto mindre synes oss äga en axiomatisk sanning. Denna princip är, att allt EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 543 hvad som försiggår eller sker i den yttre naturen erfordrar en viss tid. Denna tid kan vara så kort som helst, men den är alldrig lika med noll. Tid och rum äro oundgängliga vilkor för naturfenomenens tillvaro. Detta är en apriorisk sanning, som af erfarenheten bekräftats, i samma man som de vetenskapliga methoderna för mätning af tid och rum blifvit fullkomnade. Man trodde ju förr t. ex., att ljuset och elektriciteten fortplantade sig ögonblicklist; men bättre observationsmethoder hafva visat, att detta ingalunda är fallet. Man kan vara fullkomligt säker derpa, att en galvanisk ström icke vid börjandet skulle kunna uppna sin fulla styrka eller vid upphörandet försvinna, utan att dertill en viss tid vore behöflig; äfven om icke extraströmmarne, sasom nu är fallet, fördröjde dessa båda fenomen. Vi måste sasom orimligt förkasta det påståendet, att den inverkan, en materiel kropp utöfvar pa en annan, som är belägen pa afstand derifran, eller repulsionsverkan af en ethermolekul pa en dylik, aflägset belägen, icke skulle fordra en viss tid för att fortplanta sig från den förra till den sednare. Denna tid kan vara så kort som helst, men den finnes alltid till, äfven om den undgar våra observationer. Da en vexelverkan börjar mellan två ma- teriela kroppar eller emellan två ethermolekuler, uppnar icke denna verkan i ett mathematiskt tidsmoment fulla det värde, som är bestämdt af det inbördes afstandet. Verkan måste vexa från noll till detta slutvärde, och dertill åtgår en viss tid. Pa samma sätt kan en verkan icke försvinna eller förändra värde, utan att dertill en viss tid är behöflig. Den anförda satsen: »allt hvad som försiggår eller sker i den yttre naturen erfordrar en viss tid», kan i afseende pa sin vigt och betydelse jemnföras med den sats, som kan sägas ligga till grund för den mekaniska värmetheorien och som uttryckes med orden: »af intet blir intet» (ex nihilo nihil fit). Den nu uppställda satsen bör företrädesvis äga tillämpning inom det elektriska området; emedan till följe af elektricitetens stora fortplantningshastighet hastiga förändrin- gar uppkomma 1 den ömsesidiga inverkan, som ethermolekulerna utöfva på hvarandra. Enligt FIZEAU'S och GOUNELLES be- 544 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. stämningar fortplantar sig elektrieiteten i en koppartrad med en hastighet af 180 meter pa en milliondels sekund. På denna korta tidsdel kunna saledes tvänne ethermolekuler förminska eller förstora sitt inbördes afstand med två ganger denna väg- längd, och deras inverkan på hvarandra förändras i förhållande derefter. Nu är frågan, om denna förändring 1 den ömsesidiga inverkan kan fullbordas med lika stor snabbhet, som förändringen i afstandet försiggår. De elektrodynamiska fenomenen gifva svar på denna fråga. Vi tänka oss tvänne ethermolekuler m och m’ pa afständet m r från hvarandra. Aro båda i hvila, sa är deras ömsesidiga å mm 2 2 h repulsion —.. Närmar eller aflägsnar sig deremot m med en kon- = 2 stant hastighet, så blir förhållandet annorlunda. Om m först befinner Fig. 1. sig i punkten » (se närstående figur /h : å — 1) på afstandet r + Jr fran m’, och NA JAN r derefter under tiden ft närmar sig 73 fe) till m’ med vägstycket Ar, sa skulle den ömsesidiga repulsionen växa fran A till us men sker närmandet med tillräcklig hastighet, sa hinner icke repulsionen att göra denna tillväxt. Repulsionen i punkten y blir då mindre än som svarar mot af- ståndet r. Denna förminskning är under för öfrigt lika förhål- landen en funktion af den konstanta hastigheten h. Man kan ' saledes uttrycka repulsionen i punkten y med = F(h), hvarest /(h) har ett värde som är mindre än I. Om deremot m med samma konstanta hastighet h aflägsnar sig från m’, tillrygga- läggande vägstycket y„—x’ = Ar på tiden At (Fig. 2), så måste Fig. 2, repulsionen, då m framkommer till BE : ml y, vara större än som svarar mot U ET afstandet r, emedan repulsionen icke hinner aftaga med den hastighet, som svarar mot tillta- gandet i afstäand. Man kan således uttrycka repulsionen i detta fall med 2 Abe hvarest F(h) är större än 1. Om hastigheten r? i förra fallet, då afståndet mellan molekulerna förminskas, anses EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 545 vara negativ, sa maste den i sednare fallet blifva positiv. Rö- rande beskaffenheten af funktionerna f(h) och F(h) känner man pa förhand ingen ting mer än att den förra måste vara mindre och den sednare större än 1, samt att de båda närma sig till 1, då Ah förminskas. Men då samma orsaker, som verka fördrö- jande eller paskyndande på repulsionens utveckling vid närman- det, böra hafva samma verkan på dess försvinnande vid aflägs- nandet, så är det sannolikt, att båda dessa funktionsformer äro lika, eller att repulsionens utveckling följer samma lag som dess försvinnande, och att båda kunna uttryckas med samma funk- tion af hastigheten, om man dervid iakttager, att denna sednare i det ena fallet är negativ och i det andra positiv. På detta sätt hafva vi för repulsionen mellan tvänne ethermolekuler i det fall, att de med en konstant hastighet A närma sig hvarandra, uttrycket En (— Ah), och i det fall, att afstandet emellan dem man! tilltager, eh (+ h); hvarest funktionen F är sa beskaffad, att den för h=o blir lika med enheten, samt för negativa värden på A blir mindre och för positiva större än enheten. Dessa uttryck kunna lämpligen skrifvas under formen (1 +9 (— 1) och (1 +9 (+ DE da funktionen qg(h) är sådan, att den blir = o, när h= o, samt har negativt värde, da A är negativ, och positivt, da Ah är positiv. Det ofvanstaende gäller, sa länge den hastighet, hvarmed närmandet eller aflägsnandet sker, är konstant. Vi antaga mu, att m närmar sig till m’ och dervid öfvergar samma vägstycke Ar pa samma tid At som förut, men med aftagande hastighet, så att denna är större, då m befinner sig närmare x (fig. 1) än da den kommit intill y. Ehuru här m genomgår samma väg- stycke på lika tid och således = är lika stor som i förra fallet, sa kan dock repulsionen i punkten y icke mer vara densamma. Molekulen m har rört sig hastigare i närheten af x än närmare y; den har således en längre tid uppehållit sig pa de ställen, der repulsionskraften verkar starkare än der den är svagare. 546 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Följden häraf måste tydligen blifva, att repulsionen i punkten y) blir starkare än om hastigheten varit konstant. Den är således Ar till limes, sa finner man således, att repulsionen är beroende icke 5 Ar 5 icke ensamt beroende af Fr utan äfven af endast af hastigheten utan äfven af hastighetens variation, det vill säga af = pa ett sådant sätt att detta sednare beroende uti ifrågavarande fall ökar repulsionskraftens storlek. Om molekulen m aflägsnar sig från m’, under det att dess hastighet växer, men pa sadant sätt att det bestämda vägstycket Ar tillvyggalägges på den gifna tiden At, så måste, lika som i | nyss föregaende fall, repulsionen blifva större än om hastigheten | vore konstant. Åfven i detta fall kommer molekulen att för- | blifva en längre tid på de ställen, der repulsionskraften är större | än der den är mindre. Man far saledes äfven nu till det uttryck, som representerar repulsionens storlek vid konstant hastighet, addera en term, som är beroende af hastighetens variation. Den elektriska molekulen rörer sig med konstant hastighet i sin bana; förändringar i strömstyrkan hafva derpå, såsom ofvanföre nämndes, icke något inflytande. Om derföre en molekul närmar sig till eller aflägsnar sig från en annan, som befinner sig på den räta linie, i hvilken den förstas rörelse sker, så kan det icke blifva fråga om någon variation i den relativa hastig- heten. Deremot blir förhållandet annorlunda, om den ena mole- kulen befinner sig på sidan om den andras rörelse riktning. Vi tänka oss två molekuler m och m', af hvilka den första är i rörelse i banan ab, och den andra i hvila. Afståndet r emellan molekulerna är då lika med Y x? +p? (se Fig. 3. al N 5 fig. 3), och deras relativa hastighet = 28 Den relativa hastigheten aftager således i =: 2 samma man som m närmar sig till punk- 07 as 2 ten o, hvarest den är noll. Da deremot = afstaändet mellan molekulerna tilltager, sa ökas äfven deras relativa hastighet. Variationerna i den re- lativa hastigheten erhållas, om man differentierar sistnämnda | | Om man nu gar | EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 547 o so dr da? x’ dr? 6 uttryck, da man far — = eller, om man införer De dt? rdt? r3 dt?’ ? cosinus för vinkeln i stället för = och Ah i stället för =, så blir dr RB: de? r saledes proportionel med qvadraten pa molekulens hastighet i (1— cos?s#). Variationen i den relativa hastigheten är banan; den är störst i punkten o (fig. 3) och aftager i samma män som molekulen aflägsnar sig derifran. Genom motsvarande insättningar erhaller man sasom uttryck för den relativa hastig- d heten = = 0s0.N. Om molekulen m rörer sig med konstant hastighet i banan ab (fie. 3), da således hans relativa hastighet i afseende på den i hvila varande molekulen m' är variabel, sa är enligt det före- gående repulsionen mellan bada molekulerna, för ett bestämdt afstand r emellan dem, större än om den relativa hastigheten vore konstant. Detta är fallet antingen m aflägsnar sig ifrån eller närmar sig till punkten o. Man måste säledes till det ut- tryck, som utmärker repulsionen mellan båda molekulerna för ‚det fall, att deras relativa hastighet vore konstant, addera en term, som är en funktion af hastighetens variation. Vi beteckna 2 v denna funktion med ur [I — cos?. 9])- Om funktionen w veta vi på förhand icke mer än, att den måste vara lika med noll, då cos9 = 1, emedan i detta fall molekulen m rörer sig utefter förbindningslinien emellan m och m' och således den relativa hastigheten emellan dem är konstant, samt att funktionens värde alltid är positivt, molekulen m må närma sig till eller aflägsna sig ifrån m’. För öfrigt kan anmärkas, att funktionens värde SN h? kan vara beroende, utom af variationens storlek, — (1 — cos? 9), af afständet r emellan molekulerna, och att således 7 kan ingå under funktionstecknet, jemte det att detsamma ingår i uttrycket för variationens storlek. Det fullständiga uttrycket för repulsionen mellan tvänne ethermolekuler m» och m’, af hvilka den sednare är i hvila och den förra rörer sig med en konstant hastighet A utefter en Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 5. 2 548 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. linie, som gör vinkeln 9 med förbindningslinien- emellan dem, blir saledes: Ne För det fall att m närmar sig till m’ — 1 +9 (— hh. cos 8) + w (= [I — cos? )| (DA och för det fall, att m aflägsnar sig från m’, 1 + q (+ h.cos6) + w (ET — co 9])] (2). r? Hvad som ofvanföre blifvit anfördt skola vi nu först använda på det fall, att tvänne ethermolekuler m och m’ röra sig med kon- stant och lika hastighet åt samma håll i banor, som äro med hvarandra parallela (se fig. 3). - Pa de grunder, som af W. WEBER blifvit anförda !), an- taga vi, att effekten af den vexelverkan, som äger rum mellan: båda ethermolekulerna, oafkortadt meddelar sig och öfvergar: till de banelement, 1 hvilka de röras. Det är endast banornas rörelser, som vid tvänne strömmars inverkan på hvarandra kunna observeras, och de empiriska formler, som på grund af dessa: observationer blifvit uppställda, anga banelemerten. Om man nu vill finna den förändring i afstandet mellan banelementen, som uppstår genom ethermolekulernas inbördes verkan, kan man, utan att derigenom inskränka bevisningens allmängiltighet, be- trakta det ena elementet sasom fast och blott det andra såsom fritt. Vi antaga härvid, att det banelement, hvari m’ rörer sig, är fritt, och att det, som tillhör m, är orörligt. Pa samma sätt, som vid de elektrostatiska fenomenen ägde rum, hafva vi härvid följande fyra omständigheter att taga i betraktande: 1:0 De båda ethermolekulernas direkta inverkan på hvarandra; 2:0 Skillnaden mellan den inverkan pa m’, som utöfvas af hela den omgifvande ethermängden, da m tänkes vara i hvila, och den in- verkan pa samma molekul m', som utöfvas af hela den omgif- vande ethern med undantag af m; 3:0 Inverkan af m pa det rum, som upptages af m’; och 4:0 Inverkan pa samma rum af hela den omgifvande ethermängden med undantag af m. Den !) Abhandlungen über Elektrodynamische Maassbestimmungen, sid. 309. i momentet 2:0 antydda skillnaden är tydligen lika med repul- sionen, tagen med ombytt tecken, mellan molekulen m, betraktad såsom stillastående, och molekulen m’; och den inverkan, som afses i momentet 4:o, är densamma som repulsionen, tagen med ombytt tecken, mellan molekulen 2, betraktad såsom stillastå- ende, och det ifrågavarande rummet. Om man adderar de in- verkningar pa m’, som afses i de båda första momenten, och derifran subtraherar den motsvarande summan i de båda sed- EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 549 mare, sa erhälles i enlighet med den Archimediska principen den sökta inverkan pa m’ eller pa det banelement, hvari m' rörer sig. | För att tydligare inse riktigheten af ifragavarande förfa- rande, kan man tänka sig saken på följande sätt: Frågan är Mi. 2 o här att finna den rörelse, som uppstår hos molekulen m’, eller rättare hos det banelement, hvari m' befinner sig, till följe deraf att molekulen m blifvit försatt i rörelse. Men den sökta rö- relsen hos molekulens »n’ banelement bestämmes tydligen af den förändring i repulsion mellan m' och m, som uppkommer deraf, att den sednare blifvit försatt i rörelse. Man far saledes ut- trycket för den sökta rörelsen, om man ifrån repulsionen mellan molekulerna m’ och m, da den sednare anses vara i rörelse, subtraherar repulsionen mellan samma molekuler, da man be- traktar molekulen m såsom hvilande. Den på detta sätt er- hållna resten är i sjelfva verket ingenting annat än hvad som afses i de ofvanföre omnämnda två första momenten. Pa ett analogt sätt erhåller man de repulsionsverkningar, hvarpa de tva sista momenten hafva afseende. Det är nu lätt att finna det algebraiska uttrycket för de båda strömelementens inverkan på hvarandra. Antaga vi, att de båda molekulerna m och m’ röra sig i de parallela banorna åt samma håll, t. ex. mot b och b', så maste afståndet emellan dem förblifva oförändradt, emedan de röra sig med samma hastighet. Deras direkta in- verkan på hvarandra, måste derföre vara densamma, som om de båda vore i hvila. Man har således för den verkan, som afses 1 momentet 1:0, 550 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Emedan m’ aflägsnar sig fran m, om den sednare betraktas LÄ såsom stillastående, så hat man för momentet 2.0 mm! h? + 1 + gp(+h.coss) + w (ET — cos?e]]| För momentet 3:0 far man, emedan m närmar sig till det rum, som intages af m’ [1 + q (—h. cos 6) + vw? [1 — cos?) | r? Slutligen erhålles för momentet 4:0 mm! r? ; Om nu summan af de två sednare subtraheras från summan af de två förra, så erhålles slutligen mm S h? +", | P(+.coso) +96 h.cos6) +2" [1 — eos24]]| Be: Detta är det theoretiska uttrycket för tvänne strömelements inverkan pa hvarandra, da de röra sig i parallela banor at samma hall. Om man i formeln (3) gör cos# lika med noll, det vill säga, om förbindningslinien mellan de bada strömelementen är vinkelrät mot ledningsbanorna, sa blir, såsom ofvanföre vi- sades, funktions q& värde lika med noll. Man har således för a Bes =. 2v(5) ni (4). Men värdet af funktionen w är enligt det ofvanstaende all- tid positiv. Häraf följer, att strömelementen i detta läge attrahera hvarandra, hvilket äfven af erfarenheten bekräftas. För att nu bestämma funktionsformerna q och w maste vi jemnföra det theoretiska resultatet med erfarenheten. Såsom allmänt bekant är, har AMPERE pa experimentel väg bestämt den vexelverkan, som tvänne strömelement utöfva på hvarandra, och W. WEBER har genom ytterst noggranna försök bevisat riktigheten af AMPERES resultat. För det fall att banelementen äro parallela, » deras afstand och 9 vinkeln, som ett af banelementen gör med förbindningslinien emellan dem, blir AMPERES formel a = (Ol: 1000) Walls (ea (5); | | ; | } | | | i | EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 551 hvarest © och :' betyda de båda strömstyrkorna samt ds ds' de båda banelementen. Sa länge detta uttryck är positivt, äger attraktion rum emellan banelementen utefter deras förbind- ningslinie. Om båda strömmarne gå i samma riktning och så- ledes hafva samma tecken, attrahera elementen hvarandra, så länge 3 cos? 9 < 1. Ga de deremot at motsatt håll, så äger till denna gräns repulsion rum. Om nu « ock u' betyda elektricitets- mängderna på enhetens längd i de båda banorna, så är uh = och uwh=71, om Ah är strömmens hastighet. Men uds och u'ds' motsvara hvad som i den theoretiska formeln kallats m och m’. Den Ampereska formeln kan således skrifvas under formen mm‘ h? el eos SENAT (6). Om häri cos# sättes lika med noll, sa far man genom jemn- förelse med formeln (4) 2 u (5) — h?; hvaraf, om A?(1 — cos? 9) insättes i stället för h?, 2 2w I= [1 — cos? 2) — A) as Om man i formeln (3) sätter cos#—=1, så blir enligt det föregående värdet pa funktionen w lika med noll. De båda strömelementen komma i detta fall att ligga i en och samma räta linie, hvarigenom deras relativa hastighet blir konstant och lika med noll. Formeln (3) blir derigenom 3 =7 Iy(+h)+9C-h)]) ..-..... (8). Om pa samma sätt cos# sättes = 1 i den empiriska formeln (6), sa erhalles genom jemnförelse med formeln (8). p(+h) +Yy(—h)= —1}h?; hvaraf, om h.cos# insättes i stället för A, p(+h.e0s6) + @(--h.cose) = — 1h2.cos24...(9). Om nu de funna värdena pa funktionen w och pa summan (+ h.cos6) +p(— h.cos4) insättes i den theoretiska for- meln (3), sa erhalles mm! h? = (1 —3cos?6), hvilken formel är identiskt lika med den, som direkt erhållits ur observationerna. 552 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Den ofvanstaende formeln (9) bestämmer summan af de båda funktionerna qY. Denna summa är alltid negativ. . Deraf! kan man naturligtvis icke omedelbart sluta till utseendet af! funktionen sjelf, emedan vid additionen någon term kunde hafva försvunnit. Af det föregående är det bekant, att g(— h) alltid måste vara negativ, men deremot p( + h) alltid positiv. Detta är ej möjligt pa annat sätt än att funktionen 9, utom den term, hvari den relativa hastigheten +h.cos# ingar till andra digni- teten, äfven innehåller en, hvari densamma ingar med udda dignitet, samt att värdet på denna sednare term är större än på den förra. Vi antaga nu, att denna udda dignitet är den första, hvilket antagande, sasom det visar sig då fraga blir om tvänne parallela strömmar af motsatt riktning, är det enda riktiga. På detta sätt erhålla vi: p (— h.cos6) = — ah. cos — 41h? cos? 0, och .-(10)8 q (+ h.cose) = + ah.cos#— 1 h? cos? 4 | hvarest a är en faktor, som är oberoende af den relativa hastig- heten, men kan vara beroende af afstaändet r. Man har således erhållit samma resultat som om man tänkt sig funktionen q ut- vecklad i serie efter stigande digniteter af den relativa hastig- heten, och af denna serie bibehallit blott de tva första termerna. Vi öfverga nu tilk det fall, att molekulerna m och m’ röra. sig 2 motsatt riktning i banor, som med hvarandra äro parallela. Vi antaga härvid att molekulen m' rörer sig mot punkten a', under det att » gar mot punkten b (se fig. 3). Det är tydligt, att den relativa hastigheten mellan m och m’ i detta fall måste blifva jemnt dubbelt så stor, som om den ena molekulen vore i hvila och den andra rörde sig med samma hastighet h som förut. Man har således att skrifva 2% i stället för h och detta gäller äfven för hastighetens variation. Förhållandet är alldeles detsamma antingen molekulerna närma sig intill eller aflägsna sig ifrån hvarandra. Med begagnandet af formlerna (1), (7) och. (10), får man således för den verkan, som afses i momentet 1:o, eller för den direkta inverkan mellan de två i rörelse va- rande molekulerna: EDLUND, FÖRSÖK ATT FÖRKLARA DE ELEKTR. FENOMENEN. 553 "7 [1 — 2ah cos 0 — 4. 4h? cos?4 + 4.4h2 (1 — cos? 6)]. För den verkan, som afses 1 momentet 2:0, eller repulsionen, tagen med ombytt tecken, mellan molekulerna m’ och m, af hvilka den första betraktas såsom varande i rörelse och den sednare såsom stillastående, erhålles: I ö = [1 — ah cos 9 —1h? cos? 9 + Ih? (1 — cos? 6). För den verkan, som angifves af momentet 3:0, far man: — = [1 — ah cos 9 — +? cos? 9 + 4h? (1 — cos? 0)]; och slutligen för momentet 4:0 mm! + KS I +72 Om nu summan af de tva sednare momenten subtraheras ifran summan af de tva första, sa erhaller man sasom uttryck för tva strömelements inverkan pa hvarandra, da de röra sig i motsatt riktning i parallela banor: ae Me 3760524], scenes 2. (ID); hvilket fullkomligt öfverensstämmer med AMPERES empiriska formel. I det ofvanstaende har blifvit förutsatt, att hastigheten Ah är i båda strömbanorna densamma. Det kan dock lätt ådaga- läggas, att bevisningssättet gäller äfven för det fall, att hastig- heten i den ena banan är större än i den andra. Vi antaga, att hastigheten i banan a'b' (se fig. 3) är h’ och i ab lika med h, att 0-m 2 = Mab. VII fie. 2. Brasilia (F. SAHLBERG). Mus. SAHLB. Corpus oblongum, rufo-testaceum, subtiliter et parce flavo-pube- scens. Caput nigrum, nitidulum, apice testaceo, pone oculos in collum latum, rufo-testaceum, nitidum, leve et convexiusculum con- strietum. Antenna ferruginee, parum pubescentes, articulo secundo primo fere triplo longiore, ultimis subaequilongis, tertio secundo paullo breviore. Rostrum rufo-testaceum. Pronotum capiti equilongum, rufo-testaceum, angulis postieis nigris, lateribus paullo pone annulum collarem fortiter rotumdato-ampliatum, deinde leviter sinuatum, basi lonsitudine media fere duplo latius, disco pune medium transversim late impressum, postice subtilissime punctulatum. Scutellum ferru- sineum, apice depressum, fuscescens. Flemelytra rufo-testacea, fusco- variegata, pilis flavis brevibus depressis aliisque parum longioribus fuscis subtiliter pilosa. Abdomen subtiliter pubescens, apice pilis nonnullis instructum. Pedes rufo-testacei, femoribus anticis elongatis. Genus Solenenotus Rrur. (owAnv, suleus; v0:0g, notum.) Corpus ovatum, subglabrum. Caput inter oculos prominulos sat latum, inter antennas constrietum, modice productum, pone oculos collo mageno, lato, valde convexo, nitido et laevi instructum. An- tenn® breviter pilosuls, articulo primo apicem capitis fere attingente, secundo apicem versus incrassato. Rostrum coxas anticas paullo su- perans, articulo primo oculos attingente. Pronotum apicem versus leviter angustatum, basi parum sinuatum, apice truncatum, lateribus subtiliter marginatum, mox pone apicem rotundato-angulatum, disco deplanatum, ad angulos anticos deflexum,- medio sulco longitudinali distinetissimo notatum, postice transversim strigulosum. Hemelytra Slabriuscula. Membrana venis nullis conspicuis. Abdomen lateribus apicem versus setis 6 longissimis instructum. Femora antica reliquis erassiora. 560 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. S. suleifer STÅL. Nigricans, nitidus, tibiis tarsisque testaceis; hemelytris fuseis, opacis, clavo marginibus interioribus, embolio toto cuneoque extus obscurioribus; membrana fusca. &%. Long. 3 m.m. — Tab. VII. fig. 3. Anthocoris? sulcifer STÅL, Rio Janeiro-traktens Hemipterfauna p. 43, 4 (1860). Brasilia, Rio Janeiro (F. SAHLBERG). Hus. Holm. Genus Piezostethus FIEB. (Eur. Hem., p. 38, 41.) P. sordidus REUT. Niger, nitidus, antennis concoloribus, rostro femoribusque piceis, his basi, tibiis tarsisque ferrugineis; hemelytris sordide albidis, com- missura late cuneoque nigro-piceis; membrana sordida, femoribus antieis crassis. Long. 22 m.m. Var. a: Corio albido, clavo, embolio cuneoque pallide ferrugi- neis, commissura cuneoque medio nigris. Var. b: Ut var. a, sed embolio cuneoque fere totis nigris. Var. ec: Hemelytris nigro-piceis, tantum medio clavi et corü sordide albidis. Texas (BELFRAGE). Mus. Holm.; Brasilia (F. SAHLBERG). Mus. SAHLB. P. galactino FIEB. magnitudine staturague simillimus, com- missura hemelytrorum cuneoque late nigris et membrana sordida distinguendus. Corpus nigrum, nitidum, sub-leve. Caput inter an- tennas brevius productum. Antennz® pilos&®, piceo-nigre, articulo primo apicem capitis attingente, secundo apicem versus incrassato, primo duplo longiore, ultimis filiformibus et religuis multo tenuiori- bus, longitudine zqualibus.. Rostrum coxas intermedias attingens, articulo primo medium oculi fere superante. Pronotum nigrum, niti- dum, apicem versus modice angustatum, basi parum sinuatum, apice subtruncatum, disco medio late et profunde impressum, antice leve, postice transversim rugulosum. Scutellum nigrum, nitidum, antice leve, postice depressum, transversim rugulosum. Hemelytra sordide albida, subtilissime flavo-pubescentia, commissura cuneoque plus minusve late nigris, spe etiam embolio nigro-piceo, Membrana sordida, fuscescens. Pedes ferruginei, femoribus basi excepta piceis, anticis sat incrassatis. P. binotatus REUT. Niger, nitidus, antennis concoloribus, rostro pedibusque ferru- gineis, femoribus basi excepta dilute piceis; hemelytris sordide albido- testaceis, commissura, apice clavi late, embolio euneoque totis nigris, clavo paullo Ban medium puncto purpureo notato; membrana az scente. Long. 23 m.m. REUTER, ACANTHIIDZ AMERICANA. 561 Carolina meridionalis (BELFRAGE). Mus. Holm. Praecedenti statura corporis strueturaque antennarum, rostri, pedum etc. simillimus, clavi pietura insigni distinctus. Genus Scoloposcelis FıEB. (Wien. Ent. Monatschr. VII, N:o 2,) S. Havicornis REUT. Nigro-piceus, antennis, rostro apicem versus, tibiis, tarsis basi- que abdominis testaceis; hemelytris albidis, clavo marginibus interi- oribus, embolio cuneoque piceis; membrana alba; pronoto basi late et profunde emarginato, angulis posticis obtusiusculis; femoribus anticis et posticis valde dilatato-incrassatis.. Long. 3% m.m. Texas (BELFRAGE). Mus. Holm. Sc. obscurello ZETT. statura et ‚Sc. pulchello ZETT. colore simil- limus, antennis testaceis mox distinguendus. Angustus, elongatus, nigro-piceus, nitidus. Caput inter antennas longius productum, pone oculos in collum latum constrietum, latitudini equilongum. Antenna ferruginezxe, pilosule, articulo primo apicem capitis attingente, se- eundo apicem versus incrassato, primo duplo longiore, duobus ultimis tenuioribus, longitudine aqualibus. Rostrum piceum, dimidio apicali testaceum, medium mesosterni attingens, articulo primo oculos attin- gente. Pronotum nigrum, nitidum, lateribus apicem versus sat angu- statum et subtiliter marginatum, basi late et profunde emarginatum, apice truncatum, disco inaequale, deplanatum, postice subtilissime rugulosum, medio canalicula tenui longitudinali, utringue abrupta, notatum. Scutellum nigrum, nitidum, postice depressum. Hemelytra albida, nitida, subglabra, clavo marginibus interioribus, embolio cu- neoque piceis. Membrana alba, 4-venosa. Abdomen nigro-piceum, basi late ferrugineum, apice pilis pluribus instruetum. Pedes testa- cei, femoribus piceis, anticis et postieis valde dilatato-incrassatis, ‚ antieis subtus crenulatis. Genus Porenotus Reur. (zogos, callus; v@rog, notum.) Corpus ovatum, pubescens, supra parce pilosum. Caput inter antennas modice productum, pone oculos in collum breve constri- | ctum. Antenna pilosse, articulo primo apicem capitis attingente, i secundo apicem versus incrassato, ultimis reliquis multo tenuioribus. Rostrum coxas anticas attingens, articulo primo insertionem antenna- rum attingente. Pronotum trapeziforme, apicem versus valde angu- statum, basi profunde et minus late emarginatum, angulis posticis acutiusculis, apice truncatum, annulo collari distinetissimo instruetum, ‚ disco medio profunde transversim impressum, antice callo magno, kevi instructum, postice utrinque subcallosum. Hemelytra pilis 562 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sparsis instructa, embolio apicem versus lato, margine exteriore re- flexo. Membrana vena obsoletissima. Coxx& sat approximate. . P. discifer STAL. Nigro-pieeus, nitidus, supra parce flavo-pilosus, capite, pronoto antice scutellogue dilutioribus; antennis, rostro pedibusque flavo- testaceis; antennarum artieulis duobus ultimis longitudine zequalibus; pronoto lateribus leviter rotundato et sinuato; hemelytris nigro-fuseis, opaeis, pilis longioribus flavis depressis parce pilosis, margine late- rali, basi corii emboliique et fascia corii apicali flavo-testaceis; mar- gine embolii laterali subrecto; membrana nigro-fusca. Long. 21—24 m.m. — Tab. VII. fig. 4. Xylocoris discifer STAL, 1. e., p. 44, 1. Brasilia, Rio Janeiro (F. SAHLBERG). Mus. Holm. et SAHLB. P. constrietus STÅL. Pallide testaceo-flavescens, capite pronotoque pilis longis parce instructis; oculis nigris; pronoto lateribus leviter sinuato; hemelytris subtiliter flavo-pubescentibus, pilis dilute fuscescentibus erectis, Pr&- sertim in clavo positis, instructis, hoc punctis sat magnis seriatim notato; corio cumeoque levibus; margine interiore anguste fusce- scente; membrana pallida. Long. 23 m.m. Xylocoris constrictus STÅL, 1. e. p. 44, Ro Brasilia, Rio Janeiro (F. SAHLBERG). Mus. Holm. Unicum specimen in nave, e Batavia veniente, Prof. MÄKLIN Helsingforsiee cepit. Mus. Helsingf. Genus Lasiochilus Reur. (Aaoıog, pilosus; yetkos, margo.) Corpus oblongum, pubescens, supra longe pilosum. Caput inter antennas minus longe produetum, pone oculos in collum latum et minus breve constrietum. Antenn® longe pilos®, articulo primo apicem capitis superante, secundo apicem versus incrassato, ultimis flliformibus, reliquis multo tenuioribus. Rostrum coxas intermedias attingens, articulo primo insertionem antennarum attingente. Prono- tum apicem versus sat angustatum, apice levissime emarginatum, annulo collari brevissimo instructum, basi late emarginatum, lateri- bus pilis brevibus ciliatis. Hemelytra longitudine abdominis, longius pilosa, cuneo subglabro, embolio lato, margine exteriore pilis longis eiliato. Membrana subcoriacea. Pedes antici intermediis longiores, femoribus elongatis; cox® approximatze. L. pallidulus REUT. Totus pallide flavescens, pallide pubescens et pilosus, membrana concolore; antennarum artieulo primo, oculis ocellisque nigricantibus. Long. 22 m.m. — Tab. VIL fig. 5. Carolina meridionalis (BELFRAGE). Mus. Holm. REUTER, ACANTHIIDAR AMERICANA. 563 Corpus totum pallidum, flavescens, pallide pubescens et pilosum. Caput varce pilosum, latitudine paullo longius, oculis ocellisque nigrieantibus. Antennse pallide flavescentes, longe pilos&®. articulo primo nigricante, apicem capitis superante, secundo primo plus quam duplo longiore, tertio secundo longitudine zequali et quarto paullo longiore. Pronotum capiti subaquilongum, basi longitudine media duplo latius, lateribus leviter sinuatis, disco pilis longis instructum. Scutellum postice parum depressum, punetulatum. Hemelytra lateri- bus mox pone medium leviter ampliato-rotundata, pallide flava, longe pallido-pilosa, clavo obsoletius punetulato, embolio euneoque glabris et lsevibus. Membrana coriacea, pallide flava. Pedes pallide flave- scentes, longius pallido-pilosi. Genus Dilasia Reur. (dig, bis; Acoıog, pilosus.) . Corpus oblongum, pubescens. Caput inter antennas modice productum, pone oculos in collum latum et breve constrietum. An- tenna longe pilosx#, articulo primo apicem capitis attingente, secundo ‚apicem versus incrassato, ultimis filiformibus, reliquis multo tenuio- rıbus. Rostrum coxas intermedias attingens, articulo primo oculos attingente. Pronotum trapeziforme, basi .levissime sinuatum, apice truncatum, annulo colları lato et brevissimo instructum, lateribus pilis brevibus eiliatum, disco pone medium late impressum, antice leve, convexiusculum, postice transversim rugulosum. Hemelytra abdomine paullo breviora et angustiora, lateribus pilis brevioribus eiliata, supra pilis depressis aliisque erectis instructa; embolio an- gusto. Membrana venis tribus instructa. Abdomen lateribus apicem versus pilosum. Pedes longius pilosi, coxis approximatis, femoribus anticis paullo. inerassatis. D. fuscula Reur. Fusco-testacea, pallide pubescens, supra parce fusco-pilosa, an- tennis, rostro pedibusque flavo-testaceis; capite pronotoque fusco- piceis, “nitidis, parce fusco-pilosis; scutello apice depresso hemelytris- que fuseis, opacis, his pilis flavo-micantibus depressis aliisque fuscis erectis pilosis; membrana pallide fuscescente. Long. 23 m.m. — Tab. VII. fig. 6. Texas, Oarolina meridionalis (BELFRAGE). Mus. Holm. Corpus oblongum, fusco-testaceum, tenuiter pubescens, supra parce fusco-pilosum. Caput latitudini subzequilongum, piceum, niti- dum, pilis fuscis nonnullis instructum. Antenn& flavo-testacex, longe pallido-pilos®, articulo secundo primo haud duplo longiore, ultimis longitudine »qualibus, tertio secundo paullo breviore. Rostrum flavo- testaceum. Pronotum piceum, nitidum, capiti subaequilongum, basi quam apice plus duplo latius, lateribus levissime sinuatum, pilis flavescentibus brevibus retrorsum vergentibus dense ciliatum aliisque nonnullis longis fuscis antrorsum vergentibus instructum, disco parce Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 5. 3 564 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. fusco-pilosum. Seutellum piceum, nitidum, apice depressum, fuscum, opacum. Hemelytra fusca, opaca, lateribus rectis pilibus brevibus flavicantibus dense ciliata, supra pilis depressis flavescentibus aliisque erectis fuseis pilosa. Membrana dilute fuscescens. Abdomen fusco- testaceum, lateribus apicem versus longe pilosum. Pedes flavo-testacei, longius remote pallido-pilosi. Genus Dasypterus Reur. (daovg, hirtus; zzr&ovs, ala.) Corpus breve, ovatum, pubescens. Caput inter antennas modice vel breviter produetum, postice collo lato, lavi instructum, latitu- dini subzequilongum. Antennze piloss, articulo primo apicem ca- pitis attingente, secundo apicem versus incrassato, duobus ultimis fiiformibus, tenuibus, quarto tertio longiore. Rostrum coxas anticas paullo superans, articulo primo insertionem antennarum attingente. Pronotum basi profunde et minus late emarginatum, apice sub- truncatum, annulo brevissimo parum distincto instructum, lateribus apicem versus sensim rotundatum, sat angustatum, disco punetula- tum, medio transversim impressum, antice callosum. Scutellum medio late impressum. Hemelytra abdomine paullo longiora, punctulata, dense, fortiter pubescentia, embolio apicem versus lato, margine exteriore crassiusculo.. Pedes simplices. D. limbatellus STÅL. Nigro-piceus, antennis, pedibus, apice capitis, angulis pronoti posticis, marginibus hemelytrorum lateralibus, stria transversali ad apiceem corii membranaque flavo-testaceis; pronoto capite parum longiore, basi quam apice fere quadruplo latiore; hemelytris dense, fortiter pallide-pubescentibus. Long. 2—24 m.m. — Tab. VII. fig. 7. Xylocoris limbatellus "STÅL, 1. c., p. 44, 2. Brasilia, Rio Janeiro (F. SAHLBERG). Mus. Holm. D. assimilis REUT. Flavo-testaceus, supra fortiter flavo-pubescens, oculis nigris, hemelytris piceis, dense fortiter flavo-pubescentibus, basi margineque laterali flavo-testaceis; membrana fuscescente. Long. 13—2 m.m. Texas, Carolina meridionalis (BELFRAGE). Mus. Holm. Pracedenti similis, sed minor, aliter coloratus, capite pone oculos brevius constrieto, pronoto basi minus profunde emarginato. Genus Triphleps Fız». (Eur. Hem., p. 39, 42.) T. lepidus STÅL. Niger, nitidus, antennis, articulo primo excepto, geniculis, tibiis, tarsis hemelytrisque albido-testaceis, his clavo basi, corio apice cuneo- REUTER, ACANTHIID& AMERICANA. 565 que toto nigro-fuscis; pronoto basi leviter emarginato, longitudine media plus quam duplo latiore, apice truncato, longitudine media parum angustiore, lateribus a basi ultra medium recto, deinde levis- sime rotundato, marginato, disco fortius punctulato, medio impresso, paullo pone angulos anticos carinula transversali elevata instructo; membrana tota albido-hyalina. Long. 14 m.m. Anthocoris lepidus STÅL, 1. c., p. 43, 3. Var. b: Hemelytris tantum cuneo piceo. Brasilia, Rio Janeiro (F. SAHLBERG); Buenos Ayres, Mus. Holm. T. rugieollis Reut. Niger, nitidus, antennis, articulo primo excepto, apice femorum anticorum, tibiis anterioribus, tarsis omnibus hemelytrisque albido- testaceis, his clavo-margine interiore anguste, embolio apice cuneoque toto nigro-fuseis, membrana tota hyalina; pronoto basi leviter sinuato et longitudine media duplo latiore, apice truncato, longitudine media angustiore, lateribus subrecto, subtiliter marginato, disco antice la- viusculo, subcalloso, postice fortiter ruguloso et profunde punctato, ad angulos anticos carinula transversali elevata instructo; scutello postice depresso et ruguloso. Long. 13 m.m. ? Reduvius insidiosus SAY. Texas (BELFRAGE). Mus. Holm. Praecedenti simillimus; pronoto postice fortiter ruguloso, pro- fundius punctato, lateribus subrecto distinctus. T. latulus REUT. Piceo-niger, nitidus, antennis, articulo primo excepto, geniculis antieis, tibiis anterioribus, tarsis omnibus hemelytrisque pallide te- staceis, his clavo basi, corio emboliogue apice et cuneo toto nigro- piceis; membrana tota albido-hyalina; pronoto basi leviter sinuato et longitudine media plus duplo, quam apice triplo latiore, hoc trun- eato, lateribus apicem versus sensim fortius rotundatis, disco medio leviter impresso, antice callo parum elevato, postice minus fortiter punctulato et ruguloso, ad angulos anticos carinula elevata, foveolam parvam posticam‘ terminante; scutello dense et subtiliter punctulato et ruguloso. Long. 24 m.m. New Jersey, Carolina meridionalis (BELFRAGE). Mus. Holm. Praecedentibus major et latior; pronoto lateribus zequaliter ro- tundato discoque subtilius punctulato distinctus. Genus Zopherocoris REur. (Eogpeoog, obscurus; #0g19, eimex.) Corpus oblongum, subparallelum, dense subtiliter sericeo-pube- scens. Caput latitudine paullo longius, inter antennas modice productum, pone oculos in collum lave, convexiusculum, antice linea impressa terminatum, constrietum. Antenna crass&, subtiliter 566 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. pilose, artieulo primo apicem capitis vix attingente, secundo apicem versus inerassato, duobus ultimis fusiformibus. Rostrum crassiuseulum, coxas anticas attingens, articulo primo insertionem antennarum attin- gente et articulo tertio paullo breviore.. Pronotum antice in annu- lum collarem distincetissimum constrietum, lateribus pone hune retror- sum fortiter rotundato-ampliatum, deinde subreetum, basi levissime sinuatum, longitudine media vix latius, disco medio transversim le- viter impressum, postice subtiliter ruguloso-punctatum. Hemelytra abdomine parum longiora, embolio angusto, margine exteriore recto, valde incrassato, cuneo margine exteriore apicem versus leviter ro- tundato. Membrana venis destituta. Abdomen lateribus apicem versus pilis instructum. Pedes validi, femoribus antieis subtus me- dio dente armatıs. Z. armatus STÅL. Obscure ferrugineus, sericeo-pubescens, subnitidus, subtus adhue obseurior; antennis pedibusque dilutioribus; hemelytris fusco-brunneis, opacis, parce sericeis; membrana fusca, ad apicem cunei linea alba notata; antennis articulo seeundo primo duplo longiore, quarto tertio dimidio longiore. Long. 34 m.m. — Tab. VII. fie. 8. Anthocoris armatus STÅL, 1. e., p. 43, 2. Rio Janeiro (F. SAHLBERG). Mus. Holm. Genus Maerotrachelia Reur (uaxg0c, longus; zo@ynAog, collum.): Corpus oblongum, convexiusculum, subtilissime et parce pube- scens. Caput inter antennas longe cylindrico-productum, pone oculos in collum longum constrietum, oculis minutis. Antenna brevissime pubescentes et brevius pilose, valide, articulo primo apicem capitis vix attingente, secundo apicem versus valde incrassato, duobus ultimis For longitudine sequalibus. Rostrum brovilet pilosum, coxas anticas attingens, articulo primo insertionem antennarum vix attin- gente, secundo tertio fere duplo longiore. Pronotum apice in annu- lum collarem angustum, transversim strigulosum productum, lateribus pone hunc retrorsum subito valde ampliatum, admodum sinuatum, angulis anticis rotundatum, basi late et profunde sinuatum et quam apice quadruplo latius, disco medio fortiter impressum, antice callo magno, valde elevato laevi instructum, postice transversim rugulosum. Seutellum apice depressum. Hemelytra abdomine paullo longiora et angustiora, embolio angusto, longitudinaliter subsuleato. Mem- brana magna, elongata, apice anguste rotundata, venis tribus in- structa, secunda bicurvata. Abdomen apice pilis instruetum, ventre convexo. Pedes robusti, pubescentes. M. nigro-nitens STÅL. Nigra, nitida, antennarum artieulo tertio basi testaceo-albido; rostro tarsisgue piceo-ferrugineis; hemelytris margine scutellari venis- REUTER, ACANTHIID® AMERICANA. 567 que aureo-sericeis, corio intus aterrimo, opaco; membrana obscure fusca, opaca, apice excepto late albo-marginata, venis duabus inte- rioribus micantibus, prima obsoleta; antennis articulis duobus ultimis simul sumtis secundo paullo longioribus. &. Long. 32 m.m. — ab. VII. Hig: Anthocoris nigro-nitens STÅL, 1. c., p. 43, 1. Brasilia, Rio Janeiro (F. SAHLBERG). Mus. Holm. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från R. Geographical Society i London. Proceedings, Vol. 14:5; 15:1. Från Philosophical Society i Adelaide. Annual report of the South Australian Institute, 1860/61— 1868/69. » » and transactions of the Adelaide Philosophical Society 1866/67 —1869/70. HANSON, R. D. Law in nature. Adelaide 1864. 8:0. Catalogue of the library. Adelaide 1669. 8:o. Från Societe Philomatique i Paris. Bulletin, T. 7: 1-3. Frän Senckenbergische Gesellschaft i Frankfurt a. M. Abhandlungen, Bd 7: 3—4. Bericht, 1869— 70. Frän Naturforscher-Verein i Riga. Arbeiten, Neue Folge, H. 3. Frän Astronomische Gesellschaft i Leipzig. Publication, 10. Vierteljahrsschrift, Jahrg. 6: 1. Från Museum Francisco-Carolinum i Linz. Bericht, 29. Från Museum Carolino-Augusteum i Salzburg. Jahresbericht, 1870. 568 Frän K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Jahrbuch, 20: 3—4. Verhandlungen, 1870: 10-13. Frän Geographische Gesellschaft i Wien. Mittheilungen. Neue Folge, 3. Frän Författarne. BONSDORFF, E. J. Undersökning om äkerjordens drainering .. . i Finland är rationel. Hfors 1871. 8:o. Fries, TH. M. Lichenographia Scandinavica, P. 1. Ups. 1871. 8:0. Pavzsı, P. Nota su’ di un vitello mostruoso. Napoli 1870. 8:0. — o— & CANESTRINI, G. Catalogo degli Araneidi Italiani. Bologna 1870. 8:0. STRANSKY, M. Grundsüge zur Analyse der Molekularbewegung, 1—2. Brunn 1867—71. 8:0. WINKLER, C. T. Memoire sur le Coelacanthus Harlemensis. Harlem 18,0.4.:8:0: Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska afdelningen. Af Hr Lector P. Olsson. En Tetrao uragallus, fem., var. isabellina från Jemtland. Af Hr Grosshandlaren A. Fredholm. En Lepus variabilis, var. isabellina från Stockholmstrakten. Af Hr Häradshöfding O. Lemchen. En Lepus variabilis, var. nigra, frän Staby. Af Hr General C. Loven. En svit koraller frän Nordsjön. Af Hr Kandidat G. O0. Sars i Christiania. En rikhaltig samling af sällsynta hafsdjur frän Norges kuster. Af Studeranden P. Öberg. En samling hafsdjur från Norges södra kust. (Forts. å sid. 584.) 569 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 5. Stockholm. Bidrag till kännedomen om Sveriges erratiska bild- ningar, samlade ä geologiska kartbladet »Örebro». Af OTTo GUMALIUS. Tafl. VITI—XI. [Meddeladt den 10 Maj 1871.] Da jag under sommaren 1870 hade arbeten att verkställa för »Sveriges geologiska undersökning» i trakten norr och nord- vest om vestra delen af sjön Hjelmaren inom en del af Örebro, Glanshammars och Fellingsbro härader, eller den trakt, som innefattas a geologiska kartbladet »Örebro», hvarvid jag till medhjelpare hade herrar filosofie doktorer L. PALMGREN och K. A. FREDHOLM, utfördes dels af mig dels af nyssnämnda herrar jemte andra undersökningar äfven atskilliga räkningar och artbestämningar af flyttblock och sten dels fritt liggande på jordytan dels såsom en beståndsdel i kross- och rullstens- gruset. Sedan dessa sålunda erhållna materialier under den förflutna vintern blifvit granskade, beräknade och sammanstälda med hvarandra samt ritningar dertill upgjorda i sammanhang med bergartskartan öfver bladet, visade sig sannolikt, att man på denna väg bör kunna komma till klarhet om åtskilliga för- hållanden, hvilkas utredning är af stor vigt för jordklotets senaste utvecklingshistoria. Dessa äro förut delvis utredda af andra, såsom FORCHHAMMER (Ueber Geschiebebildungen und Diluvial-Schrammen in Dänemark und einen Theile von Schwe- den. Pogg. Ann. 1843), v. Post (Om sandåsen vid Köping 1855; om krosstensbäddar i Skedvi socken 1856, samt om glacial- lager vid Strökärr i Södermanland 1862; alla i K. Vet. Aka- demiens handlingar och öfversigt), A. ERDMANN (Bidrag till kännedomen om Sveriges Qvartära Bildningar 1864), v. HEL- 570 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. MERSEN (Studien über die Wanderblöcke und die Diluvialgebilde Russlands i Mémoires de l’academie imperiale des sciences de St. Petersbourg VII:e serie T. XIV N:o 7 1868) m. fl. De äro, som sades, redan delvis utredda, men likväl icke fullstän- digt, och jag kan ingalunda i allo instämma med förutnämnde herrar, helst som deras uttalade asigter i nagra ganska väsent- liga delar äro mot hvarandra stridande; men de här ifraga- varande undersökningarne äro alltför litet omfattande, för att det skulle kunna komma ifraga att pa grund af dem söka veder- lägga det ena eller andra uttalandet. Jag vill i det efterföljande endast anföra de erhållna fakta, för hvilkas förtydligande några taflor äro bifogade och uttrycka den förhoppningen, att ge- nom fortsatta och förbättrade undersökningar i denna väg materialierna ma blifva ailt mera ökade och bereda klarhet i mången nu dunkel sak. | Först vill jag då nämna nagot om bergartsgrunden inom den ifrågavarande trakten. Här finnas i fast klyft följande bergarter: granit, eurit, kornig kalksten, gneis, diorit och kam- brisk sandsten. e Granit förekommer i manga arter, bland hvilka isynnerhet en är lätt igenkänlig.. Den är röd och grofkornig, ofta med ända till tumsstora ortoklaskristaller, hvarjemte den innehåller en mängd temligen stora grönaktigt grahvita oligoklaskristaller med vacker tvillingstreckning. Denna granitart finnes i trakten af Örebro och är derför kallad Örebrogranit, men förekommer dessutom pa ätskilliga andra ställen saväl a detta blad som i andra trakter af landet. Jemte denna förekomma äfven fin- och medelkorniga, gra och röda, massformiga, gneisiga eller euritiska arter samt pegmatit i betydlig mängd, hvilken ofta på vissa sträckor förlorar fältspats- och glimmerhalten och bildar qvartsgångar. Graniten upträder a bladet i en mängd särskilda större och mindre bildningar, hvilka från alla kanter sträcka sig mot bladets midt. Mellan dessa granitbildningar intages största utrymmet af eurit i dess olika arter: grå och röd eurit, hälleflinta, glimmer- GUMALIUS, BIDR. T. KÄNNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR. 571 skiffer, gneisartad eurit samt hornblendeeurit. Den gneisartade euriten. är ofta sa lik röd eller grå gneis, att de svårligen kunna skiljas i stort, i fast berg eller block, och alls icke i smått, i rullsten och krossten. I följd deraf blir i dessa sistnämnda bildningar antalet af gneisstenar nagot för stort och af eurit- stenar något för litet vid räkningarne. I samma riktning verkar också hornblendeeuritens likhet med diorit, då skiffrigheten af- tager och stundom, ehuru ej ofta, nästan aldeles försvinner. Jemte euriten finnes på några ställen a bladet röd eller grå gneis. Den är i almänhet ej synnerligen typisk, utan nä- stan altid antingen eurit- eller granit-artad. | I euriten ligga flera lager af kornig kalksten, som här oftast är temligen grofkristallinisk, röd eller hvit till färgen och ofta insprängd med en rikedom af stralstenskristaller samt stundom äfven med svafvelkis, blyglans och andra mineralier. Två af lager äro ganska regelbundna, nästan en mil länga, föga mägtiga, men i almänhet bestaende af med hvarandra vexlande smalare kalkstens- och euritlager. | I graniten och euriten finnas smärre gangformiga och oregel- bundna bildningar af diorit. Denna är här oftast något porfyr- artad. Kambrisk sandsten finnes i fast klyft, savidt hittills är be- ‚kant, endast pa fa ställen inom här ifrågavarande omrade näm- ligen 8. om Örebro stad, vid sjön Hjelmarens södra strand, der dess hällar föga höja sig öfver vattenytan, samt S.O. om sjön Väringen i Ödeby socken, der sandstenen är gra, temligen mörk, under det den i Örebrotrakten vanligen är gulhvit eller hvitgra. | Undersökningen afsag, sasom förut är nämndt, dels flytt- block dels till kross- och rullstensgruset hörande, i dem liggande, större och mindre sten. Med flyttblock menas här de pa jord- ytan kringströdda, fritt liggande, eller i densamma föga ned- sjunkna, kantiga eller något rundade stenar och block, som hafva åtminstone en till två kubikfots storlek. För att räkna | : see SO ‚stenarne i kross- och rullstensgrus har jag begagnat mig EN“ N 3 ö SN ‚de gropar och grustag, som i dessa jordarter af en eller annan | | id 572 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. anledning varit öpnade. Ingenstädes hafva de visat bäddar af det s. k. bottengruset, hvilket således ej är innefattadt i dessa undersökningar. Bland de i gruset befintliga stenarne har jag ej hållit mig till någon viss storlek utan på ett ställe i gropen tagit utan urval större och mindre från sådana, som varit ett— två kubikfot, ned till dem, som endast haft en eller två kubik- tums storlek. I motsatt fall, d. v. s. om någon viss storlek bland stenarne företrädesvis blifvit vald, borde detta hafva varit de små, ty just bland dessa finnas de bergarter, hvilkas moder- klyft är mera aflägsen, såsom porfyr och röd sandsten, och de, hvilkas motståndskraft mot krossning och nötning är ringa, sa- som eurit, glimmerskiffer, kalksten och lösare sandsten, hvilket sätt att räkna dock skulle hafva gifvit detta slags stenar ett vida större skenbart inflytande pa grusets sammansättning, än de i sjelfva verket ega, da de talrika stora granit- och gneisstenarne: vid räkningen blifvit lemnade utom betraktande. Sedan stenarne för erhållande af rent brott blifvit ituslagna, bestämdes och antecknades bergarten. Härvid har svärligen kunnat undvikas, da bestämningen skett genom tre olika personer, att någon olikhet upstått, hvar- för de vunna resultaten blifvit sammanslagna 1 ett mindre antal grupper, nämligen: granit (innefattande de olika granitarterna samt pegmatit och qvarts), eurit (röd och grå eurit såväl gneis- som glimmerskifferartad samt hornblendeeurit), gneis (röd och grå samt en del gneisartad eurit), diorit (med en del hornblende- eurit), kambrisk sandsten (med silurisk kalksten), kornig kalk- sten samt slutligen främmande bergarter (olika porfyrarter och‘ röd sandsten). För jemförelses skull äro flyttblocken ordnade i grupper af! dylik omfattning, som nyss nämndes i afseende pa rullsten och: kross-sten. De sålunda erhållna grupperna 1 de olika räkningarne äro» sedan för hela bladet sammanslagna och procenttalet uträknadt,, då resultatet blifvit: GUMALIUS, BIDR. T. KÄNNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR. 573 Antal. Procent. RR E & = än = = En = a a oe A EN ION. 3952 643 1767 73,24 67,4 60,78 Be nen. 819 - 190 687 15,18 19,90 23.63 N... 483 53 281 8,95 5,55 9,67 | TINGS £oocs or ASS SSA SU 46 54 0,68 4,81 1,36 |Kambr. sandsten... ........ 1 1 11 0,02 0,10 0,38 Kornig kalksten. x... 104 — U 1,93 — 0,24 7 Fri. bergarter. ......... a 22 100 = 2,30 3,44 5396 95 2907 100,00 100,00 100,00 Man ser, huru graniten hos alla tre grupperna utgör den ‚vida öfvervägande beständsdelen, upgaende till tre femtedelar hos rullstensgruset, tva tredjedelar hos krosstensgruset och tre fjerdedelar hos flyttblocken, samt huru euriten dernäst är den talrikaste, hvilket också är ganska naturligt, om man ser på, huru stor del af bladets fasta grund består af dessa bergarter. Äfven gneis utgör en temligen stor andel af hvar och en af de tre grupperna. Bland de bergarter, som endast i mindre mängd bidraga, visar sig hos dioriten en olikhet mellan blocken och krossgruset ‚pa öfver fyra procent. Af den kambriska sandstenen (med den siluriska kalkstenen) har ett enda block (dock ej större än vid pass en kubikfot) blifvit träffadt och likasa endast en enda sten i krossgruset, hvaremot ej mindre än elfva hithörande stenar | blifvit funna 1 rullstensgruset. | Den korniga kalkstenen ingar, som synes, i ej ringa mängd bland blocken, hvilket dock egentligen är förhållandet vid och närmast söder om de här hufvudsakligen genom Hofsta, Axbergs, Ringkarleby, Glanshammars och Lillkyrka socknar framstrykande storartade kalklagren, men denna bergart är alls icke träffad i krossgruset, då intet öpnadt grustag i närheten af och söder om dessa kalkstenslager dertill beredt tillfälle, och blott i ett ringa antal i rullstensgruset, men här icke vid räkning i närheten af kalkstenslagren utan på ganska långt afstand från dem söderut. | | 574 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Hvad slutligen de främmande bergarterna beträffar, sa äro de ingalunda sa talrika i rullstensgruset här som på åtskilliga andra ställen inom landet och förekomma sällan såsom större stenar än en eller annan kubiktum; de finnas äfven i krossgruset, I ehuru i mindre mängd än 1 rullstensgruset, men bland blocken f äro de här icke sedda. a) Flyttblock. Räkningarne af blocken äro gjorda på så sätt, att man, . framgående från norr åt söder efter en väg, der sådan funnits, . eller annars i så rak riktning som möjligt, räknat och bestämt: de å ömse sidor om den upgangna linien till vid pass 50 fots, bredd liggande blocken. Pa lämpliga ställen gjordes afbrott i räkningen och en ny började, fortgående i samma riktning. Af! dylika linier äro trenne upgangna öfver delar af kartomradet, en österut genom Fellingsbro och Götlunda socknar från norra: kartkanten vid Norrsäter till sjön Hjelmaren, en i bladets mel- lersta del genom Ödeby och Glanshammars socknar fran norra. delen af Kägelholmsön till Hjelmaren samt en vid vestra kart- kanten genom Ervalla, Axbergs, Hofsta, Längbro och Ånsta socknar från norra kartkanten till den södra. Den första är af- delad i fem, den andra i sju och den tredje i åtta särskilda, räkneområden. Om vi sammanställa de vid dessa tre linier räk- nade blocken i afseende på procentförhållandet, så få vi: Procent. Östra. Mellersta. Vestra. (Gr ANI Ae sker eb TLA 66,36 43,44 74,04 Eure. ee 17,44 44,02 7,61 (GT EIS MERA nn. sign ler SANN 15,46 6,78 12,47 DO ho ee SAN 0,74 2,19 0,28 Kornig kalksten ............ — 3,57 5,58 Kambr. sandsten............ — — 0,02 100,00 100,00 100,00 Här se vi en betydlig olikhet mellan de tre linierna, vida större än mellan de tre olika bildningarne. Vi se graniten vexla med nära 31 procent, euriten med mer än 36 procent, gneisen GUMALIUS, BIDR. T. KÄNNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR. 575 med nära 9 och kalkstenen fran intet till 5,5s procent. Men den östra linien börjar i norr pa ett stort och synnerligen block- bildande massiv af grof röd granit och fortgar sedan söderut öfver gneis och euritbildningar, som på ett ställe genomsättas af ett mindre granitmassiv; den mellersta liniens nordligaste räkne- område framgår öfver gramit och diorit, de öfriga på eurit och kornig kalksten; den vestra linien gar till stor del pa granit- arter, till mindre del på gneis, kornig kalksten och eurit samt ‚sydligast öfver den kambriska sandstenens område, der dock odlingen och behofvet af bygnadssten förorsakat blockens bort- tagande. Man ser redan af föregående det nära sambandet mellan flyttblocken och den underliggande samt närmast norrut befintliga bergartsskorpan. Detta samband visar sig dock ännu tydligare, om vi taga i betraktande de särskilda räkneområdena inom de olika linierna och jemföra dem med bergartskartan. Räkneomrädena äro följande: i den östra linien: 1) från Norrsäter till Opbogaan 15,000 fot med 1,091 block; 2) från Opbogaan till Ramstigen 10,500 fot med 187 block; 3) från Ramstigen till Götlunda kyrka 7,500 fot med 175 block; 4) från Götlunda kyrka till Norrasen 10,000 fot med 271 block; | samt 5) fran Norrasen till Hjelmaren 8,500 fot med 263 block; i den mellersta linien: 6) Kägelholmsön 12,500 fot med 74 block; ‚ 7) från torpet Väringbrickan till Karsjön 5,000 fot med 73 block; | 8) från Karsjön till Käglans gräns 7,000 fot med 160 block; 9) från Käglan till Nyttinge 5,000 fot med 149 block; (10) öfver Nyttinge gärde m. m. 2,500 fot med 110 block; 11) vidare till Kumla by vid Ramstigen 4,500 fot med 98 block; samt 12) från Ramstigen till Glanshammars prestgard nära Hjelmaren | 7,500 fot med 347 block; 576 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ‚i den vestra linien: 13) fran norra kartkanten vid Vassa by till Dylta qvarn vid Dylta-an 8,500 fot med 262 block; 14) från Dylta qvarn till Erstorpet vid sjön Langens norra ända 18,500 fot med 226 block; 15) från Erstorpet till Åby by 6,000 fot med 86 block; . “ 16) från Åby till Korsta by 5,000 fot utan block; 17) fran Korsta by till Sagartorp nedanför sjön Längen 6,500 fot med 232 block; 18) fran Sagartorp till Gryts by 8,000 fot med 466 block; 19) fran Tjusebotorp till Varberga 13,000 fot med 1,126 block; ‚samt 20) fran Varberga till södra kartkanten 12,000 fot utan block.| För de enskilda räkneomradena erhöllos: ı östra linien: 1 2 3. 4 5 2 = == = så SÅ =: 25 = = Ss = 8 SS = = oO 5 © an En ©, © ie 0) Sr oc 3 os o8 = 3 Fe 5 F % % % % % Granitert ua ELAN, . 93,40 59,90 71,44 54,99 52,10 Euriti Hl NORA‘ 0,46 13,37 9,14 26,19 38,02 GneistH. IN Dre 559 26,20 18,28 17,34 9,88 IDOL NEN EU ER 0,55 0,53 1,14 1,48 _— ' Kornig kalksten ............ = — SS — == 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 1 mellersta linien: 6. 7 8 9 10. 11 12 == : : SA OS BOSS ; is : Ss z Ein a SE re ee am % % % % % % % Granit a SE 713,97 36,88 32,89 3545 RAIS 25,07 IE) U 14,36 13,70 51,37 55,03 46,37 66,33 59,94 Geist aa. Au 6,76 5,48 7,50 6,04 9,09 7,14 5,48 DÖR oc sn sense — 6,85 3,75 ee 1,32 2,04 0,86 Kornig kalksten — — 6,04 7,27 3,06 8,65 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 GUMALIUS, BIDR. T. KÄNNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR, 577 = i vestra linien: 13. 14. 15..7710.7 See MO: 20. » de . I RD DEE N DERART 8 S > = vos SA DE Bea Ha 3 = Sen En een SERA DS Ae SKR 50 an. = Se O5 :O 5 ST DR OTEL = oc one SE a AS ED EI SRENS = aa ae = = > SE % % % % % % % % an a: 66,02 72,57 3954 —— 76,29 97,64 92,18 _— te ee: 1,91 3,53 20,93 — 1,5 1,72 1,60 — Gneis ............. 29,78 2169 13,95 —- 4351 0,64 444 —— Miontn er... 1,53 — —— — — 018 — Kornig kalksten 0,76 2,21 23558 — 345 — 151 — Kambr. sandsten — — — — — 009 — 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 För ytterligare belysning af denna sak har jag härhos bi- fogat tvänne taflor (n:o 1(VIII) och 2(IX)). Å den första af dessa ser man pa den öfre delen 10 pa olika sätt dragna linier, 4 orofva, 4 fina, och 2 med tvärstreck. De grofva utmärka granit, de fina eurit och de tvärstreckade kornig kalksten, hvilken sist- nämnda endast förekommer i två af räkneserierna. Den med streck och prickar dragna linien motsvarar den östra flytt- blocksräknelinien, den med streck dragna motsvarar den mel- lersta och den fulldragna motsvarar den vestra. Den pric- kade har afseende pa de räkningar af sten i rullstensgruset, som egt rum i den genom Ödeby och Glanshammars socknar framgaende Tjällmoasen, och hvilken till läge nästan öfverens- stämmer med den mellersta af de omnämnda blocklinierna. Denna linie är här inlagd för att visa olikheten i dess lopp med den mellersta blockliniens. Begynnelse och slutpunk- terna för de enskilda smalinierna, som tillsammans bilda de större, äro för blocklinierna erhållna sålunda, att noll-linien, som motsvarar en dylik gående tvärt öfver de efterföljande kartorna i norr och söder efter räknelinierna, från venster åt höger blifvit indelad i stycken enligt skalan, som är !/,550900> lika stora med de på fältet upgangna sträckorna. Dessa små- linier äro sedan delade midt itu; från de så erhållna punk- terna hafva . vinkelräta linier updragits, som blifvit indelade i 578 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hundradelar och pa dessa hafva sedan de vid räkningarna er- hallna procenttalen blifvit afsatta. För rullstenslinien äro ifraga- varande punkter erhallna pa motsvarande sätt endast med den förändringen, att, da räkningen här skett pa vissa små inskränkta omraden, de behöfliga punkternas läge på noll-linien erhållits. mera omedelbart genom upmätning och afsättning af det vinkel- räta afstandet från norra kartkanten. På nedra delen af ifrågavarande tafla finner man tre band, som utvisa bergarterna under och utefter de nämnda linierna samt namn på några ställen, vid hvilka räkningarne af blocken börjat och slutat och af rullstenarne försiggatt. Det mellersta bandet motsvarar naturligtvis äfven aåslinien. Den andra af de nämnda taflorna (2) har två färg- markeringar, som lätt falla i ögonen. Den ena bestar af streck; den utmärker bergartsgrunden. Den andra framter fullt ut- fylda färgrutor, som äro så lagda, att de till ett område hö- rande, som hafva samma färg, äro stälda invid hvarandra och derbredvid de till samma område hörande af annan färg, från hvilka sistnämnda de skiljas genom något gröfre svarta linier. I öster och vester framgående ännu gröfre svarta linier skilja den ena till samma räknelinie hörande gruppen af färgade rutor från den andra. Hvarje liten ruta motsvarar ett block, så att man sålunda får en öfversigt ej blott af de olika bergarternas inflytande på blockförekomsten inom hvarje särskildt räkneomraåde, utan äfven kan jemföra de likartade blocken inom de olika grupperna samt blockens mängd, eller, som den skulle kunna kallas, blocktätheten i de olika trakterna. Härvid måste man dock komma ihog, att en mängd dylika under odlingens fort- gång blifvit borttagna. b) Rullstensgrus. Om vi nu öfvergå till rullstenarne, sa kunna vi först sam- manställa de i afseende på dem gjorda räkningarne pa likartadt sätt, som vi gjorde med blocken, nämligen efter tre linier, hvilka dock här äro fullt naturliga, emedan de utgöras af tre olika | | GUMALIUS, BIDR. T. KANNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR. 579 åsar, den östra, Norrköpingsäsen, framgaende snedt öfver kart- bladets nordöstra hörn och utefter dess östra kant, den mel- lersta, Tjällmoäsen, framgaende öfver bladets midt genom Näsby, Odeby, Glanshammars och Mellösa socknar, samt den vestra, Örebroäsen, nära bladets vestra kant i Axbergs, Hofsta, Örebro och Ånsta socknar. Vi få då: Procent. Norrköpingsåsen. Tjällmoäsen. Örebroäsen. Granit id. 2... 100: 80,89 54,16 57,52 EI ee 8,73 27,92 26,66 Geis. Senn. 8,94 12,87 4,90 Dior N... SILL 1,90 3,19 Kambr. sandsten......... — 0,12 1.16 Kornig kalksten ......... — 0,75 Främ. bergarter ...... 1,05 3,03 5,82 100,00 100,00 100,00 Norrköpingsäsen visar sig mycket skiljaktig i sammansätt- ning fran de bada andra, som visa en temligen nära Öfverens- stämmelse i afseende på en del af de ingaende bergarterna. Norrköpingsasen framgar här inom bladet öfver granit samt till någon del söder om Opbogaan öfver röd gneis och eurit; Tjällmo- åsen framgar öfver röd gneis, granit, diorit och eurit samt kornig kalksten; Örebroåsen ligger dels på granit, dels på eurit, gneis och kornig kalksten, dels ock på eller bland spilrorna af de här fordom utbredda kambriska sandstensflötserna. Man ser lätt, att den under åsen liggande berggrunden har stort infly- tande på procenttalet af de i åsen ingående rullstenarnes art, men man ser derjemte, att ett främmande inflytande äfven gör sig gällande, och vid de mera speciela undersökningarna skola vi finna, att det icke är omedelbart, som underliggande berg- grunden visar sitt inflytande, utan först en sträcka söderut, samt att de olika bergarterna öfva ett olika stort inflytande. Rullstenarne äro räknade på följande ställen: 21) vid jernvägsskärningen Ö. om Fellingsbro station 108 stycken; 22) vid Sjömosjöns norra strand i Fellingsbro socken 36 stycken; 23) vid Brunnstorp, S.S.O. om Urvalla, 1 Götlunda socken 181 stycken; Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh., Årg. 28. N:o 5. 4 580 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 24) strax N. om Götlunda kyrka 207 stycken; samt 25) vid S. Lunger i Götlunda socken 181 stycken; i Tjällmoasen: 26) V. om Hunstorp vid Väringen, Näsby socken, 231 stycken; 27) N.N.V. om Kägelholm i Ödeby socken 231 stycken; 28) S. om Ödeby kyrka 210 stycken; 29) N. om Glanshammars gästgifvaregard, Hagaby, 164 stycken; 30) vid Torphälla i Glanshammars socken 116 stycken; 31) N. om Skölf, OÖ. om Glanshammars kyrka 103 stycken; 32) N. om N. Essundet vid: Skäfvesunds fiskarstuga 1 Glans- hammars socken 224 stycken; samt 33) pa S. ändan af Essön i Hjelmaren, St. Mellösa socken, 195. stycken; i Örebroäsen: 34) V. om Brunsjömossen S. om Dylta station i Axbergs socken 144 stycken; 35) N. om @vinnersta i Axbergs socken 145 stycken; 36) N. om Förlunda vid vägen till Yxsta i Axbergs socken 193 stycken; 37) V. om Trefaldighetskällan N. om Örebro stad 191 stycken; samt 35) S. om Örebro, OÖ. om Nasta, 165 stycken. På de enskilda lokalerna visade sig förhållandet, som följer: i Norrköpingsäsen: Dr 22. 23 24. 25 do: jo: ne x E =» En a8 a = m = in % % % % % Grant en 93,51 86,11 86,75 77,30 60,77 Burton rk 5,56 195 1,10 12,08 13,81 GIN E18j 55 rf NS Er — 2,78 10,50 3,21 23,21 DIOR NEN 0,93 — 0,55 0,48 Kambr. sandsten......... u = — — === Kornig kalksten .......... — — -— == = Främ. bergarter.......... — ——— 1,10 1,93 2,21 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 GUMALIUS, BIDR: T. KÄNNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR. 581 i Tjällmoäsen: 26. 27. 28 29 30. 3l 32 33. „2 3 = : EG : = a © = = 5 = = = = = = % % % % % % % % Granit a 39,83 4805 60,48 57,31 75,86 44,66 55,80 51,28 es 18,58 3853 30,00 25,00 T,ac 43,170 29,02 30,77 Gnersaager nr 38,05 5,63 6,67 14,03 7,76 4,s5 11,6ı 14,36 Do A 2,60 0,95 2,44 6,03 0,97 0,45 — Kambr. sandsten. — -—— — — — 097 0 — — Kornig kalksten... —— — Främ. bergarter. 1,77 5,19 1,90 1,22 259 4,5, Fan 3,59 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 m : 1 Orebroasen: 34. 35 36 37: 38. „8 : d 5 = oo = = 25 SS BE ® 3 25 Be 33 0 - SE :O 5 SE 8 SÅ o8 =D o8 2 7 = = > > = % % % % % N 6 de See RE SM 69,44 59,31 49,22 54,45 55,15 Th ae ee 20,14 27,59 30,05 36,14 19,39 na tös AAA AA 4,17 4,82 4,66 4,18 6,67 OT nen: —- 2,76 6,74 1,57 4,35 Kambr. sandsten......... En — oo So 1,57 4,24 Kornig kelksten.......... — —— 2,07 0,52 1,21 Främ. beragarter ........ 6,25 5,52 7,26 1,57 8,49 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 Till belysning af dessa, sifferupgifter bifogas härhos en tafla (3X)), som till konstruktionen i vissa delar öfverensstämmer med (2). Äfven här se vi små med färg fullt utfylda rutor, sammanstälda i grupper, men hufvudgrupperna äro här qvadratiska, lika stora, och innehålla jemnt 100 smårutor; hvarje liten ruta motsvarar sålunda en procent af den stora. Rutorna äro & bladet lagda på så sätt, att punkten, som motsvarar den, der räkningen skett, faller inom rutan. Bergartsmarkeringen är äfven här, liksom på blockkartan (2), utmärkt genom olikfär- gade streck. 582 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. c) Krosstensgrus. I afseende pa krosstensgruset, som utgör en öfver hela bladets omrade utbredd bildning, hvilken ej utan temligen be- tydlig kostnad och tidsutdrägt är tillgänglig pa andra ställen, än der gräfningar o. d. inträngt deruti mer eller mindre djupt, kan här ej nagon sammanställning efter linier komma ifraga. Deremot meddelas här en upgift pa medelprocenttalen hos de räkningar af sten ur krosstensgrus, som hvilar pa samma slags berggrund; af de här följande tre grupperna hvilar den, som består af 40, 45 och 46, på Örebrogranit; 39 och 44 på en mera finkornig dels röd dels grå granit, som innehåller talrika inblandningar af större och mindre stycken af gneis, eurit och hornblendeeurit, mellan hvilka granitpartier dessutom finnas större och mindre lager af de nämnda bergarterna; samt slut- ligen 41, 42 och 43 på eurit. 40, 45, 46 39, 44 41, 42, 43 SE (ERE wer 2 Granit en te 81,85 71,65 43,23 uni een 5,29 12,43 43,12 (GT CLS ALS KAR RE Ar 4,32 5,48 ; 8,08 ID 10 DIGGA NR 6,67 3,92 1,40 Kambr. sandsten........ —— —— 0,36 Främ. bergarter........- 1,87 A 0,47 3,31 100,00 100,00 100,00 Om man härvidlag tager i betraktande, hvad vi redan förut omnämnt, nämligen svarigheten att i dessa sma stenar skilja mellan dem, som höra till eurit, gneis och diorit, hvarför de tva sist- nämnda bergarterna upträda med alltför stora tal, sa visar sig ganska tydligt, att krossgrusets sammansättning, atminstone hvad de deruti ingaende stenarne beträffar, till öfvervägande del beror pa den underliggande bergskorpans beskaffenhet. Detta bekräftas ännu ytterligare af förhallandena i bladets sydligaste del, der man dels i sydvestra hörnet dels på några ställen vid Hjelmarens södra strand kan få räkna stenar 1 tusental, innan man hittar någon enda, som ej hör till den i denna trakt nu eller fordom afiagrade kambriska sandstenen. »Främmande berg- , GUMALIUS, BIDR. T. KÄNNED. OM SVERIGES ERRAT. BILDNINGAR. 583 arter» finnas dock äfven i krossgruset, somligstädes till och med 1 rätt betydlig mängd. De "enskilda räkningarne försiggingo pa följande 8 ställen: 39) vid Norajernvägen -och vägen mellan Vassa by och Dylta qvarn i Ervalla socken 73 stycken; 40) N. om Vretlunda i Fellingsbro socken 140 stycken; 41) V. om Björntorp i Lillkyrka socken 135 stycken; 42) vid Orrkilen i Götlunda socken 84 stycken; 43) S. om Bifverud i Glanshammars socken 93 stycken; 44) vid Sjögesta i Ringkarleby socken 108 stycken; 45) vid Trefaldighetskällan N. om Örebro stad 182 stycken; samt \ 46) O.N.O. från nordöstra bränneriet vid Örebro stad 140 stycken. Procenttalen vid de enskilda räkningarna ställa sig, som här nedan synes: 39 40 41 42. 43 44 45 46 3 oo = = = = Bi ee I or Zz ” 2 SONEN: SKE: OS om oc en = = ee = ex an oc an % % % % % % Z % a, 84,93 1857 3926 67,6 22,55 70,37 7,97 95,01 IR: 2,74 857 4520 14,29 69,383 22,22 6,59 0,71 messen. 10,96 7,85 SMA 10T D,3 — 4,40 0,71 Dion 1,37 4,29 0,74 2,38 1,08 6,48 14,29 1,43 Kambr. sandsten. - 1,08 — — Främ. bergarter... — (0,72 6,66 das = (98 2,75 2,14 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 Öfver de i krossgruset verkstälda räkningarna hafva vi äfven upgjort och bifoga här en tafla (4(XI)), hvars upställ- ning öfverensstämmer med den öfver rullstensgruset meddelade, hvarför vi hänvisa till förklaringen öfver denna. Slutligen kan tilläggas, att nära tva hundrade reffelbestäm- ningar a bladet egt rum, och att af de till sin riktning antecknade refflorna en sjettedel ga i N. 1°—24° 0.—S. 1°—24° W., tre stycken i N.—S. och fem sjettedelar i N. 1—15° W.—S. 1°—15° O., för att icke tala om några fa, som afvikit ända till N. 55° O. a ena sidan och N. 32° W. å den andra. 584 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. | Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska afdelningen. (Forts. fr. sid. 568.) Af Studeranden G. Eisen. En typsamling af Sveriges Lumbricider. Af Hr Doctor J. Hulting. Ett stycke kalksten med häligheter borrade af Helix hortensis, frän Gunnarsnäs i Dalsland. | Af Hr Intendent A. W. Malm i Göteborg. En samling Crustaceer från Bohuslän. Af Hr Ingeniör J. Lundgren. En värderik samling försteningar från Ahustrakten. 585 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 5. Stockholm. Öfversigt af de geologiska förhällandena vid Hallands äs. Af Davınp HUMMEL. Tafl. XII, XII. [Meddeladt den 10 Maj 1871.] Den naturliga gränsen mellan Halland och Skäne utgöres af en stor höjdsträckning, benämnd Hallands ås, hvilken för sin såväl topografiskt som geologiskt skarpa skilnad från det angränsande låglandet, men äfven för sina storartade ytformer, bildar ett af de mest framstående dragen i dessa trakters yttre skaplynne. Framför allt är detta händelsen med dess delvis i hafvet utskjutande vestra hälft. Vid denna del af åsen utbreda sig, på norra och södra sidan, vidsträckta slätter, hvilka i flere hänseenden förete en ganska märkbar olikhet. Af stort infly- tande härvid är naturligen en mer eller mindre rik ornering med trädgrupper och gårdar men isynnerhet den norra slättens begränsning mot hafvet — den i en mångfald af former upp- tornade flygsanden. Dessa, än kantiga och spetsiga, än vackert afrundade, endast med en tunn grästorfva här och der betäckta kullar likna på något afstand en kal, sönderstyckad bergskedja samt gifva at denna del af slätten ett egendomligt och vildt utseende. Traktens allmänna höjdförhållanden äro så vidt möjligt askadliggjorda på den bifogade kartan (Tafl. XIII) medelst kurvor för 35, 70, 100, 300, 500 och 700 fots höjd öfver hafvet. Fälten mellan dessa kurvor äro utmärkta med olika stark skuggning, hvarigenom en lättare öfversigt vinnes. Bäst hade naturligen varit, 586 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. om de kunnat uppdragas pa lika höjd fran hvarandra t. ex. för hvarje hundratal af fot. Sädant har likväl ej låtit sig göra här, emedan den använda grunden för dem (Topografiska kårens höjdmätningar) icke är tillräckligt rikhaltig för ett sadant ändamål. Hvad som genast faller i ögat vid granskningen af kartan, är äsens stora höjd öfver hafvet. Enstaka toppar uppstiga till öfver 700 fot (en till 762); men stora fält finnas, som vexla mellan 500 och 700 fot. Vidare anmärkes lätt den jemförelsevis branta stigningen af åsen på norra sidan samt den ganska lång- sluttande på dess södra. Orsaken härtill framgar af det följande. Anmärkningsvärd är äfven den rätt stora höjdskilnaden mellan slätterna norr, och söder om åsen. Blott en ringa del af den förra öfverstiger 35 fot, under det den sednare till allra största delen ligger högre än nämnda tal. Detta förhållande är af in- tresse, då det ställes i samband med fornlemningarnas utbred- ning, hvarför jag dertill särskildt vill aterkomma. Särdeles framträdande på kartan är också den djupa dal, som från Båstad genomskär asen i sydvestlig riktning. Denna dal är af stor vigt, ty den har under det senaste geologiska tidskiftet, det glaciala och postglaciala, spelat en betydande rol vid utbre- dandet af de vigtigaste jordarterna på södra sidan asen. Hvad äter beträffar jordytans relief i smatt, hvilken icke är synlig pa den lilla kartan, sa ma här i korthet anmärkas, att slätten vid äsens norra sida är langt jemnare än den vid dess södra. Denna sednare är, med undantag af de delar der lerorna äro utbredda, ganska kuperad — ett förhållande, som kan sägas vara temligen gällande för krosstensfälten i allmänhet inom Skåne. Bergarter. Beskrifning af traktens gneiser, kambrisk sandsten och hyperit. Lemningar af kritformationen m. fl. Den geologiska bygnaden af Hallands ås; om dess tillkomst samt dermed sammanhängande förhållanden. Innan jag redogör för den erfarenhet, som vunnits rörande nutida och forntida förhållanden i berglagrens ställning, vill jag med några ord beskrifva de bergarter, som ännu utgöra, samt HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS ÅS. .587 de, som fordom under nagon tid utgjort väsentliga delar af den- samma, men numera genom de rester, som återfinnas i de lösa jordlagren, blott antyda sin föruttillvaro i fast klyft inom denna trakt. ; Den nu här rådande bergarten är en röd eller rödlätt gneis. Hallands ås, med högst obetydliga undantag, utgöres af denna bergart. Åfven på slätten söder invid åsen och på Hallands Väderö bildar den det fasta underlaget, men på slätten fram- träder den sällan för de lösa jordlagrens skull. Den har för- öfrigt en stor utbredning inom Skane. Denna gneis är till sin yttre habitus ofta särdeles lik den i vissa andra trakter af Sve- rige, synnerligen Vestergötland, allmänt förekommande jern- gneisen — så benämnd för den mängd magnetisk jernmalm, deri finnes inväxt i form af sma korn. Om nu denna egenskap också ej är pa langt när sa utmärkande för denna traktens gneis som för jerngneisen i Vestergötland, sa hafva likväl dessa båda oneisdistrikter i andra hänseenden så mycket gemensamt, så mycket likartadt, att de med skäl kunna hänföras till samma afdelning af gneisbildningar. Den omnämnda öfverensstämmelsen beror pa likhet i struktur, färg, hardhet, inlagringar, inväxta mineraler samt på vittrings- benägenheten och den derigenom uppkomna produktens utseende. Strukturen är i allmänhet temligen finkornig; kristallindividerna sällan mer än en linie i genomskärning. En lös sammanfogning af de olika mineralerna, samt deras ofta likasom afrundade individer kunna understundom gifva bergarten en lös sandstens utseende, isynnerhet på vittrad yta. Den rödlätta gneisen, jern- gneisen, företer här egentligen två mera skilda utvecklingsformer, en glimmerrik och en ytterst glimmerfattig, men i hvilken sed- nare isynnerhet qvartsen vunnit en temligen tydlig lamellarisk utbredning. Bada arterna bilda mer eller mindre hastiga öfver- gängar till hvarandra; stundom ser man dem vexla med hvar- andra i temligen skarpt begränsade, mindre lager. Den glimmer- fattiga har vanligen ett något granitiskt utseende vid hastigt påseende, just till följd af bristen på glimmer. Rådande fält- 588 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. spaten är en svagt röd ortoklas. Gulhvit oligoklas finnes också, men i ringa mängd. Dessutom framträder smutsgul eller brun qvarts samt en mörkgrön eller nästan svart glimmer, den sed- nare likväl, som nyss nämndes, ofta nästan omärklig. I denna gneis förekomma rätt ofta, och stundom med gan- ska betydlig utbredning, lager och körtlar af hornblendegneis och -skiffer. Denna bergart är lätt märkbar genom sin mörka färg, betingad genom det svartgröna hornblendet. Den utmärker sig ofta genom en riklig mängd af små, klara, hyacintröda granater, såsom exempelvis på Grytskären i Skelderviken, vid Torekov, vid Pennebo i Hasslöf, N. om Vestersjön, N. om Venedike i Förslöf m. fl. ställen. Utom hornblende och granater förefinnas också en hvit fältspat med tvillingstreckning samt blahvit qvarts, men bada vanligen blott i ringa mängd. Särdeles vackert och tyd- ligt kan man se det inbördes förhallandet mellan denna bergart och jerngneisen i de branta, af hafvet rentvättade och väl nötta hällarna N.O. om Torekov, vid Burdushall. De göra der ett skarpt afbrott, alla dessa sma tillspetsade lager och körtlar, mot den ljusa gneisen, hvars invecklade böjningar de troget följa. Detta ställe är äfven anmärkningsvärdt för sima vilda, af hafvet i alla möjliga besynnerliga former urskurna klippväggar, hvilka sannolikt resa sig till en lodrät höjd af 100 fot och vid nord- liga stormar med sina grottor och pelare förete en anblick, som väl sällan våra kuster torde bjuda betraktaren. Åt N.N.O: från Torekov utbreder sig efter kusten en grå, stundom nästan hvit, qvartsitisk sandsten. Öfverallt, der den är skiljd från hafvets inflytande, framträder den med en verklig qvartsits utseende och hardhet. Vid sjelfva stranden äter är den lösare och sandstensstrukturen tydligare; der synas 1 den- samma sma gröna lager eller lameller, hvilkas färg förmodligen beror på en inblandning af glaukonit. Den gröna sandstenen är finare till sin: struktur än den hvita. Pa de gröna skikt- ytorna framträda mycket'tydligt små fjäll af en silfverhvit glän- sande glimmer. Den gråhvita qvarsitsandstenen är äfven fun- nen 1i.stor mängd vid Skånes östra och sydöstra kust. HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS ÅS. 589 Anmärkningsvärda konglomerater äro ingenstädes sedda i denna bergart. Nordligt från Torekov är funnet ett af en tums mägtighet, men detta utgöres enbart af helt små, ytterst väl rundade qvartsbollar; detta lilla konglomerat är beläget tem- ligen högt upp i qvartsitens aflagring. Pa några ställen, sa- väl vid Torekov som mot Skånes östra kust, har jag varit i tillfälle se det äldsta lagret af qvartsitsandstenen, och har detta städse visat sig vara starkt uppblandadt med helt små stycken af röd fältspat. Dessa aftaga uppat bade i storlek och mängd, hvarmed också den röda färg, bottensandstenen har, uppat ha- stigt försvinner. Några fossila lemningar äro ej heller funna, men väl en art rörformiga bildningar, hvilka temligen lodrätt genomskära sandstenen, äfvensom nagot mindre dylika på vissa skiktytor. Den förra arten öfverensstämmer bäst med Diplocraterion parallelum TOR., den sednare temligen noga med Scolithus er- rans TOR.'). | Utom de nu omtalade bergarterna finnes synlig i fast klyft blott hyperit (möjligen äfven diabas), som gangformigt, stundom särdeles vackert och tydligt, genomsätter de öfriga bergarterna, äfven den qvartsitiska sandstenen vid Torekov. Den förekommer ganska sparsamt. Dess färg är nästan svart, med en svag färg- skiftning i grönt eller brunt, och strukturen finkornig, stundom alldeles tät, med små kristaller af hvit fältspat. Stor seghet är äfven utmärkande för denna bergart. Vid kontakten med andra bergarter är den vanligen mera finkornig eller tät än i den inre delen af gången och i de mindre gångarna alltid tätare än i de större. Vid en närmare granskning af de lösa jordlagren inom den trakt, som här är i fråga, kan man ej undga att bemärka den stora mängd fragmenter, större och mindre (stundom ett par kubikfot), från kritformationens lager, hvilka särdeles i kross- gruset ligga inbäddade, åtminstone der förekomma med sin största 1) Se: Petrificata Suecana Formationis Cambricee, auctore ©. ToRELL; Lunds Univ. Arsskrift, 1869. 590 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. volym. Äfven rester af en alunskifferbildning äro anträffade. Sasom sadan far t. ex. sannolikt räknas den stora svafvelkis- kula, öfver en fot i diameter, som blifvit funnen i gruslagren vid Engelholms hamn. Alla dessa fragmenter härstamma fran berglager, som funnits och möjligen ännu finnas till nagon del qvarstaende, fastän dolda af yngre bildningar. Först genom ett närmare aktgifvande pa dessa fragmenters utbredning och deras storlek inom olika trakter kan man sluta sig till, hvarest moder- klyften varit eller är belägen. Jag skall särskildt längre fram uppehalla mig vid kritfragmenternas utbredning i jordlagren, emedan denna fråga är icke allenast af ganska stort vetenskapligt intresse, utan äfven af stor vigt för sjelfva orten, och vill nu blott anmärka, att dessa lager ingenstädes inom trakten kunna återfinnas, om ej möjligen på slätten N. invid Hallands ås. De funna brottstyckena angifva, att der atminstone funnits lager af skrifkrita med fiintbollar, korallkalk samt en sandig kalksten !), liknande den vid Köpinge i Skåne funna. Men der saknas icke heller antydningar till, att vissa delar af kritformationen ännu finnas i behåll. Så är förhållandet vid Gropmöllan, något Ö. om Bastad, der i an och dess närhet träffas vid gräfning korall- kalk och krita. Om detta är att anse som fast anstaende lager eller blott som en regenererad kritbildning, uppkommen genom hopsvämning af kritfragmenter från den förstörda formationen, kan ej med visshet afgöras, med mindre en djup borrning?) der verkställes. Sadana regenererade kritbildningar förekomma nem- ligen ofta nog i dessa trakter. Visserligen äro de oftast för- orenade af brottstycken och grus från de i närheten anstående gneiserna, och da kan ej nagot tvifvel uppstå om deras natur; men sådana finnas ock, som, fastän de äro körtelvis inneslutne i gneisgruset, likväl förete en stor renhet och, på ett sådant 1) I denna har anträffats fossiler i temligen riklig mängd, hvilka blifvit be- stämda af Doc. B. LUNDGREN i Lund. 2) Under sommaren 1871 har en borrning till 19 fots djup blifvit verkställd af A. Linvström för Geologiska Undersökningens räkning. Dervid har krit- slammet befunnits vara blaudadt med fragmenter af kristalliniska bergarter, men i allt mindre grad nedät. HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 591 ställe som vid Gropmöllan och under der rådande förhållanden, lätt skulle kunna förleda till antagandet, att fasta klyften der anträffats. Att den vid Gropmöllan uppgräfda och till mergling använda är en sadan regenererad korallkalk antydes i nagon mon genom en jemförelse med större stycken af den ursprungliga. Sadana anträffas nemligen understundom, men synas aldrig besitta den egenskapen att i luften lätt falla sönder, hvilket just är händelsen med den vid nyssnämnda ställe. Da det likväl i alla händelser är bade af stor vigt och stort intresse att lära känna rätta förhållandet, och då det är mycket sannolikt, att någon del af den ursprungliga kritforma- tionen ännu der pa slätten aterstar, fastän den hittills sedda ej bör obetingadt anses som sadan, sa kan jag ej annat än pa det högsta förorda en närmare undersökning genom djupborrning. En sadan skulle alltid pa samma gang lemna den vigtiga upp- Iysningen, om kolförande lager äfven finnas, 1 likhet med för- hallandena i södra Skåne, och om de kunna blifva af någon nytta för trakten. Att sådana atminstone ej blifvit här för- störda under istiden såsom kritan, derpå lemna oss jordlagren ett bestämdt bevis, ty i dem äro inga fragmenter af sadana bergarter anträffade 1). Som bekant är deras plats under kritan. Vidare "nedåt skulle sannolikt genom borrningen påträffas mot- svarande lager till de vid Skelderviken sedda lemningarna af siluriska eller kambriska bildningar. Den geologiska bygnaden. Redan vid första anblicken af Hallands ås och öfriga väldiga höjdsträckningar, som i nordvestra Skane göra ett sa tvärt af- brott mot de storartade slätterna, framställer sig den dubbla frågan: på hvad sätt och när hafva dessa förhållanden upp- kommit? Inom en provins, hvilken liksom Skåne (möjligen äfven !) Helt nyligen hafva ett par mindre stycken af sannolikt Lias-bergarter anträffats af Doc. L. HoLMSTRÖM i närheten af Dömestorp. Detta upphäfver icke det förut sagda; tvärtom angifves derigenom, att formationen finnes, men att någon del af densamma, sannolikt mot dess högre liggande ostliga kant, blifvit denuderad, sedan kritans lager först undanskaffats. sx 592 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. södra Halland) erbjuder ett sa vidsträckt fält für geologiska forskningar eller, med andra ord, en serie af olikartade forma- tioner, der har man förhoppning om att lyckas besvara både den ena och den andra frågan — den förra genom ett detalje- radt studium af de egentliga höjdsträckningarna sjelfva, den sednare åter genom en noggrann undersökning af det hela, af alla formationernas inbördes förhållande. Genom en .sådan granskning af berglagren pa Hallands ås har framgått, att gneisskikterna derstädes med få undantag ega en vestlig stupning (omkr. 30” fr. horisonten) samt att inga nämnvärda böjningar af dessa lager förekomma mer än på ett ställe, men väl förkastningar i mängd, nu framträdande som djupa, mer och mindre breda sprickdalar. En sådan framgår tvärs öfver åsen mellan Margretetorp och Östra Karup, till stor del likväl dold af grus. En annan, den mest anmärkningsvärda, är den, som mellan Vestra Karup och Grefvie genomskär åsen i nordostlig riktning, se höjdkartan. Den bildar nu en temligen öppen dal, med sluttande sidor till följd af de grusmassor, som här under istiden nedlades. Den är icke destomindre 300—500 fot djup och visar ännu på nagra ställen lodräta bergväggar. Ifrån denna utgrena sig ett par ganska vackra sidodalar i syd- ostlig riktning. Utmed norra sidan af åsen synes äfven en be- tydande förkastning framga. Man kan ej på annat sätt lämp- ligen förklara de här så ofta anträffade lodräta bergväggarna samt i allmänhet asens branta stupning mot denna sida. Det egentliga beviset för densamma ligger annars i gneisskikternas stupningsförhallanden. För öfrigt finnas en mängd mindre för- kastningar, särdeles N. om Vestersjön. Allt detta visar otvetydigt, att åsen tillkommit hufvudsak- ligen genom storartade förkastningar, hvilkas mått likväl icke kan ens ungefärligen uppskattas förr, än man genom en större borrning vid dess norra sida erhållit kännedom om de der sanno- likt till stor del bibehållna yngre formationernas mägtighet. Af gneisernas skiktläge kan man se, att den största upplyftningen egt rum i åsens östra del. Mot vester aftager den så småningom, HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 593 och i trakten af Torekov framträder den närmast ofvanpä gnei- sen lagrade qvartsitiska sandstenen, i nivå med hafvet. På detta ställe måste naturligen upplyftningen hafva varit minst så stor som de förut här ofvanpå utbredda formationernas mäg- tighet. Huru långt dessa utbredt sig mot öster, kan icke numera bestämmas, men de rester af vissa bland dem, som ännu an- träffas i Skånes nordliga del, angifva bestämdt, att de fordom egt en långt mera storartad utbredning än nu. Den andra frågan, när Hallands ås uppstod, d. v. s. när alla dessa förkastningar uppkommo, kan endast besvaras genom en mera omfattande undersökning af alla formationernas såväl särskilda beskaffenhet som läge i förhållande till hvarandra. Ju närmare denna serie af berglager hinner oss, eller ju fullständi- gare den är med afseende på tiden, från de äldsta till de nutida bildningarna, desto säkrare bör svaret blifva. Det måste natur- ligen vara af ej ringa intresse att atminstone någonstädes i vårt land kunna göra en sådan tidsbestämning för att derigenom bedöma vid hvilken tid, under hvilken geologisk period, större nivaförändringar här egt rum. Utomlands hafva sådana bestäm- ningar latit sig göra. De festa större dislokationsfenomenerna äro till sin relativa ålder derstädes kända. Men det har icke varit bekant, om de krafter, som verkat till de större bergs- kedjornas (Alpernas, Pyreneernas m. fl.) daning, äfven haft nagot större inflytande pa vart lands niväförhallanden, pa samma gang de synbarligen lemnat Danmark samt stora sträckor af Tysk- land m. fl. länder sa godt som oberörda. Skåne är den enda af vara provinser, der en sadan undersökning kan komma till ett resultat. Jag har derför städse inom de skilda trakter, som varit föremål för min verksamhet, sökt vinna upplysning här- utinnan och går nu att redogöra för de slutsatser, hvartill under- sökningen synes leda. Den böjning af gneisskikter, hvilken särdeles vid Burdushall, nordost om Torekov, är anmärkningsvärd för sin skärpa men för- öfrigt i de festa fall blott framträder som en fin skrynkling, angifver genom sin egen beskaffenhet, att lokala sammanpress- 594 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ningar egt rum, medan gneisen ännu var ytterst -böjlig. Men denna böjning och skrynkling är icke synlig i nagon af de yngre bildningarne. Den måste följaktligen hafva försiggatt redan före aflagrandet af den kambriska sandstenen, den äldsta af dessa yngre bildningar. De förut omtalade förkastningarna deremot, hvilka äro synliga saväl längs efter som tvärs igenom åsen, an- tyda genom sitt utseende, att gneisen vid deras daning redan varit konsoliderad, d. v. s. egt ungefär samma hårdhet som nu. Då likväl förkastningar kunna uppkomma i mjuka och böjliga lager — derpa finnas många exempel inom vara lösa jordlager — så skulle också dessa möjligen kunnat tänkas hafva varit till från gneisens tidigaste dagar. Det händer också någon gang, att små förkastningar upptäckas, hvilka synbarligen stå 1 det närmaste samband med skrynklingen och med denna äro bestämdt samtidiga. Men de förete då ett väsentligt olika utseende med de förutnämnda, beroende derpå, att en sammanväxning af de vid dislokationen uppkomna brottytorna egt rum, så innerlig till och med, och hvad beträffar bindemedlets beskaffenhet så lik- artad med gneismassan, att hela förkastningen icke numera skulle kunnat upptäckas, savida icke en tvär förflyttning af en serie olikfärgade skikter angifvit den. En sådan sammanväxning synes icke hos de förkastningar, som varit mera betydelsefulla för åsens framträdande. Det är för öfrigt en sedan länge känd sak, att förkastningar förefinnas i mängd äfven i de yngre forma- tionerna. Att åtminstone den kambriska sandstenen funnits till, då den slutliga upplyftningen af Hallands ås egde rum, är i när- heten af Torekov temligen synligt. Det framgar äfven af andra förhållanden, till hvilka jag strax återkommer. Det. är således synbart, att gneisens böjningar och de större förkastningarne beteckna åtminstone två särskilda dislokationsfenomener, hvilkas relativa ålder och verkningar äro af stort intresse i flere hänseenden. Det kan knappt vara tvifvel underkastadt, att gneisen i nordliga Skåne på en stor sträcka varit höjd öfver hafvet under den kambriska tiden. Denna första, ännu föga utredda höjning synes stå i det närmaste samband med böjningen af gneisens Vv HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÅLL. VID HALLANDS Ås. 595 skikter, hvilken i trakterna nordligt från Ringsjön är särdeles vanlig och betydande. Det synes också vara derifrån, som ett fastland utbredt sig mot norr. Detta fastland har också under långt senare perioder tydligen funnits till, och dess strandbild- ningar äro just af stor vigt, emedan de representera skilda tiders förhållanden. På dem är derför ock beroende kännedomen om saväl tiden för dislokationerna i allmänhet och dermed samman- hängande eruptiver, som bergarternas dåvarande beskaffenhet. Genom en granskning först af kambriska sandstenens botten- lager på vidt skilda trakter af Skåne synes framgå, att gneisen bildat en icke skroflig yta, der denna sandsten aflagrats. Inga säregna konglomeratbildningar äro funna från denna tid, hvarken i fast klyft eller i de lösa block af kambrisk sandsten, som inom vissa trakter af Skåne äro vanliga. Som jag förut anfört, träffas i samma sandstens botten endast temligen små fältspats- fragmenter af skarpkantig form, tydligen franskilda gneisen, eme- dan de närmast denne äro störst och talrikast. De antyda otvifvelaktigt, att gneisen då egt en kristallinisk utveckling. De synas äfven gifva tillkänna, att stränder funnits i närheten, hvilkas riktning möjligen kan utforskas på grund af vexlingen i denna bildnings mägtighet, der säkrare medel för bedömandet saknas. Då nu en kristallinisk struktur synbarligen förefunnits och en höjning af land egt rum, hvarigenom vilkoren för strand- bildningars uppkomst äro temligen uppfylda, så är den totala bristen på konglomerater från denna tid, särdeles på sådana i den fältspatsförande sandstenen, högst anmärkningsvärd. Före- tages derjemte en granskning af yngre formationers strandbild- ningar, anställes en jemförelse mellan sådana från olika tider men utmed sydliga kusten af det förut omnämnda fastlandet i Skånes norra del, så framträder detta förhållande hos kambriska sandstenen ännu mer. Den nyssnämnda kuststräckan har visser- ligen ej varit densamma, men ej heller särdeles mycket varie- rande, tyckes det, under flere temligen skilda geologiska perio- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 5. 5 596 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. der. I stort taget har en sänkning egt rum, sa att de yngre bildningarne intagit större yta än de äldre. Derigenom har inträffat, att äfven yngre strandbildningar blifvit hvilande omedel- bart på gneisen och sålunda en möjlighet funnen att i någon mon följa gneisens utveckling. Det är först i Kågeröds sand- sten!) och i den dermed till ålder sannolikt nära stående Hör- sandstenen !), som härstädes verkligt tydliga bevis äro funna för, att gneisen i deras närhet då egde sin nuvarande hårdhet. Deras konglomerater innehålla större fragmenter i mängd, både skarpkantiga och afrundade, särdeles från gneisen. Hörsand- stenen häller likväl mestadels blott qvartsstycken, alltid mycket kantiga och synbarligen inbäddade helt nära moderklyften. Om hela gneisstycken någon gang anträffas, äro de alltid mycket förstörda och oigenkänneliga genom förvittring. Fältspatsfrag- menterna äro också betydligt förvandlade, ofta helt och hållet kaoliniserade. Rödfärgad fältspat är der en sällsynthet. För- | vittringen synes under den tiden hafva spelat en storartad rol. | Den har synbarligen varit vida mindre vid Kägeröds sandstens | aflagrande. I denne finnes nemligen röd fältspat.i stor mängd, som synes betinga vissa lagers färg. Der finnes vid Bälteberga | i mängd väl bevarade gneisstycken fran närgränsande, lätt igen- | kända bergarter. Men der finnas ock, fastän sällsynt, vackra | bollar af en qvartsit,. som mycket liknar den kambriska och | hvilken omständighet angifver, att någon höjning af land egt | rum äfven närmast efter silurtiden, hvarigenom dess botten- | bildningar kunnat delvis konsolideras och lemna bidrag till Ka- | serödsgruppens sedimenter. Denna höjning har likväl ej varit af någon genomgripande natur eller haft till följd någon genom- | gående rubbning af det bestående, såvidt man kan döma af konglomeratet, ty deri finnas inga tydliga fragmenter af silur- } formationens kalkstenar och lerskiffrar. Men en karbonathalt | 1) »Kogeröds» och »Hörs sandsten» äro benämningar lånade från Prof. ÅNGE- # LINS öfversigtskarta öfver Skåne. Då dessa bildningars ålder ännu ej är fullt } utredd, hafva ortnamnen tillsvidare måst användas. På nämnda karta äro, dessa bildningar hänförda till tiden mellan Silurformationen och Lias. eK RN ; a ME in 2 pA - HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 597 finnes inom vissa skikter, de gröfre, och denna kan möjligen härleda sig från siluriska lager. Att den gamla gneiskusten varit i närheten af dessa konglomerater, antydes af den ofantliga till- sangen pa gneisgrus af vexlande groflek. Sammanfattas nu allt detta om strandbildningarnas beskaf- fenhet, om deras ålder och läge sinsemellan, sa synes deraf framga, att från gneisen i deras närhet afskilts i början blott helt små fältspatsfragmenter och runda qvartskorn, men senare i tiden större, kantiga eller rundade qvarts- och gneisstycken. Orsaken härtill är svår att förklara. Den synes nemligen icke kunna sökas 1 yttre förhållanden endast, eller helt enkelt i till- fälligheter. Företeelsen är alltför allmän för att ej möjligen ega en djupare betydelse. I alla händelser är den väl förtjent af en mera omfattande undersökning, än jag hittills varit i tillfälle egna derat. Då jag således här nedan framställer en äsigt, som för mången kanhända torde synas djerf, sker det väsentligen i den förhoppningen att derigenom möjligen kunna locka andra till ett mera verksamt deltagande i utredningen af denna och närbeslägtade frågor. Den dislokation, som i nordliga Skåne egde rum, medan gneisen derstädes ännu var så böjlig, att fina skrynklingar i dess skikter kunde uppkomma, är på vissa ställen ganska märkbar och har efter all sannolikhet varit atföljd af för densamma trakten tem- ligen betydande nivåförändringar. En början dertill har möjligen egt rum redan under gneisbildningen. Detta antydes nemligen af den omständigheten, att inom Blekinge, således i närheten, väldiga gneislager af annan art synas hvila på jerngneisen, hvilket icke eger rum i Skåne. Då jerngneisen på båda trak- terna säkerligen är samtidig eller kan anses som en geologisk horisont, så torde förklaringen till nyssnämnda förhållande böra sökas i en förtunning och utkilning af den yngre gneisen, bero- ende pa den tidens nivaförhallanden. Men det antydes också af skånska gneisens öfverallt särdeles likartade beskaffenhet, att denna höjning, om den redan så tidigt tagit sin början, lik- väl icke förr än längre fram i tiden framkallat en fastlands- 598 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. eller ö-bildning, med åtföljande skiljaktighet i sedimenten pa stället. Exempel finnas nemligen inom Sverige, som angifva, att äfven vid de tidigaste upplyftningar öfver vatten, äfven under sjelfva gneisbildningens fortgäng, en skiljaktighet i sedimentet der- städes uppkommit och ännu qvarstar, tillräckligt stor för att göra iakttagelsen möjlig. Först vid kambriska tidens början kan en sådan skiljaktighet spåras. Sannolikt först då synes derför ett fastland hafva varit till i nordliga Skåne. Om de rubbningar, som varit närmaste orsaken härtill, också en längre tid fortgått, t. ex. under hela den tiderymd som Blekinges yngre gneismassor behöfde för att bildas, så är derför likväl icke sagdt, att sådana förhållanden nödvändigt dervid måst framträda, hvarunder en konsolidering af gneisen i Skåne kunde försiggå. Den observerade ofantliga skilnaden i hårdhet hos de siluriska lagren på olika trakter angifver, att en stor ojemnhet, hvad beträffar konsolideringens inträdande och fortgång, egt rum. Så har kunnat vara förhållandet äfven med gneiserna. Vilkoren för en konsolidering synas nemligen vara, så vidt vi hittills kunnat finna: än ett betydande tryck af öfverliggande lager, än en höjning öfver vatten, än åter, och detta förmodligen i de flesta fall, bada gemensamt. Af dessa vilkor är härstädes blott en höj- ning öfver vatten märkbar, men, som jag nämnt, icke bevislig förr än vid kambriska tidens‘ början, då skiljaktiga bildningar först framträda. Emedan dessa tydligen bildats på gneisens bekostnad, men icke synas innehålla gröfre material af densamma, ej ens vid stränderna, så torde sannolikhet icke saknas för det anta- gandet, att en ringa konsistens hos gneisen varit den egentliga orsaken till denna strandbildningens beskaffenhet. Af vissa konglomerater !) i gneiser och af sättet, hvarpå de framträda, synes böra dragas den slutsats, att konsoliderin- gen af gneis, vid dess höjning öfver vatten, understundom egt rum ganska hastigt. Det är således anledning förmoda, att en sådan äfven i Skåne, efter höjningen vid kambriska tiden, åt- minstone så småningom försiggatt inom gneisen, och att häruti !) Särdeles på Dal. Se härom beskrifningarna till bladen Åmål, Baldersnäs m. Al. HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 599 en orsak ligger till äldre och yngre strandbildningars stora skiljaktighet derstädes. Om det således ej bör förnekas, att i nu angifna förhål- landen en antydan förefinnes om vissa gneisdistrikters tillhard- nande först efter kambriska tidens början, så qvarstar likväl det faktum, att inom vissa andra en likartad förändring inträdt långt förut, redan till och med under gneisformationens egen daning, men då likväl synbarligen till följd af mera lokala för- hållanden, upplyftningar blott på enstaka ställen, ty sådana exempel äro ytterst sällsynta. Men öfverallt, der sådant är iakttaget, måste man erkänna, att gneisen redan så tidigt, der- städes, egt sin kristalliniska utveckling, sådan den ännu i dag visar sig. Man måste väl äfven antaga, att den egt denna ut- veckling i allmänhet, ty den kristalliniska strukturen kan icke uteslutande hafva tillhört eller först uppkommit i några få här och der- upplyftade skikter; den kan icke der hafva tillkommit först samtidigt med och under samma förhållanden, som kon- solideringen; den måste hafva varit till redan förut. Vackra böjningar eller skrynklingar af grofva gneiser finnas der också och synas stå i det närmaste samband med dessa tidigaste dis- lokationer. Det antagandet kan således sannolikt icke längre undvikas, att gneisen i ett visst stadium förenat stor böjlighet med hög, kristallinisk utveckling ; men något sådant kan blott under oden förutsättningen vara möjligt, att dess fria kiselsyra före- fanns 1 ett geleartadt tillstånd. Som bekant bildar den fria kiselsyran under form af qvarts oftast ett sammanhängande nät- verk genom hela bergarten; de öfriga beständsdelarne äro lik- som ombäddade och genomväfda dermed, särdeles fältspaten. Under sådana förhållanden måste också bergartens hela fast- het vara af densamma i väsentlig grad beroende. Bergarten kunde då icke heller erhålla någon synnerlig hårdhet, eller blifva konsoliderad förr, än kiselsyran från sin mjuka form öfvergått till fast d. v. s. blifvit förvandlad till qvarts. Så oansenliga och föga vigtiga dessa tidiga dislokationer vid första påseendet än förefalla, så torde det likväl vara först 600 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. genom dem, genom deras närmare studium, som en säkrare kunskap kan vinnas om gneisernas ursprungliga tillstånd och deras uppkomst. Jag öfvergår nu till det yngre dislokationsfenomenet, hvilket genom mera betydande förkastningar gifvit sig tillkänna. Dessa hafva utöfvat ett mera storartadt, ett för ögat genast märkbart inflytande, ty landskapets hela yttre prägel är på dem beroende. Om dessa förkastningar vore äldre än den kambriska sandstenen, så skulle nödvändigt i denna träffas massor af brottstycken från den äldre bergarten, förutsatt att den egt blott någon ringa sammanhallishet; sandstenen skulle i alla händelser blifvit af- lagrad i fördjupningar och klyftor etc., som i riklig mängd måste uppkomma vid så betydande omstörtningar — allt blott före- teelser, som på flere ställen i vart land kunnat iakttagas. Här synes ej spår till dylikt. Vi mäste salunda redan pa grund häraf anse förkastningarne tillkomna först efter kambriska tiden. Men det är också lätt att se äfven pa skiktställningen, att den kambriska sandstenen fatt vidkännas desamma dislokationerna; mindre lätt synes det likväl vid Torekov än i Cimbrishamns- trakten. Lägga vi nu härtill, att Skånes alla yngre formationer — ända till och med kritan, åtminstone — äfven undergatt sadana förkastningar och i ganska vidsträckt grad, samt vidare, som jag förut nämnt, att hittills sedda större konglomeratbildningar, såsom de till Kågerödsgruppen hörande, icke genom sitt inne- håll häntyda på någon märkligare förstöring af redan för handen varande fossilförande lager, så synes verkligen det antagandet icke sakna grund, att alla dessa senare nivåförändringar äro en följd af under någon viss tid mera intensivt verkande or- saker, sålunda i det stora hela, i det väsentligaste, att anse som samtidiga och relativt taget ganska unga. Af vigt vid deras ålders bestämning är nu den omständigheten, att strand- bildningar till kritformationen omkring Hallands ås (den del deraf, som här är i fråga) icke finnas, under det att för- hällandet är motsatt vid Skånes ostkust. De borde naturligen HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 601 äfven här anträffats, atminstone lemningar deraf, om vid denna del af Hallands ås funnits en strand mot den tidens haf, der de kunnat bildas. Allt detta i förening med den relativa ut- bredningen af de olika formationerna öfver Skåne, men för hvilken jag här icke kan redogöra, synes sannolikt böra tydas sa, att inga verkligt genomgripande förändringar i skånska berg- grunden egt rum under de fossilförande formationernas daning men väl, och förvisso ganska betydande, efter krittiden. Dessa förkastningar, hvarigenom Hallands as och säkerligen de öfriga större, enstaka höjdsträckningarna i Skane hufvudsakligen till- kommit, äro derför sannolikt att hänföra till tertiärperioden eller till just den samma tid, då den slutliga upplyftningen af de största europeiska bergskedjorna (Schweitzeralperna, Pyrene- erna m. fl.) egde rum. En fråga af stort intresse, som med det nu omnämnda, nyare dislokationsfenomenet möjligen är nära förbunden och hvilken säkerligen förtjenar all uppmärksamhet, vill jag här i förbigående anmärka. Det är frågan om de skånska och möj- ligen äfven nordligare trakters hyperiters (inclus. diabas och basalt) ålder; om de kunna visas vara samtidiga med utlandets eruptiva bergarter från tertiärtiden 1). Att de här liksom nord- ligare äro yngre än silurformationen, är redan faktiskt bevisadt. Men genom en granskning af Kagerödsgruppens konglomerater synes äfven sannolikt, att de då ännu ej funnos till. En diorit- artad bergart med granater, som uppsätter här och der 1 gnei- serna inom Skåne, har deremot säkerligen lemnat bidrag till nämnda konglomerater. Dess brottstycken voro likväl så starkt förvittrade, att de knappast kunde igenkännas. Jordarter. Om deras utseende och värde för orten. Nägot om deras tillkomst och utbred- ning, samt kritfragmenternas vigt vid bedömandet deraf. Hafvets nivå i den förhistoriska tiden och fornminnenas utbredning. Vid en blick på den bifogade geologiska kartan (Tafl. XIIT) synes lätt, hvilken vidsträckt yta upptages af de qvartära bild- !) Om tertiära hyperiter, se: Utkast till Spetsbergens Geologi af A. E. NORDEN- SKIÖLD; Vetenskaps-Akademiens handlingar 1866. 602 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ningarna. Blott sällan framträder derur den fasta berggrunden. Denna karta är att anse blott som en öfversigtskarta!), da vid förminskandet af originalkartan i 50,000:dels skala en mängd detaljer måst utelemnas. Den är likväl i förening med de båda derjemte upptagna, något idealiserade eller skematiserade, pro- filerna (Tafl. XII) fullt tillräcklig för åskådliggörandet af dessa bildningars utbredning och inbördes förhållande till hvarandra. Jag hänvisar sålunda dertill vid den efterföljande jordartsbeskrif- ningen och har, hvad beträffar profilerna, der utmärkt de särskilda lagren med samma bokstäfver, som här i texten blifvit använda, för en lättare öfversigts skull. Jag har här, likasom vid bergarterna, sökt följa den van- liga ordningen — från äldre till yngre lager. a är en fin, vanligen något lerig sand, hvilken, på samma gång den synes ega en ofantlig utbredning, äfven har en stundom rätt betydande mägtighet. Oftast är den kritblandad. Man har nedgått i densamma ända till 16 fot; men öfverallt, när den anträffas (vid brunnsgräfningar, o. d.), framkomma starka vattenådror, som varit orsaken till 'att dess största mägtighet ej blifvit känd. Detta är sannolikt den så kal- lade diluvialsanden. b är ett verkligt krosstensgrus af det slag, som framförts under sjelfva glacieren. Dess bergartsfragmenter äro derför oftast något afrundade samt repade. De äro inbäddade uti ett mer eller mindre lerigt grus af så stor fasthet, att man endast med största möda kan bryta sig derigenom vid brunnsgräfningar. Understundom är lerslammet så öfver- vägande, att det blifvit benämdt krosstensler. Då denna jordart ofta är i riklig mängd uppblandad med kritfrag- menter och dertill innehåller de nödvändiga beståndsdelarna för växtnäringen i samma grad som våra bästa lermerglar, så är det lätt förklarligt, att den äfven inom denna trakt numera är fitigt eftersökt och använd som jordförbättrings- 1) Af flere skäl hafva de till tryckningen använda färgerna blifvit valda helt och hållet oberoende af de för geologiska kartverket öfver Sverige bestämda. HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS Ås. 603 d. medel. De yngsta jordarterna äro nemligen i allmänhet härstädes af dalig beskaffenhet i jemförelse med de äldre. Krossgrusbildningen är icke liksom föregående, diluvialsanden, här öfverallt dold af yngre aflagringar. Tvertom framträder den i dagytan på ofantliga sträckor. Så är t. ex. hela Hallands ås betäckt deraf. Det är likväl icke den nyss om- nämnda leriga arten, som utgör den yngsta delen eller sjelfva jordytan, utan der träffas alltid ett mera löst sammanfogadt material af kantigare bergartsfragmenter, inbäddade uti en stoftfin, smutsgul, föga lerig, jordartad massa. Detta är vanligen två till tre fot mägtigt och aldrig krithaltigt. Det synes i sin helhet vara yngre än glacialleran, men anföres här för sammanhangets skull. är rullstensgrus, sa benämndt pa grund af dess uppkomst- sätt — genom rullning och nötning i ett vatten, hvarigenom det också erhållit ett rent utseende eller blifvit befriadt från de leriga och jordartade beståndsdelar, som karakteri- sera krosstensbildningen. En följd häraf är, att detta grus aldrig eger någon sammanhållighet. Det må hafva varit utsatt för huru stort tryck som helst, så bildar det likväl alltid helt lösa aflagringar. Rullstensbildningen eger här en ofantlig utbredning och mägtighet. Största delen af slätten på norra och södra sidan om Hallands ås har deraf under en viss tid varit inkräktad. Lyckligtvis har den sedan blifvit betäckt af mera fruktbringande sedimenter, hvarför gruset nu blott här och der, isynnerhet närmast åsen, framträder i dagytan. Glacialleran bildar här understundom ända till 50 fot mägtiga aflagringar. Af dess båda varieteter, hvarfvig mergel och hvarfvig lera, är den förra den egentligen betydande; den sednare, hvilken såsom annorstädes i landet utgör den yngre länken, är i allmänhet blott 2 till 6 fot mägtig, men upp- gar i närheten af Tostarp till öfver 20 fot. Hvarfviga lerans utbredning är något större än hvarfviga mergelns; sålunda är det alltid mergellagren, som först utkila i de 604 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. deromkring uppträdande grusaflagringarna. Mergeln saknas i några små körtelformiga bildningar af glaciallera, an- träffade uppå rullstensasen söder om Barkakra. Hela denna bildning är saväl pa norra som södra sidan Hallands as ovanligt vacker och derjemte, pa grund af sin kemiska sammansättning, af särdeles stor vigt för akerbruket. Man skulle väntat sig, att den mot stränderna i allmänhet blifvit mera sandblandad till följd af rullstensbildningens när- varo nästan öfverallt intill. Sa är likväl icke förhållandet mer än i närheten af Tostarp och Grefvie. På båda ställena visar den en tydlig öfvergang genom små vexellagringar till der befintliga strandbildningar. Af dessa har den vid Grefvie i så riklig mängd förekommande glacialsanden (d') vunnit en betydande användning för mergling af den traktens, af naturen temligen ofruktbara grusfält. Denna sand är nem- ligen starkt kritblandad, något lerhaltig, ganska rik på fosforsyra samt ytterst fin och således särdeles lämplig i nämnde hänseende. Dess fosforsyrehalt är något större än hvarfviga lermergelns; en tredjedel af dess egen vigt utgöres af kolsyrad kalkjord; dess halt af i syror olöslig sand är ungefär lika med hvarfviga lermergelns d. v. s. omkring 48 procent. 3 Postglacial sand och dermed samtida ajlagringar saväl af krosstensgrus som rullstensgrus bilda i allmänhet ett täcke öfver förut omnämnda jordarter. Endast glacialleran är till största delen obetäckt deraf. Hela den postglaciala bild- ningen är likasom hvarfviga leran fri fran kritfragmenter. Dess egentliga sandaflagringar äro stundom ganska mägtiga, särdeles mot hafvet, der de oftast genom sin finhet gifvit upphof åt rätt betydande flygsandsfält (e'). Den del af Hallandsslätten, som denna karta omfattar, är nästan utan undantag öfversallad med sand, mestadels dock blott 1 till 5 fot mägtig. Pa skånska sidan har sanden jemförelsevis ringa utbredning. Der äro deremot dess gröfre eqvivalenter rådande. Af dessa är rullstensgruset stundom ända till 12 HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 605 fot mägtist, hvilande pa glacialleran. Det träffas nästan öfverallt pa ett par fots djup mellan Grefvie och Torekov m. fl. trakter. Det täckes derstädes alltid af ett grus med mycket kantiga bergartsfragmenter, hvilket till sin alder och till sin uppkomst synes sta i närmaste samband med det, som täcker sjelfva asen. Jag har förut i samband med de egentliga moränbildningarna omnämnt det. Pa sjelfva asen har det blifvit betecknadt med krossgrusets färg, men pa de lägre trakterna har det af flere skäl pa den bifogade kartan tillsvidare blifvit hänfördt till postglaciala bildningen. Härtill komma nu de allra yngsta bildningarna, sadana som gyttja, torfdy, svämlera etc. Af dessa har blott den sist nämnda kommit in pa profilen vid asens norra sida (f). Torfdyn är den enda af dem, som eger någon mera anmärkningsvärd ut- bredning. På sjelfva åsen träffas den i stor mängd och stundom af ganska utmärkt beskaffenhet. Öfverallt är den användbar och äfven använd till bränsle. Dess askhalt är i allmänhet högst obetydlig, 1,5 till 3 procent. På de lägre trakterna äro, som af kartan till en del synes, torfmossar mycket sällsynta. Alla dessa sakna, egendomligt nog, gyttjeaflagringar. I sydöstra Skåne deremot är förhållandet alldeles motsatt. Gyttja, den hvita arten eller s. k. »bleke», är likväl funnen, men blott pa ett ställe inom trakten, nemligen vid Huntly, som ett helt obe- tydligt lager. På angränsande blad i öster är den funnen vid Vestersjöns utlopp. Hela denna serie af jordlager utgör, särdeles hvad de gla- ciala och äldre postglaciala beträffar, ett bland de mest stor- artade exempel i värt land på den qvartära periodens bildningar. Mångfalden af strukturformer d. v. s. de för ögat lätt märk- bara fysiska skiljaktigheterna, vidare de rent kemiska, hvarpa i väsentlig mon jordarternas värde för industrien är beroende, samt slutligen den högst ovanliga fullständighet, hvarmed denna yngsta formation här är representerad och den ansenliga ut- veckling, vissa af dess mera intresseväckande delar hafva er- 606 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hällit — allt detta gör denna trakt väl förtjent af-de arbeten, som i senare tider egnats at att samla fakta i snart sagdt alla riktningar för vinnande af en närmare kännedom om saväl den geologiska beskaffenheten och sjelfva orsaken dertill, som ock, med ledning deraf, kännedom om härstädes befintliga källor till allmän välmaga och deras användande. De naturförhällanden, som här varit rådande såväl under istiden som efter densamma, i förening med de större vexlin- garna i den forna berggrunden, hafva hvar i sin mon varit de vigtiga orsakerna till det nuvarande tillstandet inom de lösa jordlagren. Om, såsom antagligt är, en större höjning af land öfver hafvet egt rum genom förut omtalade dislokation, då bland andra Hallands ås kan sägas hafva tillkommit, och om denna nivaförändring medfört någon förändring af klimatet, så måste likväl detta erfordrat någon längre tid, och den framträdande inlandsisen, för hvars forna tillvaro sa manga bevis finnas öfver hela norden, måste säkerligen tänkas hafva tillkommit successivt, förflyttande sin sydliga gräns allt mer mot söder, tills isen nådde sitt maximum af utsträckning — såsom kändt är, temligen långt in på det europeiska fastlandet. I närheten af Hallands ås finnas just inga anmärkningsvärda förhållanden, som antyda en sådan isens tillväxt så småningom mot söder, men väl möjligen i Ska- nes sydöstra del och i Blekinge skärgård. För detta kan först framdeles blifva tillfälle redogöra. De vid Hallands as synliga bildningarna äro tydligen tillkomna under den tid endast, då isen var stadd i tillbakagående och landet i sjunkande. Genom isens ständiga rörelse mot lägre eller något mildare regioner och derigenom utvecklade kraft söndergrusades de brutna och förkastade lagren. Fragmenter af de mest olikartade, förut till alder och läge ganska skilda bergarter blandades dervid om hvarandra, och den mer eller mindre leriga massa uppkom, som blifvit benämnd krosstenslera och krosstensgrus i allmänhet, eller till följd af sitt läge under isen: dess bottenmorän. Lika- som isen underkastad en rörelse, medverkade den i väsentlig grad till afslipandet af det fasta underlaget, hvars ofta ännu HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 608 synliga reffling tydligt angifver rörelsens riktning. Det fran gla- cieren ständigt utströmmande vattnet nedförde massor af lerig sand (lagret a i profilerna, Tafl. XII), hvilken först vid en större afsmältning af isen betäcktes af den da framvältrande, nästan desformiga, leriga bottenmoränen med sina stora, afrundade, repade stenar !), sådant vi ännu se det (lagret 5) ofvanpa diluvial- sanden. Rörelseriktningen af isen och dess bottenmorän angifves af refflorna hafva varit nordost till sydvest inom i fråga varande trakt. Några undantag finnas likväl, som antyda, att den varit under en tid nordvest till sydost eller något nordligare, men dessa refflor äro äldre och synas föröfrigt ej stå i något märk- bart samband med den nuvarande utbredningen af jordarter och block härstädes. Detta kan man förmärka deraf, att blocken från kambriska sandstenen vid Torekov mot sydost blott träffas 1 närheten af dess moderklyft. Åfven kritans utbredning an- tyder något sådant. Just genom kritans förstöring har lemnats oss ett säkert medel för bedömandet af den väg, som fragmenter af Hallands bergarter mast taga för att komma öfver till skånska sidan. För att rätt klart utmärka deras väg äro höjdförhallandena an- gifna pa den lilla kartan (Tafl. XIII). Höjdkurvornas betydelsa är redan omtalad a första sidan. Pä kartan äro med särskild färg de trakter utmärkta, der kritfragmenter förekomma, med olika beteckning för de olikartade bildningarna: krosstensgrus a ena sidan samt rullstensgrus, glacialsand och glaciallera å den andra. Härigenom har nu blifvit tydligt, att den krita, som varit aflagrad pa asens norra sida, efter förstöringen icke blifvit förd genaste vägen öfver åsen, utan måst taga en omväg förbi Båstad genom den förut omtalade sprickdalen från nämnde köping mot söder och sydvest. I hela denna dal träffas krit- fragmenterna i riklig mängd på nägra fots djup i sjelfva kross- ') Den kraft, som dervid utvecklats, är ofattlig. Genom den har framvältrats block (med repad yta och väl afrundade) frän temligen aflägsna trakter, ända till 15 fot länga, 11 fot breda och 8 fot tjocka, efter en ungefärlig be- räkning hällande omkring 500 kubikfot, eller motsvarande en vigt af unge- fär 750 centner. 608 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. gruset. De hafva der ocksa blifvit uppförda till en höjd af något öfver 500 fot (öfver hafvets nuvarande yta), men endast på de ställen, der dalens sidor äro temligen långsluttande. Högre upp på åsen äro de icke anträffade. På asens norra sida hafva de endast på ett par ställen uppfördts till 400—500 fots höjd, förnämligast i den lilla dalen söder från Östra Karup, eller i allmänhet der åsens lutningsförhållanden tillåtit en sådan trans- port; för öfrigt återfinnas de endast vid dess fot. Åfven förbi Houf hafva de kunnat medsläpas öfver åsen. Den öfriga delen af åsen är mycket brant mot norr, och häruti synes den enkla orsaken ligga till kritans besynnerliga utbredning, orsaken till att från Grefvie och vidare mot öster på asens södra sida äfven- som på äsen sjelf, intet spår af kritan anträffas i krosstens- gruset, hvarken i det äldre eller yngre, oaktadt ofantliga massor krossgrus der blifvit framförda och väsentligt bidragit till upp- komsten af den olika lutning, som åsens båda sidor nu förete. Dessa sednare massor äro också synbarligen uteslutande bildade på bekostnad af asens egna bergarter, och redan deraf framgår, att inlandsisen, hvilken tydligen haft en betydande verksamhet äfven på äsens högre delar, likväl icke förmått medföra sin halländska bottenmorän deröfver. För att nu utröna, om all krita eller blott en del kommit från Halland, fanns intet annat medel än att göra iakttagelser öfver kritfragmenternas storlek och häruti söka utfinna någon bestämd lag. Det befanns då, att de största ligga vid åsens norra fot, särdeles öster om Östra Karup, der ända till 4 kubik- fot i storlek, samt att de blifva i allmänhet allt mindre, ju mera man närmar sig skånska slätten. På norra sidan är krossgruset nästan uteslutande bildadt af kritan. Mot söder från Båstad deremot aftager synbarligen kritfragmenternas mängd deruti. Allt antyder sålunda, att kritan i sin helhet härstammar från Halland. Men anmärkningsvärdt är, att den vid Ö. Karup i sa riklig mängd och som stora block förekommande kritkalken (Köpingearten) är minst representerad pa södra sidan äsen. Deremot är korallkalken och den finare kritan vanliga der, oak- 2 HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 609 tadt deras lösare konsistens och sälunda lättare söndermalning. Detta förhållande måste finna sin förklaring i det inbördes läge, som nämnda bergarter ursprungligen innehaft, men hvilket icke kan genom här möjliggjorda iakttagelser bestämmas. Efter utbredningen af bottenmoränens slam- och stenmassor följde närmast danandet af här befintliga rullstensbildningar (lagret c). Dessas vidsträckta och starkt kuperade yta, nu likväl till största delen undangömd af de skiktade aflagringarna (glacial- sand och -lera etc.), angifver i förening med deras ovanliga mägtighet och deras egendomliga utbredning i förhållande till asen ganska bestämdt orsaken till deras uppkomst — de från den afsmältande glacieren häftigt framflödande vattenmassorna. Då aåsens största höjd och största yta just är i trakten öster om Bästadalen, så är det naturligt, att der måste blifva en mera långsamt utsinande källa till sådana vattenflöden. Sanno- likt måste häruti sökas orsaken till, att vi nu vid den traktens såväl norra som södra sluttning, och nästan uteslutande der, aterfinna de betydande rullstensmassorna. Mellan Torekov och Båstad finnas blott obetydliga och mindre väl bearbetade. Under denna rullstensbildningens period var likväl hafvet alltjemt i stigande, ty glacialsandens och glaciallerans aflagrande både börjades och afslutades härstädes under samma periods senare skifte d. v. s. under en tid, da lugn sedimentaflagring kunde ega rum och da således inflytandet af rinnande vatten var jem- förelsevis ringa. Rullstensbäddar finnas likväl pa några ställen hvilande pa glaciallerorna, och ända till 12 fot mägtiga; men da de ingenstädes synas sta i samband med någon märkbar de- nudation af lerorna, utan bade hvarfvig mergel och hvarfvig lera finnas qvar, och den sednare märkligt nog med sin vanliga ringa mägtighet, sa är det antagligt, att dessa yngre rull- stensbäddars utbredning beror på hafvets närvaro. Dessa äro till åldern eqvivalenta bildningar med postglacialsanden, men äro, der de stå i oafbruten förening med äldre rullstensaflagringar, som vanligt på kartan betecknade i likhet med dessa sednare. Det 610 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. är här nemligen. samma förhållande som mängenstädes uppåt landet, att glaciallerans lager utkila i sjelfva rullstensmassan. Att glacialsand och glaciallera äro marina aflagringar, an- gifves icke blott af deras på långa sträckor märkbara jemna skiktning utan äfven af de fossiler !), som deri på senare tiden äro funna norr om Hallands ås af Prof. TORELL m. fl. Att åter de på båda sidor om åsen utbredda likartade aflagringarna äro fullkomligt samtida, kan ej betviflas, då man tager de båda profilerna i skärskadande. Lagerföljden är nemligen densamma, och bildningarnas eget utseende fullkomligt likartadt på norra som på södra sidan om åsen; derför maste ock naturförhallan- dena, under hvilka de danades, på bada ställena hafva varit desamma. Under det de fina, skiktade sedimenten, (glacialsand och -lera) afsattes, kom en tid, då hafvet stod 270 fot högre än nu. Detta är likväl den största höjd, till hvilken hafvet härstädes bevisligen uppgatt. De högst belägna skiktade aflagringarna återfinnas vid Grefvie. På deras beskaffenhet är det lätt att se, hvarest den egentliga källan för tillsvämningen var belägen. Afven här äro kritfragmenterna den säkraste ledtråden. Deras mot norr och nordvest tilltagande storlek i förening med det öfriga materialets beskaffenhet antyder, att tillsvämningen egde rum. från Bastadalen, att der vid den tiden var en hafsvik, närmast hvilken de krithaltiga strandbildningar uppkommo, som mot Grefvie öfverga till en ytterst fin och väl skiktad, kritblandad sand. I denna sednare uppträda små lager af hvarfvig mergel, hvilkas samband åter med de längre ut på djupare vatten af- satta, mera betydande mergellagren icke kan vara tvifvel under- kastadt. Då sanden vid Grefvie innehåller för ögat synbara kritfragmenter, så är det klart, att de små lerlagren deruti också hafva kritfragmenter att tacka för sin kalkhalt. Häraf följer då också, att de på Engeltoftaslätten och vester derom utbredda mergellagren äfven äro bildade genom en inblandning af ytterst !) Yoldia, Saxicava, Tellina, Bulla, Balanus. HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS As. 611 fint kritslam, hvilket ytterligare bestyrkts genom en undersökning för mikroskopet. | En betydande tillsvämning af lerslam och sand har också egt rum från trakten vid Tostarp. Den är anmärkningsvärd derför, att de derigenom bildade lagren tydligen till största delen äro samtidiga med mergellagren längre ut på slätten, men likväl sakna den för dessa utmärkande halten af karbonater. Detta synes naturligen bero derpå, att från nämnde högtrakt vid Tostarp nedsvämmats en sådan mängd kritfritt slam, att det från Grefvie utförda krithaltiga icke kunnat bana sig väg ända dit. Mellan Tostarp och Grefvie hafva dylika förhållanden icke kommit till stånd; leraflagringen är der öfverallt på ett visst djup karbonat- haltig ända till dess kant mot grushöjderna. Synbarligen har vid en viss tid all tillförsel af kritslam här upphört. Då framträdande bildningar äro: hvarfvig lera, åkerlera och postglaciala sandaflagringar. Men alla dessa måste naturligen endast utgöra den utslammade, finare delen af nagon gröfre bildning, såsom ett kalkfritt krossgrus. Ett så- dant finnes också, öfverallt täckande det krithaltiga och ett dermed samtidigt kritfritt, med ett ord den egentliga botten- moränen. Uppkomsten af detta kritfria krossgrus och dess utbredning öfver det redan i Båstadalen framförda krithaltiga synes saledes hafva varit den egentliga orsaken till kritslam- ningens upphörande eller, som här är detsamma, till den hastiga förändring i sedimentet, som öfvergången fran hvarfvig mergel till hvarfvig lera angifver. Bland de nutida bildningarna: gyttja, torfdy, svämsand, svämlera och flygsand, erbjuder svämleran ett särskildt intresse. Här finnes nemligen i Stensan!) en sådan, som genom sina fossila lemningar gifver tillkänna, att den bildats delvis i hafvet och delvis i sött vatten. Häraf framgar tydligt, att en höjning af land ända in i senaste tider här egt rum, hvilken höjning synbarligen tagit sin början under hvarfviga lerans afsättande !) Den å, som flyter fram norr invid Ö. Karup till hafsviken vid Båstad. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. LES PN:ON 5 6 612 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. (hvarför just denna bildning så hastigt afbröts) samt förmodli- gen städse fortgått under åkerlerans och de väldiga postglaciala sandlagrens utbredning, och hvilken höjnings mått här inalles, under den tidrymden, synes vara omkring 270 fot. Den äldre delen af svämleran är afsatt, då hafvet stod minst 20 fot högre än nu. På dess ringa utbredning åt sidorna kan man se, att vid den tiden för öfrigt ungefär samma relativa nivåförhållanden som nu varit rådande, d. v. s. att Stensån redan då fanns och genom sina nedsvämningar af lerslam i hafsviken vid det nu- varande Skottorp. var en orsak till nämnde leras så tidiga ut- bredning. Stensan har sedan oafbrutet fortsatt sin nedsväm- ning, men hafvet har så småningom dragit sig tillbaka. Redan då hafvet stod 18 fot öfver det nuvarande vattenståndet voro sandfälten omkring Himmelslöf torrlagda. Der måste således, öster vid samma ställe, redan då taga ett slut på aflagrandet i salt vatten, hvarmed också öfvergangen till en ren sötvattens- bildning var gifven, och den yngre delen af svämleran började afsättas. Dennas mägtighet mot vester är ungefär 2 fot. Med kännedom om de betydande tillsvämningar, som här, innan ån utgräfdes, egde rum, är det säkerligen ingen öfverdrift 1 det antagandet, att årliga slamafsättningen utgjorde 2 linier. Den yngre svämlerans alder skulle i sådant fall vara 1000 ar. En landhöjning härstädes af 20 fot har under samma tid egt rum, hvilket utgör 2 fot på århundradet. Men vid den tiden, för 1000 ar sedan, var likväl föga af slätten sänkt under hafvet. Först vid 35 fots högre vattenstånd än det nuvarande är, som af höjdkartan synes, en betydande förändring i strandkonturen synlig, men blott på slätten norr vid åsen; den vid södra sidan förlorar vid en sådan sänkning helt obetydligt. Nu inträffar här det märkliga förhållandet, att de lägst be- lägna ättehögarna ligga 38 fot öfver hafvet, att hela slätten i södra Halland, undantagandes de delar som ligga högre än nämnda tal, saknar fornminnen, under det sådana på skånska sidan anträffas nästan ända ut till kusten. Om detta är bero- ende på hafvets då högre nivå, om den med 35-fotskurvan be- HUMMEL, ÖFVERS. AF DE GEOL. FÖRHÄLL. VID HALLANDS Ås. 613 tecknade stranden da varit rädande och följaktligen hindrat innebyggarne att begagna sig af den fruktbarare men lägre delen af slätten, nemligen omkring Skottorp, så böra också ätte- högarnas innehåll genom sin ålder i någon mon gifva stöd åt den nyss gjorda beräkningen af landets höjning. Om således denna beräkning fortsättes vidare, med antagande af ungefär 2 fots höjning på ärhundradet, så skulle de strandkonturer, som af 35-fotskurvan angifvas, hafva varit rådande vid vår tide- räknings början. Antyder nu också ättehögarnas innehåll en så hög ålder af ättehögarna sjelfva? Jag kan ej inlåta mig på besvarandet af denna arkeologiska fråga, men vill blott an- märka, att just några af de ifrågavarande fornminnena, nem- ligen de ovanligt vackra O.S.O. om Hasslöfs kyrka, för ej länge- sedan blifvit grundligt undersökta, och att i dem anträffats mer än vanligt värdefulla bronssaker. IB) “ Vä 615 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. Stockholm. Förteckning öfver uti Vestindien af Dr A. Go&s samt under korvetten Josefinas expedition i Atlantiska Oceanen samlade Ophiurider. Af AXEL VILH. LJUNGMAN. [Meddelad den 10 Maj 1871.] OPHIODERMATIDE. Ophioderma cinereum M. TR. S. Barthelemy, ett exemplar (A. Go&s). Ophioderma squamosissimum LTK. S. Barthelemy, ett exemplar. Ophioderma appressum (SAY). S. Barthelemy, talrika exemplar, hvaribland några från en famns djup sandbotten och tvänne från 18 famnars djup spongia- och nullipora-botten (A. G.). (A. Tortola, 10—20 famnars djup (A. G.). Ophioderma brevispina (SAY). S. Barthelemy, 18 famnars djup spongia- och nullipora-botten G.). Tortola, 10 famnars djup nullipora-botten (A. G.). Ophioderma brevicauda LTK. S. Barthelemy, ringa djup, korallbotten (A. G.). Ophiopspale Goösiana n. Discus simul cum scutis radialibus et oralibus scutellisque brachiorum et dorsalibus et ventralibus intimis totus granulis 'minutis tectus. Rim& genitales bin®. Scuta oralia trigona an- gulis binis aboralibus rotundatis (quasi cordiformia). Scutella 616 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. adoralia trigona, latere brevissimo intus inter sese tangentia. Papille orales sene vel septen®, e quibus intima valida par infradentalis. Brachia tenula, flexibilia, diametrum disci decies longitudine »quantia, ab utroque latere disci, a quo nulla distincta fine sunt sejuncta, exeuntia. Scutella brachiorum dorsalia quasi rectangularia, longiora quam latiora; lateralia utrinque sejuncta; ventralia in partem interiorem angustam rectangularem et partem exteriorem latam hexagonam, margine aborali maximo convexo marginibusque lateralibus interioribus excavatis, partita. Papilla ambulacralis singula. Spin® brachiales tern® graciles, e quibus summa plerumque longissima dimidiam partem latitudinis brachii longitudine fere zquat et infima ceteris brevior est. Diametros disci 6 millim. Anguilla, ett exemplar fran 180 famnars djup (A. G.). Genom sina långa böjliga armar, fa armtaggar samt tvänne munpapiller under hvarje tandrad (liksom hos Amphiura) skiljer sig slägtet Ophiopzpale genast från de öfriga till Ophioderma- gruppen hörande slägtena. Genom sina uti tvänne olikformiga stycken (af hvilka det yttre bredare, som nästan har formen af ryggskölden hos en Cancer pagurus LIN., med sin adorala kor- taste sida berör det inre langsmala, som är rektangulärt med de bada laterala langsidorna nagot utböjda) delade armbuksköldar afviker det vidare från samtliga hittills kända Ophiuror !). Skif- vans ovanligt fina kornbeklädnad höljer saväl radial- som mun- och sidomun-sköldar samt sprider sig derjemte öfver de innersta armsköldarne. Det i sprit förvarade exemplarets färg pa skifvans öfre sida gulbrun med ljusare hvitaktiga fläckar, af hvilka de, som finnas innanför armarnes insertion samt vid midten af inter- radialbälternas yttre kant emellan armarne, äro regelbundna. Radialsköldarnes plats intages nämligen af tvänne aflanga nästan S-formist krökta fläckar, mellan hvilka en rad af nägra smärre fläckar synes, och uti hvarje interradialbältes yttre kant finnes en stor rund hvit fläck med en gulgrön ring i midten samt en !') Hos ungar af arter med femsidiga armbuksköldar kan man dock stundom urskilja ett inre rhombiskt och ett yttre rektangulärt stycke. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 617 smal böjd hvit fläck utmed hvardera sidan af den sistnämnda fläcken åt armarne till. Armbuksköldarne äro gulbruna, oftast prydde med runda hvita fläckar (vanligen 4—7 a hvarje) samt ett hvitt band längs utmed deras aborala och stundom äfven adorala kant. 7. Hemieuryale pustulata VON MARTENS. Monatsberichte der Berliner Academie, 1867, pag. 484. Syn.? Encyclopedie methodique pl. 123, f. 5—8. ? Ophiura cuspidifera LAMARCK, Hist. nat. d. animaux sans vertebres III, p. 226. Discus parvus, pentagonus marginibus interradialibus inter insertionem brachiorum excavatis, scutis radialibus magnis late sejunetis et squamis majoribus (interdum semigloboso-incrassatis) et minoribus, concinne dispositis, nudis teetus — absque granis vel spinis. Rimzs genitales bine minute, breves. Scuta oralia magna, pentagona angulis binis aboralibus paullum rotundatis; adoralia intus inter sese tangentia. Papille orales quatern® ad gninas preter infradentalem imparem. Dentes latiuscul&, lanceo- late. Brachia longissima convolubilia ab utroque latere disci, a quo nulla distincta fine sunt sejuncta, exeuntia. Scutella bra- chiorum dorsalia nuda, in partes complures minimas medias et binas laterales majores semigloboso-incrassatas glabras partita; lateralia sejuneta, scabriuscula, spinas binas minutas gerentia; ventralia hexagona vel octogona, integra, fere que longa ac lata. Papilla ambulacralis singula squamiformis. Anguilla, 180 famnars djup (A. G.). I afseende pa armıyggsköldarnes egendomliga sönderstyck- ning visar Hemieuryale en omisskännelig analogi med Ophioplocus LYMAN (jfr. Olustr. Catal., pag. 69) och Ophionereis LTR. Arm- ryggsköldarnes mellanstycke är nämligen pa armarnes inre del deladt uti omkring tjugu smärre mer eller mindre tydligt regel- bundet anordnade smästycken, men pa de yttersta armleden, & hvilka armsidosköldarne beröra hvarandra bade upptill och ned- till, är det helt och odeladt såsom hos Ophionereis. Mot ar- 618 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. marnes spets aftager ock sidostyckenas halfklotformiga uppsväll- ning så småningom och olikheten mellan dessa och mellanstyckets (12—13) delar blifver mindre i ögonen fallande. Radialsköldarne, ett i skifvans centrum beläget rundt fjäll, armsidosköldarne samt armbuksköldarnes midt hafva en ojemn yta, hvilken vid förstoring visar sig vara (bikakslikt) nätformigt kornig, under det att alla öfriga fjäll. och sköldar äro jemförelsevis släta. Ett liknande förhållande har LYMAN uppvisat a armsköldarne hos Ophio- chondrus convolutus. 8. Ophiolepis paucispina (SAY). S. Barthelemy, ett exemplar från en famns djup, sandbotten; och ett exemplar från en spongia (A. G.). 9. Ophiolepis elegans LTK. S. Barthelemy, några få exemplar, hvaribland ett från 12 famnars djup, skalbotten med alger (A. G.). S. Martin, 12 famnars djup, skalbotten (A. G.). 10. Ophiomusium eburneum LYM. var. trispina n. Spine brachiales tern&, e quibus infima longissima tertiam partem longitudinis membri brachii longitudine squat vel paullum superat. Papille ambulacrales desunt. Diametros disci 4 millim. Anguilla, ett exemplar fran 230 famnars djup (A. G.). S. Martin, ett mycket litet, icke med full säkerhet bestäm- bart exemplar fran 200—300 famnars djup (A. G.). 11. Ophiomusium validum n. Discus squamis paucis majoribus coneinne dispositis, e qui- bus marginalis maxima, nonnullisque minoribus interpositis tectus. Scuta radialia magna, trigona, sejuncta intus paullum divergentia, margine ad spatium interradiale vergenti longissimo apiceque extremo et squamam marginalem maximam et squamam geni- talem tangentia. Scuta oralia maxima, parte exteriori rectangularia et interiori in collo acuminato producta; -adoralia magna, intus inter sese tangentia. Papille orales quaterne pr&ter infraden- LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 619 talem imparem. Brachia rigida, valida, longitudine diametrum disci quinquies vix zquantia. Scutella brachiorum ventralia terna intima pentagona, e quibus medium maximum et intimum tertio minus, longius ab ore rudimentaria; lateralia utrinque se tangentia; dorsalia minutissima trigona, apice intus vergentia, latiorra quam longiora.. Spin® brachiales minute, proxime ad discum quatern&, e quibus superiores bin® minutissime, ad medium autem brachium versus quin® et in parte extrema brachü tantum bin. Pori pedum ambulacralium et papille ambulacrales sin- sule tantum juxta scutella brachiorum ventralia bina ad intimum proxima adsunt. Diametros disci 12 millim. Virgin Islands, ett exemplar från 300—250 famnars djup (A. G.). Genom sina tydligt åtskilda skifvofjäll och munpapiller samt genom sina talrikare armtaggar m. m. är denna art väl skild från den föregående. 12. Ophiothyreus Go&si n. Discus pentagonus, utringue squamis magnis concinne dispo- sitis tectus. Scuta radialia magna, sejuncta, intus et extus di- vergentia, margine ad scutellum bracköale intimum vergenti pa- pillifero (papillas circiter 15 gerenti). Scuta oralia maxima, in spatia interradialia producta, longiora quam latiora, hexagona vel, pentagona margine extremo convexo; adoralia quasi faleiformia extus quam intus paullo latiora, intus inter sese tangentia. Pa- pille orales quin® ad senas preter infradentalem imparem ovalem apice paullum truncatam. Brachia brevia, diametrum disci vix bis longitudine »quantia. Scutella brachiorum ventralia penta- gona vel quadrangula, longiora quam latiora, inter sese tangentia; dorsalia proxime ad discum pentagona, ceterum quadrangula angulo aborali obtuso et adorali acuminato producto; lateralia paullum incrassata, ad brachium medium versus primum inter sese paullum tangentia. Scutellum brachiale dorsale intimum maximum, trigonum in partes binas paullum insequales partitum 620 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. marginibus binis interioribus ut in Ophioglypha multispina Lan. vel O. carnea (SARS) papilliferis. Papille ambulacrales bin® ad ternas squamiformes.. Spin brachiales bin ad ternas - minutissime. Diametros disci 6 millim. Anguilla, från 100, 200 och 250—300 famnars djup (A. G.). Slägtet Ophiothyreus star onekligen ganska nära slägtet Ophiomusium, men genom sina papillbärande skifvomsnitt samt genom sin innersta stora äfvenledes (liksom hos Ophioglypha carnea och O. multispina) papillbärande armryggsköld, hvilken synes motsvara bade den innersta armryggskölden och radial- fjällen tillsammans hos Ophiomusium, skiljer det sig dock till- räckligt från detta senare liksom fran Ophiolepis. 13. Ophioglypha albida (FORBES). Azorerna, Sao Miguel utanför Ponta Delgada från 150-—250 famnars djup, skalbotten (Josephinas Expedition). 14. Ophioglypha acervata LYM. Anguilla, ett exemplar från 180-famnars djup (A. G.). Af sina europeiska samslägtingar närmar sig denna art mest Ophioglypha Sarsi (LTK.), från hvilken den dock liksom från de öfriga Ophioglypha-arterna i flera hänseenden betydligt afviker. 15. Ophioglypha affinis (LTK.). Engelska kanalen, Latit. 49” 7' nordl., Longit. 6” 24' vestl., ett exemplar från 65 famnars djup (J. E.). OPHIOCOMIDE. 16. Ophionereis reticulata (SAY). S. Barthelemy, tre exemplar, af hvilka ett fran 8 famnars djup, spongia-botten, och ett fran 18 famnars djup, spongia- och nullipora-botten (A. G.). Virgin Islands, Salt Island, 30—40 fanınars djup, nullipora- botten (A. G.). LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 621 17. Ophiopsila Riisei LTK. S. Barthelemy, talrika exemplar, hvaribland fran 8 famnars djup, spongia-botten, 10 fammars djup, korallbotten, 12 famnars djup, skalsandbotten, med alger samt 18 famnars djup, spongia- och nullipora-botten (A. G.). Tortola, 10 famnars djup, nullipora-botten (A. G.). 18. Ophiocoma pumila LTK. S. Barthelemy (A. G.). 19. Ophiocoma Wendti M. TR. Syn. Ophiocoma Riisei LTK. (secundum v. MARTENS). S. Barthelemy (A. G.). 20. Ophiocoma echinata (LAM.). S. Barthelemy, allmän (A. G.). 21. Ophiomyces frutectosus LyM. Josefina-banken, Latit. 36° 45’ nordl., Longit. 14° 9 vestl. fran 117, 120—130 och 228 famnars djup (J. E.). Azorerna, Sao Miguel, utanför Villa Franca från 320—600 famnars djup (J. E.). Bland de Ophiuror, som jag varit i tillfälle att undersöka, har jag endast hos Ophiacantha bidentata (RErz.), och detta endast a ett par exemplar, funnit en anhopning af tolf till sexton munpapiller a hvarje munvinkel liknande den hos Ophiomyces. Ä samtliga de af mig undersökta exemplaren äro endast skifvans interradialbälten besatta med taggar under det att radialbältenas fjäll äro nakna. Af genitalspringorna närma sig de tvänne, som äro belägna en på hvar sin sida om hvarje arm, men som höra till hvar sitt det ena invid det andra belägna interradium, med sina öfre ändar mera intill hvarandra, än eljest är fallet hos Ophiurorna, till följe hvaraf ock genitalspringornas öfre ändar synas, när djuret betraktas ofvanifrån. 22. Ophiacantha Smitti n. Discus simul cum scutis radialibus angustis, elongatis, ter- tiam partem diametri disci longitudine superantibus, totus cute 622 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tectus et spinulis asperis partim gracilioribus partim brevioribus tricuspidatis paullo longioribus quam crassioribus ornatus. Scuta oralia late trigona margine aborali convexo marginibusque ado- ralibus excavatis; adoralia magna, intus inter se tangentia. Pa- pille orales conicz, crassiuscule, obtus&, terne ad quaternas preter infradentalem imparem, latiusculam, apice truncatam. Brachia ad apicem versus tenuissima. Scutella brachiorum dor- salia trigona margine aborali convexo; ventralia intima late penta- gona, ceterum quasi trigona marginibus lateralibus convexis. Pa- pilla ambulacralis singula acuta. Spin» brachiales sen&, e quibus summa membri extra disco secundi longissima duas partes dia- metri disci longitudine superat, in medio autem brachio longitu- dinem membri brachialis longitudine vix superantes et ad apicem versus brachii membris brachialibus breviores. Ab Ophiacantha scabra SARS differt costis radialibus ut in OÖ. setosa (RETZ.) distinctis; spinulis in spatiis interradialibus ventri disci; scutellis brachiorum ventralibus haud spatio cute tecto sejunctis. Diametros disci 3,75 millim. Utanför Portugals kust, Latit. 38° 10’ nordl., Longit. 9° 25 vestl., ett exemplar från 790 famnars djup (J. E.). 23. Ophiothamnus affinis n. Ophiothamno vicario LYM. simillimus, attamen differt scutis radialibus maximis inter se fere tangentibus angulo exteriori radiali majori; spinulis brevioribus et paucioribus in dorso disci; brachiis longioribus et imprimis ad apicem versus tenuioribus; spinis bra- chialibus longioribus, e quibus suuma membri extra disco secundi longissima dimidiam partem diametri disci longitudine zquat. Diametros disci eirciter 3 millim. ' Utanför Portugals kust, Latit. 38° 10’ nordl., Longit. 9° 25 vestl., tva exemplar fran 790 famnars djup (J. E.). 24. Ophiothrix pentaphyllum (Asterias) PENNANT. Brit. Zool. IV, pag. 54. Syn. Asteriscus seu Stella marina pentadactyla exigua lutea vul- garis BORLASE, Nat. hist. of Cornwall, pag. 259. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 623 Asterias varia, A. aculeata, A. hastata, A. fissa, A. nigra PENNANT 1. c. pag. 54, 55. Ophiocoma rosula FORBES, Brit. Starfishes, pag. 60. non Ophiocoma minuta FORBES |. c. pag. 65. non Asterias fragilis ABILDGAARD, Zool. Dan. III, pag. 28, jo ES non Ophiothrix fragilis M. TR., Syst. d. Asterid., pag. 110, que est O. tenuispina (= O. echinata LTK.). Ophiothrieci fragili (ABILDG.) simillima, attamen differe videtur disco plano pentagono angulo inter insertionem brachiorum haud vel paullum tantum dilatato; scutis radialibus maximis angulo exteriori radiali majori; spatiis interradialibus dorsi disci scutis radialibus singulis angustioribus lateribus rectis parallelis; spinis brachialibus nonis ad undenas paullo acutioribus et gracilioribus. Engelska kanalen, söder ut fran Isle of Wight pa 35 famnars djup, talrika exemplar (J. E.). Bland de erhållna exemplaren voro flera olika färg-varieteter representerade, af hvilka den af PENNANT under namnet Asterias nigra beskrifna är den mest 1 ögonen fallande. Utom de utan- för Isle of Wight samlade exemplaren, har jag af denna art haft att tillgå exemplar från Cherbourg (VERNGREN), Brest (H. STOLTZ) och Isle de Re (G. VON YHLEN), hvilka alla synas afvika fran den nordiska Ophiothrix fragilis (ABGD.) och det i synnerhet genom de betydligt större radialsköldarna, hvilkas yttre kortaste sida nästan är parallel med den närmaste sidan af den i allmänhet icke utsvällda plana skifvans interradialvinkel och hvilkas bredd alltid är större än interradialbältenas. 25. Ophiothrix maculata n. Discus planus pentagonus angulo inter brachia paullum tantum dilatato. Scuta radialia maxima, nuda, granulis paucis solum in apice interiori ornata, sejuncta, intus vix divergentia. Spatia interradialia dorsi disci lateribus rectis parallelis seutis radialibus ‚singulis angustiora, simul cum centro granis vel baculis brevibus plerumque quinqueaculeatis instructa. Scuta oralia late trigona 624 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. margine aborali valde convexo marginibusque adoralibus exca- vatis; adoralia magna, quasi ovalia, intus inter sese fere tan- gentia. Brachia diametrum disei quinquies eireiter longitudine zquantia, supine fascia macularum brunnearum concinne dispo- sitarum (3—6 in singulis membris) longitudinali centrali ornata. Scutella brachiorum dorsalia quadrangula marginibus fere rectis angulo et aborali et adorali truncato, vix carinata nec lobata; ventralia hexagona, latiora quam longiora. Papilla ambulacralis singula squamiformis. Spin® brachiales sen® vel septen® (vel in membris basalibus usque ad octonas) valids, aculeis laterali- bus minutissimis in singulis ordinibus cireiter quinis denis in spinis longissimis latitudnem brachii longitudine dimidia parte fere superantibus instruct®. Diametros disei 12 millim. Josefinas bank, två exemplar från 110—120 famnars djup (RER) 26. Ophiothrix rubra n. Discus pentagonus lateribus rectis angulisque in marginibus mediis inter insertionem brachiorum (id est, brachia in latera media recta, non in ipsos angulos disei inserta sunt), utrinque spinulis brevibus plerumque trieuspidatis instruetus. Scuta radia- lia, spinulis paueissimis brevissimis in apice et interiori et exte- riori exceptis, nuda, ordine squamularum spinuloso intus paullo latiori angusto sejuncta, quasi semiovalia (longitudo autem ad latitudinem ut 5:2), intus acuminata. Spatia interradialia, ubi angustissima, paribus scutorum radialium angustiora, scutis radi- alibus singulis autem multo latiora. Scuta oralia quadrangula angulis rotundatis; adoralia intus inter sese tangentia. Brachia diametrum disci quater eireiter longitudine superantia. Seutella brachiorum dorsalia quadrangula, latiora quam longiora (longitudo autem ad latitudinem in membro extra disco quarto ut 10:7) marginibus paullum excavatis, vix carinata et extus haud distincte triloba; ventralia latiora quam longiora, plerumque intus quam extus angustiora, octogona margine aborali valde excavato. Pa- LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 625 pilla ambulacralis singula rudimentaria. Spin brachiales proxime ad discum noven&, e quibus infima minutissima sed secunda vel tertia a summo plerumque longissima longitudine scutellum dor- sale dimidia parte suamque ipsius crassitudinem quinquies superat, valide, apice truncate, lateribus quasi serrulate (aculeolis in singulis longissimarum ordinibus cireiter duodenis). Color disci in dorso rubro-violaceus punctis nonnullis ob- seurioribus in centro et in scutis radialibus maculaque ceerule- scenti in parte exteriori scutorum radialium; subtus parte os eingenti albidus maculis violaceis in scutis oralibus et praterea ut in dorso rubro-violaceus. Brachia supine rubro-violacea zonis coerulescentibus. Scutella ventralia albida lateribus rubro-violaceis. Spin® brachiales superiores ad basin violaces vel eerulescentes, inferiores ad basin albide sed in media parte annulo violaceo ornat. Diametros disci 7 millim. Azorerna, Fayal, ett exemplar från 0—15 famnars djup (J. E.). 27. Ophiothrix lusitanica n. Syn.? Ophiura pentagona DELLE CHIAJE, Descrizione e notomia degli animali invertebrati della Sieilia citeriore, V, pag. 127. Discus pentagonus, lateribus supra insertionem brachiorum paullum impressis, granis, parte ad os proximo nudo excepto, utrinque et supine in centro, rarius in spatiis interradialibus, plerumque etiam spinulis sparsis instructus. Scuta radialia magna angulo ad spatium interradiale vergenti plus minusve squamis vel granis obducto. Brachia diametrum disei quinquies circiter longitudine equantia. Scutella brachiorum dorsalia quadrangula, latiora quam longiora, paullum carinata, extus impressionibus binis minutis et plerumque etiam colore quasi triloba; ventralia late hexagona margine aborali excavato. Spin&e brachiales sen&e (vel in membris intimis usque ad octonas), e quibus infime mi- nute et spina ad summam proxima vel summa ceteris longior, aculeolis minutis lateralibus appressis (in singulis longissimarum ordinibus circiter duodenis) asper&, fere lineares (ad apicem versus paullo tantum angustiores), apice truncat&. 626 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Color disci in dorso tum albus macula maxima pentagona centrali ceerulea, tum ceeruleus macula maxima pentagona alba, tum totus coeruleus vel glaucus vel albido-coeruleus et plus minus maculatus (parte exteriori scutorum radialium pallidiori, interdum rubra); subtus plerumque albus, in parte exteriori spatiorum in- terradialium tantum cceruleus. Brachia supine zonis rubris, c@- ruleis vel glaucis scutellisque dorsalibus in apice aborali pallidiori- bus plerumque plus minus maculatis ornata; subtus quam supine paullo pallidiora, linea alba vel ordine macularum albidarum longitudinali in scutellis ventralibus ornata. Spinzs brachiales plus minus coerulescentes. Diametros disci 8 millim. Setuval, uti ebben (J. E.). 28. Ophiothrix Örstedi LTK. S. Barthelemy, talrika exemplar, hvaribland ett fran 10 fam- nars djup, korallbotten, och ett från 18 famnars djup, spongia- och nullipora-botten (A. G.). Virgin Islands, Salt Island, tva exemplar fran 30—40 fam- nars djup, nullipora-botten (A. G.). S. Martin, flera exemplar fran 12 famnars djup, skalbotten NA): 29. Ophiothrix carib&a LTK. S. Barthelemy, ett exemplar (A. G.). Tortola, ett exemplar fran 10 famnars djup nullipora-botten och två exemplar från 10—20 famnars djup (A. G.). 30. Ophiothrix pallida n. Discus baculis’ brevibus trieuspidatis utringue spinisque lon- sioribus aculeatis sparsis in dorso ornatus. Scuta radialia parte maxima nuda. Brachia diametrum disci quinquies eireiter longi- tudine »quantia. Papilla ambulacralis singula minuta, aculei- formis. Spin® brachiales in membris ad discum proximis sep- tene vel octon®, e quibus longissima aculeolis lateralibus in singulis ordinibus circiter novenis instructa. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 627 Prater lineam longitudinalem purpuream mediam supine in brachiis plerumque etiam ordo macularum binarum minorum la- teralis utrinque in scutellis dorsalibus singulis accedit. Ab Ophiothrice Suensoni LTK., cui maxime est affinis, differt armatura disci dissimili; squamulis diseci majoribus et paucioribus; scutis radialibus minoribus spatiisque interradialibus dorsi disci latioribus; brachiis brevioribus et crassioribus scutellis et dorsalibus et ventralibus pro longitudine latioribus spinisque validioribus fortius aculeatis; colore multo pallidiori. Diametros disci 5 millim. Anguilla, några fa exemplar från 180 famnars djup (A. G.). 31. Ophiothrix Suensoni LTK. S. Barthelemy, ett exemplar från ringa djup (color speciminis viventis «coccineus fascia media brachiorum nigra») och ett från 10—15 famnars djup skalbotten (A. G.). ; Anguilla, ett exemplar från 100—50 famnars djup sand- botten (A. G.). 32. Ophiothrix Suensoni LTK. var. abyssicola n. A forma typica differt colore multo pallidiori; spinis bra- chialibus paullo longioribus et gracilioribus, parte sus ipsarum longitudinis quarta intima glabris, annulis purpureis duodenis ad quinas denas distinetis (in longissimis) ornatis; brachiis tenuioribus; squamulis disci paullo minoribus spinisque in dorso disci gracilioribus et longioribus. Diametros disci 6,5 millim. Anguilla, fran 200 famnars djup, slambotten med grof sand samt från 100—150, 150 och 180 famnars djup (A. G.). 33. Ophiactis Krebsi LTk. S. Barthelemy, flera exemplar ur spongior fran ringa djup samt ett fran 8 famnars djup, spongia-botten (A. G.). 34. Ophiactis Mülleri LTK. Virgin Islands, fran 10 famnars djup nullipora-botten tio stycken sexarmiga och sju stycken femarmiga, samtliga mycket små exemplar, hvilka synas tillhöra denna art (A. G.). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 5. 628 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 35. Ophiactis Mülleri LTK. var. quinqueradia n. Cfr. LTK., Addit. ad hist. Ophiur. II, pag. 128. A typieis differt brachiis plerumque quinque pro magnitu- dine disci longioribus (longitudine diametrum disci septies vel octies z»quantibus) et validioribus inter sese fere zqualibusz spinis brachialibus paullo longioribus quinis ad septenas, e qui- bus summz& ceteris graciliores; scutis oralibus latioribus quam longioribus; papillis oralibus binis (vel rarius ternis); spinulis in dorso disci tum numerosis tum fere nullis; colore luteo-vire- scenti maculis albidis in dorso disci zonisque obscurioribus in brachiis. Diametros disci 4—6 millim. S. Barthelemy, flera exemplar ur spongior, af hvilka tvänne från 8 famnars djup och några från 18 famnars djup (A. G.). Tortola, nagra exemplar fran 10 famnars djup nullipora- botten (A. G.). Virgin Islands, Salt Island, ett exemplar fran 30—40 fam- nars djup nullipora-botten (A. G.). Huruvida denna form, af hvilken jag varit 1 tillfälle att granska ett icke ringa antal exemplar, utgör en egen art eller endast är den äldre fullt utvecklade formen af Ophiactis Mülleri LTK., har jag, i saknäd af för en sadan undersökning dugliga exemplar af denna senare, icke kunnat afgöra. Redan å exem- plar med en skifdiameter af 2,2 millim. har jag ända ut till midten af armarne funnit fem armtaggar samt tvänne munpa- piller vid hvarje munvinkelsida. Ä exemplar af 2,75 millimeters skifdiameter finnas sex armtaggar och å större exemplar äro de alltid sju till antalet åtminstone a armleden närmast skifvan. LYMAN uppgifver för ett exemplar af O. Mülleri med 3,3 milli- meters skifdiameter blott fyra armtaggar samt endast en enda munpapill och LÖTKEN för ett obetydligt mindre exemplar af samma art fyra till fem armtaggar samt likaledes blott en mun- papill. Färgen angifves för O Mülleri såsom blågrön under det att den hos O. quinqueradia är grönaktigt halmgul eller såpgrön. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 629 36. Ophiactis Lymani n. Cfr. LYMAN, Bullet. of the Mus. of Compar. Zool. N:o 10, pag. 332. Diseus seutis radialibus mediocribus vel minutis, quasi tri- gonis intus sejunetis extus inter sese paullum tangentibus vel sejunctis, et squamis haud concinne dispositis tectus et, in dorso ad marginem versus spinulis nonnullis ornatus. Scuta oralia quadrangula angulis rotundatis marginibusque binis interioribus exterioribus binis paullo longioribus, longiora quam latiora; ado- ralia ut in Ophiactine Balli (THOMPS.) formata, intus et extus paullum tantum alterum ab altero sejuncta. Papilla oralis sin- gula squamiformis. Brachia sex. Scutella brachiorum dorsalia trigona marginibus convexis anguloque adorali rotundato-truncato, latitudine longitudinem dimidia parte minimum (vix bis autem) superantia; lateralia utringue sejuncta; ventralia pentagona an- gulis binis exterioribus simul cum angulo adorali truncatis (quasi octogona), margineque aborali emarginato. Spin® brachiales quatern&, e quibus summa ceteris gracilior, acutior et secunda a summo maxima, in apice truncata et aculeolis lateralibus minimis fere ut in Amphiura filiformi (©. F. MÜLL.) instructa, a qua ceter&e longitudine decrescunt. Color pallide carneus maculis paucis obscurioribus in dorso disci zonisque nonnullis in brachiis maculaque in spinis brachialibus. Diametros disci 2 millim. Virgin Islands, Salt Island, ett exemplar fran 30—40 fam- nars djup nullipora-botten (A. G.). O. Lymani afviker från O. Balli genom armbuksköldarnes form, de oliklänga armtaggarne och de längre åtskilda armsido- sköldarne samt från O. loricata LYM. genom de vida bredare i armryggsköldarne och de oliklånga armtaggarne. 37. Ophiopholis aculeata (O. F. MÜLL.). Norra Amerikas ostkust, Latit. 39° 54’ nordl., Longit. 73° 15’ vestl., ett exemplar från 30—38 famnars djup- (J. E.). 630 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 38. Amphiura (Ophiopelte) Sarsi n. | Syn.? Amphiura filiformis SARS, Middelh. Litt.-Fauna, p. 84. Amphiurs filiformi (0. F. MÜLL.) simillima attamen differt magnitudine minori; disco squamulis minoribus, magis numerosis, concinne dispositis, inter quas primari® sen& satis insignes, tecto; scutellis brachiorum dorsalibus longius alterum ab altero sejunctis; spinis brachialibus quinis ad senas, e quibus bin® ad infimam longissima mproxim& plerumque sunt in apice truncat& et aculeat, (quasi securiformes). Diametros disci 4,5 millım. Josefinas bank från 110—117, 120-130 och 160 famnars djup (J. E.). Azorerna, Sao Miguel utanför Ponta Delgada fran 150—250 famnars djup skalbotten och utanför Villa Franca fran 30—50, 200—300 och 320—600 famnars djup (J. E.). Hos A. Sarsi och A. filiformis är större delen af skifvans undersida vanligen naken, det vill säga täckt af en mjuk helt och hället fjäll saknande hud; men nagon gang (oftare dock hos A. Sarsi än hos A. filiformis) är ett större eller mindre stycke af den vanligen nakna delen fjällbeklädt och äfven a aterstoden af densamma finner man ett och annat rudimentärt fjäll. 39. Amphiura sp. Spin& brachiales sen&e, a summa minuta usque ad quintam, ad infimam proximam, maximam longitudine crescentes, e quibus bine (vel rarius tern&e) ad infimam proxime ut in Amphiura filiformi (O. F. MÜLL.) in apice truncate et aculeate (quasi secu- riformes). Scutella brachiorum dorsalia ovalia, latiora quam longiora, inter sese tangentia; ventralia quadrangula, fere. eque longa ac lata angulis rotundatis, marginibus lateralibus simul cum margine adorali convexis, margine autem aborali recto im- pressionibus binis (quasi trilobato). Papille ambulacrales rudi- mentarie (vel uullo). Anguilla, ätskilliga lösa armstycken fran 280—300 famnars djup (A. G.). LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 631 40. Amphiura Stimpsoni LTK. i S. Barthelemy, två exemplar från 1 famns djup korallbotten (A. G.). | Tortola, ett exemplar från 10 famnars djup (A. G.). 41. Amphiura Josephine n. Syn.? Amphiura grandisgquama LyMan |. c. pag. 334. Discus pentagonus, inter insertionem brachiorum impressus, in dorso squamulis minutis, inter quas primari® sen& distinct&; subtus squamulis paullo minoribus tectus. Scuta radialia elon- gata (longitudo autem ad latitudinem fere ut 5:2), intus diver- gentia, extus vix paullum sejuncta. Scuta oralia pentagona mar- einibus binis adoralibus ceteris longioribus, fere eque longa ac lata; adoralia elongato-trigona intus inter sese tangentia. Pa- pille orales conicz, e quibus exterior ad basin paullum complanata. Brachia diametrum disci quinquies eirciter longitudine »quantia. Scutella brachiorum dorsalia trigona marginibus convexis; late- ralia utrinque paullum sejuncta; ventralia pentagona margine aborali convexo marginibus lateralibus excavatis. Papilla am- bulacralis singula, oblonga, squamiformis. Spin brachiales quin, e quibus summa et infima ceteris longiores. Diametros disci 3,25 millim. Josefinas bank, två exemplar från 160 famnars djup (J. E.). 42. Amphiura OÖtteri n. Discus squamulis minutis, inter quas in dorso primarie sen ceteris paullo insigniores, utrinque tectus. Scuta radialia elongata, cuneiformia, intus divergentia extus inter sese vix tangentia. Scuta oralia quadrangula marginibus adoralibus convexis marginibusque aboralibus excavatis; adoralia trigona marginibus excavatis, intus inter sese vix tangentia. Papilla oralis interior pro longitudine la- tissima (duplo fere latior quam longior), exterior conica, ad basin complanata. Brachia longa, valida, paullum complanata. Scutella brachiorum dorsalia late quadrangula angulis rotundatis marginibus aboralibus excavatis adoralibus convexis; ventralia pentagona an- gulis binis aboralibus simul cum angulo adorali intimo truncatis 632 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. (quasi octogona), latiora quam longiora et extus quam intus an- gustiora (margine aborali in membris in disco receptis impressioni- bus binis quasi trilobato). Papille ambulacrales bin ut in Am- phiura Chiajei FORBES disposite. Spin® brachiales in membris ad discum proximis sen® vel septen® (in medio autem brachio tantum quatern®), e quibus summa minima et cetere usque ad spinam ad infimam proximam maximam in apice ipso paullum inflexam longitudine crescentes. Diametros disci 11 millim. Utanför Portugals kust, Latit. 38” 7' nordl., Longit. 9° 18' vestl., tvänne exemplar från 550 famnars djup (J. E.). 43. Amphilepis norvegica LJN. Utanför Portugals kust, Latit. 38° 10° nordl., Longit. 9° 25 vestl., tva exemplar fran 790 famnars djup samt Latit. 38° 7’ nordl., Longit. 9° 18° vestl., tre exemplar från 550 famnars djup (J. E.). Slägtet Amphilepis afviker från samtliga de till Ophiuride echinate hörande mig bekanta slägtena genom att hafva det yttre paret munfötter belägna utom munspringan med en fot placerad pa hvar sin sida af den innersta jemförelsevis stora armbukskölden, i hvilket hänseende det paminner om mycket unga exemplar af Ophioglypha affinis LTK., hvilka senare äfven i afseende på munbeväpningens beskaffenhet erinra något om samma hos Amphilepis. 44. Amphipholis (an Amphilepis?) sp. Spinz brachiales tern&, gracillim&, acute, e quibus media maxima longitudine latitudinem brachii fere equat. Scutella brachi- orum dorsalia trigona, angulo adorali rotundato marginibusque binis adoralibus valde convexis, longiora quam latiora, colore violaceo- vel griseo-coerulea fascia longitudinali media intus latiori albida; lateralia inter sese paullum tangentia; ventralia pentagona, lon- giora quam latıora. Papille ambulacrales rudimentarie (bins vel singule). Latitudo brachii 0,5 millimetr. paullum superat. S. Martin, några lösa armstycken från 300-200 famnars djup (A. G.). LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 633 45. Amphipholis tenuispina LJN. Engelska kanalen, Latit. 48° 19' nordl., Longit. 8° 45’ vestl., ett exemplar (J. E.). Ehuruväl det erhalma enda exemplaret är alltför ungt (en- dast 1,4 millim:s skifdiameter) för att möjliggöra en fullt säker bestämning, sa tror jag mig dock snarare böra hänföra det- samma till den nordiska A. tenuispina än till den subtropiska A. squamata, hvilken senare sannolikt icke har en sa stor ut- bredning mot norden. 46. Amphipholis squamata (DELLE CHIAJE). Syn. Amphiura neglecta FORB., Trans. Linn. Soc. XIX, p. 150. non Ophiocoma neglecta FORB., Brit. Starfishes, p. 30. Ophiolepis squamata SARS, Middelh. Litt.-Fauna, p. 84. non Amphiura squamata SARS, Norges Echinodermer, pag. 21. Amphiura (Amphipholis) squamata HELLER, Zooph. u. Echinod. d. adriat. Meeres, pag. 60. Azorerna vid Sao Miguel utanför Villa Franca, tva exem- plar fran 200—300 famnars djup samt vid Fayal utanför Horta, ett exemplar från 0—15 famnars djup (J. E.). Med dessa sinsemellan väl öfverensstämmande exemplar har jag varit i tillfälle att jemföra ett exemplar från Messina-sundet (C. O. LOvEN). Denna art, som hittills blifvit sammanblandad med den vid Norges vestkust lefvande arten, står bland sina samslägtingar närmast Amphipholis tenera (LTK.), från hvilken den dock synes afvika genom något litet större och bredare radialsköldar samt större och färre fjäll uti interradialbältena å skifvans ryggsida och genom något klenare armar med litet längre och spetsigare armtaggar samt något längre åtskilda arm- ryggsköldar. Färgen synes 1 öfverensstämmelse med DELLE CHIAJE’S uppgift hafva varit ljust gulgrön med en hvitaktig fläck & skifvan ofvan armarnes. insertion. Huruvida den vid Englands sydkust lefvande arten (Ophiura elegans LEACH) är identisk med den vid Medelhafvets eller med den vid Norges vestkust lefvande arten, är mig icke genom direkt undersökning 634 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. bekant, men jag antager det senare förhållandet såsom det sannolikaste. 47. Amphipholis tenera (LTK.). S. Barthelemy, ett litet sexarmigt exemplar från en spongia (A. G.J. Tortola, ett mindre exemplar från 10 famnars djup nulli- pora-botten (A. G.). Dessutom har jag haft att tillga tvänne stora exemplar tagna vid S. Thomas af Dr P. T. CLEVE. A. tenera visar ganska stor öfverensstämmelse med den i Medelhafvet och vid Azorerna lefvande A. squamata, med hvil- ken den möjligen är identisk; men från de öfriga närslägtade Amphipholis-arterna sasom A. tenuispina, A. tenuis och A. elegans är den mycket väl skild (jfr. LYMAN 1. c. pag. 335). 48. Amphipholis lineata n. Ab Amphipholide squamata differt brachiis brevioribus et latioribus, imprimis ad apicem versus paullum complanatis, mem- bris extus latioribus et intus angustioribus brevibus; scutellis brachiorum dorsalibus pro longitudine latioribus breviusque se- junctis; spinis brachialibus validioribus et obtusioribus, e quibus spina ad summam ceteris longiorem proxima ad basin vix magis quam haec incrassata; colore aurantiaco-virescenti linea dorsali brachiorum pallida. 4 Diametros disci 1,8 millim. Azorerna, Fayal, utanför Horta, ett exemplar från 0—15 famnars djup (J. E.). Ehuruväl det enda långt ifrån fullt utbildade exemplaret icke möjliggör en tillräckligt fullständig beskrifning för att kunna serskilja arten från alla de närmast stående arterna ifrån mindre varma trakter af Atlantiska oceanen, så har jag dock ansett mig böra redan nu meddela.en om ock ofullständig notis om densamma, för att sålunda utvisa det mer än en till Amphipholis elegans-gruppen hörande art lefver vid Azorerna, ett förhållande, som möjligen äfven eger rum uti Medelhafvet. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 635 49. Amphipholis tenuis (AYRES). Norra Amerikas ostkust, Latit. 39954 nordl., Longit. 73° 15' vestl., tre exemplar från 36—38 famnars djup (J. E.). Frän den närstäende A. elegans afviker denna art genom sina jemförelsevis större och färre fjäll å skifvans ryggsida; mot spetsen liksom hos Ophioglypha robusta och Ophiactis Balli (med hvilken senare art den i sin habitus visar en i ögonen fallande likhet) trådsmalt utlöpande armar; något längre och under hela sin längd mot spetsen jemnt afsmalnande armtaggar samt genom sin något olika färgteckning. i; 50. Amphipholis Goösi n. Discus marginatus squamis, e quibus sen& primarie in dorso maxim&, utrinque tectus. Scuta radialia plane contingentia (lon- gitudo ad latitudinem ut 5:2), quartam partem diametri disci longitudine fere @quantia. Spatia interradialia paribus scutorum radialium latiora. Scuta oralia quadrangula angulo aborali’ ro- tundato marginibusque aboralibus adoralibus longioribus; adoralia magna intus inter sese tangentia. Brachia teretia, tenuia, lon- gissima. Scutella brachiorum dorsalia trigona angulo intimo rotundato margine extremo paullum marginibusque interioribus valde convexis; lateralia utrinque inter sese paullum tangentia; ventralia pentagona. Papille ambulacrales bin. Spin®. bra- chiales tern duas partes longitudinis membri brachii longitudine zquantes. Color griseo- vel violaceo-coeruleus. Diametros disci 2,2 millim. (Juvenis!). Anguilla, ett skadadt exemplar från 280 famnars djup (A. G.). 5l. Amphipholis pulchella (Lym.). Syn.? Amphipholis gracillima (STImPs.). S. Barthelemy, ett exemplar med en skifdiameter af 2 millim. fran 18 famnars djup spongia- och nullipora-botten (A. G.). Att LYMAN vid beskrifvandet af denna art haft yngre, ännu icke fullväxta exemplar af någon större Amphipholis-art - för sig, är otvifvelaktigt, och det är ganska sannolikt att denna. senare art just är A. gracillima, hvilken såsom bekant lefver på ungefärligen samma djup vid de Vestindiska öarnes kuster. 636 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 52. Amphipholis Lütkeni n. Discus marginatus squamulis minutis utrinque tectus et in ipso margine inter insertionem brachiorum aculeis instructus. Scuta radialia elongata, cuneiformia, longitudine latitudinem ter superantia, quartamque partem diametri disci circiter aquantia, extus inter sese tangentia, intus sejuncta, divergentia. Scuta oralia. quadrangula angulis rotundatis, longiora quam latiora; adoralia magna trigona, intus inter sese tangentia. Papille orales tern inter sese forma et magnitudine paullum tantum dissimiles. Brachia longissima, linea longitudinali dorsali obscura intus fere obsoleta extra medium autem brachium distineta nigra ornata. Scutella brachiorum dorsalia late ovalia, in partes binas vel complures partita; ventralia late pentagona. Papille ambulacrales bins ut in Amphiura Chiajei disposite. Spin® brachiales tern&, e quibus infima complanata, media autem longissima longitudinem membri brachii longitudine z»quat. Diametros disci 6 millim. Tortola, ett exemplar fran 10 famnars djup (A. G.). 53. Ophiostigma isacantha (SAY). S. Barthelemy, ett exemplar ur en spongia och ett exemplar fran 10—15 famnars djup skalbotten (A. G.). Tortola, två exemplar från 10 famnars djup nullipora- botten (A. G.). Anguilla, tva exemplar fran 100—30 famnars djup (A. G.). 54. Ophiocnida(?) caribea n. Scuta radialia verisimile elongata, contingentia? Scuta oralia rotundato-trigona; adoralia trigona marginibus excavatis, intus paullum sejuncta. Papille orales quaterne, e quibus intima magna conica, intus ab pari paullum divergens et media vix altius in ore quam intima posita, conica et extrem& bin® ro- tundat&, squamiformes. Brachia diametrum disci septies circiter longitudine aquantia. Scutella brachiorum dorsalia rotundato- rectangularia, paullo longiora quam latiora; ventralia rectangularia angulis truncatis marginibus lateralibus excavatis margineque LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 637 aborali impresso, longiora quam latiora; lateralia utrinque paullum sejuneta. Papille ambulacrales bin spiniformes, e quibus ex- terior minor nuda et interior longissima in vagina cutanea in- clusa. Spin® brachiales sen& aculeolis lateralibus scabr&, long, e quibus tertia ab imo in membris ad discum proximis ceteris brevior, a qua h& longitudine utrinque crescunt, longius autem a disco summa longissima, a qua ceter& longitudine decrescunt. Diametros disci eireiter 5 millim. Anguilla, ett enda mycket skadadt exemplar från 400—300 famnars djup slambotten (A. G.). Denna art påminner i flera hänseenden om Ophiocnida oli- vacea LYMAN samt om ÖOphioblenna antillensis LTK., men da skifvan är afsliten a det enda exemplaret, sa har det icke varit mig möjligt att med säkerhet afgöra till hvilket slägte den bör räknas, hvarföre jag provisionelt fört den till LYMAN'S redan förut mycket polymorpha genus Ophiocnida. Möjligen måste dock ett nytt slägte bildas för densamma. 55. Ophiomyxa flaccida (SAY). S. Barthelemy, tvänne exemplar, af hvilka det ena fran 18 famnars djup spongia- och nullipora-botten (A. G.). Virgin Islands, tvänne skadade, nagot litet afvikande exem- plar fran 250—260 famnars djup död korallbotten (A. G.). EURYALIDE. 56. Laspalia (vel Astroschema) sulcata n. Discus minutus simul cum brachiis granulis minutis magni- tudine inter se aqualibus densis totus tectus. Scuta oralia, e quibus una poro madreporaceo minuto instructa, rudimentaria. Dentes oeton& late in apice rotundat& et interdum paullum lobat. Granula majora ad latera dentium inferiorum et plerumque etiam in loco papillarum oralium. Brachia longissima, simplicia, in parte tertia sus ipsorum longitudinis intima sulca dorsali longi- tudinali instructa et membris circum partem mediam (transverse) nodoso-tumidis annulata. Spin ambulacrales ad paria pororum intima terna desunt, ad par quartum usque ad par duodecimum 638 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. utrinque singule, ceterum utrinque bin&, e quibus interior lon- gissima in parte brachii media longitudinem membri spiniferi longitudine superans, in apice incrassata, scabra. Diametros disei circiter 5 millim. Anguilla, ett enda torkadt exemplar fran 320—200 famnars djup (A. G.). 57. Astrophyton Mmuricatum (LAM.). S. Barthelemy, flera exemplar (A. GoEs). Conspectus generum Ophiodermatidarum. OPHIODERMATIDE. (Stella lumbricalis LInck; Ophiura Acass., J. E. GRAY; ÖOphiuride lacertos® LTK.). I. Ophiodermatine. Scuta oralia trigona angulis rotundatis, plerumque latiora quam longiora (rarissime paullo longiora quam latiora), in spatia interradialia haud producta. Discus scutis radialibus minutis longe sejunctis squamulisque minutissimis imbricatis tectus. Squamuls disci et plerumque etiam scuta radialia granis vel in Ophiochetis setis brevibus vestita. A.) Papilla oralis infradentalis plerumque singula (rarius bin). Brachia longitudine mediocria, robusta, spinas numerosas ge- rentia. Dentes leves, plerumque acuminat&. Scuta oralia nuda. a.) Brachia in incisuras dorsi disci inserta. Discus, scutis radialibus interdum nudis exceptis, utrinque granis ob- tectus. Squamz disci marginales per vestem granu- losam haud conspicu&. a.) Rim& genitales quaterne. Ophioderma M. TR. b.) Rim& genitales bin. Scuta radialia granis tecta. *) Scuta oralia integra. Ophiopeza PETERS. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 639 (Secundum specimina Ophiopez& fallacis a dominis PETERS et LYMAN benevolentissime mihi prabita. Ophiopsammus LTK.). >) Scuta oralia sutura transversa in partem interiorem majorem et partem exteriorem multo minorem partita. Pectinura FORBES (non HELLER nec LTK.). b.) Brachia in ventrem disci inserta. Scuta radialia obtecta. a.) Discus utrinque granis vestitus. Squamz. disci margi- nales per vestem granulosam conspicu&. Scutella oralia accessoria exteriora plerumque adsunt. Ophiopezella n. (Ophiopeza LTK., non PETERS nec LyM.; Ophiarachna LJN. ex parte). b.) Discus utrinque »setis brevibus gracilibus confertis» vesti- tus. Scuta oralia accessoria desunt. Ophioch&ta LTK. B.) Papille orales infradentales ver desunt, sed tubercula terna minuta in eorum loco plerumque adsunt. Brachia in ven- trem disci inserta, longitudine mediocria, spinas numerosas gerentia. Dentes late, rotundat&, fere ut in Ophiomyxis denticulate. Papille orales quaterne squamiformes. Scuta radialia simul cum scutis oralibus integris et adoralibus granis tecta. 2 Ophioconis LTK. (Pectinura HELLER, LJN.). C.) Papille orales infradentales bine (ut in Amphiuris). Bra- chia longissima, tenuia, valde flexibilia, spinas ternas gra- ciles gerentia. Dentes leves. Discus simul cum scutis radialibus et oralibus granis minutissimis vestitus. Scutella brachiorum ventralia in partes binas, forma et magnitudine inzequales, partita. Ophiopzpale n. II. Ophiolepidine. Scuta oralia scutiformia vel pentagona, plerumque longiora quam latiora, in spatia interradialia plus minus producta. Scuta \ 640 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. vadialia plerumque magna, nuda. Squam&» disc magn® vel medioeres inter sese magnitudine et forma rarissime zequales, plerumque nud& (in Ophiarachnellis et Ophioctenibus solum granis plus minus vestit®). A.) B.) Brachia longissima, valde flexibilia et convolubilia, ab utro- que latere disci, a quo nulla distineta fine sunt sejuncta, exeuntia. Scutella brachiorum dorsalia in partes nume- rosas, e quibus laterales bin& ceteris insigniores incrassat& glabr& scutella ventralia fere tangunt, partita; lateralia minuta, scabra utringue sejuncta, spinas binas minutas gerentia. Pedes orales exteriores bin in ore inclus®. Hemieuryale VON MARTENS. Brachia longitudine mediocria, plus minus rigida, haud con- volubilia. Seutella brachiorum dorsalia in partes nume- rosas haud partita; lateralia magnitudine mediocria vel magna extus et intus inter se tangentia. a.) Pedes orales bin® exteriores (id est brachiales intime) in ore inclus&. a.) Incisur& dorsi disci basin brachiorum amplectentes haud papillifere. Scutellum brachiale dorsale intimum in- tegrum, haud papilliferum. a.) Squam& disci granulis plus minus tecte. Scuta ra- dialia magna, nuda. Scuta oralia sutura transversa in partem interiorem majorem et exteriorem multo mi- norem partita. Ophiarachnella n. (Pectinura LTK.; Ophiarachna M. TR. ex parte). 9.) Squamz disci nude. Scuta oralia integra. >) Pori pedum ambulacralium et papill® ambulacrales juxta scutella ventralia totius brachii adsunt. Scutella brachiorum dorsalia et ventralia magna vel mediocria; lateralia utrinqgue sejuncta. »Squam& disci dorsales zonis squamularum marginate». Ophiolepis (M. Tr.) LTE. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 641 **) Pori pedum ambulacralium et papille ambulacrales tan- tum juxta scutella ventralia bina ad intimum proxima adsunt. Scutella brachiorum dorsalia et ventralia (extra discum) minutissima; lateralia utrinque inter sese late tangentia. Squamz disci zonis squamularum haud einct&. Ophiomusium LyM. b.) Ineisur& dorsi disci basin brachiorum amplectentes pa- pillifere. Scutellum brachiale dorsale intimum magnum, bipartitum, trigonum, intus papilliferum. Ophiothyreus n. b.) Pedes orales exteriores (id est brachiales intime) bins extra os ad latera scutelli ventralis intimi posit&. *) Brachia in ineisuras dorsi disci (plerumque magnas) papilliferas inserta. Ophioglypha Lym. >) Brachia in ventrem disei inserta. Incisur& disci supra in- sertionem brachiorum obsolet&, sed ordine papillarum con- tinuo instruct@. Squm& disci plus minus granis obduct. Ophiocten LIk. Nota. Genus Ophioceramidum LYM. una cum genus Ophiarachnarum (M. TR.) LTK., quamvis non sine magno dubio, in subfamiliam Ophionereidinarum transtulimus et genus Ophiopodum LJN. proxime ad genus Ophiactinum collocavimus. Generibus Ophiochasmarum GRUBE et Ophiochondrorum LYM., qu& forsitan in hanc familiam essent redigenda, at que ipsi haud examinavimus, aptum locum in hoc conspectu tribuere non potuimus. Synopsis specierum generis Amphiurarum in oceano atlantico habitantium. AMPHIURA (FORBES). A.) Papille ambulacrales bine vel singule adsunt. A.) Discus utrinque squamatus. Papille ambulacrales plerumque valid. 642 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. I.) Discus in dorso ad marginem versus et subtus spinulis IL.) brevibus ornatus. Papille ambulacrales bine. Spine bra- chiales octon® ad duodenas. Ophiocnida (LYMAN ex parte). A. brachiata (MONT.). Squamuls disci spinulis destitute, nude. a.) a.) b.) b.) a.) b.) a.) 8.) Amphiura (sensu restricto). Papille ambulacrales bin. Squamarum disci dorsalium plurime incrassat&, tu- mid&e. Spine brachiales octon®, omnes rect®, acu- minat®. A. erassipes LJN. Squamul® disci haud incrassat&, plane. Spin» bra- chiales quatern® ad septenas. Spine brachiales quin® ad septenas, e quibus proxima ad infimam geniculata. A. complanata LJn. Spin& brachiales omnes recte (spina ad infimam proxima Amphiur® Otteri interdum in apice ipso paullum in- flexa), acuminat&. Papilla oralis exterior spiniformis, ad basin complanata. A. Otteri n. Papilla oralis exterior squamiformis, rotundata. A. Chiajei FORBES. A. Eugenix LJN. Papilla ambulacralis singula. Spin brachiales sene vel septen®. A. magelhanica LJn. A. capensis LJN. Spin® brachiales quaterne vel quine. Scuta radialia sejuncta, extus inter sese non tangentia. A. Sundevalli (M. Tr.). Scuta radialia extus inter sese paullum tangentia, intus sejuneta divergentia. LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 643 =) Papilla ambulacralis magna. Spin® brachiales graci- liores et longiores. A. grandisquama LYM. A. Josephin& n. =") Papilla ambulacralis minutissima. Spin® brachiales obtusiores et breviores. A. Stimpsoni LTK. B.) Discus subtus maxima parte nudus, squamulis distinctis (plerumque) omnino destitutus. Papille ambulacrales bin minutissims® (interdum rudimentarie). Hemilepis n. a.) Spin® brachiales acuminat®, non complanat&, teretes. A. semiermis LYM. A. flexuosa LJN. b.) Spin® brachiales obtus&, plus minus complanat&, la- tiuscule. *), Spina brachialis ad infimam proxima falciformis, in apice acuta. Re A. latispina LJN. **) Spina brachialis ad infimam proxima recta, in apice trun- cata et aculeolis minutissimis lateralibus instructa (quasi securiformis). ke . Kinbergi n. Do B.) Papille ambulacrales plane desunt. Ophiopelte (v. DUB. & KOR.) G. O. SARS. a.) Spin brachiales omnino similes (rarius tantum spina ad infimam proxima in apice truncato processus se- curiformes minutissimos prabet). A. atlantica LJN. b.) Spina brachialis ad infimam proxima in apice late trun- cata et aculeis lateralibus horizontaliter dilatata (quasi securiformis). +) Discus in dorso squamis distinctis tectus, subtus autem maxima parte nudus squamulis distinetis carens. A. filiformis (0. F. MÜLL.). A. Sarsi n. A. borealis (G. O. SARS). Öfvers. uf K. Vet.- Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 3. 8 644 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. **) Discus utringue squamulis minutissimis fere rudimen- tariis instructus. A. securigera (Vv. DUB. & Kor.). Conspectus specierum generis Amphipholidum in oceano atlan- tico habitantium. i AMPHIPHOLIS (LJN.). I. Scuta radialia lata, longitudine latitudinem ter quum plu- A.) A.) rimum &quantia, plane contingentia. Brachia diametrum disei octies summum longitudine equan- tia, plerumque paullum rigida. Scutella brachiorum dorsalia latitudine longitudinem bis summum superantia. Brachia diametrum disci quinquies (rarissime usque ad’octies) longitudine equantia. a.) a.) b.) Papille orales tern&, e quibus extrema magna lata squamiformis. Scutella brachiorum lateralia utrinque inter sese paullum plerumque tangentia. Scuta radialia (vix duplo longiora quam latiora) quar- tam partem diametri disci longitudine plerumque equan- tia. Spatia interradialia dorsi disei, ubi angustissima, paribus scutorum radialium angustiora (vel rarius la- titudine zqualia), squamis marginalibus dorsi disci interradialibus ternis ad quinas instructa. Squame dorsi disci magn&, pauc&, in rose formam disposite. Spin brachiales graciles, acuminate. | A. tenuispina (LJN.). Scuta radialia quintam partem diametri disci longitu- dine summum &quantia vel paullum superantia. Spatia interradialia dorsi disci, ubi angustissima, paribus scu- torum radialium latiora, squamis marginalibus dorsi disci interradialibus septenis ad undenas instructa (ju- venibus tantum pauciores sunt). LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 645 @.) ) Ne Spine brachiales graciliores, in apice acute. Brachia seutellis et dorsalibus et ventralibus longius alterum ab altero sejunetis scutellisgue dorsalibus pro latitu- dine longioribus instructa. Scuta radialia duplo sum- mum longiora quam latiora. Squamzs dorsi disci ma- jores et pauciores. Brachia plerumque sex pro disco minimo maxima, va- lida, latitudine proxime ad discum quartam partem diametri diseci zquantia. Spin» brachiales omnes gra- ciles et ad basin paullum tantum incrässate. Ar Torellisn. Brachia quinque (rarissime sex) pro magnitudine disci mediocria, latitudine proxime ad discum sextam ad quintam partem diametri disci equantia. Spina bra- chialis ad summam proxima ad basin valde incrassata. Squamx& marginales dorsi disci interradiales septen®. A. squamata (DELLE CHIAJE). A. tenera (LTK.). Spin» brachiales crassiuscul® et in apice obtus&. Bra- chia scutellis et dorsalibus et ventralibus brevius alterum ab altero sejunctis scutellisque dorsalibus pro longitu- dine plerumque latioribus instructa. Scuta radialia duplo minimum longiora quam latiora. Squamzs disei minores et magis numeros®. Brachia linea longitudinali dorsali pallida ornata. A. lineata n. Linea longitudinalis brachiorum dorsalis pallida deest. Squamulx® marginales dorsi disci interradiales septen®. Scuta radialia longitudine quintam partem diametri disci vix &quantia tertiamque partem latitudinis spa- tiorum interradialium, ubi angustissima, latitudine cir- citer »quantia. Ordines squamularum spatiorum inter- radialium dorsi disci quini. Longitudo scutorum radi- alium ad latitudinem ut 8:4. (Diametros disci speci- minis descripti 4 millim.). Brachia ad apicem versus 646 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 3.) 4.) fere ut in Ophiactine Balli (THOMPS.) vel in Ophio- olypha robusta (Ayr.) attenuata, filiformia, membris magis elongatis instructa. Spin® brachiales a basi sensim tenuiores. A. tenuis (AYR.). Squamule marginales dorsi disci interradiales noven. Scuta radialia longitudine quintam partem diametri disci paullum superantia tertiamque partem latitudinis spatiorum interradialium, ubi angustissima, latitudine eireiter equantia. Ordines squamularum spatiorum inter- radialium dorsi disci quini ad septenos. Longitudo scu- torum radialium ad latitudinem ut 8:34. (Diametros disci speeiminis descripti 3,75 millim.). A. Kinbergi n. Squamule marginales dorsi disci interradiales septen® vel octon&®. Scuta radialia quintam partem diametri disei eireiter longitudine »quantia tertiamque partem latitudinis spatiorum interradialium, ubi angustissima, latitudine non zquantia (quartam auteni superantia). Ordines squamularum spatiorum interradialium dorsi discj eireiter quini. Longitudo scutorum radialium ad latitudinem ut 8:4. (Diametros disci speeiminis descripti unici 2,75 milliin.). A. patagonica n. Squamul®e marginales dorsi disci interradiales undenz. Scuta radialia vix quintam partem diametri disci lon- gitudine »quantia quartamque partem latitudinis spa- tiorum interradialium, ubi angustissima, latitudine vix superantia. Ordines squamularum spatiorum interra- dialium dorsi disci septeni ad novenos. Longitudo scutorum radialium ad latitudinem ut 8:4. (Diametros disci speciminis descripti 3,75 millim.). A. elegans (LEACH). Squamule margimales dorsi disci interradiales noven® vel den®. Scuta radialia quintam partem diametri B.) B.) / LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 647 disci longitudine paullum superantia quartamque partem latitudinis spatiorum interradialium, ubi angustissima, latitudine vix »quantia. Ordines squamularum spatio- rum interradialium dorsi disci septeni. Longitudo scu- torum radialium ad latitudinem ut 8:3. Seutella brachiorum dorsalia inter sese paullum tangentia et paullo tantum latiora quam longiora. (Diametros disci speciminis descripti uniei 2,6 millim.). A. appressa n. b.) Papille orales quaterne, e quibus extrema minuta. Scutella brachiorum dorsalia duplo latiora quam lon- giora; lateralia utrinque paullum sejuncta. *) Squamul® marginales dorsi disci interradiales septen, in umbonis vel tubercul® formam incrassat®. Ordines squamularum spatiorum interradialium dorsi disci cir- eiter septeni. A. gibbosa (LJN.). **) Squamul® marginales dorsi disci interradiales septenz, plane. Ordines squamularum spatiorum interradialium dorsi disci noveni. A. intesra LIN Scutella brachiorum dorsalia latitudine longitudinem ter minimum superantia, inter sese late tangentia; lateralia utringque longe sejuncta. Brachia diametrum disci sexies vel septies longitudine »quantia. Papille orales tern®, e quibus extrema ceteris latior squamiformis. Scuta radialia magna, latissima (longitudo ad latitudinem ut 4:3). A. cordifera (LTK.). Brachia longissima, tenuia, diametros disci longitudine de- cies minimum zquantia, satis flexibilia. a.) »Discus circulo papillarum erectarum ceircumscriptus». Sceutella brachiorum dorsalia latissima inter sese late tangentia. Scuta radialia magna, duplo cireiter longiora quam latiora (interdum cuneolo squamularum angustis- 648 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. b.) | simo paullum sejuncta). Papille orales tern&, inter sese forma et magnitudine fere similes.. (Ophio-- phragmus LYM.). | A. Wurdemanni (LYM.). A. septa (LTK.). Discus in margine papillis carens. Scutella brachio- rum lateralia utrinque inter se paullum tangentia; dorsalia paullo tantum latiora quam longiora. Papills orales tern&, e quibus extrema, magna, lata, squami- formis. Longitudo scutorum radialium ad latitudinem ut 5:2. (Juvenis!). A. Goösi n. II. Scuta radialia angusta, elongata, latitudinem quater mi- II. A.) nimum longitudine equantia, contingentia vel parte sus ipsorum longitudinis tertia intima summum sejuncta. Brachia longissima, tenuia, valde flexibilia, diametrum disci nonies ad quater et vicies longitudine equantia. Papills orales tern&, e quibus extrema (plerumque) magna, lata, squamiformis. A. gracillima (STIMPS.). A. pulchella (LYM.). A. Januarii LJN. A. subtilis LIN: [ Scuta radialia dimidia parte sus ipsorum longitudinis mi- nimum sejuncta, intus divergentia. Scuta radialia extus dimidia parte su& ipsorum longitu- dinis ceireiter contingentia. a.) b.) Discus in margine ipso et subtus aculeis minutis instru- ctus. Brachia diametrum disci sexies vel septies longi- tudine »quantia, paullum rigida. Scutella brachiorum dorsalia duplo eireiter latiora quam longiora; lateralia utringue paullum sejuneta. Papille orales tern®, e quibus extrema, magna, lata, squamiformis. A. Loveni (LJN.). Squamx disci omnes nud&. Brachia diametrum disci nonies vel decies longitudine superantia, satis flexibilia. B.) 0.) LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. 649 Scutella brachiorum dorsalia longitudinem ter circiter latitudine »quantia. >) Papille orales tern&, e quibus extrema ceteris major, squamiformis. Sceuta radialia magnitudine mediocria. A. limbata (GRUBE). **) Papille orales tern vel quatern®, omnes, intima tan- tum excepta, magn&, late, squamiformes. Scuta ra- dialia magna, longitudine latitudinem bis paullum su- perantia. A. atra (STIMPS.). Scuta radialia appropinquata, sejuncta vel extus inter sese in uno puncto summum tangentia. Papill® orales tern inter sese forma et magnitudine fere similes. Scutella brachi- orum dorsalia latissima. Brachia diametrum disci octies minimum longitudine »quantia, satis flexibilia. a.) Discus marginatus et in ipso margine interradiali ordine aculeorum instructus. Scuta radialia extus inter sese paullum tangentia. (Ophiophragmus LJN. ex parte). *) Scutella brachiorum dorsalia integra, linea longitudinali haud ornata. A. antarctica (LJN.). **) Scutella brachiorum dorsalia in partes binas vel com- plures partita. Linea longitudinalis dorsalis in parte exteriori brachiorum nigra. A. Lütkeni n. b.) »Squamz disei spinis dense obtect». Scuta radialia extus inter sese vix tangentia. (Ophioenida LYM. ex parte). Ophioenidella n. | A. scabriuscula (LTK.). Scuta radialia plane sejuncta, distantia. Papille orales quatern® vel quin® inter sese forma et magnitudine pa- ullum dissimiles. (Juvenes? que forsitan potius alii generi — Ophioceramidum? — sint adnumerande). A. albıda LJn. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, HSA 650 Ar 2 IX+ Br ar Ar ASSR ar 6 = Q [e) un|o Do Bla 2 S SIS FR SIs Qm=|»/2|5 eis el alg i PERL else BIS |ısle|lB SEEN SEN 2 = 3 "IJ I2Pp0OS ”UaXIA-BÄRISIg | 'PUe]I] e:A-'S “uopeuey puepdug e:Q ‘purpoys ERTSISTE ‚buefuo1n “uspeuey uoJdurpoM "uaruogeIeg e1ysQ | pexge] “man BON ‚Teönnrog 'purgayg "ALIBOIBT Nedaygey 'NIBIIBLAG "U9230JOT "UuaIPWULT ussragqsjodg "uaıpunso A "I9AJeU eystaday "BUI[OIB) BIPOS "UOIJISBIT BIION "U9aI[ISBI BIpog ‘puns sueyfoge "BION BIJSIA | ET "IP I | 'pog "I -seayeg 9 "J9ajeyppam VA "AFTU BYSTIBLIPV Feed ed wunmuasporydg "I ®@pıyewaoporydog 'T WwWANIHdO I ‚Surup9aggn EYSye13093 SeuLIoAnıydg IPULAJO] UdULIJO BASTJULIIY IN OP opuestan “OgEL, "NETT | Noonsnesnnes (YTTTIH) 1894107 | "NIT stuovorydg | alas/elnle.n sie ainin ana sn "IOF VIINJSIA 'SIINOT Tanımoad. JUDANPUAALGOLNÅD HIT wnyejgn3 sioje[ole 0je0.0io. 010 "YIT TpnedrAaıg Venen een ne. "MIT ILtenurp nor ester SAYAY WNAILAITO Keresrerenennn: (NAT) TSOTUJOJT Dielsteretejsteia .... (xvS) wurdstaaag roeetenennen as) wnssoadde ale elalnla a nmie'hloinin late lt "IT sderq senares LT umurssısowenbs lefstafalnteia layer "MIT Wnpunargni Sie lplolaie!siolojalöls!e aL "W UNITI UTI Od0 SBOSUDT (zıay) ?pnwoıduorf ROHR "IL 'W 181940 AA AL 'W eu porydg | 651 LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. Za XFX xx i++ Sar + TER SZ STERN AE Ef ER SK EEE ESSAE XXI +++ ++ PS fr ka ER ++ +++ DIESER + +++ ++ + sen förr ans BROS SaaF de SORT Sin eemer WM f "WAT sture.todorydeo "NIT aupıW4auorydg I »prmosorydo 2 BRD "NAT wnssotdop Keurnnnenenen (auoJ) um99LIAS "NIT uoporydo Ssofeletslolels savg 'O '9 sıjloe.ıd ee (saauoJ) vfooıssige Kereerennnennenen (LT) sIuyJF® Kuereneerseerereer (ALT) ISIBS | este stejetekeleVee "WATT BJBATIOL | ERKERTEREEETEEEN WAT wIOJLI[eF "eiaisienle/afers/ajajstatels, ('ZILAY) BJET[TI ERBE 2 (40) epıgfe | mr, rinnen" (aaTıaf) Taqnıd | FREE (SYV) Bauteo | ernennen: "NLT tuewÄT | more KKR (AXIT) LSOpou | esse nens rr rrs (say) 1zymngg | ee Te (STYXV) wjsngoa ass (3.vVIHQ 'qQ) HOW, "NAT eqdApsorydg. I RÄDERN NET 18904) 'NerT suaaisygormdo RES Sep umpipeA | SENS tale KAT Unsuinga "NAT Wwnrsoworydg | rayetsyaterefatetarafersfefafaiute "NIT sura | esstostor Rs (AvS) eurdstoned zsoosers sr RR RK "MIT essorduu | "su (UL WW) stdejordo sonas or "LAVW "A eyerngsnd | 'SNALYVIN NOA afekınaruar , RE A A 652 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. "deg wwpH 1:S "9u.IeO-OLIEUR) "BITOpeN "BUIOIOZY "uoyueq-euyosop FOAFEYTS POM EA x xx LSA HEUER STHBEUDIV] SE -Joajey eystoday 2 x "[eönjıog : : | "UONTA-LÄROSIE |-pugpaf e:\-'S ‘uofeuey Ar | puzj2ug 2:Q ‘purpoxg x | "puepJsys x OLIBOTET : "HETEN =: | "YIBIIBLAS „tn | "aBIoN BIJSIA +: Bean | "U9YTBTUULT "ua31aqs19dg EES "pueuoxg -uofeuey uogsurpoM "peigeT ”JMIN BON org 'I—-Pog 'O ‘Po9 '9—selayeH ‘9 "wur[o.tel) BIPOS 2.08 2: STEN SSR += RE et warptsergg BIION + I D+ -woıserg BIPOG 2 Oo a0 STE: "ejeld BT Fo aopog "U9TUOBLILJ BIISO "puns suegfadem jr ............ 2. Ophiocomine. Ophiocoma (Acass.) M. Tr. convolutus Lym............... bidentata (RETz.). nirabilis II. een Ophiacantha M. Tr. 3. Ophiacanthine LIN. ?Ophiochondrus Lym. frutectosus Lym. ., annulosa (SARS)............... IRANS EFS I de sense or ? squamata (LAm.)........... aranea FORB. .............. echinata (LAM.) .............. Ophiopsila FORBES. sph:erulata (Penn.).......... ummokele, ML IR, Ser \VendueVIBVDRE ee retieulata (Sar).....c.ce..... pumlasme ssp s0vsLSSBLLYN Ophionereis LTK. Ophiomyces Lym. 653 LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. JT Et & xx +++ le + x + | .urlorelorelonejeee.|» dal alxlxfrle lt de EE le ex an x x x ” x 8 = Ns s0s0 0080 EE (AVIS) eyapndue uescesee er ooyıpt TP9IBIO .ereesennnenune "NeT vorurgısuf socer ess (HO) °q) wuogeJuod uerennnennncr (HI 'q) 1A9TANg) 0000090 See ers) 'q) 1DeSNIA å Betas aeke (#9 °q) TO[OILA4 (0 'd) Wyernoewanbumb "HOJ Ensor g ernennen (savS) vurdsmmusg ee a] 'W sumdadoje g EN "Ne BIQUI a FTENU BOTNLAOHA-09SO.L Kursenerener af] "NW sty9ojaut} .uon0.. (ALVIK) 'a) eyeury9d rennen rs (BaTıay) sıpLeaz BER Ne eyejnorut stort (& auof) BN Uv d (NN) wnpfiydejuod 'TL 'W xuorydo uyaıugonydg "F NS Stege eisssessesssssts JKT SUTIBITA "NAT suuweggorgdg (NETT) Ba9dtaRp9 (6) sonsons re) sıpruuny (<) nase aa AT epıfea on ser NATT BJVjI9S "WAT eiyıworydo sorters RR FRA (ETT) 850798 ea Re "NEE DVS an aneam san ee " guvg ergeos ee spy snuroeruad (age SYVS 'O 9 sıpiqejoads .erurenennenner une NET B.redIArA er 'syyg 'O I ejewmoue ' 654 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. "deg x AR 'euapH +S \ _ AUIBO-ILIBUR/) "PIPE "BUIIIOZV -uoyurgq-wugosof “YAeypppon BA ‘PAR ENSMELPV 'J9AJEY eystaday "[eöny1log "uoyLA-eÄeosıgq ‘puejaf eiA-S ‘uofeuey "puepsumg 2:0 ‘puep}oyg puroys | '9UIBOIE HF yedoyey "NORIOTENS "BION BIJSIA "u920J0’T "UONABTUULT "uadıagspodg gDULEIST: "puejuoag + HH HR HH HR X XIX "uafeuey UOFSULTOAL ‘pergeT ”JIMON BON | Sry IP "I ı 'Po9 '9—serayeH 'D ”eUT[OIP) BIPOS 0x DS "u9Tpur}so A "uampIseIg BLION +++xXx+ | waıfiswig] eIpog | werd eT IF aopag 38 ie ‚uaruogegeg CSO) 'puns sueq[p3eN \abyssicola LIN. ............. CApenSISELTReHE seder elof PalldaeTongere Adds KSS fSUSNSOML SIKA een: violacea M. TR. .............. Ineatal göovasss SJ SANLLS | Ophiothrix caribaea LTK........... 5. Amphiurine LIN. "Ophiactis LrTK. soser rn aculeata (O. F. Munn.) .... magelhanica Lyn........ BTOULCHBETIEN ERS CORE DIN orka | Ophiopus Lyn. ya N: Balli (THOMPS.) .............. abyssicola (SARrs)............. \quinqueradia LJIN. ne TÖMT ANV a eve del ss else plana Lyn....... (il TG aan. squamata (GRUBE) ........... INSe DEYHTT TR ee I I I i I I | ‚ Ophiopholis (M. Tr.) LTK. 655 \ LJUNGMAN, VESTINDISKA OCH ATLANTISKA OPHIURIDER. + x +l' x|x|x 000||Ho0 SIE seeloreloeeleen.|e KE secloes zn DO FIER FEN ISTE ++ RT Nee (ne) eurdsmun CET) stoqdigduy siafefesojeinleintelatene (NT) BILJJATOU "NeT sidonyduy soskrsee rr sr (LNOW) vyergoe.tq reeneltirenener.e NET sadısse.to Be "NeT eyeuepduron ee "NET 119990 inne saqno] Ner) zoo rr PR BA "NeT KUN Kerner RR "NET sısuadvo Er "NET worueyfoserm Fe (AL IN) Ieaapung SSE "NAT ewuenbspuris | selsleis ueinie ooo "NeT seuıydasop erste nne "NIT tuosdung RT EN KAT StuLtarulas .00 rer innere. SUNeT esonxay ers erer rr rr RP "NET eurdstye] secrets "NeT 131aqury se "NeT vorjuene (TITAN AO) sruntogtty RE RT "NT 1SIRg RR (SYVS 'O 9) SLOG "(noy I TA) waadıandas -(saayog) vanıyduy LETTER LIT ejooruf | NIT sAygdanorydo een setf SLUT eyeoragur "YIT ewouorydo "TYVIN ‘A wurdsiuspd (e)eanıgdary mer ren ene .... (sog) ®IAJLP.AOO em ırrmi-savHır) sItoTdtuaTTr 656 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. "dep Fe wwpH 1:S "HUIBO-AIIBURY "BIE MN "BILIOIOZY "UOyUeg-BuSop PAFeUpPpaN PA "I9AJeU BYSYPLIPY ”19AJeU eystaday "[e3n41og "uoyTA-eÄeosıq "pure EA-S “uopeuey] "puejsum ®:9Q ‘purgoys "puepays "2UIBOIE TJ Nee "NIBISBLAS "23ION BIJSIA 010307 "U9NITWULT "ua312qsodg "puejsT "puefuo1g "u9[LULY UOJFuU2M "PeIQe'T “IMaN B:O-N RE OT) ‘pog '9—seIoneH 9 "wurforeg wıpog ALSTBUIEISSIN DEE ER EDS EL "u9t[ISLIG BLION NEE uaiptsere] 'wIpos SAN un 328 SSR rar "Bel eT "IJ 19poS GEBE TR SIcNTETER SER GEn = "u9ruoseIeT LIISO puns mega | ;::2::+ + SEPLANNEITKE) EA. BE. gracillima (Srımps.)......... pulchella (Ly anna SUPER NGE RSA LER Loveni (DIN). limbata (GRUBE).............. BEA (SILIMESH) ne hole kant Lan) Ike scabriuseula (LTK.).......... Wurdemanni (Lyn.)......... GOSSTEIN NE ERE squamata (D. CH.). ......... teneraaike) ee ment ne See GENWISE(ÄCRES) Aachen: patagonica Lan. ............. Kinbero@lynen a. elegans (LeAch).............. ADPEESSOFDIINE nee aeeenene.. gibbosa (Lan.) ............. integra Lrn. eordifera (LTK.).. ........... Amphipholis Torelli LIN. ......... Be - x (ATT 8 'aUOQ) vyemuuv 8 "AVD 'g '£ erregen = 4er ee [ee [ars len senmmeesrnnneen "KAT sngeppea "NAT suydwogoagsy + Ovesssosess (NAT) SNILIqUINT 2 sen en ers jene fee fee "Ner tpeopus å x | | | le [ern (aaH 3 eo) STUFT E Sal] 2007]900 [5003] Borgen (syTıvd) s9J9e.31[0 E 'Avag 'F 'p eipedser] = "DUTWIYISOLISY a ° s x x ee: + Xx SEE | [arten ret ni] [sten | rsrer ce] Saar | rare | bears (SSF EE | rede "AL 'W Tugaorg z "UL 'W XAuonsy 2 wuhuousy I 2 å "vu "HL @pıekaung I « © "WTIVAUNYH II © 4 +. SETS | || .us lese] 863]1909 |15992]1509°]1525 1005 || 12 11832 11522 20 || 298295003232: AL N sıpioR [3 Id + soallocallecellono JAK VAT 11200 Juve vt IT lo lag se. [ven | ess ao] PN FA snaandand : 'TL 'W xXPfoosorydog 2 "(NLT) @U292709504dQ "8 2 | + X wor low. [een | een | mern nenn nn nn nn (AvS) epnmdey 1 x a le SVE | ST EN | Ks fkl ee Re [Jaa | Eero sa to) ke false te) (IVT) euoseyuad Z AL 'W exiwmormygdo : 'CHIT) Dwxkuwowydg "IL A p X > [OG [een |eee Jene | nnncs Coceres orsa MIT sIsua][1Ju® E "ALT euusrqorydo are gng Ilva |leuo. 11000 VD || 0u.00900000004.90 NLT PRYL) (:) SQ. nos aus | SST) 25 EES) 9 geo "NAT BIJRAT[O (4) epruvorydQ wumuuagoydo "9 ze un (one |ee0n Iron |-00 | Seren ner nee (AYS) BUFUROBSI „ MIT ewärsorydog | 658 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. "deg "eu H #S "BUIBO-ALIBUTT "etIapeW "BUIIIOZV -uayuegq-vuasop Ppszeypppan EA ‘Yapey ENSIELIPV "Jo9Ajey BYSIIBIY -[esnylog -"UOyLA-BÄBISIT ‘puepif e:A-"S ‘uojeuey ‚puepsug ®:Q ‘pueoxs ‚puenays "auIeoleT yezayyey "yOBIOgeyS "BION BIJSIA olla | AF sonas "u2J0J0'T "UOyTeULULT "uogrogsjodg EBLETST "puejuoig "uojeuey wogsunpM "peaqeT "MON EO-N org "0 —P9N 9 ‚pog 9 —-seayeH I "But[oIB) BIPOS uoıpumseA 5 x x -ualjıseIg BIION warpiseig BIPOS "eyeld 2T 17 A9POS "usıuogeIeg 8IISO "puns suegfasent Natalia dasyceladia (Dvs. & Hup.) EUEUN SERIES) eee seite: Gorgonocephaline LIN. 3. Astrophyton Linck. mediterraneum (Rısso) ..... costosum (LAM.). ........... IbEnnntO My DR. an. eucnemis M. Tr... EI NR ae an] 5 . . 5 er st a ENG NESS © MA Bu NN m Fr . > & Eye - . -—- . . a8 SMTE EWR galne Ej el Aa DS AF So fs DN SEEN & Er = 8. Hm a. 259502 mn Im lern ge z2 „= 275 uses gr Er ii rnK {535 50% STOCKHOLM, 18172. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. Museo Suecico examinavi; ceterum auctores secutus sum. im NN A locis signo + notatis specimina Nota. BOKTRYCKARE. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. ce 1871. u HE 6. Onsdagen den 14 Juni. Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens ledamöter Professoren FREDRIK HoLsT i Christiania och Engelske Astronomen JOHN WILLIAM HERSCHEL med döden afgatt. Med anledning af Kongl. Maj:ts nadiga remiss af en utaf Fil. Dr C. A. BERGH ingifven ansökan om reseunderstöd af- gåfvo Hrr SUNDEVALL och S. LovÉN infordradt utlatande, som af Akademien godkändes sasom grund för hennes eget yttrande 1 ämnet. Åfvenledes godkände Akademien ett af Hrr SUNDEVALL och .S. LOVEN afgifvet utlåtande öfver en af Landshöfdinge- Embetet i Götheborgs och Bohus län gjord och af Kongl. Com- merce-Collegium till Akademiens yttrande hänskjuten framställ- ning om förändringar i gällande föreskrifter för hafsfiskets be- drifvande i samma län. Med anledning af Kongl. Kammar-Collegii begäran om Aka- demiens yttrande rörande ett besvärsmal om fiskets bedrifvande i en del af Göta elf, afgafvo Hrr S. LOVÉN och TORELL in- fordradt utlåtande, som af Akademien jemväl godkändes. På grund af tillstyrkan af utsedde Komiterade antogos till införande i Akademiens Handlingar följande afhandlingar: 1:0) »Description d'un météorographe enregistreur-imprimeur», af Do- centen vid Upsala Universitet A. G. THEORELL; 2:0) Beskri- . velse af fire Vestindiske Cumaceer», af Kandidat G. O. SARS 660 j i Christiania; 3:o »Om Cumaceer fra de store Dybder i Nord- ishavet», af densamme. Hr S. LovÉN lemnade en redogörelse för innehållet af de två sistnämnda afhandlingarne af Hr SARS”; densamme före- drog en af Adjunkten vid Upsala Universitet T. THORELL in- lemnad uppsats om Arachnider från Spetsbergen och Beeren Eiland*, samt meddelade de hittills vunna resultaten af sina egna undersökningar af Echinoideernas byggnad. Hr EDLUND redogjorde för en nyligen på Akademiens fysi- kaliska kabinet utförd omjustering af rikslikarne för svenska längdmättet och vigten, hvilken omjustering, enligt föreskrift, hvart tionde ar skall förnyas; densamme lemnade meddelande om en af Professoren vid K. Teknologiska Institutet G. R. DAHLANDER utförd undersökning om värmeutvidgningar hos sträckta metalltradar *. Hr ANGELIN föredrog en af Bergmästaren A. SJÖGREN in- lemnad uppsats: Bidrag till Ölands geologi»*. Sekreteraren meddelade a författarnes vägnar följande upp- satser: 1:0) »Coleoptera Caffrarie a J. A. WAHLBERG collecta, Ser. 4:a», af O. I. FAHR&US*; 2:0) »Om några försteningar från Sveriges primordialzon», af Docenten J. G. O. LINNARSSON”; 3:0) »Om några egenskaper hos plana kurvan af tredje ordnin- gen», af Docenten A. V. BÄCKLUND”; 4:0 »Ornithologiska iakt- tagelser under en resa till nordvestra Ryssland sommaren 1869, af Konservatorn W. MEVES*. Följande skänker anmäldes: Fran Chefen för K. Topografiska Vorps’en. Karta öfver Sverige !/1000000» Bd I. ©. 39; III. Ö. 40, 41; TV. Ö. 39, 40. ; Från K. Universitetet i Christiania. Aarsberetning 1869, 1870. - Kyerurr, I. Om Skuringsmeerker, Glacialformationer og Terasser, 1. Kra.718741.. 74:0: (Forts. ä sid. 682.) | 661 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. Stockholm. Aeleopiern ee annis 18381845 a J. A. Wanr- BERG collecta. Fam. Scolytide, Pausside, Bostrichid@ et Cioide*), descripte a Or. Im. Fänrzus. [Communie. d. 14 Juni 1871.] Fam. SCOLYTIDA Lacorp. Gen. Col. Tom. VII, p. 349. 1. Orossotarsus (CHAPUIS) Bohemaniü: oblongus, cylindricus, fer- rugineus, nitidus, elytrorum plaga discoidali tarsisque flavo- testaceis; fronte subimpressa thoraceque subquadrato disperse punctatis; elytris punetato-striatis, interstitiis 1. 3. 5. 7. 8. et 9. apice in spinulas truncatas productis; abdominis segmento secundo amplissimo, apice profunde exciso. 9. Long. 5, lat. 12 millim. Drossotarsus Bohemani Cuapvis Monogr. d. Platypides pag. 93. Fam. PAUSSIDÄ LAcorD. Gen. Col. Tom. II, p. 1. © Üerapterus (SWEDERUS) Smithii: oblongo-ovatus, subdepres- sus, supra nigro-piceus, subtus testaceus, nitidus, marginibus pedibusque distinctius flavescente-pilosis; elytris thorace latiori- bus et fere quintuplo longioribus, macula intra-apieali, plus minusve dilatata, testacea.. Long. 14, lat. 6 millim. Cerapterus Smithii Mac Leay Ann. Soc. Afr. p. 74, tab. 4. Westwoop ‚in Lin. Trans. vol. 18. p. 583 et Ent. Mag. V: p. 502. Subgen. Orthopterus id. Westw. Arc. Ent. II, p. 7. tab. 49. f. 4. 3. Paussus (LIN.) Shuckardi: oblongus, subdepressus, ferrugi- neus; antennarum articulo apicali longissimo, subeylindrico, basi ') Quum in hoc opere Pausside, Bostrichide et Cioide a cel. BOHEMAN sectio- nibus coleopterorum, in quas entomologi recentioris avi has familias dispo- suerunt, hand adnumeratz sint, secundum systema pristinum Zatreilli in di- visionem Xylophagorum easdem collocare liceat. 662 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1871. postice dentato; capite longitudinaliter trisuleato; thorace bi- partito, suberuciatim profunde inseulpto; elytris sublaevibus, se- tulis brevissimis adspersis, apice truncatis; pedibus haud dilatatis, tarsis brevibus, S-artieulatis.. Long. 74, lat. 12 millim. Paussus Shuckardi Wesrw. Trans. Ent. Soc. II: p. 87 tab 31. 42 Ne Ent all: fö IKT HAD NA Paussus spinicoxis: oblongus, subdepressus, testaceus, capite elytrisque punctatis, fronte tuberculo conico armata; antennarum clava subovali, undique marginata, basi externe angulata; palpis maxillaribus subfiliformibus; thorace medio profunde excavato; podice marginato; coxis posticis in spinam productis. Long. 7, lat, 1% millim. Paussus spinicozis WESTW. Proceed. Lin. Soc. 1849. p. 59. Paussus Dohrnäü: oblongus, piceus, setulis brevissimis, luteis, parce obsitus, elytris castaneis, antennarum clava valida, sulcata, basi dentata;. fronte antice spina conica armata; thorace bipar- tito, parte antica latiore, elevata, postica medio impressa; pedi- bus gracilibus, tibiis subeylindrieis. Long. 6, lat. 2 millm. : Paussus Dohrnii Wsstw. Trans. Ent. Soc. n. Ser. II: PARIS. Paussus De Geeri: subelongatus, ferrugineus, fronte- tuber- culis duobus elevatis fuscis; antennarum clava valida, curvata, basi in spinam producta, margine antieo acuto, postico canali- culato, pagina superiore seriatim 5-tuberculata; thorace antice latiore, impressione transversa media subbipartito; elytris thorace latioribus, subparallelis, punctatis, setulis brevissimis, luteis, ob- sitis; pedibus subgracilibus. Lorg. 5, lat. 1% milıim. Paussus De Geerii Westw. Trans. Ent. Soc. n. Ser. III: p- 82. Paussus Afzeliüi: subelongatus, testaceus, elytris nigris, luteo- setulosis. basi, sutura apiceque testaceis; fronte transversim carinulata; antennarum clava valida, curvata, basi spinosa, mar- gine antico acuto, postico canaliculato, pagina superiore suleulis- sex transversis insculpta; thorace capite elytrisque angustiore, suberuciatim impresso, parte antica dorso bituberculata, lateri- bus rotundatis; pedibus angustis, subcompressis. Long. 5, lat. 1% millim. | a Paussus Afzeli Westw. Trans. Ent. Soc. n. Ser. III: p- 82. Paussus Bohemanü: oblongus, fusco-castaneus, setis longis erectis, griseis, obsitus; capite rotundato, fronte cornu valido armata; antennarum clava breviter ovali, basi apiceque in spi- nam producta, margine postico subcanaliceulato; thorace sub- bipartito, parte antica elevata, postica bitubereulata; pedibus elongatis, femoribus medio celavatis, tibiis apicem versus in- erassatis, antieis distinctius eurvatis. Long. 5, lat. 1% millim FÄHRAUS, COLEOPTERA CGAFFRARIA. 663 = Paussus Bohemani Westw. Trans. Ent. Soc. n. Ser. III: p. 83. a Fam. BOSTRICHIDA Lacorv. Gen. Col. Tom. IV, p. 531. 9 10. Apate (FABR.) dispar: oblonga, eylindrica, nigra, supra glabra, nitida, fronte bicornuta, ferrugineo-villosa; thorace antice muri- “cato, lateribus denticulato; elytris modice rugosis, partim serlato- punctatis, lineis tribus elevatis, duabus interioribus ante. apicem in dentem excurrentibus. co. Fem. differt fronte inermi, denticulis thoracis minoribus, elytris magis coneinne sculpturatis. Long. 17—23, lat. 51—74% millim. Ab Apate monacha OL. differt; preter magnitudinem mi- norem, dentibus thoracis antieis haud incurvis, elytris minus rude sculpturatis, linea extima elevata postice mutica. Caput deflexum, subtransversum, vertice glabro, granulato, fronte dense ferrugineo-villosa, &' postice cornibus duobus conieis armata; labrum transversum, acieulatum, medio ferrugineo-hirsutum, apice eiliatum; oculi majuseuli, semiglobosi. Antenn® capite vix longiores, nigre, clava ferruginea. Thorax longitudine paullo latior, basi apiceque medio subtruncatus, angulis rotundatis, supra granulatus, antice gibbus, muricatus, lateribus denticulatis. Seutellum oblongo-subquadratum, coriaceum. Elytra cylindrica, thorace vix latiora, at plus triplo longiora, basi subtruncata, postie retusa, dorso rugoso-substriata, lineis tribus elevatis, plus ıninusve distinetis, impressione apieis terminatis, duabus inte- rioribus in denticulum exeurrentibus, notata; impressione ru- goso-punctata, sutura carinata. Corpus subtus convexum, sub- tiliter granulatum, piceum, ferrugineo-pilosum. Pedes brevi- usculi, coriacei, picei, ferrugineo-pubescentes. Apate anceps: oblonga, eylindrica, nigra, supra glabra, nitida, fronte punctulata, thorace granulato; lateribus antice spinosis, spina angulari recurva; elytris subseriatim rugoso-punctatis, lineis tribus subelevatis, ante apicem abbreviatis; antennis palpisque ferrugineis. Long. 16—17, lat. 53—6 millim. Caput deflexum, longitudine latius, vertice tenuiter granu- lato, fronte disperse punctulata, vix vel parce tomentosa, postice foveola impressa; labrum transversum, fulvo-hirsutum; oeuli semiglobosi. Antenn® capite parum longiores, ferrugines,'clava dilutiore. Thorax longitudine paullo latior, retrorsum nonnihil angustatus, antice truncatus, postice leviter emarginatus, angulis omnibus subrotundatis; supra convexus, antice declivis, ubique sranulis, versus basin depressis, ante medium tubereuliformibus, erebre adspersus, lateribus antice spinosis, spina angulari majore, porrecta, subhamata. Scutellum oblongum, apice rotundatum, parce punctatum. Elytra cylindrica, thorace tuplo longiora 664 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 11. ll do ejusdemque basi parum latiora, antice subtruncata, apice retusa, dorso sat distincte striato-punctata et transversim rugosa, lineis in singulo tribus elevatis, impressione postica terminatis, dua- bus interioribus in dentem excurrentibus; impressione obsoletius granulata, sutura carimata. Corpus subtus convexum, subtiliter coriaceum, tenuiter ferrugineo-pubescens. Pedes breviusculi, parce punctulati et pubescentes, tibiis anticis apice fulvo-sericeis. Apate frontalis: elongata, eylindrica, nigra, nitida, fronte fulvo- villosa, thorace tenuiter granulato, ante medium versus latera subdentieulato, dorso subcanalieulato; elytris rugoso-punctatis, apice retusis, lineis tribus elevatis, postice abbreviatis. Long. 21. lat. 53 millim. Caput deflexum, longitudine parum latius, vertice tenuiter granulato, glabro, medio canaliculato, fronte cireulariter densis- sime fulvo-ochraceo-villosa; labrum transversum, medio subcari- natum, lave, limbo fulvo-ochraceo-villoso; _oculi semiglobosi. Antenna capite vix longiores, picex®, clava ferruginea. Thorax longitudine parum latior, retrorsum nonnihil angustatus, antice truncatus, postice leviter emarginatus, angulis omnibus rotun- datis; supra convexus, antice declivis, postice granulato-pun- ctatus, medio obsolete canaliculatus, ante medium muricatus, versus latera subdentieulatus, apicem versus iterum granulatus, totus glaber. Scutellum oblongo-triangulare, opacum, medio subeanalieulatum. Elytra cylindrica, thorace fere quadruplo lon- giora, basi vero ejusdem parum latiora, antice subtruncata, po- stice retusa, dorso crebre rugoso-punctata, lineis in singulo 'tribus longitudinalibus elevatis, impressione postica terminatis, duabus interioribus apice nodosis; sutura distincte carinata. Corpus subtus subtiliter ruguloso-punctatum, apice abdominis, densius fulvo-tomentoso, excepto, tenuiter ferrugineo-pubescens. Pedes tenues, concolores, tibiis apice fulvo-sericeis, tarsis subtus dense fulvo-spongiosis. Apate femoralis: elongata, cylindrica, nigra, nitida, antennis, palpis femoribusque rufis, thorace postice, elytris abdomineque piceis; fronte inzqualiter fulvo-villosa; thorace ante medium muricato, postice medio canaliculato; elytris postice retusis. Long. 13, lat. 34 millim. Caput longitudine vix latius, nigrum, vertice. ruguloso- punctato, basi indeterminate rufescente, medio longitudinaliter canaliculato, fronte medio carinulata, limbo densius fulvo-villoso; oculi majuseuli, semiglobosi. Antenn® longitudine capitis, rufo- testacee. Thorax longitudine haud latior, retrorsum nonnihil angustatus, basi apiceque distinete emarginatus, angulis omni- bus rotundatis; supra convexus, antice valde declivis, postice tenuiter granulato-punctatus, medio longitudinaliter canaliculatus, ante medium muricatus, apicem versus iterum granulatus, niger, basi indeterminate rufo-piceus. Scutellum oblongum, apice ro- tundatum, coriaceum, nigrum. Elytra thorace fere quadruplo 13. 14. FÄHRRUS, COLEOPTERA CAFFRARIA. 665 longiora, basi vero ejusdem parum latiora, antice subtruncata, ante apicem impressa, dorso antice vage et subsimpliciter, ad latera seriatim apicemque versus rugoso-punctata, costis tribus longitudinalibus, ad impressionem posticam abbreviatis, praedita, Anahns interioribus apice elevatioribus; sutura praeterea distincte carinata; tota picea vel fusco-castanea. Corpus subtus subtiliter ruguloso-punctatum, tenuiter pubescens, nigro-piceum, abdomine fusco-castaneo. Pedes tenues, picei, femoribus dilutius testaceis. Apate bicolor: elongata, cylindrica, nigra, nitida, antennis ely- trisque testaceis, his apice late nieris; fronte fulvo-tomentosa; thorace ante medium muricato, postice tenuiter granulato-pun- cetato, medio canalieulato. Long. 103, lat. 2% millim. Caput postice longitudine vix latius, nigrum, vertice tenuis- sıme granulato, fronte labroque apice dense fulvo-tomentosis; oculi subtransversi, modice prominuli. Antenn® longitudine capitis, testacex, clava paullo dilutiore. Thorax latitudine vix brevior, sublinearis, basi apiceque emarginatus, angulis omnibus rotundatis, supra convexus, antice valde declivis, postice tenuiter granulato-punctatus, medio longitudinaliter canaliculatus, dorso ante medium muricato; totus niger. Scutellum oblongum, apice rotundatum, coriaceum, nigrum, nitidum. Elytra thorace parum latiora at fere quadruplo longiora, basi subtruncata, ante apicem impressa, crebre, ad margines laterales subseriatim rugoso-pun- etata, przeter carinas sutur& interstitiorumque intramarginalium, costis tribus longitudinalibus, postice distinctioribus, impressione postica terminatis, praedita, rufo-testacea, apice ultra tertiam partem longitudinis nigra, nigredine versus suturam fere ad medium dorsi extensa. Corpus subtus et pedes nigra, pectore abdomineque subtiliter alutaceis, hoc apice piceo, also tomen- toso; tibiis anticis apice fulvo-sericeis. Sinozylon (DUFTSCHM.) ruficorne: convexum, lineare, nigrum, nitidum, antennis palpisque rufo-ferrugineis, epistome medio , fulvo-ciliato; thorace transversim gibboso, lateribus antice muri- catis; elytris apice retusis ibique ad suturam spinosis. Long. 6, lat. 22 millim. Caput deflexum, vertice punctulato, fronte tuberculis qua- tuor, transversim seriatis, pr&dita, epistome apice medio fulvo- ciliato; oculi majusculi, semiglobosi. Antenn&® et palpi rufe- scentes, clava illarum profunde serrata. Thorax latitudine vix brevior, basi late emarginatus, apice oblique truncatus, lateribus parum ampliatis, angulis posticis rotundatis; supra antice de- celivis, medio transversim subelevatus, ad marginem baseos medio impressus, dorso insqualiter ruguloso-granulatus, lateribus ante medium distinete murieatis. Scutellum minutum, subrotundatum. Elytra thorace duplo longiora ejusdemque latitudine, cylindrica, postice retusa, ipso apice rotundata, fortiter rugoso-punctata, rugis plurimis longitudinaliter dispositis, nonnullis ad marginem partis retuse in tubercula subproductis, hac parte praeterea in 666 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 15. 16. medio ad suturam utrimque spina erecta armata. Corpus subtus convexum, crebre punctulatum, pube griseo-flavescente obsitum. Pedes mediocres, tibiis intermediis externe denticulatis, tarsis fusco-ferrugineis. Xylopertha (GUERIN-MENEVILLE) castaneipennis: oblonga, con- vexa, nigra, subtus pubescens, antennis, palpis femoribusque rufis, pectore, abdomine, tibiis tarsisque fusco-ferrugineis; elytris castaneis, nitidis, postice retusis, sutura partis retus® bispinosa. Long. 6, lat. 2 millim. Caput longitudine paullo latius, antrorsum leviter angusta- tum, supra crebre punctulatum, tenuissime pubescens, epistome linea transversa, impressa, a fronte disjuncto; oculi valde pro- minuli, retrorsum vergentes.. Antenne medium thoracis fere attingentes, rufo-testacex, clava elongata, articulis discretis. Tho- rax latitudine haud brevior, antrorsum angustatus, basi leviter emarginatus, apice oblique truncatus, lateribus modice rotundato- ampliatis, angulis posticis rotundatis; supra transversim gibbo- sus, antice declivis, basi lateribusque simplieiter punctulatus, ante medium dorsi tuberculis acuminatis, versus latera majori- bus, exasperatus, apice medio tenuiter granulatus, niger,, dorso parce, ad latera dense griseo-pubescens. Scutellum minutum, subrotundatum, castaneum. Elytra thoracis medio vix latiora, eylindrica, latitudine plus duplo longiora, vage punctata, apice retusa, margine partis retus& elevato, supra utrimque bidentato, sutura ejusdem carinata, medio spinis conjunctim duabus diver- gentibus, obtusis, munita; castanea, nitida, fere glabra, spinis apicalibus nigris. Corpus subtus convexum, subtilissime at ere- berrime punctulatum,: fusco-ferrugineum, dense flavo-pubescens. Pedes mediocres, fusco-ferruginei, femoribus lzetius rufescentibus, tibiis anterioribus externe dentieulatis. Xylopertha plagiata: oblonga, eylindrica, rufo-testacea, vertice plagaque magna elytrörum nigris; thorace antice utrimque mu- ricato; elytris vage punctatis, postice retusis, sutura ante api- cem bispinosa. Long. 535, lat. 1% millim. Caput latitudine postica manifeste brevius, subtiliter pun- etatum, fusco-testaceum, vertice anguste nigro, fronte tubereulis duobus obsoletis notata; oculi retrorsum prominuli. Antenna medium thoracis excedentes, testacex, funieulo tenui, clava va- lida, illo plus duplo longiore. Thorax quoad formationem sculpturamque ut in specie antecedente, color vero saturate te- staceus. Elytra latitudine medium thoracis adaequant, eylindrica, thorace plus duplo longiora, vage et subtiliter punctata, apice retusa, impressione‘ supra utrimque tubereulis duobus parvis notata, margine illius laterali apieisque elevato, sutura ejusdem carinata, spinulis conjunetim duabus acuminatis, divaricatis, munita; saturate testacea, plaga magna laterali, versus humeros extensa, interne rotundata, spinulisque apicalibus nigris. Üor- 2 18. 19. FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARLA. 667 pus subtus et pedes testacea, illnd distinctius sericeo-pubescens; tibiee antice externe tenuiter spinulos. Xylopertha adusta: elongata, cylindrica, testacea, subtus te- nuissime pubescens; thorace antice muricato et infuscato, apice impresso; elytris punctatis, apice retusis, parte retusa nigra, utrimque fortiter 4-dentata. Long. 5, lat. 13 millim. ‚ Caput. deflexum, modice convexum, tenuiter granulatum, ferrugineum, epistome infuscato, linea transversa a fronte distin- cto; oculi majusculi, convexi, retrorsum nonnihil prominentes. Antenne tot® testacex, clava funiculo fere duplo longiore. Thorax subquadratus, margine apieis subsinuato, medio impresso, angulis postieis rotundatis, supra antice breviter declivis, non vero gibbosus, postice medio punctulatus, utrimque laevigatus, antice medio granulato-punctatus, versus latera minus fortiter muricatus, testaceus, antice infuscatus. Scutellum parvum, apice obtusum. Elytra cylindrica, latitudine thoraeem adaequantia eodemgque fere triplo longiora, dorso promiscue vage striatoque punctata, testacea, apice lacerato-retusa, ibique nigra, margine impressionis, uti sutura, elevato, dentibus utrimque quatuor munito, penultimo obtuso, reliquis subhamatis. Corpus subtus et pedes testacea, tenuiter punctulata et pubescentia; tibiz mutic®. Xylopertha pusilla: oblonga, eylindrica, testacea, thorace ante medium muricato elytrisque, postice retusis, infuscatis, his margine partis retus® elevato, ipso apice dentato. Long. 3#, lat. + millm. Caput deflexum, transversum, crebre punctulatum, fusco- testaceum; oculi convexi, retrorsum paullo prominentes. An- tenne latitudine capitis parum longiores, late testacex, clava elongata. Thorax subgvadratus, leviter rotundato-ampliatus, bası truncatus, angulis rotundatis, apice supra caput subsinuatim produetus, dorso postice sublaevis, antice declivis et muricatus, margine apicali medio impresso; testaceus, ante medium trans- ' versim infuscatus. Scutellum oblongo-triangulare, testaceum. Elytra cylindrica, thorace plus duplo longiora ejusdemque lati- tudine, sat crebre punctata, punctis partim in strias dispositis; testacea, apice brunnea, retusa, margine impressionis elevato, superne utrimque bitubereulato, sutura ejusdem carinata, angulo apicali in dentem producto, adjacentibus in margine utrimque denticulis duobus minoribus. Corpus subtus et pedes testacea; tenuissime pubescentia. Xylopertha sellata: oblonga, ceylindrica, nigra, nitida, elytris basi, palpis, antennis pedibusque testaceis, abdomine elytrorum- que apice fusco-ferrugineis; thorace antice muricato, postice sub- lavigato; elytris vage punctatis, postice retusis, mutieis. Long. vs ! 3 4 3%, lat. 13 millim. / I v5 4 E > I oO RQ wu > ILIBRA 668 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 18371. Caput deflexum, transversum, punctulatum, nigrum, niti- dum; oculi convexi, retrorsum prominuli. Thorax latitudine postica vix brevior, pone medium leviter rotundato-ampliatus, antrorsum angustatus, basi subtruncatus, apice sinuatus, supra convexus, antice verticaliter declivis ibique muricatus, postice atque ad latera fere laevis, nitidus, margine laterali dorsi antice utrimque dentibus 4 vel 5 seriatis munito, totus niger, glaber. Seutellum parvum, obtusum, piceum. Elytra eylindrica, basi thoraeis latitudine »qualia eodemque plus duplo longiora, po- stice retusa, ipso apice conjunctim rotundata, ubique vage et sat crebre punctata, nigra, basi plaga magna communi, sub- trigona, versus humeros dilatata, testacea, parte postica retusa reflexo-marginata, fusco-ferruginea. Corpus ‚subtus convexum, punctulatum, nigrum, griseo.pubescens, abdomine fusco-ferru- gineo. Pedes, cum coxis, testacei. 20. Bostrichus (GEOFFROY) cornutus: oblongus, eylindricus, ater, opacus, antennis fusco-ferrugineis; thorace hirsutie fulvescente plus minusve manifeste vestito, antice utrimque cornu porrect9, externe subserrato, instructo, dorso medio canaliculato, apicem versus muricato; elytris subseriato-punctatis, dorso longitudina- liter sub-bicostatis. Long. 9—15, lat. 24—44 millim. co thorace elytris latiore, angulis posticis rotundatis, corni- bus longioribus, subrectis. 2 thorace latitudine elytrorum, postice obtuse angulato, cornibus brevioribus, introrsum subarcuatis. Bostrichus cornutus OLıv. Ins. 77. tab. 1 f. 5. Apate cornuta FABR. Ent. Syst. 2: 360. 2. — Syst. El. 2: 380. 10. 21. Bostrichus ceylindrieus: elongatus, eylindrieus, niger, subniti- dus, tenuiter flavo-griseo-pubescens, fronte inzequali, thorace an- tice retuso, utrimque in cornu producto, margine impressionis superiore cornibusque* tubereulatis; elytris substriatim rugoso- punctatis; antennis testaceis. Long. 123, lat. 3 millim. Caput deflexum, inaequaliter rugoso-punctatum, tenuiter griseo-pubescens, fronte sub-bicallosa, medio breviter canalieulata; oculi majuseuli, convexi, postice subcarinati. Antenna vix longi- tudine capitis, testacex, funiculo saturatiore. Thorax subqua- dratus, basi late sinuatus, angulis fere rectis, lateribus indistinete rotundato-ampliatis; antice retusus, utrimque in cornu productus; supra granulis, in tergo depressis, obsitus, medio, distinete ca- naliculatus, cornibus & vix dimidio thoraeis brevioribus, apice subuneinatis, 9 vix quarta thoracis parte longioribus, magis approximatis, apice convergentibus, in utroque sexu, cum mar- sine impressionis superiore, irregulariter tuberculatis interneque AN densius, 9 parecius, fulvo-griseo-hirsutis. Seutellum rotun- datum, subelevatum. HElytra thorace fere triplo longiora, basi subtruncata, humeris subrectangulatis, apice conjunctim sub- votundata, ubique fortiter et substriatim rugoso-punctata, sutura \ FÄHRASUS, COLEOPTERA CAFFRARTA. 669 interstitiisgue dorsi subelevatis; tota nigra, subnitida, pilis flavo- griseis parce adspersa. Corpus subtus convexum, tenuiter gra- nulato-punctatum, nigrum, flavo-griseo-pubescens. Pedes medio- eres, nigri, griseo-pubescentes, tibiis antieis, apicem versus fulvo- sericeis, intermediisque externe dentieulatis; tarsis elongatis, unguibus rufis. 22. Bostrichus tristis: elongatus, cylindricus, ater, opacus, pube brevissima, flavescente-sericea, undique obsitus; antennis piceis, clava testacea; thorace subtransverso, angulis posticis elevatis, dorso canaliculatö, antice muricato medioque impresso, angulis breviter productis; elytris fortiter, partim subseriatim, punctatis, obsolete tricostatis. 9. Long. 14, lat. 44 millim. Caput deflexum, ruguloso-punctatum, fronte transversim im- pressa, linea insculpta ab epistome distincta; oculi majusculi, : rotundati, valde prominuli. Antenn® medium thoracis attin- gentes, picesw, clava testacea. Thorax latitudine postica. paullo brevior, medio indistinete rotundato-ampliatus, apicem versus angustatus, basi fere truncatus, angulis elevatis, prominulis; antice in medio impressus, angulis in cornu breviusculum pro- ductis; supra convexus, ruguloso-punctatus, medio tenuiter ca- naliculatus, cornibus lateribusque antice irregulariter tubereulatis. Sceutellum subelevatum, triangulare, dense flavo-griseo-tomento- sum. Elytra thorace paullo- latiora et fere quadruplo longiora, eylindrica, apice conjunctim rotundata, humeris subrectangulatim elevatis; fortiter rugoso-punctata, obsolete tricostata, stria sutu- rali impressa. Corpus subtus, crebe punctulatum, pedesque nigra, griseo-pubescentia. 23. Bostrichus picipennis: oblongus, eylindrieus, niger, subnitidus, tenuiter griseo-pubescens, antennis testaceis; thorace antice mu- ricato, apice bidentato, angulis posticis subelevatis; elytris sat. regnlariter striato-punctatis, piceis, femoribus castaneis. Long. 8, lat. 22 millim. Caput latitudine brevius, tenuiter ruguloso-punctatum, ni- grum, griseo-pubescens, labro fulvo-hirsuto; oculi majusculi, semi- globosi. Antennx® latitudine capitis panllo longiores, rufo-testa- cex. Thorax latitudine postica vix brevior, antrorsum angustatus, basi truncatus, angulis rectis, subelevatis, lateribus juxta angulos subsinuatis; supra convexus, postice minus fortiter punctatus, antice muricatus, apicem versus declivis ac longitudinaliter im- pressus, ipso apice sinuato, utrimque dente porrecto, subreilexo, munito; totus niger, tenuissime griseo-pubescens. Seutellum triangulare, subelevatum, piceum. Elytra thorace vix latiora, at triplo longiora, linearia, basi subtruncata, apice conjunetim ro- tundata, aequaliter convexa, sat regulariter striato-punctata, picea aut castanea, tenuiter griseo-pubescentia. Corpus subtus modice convexum, crebre punctulatum, griseo-pubescens. Pedes medio- eres, tenuiter pubescentes, femoribus castaneis, tibiis tarsisque obseurioribus. 24. 25. 26. 670 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Bostrichus fascieularis: oblongus, niger, opacus, inzsequaliter Sriseo-pubescens, thorace granualato, apice sinuato, margine la- terali dorsi antice dentibus subseriatis munito, elytris linearibus, dorso fascieulis pluribus flavo-griseis ornatis, intra basin utrim- que, costula elevata, levi, notatis; palpis antennisque ferrugineis. Long. 12, lat. 34 millim. Caput deflexum, latitudine brevius, atrum, inzequaliter pube- scens, fronte disperse subgranulata; oculi majusculi, semiglobosi. Thorax latitudine postica haud brevior, medio leviter rotundato- ampliatus, basi truncatus, angulis subelevatis, acuminatim pro- ıninulis; supra inaqualis, modice convexus, granulato-punctatus, margine laterali dorsi antice subseriatim dentato, dentibus duo- bus apicalibus validis, conicis, spatio marginis apicalis inter- jacente sinnato; totus niger, insequaliter ochraceo-tomentosus. Seutellum subelevatum, rotundatum, tomento grisescente ob- duetum. Blytra basi thoracis manifeste latiora thoraceque triplo longiora, linearia, basi utrimque subtruncata, humeris subelevatis, postice conjunctim rotundata, dorso modice convexa, irregula- riter granulato-punctata, nigra, insequaliter griseo-tomentosa, in margine baseos juxta scutellum utrimque tuberculo subpromi- nente, pone illud costula longitudinali brevi, distincta, l.evi, nitida, et in eadem serie posterius fasciculis quatuor flavescenti- bus, antico longiore, reliquis tubereuliformibus, postico gemel- lato, notata. Corpus subtus et pedes nigra, tenuiter griseo- pubescentia. Fam. CIOIDAR LAcorv. Gen. Col. IV, p. 543. Xylographus (DEJ., *MELLIE) tarsalis: convexus, niger, niti- dus, autennarum basi tarsisque testaceis; thorace elytrisque distinete et remote punctatis, illo apice sinuato; epistome cor- nieulo munito. &. Fong. 22, lat. 1% millim. Caput breviusculum, deflexum, fronte depressa, epistome (5) corniculo erecto armato; oculi rotundati, convexi. Antenns dimidio thoracis vix longiores, picew, basi testacex. Thorax subtrapeziformis, latitudine postica vix brevior, antice vero di- midio angustior, undique reflexo-marginatus, apice medio elevato- sinuatus, augulis omnibus rotundatis; supra subfornicatus, di- stinete at minus confertim punctatus. Scutellum parvum, demer- sum. Elytra thorace haud latiora et vix ultra dimidium longiora, insigniter convexa, postice declivia et rotundata; uti thorax vage et remote punetata. Corpus subtus modice convexum, puncta- tum, concolor. Pedes breviusculi, femoribus nigris, tibiis dila- tatis, externe subtilissime denticulatis, piceis; tarsis tenuibus, pallide testaceis. Cis (LATR.) cafer: convexus, niger, nitidus, pube brevi, fusca, adspersus, antennis, clava excepta, pedibusque ferrugineis, tho- race confertim punctato; elytris subruguloso-punctatis. RN) an es FÄHRAUS, COLEOPTERA CAFFRARTA: 671 & epistome medio sinuato, utrimque dentato, fronte im- pressa; thorace apice valide bidentato. Long. 3, lat. 13 millim. 9 statura angustiore, epistome thoraceque submutieis, fronte subplana. Long. 3#, lat. 14 millim. - Caput. disperse punctulatum, 5’ majusculum, fronte late impressa, epistome prominente, emarginato, utrimque dentato, 2 breviusculum, submuticum, fronte transversim, indistincte, impressa; oculi rotundati, convexi. Antenne thorace breviores, ferruginee. Thorax latitudine postica paullo brevior, antrorsum rotundatim fortiter augustatus, basi tenuiter, lateribus- distinctius, marginatus, margine apicali reflexo, & valide bidentato, angulis baseos in utroque sexu rotundatis, anticis subprominulis; supra convexus, crebre et subconeinne punctatus, pube brevi erecta, fusca, adspersus. Scutellum minutissimum, triangulare. Elytra latitudine thoracis eodemque 5 plus duplo, 2 fere triplo lon- giora, hameris subangulatis; dorso convexa, apice declivia, ro- tundata, ubique sat dense ruguloso-punctata, pube brevi, uti thorax, adspersa. Corpus subtus parum convexum, subtiliter punetulatum, piceo-nigrum. Pedes breviusculi, rufo-ferruginei, tibiis plus minusve sericeo-pubescentibus. Cis testaceus: oblongus, testaceus, pubescens, antennarum clava 'picea; thorace erebre punctato; elytris ruguloso-punctatis, dorso. substriatis; > -fronte bicornuta thoraceque apice bidentato. ‘Long. 22, lat. 1 millim. Caput breve, deflexum, fronte impressa, o’ antice cornibus. duobus erectis armata; oculi rotundati, convexiusculi. Antenne latitudine capitis parum longiores, testacex®, clava distinete 3- articulata, fusco-picea. Thorax latitudine paullo brevior, medio modice rotundato-ampliatus, lateribus marginatis, haud deplanatis, margine apicali reflexo, & valide bidentato, angulis antieis ob- tusis, postieis rotundatis; supra convexus, crebre punctalus, pube grisea adspersus. Scutellum minutum, triangulare. Elytra la- titudine thoracis eodemque fere triplo longiora, sublinearia, po- stice conjunetim rotundata, regulariter convexa, confertim et subtiliter ruguloso-punctata, dorso obsolete substriata, ubique pube tenui, grisea, adspersa. Corpus subtus parum convexum, subtiliter punctatum, testaceum, abdomine antice saturatiore. Pedes breviuseuli, dilutius testacei, tenuissime pubescentes. Cis afer: oblongus, piceus, pubescens, supra sat fortiter pun- etatus, antennis pedibusque ferrugineis, elytris postice rufescenti- bus; I fronte eirculariter impressa, epistome bicornuto, thorace apice emarginato, sub-bidentato. Long. 22, lat. 1 millim. - Caput longitudine duplo latius, punetulatum, rufo-piceum, 5‘ fronte eirculariter sat profunde impressa margineque apicali eorniculis duobus erectis munito; oculi rotundati, modice con- vexi. Antennze latitudine capitis vix longiores, ferruginex, clava obseuriore, artieulis diseretis. Thorax latitudine postica parum brevior, antrorsum angustatus, basi sub-bisinuatus, lateribus le- 672 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. viter rotundatis marginatisque, margine apicalı elevato, %' sub- bidentato, angulis anticis subprominulis, postieis rotundatis; supra convexus, sat fortiter et confertim punctatus, piceus, griseo- pubescens. Sceutellum 'minutum, triangulare. Elytra _thorace haud triplo longiora ejusque basi vix latiora, postice rotundata, regulariter convexa, sat profunde, partim substriatim, ruguloso- punctata, picea, postice indeterminate rufescentia, ubique sat dense griseo pubescentia. Corpus subtus parum convexum, pun- etulatum, pubescens, piceum, abdomine apice dilutiore. Pedes breviuseuli, ferruginei, tenuissime pubescentes. Apate | Crossotarsus SIC ED SVE IN ENS NEDAN a SEELE LER p. 663. | Bohemanii...s mms p. 661 bicolor HAREN na Den » 665. a dispar O6 SAC OLYVANUNÖ DAHER » 663. | Afzelii ; 5 662 FET ONA LTS: RR SE OH. ee IE TED, as le ersane » 664. Bohemanli........ nee: » SEEN RER 1, De \Geeräln.... 2. ee | "ni » 2 Be, | a ed nd Bor eier > 668 S uckardiismese see » cci setts RR RR Ös 8 1N1COXI1S MEYER Nga JSFN ER NE oc ga JR RASEN » 3 cylındreus su ERS » 668. | 2 2 TAS CIC UlarIS WE RR RR EN » 670. Sinozylon Picipen Tas N RER >» (HR) || MEERE. 2. separate » 665. TIS UTE RN RNA en DA » 669. | | Xylopertha Cerapterus z | m... EN Be » er TRE $ | eastaneipennis .............u....... » . SL 006 2038 ats So; en u Meere » 666. Cis | Pusalla.. 2.2.00. 2.0 IEA » 667. e ; 671 | Sellata: ge Ass Ny en ee » 667. LEE N RR LEN PINE SE FVT » | Cafe re ETS » 670. Xylographus testaceusy ee 3122.62; tarsalis.ı 2... .0. 0. nee » 670. 673 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. } Stockholm. Bidrag till Ölands Geologi. Af A. SJÖGREN. [Meddeladt den 14 Juni 1871.] Sedan längre tid tillbaka har föga uppmärksamhet lemnats at de geologiska förhållandena pa denna ö. Under en resa som- maren 1869 och 1870 fästades min uppmärksamhet vid.atskilliga förhållanden i afseende pa de olika lagrens förekomstsätt, hvilka icke torde vara alldeles utan intresse, hvadan de här framläggas. Man har af gammalt antagit, att de Öländska lagren till- hörde den undre afdelningen af den siluriska formationen, samt att de utgöras af 3 nemligen: sandsten, alunskiffer och kalksten. Sednare årens geologiska forskningar a andra orter hafva dock visat, att de 2:ne förstnämda tillhöra den kambriska gruppen, hvaremot. de öfre eller de egentliga kalklagren skulle utgöra en länk af den undersiluriska bildningen. Redan 1851 anmärktes af mig i en uppsats i Kongl. Vetensk.-Akad. Förhandlingar, att den egentliga sandstenen icke förekommer i fast klyft tillgänglig na Öland utan vore en tillhörighet till smålandssidan, samt att ett fjerde lager ofvanpa orthoceratit-kalken förefinnes. Sedan denna tid hafva Sveriges såväl som utlandets kambriska och siluriska bildningar blifvit allt noggrannare studerade, så att man nu är i tillfälle att jemföra de Öländska lagren med andra, och derutaf visar sig en temligen påfallande öfverensstämmelse mellan de sednare och de förra såväl i petrografiskt, som ‚palzontologiskt hänseende. De Öländska lagren hafva i allmänhet en stupning åt öster, ehuru en helt ringa. Såsom bekant är, höjer sig den vestra landtborgen på de högsta punkterna i medeltal circa 100 fot 574 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. öfver hafvet, och fran denna niva sänka sig lagren i jemnt slut- tande läge at öster ända ut under Östersjöns vattenyta, sa att de, innan de uppna östra kusten af ön, redan äro öfverlagrade af yngre lager. Vid en ungefärlig beräkning torde man kunna antaga, att lagren pa en mils längd stupa 100 a 120 fot. Före- ställer man ‚sig, att denna stupning regelbundet fortfar öster och nordost ut (man känner att kalkhällen gar langt ut i sjön på östra sidan om Öland på mera än en mils afstand och orsakar dålig ankarsättning), så skulle Ölands kalklager vid Gotland ligga på ett djup af 700 a 1000 fot under Östersjöns vattenyta. Ett sådant antagande har sannolikhet för sig ej allenast genom det kända nyss anförda faktum, att de Öländska kalklagren äro observerade 1 sitt sluttande läge ganska långt öster om Öland uti Östersjön, utan äfven deraf att man vet, att siluriska bild- ningar uppträda på andra sidan Östersjön såväl å öarna Ösel och Dagö som a fasta landet i Estland och Lifland samt ännu längre öster ut. Vester ut a svenska kusten kan man anse att kambriska bildningarne begränsas af en linea, som gar pa 2 a 21 mils af- stand parallelt med Ölands vestra kust från Brömseä vid grän- sen af Blekinge i söder till trakten af Påskallavik i norr. Pa denna sträcka, som i allmänhet är öfvertäckt med glaciala bild- ningar och der hällar af urberget äro sällsynta, förekommer sandstenen i lösa block, stenar och mindre stycken till en ganska afsevärd mängd och tillgodogöres på flere ställen söder, vester och norr om Kalmar till mindre qvarnstenar, men nagot fast sandstenslager är icke, så vidt hittills bekant är, blottadt mera än på den öster om Påskallavik belägna ön Runön. Antager man, att de äldsta kambriska bildningarne afsatt sig på en sakta mot öster sluttande berggrund med åtminstone lika lutning som de på Öland synliga lagren hafva, så skulle man, på ett afstånd af 21 mil från dess vestligaste gräns eller vid Ölands vestra strand få sandstenslagrens läge 250 a 300 fot under Östersjöns yta, hvadan ock samma mäktighet skulle tillkomma de pa Ölands vestra strand blottade lagren, hvilka hafva sitt läge emellan sand- SJÖGREN, BIDRAG TILL ÖLANDS GEOLOGI. 675 stenen och alunskiffern. De på sandstenen lagrade bildningar, hvilka bestå af omvexlande skiffrig sandsten, stundom kalk- blandad, samt mellanlagrade af små lerskifferskikter, äro kända till en mäktighet af högst 100 fot, och under desamma hade man ändock icke träffat sandstenen ät djupet. Alunskifferns största kända mäktighet vid Alunbruket pä Ölands sydvestra kust är, med mellanlagrade orstenslager och kisiga kalk- och skifferlager inberäknade, observerad att vara 40 a 45 fot; och ofvanpa alunskiffern har man slutligen den vanliga orthoceratit- kalken, hvilken, med sina olika afdelningar fortsättande till öns östra kust der yngre kalk i allmänhet vidtager, skulle utgöra 100 a 150 fot. Tänker man sig vidare dessa lager fortsatta i ostlig stupning till Gotland pa samma sätt, sa skulle de helt och hallet obekanta under Östersjöns yta liggande lagren hafva en mäktighet såsom nyss sades af 800 a 1000 fot, och då der- till lägges Gotlands lager, med en känd mäktighet af 250 a 300 fot, så skulle Östersjöbäckenets kambriska och siluriska bild- ningar på Sveriges ostkust hafva följande sammanlagda mäktighet. SAM KSSS SE ELR Be 200 å 350 Sko Sandsten... anne. ae 100 a 150 Nlunskitteräte el ya... 40 a 50 Onthoceratitkalk. Mad. an. Mann... 100 & 150 Obekanta lager under Östersjöns yta 600 & 900 (SHOE UN IE he ER RE PAA AE SS RAR SR AE 250 & 300 fot ellensgnlikopase.. aM. Lan. heat 1290 & 1900 fot. I förhållande till utlandets kambriska och siluriska bildningar är detta en ganska obetydlig mäktighet, hvilken omständighet kan hafva sin naturliga förklaringsgrund i det langsluttande underlag af kristalliniska urbergarter, hvarpa dessa lager afsatt sig. Men om dessa lager icke i mäktighet kunna täfla med utlandets, sa synas de kunna mäta sig med desamma i afseende pa antalet af de i dem förekommande försteningar, hvilka företeelser åter synas hafva sin förklaringsgrund i den mindre qvantitet aflagrade materialier, som afsatt sig i detta efter alla kännemärken ganska djupa och vidsträckta haf. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 6. 2 676 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Då sandstenslagret, motsvarande ANGELINS regio Fucoida- rum, BARANDES etages azoiques, ännu föga blifvit observeradt, och jag i detsamma icke annat än i lössten funnit några kol- haltiga spår, antydande en växt, men detta lager af mig icke i fast klyft blifvit observeradt, sa öfvergar jag till det näst derpa följande eller det som består af skiffrig, stundom kalkblandad, sandsten, mellanlagrad af lerskiffer. Detta lager, motsvarande ANGELINS regio conocorypharum, den i Vestergöthland enligt LINNARSSON förekommande undre olenid-skiffern, samt en del af BARRANDES primordial-fauna, bör således enligt nu gällande geologiska asigter hänföras till det kambriska systemet. Profiler af denna afdelning förefinnas pa öns södra ända vid Albrunna och Alunbruket i Möckleby socken, samt vid Äle- klinta i Alböke socken några mil norr om Borgholm. Lagret är till sin största mäktighet kändt vid Borgholms stad, straxt nedanför och nordvest om slottet, der det består af en lös ler- mergelskiffer, lemnande materialet för en särdeles fruktbar jord- mån. Detta temligen lösa skifferlager har vid Borgholm blifvit, i och för en brunnsgräfning vid Fyren, genomgånget till ett djup af 80 fot utan att någon förändring visade sig, utan att vatten anträffades och utan att några sandstensartade mellanpartier anträffades, såsom i detta lager annars plägar vara händelsen (Uppgifter af Med. Doktor HOLMBERG i Borgholm). Då den rena lerskiffern här innehade en så stor mäktighet utan att sand- stensskikter afbröto densamma, synes det som om sjelfva sand- stenslagret skulle ligga på ganska stort djup, emedan det altid är vanligt att, då ett lager i petrografiskt hänseende förändrar sig, detta sker småningom och med fere gångers upprepande af det lager, som skall komma att blifva öfvervägande. Vid Åleklinta by i Aleböke socken är midt för byn nära stranden en brunn af 14 fots djup. (Ehuru denna brunn ligger straxt intill stranden, har den sött vatten.) Det som blifvit uppgräfdt ur denna brunn bestar af skiffrig sandsten mellanlagrad af fina blågrå lerränder, samt omvexlande med smärre kalklager af samma utseende, som den skiffriga sandsten, och af samma SJÖGREN, BIDRAG TILL ÖLANDS GEOLOGI. 677 sort, som den i allmänhet finnes uppkastad pa hela öns vestra kust från norra udden till den södra och af öboerna benämnes sjöflisa. Denna klappersten, som i mäktiga bankar finnes upp- kastad utefter sjöstränderna samt ännu bildas, häntyder på ett långt ut i sjön gaende, under förstöring varande lager, hvilket äfven såväl vid Åleklinta som vid Albrunna kan utefter den långgrunda stranden följas långt ut i sundet. Denna sandstens- skiffer öfvergar allt mer och mer till tunnskiffrig lerskiffer högre upp i lagret eller mot den punkt, der alunskiffren börjar, hvilket här är på 21 fots höjd öfver vattenytan. Alunskifferlagret med sina 11 å 2 fots orstensränder är här endast af 7 fots mäktig- het, samt orthoceratitkalken af 18 fots tjocklek, så att alla tre lagrens sammanlagda mäktighet ofvan sjöytan här endast utgör 46 fot. Det lösa tunnskiffriga lagret straxt under alunskiffern innehåller inga försteningar utan först på en djupare nivå börja dessa. Denna iakttagelse bekräftas äfven på öfriga ställen der detta lager blifvit blottadt. Under den tunnskiffriga lerskiffern börja lagren upptaga mera qvarts och blifva allt mera sandstens- lika, allt under omvexling med tunn skifferlera, som dock mot djupet synes förminskas, då i stället sandstensskiffern uppträder kalkblandad till mer eller mindre grad, och i denna kalkblandade stenart träffas som oftast Paradoxides Tessini. Inom hela detta lager förekommer i den qvartslika stenarten de vextlika lem- ningar, som synas vara analoga med dem fran Lugnas ehuru nägra bestämda och konstanta former ännu icke kunnat sär- skiljas. Dessa former, som synas vara dels spår och lemningar af sandmaskar dels aftryck af vexter, förekomma tillika med Paradoxides Tessini och möjligen med någon af öfrige Trilobit- arter (Conocephalites BARR.), som 1 detta lager finnas. Vid Albrunna på södra delen af ön kan man ej se mer än alunskiffern samt den derunder liggande sandstensskiffern, den sed- nare af 6 fots mäktighet från den punkt der den utlöper i sjön. Detta lager har för öfrigt samma försteningar som vid Åleklinta. Dessa äro de tre punkter der, savidt bekant är, någon profil af nagon del af detta skifferlager (regio conocorypharum) är 678 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. blottad (resten af lagret ligger under sundets nivå) och i af- seende pa lagringsförhällanden kan bedömas; hvilket säkert varit orsaken, att det så litet i afseende på sina försteningar varit uppmärksammadt, att detsamma af gammalt hänfördes till sjelfva sandstenslagret (Regio Fucoidarum I). Af en tillfällig händelse kom jag att fästa uppmärksamheten vid en genomskäring af detta lager i närheten af Stora Frö i Wukleby socken, der man för en dikesgräfning blottat ett parti af detsamma, och jag fann att det der innehöll flera Trilobitarter. Den lösa beskaffenheten af detta lager har förorsakat, att på de ställen, der det varit blottadt från de öfverliggande lagren, det helt och hållet blifvit söndergrusadt, så att endast de hår- dare qvartsrika partierna atersta blandade med de materialier, hvaraf lagret i öfrigt bestatt. Det innehåller temligen ofta svafvelkis, vanligen i fina i bergarten insprängda partiklar. Då denna bergart dertill är kalkhaltig, så gifver den, då den ut- sättes för luftens averkan, anledning till bildning af gips, hvilken omständighet gifver den del af den öländska jorden, som är be- lägen på detta lager (II), en ovanlig fruktbarhet, som till och med förvanade en LINNÉ, då han i sin resa yttrade-att: »Vägen låg genom de skönaste lundar man någonsin sedt, som vida i skönhet öfvergingo alla orter i Sverige och täflade med alla i Europa» }). Denna gipshaltiga jordmån gifver sig äfvenledes tillkänna af de utvittringar af gips, som visa sig, då den lösa mergel- skiffern får ligga utsatt för luftens och väderlekens åverkan, och det är icke sällsynt, att man vid dikesgräfningar å fälten kan få se små gipskristaller ligga inblandade i alfven, hvilken sednare derföre och på vissa ställen kan begagnas på äkrarne såsom gödningsmedel. Till detta lager (IT) kan räknas den del af Öland, som ligger nedom (vester om) Vestra landtborgen, emedan sjelfva landtborgen just utgör såväl högsta punkten af orthoceratitkalk- lagret, som dess vestligaste gräns på ön. Denna kustremsa af !) CARL LINNEI Öländska resa, pag. 64. SJÖGREN, BIDRAG TILL ÖLANDS GEOLOGI. 679 2 till + mils bredd utgör äfven den fruktbaraste delen af ön, hvilken omständighet, såsom vi sett, har sin naturliga förklarings- grund i jordmanens beskaffenhet. I paleontologiskt hänseende motsvarar detta lager ANGELINS regio conocorypharum, Vestergöthlands undre olenidskiffer (LIN- NARSSON |]. ce.) och (i Böhmen) en del af BARRANDES Primor- dialfauna. Att försteningarnes antal i detta lager icke är obetydligt, torde man kunna sluta deraf, att i detsamma redan blifvit funna 5 a 6 Paradoxidesarter, hvilka alla utom P. Tessini torde vara nya, 1 a 2 arter Conocoryphe CoRD. (Conocephalites BARR.), 1 a 2 arter Liostracus ANG. (Ellipsocephalus BARR.), I & 2 Agno- stusarter, eller tillsamman 8 a 12 arter trilobiter. Dessutom förekomma der Theca- och Discinaarter, utom de mångfaldigt varierande spar efter maskar och växter, hvilka, såsom mycket omvexlande och föga konstanta, icke utan noggrannaste studier kunna bestämmas. Den allmännaste af alla här förekommande försteningar är en Paradoxidesart, hvars hufvud mycket liknar P. Tessini, men skiljes från den genom en smalare glabella, rundad 4-taggig candalsköld, utan afdelningar på rachis, kanten framför glabella mycket bredare samt pleur&e mera rundadt böjda och de nedre sidoutskottens spetsar ej räckande nedom candalskölden mer än hälften sa langt som på P. Tessini. Denna, som mig synes, nya art förekommer temligen allmän tillsamman med några andra trilobiter och kan anses karakterisera detta lager. Paradoxides Tessini förekommer ej inom samma afdelning af lagret, som denna art, utan synes höra till en lägre nivå, som har mera kalkiga lager och har, så vidt jag känner, på Öland endast blifvit funnen i lösa på öns vestra strand af hafvet uppkastade stenar, hvilket gifvit mig anledning antaga, att den här skulle intaga en lägre nivå än öfrige Paradoxidesarter, samt egentligen före- komma i de under sundets vattenyta liggande mera kalkhaltiga skifferlagren. Denna asigt är dock ännu endast en förmodan, som af framtida observationer bör bekräftas eller vederläggas. 680 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Då såväl den ofvannämnde Paradoxidesarten, som öfrige efter all sannolikhet äro nya, har jag anmodat Herr Professor ANGELIN att öfver dem lemna den närmare detaljerade beskrif- ningen. Hvad som synes mig vara af särdeles intresse är de Öländska Trilobitarternas stora analogi med de Böhmiska, ehuru ingen af dem torde vara identisk med någon af dessa, likasom ej heller med någon af de förut beskrifna svenska arterna. Då endast få lokaler på Öland ännu hunnit blifva under- sökta, är det icke osannolikt, att ännu flera arter vid fortsatt efterforskning skola komma i dagen. Slägtet Paradoxides kan således här anses karakterisera detta lager II såväl genom det antal arter, som det innehåller, som ock genom individernas stora antal, åtminstone på vissa lokaler. Att de i Böhmen förekom- mande slägtena Conocephalites BARR., Ellipsocephalus ZENK., Arionellus BARR. och Agnostus BRoGN., äfven förekomma i det Öländska lagret, torde göra öfverensstämmelsen så mycket större emellan båda ländernas Primordialfaunor. Deremot finnas inom detta lager II inga Olenusarter. De till- höra (åtminstone på Öland) ganska säkert den på en högre nivå liggande alunskiffern (III), som icke på de ställen, der jag haft till- fälle göra iakttagelser, synes hafva nägra arter gemensamma med lagret II. Den ofvanpå alunskiffern liggande kalken, vanligen kallad orthoceratitkalk, kan i afseende pa sina försteningar utan tvifvel delas i flera afdelningar, hvilka sannolikt komma att på Öland framvisa flera af ANGELINS regiones t. ex. BC, C och atmin- stone en del af D, men da framställningen häraf erfordrar ytter- ligare efterforskningar och dessutom icke ligger inom omfånget af dessa rader, ma de här förbigas. En profil öfver lagrens ordningsföljd och deras parallelism med andra kända bifogas härjemte. 681 GEOLOGI. „ SJÖGREN, BIDRAG TILL ÖLANDS ‘(pur 13 "apuooas oune II | (pusisaqo) AleX sur A NTENINELOTNO umıoydesy yeyggeadoy4IQ AI | -Zurupppge 9.179 TAFLISPIU9O "wn1ous]O rogıysunfv III 5 = "1oppIysTo] I OPUIRTIOAJO USLA SLFINS ‚II "[erp : sep "a :wumaeydA100 9 I jerprowgıg ouneg I | 'IWujapre 9188] ToLISPIuaO umıeydAto90uog | Fear og Fur pas Na ar "wndepIoon,T -uogspurs uIoY I "HANVauvVg "NOSSUVNNIT 's9U0132Y "Duo yaıpua “uawyog yaıpua SNITIONY "u0/82038() 0020 o o 2000 “toßn] Pysaummıs 90 PYSUQUMY spung «oafo nfoud 90pI 682 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 660.) Från K. Universitetet i Christiania. DE SEUE, C. Le névé de Justedal et ses glaciers. Chra. 1870. 4:0. Hansen, G. A. Bidrag til Lymphekjertlernes... Anatomie. Kra. 1871. 4:0. Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, B. 18: 1 3. Från Geological Society i London. Journal, N:o 106. Från Zoological Society i London. Transactions, Vol. 7: 3-5. Proceedings, 1840713: Från Societe des Sciences Physiques & Naturelles i Bordeaux. Mémoires, T. 6: f. 10-29; 8: cah. 1. Frän R. Istituto Lombardo di Scienze e Lettere i Milano. Memorie. Classe di sc. matem. Vol. 11:3; 12:1. » » » lettere, Vol: 11: 3; 12: 1. Rendiconti, Ser. 2. Vol. 2: 17—20; 3: 1—15. Rapporti, 1. Från Accademia R. delle Scienze Fisiche e Matematiche i Neapel. Atti, Vol. 3—4. ; Rendiconto, Anno 6: 6—12; 7: 1—12; 8: 1--12. Från Institut R. i Luxembourg. Publications, T. 11. « Från Naturwissenschaftlicher Verein i Bremen. Abhandlungen, Bd. 2: 3. Från K. Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen. Abhandlungen, Bd. 15. Från Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, Bd. 11: 2; 12: ı. Frän Verein der Freunde der Naturgeschichte in Meklenburg. Archiv, Jahr 24. (Forts. å sid. 714.) 683 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. Stockholm. Om Arachnider från Spetsbergen och Beeren-Eiland. Na UPHORELL. [Meddeladt den 14 Juni 1871.] Den kännedom, man äger om den arktiska zonens spindel- djur, är ännu i hög grad ofullständig: hvad särskildt Spetsber- gens arachnidfauna beträffar, torde allt, hvad man hittills vetat om densamma, innefattas i följande uppgift af den om denna ö-grupps Fauna och Flora så högt förtjente MALMGREN: »af arachnider förekomma, utom 4—5 arter små acari, endast 2—3 arter pa Spetsbergens norra kuster» 1). Fran Beeren-Eiland har, sa vidt mig är bekant, hittills ej nagon arachnid blifvit anförd. 1) J. A. MALMGREN, Anteckningar till Spetsbergens Fogelfauna, i Öfvers. af oK. Vet.-Akad. Förhandl., XX, (1863), p. 95. — CH. MARTENS säger i den öfversigt af Spetsbergens fauna, som han lemnat i sin uppsats »Le Spitzberg» (Le Tour du Monde, 6:e Annee, 1865, p. 30): »Les arachnides sont repre- sentes par quatre ou cing especes d’Acarus». Uppgifter rörande arachnidfaunan inom länder, som helt och hållet eller delvis tillhöra den arktiska zonen, har jag vidare funnit i följande arbeten: A Supplement to the Appendix of Captain PARRY'S Voyage for the discovery of a north-west Passage, in the years 1819—1820 (London 1824). W. KrtrRBY beskrifver här en spindel från Melville Island under namnet Salticus Melvillensis. P. S. SUTHERLAND, Journal of a Voyage in Baffin's Bay and Barrow Straits, in the years 1850—1851, II (London 1852). Här beskrifvas af A. WHITE 3 arachnider, 2 acari och 1 spindel, från Cornwallis Island. Be- skrifningarne åtföljas af figurer i träsnitt. O. Faprıcıus, Fauna Groenlandica (Hafniee et Lipsize 1780). — Jfr: J. C. SCHI@DTE, Udsigt over Grenlands Land-, Ferskvands- och Strand- breds-Arthropoder, i H. Rınk, Grenland geografisk og statistisk beskrevet (Kjobenhavn 1857). Om de i detta och föregående arbete anförda arachniderna skola vi i det följande få tillfälle att yttra oss. E. OLAFSEN, Eggert Olafsens og Biarne Povelsens Reise igiennem Island (Sorge 1772). OLAFSEN beskrifver af på Island förekommande arachnider 3 684 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Att dessa trakter skulle vara något rikare pa arachnider, kunde man emellertid ha skäl att förmoda på grund af det jemförelsevis ej obetydliga antal insekter, som isynnerhet af HOLMGREN der blifvit iakttagne !): Spetsbergens insektfauna räknar redan 67 arter, hufvudsakligen Diptera och Hymenoptera, men också en- staka representanter af ordningarne Lepidoptera, Neuroptera, Aphaniptera, Parasita och Thysanura, och HOLMGREN tror, att denna fauna 1 sjelfva verket är ännu betydligt rikare, och att den sannolikt äger att uppvisa omkring 150 arter. Från Beeren-Eiland beskrifver HOLMGREN 12 arter insekter. Vid genomgaendet af de arachnider, som af de tre sednaste svenska Spetsbergs-expeditionernas zoologer blifvit hemförda, har jag funnit antalet arter uppgå till icke mindre än 14, deraf 6 Spindlar och 8 Qvalster (Acari). De öfriga arachnid-ordningar, som ännu i norra Europa ega ett, om ock ringa, antal repre- sentanter, nämligen Opilioner, Pseudoscorpioner och Tardigrader, synas alldeles saknas på Spetsbergen och Beeren-Eiland ?). Fran denna sistnämnda ö har jag endast sett en spindel, Erigone Holm- acari, 2 opilioner och 4 spindlar. Enligt OLAFSEN skola ensamt på Vester- landet inemot 30 arter spindlar och opilioner vara funna. Spindlar från Lappland finnas beskrifne eller uppräknade i följande arbeten: C. J. SUNDEVALL, Svenska Spindlarnes Beskrifning, i K. Vet.-Akad. Handl. f. 1829, 1831, 1832 (Stockholm. 1830, 1832, 1833); N. WESTRING, Förteckning öfver till närvarande tid kända, i Sverige förekommande Spindelarter, i Götheborgs K. Vet - och Vitt.-Samhälles Handl., Ny Tidsföljd, Hft. 2 (Götheborg 1851); ID., Aranex Suecica, ibid., Hft. 7 (Götheborg 1861); AL. V. NORDMANN, Erstes Verzeichniss d. in Finnland u. Lappland gefundenen Spinnen, Araneze, i Bidrag till Finlands Naturkännedom, Etnografi och Statistik, VIII (Helsingfors 1863); L. KocH, Die Arachniden-Familie der Drassiden (Nürnberg 1866, 1867... .); T. THORELL, Remarks on Synonyms of European Spiders (Upsala 1870, 1871, 1872), der ocksä nägra arter frän Norska Finmarken finnas anförda. Jfr C. H. BoHEMAN, Spetsbergens Insektfauna, i Öfvers. af K. Vet.-Akad.För- handl., XXII (1865); A. E. HoLMGREN, Bidrag till kännedomen om Beeren Eilands och Spetsbergens Insekt-Fauna, i K. Vet.-Akad. Handl., VIII (1869). — Enligt HoLMGREN (p. 20) lefver larven af en på Spetsbergen förekom- mande parasitstekel, Hemiteles septentrionalis HoLMGR., sannolikt i spindlars ägg-kokonger. ?) De än till Arachniderna, än till Krustaceerna hänförda Hafsspindlarne (Panto- poda) eller Pycnogonoiderna äro här ej tagne i beräkning. — Enligt benäget = THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN 0. BEEREN-EILAND. 685 grenii N. och tvenne Acari, Penthaleus insulanus N. och Rha- gidia gelida N.; den sistnämnda finnes äfven pa Spetsbergen, hvars arachnidfauna säledes för närvarande räknar 12 arter, 5 spindlar och 7 qvalster. De ha alla blifvit samlade på hufvudön (Vest-Spetsbergen), dels på dess vestra kust (Bell Sound, Is- fjorden, Kobbe Bay), dels på dess norra (Smerenberg, Wijde Bay, Treurenberg Bay). Den nordligaste punkt på jorden, der arachnider blifvit insamlade, torde vara vid Treurenberg Bay, der ännu vid 799 55 latitud Erigone psychrophila, E. Spets- bergensis, Bdella arctica och B. decipiens blifvit iakttagne. HOLM- GREN har meddelat mig, att han sett spindlar till och med vid North Cape pa Nord-Ost-Landet, samt på Parry’s Island, sale- des mellan 80 och 81° nordlig bredd. Om en detaljerad jemförelse mellan dessa öars och andra länders arachnidfauna kan tillsvidare icke blifva fråga, då bland norra Europas land-arachnider endast spindlarne äro med till- meddelande af Prof. S. Lovkn äger Zoologiska Riksmuseum i Stockholm. följande Pycnogonoider från kusterna af Spetsbergen och Beeren Biland: Från Spetsbergen: Nymphum Stremii KROYER. » hirtum J. C. FABR. » brevitarse Krey.? » mistum KRoY. » grossipes (O. FABR.). » longitarse KroY. » n. sp. » n. sp. Pasithoö Malmgreni Lov. (spec. ined). Pallene spinipes (O. FABR.). » discoidea Kroy. » intermedia KroY. Phoxichilidium femoratum (RATHRE). Zetes hispidus Krey. Frän Beeren Eiland: Nymphum hirtum J. ©. FABr. Säledes inalles 15 arter, af hvilka 14 tillhöra Spetsbergens Fauna. Af dessa 15 äro alla de redan beskrifna arterna äfven iakttagne vid Skandina- viens kuster; 6 (Nymphum Stremü, N. grossipes, N. longitarse, Pallene spi-- nipes, P. discoidea, P. intermedia) äro gemensamma för Spetsbergen, Skandi- navien och Grönland. Ingen art är funnen bäde vid Spetsbergen och Grön- land, utan att också tillhöra Skandinaviens Fauna. Pallene n. sp. 686 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. räcklig noggrannhet bekanta, och de arktiska och nordliga tem- pererade delarne af Asien och Amerika i arachnologiskt hän- seende äro ännu mycket mindre kända. Fran de under ungefär samma latitud som Spetsbergen belägna, men mycket kallare arktiskt-Amerikanska öärne vester om Baffin's Bay, äro två spindlar (Mieryphantes arcticus WHITE från Cornwallis Island, Saltieus(?) Melvillensis KırBy !) från Melville Island) samt två qvalster (Ddella podurophila WHITE, Ixodes urie ID., bada från Cornwallis Island) bekanta — och manga torde de arter ej vara, som ännu atersta att derstädes upptäcka. Det enda, pa land- arthropoder nagot rikare arktiska land, om hvars arachnidfauna vi kunna bilda oss en, om ock ofullständig och osäker, dock i sina allmännaste drag nagorlunda helgjuten föreställning, är Grön- land -— och några antydningar om förhållandet mellan Spets- bergens och detta lands arachnidfaunor ma derföre här finna plats. O. FABRICIUS har, som bekant, i sin Fauna Groenlandica beskrifvit 16 arachnider (6 spindlar, 1 opilion och 9 qvalster), ett antal, som i betraktande af Grönlands betydliga utsträckning mot söder och till en del mildare klimat, tydligen blott kan utgöra en ringa del af det verkliga antalet der förekommande arter. SCHIODTE (loc. cit., p. 71) upplyser, att den på Grönland allmänna Lycosa- arten ej är densamma som Ar. saccata LINN., såsom FABRICIUS trott; han säger sig vidare ha sett en Bdella fran Grönland. Bland de få Grönländska Arachnider, jag sjelf undersökt, befinna sig en Tetragnatha, en Dictyna och en Thanatus, som ej blifvit be- !) Denne förmodade Salticus är väl också en Erigone (Micryphantes); allt hvad som om densamma är bekant, inskränker sig till följande ord af KIRBY: »Besides the above insect, a very minute spider was seen in abundance, running over the plants and on the ground, and leaping when alarmed. I have seen only a single specimen, which was so much injured that I cannot be positive as to the genus, but from its jumping, it most probably is a species of Saltieus LATR. (Attus WALCK.). I, at first, took it for a variety of Aranea rufipes (0. FABR. 206); but as the characters glaberima, pedibus testaceis, do not agree with it, it may be considered as a new species. Melvillensis S. black; legs piceous, hairy; abdomen hairy. Length of the body about 1} Zines. This was the only species which Captain SABINE observed on the is- land.» (Supplem. to the Appendix of Capt. PARRY'S Voyage etc., p. CCXIX). THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O. BEEREN EILAND. 687 skrifna af FABRICIUS. — Grönlands större rikedom pa djurformer, tillhörande Arachnidernas klass, visar sig 1 synnerhet i det större antal ordningar och familjer, som der äro representerade. Spets- bergen har, såsom nämndt, endast spindlar och qvalster att uppvisa; de förra utgöras endast af helt sma arter, tillhörande familjen Theridioide; de sednare tillhöra dels Oribatoidernas, dels Bdello- idernas och Trombidioidernas (Eupodoidernas) familjer. Grön- land äger utom spindlar och qvalster, äfven en Opilton; af spind- lar äro icke blott Theridioider, utan äfven Epeiroider, Agaleno- ider, Thomisoider, Lycosoider och Attoider der representerade. Af Acari har FABRICIUS icke blott beskrifvit arter, tillhörande Bdelloide och Trombidioide, utan äfven Hydrachnoide, Gama- soide och Sarcoptoide; nagon Oribatoid tyckes han deremot ej ha känt, ehuru denna familj ej kan saknas på Grönland, då fyra dithörande arter blifvit funna på Spetsbergen. Da WHITE (loc. cit.) beskrifvit en på Uria troile funnen Jxodes (I. Urie) från Cornwallis Island, torde väl äfven familjen Ixodoide ha repre- sentanter på Grönland, och förmodligen också på Spetsbergen, der helt visst rätt många arachnider, isynnerhet qvalster, ännu atersta att upptäcka. Det har ej varit mig möjligt att med säkerhet identifiera mer än en enda af de på Spetsbergen och Beeren Eiland funna arachniderna, nämligen Erigone longipalpis SUND., med förut bekanta arter; alla de öfriga synas vara obeskrifna. Krigone longipalpis är också den enda arachnid, som hittills befunnits vara gemensam för Spetsbergen och den Europeiska kontinenten, öfver hvars mellersta och nordliga delar denna spindel är vida spridd, från Tyrolen till de nordligaste delarne af Finmarken. Bdella arctica N. förekommer icke blott på Spetsbergen, utan äfven på Grönland. Det är sannolikt, att utom dessa, ännu en eller annan af Spetsbergens arachnider äfven kommer att an- träffas på Grönland, och isynnerhet i norra Skandinavien, der ett ej ringa antal af de på Spetsbergen och Beeren Eiland funna insekterna också blifvit iakttagne !). 1) Jfr HOLMGREN, loc. eit. 688 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. \ En mera i detalj gaende jemförelse mellan Spetsbergens samt Grönlands och det nordliga Skandinaviens arachnider, grun- dad pa en nagorlunda fullständig kännedom om dessa länders fauna, skulle vara af ett ej ringa intresse, da den säkerligen skulle bidraga till belysandet af den af HOLMGREN (loc. eit., p. 13) framställda äsigten, att Spetsbergens och Beeren Eilands insektfauna närmare öfverensstämmer med den arktiskt-ameri- kanska, och särskildt med Grönlands, än med det nordliga Skandi- naviens — en aäsigt, som, om den är riktig, väl äfven måste gälla för dessa öars arachnidfauna. Arachnoidea in Spetsbergia et Beeren Eiland inventa. Ordo ARANEE. Fam. Theridioid». Genus Linyphia LATR. l. L. sobria N. cephalothorace sordide testaceo, anguste nigro-marginato, partibus oris, palpis pedibusque flavo-testaceis, femoribus 1:mi paris aculeo singulo, reliquis femoribus non acu- leatis, metatarsis saltem posticis aculeo singulo armatis; omnibus aculeis valde gracilibus, brevioribus, in tibiis anterioribus duplam diametrum internodii longitudine non zquantibus; abdomine subter et in lateribus cum sterno nigricanti, supra olivaceo- einereo, serie vittarum obliquarum albicantium utrinque, intus cum maculis sat magnis fuscis (circa 5 utrinque) alternantium, posticis harum macularum cum nigrore laterum conjunctis; late- ribus abdominis infra serie ex maculis 3 vel 4 minutis albicanti- bus, maculaque alia parva magis posteriora versus, supra et paullo ante mamillas sita, notatis. —Q jun., long. c:a 23 millim. Lin. tenebricole Reuss, THOR. sive L. pygmee Westk. !) simil- lima, sed verisimiter ab ea diversa. Differt enim aculeis pedum brevioribus — in L. tenebricola aculei in e. gr. tibiis anterioribus etiam in junioribus internodii diametro plus duplo longiores sunt; t) Conf. THORELL, Remarks on Syn. of Eur. Spid., p. 65; WESTRING, Aran. Suec., p. 126. THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O0. BEEREN EILAND. 689 differt quoque pedibus paullo robustioribus, et pietura laterum abdo- minis alia. In Z. tenebricola latera abdominis maculas binas magnas rotundatas, albicantes, alteram in medio latere, alteram versus, ma- millas, ostendunt: in Z. sodria vero seriem macularum minutarum 3 vel 4, a basi ultra medium pertinentem exhibit latus abdominis, et longius pone eas maculam aliam prope mamillas. Praeterea omnibus numeris cum ÅL. tenebricola congruere videtur hac species. — YI et 2 ad. ignoti. Femina unica non plene adulta ad Wijde Bay Spetsbergie mense Julii a Viris Celeberrimis Prof. F. A. SMITT et D:re A. GOES inventa. Genus Erigene SAv. et AUD. 2. E. longipalpis SUND. Syn.: 1830. Linyphia longipalpis SunD., Sv. Spindl. Beskr., in Vet.- Akad. Handl. f. 1829, p. 212 (excl. » Var. >). 1861. Zrigone » WESTE., Aran. Suec., p. 197. 1869. » remota L. Koch, Beitr. z. Kennt. d. A- rachn.-fauna Tirols !), p. 49. 1871. » longipalpis THor., Rem. on Syn. of Eur. Spid., Paar Mares duos adultos hujus speciei ex Spetsbergia vidi, quo- rum alter cum feminis paucis ad Kobbe Bay versus finem An- gusti captus est. — Processus inferior partis tibialis palporum in & tubereulum distinctum subter in medio ostendit; praterea vero nullam differentiam inter mares Spetsbergenses et Suecicos detegere potui. — Conf. descriptionem nostram loc. cit., p. 100. 3. E. psychrophila N. Picea vel nigricans, pedibus palpis- que luteo-testaceis, cephalothorace levi, nitido, margine ejus re- flexo in & serrato-dentato, in @ subtilissime spinuloso, parte cephalica depressione a parte thoracica humiliore distincta; parte femorali palporum in 5 longitudine femorum 1:mi paris et cum his subter dentibus fortibus armata, parte patellari subter in apice procursu longissimo incurvo munito.. AQ ad. Long. & c:a 24, © 3—4 millim. 1) I »Zoologische Mittheilungen aus Tirol. Der 43. Versammlung deutscher Naturforscher und Arzte gewidmet vom tirol. vorarlb. Landes-Museum (Ferdinandeum) zu Innsbruck 1869». 690 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Mas. — Cephalothorax c:a 14 millim. longus, leevis, nitidissimus, margine reflexo dentibus acutis, inaequalibus, majoribus quam in £. longipalpi, sub-procurvis, densis serrato; parte cephalica, ut in illa, depressione a parte thoraeica distineta, modice elevata, a latere visa leviter arcuata et posteriora versus declivi. Mandibule ovate, extus angulat®, serie dentium acutorum in dorso versus latus exterius, dentibus sulei unguieularis longis, acutis. Palpi testacei, partis tibialis apice et bulbo fuseis; pars femoralis leviter —-formis, subter ordini- bus duabus dentium fortium, versus apicem internodii descerescentium, armata, quorum maximi longitudine diametrum ipsius internodii fere zequant; femora quoque 1:mi paris serie dentium ejusmodi subter, a basi secundum 3 vel + longitudinis, armata. Pars patellaris pa- tella 1:mi paris triplo longior, dimidiam partem femoralem (et tar- sum pedum 1:mi paris) longitudine superans, gracilis, ipso apice parum incrassata ibique subter in procursum longissimum, deersum et paullo anteriora versus directum, ipsa parte patellari graciliorem, sensim angustatum et acuminatum, introrsum curvatum et parte tibiali paullo longiorem producta. Pars tibialis parte patellari di- midio fere brevior, apice dilatato et compresso; supra paullo ante ipsum apicem in dentem crassum, erectum, sub-triangulum elevata; subter in procursum fortem, porrectum, inermem, paullo sursum curvatum et sub-acuminatum productus est apex, denteque ad basin hujus procursus in latere interiore munitus. Bulbus e latere visus tres eminentias vel dentes ostendit: unum, ad apicem, magis por- rectum, reliquos duos deorsum directos; duo anteriores obtusi, po- sticus magis acuminatus. In femina margo cephalothoracis subtilissime spinulosus est; mandibule in dorso seriem granulorum minutissimorum tantum ha- bent. Femora antica subter seriem granulorum minutorum, suum quidque pilum gerentium ostendit. Vulva ex lamina versus apicem clariore, satis crassa, convexa, antice angustiore, postice angulis ro- tundatis truncata coustat: margo ejus posticus in medio retusus vel emarginatus est et in tuberculum parvum elevatus, quod postice impressionem minutam fere semi-eirculatam exhibet. — Prieterea fere omnino cum @ E. longipalpis (SunD.), WESTR. congruere videtur )). !) Till samma grupp af slägtet Erigone, som E. longipalpis (Sunn.), E. atra Brackw., E. dentipalpis (Reuss), och E. psychrophila N., hör äfven Miery- phantes arcticus WHITE (SUTHERLAND, Journal etc., II, Append., p. ccx, figg. 11, 12): den är möjligen identisk med nägon af dem, dock icke med E. psychrophila, så vida man kan fästa något afseende vid det dåliga träsnitt (fig. 12), som föreställer hanen. Beskrifningen af denna Erigone arctica (WHITE) har följande lydelse: »The cephalothorax is somewhat depressed behind, and rather attenuated and elevated in front, ending abruptly above the chelicera. The eyes, which are eight in number, are placed on the most elevated parts of the cephalo- thorax; there are four in the middle, the two front ones being placed closer to each other than the posterior pair; the two eyes on each side are close together, the hindmost is rather remoter than its neighbour from either of - THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O. BEEREN EILAND. 691 Ad. Treurenberg Bay Spetsbergie marem unicum feminasque duas mense Junii invenit Cel. Prof. A. J. MALMGREN. Er. longipalpi simillima ha&c species est: A tamen forma alia palporum, presertim procursus sub apice partis patellaris, dentibusque fortibus partis femoralis ut et femorum 1:mi paris, © vero margine cephalothoracis spinuloso et vulva paullo aliter conformata dignosci postest. 4. E. Holmgrenii N. nigra, palpis pedibusque obscure testaceis, internodiis plerisque summo apice nigris, parte cepha- lica in utroque sexu paullo tantum elevata, depressione levi me- dia a parte thoracica distincta; palpis maris mediocribus, parte tibiali sub-campanulata, apice superius tridentata; vulva e costa transversa antice rotundata, impressionibus duabus sub-tripartita constanti. — 79 ad. Long. c:a 24 millim. Femina. — Cephalothorax c:a 1 millim. longus, piceo-niger, ni- tidissimus, tenuissime strigatus, inverse ovatus, fronte satis rotun- data, latitudine eireiter 3 latitudinis maximze cephalothoraeis sequanti, parte cephalica impressionibus lateralibus et depressione levi postica a parte thoracica distincta, eäque paullo altiore, partis cephalic® dorso fere recto, parum arcuato; a latere visum dorsum cephalo- thoraeis igitur non zequaliter arcuatum anteriora versus ascendit, sed depressione illa bis areuatum evadit. Clypeus mox sub oculis antieis transverse impressus; altitudo ejus longitudinem arese ocu- lorum 4 mediorum dimidiamque mandibularum longitudinem fere zquat. Series oculorum antica parum recurva, postica, desuper visa, evidenter procurva; medii antiei reliquis oculis paullo minores sunt, valde appropinquantes inter se, a lateralibus anticis diametro sua distantes; oculi posteriores inter se spatio remoti, quod horum ocu- lorum diametrum saltem zquat. Sternum nigrum. Mandibule fe- more antico paullo crassiores, ovat®, dorso parum convex&, recli- nat, fusco-testacee. Maxille et labium testaceo-fusca. Palpi et pedes obscure testacei, summo apice internodiorum plerumque nigri- of the posterior pair. In the male, the first joint of the palpus is long and somewhat sigmoid, the end of the second joint is subclavate and has a sharp and longish spine proceeding from it nearly at right angles and directed downwards. The legs, the second and fourth pairs of which appear to be “rather longer than the first and third pairs, are of an ochraceous yellow, while the cephalothorax and abdomen are of a blackish brown colour. This species may be named M. Arcticus. Dr SUTHERLAND tells me he found it abundantly around Assistance Bay, running about among the tufts of vegetation». Öfvers. af K. Vet.-Ak. Förh. Årg. 28. N:o 6. 3 692 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. canti; palporum pars patellaris latitudine parum longior, tibialis parte patellari plus duplo longior, versus apicem paullulo incrassata; pars tarsalis primum eylindrata, ad apicem paullo angustata. Pedes sat breves (1:mi et 4:ti paris sub-zequales, c:a 3 li. longi), tenuiter pilosi, pilis ordinariis magis erectis binis in tibiis, singulo in pa- tellis; tibia 4:ti paris fere pl longior quam patella. Abdomen in- verse ovatum, tenuiter pubescens. Vulva costam parvam transversam, fuscam, antice rotundatam, postice truncatam formare videtur, im- pressionibus duabus in tres partes divisam, quarum media lateralibus minor est. Mas differt elypeo paullo altiore, $ longitudinis mandibularum altitudine zequanti, impressionibus cephalieis minus distinetis et de- pressione postica inter partes cephalicam et thoracicam leviore, ver- ticeque paullo breviore et minus recto, leviter arcuato-convexo; oculi postici laterales paullo longius a mediis quam hi inter se separati sunt. Mandibule apicem versus magis angustat&, femore antico parum crassiores. Palpi obscure testacei, articulo tibiali et clava obseurioribus, nigricantibus. Pars femoralis longitudine circiter tarsi 1:mi paris, quam tibia paullo angustior, versus apicem leviter in- crassata; pars patellaris cylindrata, paullo angustior quam pars fe- moralis paulloque longior quam latior; pars tibialis parte patellari dimidio longior et multo crassior, versus apicem dilatata, sub-cam- panulata, desuper visa zeque lata ad apicem atque longa, a latere visa latior quam longior; apice supra in dentes tres minores pro- ducta est, uno in latere interiore, altero in latere exteriore, tertio fere in medio, paullo magis versus latus exterius, anteriora versus et paullo foras directo. Lamina breviter ovata, forititer convexa, femore latior; bulbus complicatus et subter valde inflatus: in basi ad latus exterius unco forti, sursum curvato, appresso armatus est; in basi subter laminam tenuem, angustam, acuminatam, sub-porreetam et sursum curvatam, testaceam habet; magis anteriora versus, ad latus interius, procursum .ostendit crassum, basi angustiorem, apice utrinque, prasertim anteriora versus, fortiter dilatatum, certo situ for- mam fere pedis humani assimilantem. Abdomen angustius, ovatum. Pr&terea femins similis. Femina Erig. atre (BLACKW.) sive E. vagabund® WESTR Q sat similis est, sed cephalothorace non elevato-marginato, parte cephalica minus elevata, vulvaque aliter formata facile distin- guitur. In &A palporum et cephalothoracis structura omnino alia atque in specie illa. — Feminas nonnullas maremque unicum in insula Beeren Eiland invenit Cel. A. E. HOLMGREN. 5. E. Spetsbergensis N. nigro- vel lurido-fusca, pedibus lurido-testaceis, cephalothorace nitido, levi, parte cephalica sub- 1 elevata, et versus oculos et posteriora versus sensim declivi, facie THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O. BEEREN EILAND. 693 humili; maris palpi mediocres, parte patellari paullo minore quam patella pedum I:mi paris, tibiali etiam breviore et latiore, pro- eursu tenui porrecto in apice lateris exterioris, bulbi apice in setam porrectam, sursum curvatam exeunti.— g'® ad. Long. 1% — 24 millim. Mas. — ÜOephalothorax c:a + millim. longus, inverse ovatus, latior, in lateribus et antice aequaliter rotundatus, non antice sinuatus vel abruptius angustatus, laevis, nitidus, pilis paueis longis, ereetis se- cundum medium; parte cephalica elevata, et versus oculos et poste- riora versus ad lineam fere rectam declivi, postice in partem thora- eicam eam quoque sensim declivem satis aequaliter transeunti: a la- tere visus cephalothorax igitur ante medium gibboso-elevatus est; area inter locum altissimum et oculos seriei antiese triangulum sub- planum format, eui insident oculi seriei postice. Facies humilis valde; frons vix ulla dicenda; celypei altitudo longitudinem are oculo- rum mediorum non aquat. Oculi postiei in dorso partis cephalicae siti, inter se zque fere longe distantes, in seriem procurvam dis- positi, antieci vero in seriem leviter recurvam ordinati; 4 medii aream postice latiorem paulloque longiorem quam latiorem oceupant. Oeculi laterales non contingentes; laterales antici reliquis majores, ovati, medii antieci dimidia oculi diametro inter se, a lateralibus vero duplo longius distantes. Sternum nigricans, nitidum, leve. Mandibule fe- moribus 1:mi paris vix crassiores, clypeo plus duplo longiores, per- pendiculares, parallele, sub-eylindrat®e, dorso recto. Maxille in labium inclinate, basi non angustate. LDabium transversum, bre- vissimum. Palpi testacei, parte tibiali et lamina obscurioribus, bulbo nigro-fusco; pars patellaris paullo tantum brevior quam patella pedum 1:mi paris, ejusdemque formä, desuper visa duplo fere longior- guam latior; tibialis patellari brevior et latior, supra praesertim dila- tata, ita ut, a latere visa, infra multo brevior quam supra sit multoque altior quam longior; ex apice lateris ejus exterioris exit procursus tenuis, fere linearis, porrectus, niger, visu sspe difficilis. Clava femore paullo crassior, ovata; lamina »eque circiter longa atque partes tibialis et patellaris conjunctim, in dorso fortiter convexo-arcuata, margine interiore late emarginato; bulbus ovatus, antice acuminatus et in setam porrectam pallidam, sursum curvatam exiens; pone api- cem dentes duos parvos, alterum supra, alterum subter ostendit, et versus basin, subter, uncum fortiorem, anteriora versus et paullo in- trorsum curvatum. Pedes clarius vel fuscius lurido-testacei, ipso apice internodiorum sape anguste nigro. Abdomen nigricans, lon- gius, ovatum vel ovale. Femina. — Cephalothoraw fere omnino ut in I, parte cephalica tamen minus alte elevata, ad formam vero praterea ut in illo. Area oculorum mediorum non longior quam latior; abdomen duplo iongius quam latius, inverse ovatum. Vulva maculas duas parvas nigras ante rimam genitalem ostendit. Color ut in &. 694 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. In Spetsbergia sat frequens esse videtur: ad Treurenberg Bay, Isfjorden et Bell Sound sat multa specimina utriusque sexus, adulta et juniora, inventa (MALMGREN, SMITT, GOES). 6. E. glacialis N. cephalothorace rufescenti-fusco, nigro- marginato, pedibus palpisque rufescenti-testaceis, abdomine nigri- canti; dorso partis cephalice antice et postice declivi et leviter arcuato, postice in partem thoracicam zqualiter transeunti; area oculorum mediorum altitudine clypei paullo longiore; mandibulis ovatis, levibus, nitidis, femore duplo crassioribus; margine vulvs postico rotundato, non in procursum ullum producto. — 9 ad. Long. fere 33 millim. Oephalothorax c:a 1% millim. longus (= femur + patella 4:ti paris), inverse ovatus, longior, antice leviter sinuato-angustatus, lati- tudine- frontis dimidium latitudinis maxima cephalothoracis superanti; rufescenti-fuscus, anguste nigro-marginatus, laevis, nitidissimus, pilis nonnullis in seriem simplicem secundum medium dorsi ordinatis; a latere visa pars cephalica et versus oculos et posteriora versus de- elivis, utrinque leviter arcuata, postice in dorsum partis thoracicee, que eodem modo declivis est, aequaliter trausiens. Dorsum igitur cephalothoraeis per totam longitudinem, in medio vero partis cepha- lice abruptius, arcuatum. Clypei altitudo minor quam longitudo are oculorum mediorum, et quam lines ab oculis tribus seriei an- tice oceupate. Series oculorum postica fortiter procurva, antica le- viter recurva: area 4 mediorum postice multo latior quam antice, paullo longior quam latior; laterales contingentes, anteriores eorunı religuis majores, ovati, antici medii vix dimidia oculi diametro inter se remoti, a lateralibus anticis vero spatio eadem diametro paullo majore distantes; postiei "4 inter se aequaliter et spatio oculorum diametro fere duplo (saltem plus dimidio) longiore distantes. Ster- num nitidum, leve, cum labio fusco-testaceum. Mandibule ferrugi- ne, magna, femoribus antieis fere duplo crassiores, celypeo triplo saltem longiores, ovatx, in dorso et lateribus arcuato-convex&, non inflatee neque angulate, versus apicem extus levissime sinuat, su- perficie tenuissime strigata tantum, nitida, neque dentata neque granulata. Sulcus mamenlris dentibus sat magnis acutis (3 antice) armatus; unguis longus, tenuis, fortius curvatus. Mawille testacex, basi vix dilatate, in labium paullo inclinate. Palpi luteo-testacei; pars patellaris vix longior quam latior, tibjalis sub-cylindrata, versus apicem parum incrassata, triplo longior quam latior; pars tarsalis longitudine partium patellaris et ke conjunetim, versus apicem parum angustata, non acuminata, crassitie metatarsi 1:mi paris. Pedes luteo-testacei, sub-rufescentes, satis robusti, 4:ti paris cephalo- thorace fere triplo longiores (44 millim.) pube longiore pilisque paucis erectis vestiti, setis robustioribus nullis; femora basi non cito THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O. BEEREN EILAND. 695 incrassata, metatarsi tarsique reliquis internodiis abruptius angu- stiores, illi apicem versus angustati; tibie 1:mi paris patellä fee 23, 4:ti eä vero 3:plo longiores; tarsi l:mi paris metatarsis mani- feste breviores. Abdomen c:a 2 millim. longum, 14 latum, inverse sub-ovatum, cinereo-nigricans, punctis quibusdam in dorso minutis, et lineis indistinctis paueis transversis utrinque in parte ejus postica colore pallidiore; venter quoque cinereo-nigricans, vitta indistincta elariore utrinque. Vulva ex lamina transversa brevi, fere semi-orbi- eulata, postice rotundata constare videtur, qua subter (postice, si elevatur) foveam magnam rotundatam ostendit. Mas ignotus. Unicum exemplum femineum ad Isfjorden Spetsbergie mense Julii captum (MALMGREN). — E. rufe (REUSS), THOR. sive H. erythrocephale (C. KOCH), WESTR.!) affinis hec species est, sed cephalothorace antice magis declivi, forma vulve omnino alia cet., abunde distincta. Ordo AUARI. Fam. Oribatoid. Gen. Oribata (LATR.), NIC. 7. O. notata N. Ale cephalothoracis antice acuminat&, seta longa, spinosa, porrecta sub apice. Paries interna recep- taculi pedum 1:mi paris in duas cuspides antice exiens, quarum superior seta ejusmodi est instructa. Sets» verticis longissim& et spinos&. Spinos® sunt etiam pedum sete pleraque, longis- simis exceptis. Abdomen rufescenti-fuscum, macula antica te- stacea sub-triangula notatum; parum longius quam latius, postice late et »qualiter rotundatum, alis desuperne visis angustis, antice angulo recto truncatis; antice inter alas paullo rotundato-pro- ductum, supra leve, nitidissimum, pilis longis setisve gracilibus, linearibus, spinosis, raris valde, undique sparsum. — Long. paullo "plus 3 millim. Oephalothorax et pedes fusco-testacei, illo supra ad basın lineis duabus anteriora versus paullo appropinqupntibus et linea procurva antice unitis, qua linese nigra, sunt areama oaullo latiorem quam lon- giorem, antice emarginatam definientes. Abdomen supra castaneo- vel !') Conf. THORELL, Rem. on Syn., p. 132. 696 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. rufescenti-fuscum, antice macula magna testacea triangula vel potius sectori eireuli simili, apice retro directo, notatum. Ad Bell Sound et Isfjorden Spetsbergie specimina nonnulla inventa (MALMGREN). — 0. setose Nic. !) simillima hec species esse videtur; sed in illa pili scuti dorsualis abdominis in bi- nas tantum series utrinque, ad margines, ordinati dieuntur: se- cundum figuram a NICOLETIO datam laves quoque sunt et sen- sim acuminati, quibus rebus a nostra specie differt NICOLETI. — Oribates setosus KOCH 2), quam NICOLET su® O0. setose sub- jungit, corpore multo longiore et ab ea et ab O. notata differre videtur. Gen. Bremieus (Koch), NIc. 8. E. lineatus n. Cephalothorax luteo-cinereus, fusco-stri- atus, magnus, sub-triangulus, procursibus utrinque binis supra insertionem pedum l:mi et 2:di paris fere que longis, obtusis, fuscis, anteriore sub-triangulo, posteriore latiore, truncato. Pedes luteo-cinerei, fusco-maculati, femoribus sub-incrassatis, tibiis apice non dilatatis. Abdominis scutum dorsuale breviter et aqualiter ovatum, aqualiter convexum, antice sub-acummatum, ipso apice tamen ibi rotundato-emarginato; setis sat brevibus, rarioribus sparsum, luteo-cinereum, tenuiter nigro- vel fusco-marginatum, secundum longitudinem lineis sat densis, fuscis, tortuosis et in angulos fractis ut et antice ad apicem lineis paucis transversis procurvis pietum. — Long. plus 3 millim. bi Pili stigmatum breves, clavati. Articulus ultimus palporum penultimo parum longior, vix emarginatus, setis nonnullis brevissi- mis in latere uno munitus. Set in pedum internodiis plerisque sat breves; in tibia, supra, praeterea adest saltem seta singula longa acuminata; tarsus setis longis supra instructus: seta nonnulls long quoque, sub-curvata, ad apicem tarsi circa ungues tres heterodactylos sitae, ipso apice leviter incrassato insignes sunt. Ad Smerenberg Spetsbergie in rimis saxorum litoris initio Septembris copiose lectus (MALMGREN). ‘) Hist. Nat. d. Acariens qui se trouvent aux environs de Paris, in Archives du Muséum d’Hist. Nat., VII (Livr. 4), p. 486, Pl. 5, fig. 4 (1855). ?) Deutschl. Crust., Myr. u. Arachn., 30, 19. THORELL, ARACHNIDER FR. SPEISBERGEN O. BEEREN EILAND. 697 Gen. Nothrus (Koch), Nic. 9. N. boreulis N. Testaceo-cinereus, opacus, scaber, punctis maculisque parvis fuscis et nigricantibus nullo ordine sparsus; cephalothorax desuperne visus sub-triangulus, prope apicem obtu- sum tubereulis munitus duobus suam quidque setam gerentibus longiorem, fortem, primum sensim incrassatam, versus ipsum api- cem rursus angustatam, porrectam et paullo introrsum directam; abdomen non duplo longius quam latius, dorso leviter et aaqua- liter convexo, sub-parallelogrammo, in lateribus et antice tamen leviter rotundatum, postice superius retusum, postice infra vero ter rotundato- emarginatum: hic enim in medio in duas angulos breves, obtusos productum est, suam quemque setam brevem, dentatam, fortiter foras curvatam gerentes; paullo pone et infra angulos posticos laterales alia seta ejusmodi paullo longior et eodem modo curvata, ante hos angulos vero seta tertia brevis adest. — Long. c:a 2 millim. 6 Pili stigmatum breviores, basi tenues, apice crassi, clavati. Pedes fusco-cinerei, scabri, setis brevibus, fortibus dense vestiti, his setis plerisque dentatis vel spinulosis. Addomen supra lineis quattuor loneitudinalibus sub-elevatis, parum distinctis, et pra&terea in ipso (oj 2 limite inter dorsum et latera linea nigra elevata distinctissima; in fo) 2 lateribus quoque adsunt bina linee minus distincta, quarum altera :» 4 > superior, undulata est, altera, media, recta. Ad Isfjorden Spetsbergie exemplum unicum, verisimiliter non plene adultum, mense Julii inventum. — N. mutilo KOCH (loe. eit., 29, 18) affinis hec forma esse videtur; sed sulco late- rali in dorso abdominis caret nostra species, in qua praterea set angulorum posticorum lateralium multo minores sunt, quam in figura N. mutili a KocHIo data. Gen. Hermannia Nic. 10. H. reticulata N. Cephalothorax magnus, primum (usque. ad medium fere) levius, tum fortius versus apicem angustatus, "pilis stigmatum brevioribus, versus apicem incrassatis; scutum abdominis dorsuale inverse et breviter ovatum, antice vero le- viter tantum rotundatum, nigro-reticulatum, ordinibus sex seta- rum erassarum in dorso. — Long. c:a % millim. Nå 698 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Totum corpus luteo-fuscum, sub-opacum. Seutum abdominis dorsuale lineis nigricantibus retieulatum, ad margines- densissime nigro-punctulatum, ipso margine sat late flavesceuti; setis breviori- bus, crassis, versus apicem sub-incrassatis, retro direetis, in dorso appressis, ad apicem magis erectis, raris valde, in series sex ordi- natis munitum; in cephalothorace, in medio inter stigmata, dus ejusmodi setze adsunt, et longe ante eas dux alter ejusdem form, sed porrecte, valde appresse. Tarsi unguiculo singulo armati, cum tibiis saltem apicem versus setis longioribus et acuminatis praediti; in reliquis internodiis sets pleraeque breviores et crassiores sunt, una vel altera versus apicem incrassata, ut set abdominis: seta una supra ad apicem tibie pedum 1:mi paris (que tarso duplo brevior est) longissima. Ad Bell Sound Spetsbergie specimen unicum mense Julii invenit Cel. MALMGREN. — Ab H. crassipede Nic. (loc. cit., p. 469, Pl. 9, fig. 4), cui forma et dispositione setarum abdominis simillima est, abdomine supra nigro-reticulato et forma pilorum stiematum statim internoseitur hac species. Fam. Bdelloidz. Gen. Bdella (LATR.), KOCH. 11. DB. arctica N. Corpus brevius et robustius, humeris abdominis leviter et longe rotundatis, seta ordinaria sat brevi et tenui. Rostrum longitudine partium femoralis et patellaris palpo- rum conjunctim, cireiter 3:plo longius quam latius ad basin. Digiti cheles mandibularum graciles, sub-recti. Palporum pars tarsalis paullo brevior quam pars femoralis, que longior est quam partes patellaris et tibialis conjunct®: pars patellaris non longior quam latior est, tibialis vero paullo plus duplo longior quam latior. Set® in apice partis tarsalis ipsa parte multo breviores, vix vel non longiores quam religu& sete hujus internodi; pars tibialis in latere interiore setam habet, que reliquis setis palpo- rum longior est. — Long. c:a 2 millim. Cephalothorax vix ullo sulco transverso, sed impressione tantum levi pone pedes 2:di paris ab abdomine divisus, supra setis duabus in dorso inter pedes 1:mi et 2:di paris aliisque duabus brevioribus versus rostrum; hoc setis paucioribus haud longis subter sparsum. Ab- domen supra quoque et ad apicem setis paueis, in dorso seriatis, preeditum; omnes set® graciles, pili potius dieende. Unguiculi THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O. BEEREN EILAND. 699 pedum subter spinis tenuibus et longissimis armati, senis in pedibus saltem 4:ti paris, quorum art. 2 duplo fere longior est quam art. 3, hie paullo brevior quam art. 4, art. 5 aeque fere longus atque duo antecedentes conjunctim, art. 6 artienlo 5 multo longior. — In exem- plis Groenlandieis nuper captis color pulchre sanguineo-ruber est; in iis quoque oculi duo utrinque visu faciles, posterior supra inser- tionem pedis secundi paris, anterior paullo inferius, supra et paullo pone insertionem 1:mi paris pedis situs. Ad Isfjorden et Treurenberg Bay Spetsbergie tres vel qua- tuor exempla inventa (MALMGREN). In insula Disko Gren- landie sat copiose a Cel. Prof. TH. FRIES collecta quoque est hzc species. Formä palporum setarumque eorum facile agnoscenda esse videtur. 12. B. decipiens N. Corpus longius, angustum, cephalo- thorace que longo atque lato, ab abdomine impressione utrinque levi diviso, humeris abdominis fortius rotundatis, seta ordinaria mediocri. Rostrum longissimum, 4:plo fere longius quam latius ad basin. Digiti cheles mandibularum breves, inferior satis curvatus. Palpi longi et tenues, parte femorali longissima, duplo longiore quam sunt partes tres insequentes conjunctim, parte patellari non longiore quam latiore, parte tibiali etiam paullo breviore, tarsali duplo fere longiore quam sunt partes dus antecedentes conjunctim, versus apicem sensim et leviter dilatata, in apice rotundato setis duabus longissimis, quarum altera longitudine totum palpum fere s»quat, instructa; palpi praterea setis paucis tantum et brevibus muniti. — Long. c:a 14 millim. ü Corpus eodem modo atque in B. arctica pilis vel setis graeili- bus instructum. Rostrum a latere visum secundum majorem longi- tudinis partem sat crassum, apice subter citius acuminato. Pedes graciles, unguiculis parvis, subter spinosis; in pedibus 4:ti paris art. 1 duplo longior est quam art. 2, hie non brevior quam art. 3, art. 4 longior quam art. duo antecedentes conjuncti, art. 6 duplo fere longior quam art. 5. — Palpi valde decidui: inter specimina plus 20 a me visa duo tantum palpum singulum retinebant. — Color in exemplis hujus et insequentium formarum a me visis, in spiritu vini asservatis, deperditus; neque in ullo eorum oculos discernere potui. Ad Bell Sound Spetsbergis satis copiose mense Julii lectum; exemplum unum, ut videtur hujus speciei, ad Treurenberg Bay eodem mense inventum (MALMGREN). — Ad formam corporis et 700 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. palporum cum D. spinirostri KocH (loe. eit., 23, 9) congruere videtur: set vero ille longe pedum posteriorum, quas ostendit figura KOCHII, multo breviores in nostra specie sunt”). Fam. Trombidioids. Gen. Rhagidia N. ?). Corpus oblongum, angustius, cephalothorace ab abdomine sulco transverso profundo distineto eoque abrupte angustiore, anteriora versus non multum angustato. Rostrum latissimum, crassissimum, e labio convexo, ovato, apice acuminato, sulco transverso notato, mandibulisque duabus labio longioribus, sub-ovatis, apice acuminatis et in chelam di- gitis gracilibus desinentibus, formatum. Palpi mediocres, non unguiculati; artieulis 4, ultimo crasso, obtuso. Pedes sat longi, articulis 6, spatio inter epimera pedum 2:di et 3:til paris majore quam sunt reliqua epimerorum interstitia; unguiculis binis fortiter curvatis et pulvillo inter eos oblongo mu- niti; l:mi paris pedes reliquis paullo longiores et crassiores, porrecti. !) Bdella podurophila Wirte (SUTHERLAND'S Journal, Appendix, II, p. ccx, kan ej gerna vara identisk med B. decipiens, da denna sednare alldeles icke har benens femoral-led (art. 2) »much thiekened», såsom fallet säges vara hos B. podurophila, hvilken beskrifves af Wuıre på följande vis: »The beak is nearly half the length of the rest of the body, and is grooved longitudinally down the middle. Its palpi (not shown in the cut) are seemingly threejointed, being elbowed after the first joint, which is nearly three times as long as the two other joints taken together. There are two bristles at the end of the terminal joint. The four legs of each side are placed in pairs, two being directed forwards and two backwards; the femoral part of these is much thickened. The body is blunt behird, and is thickest just behind the two pairs of legs. As this curious little red species is fourd on Cornwallis Island associated with the Podura, and as it does not seem to be described, it may be called Bdella podurophila.» — Beskrifningen ätföljes af en dålig figur i träsnitt, på hvilken någon förtjockning af benens femoral-led ej är antydd. Rhax, genus Galeodoidarum; Rhagidia est dimin. hujus nominis, propter similitudinem quandam cum Solifugis illis usurpatum. to — THORELL, ARACHNIDER FR. SPETSBERGEN O. BEEREN EILAND. 701 Genus Familie Eupodoidarum KocH, quam cum Trombi- dioidis conjungimus, sine dubio adseribendum: ab omnibus ge- neribus Kochianis illius familie structura rostri, presertim forma et magnitudine mandibularum, differre videtur. 13. Rh. gelida N. Cephalothorax paullo longior quam la- tior, anteriora versus leviter angustatus; mandibule crassitie fe- mora antica paullo superantes, ovat&, in dorso arcuat&, convex&. Palpi fortes, rostro dimidio longiores, ad apicem artie. 2:di pedum l:mi paris pertinentes, art. 2 et 3 que crassis, 2:do diametro sua plus duplo longiore, 3:tio vix longiore quam latiore, 4:to zque fere longo atque duo antecedentes conjunctim, iisque paullo crassiore, diametro maxima fere 3:plo longiore, pilis articuli lon- gitudinem non superantibus pr&sertim in et ad apicem obtusum sparso. Abdomen cephalothorace duplo longius, plus duplo lon- gius quam latius, humeris fortiter rotundatis, pone eos sinuato- angustatum; postice fere latius quamı antice, et in lateribus et apice rotundatum. — Long. c:a 13 millim. Suleus, quo pone pedes 2:di paris cephalothorax ab abdomine divisus est, valde distinetus; cephalothorax ipse sulco vel impressione transversa in duo quasi segmenta divisus mihi videtur(?). Pedes 1:mi paris corpore paullo longiores, reliquis pedibus paullo longiores et cerassiores quoque, art. 2—4 zque crassis, art. 3 diametro fere 3:plo, art. 2 diametro duplo saltem longiore, art. 4 duplo longiore quam art. 3, art. 5 rursus paullo breviore quam art. 4, art. 6 paullo longiore quam art. 4, apicem versus sub-angustato. Pulvillus que longus atque ungues, angustus, sub-lanceolatus, apice rotundatus. Pedes et palpi pilis vel setis gracilibus, fere linearibus, longis, sub- erectis, scabris (omnium subtilissime denticulatis) sparsi; corpus supra pilis ejusmodi raris (quorum singulo ad humeros paullo lon- giore), in apice abdominis densioribus, sparsum; subter abdomen pilis brevioribus, apice truncatis et sub-incrassatis, iis quoque scabris densius sparsum est. In Beeren Eiland duo exempla sub lignis humidis d. 26 Aug. 1868 invenit Cel. A. E. HOLMGREN; specimina duo minora, pedibus anticis paullo crassioribus distineta (verisimi- liter juniores ejusdem speciei), ad Bell Sound d. 22 Julii 1861 a Cel. MALMGREN inventa sunt. 702 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AK\D. FÖRHANDLINGAR, 1872. Gen. Penthaleus Koch. 14. P. insulanus N. Corpus breve, crassum, cephalothorace impressione forti utringque ab abdomine disereto eoque subito angustiore, breviter triangulo, apice rotundato; abdomen magnum, dimidio saltem longius quam latius, humeris amplis, rotundatis, pone eos leviter sinuato-angustatum, postice paullo angustius, apice late et z»qualiter rotundato. Palpi rostro non longiores eique appressi, fortes, apice sub-angustati, non unguiculati, arti- culis 4, epimeris sat longis; art. 1 brevissimo, art. 2 diametro 2—3:plo longiore, art. 3 eo duplo breviore et paullo angustiore, art. 4 etiam paullo minore, apice rotundato et sub-piloso. — 2 Long. c:a 3 millim. Rostrum ovatum, antice sub-acuminatum, in lateribus leviter rotundatum, mandibulis in apice unguiculo minuto et spina ejusdem longitudinis ei opposito instructis — nonne vera chele? — Palpi ro- stro arcte adjacentes et cum eo procursum crassum, obtusum, a ce- phalothorace optime distinetum formantes. Pedes graciles, corporis circiter longitudine, 1:mi et 2:di paris reliquis paullo longiores, ar- ticulis 5 cylindratis, quorum ultimus tamen apicem versus leviter angustatus est, apice unguibus binis et pulvillo parvo, iis breviore instructus; art. 2 pedum 1:mi paris diametro 4:plo saltem longior est, 3 eo multo brevior, 4 et 5 eo vero paullo breviores, sub-aequales. Pedes pilis brevioribus (diametro internodii, quo insistunt, vix vel non longioribus) sat dense sparsi; talıbus pilis brevioribus corpus supra rarius sparsum est. Pili in apice tarsorum eadem sunt forma atque in pedibus praeterea, breviores vero, non longi, neque apice incrassatı. 7 In Beeren Eiland unicum exemplum sub ligno humido in- ventum (HOLMGREN). — An re vera ad gen. Penthaleum perti- nens? ’Quum unum tantum exemplum examinare potuerim, vereor, ne sit nimis imperfecta et fortasse vitiosa descripto partium oris, quam supra dedı. 703 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. Stockholm. = Försök till bestämmande af utvideningskoefficienten hos metallträdar vid olika grad af spänning. Af G. R. DAHLANDER. [Meddeladt den 14 Juni 1871.] Flera forskare hafva anställt försök, för att bestämma stor- leken af den utvidgning de fasta kropparne undergå genom vär- met. Särdeles hafva metallerna varit föremal för sadana under- sökningar. De resultater, till hvilka man härvid kommit, äro dock temligen olika hvarandra. Sa t. ex. variera de funna vär- dena å kopparens utvidgning vid temperaturgränserna 0° och 100° €. mellan 0,00169100 och 0,00191880 samt a smidjernets utvidgning vid samma temperaturgränser mellan 0,00111155 och 0,00144600. Naturligtvis beror detta till en viss grad på ofull- A xomligheten hos de observationsmethoder, som blifvit använda, men det torde icke vara underkastadt nagot tvifvel, att flera omständigheter astadkomma en verklig förändring i utvidgnings- koefficientens storlek vid samma metall. Jag anhaller att nu fa meddela nagra försök, hvilka hafva för ändamal att söka bestämma det inflytande, som beror pa en af dessa omständig- heter, nemligen den spänning, som förefinnes hos en metalltrad, underkastad utvidgning genom värme. En sådan bestämning är i sjelfva verket af ganska mycket intresse. Man har nemligen anställt flera försök öfver metall- trådars utvidgning genom värme utan att fästa afseende a spän- ningen och det kan med skäl sättas i fråga, om icke en korrek- tion bör göras vid den så bestämda utvidgningskoefficienten, "innan man kan jemföra honom med den man funnit hos stänger 704 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. af samma ämne. Detta är föröfrigt en omstärdighet af ganska stor theoretisk vigt. De försök, som af JOULE och EDLUND blifvit anställda för pröfning af THOMSONS formel för metall- tradars uppvärmning vid utsträckning genom belastning, hafva nemligen fört till olika resultater, hvilket en italiensk fysiker, P. DE SAINT-ROBERT !), sökt förklara genom det antagande, att utvidgningskoefficienten hos metalltradarne förminskas genom ökad spänning. JOULE har funnit en temlig öfverensstämmelse mellan de beräknade värdena a nyssnämnda uppvärmning och de observerade värdena a denna, hvaremot EDLUND erhållit en mindre värmeutveckling än hvad beräkningen efter THOMSONS ur den mekaniska värmetheorien härledda formel gifver. Enligt DE SAINT-ROBERTS äsigt skulle detta bero deraf, att den tem- peraturhöjning EDLUND framkallat hos den undersökta metall- träden är omkring tre ganger större än den som förekommit vid JOULES försök, hvarföre utvidgningskoefficientens variation skulle vid dessa varit af mindre inflytande än vid EDLUNDS försök. — Huru föga grundad denna asigt är, torde man finna af det följande. Vid de af mig öfver metalltradars utvidgning genom värmet gjorda försök användes den af Prof. EDLUND för undersöknin- gen af utvidgningen genom den galvaniska strömmen konstrue- rade apparat ?), hvilken benäget blifvit ställd till min disposi- tion; likväl vidtogos af mig flera förändringar med apparaten, hvilka betingades af de olika ändamalen med försöken. I stället för att uppvärma tråden genom luft, hvilket varit nödvändigt då den galvaniska strömmen skulle passera genom tråden, omgafs denne i stället med vatten, för att lättare erhålla en likformig temperatur, hvilket är ytterst svårt med en luftmassa af nagot större utsträckning. Vattnet innehölls i en zinklada af 1,2 meters längd samt 60 m.m. höjd och bredd. Lådan uppbars nära ena ändan af den jernpelare, vid hvars öfre del den hori- sontala tradens ena ända var fastklämd. För öfrigt hvilade !) Annales de Chimie et de Physique, Quatrieme Serie, T. XIV, p. 229. 2) Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1867, N:o 2. DAHLANDER, UTVIDGNINGSKOEFFICIENTEN HOS METALLTRADAR. 705 ladan pa trenne jernrullar af 80 m.m. diameter och 3,4 m.m. längd, af hvilka den ena var anbragt nära under ladans midt på en axel med tvenne tappar af 4,5 m.m. diameter; de båda andra rullarne med samma dimensioner voro fästade på en ge- mensam axel nära under lådans fria ända. Axlarnes tappar hvilade i lager a jernskenor, uppstående från den ekbjelke. som utgjorde apparatens grundval. Genom denna anordning kunde zinklädan fritt utvidga sig och det dervid uppkommande mot- standet blef ytterst ringa och utan märkbart inflytande på läget hos den jernpelare, vid hvilken tradens fästpunkt var anbragt. Vid den fria ändan af lådan var en liten öppning uttagen för att lemna genomgång för tråden. Emedan lådan gick helt nära intill den häfstångsarm, vid hvilken trådens rörliga ända var anbragt, blef den del af träden, som stod utanför ladans gafvel- vägg, mycket kort. Man kunde derföre utan märkbart fel an- taga att äfven denna del hade samma temperatur som träden för öfrigt. Detta är så mycket säkrare som genom nyssnämnda öppning i lådan en tunn vätskestrale utrann, till en början om- gifvande den framskjutande tradändan. Det utrinnande vattnet uppsamlades i ett kärl och återfördes till lådan, så att vatten- höjden i denna bibehölls nära oförändrad under ett försök. Upp- värmpningen af lådan skedde genom 16 stycken gaslagor. Saväl ekbjelken som pelaren, vinkelhäfstangen m.m. skyddades för det stralande värmet genom omlindningar och skärmar. Observationerna anställdes på följande sätt: Metalltråden, som skulle undersökas, fastsattes i apparaten och spändes genom belastning af vinkelhäfstångens ena ända. Ladan fylldes till ungefär tva tredjedelar med vatten, så att traden kom nagot under vattenytan. Detta vatten lemnades att antaga samma temperatur (15 a 18°) som luften i rummet eller åtminstone så nära denna temperatur, att variationen deri blef mycket långsam. När så behöfdes gjordes temperaturen mera likformig hos hela massan genom omröring af vattnet. Temperaturen observerades genom att i öppningar, uttagna i ett på lådan anbragt zinklock, nedsattes trenne thermometrar, 706 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sa att deras kulor kommo i vattnet nära intill träden, som skulle undersökas. Medelst tub och harkors observerades pa vanligt sätt bilden af skalan i spegeln, hvilken var anbrast pa en förlängning af axeln till vinkelhäfstangen, vid hvars ena arm tradens rörliga ända var fästad. ' Vattnet uppvärmdes derefter till kokning. Kokpunkten beräknades af det korrigerade baro- meterstandet för tillfället, men observerades äfven medelst thermo- metrarne, för att man skulle kunna vara säker om, att kokning verkligen egde rum samtidigt öfver hela vattenmassan, hvilket icke alltid är fallet inom ett kärl med större utsträckning. Eme- dan större delen af qvicksilfverpelaren i thermometrarne uppstod ur lådan, var dock den omedelbart observerade kokpunkten all- tid något lägre än den beräknade. Pa det att angans tryck ej skulle öfverstiga lufttrycket voro smärre hål uttagna i locket. Den utvidgning träden erhöll genom uppvärmningen åstadkom en vridning hos häfstången med spegeln, till följe hvaraf har- korset kom att betäcka en annan punkt än förut på skalans bild. Betecknar ! längden af den häfstangsarm, vid hvilken tra- dens rörliga ända var fästad, Z afståndet mellan spegeln och skalan, s den observerade förflyttningen a skalan samt £L' tra- dens längd, kan den utvidgning K traden på längdenheten er- hållit med tillräcklig noggrannhet beräknas af formeln e — an arc. tang. (=). Medelutvidgningskoefficienten mellan de vid försöken före- kommande temperaturgränser kan sedan beräknas genom att di- videra K med den vattnet och träden meddelade temperatur- höjningen. Jag skall nu anföra resultaten af nagra försök med trådar af messing, nysilfver, koppar, jern och stal. DAHLANDER, UTVIDGNINGSKOEFFICIENTEN HOS METALLTRÄDAR. 707 A. Försök med en utglödgad messingsträd af 0,705 m.m. diam. 1=30 m.m.; L = 1431,5 m.m.; £' = 1198 m.m. Iörsögets Spänningen "Temperat. Kok- s Medelutvidgningskoefficien- nummer.| i kilogr. |vid börlan. punkten, | i m.m. | ten mellan 15° och 100°. 15,6. | 15,7 15,7 15,8 15,8 16,0 14,3 14,3 14,3 1 0,732 99,30 | 177,2 0,000018579 3 1,420 99,43 | 177,7 0,000018646 3 ISSN 12 100,15 184,5 | 0,000018836 | 15,1 14,8 14,6 14,7 15,0 14,9 15,0 15,9 7 4,792 16,0 16,0 15,5 8 I 6250 15,5 | 15,5 3) 2,875 100,19 | 185,2 0,000018986 100,19 | 185,8 0,000019107 100,08 | 183,7 0,000019144 100,11 | 185,9 0,000019255 13 = Is FÜ one Im ham | aoese a =) | | 4 Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 6. 4 708 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. B. Försök med en härddragen nysilfverträd af 0,614 m.m. diam. !=30 m.m.; L = 1433 m.m; £' = 1189 m.m. — - === === 0 EE Försökets| Spänningen | Temperat. | Kok- S Medelutvidgningskoefficien- nummer. | i kilogr. |vid början.| punkten. | i m.m. | ten mellan 15° och 100°. 14,8 9 1,250 jua 99,89 | 165,2 0,000017011 14,7 99,85 | 167,4 0,000017311 15,1 16,0 16,0 16,0 155° 15,5 15,5 13,8 13,9 11 5,000 15,1 10 3,750 15,1 | 99,79 | 166,3 0,000017395 12 6,250 99,86 | 168,0 0,000017452 13 6,250 Is 99,86 | 171,4 0,000017451 13,7 12,9 14 7,500 fa 9 12,9 17,0 | 17,0 17,0 99,85 | 1775 | 0,000017874 15. 7,500 99,83: | 169,7 | 0,000017955 T C. Försök med en utglödgad koppartråd af 0,706 m.m. diam, = 30 m.m.; L=1431,5 m.m.; £' = 1189 m.m. Försökets Spänningen | Temperat.| Kok- s Medelutvidgningskoefficien- nummer.| i kilogr. 2 början. punkten. | i m.m. ten mellan 15° och 100°. I 17,4 16 0,733 fira | 99,78 | 159,3 0,000016972 17,5 16,5 | 17 1,250 “16,3 99,95 | 162,7 0,000017074 In J 17,4 18 2,500 Ira | 99,94 | 162,4 0,000017272 A| DAHLANDER, UTVIDGNINGSKOEFFICIENTEN HOS METALLTRÄDAR. 709 D. Försök med en utglödgad jernträd af 0,878 m.m. diam. !=30 m.m.; Z = 1433 m.m.; Z’ = 1189 m.m. Försökets| Spänningen | Temperat.| Kok- s Medelutvidgningskoefficien- nummer.| i kilogr. |vid början.| punkten. i m.m. | ten mellan 15° och 100°. 17,2 | 19 1,250 17,2 « 99,51 | 111,5 0,000011902 Im | 15,3 20 2,500 [es | 9914 | 1141 0,000011956 15,3 16,0 21 3,750 | ji | 99,50 | 114,3 0,000012074 16,0 | 15,8 22 5,000 je | 99,68 | 117,0 :0,000012253 | 115,8 E. Försök med en ståltråd (engelskt gjutstäl) af 1,249 m.m. diam. l= 30 m.m.; L = 1433 m.m.; £' = 1189 m.m. Försökets Spänningen | Temperat. | Kok- 8 Medelutvidgningskoefficien- nummer. | i kilogr. |vid början. punkten. | i m.m. | ten mellan 15° och 100°. 1 23 3,750 ms 99,31 | 105,5 0,000011296 17,2 18,1 24 3,750 18,0 99,31 | 105,2 0,000011374 i jo 14,7 25 6,250 [us 99,33 | 110,1 0,000011427 14,7 27 10,000 99,62 | 109,2 0,000011484 28 10,000 99,66 | 106,9 0,000011532 17,2 ; 26 6,250 Io | on 106,9 0,000011409 710 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Alla dessa försöksserier visa pa det tydligaste, att metal- lernas utvidgning växer med spänningen. Förhållandet är sa- ledes i verkligheten motsatt med hvad P. DE SAINT-ROBERT trott sig kunna förutsäga, beträffande spända metalltradars ut- vidgning genom värmet. De afvikelser från THOMSONS formel, som EDLUND genom sina försök funnit, kunna derföre ingalunda förklaras- genom utvidgningskoefficientens föränderlighet, utan de blifva, som man kan finna af försöksserien £, ännu något, om ock blott i ringa grad, större genom denna orsak. Jag vill dock icke förneka möjligheten att en, men i alla fail ytterst ringa, förminskning af -utvidgningskoefficienten eger rum genom den sträckning tråden undergar tillfölje af den spännande vigtens verkan, ty den tillväxt i koefficientens storlek, som försöken an- gifva, beror på sätt nu skall visas helt och hållet på ett se- raturen, hvilken blifvit ädagalagd genom WERTHEIMS, KUPFFERS, | STYFFES samt KOHLRAUSCH & LooMIs försök. Antag nem- ligen, att längden af en träd vid temperaturen t är /, utan be- lastning, samt att han belastas vid konstant temperatur med vigten P, hvarvid den uppkommande förlängningen är f. Da är, om E, är elasticitetskoefficienten vid temperaturen t och a tvärskärningsarean, inom elasticitetsgränsen, « = E, a i Höjes nu temperaturen till €, blifver den totala längden, om % är medelutvidgningskoefficienten mellan temperaturgränserna £ och t' och vid den konstanta spänningen P, (UL +f)(L + Kt) L= 1 + Mt ; Men om i stället temperaturen först höjes från t till t', utan att tråden är spänd, och medelutvidgningskoefficienten nu är k, blifver längden je UL + xt) 1 + ke | / Anbringas derefter belastningen P pa traden, blifver, om £, är elasticitetskoefficienten vid temperaturen ?, den uppkommande förlängningen, inom elasticitetsgränsen, DAHLANDER, UTVIDGNINGSKOEFFICIENTEN HOS METALLTRÄDAR. 711 da man ej fäster afseende vid den ringa förändring i tvärskär- ningsarean, som uppkommer vid temperaturförändringen. Under förutsättning att tradens längd blifver densamma efter båda processerna får man Te AR eller : Ne) a el L= 1 + kt ID Jemföras de båda värdena pa Z med hvarandra, blifver Wo Id ok 1 P\l+xt (1 | cher 0 6 (1). Emedan k' alltid är ett helt litet egentligt bråk, kan man inom de här förekommande temperaturgränserna sätta (1+22)a+re@—D)=-(1+ 3 JA +). hvaraf följer 12277 äl 1 a ed u aaa nn yo. 3). vnla+s) Man kan sätta detta uttryck under en enklare form, om man iakttager att k(!—t) samt äro mycket sma egentliga brak, sa att faktorn 1 l+k (=) 172 le blifver helt nära lika med 1, hvarföre densamma vid multiplika- tion med med de öfriga i uttrycket ingående faktorer, hvilkas produkt är ett ytterst litet egentligt bråk, derpa utöfvar ett nästan omärkbart inflytande. Man kan derföre sätta med till- räcklig noggranhet Wo ale 5) a (4). I denna formel betecknar k utvidgningskoefficienten i den vanliga bemärkelsen och £' hvad man kan kalla den skenbara ut- vidgningskoeffeienten. Det synes häraf, att man kan beräkna skill- naden mellan dessa båda koefficienter, om man känner elasticitets- " koefficientens förändring med temperaturen. Men denna formel är härledd under förutsättning, att tråden genom de båda nyss- 712 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. nämnda processerna erhäller fullkomligt samma längd, ett an- tagande, hvilket visserligen är mycket sannolikt, men ingalunda fullkomligt bevisadt. ställda i ett annat syfte, lemna dock medel att till en viss grad De ofvan meddelade försöken, ehuru an- pröfva detta antagande och säledes visa tillförlitligheten af den nu funna formeln. Läter man 15 och 100 vara temperatur- gränserna, blifver pa grund af eqv. (4), om k, och k, äro de skenbara utvidgningskoefficienterna vid spänningarna P, och P,, na slem zu ER Eis ee 1 CE lee ze! eller Der Baar (Eis — Eıoo) k, — ky = 25800 BUR Set KE (5). De noggrannaste bestämmelserna öfver elasticitetskoefficien- tens storlek hos metalltradar vid vanlig temperatur äro utan tvifvel WERTHEIMS !), hvaremot KOHLRAUSCH & LooMIs ?) försök öfver denna koeficients förändring hos metallträdar vid högre temperatur torde vara de tillförlitligaste. Följande ta- beller visa jemförelser mellan de efter formeln (5) beräknade värdena å k, — k, och de värden för dessa, som försöksserierna A, C och D lemna. WERTHEIMS samt KOHLRAUSCH & LOOMIS” försöksresultater äro dervid begagnade. nr ne: beräkund et 5 | 15; Hae, efter försöken. an GÅ Messingsträd af 0,705 m.m diam. 0,688 9277 0,94516 | 0,000000067 0,000000130 1,185 » » | 0,000000257 0,000000223 1,664 » » 0,000000316 0,000000314 2,143 » » 0,000000407 0,000000404 3,101 » » * -0,000000528 0,000000584 Kopparträd af 0,706 m.m. diam. 0,517 10519 | 0,4819 | 0,000000102 0,000000081 1,767 » | » | 0,000000300 0,000000276 Jernträd af 0,878 m.m. diam. 1,250 18613 0,95746 | 0,000000054 0,000000070 2,500 » » | 0,000000172 0,000000140 ') Mémoires de Physique mécanique. 2) PoGG. Annalen, B. 141, p. 481. DAHLANDER, UTVIDGNINGSKOEFFICIENTEN HOS METALLTRÄDAR. 713 Skillnaden mellan de observerade och beräknade värdena k, — k, faller inom observationsfelens gränser och är för öfrigt ömsevis positiv och negativ. Man kan derföre anse eqv. (4) och (5) tillräckligt noggranna, för att läggas till grund vid be- räkningen af det inflytande, som en träds spänning utöfvar på dess utvidgningskoefficient. Som resultater af denna undersökning får jag framhålla: Den förändring, som utvidgningskoefficienten hos metall- trådar undergår genom spänning inom elasticitetsgränsen, härrör uteslutande eller åtminstone till vida större delen af elasticitets- koefficientens förändring med temperaturen och är således hufvud- sakligen skenbar. Såväl inom som utom elasticitetsgränsen växer utvidgningskoefficienten med spänningen. Den kan med till- räcklig noggrannhet beräknas af formeln FR PT ee mn hvilken dock endast är gällande inom elasticitetsgränsen. Den afvikelse EDLUND funnit från THOMSONS formel kan icke förklaras genom utvidgningskoefficientens förändring, hvilken i stället skulle, om ock blott i ringa grad, öka den iakttagna afvikelsen. Vid begagnande af metalltrådars utvidgningskoefficienter måste man fästa afseende vid den i träden varande spänningen, då denna i några fall utöfvar ett märkbart inflytande på koef- - ficientens storlek. 714 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 682.) Från Ungerska Vetenskaps Akademien i Pest. Evkönyvei, 13: 1,4. Mathematikai. Ertekezesek, Sz. 3—5. Terme6szettudomänyi » SZ. 13 19.718720: 2. Mathematikai Közlemeneyek, K. 5. Almanach, 1869, 1870. Frtesitö. 1868: 9-20; 1869: ı-20; 1870: 1-12. Reglemente, 1869. ; Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften. Math.-Naturwiss. Klasse, Bd. 20. » Philos.-Hist. » BUT Sitzungsberichte, Math.-Naturwiss. » Abth. 1. 1869:8—10; 1870: 17. » » » » » 2. 1869: 8-10; 1870: | 1—8; Register 6. » Philos.-Hist. » » 1869: 8-10; 1870: NES å Almanach, 20. Fontes rerum Austriacarum, Abth. 2. Bd. 30, 33. Archiv f. Osterreichische Geschichte, Bd. 42: 1-2; 43: 1; 44: 1—2. Trıtsch, K. Phänologische Beobachtungen, H. 2. Från Hr Ryttmästaren m. m. P. v. Möller. DE SERRES, DUBRUEIL & JEANJAN, Recherches sur les ossements humatiles des cavernes de Lunel-Viel. Montpellier 1839. 4:o. Från Författarne. BONSDORFF, E. J. Fysiken tillämpad på det rationella jordbruket. iHiforst 18710 78:00 Te j KOLMODIN, L. Ofversigt af Gotlands foglor. Visby 1871. 8:0. THEDENIUS, K. F. Flora öfver Uplands och Södermanlands fanero- gamer och bräkenartade växter. Sthm. 1871. S8:o. THORELL, T. Remarks on synonyms of European Spiders, N:o 2. Ups. 1871. 8:0. FITZINGER, L. J. Revision der zur natürlichen Familie der Katzen (Feles) gehörigen Formen, 1—4. Wien 1868 —69. 8:o. Tre smäskrifter. SETTIMANI, C. Nouvelle theorie des prineipaux elements de la lunc et du soleil. Florence 1871. 4:o. 715 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. -Stockholm. Om några egenskaper hos den plana kurvan af tredje ordningen. Af A. V. BÄCKLUND. [Meddeladt den 14 Juni 1871.] SI Om koniska sektioner med dubbel beröring till en kurva af tredje ordningen. | 1. »En konisk sektion, som med en kurva af tredje ord- ningen har en dubbel beröring i a och b, träffar kurvan i två andra punkter a’ och b', hvilkas sammanbidningslinie innehåller tangentialpunkten !) c' för den tredje skärningspunkten c mellan ab och kurvan.» Ty komplexen af tangenten cc’ och den ifrågavarande ko- niska sektioner utgör en ny kurva af tredje ordningen, som berör den först gifna kurvan i tre punkter a,b,c pa en rät linie. Dermed måste denna komplex enligt en allmän sats träffa den gifna kurvan i tre nya punkter, som äfvenledes ligga på en rät linie; dessa punkter äro a’, b', c'. Af den anförda, väl bekanta, satsen följer genast, att om en rät linie ab vrider sig kring en punkt c på en kurva C, af tredje ordningen, och genom en punkt a på C, man drager koniska sektioner, som med denna kurva hafva en dubbel beröring i dess två öfriga skärningspunkter med linien ab, så träffa dessa koni- ska sektioner kurvan C, i en och samma andra punkt b', som är den tredje skärningspunkten mellan C, och sammanbindnings- linien af a med tangentialpunkten för e. 1) d. v. s. den tredje skärningspunkten mellan kurvan och tangenten i c. 716 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 2. Frän tangentialpunkten för e kunna — utom samman- bindningslinien med e och tangentialpunktens egen tangent — ännu tre tangenter dragas till C,. Hvarje tangents berörings- punkt bildar da, enligt föregående, med två punkter pa C3,i en arbiträr transversal genom c, ett system beröringspunkter mellan C, och en konisk sektion, som är underkastad vilkoret att hafva en trefaldig beröring med C, på det sättet, att en berörings- korda gar genom c. De fyra tangenter, som från ce — utom punktens c egen tangent — kunna dragas till C,, bestämma genom sina berörings- punkter knippor af koniska sektioner, som med kurvan (C, hafva en fyrpunktig beröring. De tva öfriga skärningspunkterna mellan C, och en dylik konisk sektion ligga pa en rät linie, som går senom tangentialpunkten för den gemensamma beröringspunktens - tangentialpunkt. 3. Vi antaga C, C’ vara två koniska sektioner, som med C, hafva en dubbel beröring i punkterna a,b och a,, b, respek- tive, samt att kordorna ab, a,b, bada gå genom samma punkt ce på Cs. Tangentialpunkten för c kalla vi ce’ och de öfriga skärningspunkterna mellan €, och C, C' kalla vi a', b'; a,» bj respektive, hvarvid da (1) sammanbindningslinierna a'b'; a’) b'y båda gå genom c'. ; Komplexen af cc' med C kan betraktas såsom en kurva A af tredje ordningen; komplexen af C’ med samma linie cc' så- som en kurva B; dessutom c'a' tillsamman med ab, två gånger räknad, såsom en kurva A’; slutligen linien c'a', tillsamman med a, by, två ganger räknad, sasom en kurva 5". Emedan då A, A’ skära hvarandra och B, B’ skära hvar- andra i aderton punkter liggande på C,, sa maste äfven skär- ningspunkterna mellan A och B samt skärningspunkterna mellan A’ och B' ligga pa en kurva af tredje ordningen. Hvarje punkt på cc’ är åter en skärningspunkt mellan A och D, sa att der- före ce’ måste ingå såsom del i den sista kurvan af tredje ord- ningen, och sålunda densamma vidare bestå af en konisk sektion, gående genom e och skärningspunkterna mellan C och C', samt BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 717 tangerande c'a', ca, i deras skärningspunkter med a,b), ab re- spektive. — Härmed är följande sats bevisad: Om två koniska sektioner C, C' hafva en dubbel beröring med en kurva Oz af tredje ordningen, och de båda beröringskordorna träffa kurvan i samma punkt ce, samt en konisk sektion lägges genom c och skärningspunkterna mellan C och O'; så tangeras denna af linien genom de två öfriga skärningspunkterna mellan C' och C, i denna linies skärningspunkt med beröringskordan för C, och tangeras af linien genom de två öfriga skärnings- punkterna mellan C och C, i denna linies skärningspunkt med beröringskordan för C". Häraf vidare: ® Om C,0' äro två koniska sektioner, som gå genom samma punkt a’ på CC; och som med denna kurva hafva en dubbel berö- ring längs två räta linier, gående genom samma punkt c på C,;5 så träfa C,C' hvarandra i en punkt b' på C, (1) och i ännu två punkter, liggande i rät linie med c. 4. Om C är en konisk sektion, som med C, har en dubbel beröring i a, b, och en arbiträr rät linie Z träffar C, 1 punk- terna a&,@,.«", koniska sektionen C 1 punkterna £, %', tangenten till C, i dess tredje skärningspunkt ce med ab i en punkt 8”> kordan ab i en punkt y, och slutligen sammanbindningslinien a'b' 7 af de två öfriga skärningspunkterna mellan C och C, i en punkt y: så bilda 0, 0,07; BBB »Y%Y med hvarandra en involution af tredje graden. När £L gar ge- nom c, sammanfalla «@’, 8” och y med c; och alltså bilda i detta fall EB en 8 2... BS 0 ae med hvarandra en qvadratisk involution. — Om derföre kordan : ab är till sitt läge bestämd, sa gäller om samtliga de koniska sektioner, hvilka genom a’, b' kunna dragas med dubbel beröring till ©, i två punkter, hvilkas sammanbindningslinie gar genom c, att desamma träffa hvarje rät linie genom e i punktpar, som bilda en qvadratisk involution med följande två punktpar: ce och 718 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. liniens skärningspunkt med a'b'; liniens skärningspunkter, utom ©, med (Ch ; Häraf följer genast sista satsen i föregaende artikel om de koniska sektioner C, hvilka kunna dragas genom samma punkt 8 utom C, och genom samma punkt a' på (,, sa att de beröra denna kurva, hvardera 1 tva punkter på en rät linie genom c: att desamma hafva, utom en punkt b' pa C,, ännu en fjerde punkt # gemensam, liggande pa linien ge. — Men det här sagda gifver oss dessutom en geometrisk konstruktion af punkten pg". Involutionen (1) har två dubbelpunkter, hvilka ej kunna vara andra än lägena för sammanfallande £, p' och dermed berörings- punkter mellan transversalen L (genom c) och koniska sektioner, som uppfylla vilkoren att gå genom a', b' och att tangera (, i två punkter, hvilkas sammanbindningslinie går genom ce. 5. Emedan räta polarlinierna för c respektive de serskilda koniska sektioner, som beröra C, i två punkter, hvilkas samman- bindningslinie går genom c, enveloppera en konisk sektion P, nemligen qvadratiska polaren för c respektive (,; men, enligt föregaende artikel, räta polarlinierna för c respektive dem bland dessa koniska sektioner, som kunna dragas genom a’ och 8, ga genom en och samma punkt pa linien ge — då i nemligen är konjugatharmonisk till e i afseende på 8,8 —: så ser man att endast två koniska sektioner af detta sednare slag kunna finnas, nemligen de som hafva tangenterna från ti till P såsom polarer för c. — Häri innehålles äfven lösningen af problemet: Bestäm de räta linier genom en punkt c på C,, hvilkas två öfriga skär- ningspunkter med C, kunna vara beröringspunkter mellan denna kurva och en konisk sektion, som dessutom skall uppfylla vil- koren att gå genom en bestämd punkt på C, och en bestämd punkt utom Cs. $ I. Om en motsvarighet mellan punkter på en kurva aj tredje ordningen och koniska sektioner i en knippa. 6. Om en transversal vrider sig kring en punkt e på C och dessutom skär kurvan i punkterna a, b, samt A, 5 beteckna BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 719 dessa punkters sammanbindningslinier med en fast punkt y pa C,; sa sta de serier, hvilka dessa linier vid transversalens vrid- ning beskrifva, till hvarandra i följande relation. Hvarje rät linie A skär.(C,, utom y, i två punkter a, a', hvilkas samman- bindningslinier med c träffa C, i ännu två punkter b, b'. Deras sammanbindningslinier med y äro tva linier B, så att derföre en linie A bestämmer två linier 3. Af samma erund skall omvändt en linie B bestämma två linier A; och da nu vidare -: en godtycklig transversal genom y, betraktad sasom en linie 4, bestämmer samma två räta linier tillhörande serien B, som transversalen, betraktad sasom en linie £B, bestämmer till- hörande serien A: så är klart att, om eqvationen för A är @a—4/ß=o och eqvationen för Bär « — uf = 0, mellan A och u maste bestå en eqvation, som är af andra graden för dem begge och symmetrisk i afseende pa dem. D. v. s. man måste hafva: (2)... 2u?+4A.Aull+u)+ B+u)+Cuw+DA+u)+E=0, hvarest A, B,.. E äro konstanta storheter, endast beroende af lägena för ce och y. Det kan förtjena anmärkas att de linier D, hvilka motsvara en rät linie oändligt nära yc och sålunda yc sjelf (såsom en linie A), äro: l:o sammanbindningslinien af y med tangential- punkten för c; 2:0 tangenten till ©, i punkten y. 7. Om genom punkten y man lägger en konisk sektion K, för öfrigt hvilken som helst, och o, o' betyda dess öfriga skär- ningspunkter med två motsvarande linier A,B (föreg. art.); så utmärkes genom en eqvation af formen (2) vilkoret för att oo’ skall vara tangent till en konisk sektion €. Hvarje linie « — Å8 = 0 träffar nemligen Ä, utom y, i en punkt o, från hvilken två tan- genter kunna dragas till ©. Deras öfriga skärningspunkter med K, sammanbundna med y, bestämma två linier «a — u8 = o; och omvändt. Vidare se vi att en arbiträr transversal genom y, betraktad såsom en linie i serien « — Aß = o, bestämmer samma tva linier i serien a — u8 = 0, som transversalen, betraktad 720 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tillhörande den andra serien, bestämmer 1 den första. — Hvilket allt fullständigt bevisar det här nämda, att vilkoret för att en korda oo’ i K ma vara tangent till C uttryckes genom en eqvation mellan A och wu, som är af formen (2). | Egqvationen (2) med sina fem konstanter A, B,..E be- stämmer fullkomligt den koniska sektion C, till hvilken oo‘, etc. skola vara tangenter. Konstanterna i (2) äro nemligen bestämda genom fem par sammanhörande värden af A, u, hvilka åter be- stämma fem punktpar 0,0’ på K. Det gifves åter alltid en, och endast en, konisk sektion, som tangerar fem räta linier oo' etc.; så att derföre, när K är gifven, C är bestämd af eqvationen (2). 8. Af den nu utvecklade dubbla betydelsen hos eqvationen (2) slutar man, att vilkoret, för att två punkter a, b på en kurva C, af tredje ordningen skola ligga 1 rät linie med en fast punkt c på kurvan, är identiskt med vilkoret för att deras samman- bindningslinier med en fast punkt y på Cs skola i koniska sek- tionen Ä, genom y, omfatta en korda, som är tangent till en bestämd konisk sektion C; sålunda: Om en rät linie vrider sig kring en punkt c på C, och dessutom träffar denna kurva i punkterna a och b, så variera vid liniens vridning punkterna a,b efter samma lag, enligt hvilken ändpunkterna till en korda i en konisk sektion variera, för att kordan (eller dess förläng- ning), skall röra sig som tangent till en viss annan konisk sektion. 9. Om c och y hafva samma tangentialpunkt, så skär hvarje rät linie genom y kurvan C, i ännu två punkter, hvilkas samman- bindningslinier med c träffa samma kurva än vidare i två punkter liggande på en rät linie, hvilken liksom den första går genom y 1). Eqvationen, som uttrycker motsvarigheten mellan linierna A och B, blir då i detta fall af formen: Autall+u)+b=o, just vilkoret för att A, B skola med hvarandra bilda en qva- dratisk involution. 1) Cremona: Einleitung in eine geometrische Theorie der ebenen Curven. (Tysk öfversättn. af M. Curtze). Greifswald, 1865 s. 216. BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 721 Liniepar A, B i en qvadratisk involution skära åter hvarje konisk sektion K, genom parens gemensamma centrum y, dess- utom i punktpar, hvilkas sammanbindningslinier gå genom en fast punkt !); och derföre blir i detta fall den koniska sektion C, som enligt föregående artiklar finnes motsvarande c, en punkt P, eller heldre, ett liniepar, hvars centrum är P. Emedan i allmänhet tre punkter e, c', ce” finnas med samma tangentialpunkt som y, så finnas ock bland de möjliga, till en och samma punkt y och koniska sektion K hörande, de ser- skilda punkterna e på C, motsvarande, koniska sektionerna C tre, men också endast tre, liniepar. Deras centra äro P, P', P" och de motsvara de punkter på C,, hvilka hafva samma tangential- punkt som -y. 10. Eqvationen (2) lemnar fyra värden på 2, som samman- falla med sina motsvarande u; eller, det finnes fyra lägen för A sammanfallande med sina motsvarande £. Dessa lägen äro, såsom man ser af den i (6) angifna konstruktionen af motsva- rande A och D, sammanbindningslinierna af y med berörings- punkterna mellan C; och de fyra tangenter, som, utom punk- tens c egen tangent, kunna dragas från c. Dessa sammanfallande liniepar träffa då K, hvardera i två sammanfallande (eg. oänd- ligt närbelägna) punkter o, o', hvilkas korda skall tangera € (8); d. v. s. de träffa K i beröringspunkterna för dess fyra med C gemensamma tangenter. En tangent till C, från y, betraktad som en linie A, mot- svarar (6) två hvarandra oändligt närbelägna linier DB, och så- lunda finnas, om o är den öfriga skärningspunkten mellan X och den första linien, två oändligt nära belägna kordor i K, gående genom o och tangerande C (8). Hvilket bevisar, att o är en skärningspunkt mellan X och (. Emedan cy, betraktad som en linie A, bestämmer tangenten till C, i y som en linie D (6), sa träffa dessa båda linier koniska sektionen X i ännu två punkter, liggande på en tan- gent till C. 1) CHASLES: Traité des sections coniques. Paris 1865 art. 139. 722 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Det här utvecklade sammanfatta vi i följande satser: Om C, är en kurva af tredje ordningen och K-är en konisk sektion i densammas plan, samt y är en skärningspunkt mellan K och Cs; om genom skärningspunkterna mellan K och de fyra tangenter, som, utom tangenten i y, kunna från y dragas till C,, lägges en ny konisk sektion C: så äro de gemensamma tangen- terna mellan K och C af den beskaffenheten, att sammanbind- ningslinierna mellan y och tangenternas beröringspunkter med K träfa C,, utom y, i åtta punkter, hvilkas tangenter gå, fyra och fyra, genom två punkter, ce och c', på Cs, liggande i rät linie med tangentialpunkten för y. De serskilda koniska sektionerna i knippan (K, €) motsvara på det i (7) och ($) angifna sättet punkterna på C,: en punkt c motsvarar en enda bestämd konisk sektion C; en konisk sektion C motsvarar två bestämda punkter c och c', liggande i rät linie med tangentialpunkten för y. : De i (9) bestämda punkterna P, P', P" äro hörnen till den för samtliga C gemensamma konjugattriangeln. När de fyra tangenterna från y till C, äro samtliga reela eller samtliga imaginära, är denna konjugattriangel reel; äro - deremot tva af tangenterna reela, två imaginära, finnes endast en reel punkt .P, och en gemensam konjugattriangel existerar icke. 11. Med c förstå vi fortfarande en punkt på C,, med C dess motsvarande koniska sektion i knippan (K, C) och med e' den tredje skärningspunkten mellan C, samt sammanbindningslinien af c med tangentialpunkten för y. — Hvarje punkt o på K be- stämmer två punkter a, a’ på (C,, liggande på linien oy, och om- vändtbestämmer en punkt a pa (C, en punkt o på K, nemligen den andra skärningspunkten mellan K och linien ay. En korda-oo' i K, som tangerar C, motsvarar — enligt föregående. artiklar — tva kordor ab, a,b, i C;, som ga, den första genom e och den andra genom c'; och omvändt bestämmer en korda ab i C3, gå- ende genom ec, en enda korda oo' i K, som tangerar C. I enlighet härmed skola två kordor ab, ba' i C,, hvilka bada gå genom c och hvilkas ändpunkter b, b' ligga i rät linie BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 723 med y, motsvara två successiva kordor oo', o'o" i K, hvilka båda tangera C; hvaraf följer att, om man i en kurva (, gör följande konstruktion: Fran en punkt c drages en rät linie, som träffar C, i två andra punkter a, b; punkten b sammanbindes med y och denna linies tredje skärningspunkt 5’ med C, sammanbindes med e; denna tredje linies återstående skärningspunkt a' sam- manbindes med y; denna fjerde linies återstående skärnings- punkt a’ sammanbindes med c; denna femte sammanbindnings- linies öfriga skärningspunkt 6" sammanbindes med y, 0. s. v.: (n—1) (n—1) [el. 6 i ! ANKI (n) 8 i 1 kurvan C©,, en bruten linie 000’...o bestående af successiva 39 kordor i K, hvilka tangera C. (n) så motsvarar den brutna linien abb'a'a"b" ..a sammanfaller med o, så att o0'0”...o" Va När derföre o blir en sluten polygon af n sidor, inskrifven i K och omskrifven !) C, så blir ock abb'a'...a” "(b""") en sluten polygon med 2n sidor, hvars hörn a,b,... ligga pa C, och, af hvars sidor, sidor- na bb‘, aa", b"b",.... samtliga gå genom y, sidorna ab, a'b', a'b',... samtliga gå genom c; — och omvändt, för att abb'a ... skall vara en polygon af denna beskaffenhet, måste den mot- svarande figuren 00'0°... vara en sluten polygon af den före- nämda beskaffenheten. 12. Emedan i en gifven knippa kurvor alltid åtminstone en kurva kan dragas, så att densamma uppfyller ett föresatt vilkor, så måste — då nu de serskilda koniska sektionerna C, som motsvara punkterna c på C;, bilda en knippa (10), och då vidare vilkoret, för att någon i X inskrifven polygon med a sidor skall vara omskrifven en konisk sektion i knippan, är equivalent med ett vilkor — ständigt åtminstone en konisk sektion C, finnas, omkring hvilken en polygon med n sidor kan beskrifvas, så att dess hörn ligga på K. — Observera vi vidare att, »om det finnes en polygon med n sidor, som på en gång är inskrifven i !) Bestämningen »omskrifven CO», utsagd om en polygon, tages här och i det följande endast liktydig med att polygonens sidor skola tangera C; d. v. s. under användande af exaktaste uttrycken: att polygonens sidor eller sidornas förlängningar skola tangera C. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 6, 5 724 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGR,A 1871. K och omskrifven C,, det ock finnes oändligt manga andra po- lygoner med samma antal sidor, hvilka förhålla sig pa samma sätt till X och Ch), i det man kan välja en punkt hvilken som heldst på K till första hörn för polygonen»; så framgå af förra artikeln de följande af STEINER!) gifna satserna om en kurva af tredje ordningen: »Om y är en punkt på (,, så finnas andra punkter c pa samma kurva, hvardera af den beskaffenheten respektive den första punkten, att en polygon med 2n sidor kan dragas, som har sina hörn pa C, och sidorna af jemnt ordningstal gående genom vy, sidorna af udda ordningstal gaende genom c. JA »Åro y, ce af denna beskaffenheten respektive en polygon, så äro de det äfven respektive oändligt manga andra polygoner med samma antal sidor, i det att en arbiträr linie genom c kan väljas såsom första sida till polygonen.» En dylik polygon utmärka vi i det följande kortligen med namnet Steiners polygon; och y, c kalla vi dess ändpunkter. 13. Emedan samma C) svarar mot tva punkter c, ec på c, (10), så följer: Om c, c' ligga på Cs i rät linie med tangentialpunkten för y, samt c och y skulle vara ändpunkter för en Steiners polygon med 2n sidor; så äro ock y, c ändpunkter för en Steiners polygon med samma antal sidor. Denna sats är likväl endast en enkel konseqvens af den vi nu ga att utveckla. 14. Om med A, B,C, D betecknas tangenterna till C, från 7, och med A', B',C', D' tangenterna till C, från en annan punkt 7, hvilken som heldst på C,; så är alltid anharmoniska för- hallandet mellan de fyra första på något sätt lika med anhar- moniska förhållandet mellan de fyra andra?); — vi skrifva (ANBICEDY=T(ANBECND): ') Crelles Journal Bd. 32 sid. 182. Dessa satser äro sedermera behandlade af CLEBSCH i Crelles Journal Bd. 63 sid. 94. ”) SALMON: A treatise on higher plane curves. Dublin 1852, p. 151. BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 725 Häraf följer att genom 7, 7, och de fyra skärningspunkterna (AA), (BB), (CC), (DD') kan läggas en konisk sektion X. Den knippa koniska sektioner C, hvars kurvor motsvara de serskilda punkterna på (,, när K tänkes i förening med y, är då (10) fullkomligt densamma som, punkterna pa C, motsvarande, knip- pan C, när K sättes 1 förening med y,. Men hvarje serskild konisk sektion C motsvarar — respektive y — två punkter c, c', och — respektive y, — två andra punkter c,,c,. Det sätt, på hvilket två, samma koniska sektion C motsvarande, punkter c, c, bero af hvarandra, bestämmes lätt af de efterföljande två sat- serna. I. Om 7, 7yp ı äro tre punkter i rät linie på C, och o är kurvans beröringspunkt med en tangent från :, samt genom o drages en linie Z, hvars öfriga skärningspunkter med C, äro a, a,, så ligga de två återstående skärningspunkterna mellan €, samt linierna ya, ya, på en andra rät linie £' genom o. Systemet af räta linierna ya, ya), to kan nemligen uppfattas som en kurva af tredje ordningen, hvilken, da den träffar C4 i sex punkter y, 7, 1, a, ay, 0, liggande på två räta linier ıy och Z, nödvändigt maste skära kurvan i ytterligare tre punkter på en rät linie Z'. Den tredje skärningspunkten mellan C, och to är ater o sjelf, så att derföre linien £' gar genom o. Om ya är tangent till C, i punkten a, så är a sjelf den tredje skärningspunkten mellan kurvan och linien ya; £' samman- faller då med £L, så att nu ya, blir tangent i punkten a. I. När a genomlöper kurvan C, och a, fortfarande är skärningspunkt mellan C, och oa, sa beskrifva linierna ya en knippa, homografisk med linieknippan ya; och om A, B, C äro tre tangenter från y, A', B', C' tre tangenter från y,, så skall en likhet i anharmoniskt förhållande af följande slag ega rum: (A, B,C, ya) = (A', B',C, ya): Ty enligt föregående sats motsvarar hvarje linie ya ett par räta linier Z, £', hvilka bestämma en enda linie Yı@, och om- vändt, hvarje läge y,a, bestämmer ett enda läge ya; hvilket " bevisar, att anharmoniska förhållandet mellan fyra linier ya är 726 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. lika med anharmoniska förhållandet mellan de fyra motsvarande ya Förut är bevisadt, att en tangent från y, betraktad som en linie ya, motsvarar en tangent från y, såsom linie y,a; — hvaraf allt den anförda satsen blir en följd. Emedan nu, till följd af den koniska sektionens K konstruk- tion, två räta linier, som från y, y, dragas till samma punkt p på K, bilda med A, B, C och A’, B', C' respektive samma anhar- moniska förhållanden, så blifva dessa linier två motsvarande ya, y&. De måste då, enligt den sist gifna satsen, skära (, — utom y, 7) — 1 fyra punkter, som bilda en fyrhörning med två sidor gaende genom en beröringspunkt till en tangent från ». Salunda skall det finnas en skärningspunkt a mellan C, och yp, samt en skärningspunkt a, mellan C, och y,p, hvilkas tangential- punkter ligga 1 rät linie med «, som är den tredje skärnings- punkten mellan C, och yy.- Tangenten i p till X bestämmer en konisk sektion C [den kurva i knippan (X, C), som, utom X, tangerar den nämda tan- genten], motsvarande tangentialpunkten för en skärningspunkt a emellan C; och yp, samt äfvenledes tangentialpunkten för en skärningspunkt a, mellan C, och y,p (10). — Enligt hvad nyss förut är nämdt, måste da två af de punkter c, cy, hvilka — respektive y och respektive y, — motsvara en och samma koni- ska sektion C, ligga i rät linie med den tredje skärningspunkten mellan C, och linien yyi- Om en polygon med n sidor kan inskrifvas i K, sa att dess sidor, tangera C, sa äro y och ce ändpunkter för en Steiners polygon med 2n sidor, saväl som ock yi, «, äro det (11). — Af det före- gaende framgar da följande af OLEBSCH!) framställda theorem: »Om y, c äro ändpunkter för en Steiners polygon med 2% sidor, och man fran dessa punkter drager räta linier till en ar- biträr punkt ı pa C,, sa äro de öfriga skärningspunkterna 7v €, mellan dessa linier och C, äfvenledes ändpunkter för en Steiners polygon med 2n sidor.» ) L. e. sid. 108. [4 BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 727 När ı blir tangentialpunkten för y, aterkommer man till satsen i förra artikeln. 15. Af det i (10) och (11) framställda förhållandet, att en korda i K, som tangerar C, motsvarar två kordor i (,, som ga, den ena genom c, den andra genom c' och som omfattas af samma räta linier ya, yb, härleder man génast: Om c,c äro punkter på C, i rät linie med tangentialpunkten för y, och y, c skulle vara ändpunkter för en Steiners polygon med 2(2n+1) sidor, så äro äfvenledes ce, c ändpunkter för po- Iygoner med samma antal sidor. Hörnen till en af de sednare kunna bringas att sammanfalla med hörnen till den först gifna Steinerska polygonen. Om åter y, ce äro ändpunkter för en Steiners polygon med 4n sidor, så äro c, c' ändpunkter till polygoner af 2n sidor. Hörnen till två af dessa polygoner kunna alltid bringas att samman- falla med 2n af hörnen till den gifna Steinerska polygonen. Sammanhanget mellan de i dessa satser betraktade två slagen af polygoner inses fullständigare genom följande två exempel: I. Om »,,c äro ändpunkter för en Steiners 14:hörning abb'a abb” a” alb\WbYaYaY!b”a, hvarest sidorna ab, a'b',...avbr gå genom c, samt ab“, bb', a'a", bb”, a”at, bYbY, ava” gå genom y; så äro c, ce ändpunkter för 14:hörningen aba”b’abvavbY'b’a’ b''’a"'bYaYa, hvarest, som förut, sidorna ab, a'b',... ga genom c, men sidorna ba”, ba, bat, bvib', a'b”, a”'bY, aa gå genom d'. II. Om y,c äro ändpunkter för en 12:hörning abb'a'a"b”b'” a'aWbwbYaYa, i hvilken sidorna ab, a’b',... a’bY gå genom c, samt aa’, bb', a'a',...bbY gå genom y; sa äro c, c ändpunkter för 6:hörningen aba’b’aWb'Wa, i hvilken sidorna ab, ab’, ab" gå ge- nom c, samt sidorna ba’, ba”, bya ga genom cec. — Man kan äfven bilda en andra 6:hörning ab”a”bra"b'a', hvars hörn äro de sex andra af den gifna 12:hörningens och hvars ändpunkter ‚äfvenledes äro ce och ce" 16. STEINERS andra sats om polygonerna!) är en om- vändning af sista satsen i förra artikeln. Den lärer att: »Om 1) Bevisad af CreEBscH. L. c. s. 109. 728 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. c, e äro ändpunkter för en Steiners polygon med 2n sidor, och från den tredje skärningspunkten mellan C, och linien cc‘ man drager en tangent till kurvan, samt kallar dess beröringspunkt för y; sa äro y, c [saväl som tydligen y, ce] ändpunkter till en Steiners polygon med 4n sidor.» Man behöfver blott bilda två polygoner, som hafva c och c' sasom ändpunkter och af hvilkas hörn två [t. ex. b, b’ i förra art. andra exempel] ligga i rät linie med y. Da följer af första hjelpsatsen i (14), att de båda polygonernas öfriga hörn äfven måste ligga, två och två, i rät linie med y. Draga vi dessa hörns sammanbindningslinier, erhalla vi två polygoner, hvardera med 4n hörn och hvilkas ändpunkter äro, för den ena y och ec, för den andra y och c'. 17. Emedan Steiners polygoner motsvara polygoner, in- skrifna i en konisk sektion och omskrifna en annan (11), sa blifva de föregaende satserna äfven satser om koniska sektioner. Man finner salunda af (15): 5 »Om genom en arbiträr punkt c pa en kurva C, af tredje ordningen man drager en konisk sektion X, och Ch, C,.. äro koniska sektioner genom de fyra skärningspunkterna mellan X och kurvans C, fyra tangenter från c, samt (, är en kurva i denna knippa, kring hvilken en polygon med » sidor kan be- skrifvas så att dess hörn ligga på AK; så kan pa följande sätt en konisk sektion C, i knippan konstrueras, kring hvilken äfven en polygon med n sidor kan beskrifvas, och på det sättet att dess hörn sammanfalla med den förra polygonens: Man samman- binder e med beröringspunkten mellan K och en gemensam tan- gent för K och Ch, samt konstruerar tangentialpunkten y för en skärningspunkt mellan C, och denna linie, sammanbinder c med tangentialpunkten för y och drager från denna linies tredje skärningspunkt med C, en tangent till kurvan, slutligen samman- binder man denna sista tangents beröringspunkt med c. Kur- van C, är då den kurva i knippan (.K, C,), hvilken — utom K — berörer tangenten till K i dess andra skärningspunkt med den sist dragna linien. BÄCKLUND, OM DEN PLANA KURVAN AF TREDJE ORDNINGEN. 729 Skulle dock n vara ett jemnt tal=2p, så upplöser sig den kring C, beskrifne 2p:hörningen i två polygoner, hvardera med p sidor. Detta gäller allmänt om hvarje knippa koniska sektioner, ty alltid kan en kurva C, af tredje ordningen konstrueras, så att den gar genom ce — liggande pa K — och att den tan- gerar de fyra sammanbindningslinierna mellan ce och knippans basispunkter. Satsen (16) gifver oss en method att i knippan (K,C), medelst en konisk sektion C,, kring hvilken en polygon af n sidor kan omskrifvas så att dess hörn ligga på K, och medelst en kurva C, af tredje ordningen, konstruera en kurva C,, så att en i K inskrifven 2n:hörning är omskrifven C, och att af dess hörn två n:hörningar kunna bildas omskrifna en och samma (,. 731 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 6. Stockholm. Ornithologiska iakttagelser, till större delen samlade under en resa i Nordvestra Ryssland, sommaren 1869. Af W. Meves. [Meddeladt den 14 Juni 1871]. Tafl. XIV, XV. Ar 1869 täcktes H. K. Maj:t, pa min underdaniga ansökan, vlldela mig ett anslag af 1,200 Rdr till företagande af en resa i det nordvestliga Ryssland, för att derstädes anställa zoologiska och issnnerhet ornithologiska iakttagelser samt göra insamlingar för det Zoologiska Riks-Museum. I enlighet med gifven före- skrift far jag härmed till K. Akademien vördsammast af- lemna berättelse om resans förlopp, med bifogad uppsats om de resultater, som derunder vunnits. Jag far dock anhalla om be- näget öfverseende, att det sker sa sent. Orsaken dertill har varit, dels den ringa tid jag eger att använda till vetenskapliga undersökningar, dels nödvändigheten att förskaffa mig erforderligt material för att kunna kritiskt bearbeta en del af de för Eu- ropa nya, eller mindre kända foglar, om hvilka jag i det föl- jande kommer att tala. För att göra resan sa fruktbärande som möjligt, hade jag inbjudit min son, JULIUS MEVES, hvilken da var anställd som extra Öfverjägare i Ångermanland, att medfölja. Vi afreste härifrån den 15:de Maj 1869 med ängfartyget Dagmar, som gick till Finland och St. Petersburg. I Helsing- fors stannade vi från kl. 6 e. m. d. 16:de Maj till följande morgon kl. 8. Tiden användes af mig att taga i ögonsigte sa- väl Universitetets, som Finska Museum, till hvilka båda Herr 732 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Archiatern BONSDORF och Hr Professor MÄCKLIN med största beredvillighet och välvilja lemnade mig tillträde och sjelfve led- sagade mig. Begge dessa Museer innehålla manga saker af in- teresse; här torde jag dock blott behöfva nämna, att Universi- tetets Museum egde tva exemplar af den sällsynta Chionis alba fran trakten af Cap Horn. Om fogelns ställning i systemet har länge radt osäkerhet, tills Professor SUNDEVALL anvisade honom hans rätta plats bland hönsfoglarna, närmast Attagis eller Thinocorus. Da fogeln saknades pa härvarande Museum, var det för mig en stor glädje att at detsamma sedermera kunna förvärfva det ena exemplaret emot af mig på resan in- samlade dupletter. I Wiborg, der äfven en natt tillbragtes, gjorde vi en utflykt till det vackra »Mon repos», der näkter- galens sang och gökens rop upplifvade de sköna omgifningarna. Till St. Petersburgs hamn ankommo vi den 18 Maj på aftonen, der vi, utan att behöfva undergå tullbehandling för vara saker, gingo i land. Följande dagen gjorde jag min uppvaktning hos svenska Ministern Hr General BJÖRNSTJERNA, för att genom hans medverkan fran de ryska autoriteterna erhålla de för min resa nödvändiga papper, t. ex. för jagträtten en »Critiliza» och för befordran med postskjuts en »Podoroschna». Med utmärkt artighet och största välvilja blef jag emottagen; men trots Hr Ministerns ihärdiga bemödande på vederbörlig ort, lyckades det ej förr än d. 29: Maj att erhålla de efterlängtade dokumenten. Den tid jag här blef uppehållen användes till beskådande af märkvärdigheterna i och omkring Petersburg, t. ex. den blomster- utställning, som då egde rum, Zoologiska Trädgården, som inne- höll temligen manga in- och utländska djur, Botaniska Träd- garden, Peterhoff, Konstmuseerna; mest intresserade mig naturligt- vis de zoologiska samlingarna. Det skulle föra mig allt för längt, om jag sökte skildra det stora Akademiska Museum, som är särdeles rikt på sibiriska och i allmänhet på asiatiska däggdjur, foglar, amfibier, fiskar m. m. Jag önskar blott uttala min var- maste tacksägelse till Hr Geheimerådet BRANDT, Hr Dr STRAUCH och Hr WOSNESSENSKI för det utmärkt välvilliga sätt, på hvilket MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 133 de, såväl vid mitt första besök i Petersburg, som pa aterresan, lemnade mig tillträde till samlingarna. En del af der vunna vetenskapliga iakttagelser kommer jag att längre fram meddela. Hos Hr Professor KESSLER, Universitetets dåvarande rektor, står jag i stor förbindelse för den artighet han bevisade mig och för hans godhet att förevisa sitt, hufvudsakligen för under- visningen afsedda, Museum. Sedan jag hade skaffat mig en på en sådan resa oumbärlig tolk, afreste vi d. 30 Maj med angbat till Schlüsselburg, gjorde der i trakten en excursion och fortsatte dagen derpa kanalvägen med en »Trischkott» till byn Dubno, som ligger 25 verst (24 sv. mil) frän Novaja Ladoga. Här ingvarterade vi oss hos en bonde och. stannade 8 dagar i denna fogelrika trakt, der bland annat Locustella fluviatilis förekom och Larus minutus häckade i stort antal. Under denna tid gjorde vi så många utflykter, som den rätt kalla och regniga väderleken tillät. Jag fruktar, att min son här, genom det ofta förekommande vadandet i kärr och moras, blef förkyld, ty han ådrog sig ett häftigt illamående. Läkaren i Nov. Ladoga tog saken temligen lätt och vi fort- satte resan till Ladeinopole, der en polsk läkare maste använda allvarliga medel. Då Wuitegra var en af de trakter, som jag, genom Professor BLASIUS’ berättelse i »Reise im Europeischen Russland 1840—241», ansag för särdeles rik pa sällsynta foglar, och då jag erfarit, att i denna stad bodde flera tyska familjer, så försökte vi, trots min sons beklagliga tillstånd, att upphinna denna stad. Det lyckades äfven d. 18 Juni, och vi erhöllo bo- stad hos en der bosatt tysk musikus, och hög tid var det att min son fick hvila och läkarevard (af Dr KOSLOWSKY), ty sjukdomen hade öfvergätt till en gastrisk feber. Sa snart om- ständigheterna tilläto det, besökte jag de af BLASIUS uppgifna ställena vid södra Onegasjön, der efter hans påstaende Calidris arenaria, Tringa minuta, Tr. subarquata, Totanus fuscus skulle häcka. Jag träffade dock ingen af dessa foglar och förmodar, att de af BLASIUS derstädes sedda foglarne blott voro stadda på flyttning. Då faran för min sons lif var öfverstånden, men 734 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. någon resa för honom icke var tänkbar ännu pa lång tid, fort- satte jag resan den 2 Juli, blott ledsagad af min tolk. Vid Krasnoffskaja, 94 verst nordligt från Kargopol, lemnade jag stora vägen till Archangel och for, dels med skjuts, dels med båt, Onegafloden nedåt till staden Onega. Pa denna färd in- samlade jag bland annat Locustella lanceolata, Emberiza rustica, pusilla och Terekia cinerea. Efter någon tids uppehåll vid Onegaviken styrdes kosan på de bekanta ryska akdonen till Archangel, dit jag ankom d. 24 Juli. Här företogos äfven flere excursioner, men stormig och regnig väderlek hindrade mig att företaga en önskad båtfärd till trakten af fästningen och de yttre Dwina-öarne, der den tiden många änder och vadare pläga uppe- hälla sig. Stadens Museum besöktes, der naturalierna dock voro illa vårdade; äfven besågos några andra mindre, men väl hållna samlingar, hvilka ägdes af privatpersoner. Med Hr:ne JARGINSKY och IVERSEN från Petersburg, hvilka der i trakten under som- maren hade gjort naturhistoriska insamlingar, sammanträffade jag i Archangel. Torget besökte jag flere gånger och såg der en mängd skjutna änder, såsom bläs-, leffel-, spjut-, krick- och gräsänder, samt af dykänder svärtan, knipan och vigg- anden. Af färska fiskar vill jag blott nämna: Platessa dwinensis och Plat. flesus, hvilka hvarandra mycket liknande fiskar af folket dock betecknades med olika namn, nämligen: Iautuschka och Kambella, samt Acipenser ruthenus(?). Många mindre fartyg förde dit saltad fisk från Norge, t. ex. stora exemplar af Ana- richas, Pleuronectes, Gadus m. m. Värda att omnämnas äro äfven de utmärkt väl skötta trädgårdar, som egdes af de ut- ländske Konsulerna och nägra köpmän. Skönare gräsplaner än der har jag aldrig sett, och drifhusen voro så väl anlagda, att mogna drufvor i mängd och af ypperlig beskaffenhet redan fun- nos der. Den utmärkta välvilja och gästfrihet, som jag åtnjöt af Svenska och Norska Konsuln, Herr FLEISCHER, kan jag icke underlåta att med största tacksamhet här omnämna. Från Archangel begaf jag mig d. 4 Augusti landvägen till Cholmogori, der flere Dwina-öar undersöktes. Emellan denna MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 735 stad och stationerna Kopatschevskaja och Siiskaja passerades stora skogar, der jag fann den för Europa nya Phyllopneuste borealis, BLasıus. I Kargopol inträffade jag d. 13 Aug., och d. 16 återkom jag till Wuitegra. Min son var nu så återställd, att han kunnat i trakten företaga nagra excursioner och insamla en del foglar. Tvenne dagar sednare afreste vi öfver Novaja La- doga till Petersburg, der vi den 25 Augusti inträffade. Efter nagra dagars vistelse derstädes anträdde vi hemresan och ater- kommo den 4 September till Stockholm. Jag anser det för en skyldighet att här med tacksamhet omnämna den uppmärksamhet och den artighet, med hvilken jag under hela resan blifvit bemött af de ryska embetsmännen samt flere privatpersoner. Landbefolkningen visade visserligen ofta misstroende och kunde ej begripa, att någon ville offra penningar och möda för i deras tanke så onyttiga ting; men till egentlig klagan hade jag sällan anledning. Min tolk deremot, ehuru blott 18 ar och son till en i Petersburg afliden svensk, gjorde mig genom sin håg för spirituosa mångfaldiga bekymmer. Vid ordnandet af här följande meddelanden har jag för det mesta sökt följa Prof. SUNDEVALLS system. Men för att kunna askadliggöra den öfverensstämmelse eller olikhet, som fog- larna hafva, da de komma ur ägget, har jag, isynnerhet vid de sista afdelningarna, blifvit nödsakad att afvika fran detsamma. Redan 1 mina »Bidrag till Jemtlands ornithologi 185% har jag gjort ett litet utkast till foglarnas indelning efter deras utveck- ling; men genom brist pa tillräckligt material hafva några fogel- familjer, t. ex. Aceipitres, kommit i en oriktig afdelnine. En olägenhet visar sig dock i här följande förteckning, nämligen den, att i anseende till slägtenas fåtalighet, särdeles i tredje afdel- ningen, något riktigt sammanhang dem emellan icke förefinnes. För att afhjelpa denna brist, skall jag under hvarje afdelning uppräkna de dit hörande ordningar, familjer eller genera, om hvilkas fortplantningssätt och utvekling man har någon kunskap, eller som af andra skäl anses böra ditföras. 736 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Huruvida en sadan uppställning efter foglarnas utveckling kan användas till ett praktiskt system, torde först dä kunna afgöras, när man hunnit utröna detta, hos en stor mängd af vigtiga utländska foglar ännu obekanta, förhällande. Men jag har den öfvertygelsen, att vissa arter, om hvilkas ställning i systemet råder osäkerhet, eller hvilka genom deras yttre be- skaffenhet kunna föras såväl till den ena som till den andra familjen, skola genom en vidsträcktare tillämpning af deras ut- vecklingskarakter erhålla en säker plats. Här önskar jag blott fästa uppmärksamheten på tvenne fogelslägten, nämligen Eury- pyga och Dromas. HEurypyga helias har efter näbbens form blifvit förd än till Rallide, än till Ardeide. De nykläckta ungarna af dessa bada familjer visa dock stor olikhet; ty hos den förra lemna de mycket snart boet och följa modern, medan de hos den senare länge ligga qvar i boet och matas. Senare observationer hafva visat, att utvecklingen hos Eurypyga öfverens- stämmer närmast med Ardea eller Ibis; lägger man dertill, att de gamla foglarna hafva på sidorna ett egendomligt dun, pa- minnande om hägerns, så torde fogelns plats bland Ardeid&e ej kunna betviflas. Dromas ardeola, som har långa ben och med simhud försedda fötter, räknas till vadarna, men de gamlas fjäderbeklädnad har mycken likhet med en tärnas. HEUGLIN har vid Röda Hafvet funnit deras bon, som ligga i 3 fot långa, af dem sjelfva gräfda gangar, och innehålla hvart och ett blott en med grått och hvitt dun betäckt unge. Således råder här mycken öfverensstämmelse med utvecklingen af en Puffinus, och fogeln bör derföre räknas till Gavie. De på foglarnas utvecklingshistoria grundade hufvudafdel- ningarne skulle således blifva: I. Foglar, hvilkas ungar utkomma blinda och mer eller mindre nakna ur ägget. Ungarna matas af föräldrarna, hvarvid de blott öppna näbben och låta födan instoppas i svalget. De bygga mer eller mindre konstiga bon. Deras föda bestar af vegetabilier, insekter och kött. Hit höra: Passeres, Oscines, MEVES, ORNTTH !’LOGISKA IAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. Ta Longilingues, Scansores, Pieid&, Cuculide, Syndactyle, Macro- chires, Columb&, Psittaci, Strigin®, Falconin. II. Foglar, hvilkas ungar utkomma ur ägget med synför- maga och tät dunbeklädnad. Ungarna matas ej, utan uppsöka (vanligen) straxt sin föda under föräldrarnas anförande. Dessa foglar lägga sina ägg pa marken, sällan i konstiga bon. Deras föda består af vegetabiliska och animaliska ämnen. Hit höra: Penelopine, Galline proprie, Phasianin&, Tetraonine, Pteroclin, Thinocorine (Chionis, Attagis, Thinocorus, hvilkas fortplant- ningssätt ej tyckes vara kändt), Crypturine, Struthiones, Otides, Podoa, Palamedeine, Ralline !), Gruin&, Charadrii, Tringarie, Phoenicopterus, Anseres. IH. Foglar, hvilkas ungar utkomma ur ägget med synför- maga och mer eller mindre tät dunbeklädnad. Ungarna matas en längre tid, hvarvid de dock snart sjelfmant gripa efter den erbjudna födan. Manga af dessa foglar bygga stora och platta bon, andra lägga sina ägg i hålor, andra fritt pa marken. De- ras föda består af animaliska ämnen, mest fiskar. Hit höra: Ibis, Tantalus, Dicholophus, Rhinochetus jubatus(?), Ciconiz, Kurypyga, Ardeide (Balsniceps), Plotus, Pelecanus, Dysporus, Phaöton, Sterna, Larus, Dromas, Procellaria, Halidroma, Eu- dytes, Colymbus, Uria, Alca, Aptenodytes. Om man kunde antaga, att en tid funnits, da hela var planet varit öfvertäckt af vatten, nämligen af ett fiskrikt haf, ur hvilket endast nakna klippor uppstuckit, sa hade ett sadant naturens tillstand varit lämpligt. för tillvaron af de (flesta) fog- lar, som höra till den 3:dje afdelningen. — Om man kunde våga föreställa sig, att derefter i klippornas fördjupningar regnvatten samlat sig, hvari en vextlighet så småningom uppstått, hvaraf gyttja. bildats, och en sumpvegetation uppkommit, bebodd af in- sekter, snäckor m. m., så hade större delen af andra afdelningens foglar haft vilkoren för sitt lifs uppehälle tillräckligt fyllda. Men först sedan land bildats och vegetationen betydligt utvecklat sig, 1) Bland dessa förekomma dock sannolikt fera arter, hvilka i början mata sina ungar. 738 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sa att örter, buskar och träd kunde fortkomma, och sedan in- sekterna ansenligt förökats bade till antal och arter, kunde de till den första afdelningen förda foglarna finna en treflig bostad pa jorden. Härvid kan naturligtvis ej vara fraga om skarpt begränsade tidsperioder, utan blott om småningom i hvarandra öfvergaende tillstånd; ty i annat fall skulle man ej kunna förklara de öfver- gangsformer bland foglarna, hvilka sta på gränserna af de här uppställda afdelningarna. I Afdelningen. Foglar, hvilkas ungar utkomma blinda och mer eller mindre nakna ur ägget. Ungarna matas af föräldrarna, hvarvid de blott öppna näbben och låta födan instoppas i svalget o. s. v. 1. Loxia pityopsittacus, BECHST. Flera gånger observerade jag i granskogarna mindre flockar af korsnäbbar, men jag vet ej med säkerhet om denna art före- kom deribland. Den fins dock enligt Hr Jom. v. FISCHER !) i guvernementet Petersburg, och tvekar jag derföre ej att upptaga honom i förteckningen, så mycket hellre som jag angående fo- gelns fortplantning kan lemna några meddelanden, -hvilka grunda sig på fullt pålitligt material. De två bon med ägg, som jag önskar beskrifva, åtföljdes, då jag emottog dem, af de vid boet dödade makarna. Båda hannarne voro mönje- eller tegelröda, men den ena hade på hufvudet och magen några inblandade citrongula fjädrar. Boet N:o 1, från trakten af Carlstad i Vermland, togs d. 2 Mars 1868 på en tallgren, nära stammen. Det hade till underbygg- nad granqvistar, som voro sammanflätade med manlaf, blandad med grön mossa; de tjocka väggarna också af väl bearbetad manlaf; inuti var det belagdt med nägra fjädrar. Det var ut- vändigt 130 —140 m.m., invändigt 70 m.m. bredt, 45 m.m. djupt, och utvändigt 90 m.m. högt. Boet N:o 2, från samma ställe, taget d. 15 Mars i toppen af en tall, 30 fot öfver mar- ken. Det var bygdt nästan pä samma sätt som det förra, men väggarna voro ännu tjockare och genomflätade med skägg- och manlaf, samt med bast af nen. Utvändigt 150 m.m., invändigt 75 m.m., 40 m.m. djupt, 70 m.m. högt. Äggen uti N:o 1, fyra till antalet, hade följande dimen- sioner: a och 5 22,5 m.m. långa och 17 m.m. tjocka, c och d 22 m.m. långa och 16,5 m.m. tjocka. Färgen blekt blågrön, vid den tjockare ändan var det dels kransformigt, dels spridt !) Zoolog. Garten, von Dr F. C. Norr. 1870 pag. 348. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 739 beströdt med större och mindre rödgräa samt enstaka bruna fläckar; spetsändan nästan ofläckad. I N:o 2 äfven 4 stycken, a 23,5 m.m.—17 m.m., 5 23—17 m.m., c och d 22,5—16,5 m.m. Färgen som hos de förra, men fläckarna sträckte sig öfver spetsändan; pä ett visade sig dessutom fina åderlika snörklar. Af en 3:dje kull med 4 långsträckta ägg, tagen den 14 Mars, voro a och 5 24—16,5 m.m., e 25—16 m.m. och d 25—17 m.m. stora. Färgen blekt blägrön med matta röd- aktiga och skarpa rödbruna fläckar och snörklar, mest pä den tjocka ändan. 2. Loxia eurvirostra, LINN.. Vid Kargopol, Cholmogori m. m. här och der. Äfven af denna art har jag haft tillfälle att undersöka flere bon med ägg och åtföljande foglar från Wermland. De vid boet skjutna han- narne utmärkte sig alla genom en vacker röd färg. Ett stort bo, N:o 1, togs d. 4 Mars 1868 på en tall, 18 fot öfver marken. Det var bygdt af torra gran- och tallqvistar, som voro sammanflätade med bast af enbuskar och manlaf (Alectoria jubata) af hvilken sistnämnda äfven insidan var flätad och fodrad. Bredden utvändigt 150, invändigt 60 m.m., djup- leken 30 och höjden 80 m.m. N:o 2 togs den 7 Mars på en tall, 13 fot öfver marken. Byggnadsmaterialer voro granqvistar, grön mossa, skägglaf, lichener; invändigt var det fodradt med fina rötter, fjädrar och harull. Bredden utvändigt 130, invän- digt 65 m.m., djuplek 25, höjd 60 m.m. N:o 3, taget den 6 Mars, 15 fot öfver marken, bygdt som det förra, men med tunnare väggar, invändigt endast belagdt med grässtrån. Bred- den utvändigt 100—110, invändigt 60 m.m.; djuplek 40 m.m., höjden 80 m.m. N:o 4, taget den 11 Mars på en tall, 12 fot öfver marken, bygdt nästan lika med N:o 1. Utvändigt 130, invändigt 60 m.m. bredt; djupt 33 m.m., höjden 70 m.m. N:o 5, taget den 10 Mars på en tall, 14 fot öfver marken. Den yttre byggnaden bestod af granqvistar och multnadt trä, allt sammanfogadt med man- och litet skägglaf; insidan be- lagd med tjäderfjäder. Utvändigt 120, invändigt 60 m.m., djuplek 30 m.m., höjden 70 m.m. N:o 6, taget den 12 Mars 1868 på en tallgren, 20 fot öfver marken. Det yttre samman- fogadt af gran- och ljungris, blandadt med mossa, skägg- och manlaf samt lichener; det inre af boet var, utom med man- laf, genomflätadt och fodradt med gräs. Storleken lika med N:o 3. — N:o 7, taget den 7 April, 16 fot öfver marken; för öfrigt lika med N:o 4. Aggen i boet N:o 1, 3 stycken, voro a och 5 22,5 m.m. långa och 16 m.m. tjocka; c 22—16 m.m. Fyra ägg i N:o 2: a 22,5—16 m.m.; 5 22—17 m.m.; c och d 21,5—16 m.m.; i N:o 3: a 23—16 m.m., 5 och ce 22—16 m.m.; 1 N:o 4: a 23,5 —16 m.m., 5 22,5—15,5 m.m.; ce 22—16 m.m.; d 21,5 6 Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 6. 740 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1871. —15,5 m.m.; i N:o 5, trenne mycket långsträckta ägg: a 25,5 —16 m.m., b 23—15; c 22,8—15,3 m.m. o. s. v. Till fär- gen liknade de föregående artens. Senare än i början af April månad tagna ägg har jag ej sett. Huruvida korsnäbbarne här i Sverige värpa under sommarmånaderna, är för mig obekant. 3. Loxia bifasciata, BR. DE SELYS. Professor LILLJEBORG anträffade bändelkorsnäbben på sin resa 1848!) allmän vid Archangel, men jag såg den icke. Efter uppgift af en i Archangel bosatt tysk, Hr HErNnrICH, hvilken sjelf hade en liten fogel- och äggsamling, skall den ej visat sig der under de trenne sista åren. Af en bonde, som bodde några mil från Archangel och var inlärd af några, för flera år sedan derstädes vistande tyska ornithologer att samla fogelägg, köpte jag bland andra fyra st. ägg, hvilka efter all sannolikhet tillhöra denna fogel. De likna visserligen mycket den mindre korsnäbbens, men äro något mindre, hvitaktiga, 2 deraf nästan utan, men 1 med tydliga, rostgula fläckar. Det största var 22,5—15,5; det minsta 22—15 m.m. — Hr Dr BaALDAMUS, hvilken hade godheten undersöka ett af dessa ägg, skrifver till mig derom: »ist Crucirostra — ob aber bifasciata, möchte wohl kein Oolog bestimmen können». — TYIENEMANN?) fann äggen af alla 3 korsnäbbarterna så lika, att han reduce- rade dem till en enda, nämligen: Loxia curvirostra. 4. Corythus enucleator, FLEM. Linn. Tallbiten träffade jag blott vid Kopatschevskaja d. 8 Aug., der den höll sig i sumpiga skogar. Jag erhöll blott en gul- aktig hanne i andra året med mycket sliten drägt. Tyvärr hade ruggningen ej börjat, hvilken kunnat lemna upplysning om den nästföljande drägten. Herr IVERSEN hade vid Sommarudden erhållit en röd hanne jemte honan i närheten af deras bo. Under hösten och vintern skall den vara allmän vid Archangel, hvilket äfven bevisades af de många uppstoppade exemplar, som jag såg hos privatpersoner derstädes. 5. Pyrrhula vulgaris, TEMM. Domherren träffades vid Schlüsselburg, Wuitegra, Archangel, Cholmogori, der den för det mesta uppehöll sig i barrskogar och ej var sällsynt. 6. Carpodacus erythrinus, GR. PALL. (Fringilla erythrina, MEYER). Denna fogéls egendomliga, högljudda sång hörde jag första gången vid Schlüsselburg. Den består af några hvisslande toner, som ungefärligen kunna uttryckas med: hvitt-tvy-tvöå, hvitt- !) Bidrag till Norra Rysslands etn. fauna. Vet. Akad. Handl. 1850. 2) Rhea 1846, pag. 111. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 741 tvöä, men jag hörde äfven vid andra tillfällen en qvittrande fin sång. Vidare träffade jag honom nära Ladoga- och Onega sjön samt intill Hvita Hafvet i trakter, beväxta såväl med barr- som löfträd, helst bebodda. I Ladeinopole och Wuitegra hördes han t. o. m. i trädgårdar. I allmänhet var han svår att upp- täcka, emedan han gömde sig bland låga buskar. Ej sällan sågs han på marken, der han letade efter frön. Jag skjöt flera gråa exemplar, hvilka jag i början ansåg för honor; men under- sökningen visade mig, att det var fortplantningsskickliga hannar, sannolikt i andra året. De varierade i färgen, 1 det de tidigare skjutna exemplaren hade på öfversidan en stark olivgrön an- strykning, -medan de senare der voro smutsigt gråa. Hjessen och bröstet hade mer eller mindre tydliga, gråbruna skaftfläckar. Afven de röda hannarne voro olika; de i Juni månad skjutna hade en matt, men de i början af Augusti en glänsande röd färg; allt efter som de sekundära strålarna (cilie) voro fällda. En” hona i nästdrägt, som skjöts den 23 Juli jemte den grå- färgade fadren, var på öfversidan olivgrå med 2:ne tydliga, gul- hvita band öfver vingarna. Undersidan gulaktigt hvit, med stora, brunaktiga spetsfläckar, som voro tydligast på bröstet. Dessa, jemte flera andra ungar, höllo sig på en hafreåker med nästan mogna korn, hvaraf båda hade ett parti i kräfvan. Längden och bredden såväl hos de röda som gråa hannarne varierade emellan. 150—160 m.m. och 252—260 m.m. — Jag var ej lycklig nog att hitta något bo, men ett genom framlidne M. v. WricHT erhållet, d. 20 Maj 1864 vid Helsingfors taget, var bygdt af finare växtstjelkar, som voro temligen löst samman- fogade, och invändigt lätt fodradt med fint, hvitt tagel. Det hade en viss likhet med boet af Sylv. hortensis eller atricapilla. Det var utvändigt 110 m.m., invändigt 65 m.m. och 40 m.m. djupt. Aggen, 4 till antalet, hade en vacker blågrön färg, med svarta eller gråbruna fläckar och prickar, tätast åt den tjockare ändan. Det största var 21,5 m.m. långt och 15 m.m. tjockt, det minsta 20—14 m.m. På tvenne andra från samma trakt var bottenfärgen betydligt blekare. Ett ägg från Moskva var mera afrundadt, 19,5—15,5 m.m., och i en kull, bestående af 3 ägg, från Daurien, tagen d. 17 Juni 1867, voro de mindre, nämligen 19—13,5 m.m., men af särdeles vacker, blågrön botten- färg, med stora, glest stående svartbruna fläckar. 7. Fringilla cannabina, Linn. Hämplingen anträffades vid Schlüsselburg, Wajmugschaga vid Dwina m. m. temligen allmän. 8: Fringilla linaria, Linn. var. magnirostris. Allmän i björk- och tallskogar, särdeles nära Ladoga samt vid städerna Onega och Archangel. Annu den 20 Juli fann jag ett bo med 3 ägg uti en pilbuske, men också utflugna ungar. I nästdrägten saknades rödt på hufvudet. 10. 11. 12. 13. 18. 742 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Fringilla carduelis, LINN. Enligt Vv. Fischer 1. c. skall steglitsen vara allmän häck- fogel vid Petersburg. Jag såg blott ett uppstoppadt exemplar i Archangel, der den lär vara mycket sällsynt. Fringilla spinus, LINN. Från Schlüsselburg till Archangel. På hemresan träffades vid Sermaks stora svärmar. Fringilla coelebs, LINN. Under hela resan allmän. Fringilla montifringilla, Linn. = Temligen allmän från Schlüsselburg, Onega till Archangel. Fringilla chloris, Linn. Vid Dubno, nära Ladogakanalen. Fringilla eocothraustes, Linn. hvilken af Prof. LILLIEBORG en gäng observerades emellan Nov. Ladoga och Ladeinopole, anträffade jag ej. Pyrgita domestica, LINN. och Pyrgita montana, LINN. voro allmänna i alla bebyggda trakter intill Archangel. Emberiza citrinella, LINN. Sågs allmän under hela resan; han uppehöll sig ofta längs kanalerna der han förtärde spilld Hallen efter de mänga der fo- drade are Emberiza aureola, PALL. Denna vackra sparf träffade Jag redan nära Wosnesenskoi, vid floden Svirs utlopp från Onegasjön, således betydligt längre åt vester än den förut blifvit anmärkt. Här höllo sig några par, på mycket sumpiga ställen, bland glest stående ynka, med Iris pseudacorus, Menyanth. trifoliata, Hippuris m. m. Hans sång var klar och högljudd, och päminte både om den af ortolanen och säfsparfven. Under sängen satt han för det mesta högt. Sedan träffade jag honom vid Wuitegra, Kargopol, längs Onegafloden samt vid Archangel m. m., ofta talrik nog, alltid i närheten af vatten, eller i kärraktiga ängar med björk, pil eller barrträd. Ehuru fogelns olika drägter förut äro be- skrifna I), torde jag ändock böra nämna några ord om dem. Hos den verkligt sköna, fullt utbildade gamla hannen är öfver- sidan och ett bredt band öfver bröstet vackert rödbruna: kin- derna, intill pannans sidor och hakan svarta; spetsarna på de stora vingtäckarna, samt nästan alla de små täckarna rent hvita; !) v. MIDDENDORFF, Sibirische Reise p. 138; LILLJEBORG 1. c. p. 292; RADDE. Reisen im Süden von Ost-Sibirien II. 1863. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 743 19. 20. buken klart höggul med bruna längsfläckar på sidorna. Hos hannar, sannolikt i andra året, äro blott första och andra ra- dens vingtäckare försedda med hvita spetsar, de öfriga gråa; mellersta delen af ryggen hade samma färg som gräsparfvens. Hufvudet, nacken och öfvergumpen mer eller mindre rödbruna; af samma färg är bandet öfver bröstet, hvilket ibland är ganska bredt, ibland försvinnande smalt; hakan och kinderna från rent svarta till gråhvita. Undersidans gula färg är äfven mer eller mindre intensiv. Honan liknar mycket de yngre hannarne, men hjessan är svartbrun med gråa fjäderkanter, nacken grå, öfver- gumpen rostgul, hakan hvitaktig, aldrig med inblandadt svart. Blott på en mycket gammal hona, som skjöts den 12 Juli, fanns ett smalt, rödbrunt band öfver bröstet; bröstsidorna voro äfven rödbruna, kalotten och öfvergumpen smutsigt rostbruna, de små vingtäckarna hvitaktiga. Iris mörkbrun. Hannarna hade en längd från 156 till 167 m.m. och en bredd af 250 -—292 m.m. & Hanne i nästdrägt, d. 29 Juli. Ofversidan svart med grä- gula kanter, med ett ljusare mellanstreck på hjessan; tvenne gulaktigt hvita band öfver vingarna, ett bredt gult streck öfver ögonen; örtäckarna och ett smalt streck längs hakar svartaktiga. Undersidan kanariegul, på bröstet med ockergul anstrykning, samt likasom slagsidorna med gråsvarta skaftstreck. Honan är i nästdrägten nästan lik hannen, dock blekare på undersidan. Ehuru jag den 24 Juni skjöt en hona med ett nästan värp- färdigt ägg, lyckades jag dock ej förr än den 17 Juli få reda på ett bo, hvilket då innehöll 4 halfväxta ungar. Det fanns på marken nära intill en liten buske, och var enkelt och löst bygdt af torrt gräs, invändigt finare och genomdraget med några tagelstrån; utvändigt 110, invändigt 80 m.m., genom ungarna temligen platt nedtryckt. Dessa, ej flygfärdiga, sökte gömma sig bland gräset. I Archangel köpte jag ett antal ägg af denna fogel, hvilka voro tagna der i trakten. Bottenfärgen var i all- mänhet grågrön, ibland dragande i olivbrunt, och liknade då mycket äggen af Emb. schoeniclus; för öfrigt voro de riktigt marmorerade med bruna, mer eller mindre fina och talrika snörklar, fläckar och punkter, samt gråaktiga skalfläckar. De kortare voro 19—15 till 21—15,5 m.m., de längre 22—15 m.m. Trenne andra kullar & 2—4 ägg, tagna d. 20—29 Juli i Daurien öfverensstämde med de beskrifna. Cynchramus schoniclus, BoIE. (Emb. schoeniclus, L.) Var allmän på alla lämpliga ställen inom Archangel. Cynchramus pusillus, GERBE. (Emberiza pusilla, PALLAS.) Anträffades första gången vid staden Onega d. 13 Juli, der han var temligen allmän på sumpiga med pil eller barrträd 21. 744 OÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. beväxta ställen, samt sedan pa Dwina-öarna vid Archangel och Cholmogori. De utflugna ungarna sökte föräldrarne varna med ett fint, skarpt läte: tsitt, tsitt. Ehuru föga skygga voro de dock temligen svåra att se bland busksnären. Jag hörde blott några gånger sången och fann den vacker, men i många delar lika med den af Emb. schoeniclus. Hannen efter första ruggningen liknar redan mycket. den gamla, eller rättare den i andra året. Den rödbruna färgen be- täcker dock ännu hela kalotten, men lyfter man upp fjädrarna på sidorna, visa de sig svarta inunder. Då de rödbruna kan- terna under vintern sannolikt afnötas, framträda de svarta banden på hjessans sidor. Möjligt är det dock att, likasom hos C. schoeniclus, en partiel ruggning bidrager till hufvudets färg- förändring under våren. Hanne i nästdrägt: Hufvudets sidor och hakan rostgulaktiga; kalotten svartaktig, öfver hjessan och bakom ögat ett gulaktigt streck. Den liknar för öfrigt, fast den är af betydligt mindre storlek, mycket säfsparfsungen, och har likasom denna på de två yttre stjertpennorna en hvit kil- fläck. Honan 1 nästdrägt kan knappast skiljas från hannen. Cynchramus rusticus, GERBE. (Emberiza rustica, PALLAS.) »Videsparfven», hvilken Prof. LILLJEBORG ej anträffade, men Brasıus såg vid Ustjug, fann jag temligen allmän på många ställen. De första skjöt jag d. 8 Juli i en sumpig granskog, nära Selo, vid Onegafloden. Min uppmärksamhet fästades under åkandet på deras skarpa lockläte, ej olikt det af Turdus iliacus. Der träffades 2 olika kullar; en del af de skjutna 4 ungarna hade ännu blodspolar i stjerten, andra voro fullväxta. Ehuru jag någon gång såg genom de täta buskarna en skymt af de häftigt lockande föräldrarna, som med största ifver sökte förmå ungarne till flykt, lyckades jag ej skjuta någon af dem. På en ö i Dwinas mynning och vid Cholmogori erhöll jag flera ungar, den sista vid floden Svir d. 19 Augusti, hvilka alla voro i öfvergäng till höstdrägten. Blott en gammal hanne, som be- fann sig i fullständig ruggning, skjöt jag d. 10 Aug. Ehuru jag ofta fann fogeln bland pilbuskar, tyckes dock hans häck- plats vara att söka i sumpiga barrskogar. Ungarna besökte äfven ganska ofta korn- och hafreåkrarna, hvilkas sädeskorn de förtärde. — Ung hanne efter första ruggningen: Ofversidan rost- grå med mörka skaftfläckar; bakhalsen och öfvergumpen roströda med gråa kanter; en fläck i nacken, ett bredt streck öfver ögo- nen och inunder öronen hvit- eller gulaktiga: örtäckarne och ett smalt streck längs den rostgula hakan brunaktiga; buken hvit; ett bälte öfver bröstei och längsfläckarna på sidan röd- bruna med ljusa kanter; vingpennorna bruna, de 3 innersta med breda rödgula kanter; första radens vingtäckare svarta med rostgula kanter och hvita spetsar; andra radens svarta med hvita spetsfläckar, de öfriga vingtäckarna kastaniebruna med smalt MEVES, ORNITHOJ.OGISKA JAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 745 22. 31. svart skaftstreck. Stjerten svartbrun, de 2 mellersta pennorna med rostgula kanter, de 2 yttersta med stor hvit kilfläck. Iris brun. Honan skiljer sig genom mindre rena färger, gräa smä- täckare på armen och ett mindre tydligt bälte öfver bröstet. Hanne i nästdrägt: Ofversidan mycket lik den föregående dräg- ten, men glesstråligare; spetsen på andra radens täckare med små ljusa dubbelfläckar; hakan och bukens midt hvitaktiga, med hjertformiga svarta, bröstet med rostgråa fläckar. Honan skil- jer sig från hannen äfven genom gråaktiga småtäckare. Plectrophanes lapponicus, MEYER, Linn. Herr HEINRICH hade uppstoppade exemplar af denna fogel, och sade mig, att den under våren talrikt flyttar öfver Archangel. Plectrophanes nivalis, MEYER, LINN. Säges äfven flytta på våren öfver Archangel; på Museum derstädes förvarades exemplar, skjutna i trakten. Alanda arvensis, Linn. Allmän pä odlade trakter, frän Petersburg till Onega och Archangel. Alauda arborea, Lınsy. Sågs blott vid Schlüsselburg i en tallskog på sandig mark. Alauda alpestris, LINN. Hör äfven till de flyttfoglar, som besöka Archangel vår och höst; der skjutne exemplar förvaras på stadens Museum. Anthus arboreus, BECHST. Träffade jag allmänt, särdeles i början af Augusti vid Dwinafloden. Anthus pratensis, LINN. Vid Schlüsselburg fanns den 30 Maj ett bo med ägg. Vid Sommarkusten och vid Onegaviken var han temligen allmän. Motacilla alba, Linn. Förekom allmänt pä de flesta af mig besökta trakter. Motacilla flava, Linn. Likaledes allmän pä myrar och glest beväxta sumpiga marker. Redan vid Onegasjön samt längre norrut anträffades var. borealis, dock säg jag ingen sädan med fullt sä svart hufvud, som i norra Sverige. Turdus viscivorus, LINN. Vid Schlüsselburg, Wuitegra och flera stora skogar i gu- vernementet Archangel. Turdus musicus, Linn. Här och der; Wuitegra, Onega m. m. 33. 34. 309. 36. 31. 38. 39. 40. 41. 42. 45. 46. 746 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Turdus pilaris, LINN. Vid Novaja Ladoga, Onega och Archangel: allmän. Turdus iliacus, LINN. Vid Wuitegra, Archangel m. m., här och der. Cinelus aquaticus, BEcHSsT. BraAstus 1. c. pag. 95, fann strömstaren allmän vid skogs- bäckar. Jag påträffade intet exemplar under hela resan. Oriolus galbula, LINN. . Sommargyllingens klara toner hördes den 4 Juni nära La- dogakanalen, samt sednare vid Wuitegra och Andoma; öfverallt märktes blott spridda exemplar. Saxicola oenantha, Linn. Från Schlüsselburg till Onegaviken, temligen allmän. Saxicola rubetra, Linn. På ängar eller buskrika marker, under hela resan allmän. Luscinia philomela, BECHST. « Hördes redan sjunga vid Wiborg d. 16 Maj. Vid Dubno, nära Ladoga och Andoma var den ej sällsynt. Enligt muntligt meddelande af Forstmästaren Hersstr i Kargopol, skall han förekomma nägon gäng äfven vid denna stad. Luscinia suecica, Linn. Blähake-sängaren (med roströd bröstfläck) anträffades vid staden Onega nära en med pilbuskar omgifven bäck; vid Niemska på Sommarkusten sågs ett par med nyss utflugna ungar. I Archangel funnos flera der i trakten skjutna uppstoppade exemplar. Luscinia rubecula, LINN. Vid Schlässelburg, Wuitegra, 1 Dwinatrakten, ofta uti höga skogar; icke sällsynt. ' Luscinia phoenicurus, LINN. Från Schlüsselburg till Archangel. Sylvia atricapilla, LINN. Fanns temligen allmänt vid Ladeinopole, Wuitegra och Kargopol, helst i närheten af skogsbäckar, der hans klara och raska sång lifvade den med yppig vegetation prydda trakten. Sylvia hortensis, LATH. Allmän frän Schlüsselburg till Archangel. Sylvia cinerea, LATH. Afven allmän på samma trakter. Sylvia curruca, LATH. (Motacilla sylvia, PALLUS.) Sågs ofta nog i barrskogar, t. ex. vid Schlüsselburg, Wui- tegra, Cholmogori m. m. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 747 47. Locustella fluviatilis, GouLD. (Sylv. flaviatilis Mey. & Worr, Lusciniopsis fluviatilis, Box.) Af de sylvier — gräshoppsängare — som mycket undan- gömda lefva på mer eller mindre skogbeväxta sumpiga ställen, helst i närheten af vattendrag, och hvilkas sång har en förvå- nande likhet med gnisslandet af en större gräshoppa, hade jag nöjet att observera och skjuta ej mindre än trenne olika arter. Dessa voro Luc. fluviatilis, naevia och lanceolata, som 1 lefnads- sätt visa så mycken likhet, att de jemte några andra arter, t. ex. Sal. luscinioides och Salic. certhiola !), kunde förenas till ett slägte, ehuru vingpennornas olika förhållande har gifvit an- ledning till sönderdelning. Alla dessa arter utmärka sig genom mycket långa och yfviga understjerttäckfjädrar, särdeles lämpliga för deras vistande på våt mark eller bland högt gräs. Den ifrågavarande arten anträffade jag första gången den 4 Juni på en liten ö, Ptino-ostroff (fogelön), som sger uti Ladoga- sjön. Här tycktes han ej vara sällsynt, ty jag Hörde & eller 6 lammen sjunga; men i anseende till den ovanliga skicklighet, hvarmed de kunde dölja sig bland buskar och gräs, lyckades jag den dagen ej skjuta flera än 2, hvaraf den ena på så nära håll, att han blef sönderskjuten. De höllo sig i en med björk och tall beväxt skog, der marken var sumpig med höga, gräsbeväxta tufvor. Då det efter länge fortsatt sökande lyckades att få fogeln i sigte, kastade han sig vanligtvis från ett tråd eller en buske tvärt ner i gräset och försvann, för att på ett aflägset ställe ånvo börja sin sång, men tystnade så snart han märkte förföljandet. På andra trakter, t. ex. vid Onegasjön, fann jag dock sedermera, att man lätt kunde förleda honom till att börja sjunga. Jag tog nämligen tvenne säfblad, gned dem emot hvarandra och åstadkom deri- genom ett ljud, någorlunda likt hans sång. Först började han då åter att sjunga lågt och i korta satser, men snart allt högre och högre. Kunde man då hålla sig gömd och stilla, fick man se huru han hastigt sprang på marken, nyfiket letande efter det falska ljudet. På kanalresan till Sermarks, vid Onegasjön och andra ställen hörde jag sången särdeles om qvällen, t. o. m. under hela natten. — Sedan jag i dessa träkter hade anträffat fogeln i icke ringa antal, började jag förmoda, att han äfven kunde förekomma i Finland, då afståndet derifrån öfver Ladoga- sjön till finska stranden ej är långt. Bekräftelse på denna min förmodan, hvilken "mötte mig kort efter min hemkomst genom Professor MALMGRENS meddelanden ?), att verkligen en sådan fogel blifvit skjuten i Finland, kan således glädja mig. Men jag anser det ej heller för omöjligt, att äfven Loc. navia der förekommer. — Tvenne skjutna hannar voro temligen lika, men ') Parras i Zoographia Rosso-Asiatica pag. 510, säger visserligen om dennas sång: »cantu brevi sed amoenissimo», men detta torde tarfva bekräftelse ge- nom nyare: observationer. 2) Öfvers. af Finska Vet. Soc. förhandl. 1869 XII. a 1 pag. 2. 748 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. det 3:je sönderskjutna exemplaret, möjligtvis en hona, var något afvikande. Jag skall här nedan meddela måtten på dem alla, fast ofullständigt på den sista. Gammal hanne i vårdrägt. Den första vingpennan mycket smal och 4 m.m. kortare än handtäckarna; den andra längst, den 3:dje något kortare. De yttre stjertpennorna 14 m.m. kor- tare än de mellersta; de sednare räcka 36 m.m. utöfver de hop- lagda vingarna. De långa understjerttäckarna räcka något öfver de yttre stjertpennorna; tarsen beklädd med 6 plåtar, deraf den l:sta och 6:te mycket korta, den 2—4:de lika långa, den 5:te hälften så lång som den 4:de. Dessutom fins 1 eller två led- plåtar, som sitta på leden af tarsen och tårna. Fogelns öfver- sida var mörkt olivbrun, utan fläckar; undersidan hvitgrå; stru- pen och kräfvan med olivbruna längsfläckar; hakan och under- gumpen hvita; slagsidorna och understjerttäckarna olivgråa, de sednare dragande i brunt och försedda med breda hvita spetsar; benens färg brunaktigt horngrå; öfverkäken mörkt olivgrå, under- käken perlgrå; iris ljusbrun. Den sönderskjutna (9?) hade mör- kare längsfläckar på framhalsen och t. o. m. under hakan samt en svag dragning till gulgrönt på bröstet. Den första ving- pennan 6 m.m. kortare än handtäckarna. Måtten voro följande: or Rn ( Näbben | Mar- Tärna, Kön. Längd. Bredd. => are RN Ving. | Stjert. Lokal. a från | från | sen. o SS mellant.| baktän. pann.|vink. A| 152 | 220 | 12 |16,5| 22 15+5 |7,5+6,5| 73 | 60 |Ptino-ostroff. oa 162 2302119417, 220 SEAT 25 60107260 Andoma. :o| —| — | 10116 | 20 15+4 |7 +65| 72 | 56 |Ptino-ostroff. Bland de öfriga 1 härvarande Museum befintliga exemplar fins ett från Ungern, som: utmärker sig genom 79 m.m. långa vin- gar och 62 m.m. lång stjert; för öfrigt afviker det föga från de här beskrifna hannarne. Locustella n&via, DEGL., GERB. (Sylvia locustella, LATH.) Af denna, i Tyskland, England och Frankrike temligen allmänna fogel säg jag med säkerhet blott tvenne exemplar, den 28 Juni vid Andoma, nära Onegasjön, på en sumpig äng. En hanne, söm satt sjungande i en buske, skjöts; den andra, möjligtvis honan, skrämdes upp ur en grästufva. Något bo, ehuru jag flitigt sökte derefter, kunde icke hittas. Sången af denna och af föregående art, som äfven fanns på denna trakt, liknade hvarandra så mycket, att jag då icke kunde åtskilja dem, hvarföre det är sannolikt, att jag på resan flere gånger hörde denna fogel. Gammal hanne. Den första vingpennan 1 m.m. längre än handtäckarna, den 2:dra längre än den 4:de, den 3:dje längst. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 749 49. Stjertens yttre pennor 13 eller 14 m.m. kortare än de mellersta; understjerttäckarna 10 m.m. kortare än de sistnämnda; den räcker 37 m.m. öfver vingspetsarna. (De öfriga dimensionerna finnas uppgifna vid följande art). Ofversidan olivgrön, hvarje fjäder med en gråbrun längsfläck, med undantag af de större öfre stjerttäckarna, som voro likasom ving- och stjertpennorna brungråa; öfver ögonen ett hvitaktigt streck; undersidan hvit- aktig, slagsidorna olivgråa, med nägra otydliga skaftfläckar; hakan hvit med gulgrön anstrykning; på kräfvan en half krans af bleka olivgråa skaftfläckar. Understjerttäckarna gråhvita med stora gråbruna skaftfläckar. En hanne, hvilken jag skjöt vid Greifswald d. 24 Maj 1847, hade något längre stjert och äfven små längsfläckar under hakan. Den samtidigt skjutna honan var utan fläckar på hela under- sidan, med undantag af understjerttäckarna, hvilka voro lika med hannens. Alla exemplaren förvaras på härvarande Museum, och dimensionerna angifvas under följande art. Locustella lanceolata, DEGL., GERBE. (Motacilla locustella, Parzas 1), Sylvia lanceolata, Temm.; Sali- caria locustella, var. lanceolata, RADDE ?)). Härtill Tafl. XIV. Fig. 1. Under bätfärden nedät Onegafloden, i närheten af Posad, hörde jag vid midnattstiden d. 9 Juli en liflig och ihärdig sång af en gräshoppsängare, som vistades i ett närbeläget moras, beväxt med smäbuskar och kärrväxter. Jag landsteg genast, och ehuru det var skumt, lyckades jag efter längre sökande få se fogeln sittande på en stubbe, der han fälldes. Jag blef för- vånad och förtjust öfver denna mig obekante fogel, och vågar påstå, att om Pastor BreuMm eller Prof. BLAstus hade bekommit denna vackra fogel nyskjuten i hand, skulle de visst varit lika så långt, som jag sjelf, ifrån den tanken, att de hade en Calamo- herpe locustella framför sig. Emedan denna fogel i Europa är ganska sällsynt och tyckes vara föga känd, har jag ansett lämp- ligt, att här bifoga den i naturlig storlek utförda afbildningen, jemte en beskrifning, såväl af detta, som af 2 andra exemplar, hvilka jag hade tillfälle att se på Museum i St. Petersburg. Kastar man en blick på den mig till buds stående litteraturen, t. ex. Breums Fogelfang, Brasıus i Neumannia, BREE, Birds of Europe, Frrrsch Vögel Deutschl., RADDE Reisen, HOMEYER (Journ. f. Ornithol.) m. fl., finner man, att stor osäkerhet och olikhet i åsigter råda med afseende på artens sjelfständighet eller identitet med Locustella n&via?). Dr RADDE t. ex., som har följt Prof. Brasıı äsigt att betrakta Loc. lanceolata blott som en varietet till Loc. navia, har lemnat en jemförelse-tabell emellan 2) Reisen im Süden vou Ost-Sibiren II. 1863. pag. 266. 3) I Ornithologie Européenne af DEGL. & GErRBE 1867 är den dock upptagen som sjelfständig art, och väl karakteriserad. 750 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. bäda, hvaraf man ser, att en stor skilnad i dimensionerna finnes dem emellan. Det i 3:dje rubriken upptagna exemplaret frän Tyskland tyckes dock vara en varietet till Loc. nsvia och borde derföre flyttas till de 2:ne första »typiska» formerna. I Peters- burg hade jag tillfälle att jemföra det af Dr RaDDE i Mongo- liet d. 21 Maj 1856 skjutna exemplaret med det af mig fällda, och fann dem i det närmaste likna hvarandra, men färgen på det förra var 1 allmänhet något ljusare, emedan de svarta längs- fläckarna på detsamma ej voro så tydliga och stora. Ett annat exemplar i Petersburgs Museum från Jakutsch 29 Maj 1844, hade samma färg som RADDE's, men näbben något längre (15 m.m.) och tjockare, stjerten deremot kortare. Tyvärr har jag glömt anteckna färgen på understjerttäckarna af dessa exemplar. Gammal hanne (Posad 9 Juli). Den 1:sta vingpennan knappt längre än handtäckarna, den 2:dra längre än den 4:de, den 3:dje längst. De yttre stjertpennorna 16 till 18 m.m. kor- tare än de mellersta; dessa räcka omkring 30 m.m. utöfver vingspetspetsarna. Färgen på öfversidan olivgrå med stora svarta längsfläckar, som äfven sträcka sig öfver de stora öfre stjerttäckarna. Ett ljust streck går öfver ögonen. De svarta fläckarna på hufvudet bilda 4 tydliga, från pannan till nacken gående band; bakhalsens små fläckar talrika. Ving- och stjert- pennorna gråbruna med rostgråa kanter; de 3 innersta ving- pennorna svartbruna med hvitgula kanter. Undersidan gulaktigt hvit, på bröstet tätt betäckt med små, på slagsidorna med stora svarta längsfläckar, hvilka möta hvarandra på undergumpen; hakan och bukens midt nästan hvita. Understjerttäckarna röd- aktigt rostgula, de större utan fläckar. Den något tjocka näb- ben ofvan svart, inunder liksom benen blekgula; iris vackert brun. För att bättre åskådliggöra de plastiska förhållandena, följa här dimensionerna af Loc. lanceolata och naevia. säl Näbben Mar- Tärna, =: = Namn. |Kön. 8 |& > 5 = | Lokal. & | 5 | frän]| frän | sen. ellant.| baktän. E S pann.|munv. SE L.lanceolata. A | 133 174) 10 | 15 |18 13+3,56,5+6,5|54|45 | Posad. » —| —! 10 | 145 |185]| — 14,5| 56 | 46 | Mongoliet. neevia.... 9 | 140197) 10 | 15 120 14+4 17 +5,5162|54| Andoma. De AI —| —| 10,5 14,5 |21,514+4 7 +6 162159 | Greifswald. » FJ | — —| 10 | 145 |20,5114+4 |7 +5 |61|52 » Locustella(?) certhiola, PALrt.. (Motacilla cevthiola, PALL. Salicarıa certhiola, BLas. RADDE; Sylv. (Locust.) ochotensis, Mıpv. Tab. XVI. Fig. 7—8 (ung). Dä jag säväl pä museerna i Petersburg och Helsingfors, som i Stockholm haft tillfälle att undersöka ett större antal MEVES, ORNITHOLOGISKA TAKTTAGELSER 1 NORDVESTRA RYSSLAND. 751 gamla (omkr. 12) af Sylvia certhiola, P. och (omkr. 6) af Sylv. ochotensis, dessa i samlingar ännu sällsynta foglar, torde det tillåtas mig att anföra några ord, huruvida Sylvia ochotensis, MiDD. bör anses som en sjelfständig art, eller som ungen till S. certhiola, ParL. De flesta af de gamla foglarna hade öfver- sidan enfärgadt rostgrå, men några, t. ex. i Helsingfors, visade en mörkare teckning längs fjäderskaften och öfverensstämde mest med PALLAS beskrifning. Jag har dock ej sett något exemplar med så starkt tecknade fläckar som figuren i BREE's Birds of Europe !). Anmärkningsvärdt är det äfven, att ingen författare beskrifvit ungdrägten till S. certhiola, och att jag ej heller sett som unge af denna art betecknade exemplar. Frågan blir vi- dare, om S. ochotensis någon gång blifvit tillvaratagen på våren, och detta måste jag med ledning af de uppgifter, som förfat- tarne härom lemnat, och af de exemplar jag sett af S. ocho- tensis, bestrida. Dr v. MIDDENDORFF säger, att sex fullväxta exemplar d. 24 Juli (5 Aug.) blefvo skjutna vid Uds’ koj-os-trög, och Dr RADDE träffade dem i medio af Augusti. Ett med först- nämnda datum och lokal signeradt exemplar ankom 1848 till härvarande Museum, hvilket jag nu nogare undersökt. Det öfverensstämmer alldeles med MIDDENDORFFsS beskrifning; öfver- sidan är rostbrunaktig med mörkare skaftfläckar; den gulaktiga undersidan har dock sannolikt betydligt bleknat; »näbben kor- tare och benen tjockare» o. s. v. Betraktar man emellertid näbben noggrannare, visar han ej den polerade yta, som hos S. certhiola, utan är den i följd af hoptorkningen något skrynk- lig; benen och naglarna äro bleka, nästan utan glas, och af lösare beskaffenhet; ving- och stjertpennorna voro fullväxta, men spetsarna af de sednare ej försedda med bestämdt formade, utan med ojemna fjunlika strålar, och skaftspetsen, på hvilken dunet sannolikt varit fästadt, var kortare än sidostrålarna. Bland små- fjädrarna voro många ännu försedda med blodspolar, utan att deribland fanns en enda sliten fjäder, som kunde anses härröra från vårdrägten. Allt detta häntyder på, att fogeln änn bar sina första ving- och stjertpennor, men att de första glesstrå- liga småfjädrarna af nästdrägten blifvit ombytta. Ett ungt exemplar med helt kort stjert bestyrker detta. På en gammal fogel i ruggningen skulle den tiden på året ovilkorligen några slitna ving- eller stjertpennor samt en eller annan vingtäck- fjäder varit qvar. Att gamla foglar i ren höstdrägt hafva en mera enfärgad, om också med ljusa kanter försedd öfversida, än ungarna efter den första fullständiga höstruggningen, kan tagas för gifvet, och möjligen har en unge i en sådan drägt tjenat till förebild för BREE's figur med något för skarpt mar- kerade fläckar. Af det anförda torde det vara klart, att Sylv. ochotensis ej kan betraktas som art, utan blott som unge till Loc. certhiola, P. 5) Well 10 pas2101. 51. 82. 752 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Calamodyta schenobanus, Linn. (Sylv. phragmitis, BECHST.). Säfsängaren anträffades allmän på alla lämpliga ställen, ifrån Tanlosalkenelen till Onegaviken och längs Dwinan. Att denna art 1 Skandinavien äfven förekommer högt upp i norden, har, enligt Prof. MALMGREN 1. c., W. v. WRIGHT re- dan anmärkt, och jag får tillägga, att en hanne, som skjöts vid Munioniska den 22 Juni 1832 af W. v. WriGHTsS reskamrat, Jägmästaren STENIUS, förvaras på härvarande Museum. Något tvifvel angående riktigheten af uppgiften kan således ej komma i fråga. På Univ. Museum i Helsingfors förvaras flera exem- plar, skjutna i Ural. Som ett kuriosum torde här kunna an- föras, att i Syst. Nat. af GMELIN pag. 953 beskrifvas boet och äggen af Mot. schoenobenus på följande sätt: »in silvis nidum ex museis et lana struens, et 4—5 ova coloris coelestis pariens». Man kunde bli frestad att tro, att ett rödstjerts- eller bofinks- bo med ofläckade ägg hade kommit författaren i händerna. Calamoherpe (Salicarin) magnirostris, LILLIEBORG. (Sylv. arundinacea, EVvERSM.). Denna af Prof. LILLJEBORG !) först som skild art beskrifne sångare har jag beklagligen ej sjelf lyckats skjuta, men hyser den öfvertygelsen, att jag på kanalresan emellan Navaja Ladoga och Sermaks hörde 5 eller 6 sådana hannar sjunga. Båten lade nämligen till vid en station Waronoff, omkring 40 verst från Novaja Ladoga om natten d. 11 Juni och stannade der några timmar. Foglarna höllo sig i ett med pilbuskar beväxt, sum- pigt och oåtkomligt moras längs kanalen, och mina försök att tränga dit in ochfå sigte på en fogel misslyckades. Sången, som uppgifves vara vackrare än näktergalens (L philomela), hade något egendomligt i fyllighet och gonvexling, men påminte mig mera om den af Calamoh. palustris och Hypolais icterina än "ar L. philomela. Jåg sökte trösta mig med den tanken, att kunna träffa fogeln på något annat ställe under resans lopp, men mitt hopp blef sviket. Skulle emellertid den hörda fogeln ej varit den förmodade, torde de undersökningar, hvilka jag hade tillfälle att anställa på Museum i Petersburg, ej sakna in- teresse. Här funnos nämligen förvarade 4 sylvier, hvilka jag straxt ansåg tillhöra Sal. magnirostris, ehuru de voro betecknade med andra namn. N:o 1 var sign.: »Sylv. hyppolais» &, skju- ten 1 St. Petersburg 1 Maj 1852 af Dr HEFFNER. På signa- turens baksida var skrifvet på ryska: »fogeln höll sig i träd- gårdar och hade en vackrare sång än näktergalen». N:o 2, sign. Sylv. arundinacea ©, skjuten vid Spask (Ural) d. 23 Juni 1842 af Dr EVERSMANN. På baksidan har en sednare hand tecknat: Sylvia palustris. N:o 3, sign. Sylv. trochilus, sednare ändrat till S. arundinacea, SEMIPAL. April 1843. N:o 4, sign. !) 1. c. pag. 214—78. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 753 »Sylv. palustris, köpt pä fogeltorget i Petersburg». Att detta exemplar hade varit i fångenskap, bevisade de slitna vingspet- sarna och bristande understjerttäckarna. N:o 1 och 2 fick jag genom benägen tillåtelse för närmare undersökning medtaga till Stockholm.‘ Då det var för mig af stort interesse att höra Prof. LILLJEBORGS mening-om dessa foglar, visade jag dem för honom och erhöll följande yttrande: »Denna Sylvia är verkligen S. magnirostris LILLJEB., med några obetydliga skiljaktigheter från det af mig beskrifna exemplaret, hvilka skiljaktigheter endast kunna betraktas såsom individuella. Näbben synes något lägre, enligt hvad jag kan minnas, med den är dock alltid mycket större än den å S. palustris, ehuru fogeln är betydligt mindre än denna». — Slutligen uppfyllde Hr Prof. WAHLGREN min ytter- ligare önskan, att äfven kunna jemföra det i Lunds museum förvarade Lilljeborgska originalexemplaret från Kargopol (N:o 3) genom att godhetsfullt hitsända det, och står jag derför i stor förbindelse. Till färgen liknade alla 5 exemplaren mycket Cal. palustris; måhända äro de dock på öfversidan något mörkare !) olivgräa än denne. Det är derföre förklarligt, att Cal. magnirostris lätt kunde förvexlas med denna art, så snart man företrädesvis fä- stade uppmärksamheten på färgen, men betraktas de plastiska förhållandena med behörig uppmärksamhet, äro olikheterna mycket i ögonfallande. Den första vingpennan är (som hos C. palustris och C. arundinacea) knappast längre än handtäckarne, den 2:dra är kortare än den 5:te, men längre än den 6:te; den 3:dje och 4:de äro längst. (Härigenom äro vingarna afrundade). Hos C. palustris och arundinacea är andra pennan nästan lika med den 4:de, och den 3:dje längst). — För en lättare öfversigt meddelas här måtten af 3 Cal. magnirostris, 2 Cal. palustris och 2 Cal. arundinacea. | 5) Näbben | = Tärna, = 2 EN anna SE Rn le Lokal. 5 los | från [från | & | | De KOKAS "| & > 3 |mellant.|baktän.| 5 |S pann.|vink.| © | | 5 1 |C.: magnir./ | — 13 |18,522,5| 12+4| 7+6 |62 52) Petersburg. 2 |» » IA —| 13 118 22,51 12+4| 7+5 |62 52] Spask. Bi» » "A124 13 |17,522,5| 12+4| 6+6 |60 |50Kargopol(LILLJEB,). 6 |C. palustr.\Y| —| 12,5, 18 22,5) 16 | 13,5 67 |54 Göttingen. wa 140 13 18,5/21,5| 16,5 | 12,5 66,554 » 8 |C. arund. (140) 12,5 18 |21,5| 16 | 13 167 56 Pommern, Be 12517122 17 13,5 63 51 Göteborg. I Petersburg hade jag tillfälle att begagna EVERSMANNS Addenda ad cel. PALLAsIt Zoogr. Rosso-Asiatie. ?) och fann be- !) Den af Prof. L1iLLJEBORG lemnade figuren har dock allt för mörk öfversida. ?) Efter hemkomsten har jag förgäfves sökt skaffa mig detta sällsynta arbete. 754 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 93. d skrifningen på hans S. arundinacea temligen öfverensstämmande med exemplaret N:o 2; men att den andra vingpennan är nä- stan lika med den 6:te nämnes ej. Det anföres deri: Rostrum paulo robustius, longius et latius est quam in S. palustri», hvilket ej kan sägas om S. arundinacea. — I Journal für Or- nithologie 1853 p. 286 nämner samme författare vid frågan om S. scita, »att S. arundinacea finnes vid alla Rysslands och Si- biriens flodstränder, såväl 1 norr som i söder, i utomordentlig mängd». Men att identiteten af Mot. salicaria PALL. med S. arundinacea Brıss. ej kan antagas, skall jag vid följande art närmare belysa. Af det anförda torde framgå, att det är tvifvel underkastadt om Cal. palustris och Cal. arundinacea förekomma i Sibirien och i norra Ryssland. De för dessa arter ansedda exemplaren tillhöra verkligen Cal. magnirostris, hvilken således der ej torde vara sällsynt. Stödjande mig på denna förmodan, vågar jag här omnämna en kull ägg, hvilken jag i Archangel köpte af förut nämnda landtbo, emedan jag har skäl antaga, att den tillhörde ifrågavarande fogel. Dr BaALpaAmus, hvilken hade godheten att undersöka ett af dessa ägg, skrifver till mig: »ägget kan tillhöra S. magnirostris, men äfven S. arundinacea». — Dessa ägg likna mycket dem af C. arundinacea, men äro något större och mera glänsande än dessas, samt kort ovala. Färgen grönaktigt hvit, med talrika större och mindre, oregel- bundna, gråbruna och blekgråa fläckar, tätast vid den tjockare ändan.- Det minsta var 182—135 m.m., det största 19,5>—14 m.m. Om boets beskaffenhet kunde jag ej erhålla någon upplysning. Iduna salicaria, BLAS. (Motac. salicaria, PALL. (exclus. synonymis) S. caligata, LICHT.; S. scita, Eversm., Hypolais(?) caligata, GERBE.). Afven med denna fogel hade jag nästan samma öde, som med den föregende. Akande på en Telega under regnigt väder, hörde jag, d. 4 Juli, 7 verst från stationen Tichmanskoi nära Latschasjön, en stark, vacker, mig obekant säng af en Sylvia. Den höll sig på en vattendränkt, med pil och al beväxt ängsmark, och flög sjungande frän buske till buske. Jag betraktade den lilla gråaktiga fogeln på omkring 12 alnars afständ, och trodde först, att jag hade framför mig en S. trochilus. Han flög bort ett stycke och lät ånyo höra sin sång. Jag skjöt, men olyckan ville, att han föll ner bland buskar och högt gräs, der all möda att uppsöka honom var fruktlös. Efter en stund hördes ett annat exemplar, hvilket det ej heller förunnades mig att få. I högsta grad ledsen tvangs jag att fortsätta resan till stationen. Der stannade jag hela följande dagen, men det tilltagande regnet gjorde en större excursion omöjlig. Sången hade en viss likhet med den af Hypolais ieterina, men närmade sig äfven säfsångarens. Då jag återkom till Petersburg, såg jag på Museum 3 exemplar af S. scita, och kan ej betvifla att det var denna fogel jag hade sett vid det ofvannämnda stället. MEV ES, ORNITHOLOGISKA TAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 755 Synonymien af denna fogel tyckes genom nyare ornitho- loger vara temligen utredd, men dä Dr EVERSMANN i Journal für Omithologie 1853 söker försvara äsigten, att Mot. salicaria, Parr., vore identiskt med S. arundinacea, Brıss., torde det vara mig tillåtet att anföra följande: 1:0 säger PALLAS 1. c. yttryck- ligen, att Mot. salicaria är mindre än Mot. sylvia (S. curruca LATH.); 2:0 beskrifver han den mycket betecknande första ving- pennan så: »remigibus 19, quarum prima 3 brevior» !); som bekant är den hos S. arundinacea nästan lika lång med hand- täckarna. De 3 exemplaren på Museum i Petersburg af Sylv. scita, EVERSM., näml. 2 gamla och en unge, voro från Ural. Hannen, skjuten d. 18 Juni 1842, var ofvan brunaktigt grå, öfvergumpen gulgrå, ving- och stjertpennorna brungråa; ett otydligt streck öfver ögonen gulaktigt; undersidan gråhvit, hakan och midten af buken ljusast. Stjerten afrundad, de yttre pennorna 43 m.m. kortare än de mellersta. Honan liknade hannen. På ungen, en hanne, skjuten vid Spask d. 6:te Juli, var färgen ljusare ockergrå, särdeles tydlig på vingpennornas utkant. Det gul- aktigt hvita ögonstrecket bredt. Ett med den sistnämnda mest öfverenstämmande exemplar, från samma lokal, erhöll jag väl- villigt till låns af Hr Prof. MÄCKLIN, och på detta är den första vingpennan 6 m.m längre än handtäckarne; den andra lika lång med den 6:te; den 3:dje och 4:de längst. Stjerten afviker något ifrån de gamlas, i det han visserligen är afrundad, men de 2 mellersta pennorna äro några millim. kortare än de närmaste; säkert i följd af en hos ungar före ruggningen ej ovanlig ofull- ständighet i utvecklingen. Tarsen är beklädd med 7 plåtar, deraf den 1:sta, 2:dra och 7:de äro mycket korta, den 3:dje, 4:de och 5:te lika långa, den 6:te kortare. Dessutom betäckes roten af tårna med 2 ledplåtar. Näbben är vid roten mera hög än bred. De öfriga måtten voro följande: ung ) IE mer more rom CLAES EN. | Vingen. |Stjerten. Lokal. Näbben Tårna, | | NE mellant. | baktån. | pannan.| vink. | def. = 21 15 10,5 60 49 |Ural. (Petrbg). 10 14,5 | 20 14 11 57 def. » » S.A 1 19 10+5 D+) 61 47 » (Helsingf.). Det torde tillåtas mig att här äfven omnämna en fogel från N.V. Indien, nämligen »Phyllopneuste rama, SYKES», för hvilken jag har att tacka Hr DRESSER, hvilken, enligt bref, anser densamma vara Calamoherpe caligata, LicHT. Exemplaret är en gammal fogel, men i stark ruggning, så att ej alla plastiska förhållanden kunna med säkerhet uppgifvas. Han liknar i fär- Hos Phyllopneuste sibirica förekommer samma förhållande. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 6. 7 756 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. gen och i flera förhållanden Iduna salicaria, men näbbens form visar dock, att han är en äkta Calamoherpe.- Hans näbb liknar näml. mest näbben på C. arundinacea och är vid basen mera bred än hög. Den första vingpennan är mycket lång och räcker 8 m.m. utöfver handtäckarna; förhållandet på de öfriga pennorna kan på föreliggande exemplar ej bestämmas. Näbben från pannan 12, från vinkeln 16 m.m.; tarsen 19 m.m., mellan- tån 10+5 m.m., baktån 5+5 m.m.; vingen 60(?), stjerten, starkt afrundad, omkring 54 m.m. Näbben och stjerten afvika således betydligt från Iduna salicaria. 54. Hypolais icterina, DEGL. (Sylv. hypolais, LINN.). Anträffades på flera ställen ej sällsynt, t. ex. Ladoga, Wui- tegra, Onegasjön m. m. Likasom Prof. LILLJEBORG fann jag dennas sång ofta afvikande från den i Sverige hörda, hvilket dock kan ha sin grund i fogelns härmningsförmåga. Tyvärr räckte ej tiden till för att insamla ett antal af dessa foglar till jemförelse. På Univ. Museum i Helsingfors förvaras en unge från Sibirien. 55. Phyllopneuste rufa, LATH. (Sylvia abietina, NILSSON). Temligen allmän vid Schlüsselburg, Wuitegra, Kargopol m. fl. Den höll sig i skogarna, helst i närheten af någon bäck. 56. Phyllopneuste trochilus, LINN. Från Petersburg intill Archangel allmän. I min Jemtlands- resa har jag omnämnt ett bo af denna fogel, som var bygdt i en videbuske, 3 fot öfver marken. Hr C. MÖLLER hittade vid Trolleholm i Skåne den 20 Juli 1868 ett sådant, som var konstfullt anlagdt uti ett hål på en med grön mossa öfverklädd bok, 5 fot öfver marken. Grön mossa var äfven använd till yttre byggnadsmaterial, hvarigenom det erhöll likhet med boet af en gärdsmyg. Det innehöll 4 starkt rufvade ägg, och honan togs på boet. 57. Phyllopneuste borealis, Buasıvs !). (Sylvia Eversmanni, Mıp». 1. c. Tab. XVI. fig. 1, 2, 3A., nec B. (exelus. synonym.); S. Eversmanni, RADDE; S. sylvicultrix, SVINHOE.) Karla Bat XV. SS 200 A jun. Då jag på ätervägen från Archangel den 8:de Aug. reste på en Troika längs den stora landsvägen, som förde genom en väldig skog, hörde jag i narheten af byn Kopatschevskaja, som ligger omkring 102 verst sydligare, ett mig obekant fogel- läte. Jag stannade ögonblickligen och såg snart i närstående granbuskar 4 till 5 små gröna löfsängare, hvilka jag, i anseende till färgens likhet, i första ögonblicket trodde vara Phyllob. superciliosus, CAB. Ehuru min glädje öfver detta fynd var stor. N) Naumannia 1858, p. 313. N N | Ry rel! SR | MEVES, ORNITHOLOGISKA JAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 757 anade jag dock ännu ej, att jag genom den sedermera gjorda rättelsen skulle blifva invigd i flera för mig nya och interes- santa förhållanden, hvilka jag i det följande skall söka ädaga- lägga. — Andra dagen fortsattes jagten och jag anträffade ännu flera kullar, som i sällskap med sina föräldrar genomströfvade skogen och slogo ned än i löf-, än i barrträden. Deras bete- ende visade mycken likhet med löfsångarens. De gamla ploc- kade ofta stora gröna larver af en Tenthredo eller Lophyrus, hvilka de, hållande dem i sin starka näbb, slogo emot en gren tills de blefvo lagom att sväljas, antingen af dem sjelfva eller deras ungar. De flesta ungarne voro för öfrigt fullväxta, hade mine första ruggningen och fängade al sin föda, som Med af smä myror, klagen och andra insekter. De voro lifliga och deras lockton: tjättsch, tjättsch, som påminte om | den af Musc. grisola eller S. atricapilla, hördes ganska ofta. | Under fortsättandet af min resa träffade jag dem temligen ofta ännu omkring 100 verst längre fram intill stationen Pleselskaja, men derefter ej någon enda mera. Innan jag går att närmare beskrifva denna nordiska lö | sängare, torde näm om namnet böra anföras. Enligt BLAstus skall BonaPARTES Sylvia Eversmanni blott vara en omdöpt S. icterina, EVERSM.!), emedan han »ej tyckte om namnet»; EVERS- MANS S. icterina skall härleda sig från Ficedula ieterina, VIELL.?), hvilken BLAsIUS "sjelf ansåg böra sammanslås med S. trochilus, L., eller bilda en mycket närstående art eller form. Den af v. MIDDENDORFF 1. c. beskrifna S. Eversmauni har ingen gemen- skap med den föregående, hvarföre BrLasıus för denna art före- slår namnet Ph. borealis. Genom upptäckande af denna fogels sommarvistelse — under 60” long. och 66” latit. — der äfven Emb. rustica, pusilla, anreola m. fl. förekomma, blir det sanno- likt, att det af BLasıus omnämnda, på Helgoland tillvaratagna exemplaret verkligen hör till denna art. Den bebor dock sanno- likt hela den emellan Archangel och det Ochotz' kiska hafvet liggande landsträckan. De individer, som vistas under somma- ren i de nordöstliga trakterna, uppehålla sig sannolikt under vintern på Philippinerna och i China. Exemplar med fregatten Eugenie hemförda från Manilla och ett annat från Amoy, (under namn af S. sylvicultrix, SVINHOE), göra detta troligt. Herr E. H. Dressers godhet har jag att tacka för detta exemplar från China, och instämmer 1 hans omdöme, att det är en S. Evers- manni, MIiDD. | De gamla foglarna, hvilka jag skjöt, befunno sig i nästan | fullbordad ruggning. Det var ej möjligt att i fürsen upptäcka | någon könsskilnad. Öfversidan var grågrön, de yttre kanterna på de gråbruna ving- och stjertpennorna ljusgröna; ett bredt band från näsborrarna intill nacken hvitgult; ett annat genom I 1) Addenda ad Zoogr. Rosso-Asiat. 2) Kuyse. & Br. Wirbelthiere Europas p. LVI. & 185, N:o 218. 758 ÖFVERSIG! AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ögat olivgrätt; undersidan grähvit med gulaktig anstrykning, ljusare under hakan och längs bukens midt; första radens arm- täckare med hvitaktiga spetsar. Näbben ofvan brun, inunder gulaktig; benen brunaktiga, sulan gul; iris ljusbrun. Den första vingpennan mycket smal, lika lång som eller något längre än de stora handtäckarna, andra pennan något längre än den 6:te, kortare än den 5:te, den 3:dje längst. Tarsen beklädd med 6 plåtar; den 1:sta, 5:te och 6:te mycket små, den 2:dra 3 af tarsens längd o. s. v.; dessutom 1 till 2 ledplätar. Ungarne efter första vuggningen voro nästan vackrare än de gamla och liknade genom sina tydliga band på vingarna och den öfriga koloriten ganska mycket Ficedula coronata, TEMM. & SCHLEG., men skiljas lätt genom deras korta första vingpenna. Fig. 1 framställer i nat. storl. en ung hanne; första pennan något fram- dragen. Den är hos ungarna något längre än hos de gamla. Den af Statsrådet v. MIDDENDORFF omnämnda kortnäbbiga formen, som pä intet annat sätt skilde sig frän denna art, har jag ej sett, men väl en sådan, som betydligt afvek i vingarnas förhållande. Denna kommer jag att beskrifva såsom ny under nästföljande art. — För att visa de gränser, inom hvilka de plastiska förhållandena variera, får jag härnedan angifva dimen- sionerna på 14 exemplar från V. Ryssland, Sibirien, Manilla och China. = = Näbben = Mellan- o SG | | Kön & SE |A 3 tön. un 2 Lokal. | 2 pannan.|munv.| : Zu | I | | 1 ad. lan) 11,5 | 14,5 19 110 +3 |6 +3,5,6447 Kopathjev. | 2/9 ad. 124188 11 | 14,5 19 10 +4 |6 +5 [61145 » | 3|Q ad 1251195 11 145% 10 +4 6,5+3,563145 4 4| Qi. fs 95 | 13,3 118 |9 +3,56 +3 |6246,5 » 5| Aj. 130206 11 | 15,5 19,510 +3,5/6,5 + 3,5168 50 » 61) AI 129.198 10,5 | 15 [20 |10,5+3,56,5+4,516447 » 7| Aj. 181208 11 | 145 |20,5|10,5+3,5|6 +4 167145 » 8| 25. 123202! 10,5 | 13 '19 |10,5+3 6 +4 |6444 » 9 | 25. 127195 10,5 | 14 20 111 +3 |6,5+3,56245 | » 0) oe aut » LIN Sea — 11 a 2018 ONES |7 +4 66 AG Ochotsk. 12 Sad) — 95 185 20,5 12,5 | 9 16548 | Sibirien. 13 | 27.104 44.1490 200 un oe Manilla. 14) I-1-| 12 | 12019 +5 5,5+5 6448 lAmoy.— April. 58. Phyllopneuste Middendorffii, MEvEs. (Sylvia coronata, Mıpp., nec TEMM. & SCHLEGEL; Sylvia coronata, RADDE). Härtill Tafl. XV. Fig. 1: Hanne i värdräst. MEVES,. ORNTTIHOLOGISKA TAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 759 Bland ett antal konserverade sylvier från Ochotzk, hvilka Herr WOSNESSENSKI hade den godheten att förevisa mig i Pe- tersburg, och hvilka företrädesvis voro S. Eversmanni, S. certhi ola, S. superciliosa m. fl., befunno sig några, som voro mindre än den förstnämnda arten. Detta märktes mest på näbben, och då färgen var lika med den hos Sylvia Eversmanni, trodde jag ett ögonblick, att det kunde vara den af v. MIDDENDORFF i hans Sibirische Reise omnämnda mindre formen af S. Evers- manni, men med detsamma fästade jag min uppmärksamhet på smällpennornas förhållande, och fann, att detta var ganska af- vikande. Första pennan var nämligen betydligt längre än hand- - täckarna och den andra lika lång med den 8:de, hvilket gaf mig anledning förmoda, att jag hade en ny fogelart framför mig. Sedermera undersökte jag ett annat, något skadadt exem- plar, sign. »S. Eversmanni, Maja floden 8 Juni 1844», som tullkomligt öfverensstämde med det förra. Vidare ett från Birjusa 25 Juli 48, som först varit signeradt S. Eversmanni, men sedermera blifvit ändradt till S. coronata, TEMM. Detta var tydligen en ung fogel med ej ännu fullt utväxta ving- och stjertpennor. Vingpennornas förhållande öfverensstämde med de förut undersökta gamla, äfvensom med det af Dr RADDE i Mongoliet d. 19 Aug. 1856 skjutna, i Petersburger Museum som S. coronata uppställda exemplaret, med hvilket det äfven hade samma färg. — Då jag efter hemkomsten i Stockholm började granska mina anteckningar och 3 medförda exemplar, blef det klart för mig, att alla dessa exemplar tillhörde samma art. Men äfven fann jag, att beskrifningen i Fauna Japonica hvarken full- ständigt passade för de gamla, eller för ungarna från Sibirien. Innan jag ansåg mig berättigad att tilldela den ifrågava- varande fogeln ett nytt namn, vände jag mig till flera ornitho- loger med anhållan, att anskaffa eller låna mig en authentisk Ficedula coronata Temm. från Japan. Först nyligen lyckades det mig att erhålla en sådan genom Hr W. E. DRESSER ur Lord WALDEN's samling, för hvilken artighet jag står 1 största för- bindelse hos dessa Herrar. Detta exemplar bekräftar i alla hän- seenden min åsigt om saken, och hoppas jag, att äfven Herr Statsrådet v. MIDDENDORFF, för hvilken jag önskar vid detta tillfälle uttrycka min högaktning, måtte gilla namnförändringen och fogelns upphöjande till sjelfständig art. Om Ficed. coro- nata TEMM. skall jag äfven lemna några notiser, men först gå till beskrifningen af den nu ifrågavarande fogeln. En gammal hanne från Ochotzk, d. 1/5, Juni 1846, hade i färgen mycken likhet med Ph. borealis, men var något mindre och hade, i följd af vingpennornas afvikande förhållande, starkt rundade vingar. Ofversidan grågrön; ett band, som sträcker sig öfver ögat intill nacken, gulaktigt hvitt, ett annat genom ögat mörkt grågrönt; de gråbruna ving- och stjertpennorna med ljusgrön utkant; första radens armtäckare med större gulaktigt 760 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hvita, andra radens med mindre gula spetsfläckar, som bilda 2 band öfver vingen; undersidan grähvit med svafvelgul, nästan stripig anstrykning; understjerttäckarna hvitaktiga; täckarna un- der vingen gula; stjerten något klufven och, lika som hos Ph. borealis, på innanfanet fint kantad med hvitt. Första ving- pennan 5 till 6 m.m. längre än handtäckarna, den andra lika lång med den 7:de eller 8:de; den 3:dje — som är nästan lika lång med den ö:te — litet kortare än den 4:e, som är längst af alla. Den 3:dje, 4:de och 5:te pennan med afsmalnadt ytter- fan. Fogeln i nästdrägt, från Birjusa, med ej fullt utväxta vingar och stjert, var nästan af samma, nägot mera i gulgrönt dragande färg. De tvenne banden på vingarna dock tydligare och af renare gul färg; undersidan blekgul utan fina streck. Måtten voro följande: | Näbben Tärna, I Kön. EST BERN. Hasen" mr men min =) Vingen. |Stjerten. Lokal. INGE Ile mellant. baktän. | pannan. | vink. | | | lo 13500018, 1.9237 1,623 60 46 Ochotzsk. | 11 IE = 59 45 | Majafloden. | — 12 17 - — | 51 40 Birjusa. Phyllopneuste coronata, TEMM. & SCHLEG. (Ficedula coronata, Fauna Japonica Tab. XVIII, pag. 48—50). Den noggranna beskrifningen 1 det här citerade praktarbetet har dock en stor brist, nämligen, att det icke blifvit anmärkt, med hvilken af de följande smällpennorna den andra har lika längd. På det ur Lord WaLDEns samling till jemförelse lånade exemplaret är han nästan lika lång med den 6:te. Hos Ph. Middendorffii deremot är den 2:dra lika med den 8:de pennan. Exemplaret, en gamial hanne, skjuten vid Hakodadi d. 1 Maj 1865, är så fullt öfverensstämmande med ofvan citerade figurer samt med beskrifningen, att jag anser en närmare färgbeskrif- ning för öfverflödig. Dock får jag anmärka, att det ljusa strecket på je an så föga det än framträder, är ganska karakteristiskt, och att dertill ej finnes den ringaste antydning hos Ph. Midden- dorffii, samt att den gula färgen på understjerttäckarna är mycket i ögonen fallande. Hvad de plastiska förhållandena beträffar, så räcker den första, särdeles smala vingpennan 4,5 m.m. ut- öfver de stora handtäckarna; den andra är något längre, eller lika lång med den 6:te; den 3:dje och 4:de äro nästan lika långa och längst af alla. Stjerten har samma utskärning som hos Ph. borealis, och samma fina hvita kant på innanfanet. Näbben temligen starkt böjd, med en tydlig inskärning vid spetsen. — Med detta exemplar öfverensstämmer i det närmaste ett på härvarande Museum befintligt exemplar, signeradt »Hypo- lais sp. (Abornis Hodgs.)» från »Java». Det skiljer sig blott MEVES, ORNITHOLOGISKA TAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 761 genom näbben, som är nägot mindre, blekare och vid näsbor- rarna litet intryckt, hvilket tyckes häntyda på en yngre individ. För att få dimensionerna klart för ögonen skall jag här med- dela desamma af N:o 1, enligt Fauna Japonica !), N:o 2 hanne från Hakodadi ?) ur Lord WALDENS samling och N:o 3 från »Java» i härvarande Museum. 2 2 JE oo ND HH 60. 61. ' >) ” Näbben | Tårna, Längd. från | frå Tarsen. Vingen. Stjerten. ih. En höjd.| bredd. mellant.) baktän. | | 120 | 11 | — | 35 5 18 9+3,.25,5+45| 65 46,5 1222 55127 715,5) 93 | 4,5 18 9+4 6,5445 62 | 47°) | = | u te war 19:0 5 1A et Näst intill denna art sluter sig Ph. superciliosus, CaAB., af hvilken art jag säg frän hvarandra ganska afvikande individer. Men om de böra delas i 2 arter, kan först dä visa sig, när ett större antal väl praeparerade och med säker uppgift om könet och datum försedda exemplar föreligga. Regulus cristatus, CHARLETON. Vid Schlüsselburg, Ladeinopole, Kargopol m. m. träffades kungsfogeln temligen allmän. Accentor modularis, Koch. Nära Ladogakanalen, Wosnesenskoi och Kargopol, sällsynt. Troglodytes europaeus, Linn. I stora skogar vid Ladeinopole och några andra ställen. fo) Oo Certhia familiaris, Linn. Vid Peterhoff, Andoma, Kargopol; ej sällsynt. Oritis caudatus, Lin. Af stjertmesen träffades en mindre flock d. 23 Aug. vid Ladogakanalen. Parus major, Linn. Observerades ej af mig; men Hr HemricH hade ett vid Archangel skjutet exemplar. Mätter äro af mig från de gamla franska reducerade till millimeter. Vid mellantån är dock genom tryckfel uppgifvet: »quatre pouce et un quart», hvilket jag har läst som 41 linie. Den medföljda signaturen hade följande påskrift: »Length 47 inc.; length of the vings 23 inc.; Bill brown, eyes dark hazel, legs and feet brown. N:o 254. ©. Dat. Mai 1—65; Locality: Hakodadi.» Vingarna voro ej fullt felfria. 762 ÖFVERSIGT AF K. YETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 66. Parus coeruleus, Linn. 67. 68. 69. 70. Tila 72. 73. 74. Sågs vid Petersburg; skall äfven någon gång förekomma vid Archangel. Parus ater, LINN. Ej sedd under resan; men är skjuten vid Archangel. Parus cristatus, Linn. Vid Onegasjön (Andoma), Cholmogori; sällsynt. Parus einetus, Bon». (Parus sıbirieus, NILss.). Vid Kopatschevskaja (guv. Archangel) temligen allmän. Den 9 Aug. träffades ungar, som befunno sig i full ruggning. Parus borealis, DE SELYS. Var den allmännaste mesarten frän Schlüsselburg intill Archangel. Muscicapa atricapilla, Linn. Vid St. Petersburg, Ladeinopole, Andoma, här och der. Muscicapa grisola, Linn. Under hela min resa allmän. Lanius exeubitor, Linn. Fanns vid Archangel, Konefskaja och Kargopol. Den 7 Aug. skjöts en unge i nästdrägt; den 12 Aug. höllo sig flera gamla foglar på åkrarna, ofta sittande på sädesskylarna, och dessa voro i full ruggning. Ett stort bo från Torneå Lapp- mark, taget d. 21 Maj, var bygdt af små gran- och ljungqvistar, väl ihopflätade med manlaf, ripfjädrar m. m. Utvändigt 180 m.m., invändigt 100 m.m., djupt 70 m.m., högt 90—100 m.m. Det innehöll 8 ägg af gråhvit färg med matta blåsvarta och smutsbruna fläckar och prickar, som bildade en krans vid den tjockare ändan. Det största var 28-19 m.m., det minsta 26 —18 m.m. Lanius collurio, Linn. Vid Schlüsselburg och Novaja Ladoga, sällsynt. Ampelis garrula, Linn. Sidensvansar träffade jag d. 16 Juli i de sumpiga skogarna kring staden Onega, der de, ätföljda af sina ungar, mest för- tärde de stora blåa bären af Lonicera sibirica. En hona, som skjöts då hon just höll på att mata ungarna, hade icke de vanliga gula och hvita vinkelfläckarna på vingspetsarna, utan, likasom ungarna i första vintern, blott längsgående gula och hvita streck. Ungarna i nästdrägt hade, likasom de i min Jemtlandsresa beskrifna, 2—6 röda bihang på armpennorna. Den 9 Aug. såg jag vid Kopatschevskaja äfven mindre svärmar. MEVES, ORNTTHOLOGISKA lAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 763 76. =? -T 80. 81. 83. 84. 85. 86. 37. Hirundo rustica, Linn. Vid Petersburg, Andoma, der ett par häckade under en bro, samt vid Ärchangel, mindre allmän. Hirundo urbica, | LINN. Petersburg till Archangel. Hirundo riparia, LINN. Schlässelburg, Novaja Ladoga, Onega, Archangel, mycket allmän. Sturnus vulgaris, Linn. Vid Petersburg; nordligare kan jag ej påminna mig hafva sett staren. Nucifraga caryocatactes, Linn. Skall enligt Hr HEInrRICH, hvilken hade ett exemplar deraf, vara ytterst sällsynt vid Archangel. Pica caudata, Brıss., Bar. Ofverallt ganska allmän. Garrulus glandarius, Linn. Såg jag ingenstädes, men Hr HEINRICH hade ett vid Ar- changel skjutet exemplar 1 sin samling. Garrulus infaustus, Linn. Anträffades temligen ofta i de stora skogarna, t. ex. pä resan emellan städerna Onega och Archangel, samt derifrän till Kargopol. Corvus corax, Linn. Novaja Ladoga, Wuitegra, Onegaviken m. m. ganska all- män och föga skygg. Corvus cornix, Linn. Fran Petersburg intill Hvita Hafvet, öfverallt allmän. Corvus frugilegus, Linn. Allmän vid Petersburg, der han häckar i Sommarträdgärden. Corvus monedula, Linn. Kajan var mycket allmän på hela resan. Man kan betrakta henne nästan som hemtamd i byarna, ty hon häckar under hu- sens tak, emellan bjelkarna m. m. På gårdarna såg man henne bland dufvor, höns, gråsparfvar, samt en eller annan kråka eller skata, ofta i god sämja äta af den spillda spanmälen eller af den för husfoglarna utsatta födan. Jag har öfver hufvud funnit, att kräkfoglarna 1 Ryssland voro mindre rädda än annorstädes; utan tvifvel en följd af toleransen derstädes. Längs kanalerna, der draghästar oupphörligt passerade och jemte sitt manskap höllo måltider på stranden, fanns den alltid i större antal. Den hvitgråa halsfärgen på kajorna i dessa trakter var i all- mänhet ljusare än på den svenska. 764 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 88. Cypselus apus, Linn. Petersburg, Nov. Ladoga, allmän. 89. Caprimulgus europzus, Linn. Nov. Ladoga, Wuitegra, Onegafloden m. m. ej sällsynt. 90. Coracias garrula, Linn. Blott några exemplar sägos vid Nov. Ladoga och Andoına. 91. Cuculus canorus, Linn. Allmän under nästan hela resan. 92. Picus martius, LINN. Här och der. 93. Picus leuconotus, BEcHST. Vid Wossnesenskoi, Andoma, Onegaviken, Archangel m. m. Här och der. 94. Picus major, Linn. I de flesta skogarna allmän. Vid Andoma och pä nägra andra ställen fann jag under tall- eller björkträden en stor mängd tallkottar (i hög), på ett ställe t. o. m. ända till 3 tunna, uppstaplad. Jag undrade på hvad sätt de kunde vara samman- förda, men fann snart på sjelfva träden en spricka i hvilken en tallkott var inklämd; och märkte äfven sedermera, att hack- spetten flög dit med en tallkott, fäste den i sprickan, tog ut fröna och sedan kastade den till de öfriga på marken. 95. Picus minor, Linn. Vid Archangel sågos flera och den 3 Aug. skjötos några, som voro i stark ruggning. 96. Picus tridactylus, LINN. Wuitegra, Kargopol, Onega, Archangel, ej sällsynt, sär- deles i skogar, der elden hade härjat, eller der Bostrichus- arterna starkt huserade. Iynx torquilla, Linn. Skjuten blott vid Cholmogori d. 8 Aug. 98. Strix lapponica, SPARRM. Lappugglan förekommer vid Archangel, der jag i flera sam- lingar såg uppstoppade exemplar. — Då fortplantningen af denna art är mindre känd, torde jag här böra anföra att, enligt bref från Jägmästaren TÖRNGREN, hade i Luleå Lappmark en lapp funnit ett bo i toppen af en tall. Det innehöll 3 ägg, hvilka: borttogos, och i stället ditsattes en snara, uti hvilken ugglan fångades. Jag har sett ett af dessa ägg; det var hvitt med temligen groft korn, 59 m.m. långt och 44 m.m. tjockt, och vägde 87 gran. I en annan kull, bestående af 5 ägg och tagen uti en trädstubbe vid Kittila i Torneå Lappmark i slutet af Maj 1870, voro äggen något mindre och rundare än det förra, MEVES, 99. 100. 101. 102. ORN!THOLOGISKA TAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 765 nämligen: a 51—43 m.m. 74 gran; b 52—42 m.m. 76 gran; c, d och e 53—42 m:m. samt 72, 75 och 77 gran i vigt. Strix liturata, THUNB (Strix uralensis, PALL.) Afven af denna art fanns 1 Archangel ett antal der skjutna och stoppade exemplar, och deribland (på Museum) en unge med ännu helt kort stjert. Denna unge, i nästdrägt, hade till färgen ej den minsta likhet med den figur, som Dr FRITSCH har meddelat i sitt arbete »Die Vögel Europas», och hvaraf ett aftryck finnes i Journ. für Ornith. 1859. Denna unge var nämligen ej svartbrun, med mörkare längsfläckar på undersidan, utan tvärtom ljusare än de gamla Rolle, Öfversidan skilde sig frän dessa blott genom otydligare teckning, men den gul- aktigt gråa tidersidan hade ej ae utan nen af grä- ae färg. Aflidne M. v. WRIGHT har i färgtryck NS en figur, som han målat 1859 efter ett i Finland taget lefvande exemplar. Denna vackra teckning öfverensstämmer med det i Archangel sedda, ehuru det sednare var ännu yngre. Strix nyctea, Linn. Vid staden Onega var fjellugglan väl känd; jag såg dock icke något lefvande exemplar. Deremot såg jag i Archangel flera uppstoppade exemplar samt ett större antal ägg; de sist- nämnda voro tagna på Kaninskaja tundren. Strix bubo, LINN. Kring Archangel tyckes bergufven vara allmän, ty flera der i trakten skjutna exemplar funnos i samlingarna. — Det egna knäppande, hvilket fogeln i retad sinnesstämning frambringar med näbben, torde hvar och en känna, som sett en sådan lefvande. Men då jag ej sett någon uppgift om, huru han beter sig dervid, torde jag här få upplysa, att det hårda ljudet ej uppkommer genom enkelt sammanslående af käkarna, utan derigenom, att han spänner den nedre käken emot spetsen af den öfre, trycker till och låter underkäken halka af, hvilken hårdt slår emot den öfre. Allt detta är dock blott ett ögon- blicks arbete. Strix brachyotus, GMEL. Fanns allmänt på de flesta stora myrar, t. ex. Novaja La- doga, Ladeinopole, Wuitegra, Andoma, Archangel. Pä den lilla ön Ptino-ostroff såg jag, huru en jorduggla på ljusa dagen med stor häftighet förföljde en kärrhök, (C. aerugin.). Den sist- nämnda hade sannolikt velat tillegna sig den förras ägg, och ej kommit i håg, att der fanns »ugglor i mossen». Ofta såg jag denna sd likt tornfalken, fladdra i luften öfver ett byte. Afven min son observerade vid Wuitegra natten emellan d. 23—24 Juli, att en jorduggla flaxade öfver en sork eller något dylikt, tog en och förde den till de i närheten varande un- 766 ÖFVERSIGT AF K. VEITENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 105. 104. 105. 107. garna. En af de gamla och en unge skjötos. Den förra hade mycket sliten drägt, och ruggningen hade begynt på armpen- norna och en del af täckfjädrarna. Ungen hade ännu ej full- växta ving- och stjertpennor, alla ljusa färgpartier på öfver- sidan voro mörkt ockergula, buken enfärgad och ljust ockergul, de der framväxande fjädrarna hade bruna skaftstreck. En ny- kläckt unge i dundrägt, tagen på Orkney d. 23 Juni, var be- täckt med rostgult, på undersidan ljusare dun; näbben 11 m.m. lång; tarsen 8 m.m., likasom tårna betäckt med hvitt dun. Strix Tengmalmi, GMEL. (Strix dasypus, BECHST.) Under natten emellan d. 2—3 Juli anträffades 25 verst fran Wuitegra en kull af 4 eller 5 utflugna ungar, hvaraf nägra skjötos. De tillkännagäfvo sin närvaro genom ett mindre angenämt pipande eller hvisslande. De gamla sägos ej till. Närmare Kargopol hörde jag äfven om natten flera, som uppe- höllo sig i en mycket sumpig, med låga tallar beväxt skog. Nästdrägt, 2. Hufvudet och ryggen voro mörkt sotbruna; undersidan blekare, med gråhvita otydliga fläckar; örtäckarna eller slöjan upptill svart, nedtill hvitgrå. De framväxande fjädrarna voro bruna i spetsen, men nedtill hvita. Vingarna och stjerten som om hösten. Iris blekgul. Strix nisoria, MEYER & WOLFE. (Strix funerea, LINN.) Vid Wuitegra, Onega, Archangel, Cholmogori, temligen allmän. I närheten af staden Onega träffade jag d. 16 Juli en familj, bestående af 3 eller 4 ungar, jemte de gamla. De läto äfven på långt afstånd höra sig, och då jag kom dem nära, fann jag en Lemmus amphibius på en snedliggande björk- stubbe, kring hvilken ungarna hade samlat sig, men flögo snart at olika håll. Den skjutna gamla hannens undersida hade under jagter efter sorkar i den sumpiga marken antagit en smutsig brunaktig färg. Strix passerina, Linn. I > Skall vara rar vid Archangel. Jag såg 2 der skjutna exemplar. Falco gyrfalco, LINN. Professor LILLJEBORG observerade ädelfalken vid kusten at ryska Lappland. Jag erhöll i Archangel ett ägg deraf, som var taget på Kaninskaja tundern. Det var 55 m.m. långt och 45 m.m. tjockt, af rostgul färg, tätt beströdd med orediga rostbruna fläckar. Falco communis, GMEL. (Falco peregrinus, BRISS.) Afven af denna art såg jag blott ägg, tagna vid Archangel. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 767 108. 109. 110. IT. Falco subbuteo, Linn. Säg jag ofta och skjöt nägra exemplar, t. ex. vid Nov. Ladoga, Onega, Archangel, Cholmogori m. m. Falco zsalon, PALL. (Faleo lithofaleo, GMEL.) Blott en unge skjöt jag i trakten af Wuitegra. En unge i dundrägt, 2—5 dygn gammal, tagen 1 början af Juli vid Muonioniska, var 80 m.m. läng, näbben frän pannan 9 m.m., från munvinkeln 12 m.m.; tarsen 16 m.m., mellantän 14 +4, baktäan 7+4 m.m. een blekgula. Dünet gulhvitt, inunder något ljusare. Ögonen ännu len na: magen innehöll lem- ningar af Sirex gigas samt en dunlik massa. (Exemplaret ankom i sprit). Falco tinnuneulus, Lınn. Temligen ofta observerad, t. ex. vid Schlüsselburg, Onega- sjön, Kargopol, Koneffskaja m. m. Falco vespertinus, Linn. Af denna vackra falk observerade jag några exemplar i början af Juni under kanalfarten emellan Schlüsselburg och Novaja Ladoga. Den 24 Juni anträffades den i större antal nära Andoma, der den höll sig på morasiga, med pilbuskar och glest stående träd beväxta ängar. Pä ett nästan torrt träd såg jag om qvällen 5 eller 6 stycken sitta, hvaraf jag lyckades skjuta en vacker hanne. Dessa foglar tyckte i all- mänhet om att sitta på fristående höga föremål, för att deri- från kunna, likt lärkfalken, göra sina utflygter efter större in- sekter, hvilka de grepo med klorna och förtärde under flygten. Ännu sednare, eller natten emellan kl. 11 och 12, såg jag ett större antal, omkring 30 stycken, flyga högt och utom skott- håll, der de spridda ifrån hvarandra jagade efter insekter. Ett eller annat exemplar såg jag äfven i trakten af Archangel, och först d. 30 Aug. vid min återresa såg jag på de stora slätterna emellan Archangolski och Kargopol 12—15 mest unga indi- vider. — Den gamla hannen var 300 m.m. lång och 730 m.m. bred; näbben från pannan 15, från vinkeln 18 m.m.; tarsen 28, mellantån 24+9 m.m.; baktån 11+9 m.m.; vingen 245 m.m., stjerten 127 m.m. läng. Näbben var vaxgul med svart mis: vaxhuden, ögonlocken, en och Berea mönjeröda; naglarna vaxgula, iris merken Öfversidan mörkt gräblä, undersidan ljusare; stjerten svart, skenklar, undergumpen och stjerttäckarna roströda. Längs buken funnos 2:ne ruffläckar. Magen var fullproppad med insekter, mest trollsländor. Astur nisus, Linn. Flera yngre individer sägos och skjötos vid Wuitegra och Novaja Ladoga. 768 113. 115. 116. Ad. 118. 119. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AK‘D. FÖRHANDLINGAR, 1872. Astur palumbarius, Linn. Enligt von FISCHER allmän i guvernem. Petersburg; jag sjelf säg exemplar som voro skjutna vid Archangel. Buteo vulgaris, Linn. Träffades i början af Juli enstaka emellan Wuitegra och Kargopol, men i början af Augusti allmänt i skogarna emellan Cholmogori och Kargopol. De sutto ofta på telegrafstolparna längs landsvägen. Circus cyaneus, Linn. Allmän på de flesta stora myrar, t. ex. vid Novaja Ladoga, Wuitegra, Archangolskoi, Archangel. En ung hanne, som skjöts d. 15 Aug. hade redan börjat aflägga sin första fjäderdrägt. På öfra delen af ryggen framväxte nämligen mörkt askegråa fjädrar. Vaxhuden och benen voro vackert citrongula; iris hvitgrå. Längd 510 m.m. (20 tum 5 lin.); bredden 1135 (393 tum); vingen 343; stjerten 240 m.m. Ägg från trakten af Muonioniska hade följande dimensioner: kullen A, 4 ägg: a 50—37; b 49—37; c 48—36; d 46—38 m.m.; kullen 2, 2 ägg: a 45—35; b 45—34 m.m. Färgen var grönaktigt hvit. Kornet synes vara gröfre än hos följande art. Circus &ruginosus, Linn. På ön Ptino-ostroff, sannolikt häckande. En ärsunge skjöts d. 14 Augusti vid Kasnosoffskaja. Pernis apivorus, Linn. Med säkerhet sedd blott en gäng vid Schlüsselburg. Milvus niger, BRISS. (Falco ater, GMEL.) Svartbruna gladan träffades här och der vid Sermaks, Onega- viken, Archangel m. m. Vid Nischmosersk skjöts d. 20 Juli en hanne, som var 615 mm. läng och 1470 m.m. bred; näb- ben från pannan 35, från munvinkeln 41 m.m.; tarsen 50 m.m.; mellantän 36 +19 m.m.; baktän 17+20 m.m.; vingen 480, stjerten 300 m.m. Ofversidan svartbrun med gräa fjäder- kanter och svag kopparglans; undersidan ösa. hakan hvitaktig, öfverallt med mörka skaftstreck. Näbben hornsvart, inunder blygrå; vaxhuden blekgul, benen blåaktigt hvita, de stora plåtarna ärtgula; iris hvitaktig med brun schattering. I kräfvan hade han endast fisk, som meddelat hans kropp en skarp fisklukt. Pandion halıaetus, Linn. Observerades vid stora sjöar ifrån Novaja Ladoga intill Archangel. En ganska besynnerlig anblick företedde en fisk- ljuse, som med en större fisk i klorna kom flygande från La- dogasjön till en närbelägen skog. Fisken hölls vid hufvudet och hela bakdelen stod upp i luften, högre än fogelns rygg, så att den såg ut som en fana. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 769 120. Haliaötus albicilla, Linn. Hafsörnen sågs ganska ofta, t. ex. vid Ladoga- och Onega- sjön, Archangel, Cholmogori m. m. Angående denna fogel vill jag nämna, att på en af Hr C. E. FORSBERG d. 11 Maj 1870 anstäld utfärd till Sandhamns skärgård, hvari jag del- tog, hittades på Kastön ett stort hafsörnbo på en tall. I det- samma funnos två dunklädda ungar, den ena möjligtvis 5, den andra 8 dagar gammal. Begge voro honor: den yngre var 240 m.m. lång: näbben från vaxhuden 16, från pannan 28, från munvinkeln 37 m.m.; tarsen 36, mellantån 22 +7 m.m.; alla måtten tagna i färskt tillstånd. Dunet gråhvitt, obetydligt mörkare kring ögonen och på vingarna; näbben och klorna blygråa, vaxhuden gulaktigt grå; benen gula., Ogonen blott till hälften öppna. Det andra exemplaret var 260 m.m. långt, för öfrigt lika till färgen. Anmärkningsvärdt är det, att båda ungarna hade sväljt ett stort parti torrt gräs, blandadt med fjäder och dun af förtärda änder; möjligtvis af nytta vid mat- smältningen. — De båda gamla flögo kring boet. Uti och in- under detsamma funnos rikliga bevis på huru farliga de voro för traktens sjöfogel, nämligen 2 Anas mollissima 9, 1 Merg. serrator &, 1 Merg. merganser 9, och 2 Anas glacialis, hvarat den ena ännu var lefvande med krossade ving- och benpipor. De andra voro dels färska, dels halfuppätna, dels blott skeletter. Columba palumbus, LINN. Vid Andoma, Onegaviken, Archangel, temligen allmän. Columba oenas, Linn. Skogsdufvan har jag ej sjelf sett, men Prof. KEssLER 2) fann den vid Onegasjön och v. FiıscHEr i guvernementet Petersburg. II Afdelningen. Foglar, hvilkas ungar utkomma ur ägget med synförmäga och tät dunbeklädnad. Ungarna matas (vanligen) ej, utan uppsöka straxt sin föda under föräldrarnas anförande o. s. v. 123. Perdix cinerea, Lınn. 2 Enligt uppgift af jägare i Wuitegra skall rapphönan före- komma der i trakten. Prof. KrssLer 1. c. säger, att den först i sednare åren inflyttat till Olonetzka guvernementet. Coturnix communis, BONNAT. Hördes och sågs nära staden Onega och på Sommarudden. På sistnämnda ställe sporde jag min skjutsbonde, om han visste hvad det var för en fogel, som hade ett så egendomligt läte. !) Material till kännedom om Onegasjön och Olonetzkiska guvernementet, hufvud- sakligen i zoologiskt hänseende. St. Petersburg, 1868. (Originalet på ryska.) 770 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 125. 126. 127. Derpä svarade han med en föraktfull min: »inte vet jag hvad han heter, men så mycket vet jag, att det är en af de många odugliga varelser, som ströfva omkring i verlden». Tetrao urogallus, Linn. Blott sedd vid Schlüsselburg och staden Onega. Tetrao tetrix, Lınn. Schlüsselburg, Wuitegra. Tetrao bonasia, Linn. Vid Wuitegra, Andoma, Novaja Ladoga. Dessa 3:ne sist- nämnda hönsfoglar äro, som bekant, alla mycket allmänna i den af mig beresta trakten af Ryssland, men dä man reser utan hund, som jag gjorde, stöter man sällan på dem. Lagopus lapponicus, GMEL. (Lagop. subalpina, NILsS.) Träffades vid Schlüsselburg, Wuitegra, Archangel m. m. och är säkert mycket allmän. Vid Wuitegra skjöt min son d. 16 Juli en hanne i ren sommardrägt och hvars klor ännu ej hade börjat lossna. Dessa voro nästan jemnbreda, och visade, med undantag af de yttersta spetsarna, ej några ojemnheter, som kunde härröra af en väld- sam inverkan utifrän; den mellersta var 17 m.m. läng och vid roten 4 m.m. bred. — Den 22 Juli träfiade jag vid Archangelska viken en kull ripor, bestäende af de bäda gamla och 8 eller 9 ungar. De höllo sig vid kanten af en mycket sandig kör- väg, men skyndade till den närbelägna skogen, hvarest jag skjöt honan samt en ung hanne, stor som en vaktel, med något dun ännu qvar på halsen. Honan hade redan fällt klorna, och de nya voro alla fullt och regelmässigt skapade. Den mellersta klon hade en längd af 13 m.m. och en bredd vid roten af 5 m.m. I kräfvan hade hon frön af en Melampyrum, som ymnigt växte i trakten. Ungens kräfva var fylld med gröna växter, mest mjuka blad och spetsar. Ehuru frågan om ripornas klofällning många gånger blifvit afhandlad, torde det af särskild anledning tillåtas mig att ytter- ligare nämna några ord om såväl dessas, som om Tetraonernas. Herr Archiatern och Prof. E. J. Bonsporr har i en längre afhandling: »Några ord om den observerade periodiska klo- fällningen hos Riporna och arter af slägtet Tetrao», sökt vederlägga såväl min uppfattning, för hvilken jag redogjort i Bidrag till Jemtlands Ornithologi 1860, som ock Hr A. J. MALM- GRENS uppsats om ripornas klofällning, hvilken var skrifven emot en Hr BOoNnsporFs tidigare skrift öfver samma ämne. — Det ytterst artiga sätt, på hvilket Hr Archiatern bedömer mina små meddelanden, måste jag tacksamt erkänna. Fortsatta iakt- tagelser ha dock ej kunnat förändra min åsigt om hufvudfrågan. ') Öfvers. af K. Vet. Ak. Förhandl. 1862, page. 17—86. _ MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER 1 NORDVESTRA RYSSLAND. Zul Jag törs ej inläta mig pä det physiologiska omrädet, men kan ej underlåta anföra det råd framl. Prof. A. Retzius gaf mig, nämligen: »undersök blodkärlens beskaffenhet mikroskopiskt under den period, då ripklornas lossning börjar». Jag svarade honom, att jag ville öfverlemna sådant åt öfvade anatomer, men sjelf fortsätta med mina empiriska observationer. På detta ställe skall jag hufvudsakligen hålla mig till en punkt af Hr Boxsporrs motbevis pag. 80, hvarpå han tyckes lägga mycken vigt, nämligen de gamla foglarnas krafsande i jorden, för att finna lämplig näring af maskar, myrägg m. m. åt sina ungar, så länge de äro små. Att sådant krafsande 1 jorden hos tama höns, med hvilka Hr BonspDorr ställer skogshönsfoglarna 1 ana- logi, icke kan bestridas, torde vara bekant för hvar och en. Något olika är dock förhållandet med de i fråga varande La- gopi och Tetraones, och 1:0 pätvingar sig oss frågan: hvaraf föda sig dessa foglar? och 2:0 hvilket biändamål kan den från de öfriga hönsfoglarna (Perdix, Phasianus, Numida m. m.) så afvikande fotbildningen hafva? Dessa frågor får jag på följande sätt besvara. 1:o” Redan i mitt ofvannämnda »Bidrag» anfördes, att ny- kläckta ungar af Lagopus subalpina genast förtärde gräs- blommor, knoppar och fina blad. Af ofvan anförda exempel framgår, att de mera försigkomna ungarna samt honan också endast hade växter i kräfvan. Senare på sommaren utgöra bär, blad och stjelkar, samt under vintern hängen af björk äfven- som fina björk- och videqvistar deras förnämligaste föda. Hos 6—8 dagar gamla tjäderungar fann jag, i Jemtland d. 7 Juli 1859, kräfvan fullproppad med gröna larver af en Tenthredo, som lefde på tallbarr. Honan, som skjöts samtidigt, hade förtärt blommor och blad af Vaccinium uliginosum. Under hösten finner man bär och blad, samt under vintern företrädesvis tallbarr i stor mängd 1 kräfvan. En 1 Januari skjuten rackel- hane hade förtärt 14 lod småqvistar och fröhängen af björk. Hos 2 till 3 dagar gamla orrungar funnos d. 12 Juli, äf- ven i Jemtland, larver af Tenthredo, spindlar och några växt- ämnen. Modern hade förtärt blommor och omogna frön af en Polygonum samt omogna blåbär. Om hösten och vintern är deras mat nästan lika med ripans, men ofta förtära de äfven enbär. — Ungar af hjerpen, omkring 1 eller 2 dygn gamla, som jag tog i Angermanland d. 21 Juni 1857, hade i sina små kräfvar spindlar, skalbaggar och öfvervintrade bär af Oxy- coccus uliginosus, samt blad deraf. Anteckningen om moderns föda har gått förlorad för mig, men torde äfven bestått af hvarjehanda gröna växter. Om hösten består deras mat mest af bär, och under vintern af björkknoppar. Intet af dessa födoämnen fodrar för dess åtkommande någon krafsning och kan utan synnerligt besvär plockas ofvan jord- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Åry. 28. N:o 6. S 772 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 129. ytan. Om en sädan krafsning vore nödvändig, skulle man icke dä förvånas öfver de till sådant ändamål högst olämpligt långa, raka och svagt konstruerade naglarna isynnerhet hos riporna? Till dylikt ändamål lämpar sig vida bättre sådana, som man finner hos Gallus, Perdix o. s. v. 2:0 Återstår nu att visa, om icke klorna på Lagopus och Tetrao äro fullt ändamålsenligt danade för dessa foglars behof. De hafva under vintern alla att kämpa emot snömassorna, på hvilka de äro tvungna att vandra. Snön är icke sällan lös, och med en fot, sådan som en hönas, skulle de behöfva en långt större ansträngning af sina krafter för att hålla sig uppe på densamma. Men då nu ripan dels på nedra delen af foten är försedd med en ymnig fjäderbeklädnad, som kan bre- das ut, och dels genom sina länga, raka naglar — som kunna jemföoras med skidor — med stor lätthet kan springa öfver snön, så inses utan svårighet lämpligheten och nödvändigheten för henne af sådana naglar. Hos slägtet Tetrao göra sido- fransarna längs tårna samma utmärkta tjenst och kunna anses som ett slags snöskor. Sommaren gör dock hela denna ut- rustning öfverflödig, och den periodiska fällningen deraf torde hufvudsakligen hafva sin grund deri. Slutligen anser jag mig böra tillägga: 1:o Att, hvad beträffar Hr Bonsporrs yttrande, att jag hos slägtet Tetrao skulle hafva funnit kloombyte ega rum endast hos honorna, detta beror på ett misstag. Ty angående hjerpen har jag 1. ce. omnämnt två hannar i sommardrägt med nyss fällda klor. Tjäderhannar deremot har jag ej haft tillfälle att undersöka under rätta tiden, men väl en orrhanne i full sommar- drägt, hvilken genom sina ännu korta och alla regelmässigt bildade, gråbruna naglar visade, att ett nagelombyte icke långt förut egt rum; men detta exemplar var ej försedt med datum, hvarföre jag icke ansåg mig böra omnämna detsamma. 2:0 Att lossningen på alla naglarna börjar på en gång, och att ingen gammal nagel blir qvarsittande helt och hållet; men att fällningen af en eller annan nagel kan fördröjas flera dagar. 3:o Att de kunna sitta en längre tid som slidor utanpå den nya nageln, utan att erhålla näring genom blodet, hvilket, så vidt jag känner, ej förekommer vid den pathologiska nagel- fällningen hos menniskor eller däggdjuren. — Och härmed anser jag mig hafva vederlagt Herr Archiatern BONSDORFS anmärk- ningar, och tillräckligt hafva bevisat, att hvad jag i min Jemt- landsresa yttrat om klofällningen är fullt öfverensstämmande med verkliga förhällandet. Vanellus cristatus, M. & W. Temligen allmän vid Novaja Ladoga och Sermaks; förirrar sig äfven nägon gäng till Archangel. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 773 150. 131. 132. 136. Squatarola helvetica, Linn. (Charadr. helveticus, Box.) Skall under värflyttningen förekomma vid Archangel. Charadrius pluvialis, Linn. Onega, Sommarudden, här och der. I Charadrius morinellus, LINN. Likaledes; exemplar, skjutna vid Archangel, sedda hos Hr HEINRICH. | Aegialitis hiaticula, LINN. Anträffades här och der vid Ladoga, Onegaviken och Chol- mogori. Aegialitis minor, MEYER & Worr. Förekom på samma trakter. Hematopus ostralegus, LINN. Några par sågos på en ö i Onegafloden; han var allmän vid kusten af Hvita Hafvet: Numenius arquata, LINN. Ej sällsynt på myrar vid Schlüsselburg, Wuitegra, staden Onega, Archangel m. m. En hanne, som skjöts d. 26 Juni, var 57 c.m. lång och 100 c.m. bred; näbben 123 m.m.; tarsen 70, mellantän 45, vingen 295, stjerten 125 m.m. Undersidan hade stora ovala och hjertformiga svartbruna fläckar. Numenius ph&opus, LINN. Träffades d. 27 Juni på södra sidan af Onegasjön, och sednare på skogsmyrar vid Sommarudden och Archangel. Limosa rufa, BRISS. (Scolopax lapponica, LINN.) På ön Kiostroff i Onegaviken såg jag d. 12 Juli tvenne rödspofvar, hvilka dock ej hade sin häckplats der. Jag är likväl 1 tillfälle att lemna beskrifning på denna fogels dundrägt, efter ett exemplar, taget vid Kyrö 1 Torneå Lappmark d. 4 Juli 1868. Det ankom i sprit och var 205 m.m. långt, näb- ben 30, tarsen 43 och mellantån 27+6 m.m. Vingpennorna hade börjat växa och voro 32 m.m. långa; de på skuldrorna framväxande ' fjädrarna voro gråbruna med rostgråa kanter. Dunet var långt och af grå, rostgrä och svartgrå färg. En stor fläck på pannan, flera sådana på den rostgula öfvergumpen samt stjertdunet svartgråa; pannan, hufvudets sidor och under- sidan hvitgråa; halsen och skenkeln mörkare; ett otydligt streck genom ögat och ett dylikt öfver pannan, som fortsättas öfver bakhalsen, mörkgräa. Limosa »gocephala, Linn. (Limosa melanura, LEISL.) Förekom på stora myrar vid Ladogakanalen, Sermaks, Wui- tegra. SI 140. 141. 142. 143. 144. 145. 4 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Totanus glottis, LINN. Träffades på flera ställen ifrån Novaja Ladoga till Archangel. Den 27 Juni sågos mindre flockar vid Onegasjön, hvilka voro ytterst skygga och ej tycktes vilja häcka; d. 29 träffades i närheten af Wuitegra uti en skog en häckplats, der hannen med häftigt skrik kringflög mig och ofta satte sig i toppen af höga granar, tills jag fällde honom. Boet eller ungarna kunde dock ej upptäckas. Afven vid Nischmoserskaja fann jag den d. 20 Juli häckande i en sumpig skog, men kunde ej heller der få rätt på ungarna. 3 Hannen var 330 m.m. lång, 580 m.m. bred; tarsen 55, mellantån 35, vingen 176 m.m. Totanus fuscus, BECHST. Sågs några gånger, men ingenstädes kunde jag upptäcka någon häckplats. En i sprit från Muonioniska erhållen ny- kläckt dununge var 105 m.m. lång, den mot spetsen nedböjda näbben 16 m.m., tarsen 28,5 (torr 27 m.m.), mellantån 31 (torr 28 m.m.). Ofversidan svartaktig med gråa fläckar och band, bland hvilka ett på öfvergumpens midt och tvenne längs rygg- sidorna voro tydliga. Pannan och ett band öfver ögonen hvit- gråa, ett streck genom ögat samt hjessan svarta; undersidan hvit med grå anstrykning på kräfvan. Totanus glareola, LINN. Var temligen allmän på de flesta myrarna, t. ex. vid Schlüs- fe) 2 ‚selburg, Onegasjön, Archangel m. m. En nykläckt hona från Torneå Lappmark, tagen i Juli 1868, och som erhölls i sprit, var 85 m.m. lång, näbben 11 (torr 10 m.m.), tarsen 24 (torr 22 m.m.), mellantån 26 (torr 24 m.m.). Till färgen hade den mycken likhet med dunungen af Tot. fuscus, på öfversidan var dock den ljusa färgen rådande. Tvenne rostgula band på båda sidor om ”yggen skilde sig tydligen från 5 dylika svarta derstädes; öfver ögat gick ett bredt gråhvitt band, dra- gande sig kring nacken; ett streck genom ögat, som utvidgades bakom detsamma, hjessan samt en fläck på skenkeln svarta; undersidan gråhvit. Totanus ochropus, Linn. Säg jag ofta t. ex. vid Novaja Ladoga, Dwinafloden m. m. Nära Kargopol vid en skogsbäck hade den flygfärdiga ungar d. 3:dje Juli. Actitis hypoleucus, Linn. Var allmän vid flod- och sjöstränderna ifrån Schlüsselburg intill Dwina. Terekia cinerea, BONAP. (Scolop. cinerea, GYLp. Limosa reeurvirostra, Pııt. L. terek. TEMM. Totan. Javanıcus, HorSF.) MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 775 Denna egendomliga vadare, som jag skulle vilja kalla flod- snäppa, säg jag första gängen d. 9 Juli nära Birythewa vid Onegafloden, der han höll sig på de med pilbuskar beväxta samt af smä rullstenar och sand bildade öarna eller vid flodens stränder. Vid mitt annalkande sökte de gamla med stor ifver under högt skri varna eller försvara sina sannolikt i gräset gömda ungar. Innan jag hade lossat skott, sprang en hanne blott på några stegs afstånd framför mig bland videbuskarna, hvarunder han i sin hållning och genom sina vippande rörelser med kroppen hade stor likhet med drillsnäppan. Lätet var dock mycket afvikande och påminte om det af Totan. glottis, Charadr. hiaticula, t. o. m. om vissa toner af Picus martius. Grefve C. v. HOFFMANSEGG och Hr HENCKE, hvilka en längre tid uppehöllo sig i trakten af Archangel, ha beskrifvit!) lätet ganska träffande på följande sätt: »Deras högljudda, kraftiga stämma och hannens (förmodliga) parningsläte består af ett fylligt strupljud. Ofta hör man honom, sittande på en sten, en stubbe eller någon annan liten upphöjning, under rörelse med kroppen och med synbar ansträngning många gånger upprepa sitt trestafviga läte: kuwitrry kuwitrry kuwitrrry, eller ock girryyyd girrriii girruid, den sista strofen alltid med utdragen stegring. Ibland hör man ett svagt hvisslande och melankoliskt hahiaaa hahiaaa hahiaaa o. s. v.» Blott en nykläckt unge erhöll jag, d. 10 Juli, men jag förmodar, att de flesta ungarna dä redan hade lemnat trakten, ty d. 24 Juli fann jag vid utloppet af Dwina flockar af sådana, sem ofta vadade i vattnet och sökte sin föda. De voro der redan ganska skygga. -De skjutna voro utomordentligt feta och skinnet i följd deraf ytterst tunnt. De sista af dessa foglar såg jag vid Cholmogori d. 6 Augusti, hvarefter jag aflägsnade mig från trakten kring Dwina. Följande beskrifningar torde här vara på sin plats. Gammal hanne d. 10 Juli: Längd 250 .m.m., bredd 418 m.m. Den något uppåt böjda näbben från pannan 47 m.m. ?), tarsen 26, mellantån med nageln 24, baktån 8 m.m.; vingen 128, stjerten 54 m.m. Ofversidan askgrå med mörka skaftstreck eller fläckar; öfver skuldrorna två breda svarta band, som sträcka sig till de långa bakre vingtäckarna. Ofvergumpen och öfre stjerttäckarna gråa med mörkare tvärband och hvita kanter. Ett streck öfver ögat och pannan hvitaktiga. Undersidan hvit; på kräfvan samt på de gråaktiga hals- och bröstsidorna med gråbruna skaftstreck. Hand- pennorna svartbruna, den första deraf med hvitt skaft; arm- pennorna ljusare med breda hvita spetsar. De små öfre samt 1) I Allgem. deutsch. Nat. Zeitung, herausg. von d. Ges. Isis i Dresden 1856, 2 Band. pag. 239. | 2) DEGLAND & GERBE säga i Ornith. Européenne 1867 II, pag. 171: »Bec pres de trois fois aussi long que la téte», och FritscH i Vögel Europas 1869 p. 372: »Der Schnabel fast 3 mal so lang als der Kopf». I verkligheten är näbben icke fullt 2 gånger så lång som hufvudet. 776 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 146. 147, 148. de största vingtäckarna svartbruna; näbben svart, underkäkens basis gröngul; benen grönaktigt gulbruna; iris mörkbrun. Ung hanne i första fjäderdrägten, d. 24 Juli: Längd 245 m.m., bredd 395 m.m.; näbben 41 m.m,; tarsen 27 m.m., mellantån 24 m.m.; vingen 126, stjerten 49 m.m. På öfver- sidan voro alla gråa fjädrar försedda med rostgula ränder, och spetsarna på skulderfjädrarna samt de långa bakre vingtäckarna hade svarta zickzacklinier. De 2 svarta längsbanden på skul- drorna voro mindre än hos de gamla, eller utgjordes blott af bakom hvarandra liggande fläckar. Stjerten, otydligt bandad eller spräcklig, var försedd med en rostgul, svartbandad spets. Under- sidan smutsigt hvit, halsen och bröstet med mörka streck. Näbben mörkt olivbrun med gul basis på underkäken; benen smutsigt citrongula; iris gråbrun. Det öfriga af drägten nästan lika med de gamlas. Den unga honan var något större och saknade zickzacklinierna på de bakre vingtäckarna. Dundrägten, d. 10 Juli på en hona, 1 eller 2 dygn gammal: Längd 100 m.m.; näbben 11,5, tarsen 21, mellantån 20 m.m. De trenne främre tårna förenade genom stor spännhud. Ofversidan grön- aktigt rostgrå, fint melerad; ett streck genom ögat, ett smalt sådant från pannan öfver hjessan, ett bredare öfver ryggen samt en fläck på höften svarta, pannan gulaktig; undersidan hvit. De många genus-namn, som hafva blifvit tilldelade denna fogel, vittna om, att man har varit mycket villrådig om hans ställning i systemet. Dundrägten, som mest liknar den af Actitis hypoleucus, beskaffenheten af äggen och -hans lefnads- sätt anvisa honom dock den här af mig valda platsen. Machetes pugnax, Cuv. (Tringa pugnax, LINN.) Blott någon gång sedd af mig; skall enligt v. FISCHER vara allmän i guvernem. Petersburg. Canutus islandicus, BREHM. (Tringa canutus, LINN.) En gammal hanne, som var skjuten på våren vid Archangel, köpte jag af Hr HEINnrICH. Enligt hans uppgift förekommer denna fogel derstädes vår och höst. Tringa subarquata, TEMM. (Pelidna subarquata, BRHEM) En hanne i vårdrägt hade man skjutit vid Petersburg d. 20 Maj och inlemnat till dervarande Museum. De roströda fjädrarna voro ännu försedda med hvita kanter. Jag träffade honom ej vidare på resan, ehuru jag ifrigt sökte honom på de af Brasıus !) uppgifna ställen vid södra Onegasjön >). !) Reise im Europ. Russland 1844 s. 72. 2) Prof. KESSLER ]. c. yttrar i en not, att de af BrAstus der sedda foglar, så- som Calidris arenaria, Tringa minuta, subarquata m. m. mäste ännu varit under flyttningen, men ej häckande; hvilken mening jag obetingadt biträder. MEVES, ORNITHOLOGISKA ITAKTTAGELSER INORDVESTRA RYSSLAND. 777 149. 150. ) Tringa Temminckii, LEIsL. Blott ett par träffades: häckande d. 10 Juli på en liten ö i Onegafloden. Enligt v. HOFFMANNSEGG och HENCKE |. c., pas. 38, skall den häcka allmänt på en halfö utanför Dwina- mynningen. En unge i dundrögt, 2 eller 3 dagar gammal, tagen i Juli vid Kautokeino (Lappland), och som jag erhöll i sprit, var 68 m.m. lång; näbben 8, tarsen 15,5, mellantån 14+3 m.m. Näbben vid spetsen svart, vid roten, likasom benen, brungrå. Färgen på öfversidans dun var en blandning af svart, rostgult och grått; på bakhufvudets sidor, på låren och längs ye ssidlome prydt med hvitaktiga spetsar; pannan, oder och undersidan ljust grågula; emellan näbbroten och ögat ett mörkt streck. Magen innehöll smä skalbaggar, t. ex. Bembidium, Ste- nus m. m. Tringa minuta, LEIsL. På Museum i Archangel förvarades denna fogel, som enligt uppgift der skall vara skjuten. Huruvida han häckar i trak- ten tarfvar närmare undersökning }). Tringa platyrhyncha, TEMM. men af denna art erhöll jag blott ett i Maj 1869 vid Archangel skjutet exemplar. Att denna art häckar såväl vid Skara som i Dalsland, har genom Hr KOLTHOFFS mig i bref meddelade iakttagelser ytter- ligare bekräftats. Calidris arenaria, ILLIGER. Skall enligt uppgift angäende ett pä Museum i Archangel förvaradt exemplar förekommit der i trakten under flyttningen. Scolipax rusticola, LINN. Säg jag vid Kopatschevskaja; ägg af denna fogel erhöll jag vid Archangel. Scolopax major, Linn. Skall enligt v. FISCHER förekomma, likasom den förra, i guvernem. Petersburg. Scolopax gallinago, LINN. Fanns temligen allmän vid Schlüsselburg, Wuitegra, Onega- viken m. m. Rätt ofta hörde jag det allmänt bekanta »sur- randet» eller »gnäggandet» af denna beckasin, om hvars fram- bringande antingen med vingarna eller stjerten meningarna varit, och ännu tyckas vara delade. Redan vid första meddelandet ?) af mina i Juni 1854 på Gotland gjorda iakttagelser rörande Genom misstag har Baron DRostE-HULSHOFF i sitt arbete: Die Vogelwelt der Insel Borkum pag. 224, anfört såsom häckande derstädes Tr. minuta i stället för T. Temminckii. ) I Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1856, vag. 275—277. Proc. Zool. Soc. 1658, p. 199. 778 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 156. uppkomsten af detta ljudet fästade jag uppmärksamheten icke blott på den märkvärdigt bildade yttre stjertpennan hos denna art, utan äfven på de flera dylika hos närslägtade arter, t. ex. Scolop. javensis, och uttalade vid slutet af den lilla uppsatsen den önskan, att resande ornithologer måtte anställa observationer på de i fria naturen vistande utländska arterna, emedan jag var öfvertygad, att det skulle visa sig, att det gnäggande ljud, som . de läto höra, betydligt skilde sig från var a Jag har ej erfarit, om nägon direkte har följt denna uppmaning, men sä mycket mera välkommet blef för mig ett meddelande af Hr TACZANOWSKI om Scol. heterocerea!), hvilken likasom Scol. javen- sis i stjerten har 7 eller 8 yttre surrpennor, att denna under sina evolutioner i luften frambringar ett »raketlikt läte». Herr TACZANOWSKI tror visserligen, att detta frambringas med vin- garna, men jag vågar påstå att han skulle vara af annan mening, om han hade läst min uppmaning, eller om han, liksom jag för många år sedan, experimenterat med denna arts styfva, fina stjertpennor på uppgifvet sätt. Scolopax gallinula, LINN. Ett par ägg af denna beckasin erhöll jag i Archangel, som voro tagna der i närheten. Fogeln har jag sjelf ej funnit på resan, hvaröfver man ej bör ökord sig, då jag reste utan hund. Jag är dock i tillfälle att beskrifva dundrägten af denna fogel, efter ett par från Muonioniska i sprit erhållna exemplar. Dessa visa den märkvärdigheten att de äro större än de af Scol. gallinago. hvilket mest är i ögonen fallande på näbben och tarsen. Den ena dunungen S? som var kläckfärdig tagen ur ägget, var omkring 100 m.m. lång; näbben 14 m.m., tarsen 22 (tor- kad 20 m.m.), mellantän 24 (tork. 22 m.m.); den andra, en 9, 1 eller 2 dygn gammal, var 95 m.m. lång; den vid roten 6 m.m. höga aLben 181 m.m. lång; tarsen 22 (tork. 20 m.m.), mellantån 25 (tork. 23 m.m.). (På gamla honor är tarsen 22—221 m.m., på hannar högst 24 m.m.; således är den ny- kläckta ungens tars föga kortare än föräldrarnas!). Dunbekläd- naden var särdeles vacker, men svär att beskrifva. En rostbrun eller mahognyfärg var den rädande pä hela fogeln. Hufvudet och halsen rostgula med svarta fläckar, ryggen, vingarna och sidorna rostbruna med svarta längsband eller fläckar; alla dessa svarta dun voro prydda med hvita spetsar, hvarigenom midt pä ryggen 2 långa och på sidorna 2 korta band framträdde. En fläck emellan näbben och ögat samt pannan svarta, den senare tvärt genomskuren med ett hvitt streck; undersidan gråbrun, utan fläckar. Hannen (?) var nästan lik honan, men hufvudets sidor voro ytterligare prydda med hvita linier, nämligen en . öfver ögat, en inunder och en kring hakan. ') Cabanis Journ. f. Ornithologie 1870, pag. 312. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 779 Äggen af denna art äro i öfverensstämmelse med det ofvan anförda äfven ovanligt stora, antingen lika med dem af Scol. gallinago, eller något mindre. Emedan jag haft tillfälle att under- söka ett större antal äggkullar från Torneå Lappmark, tagna i slutet af Juni eller t. o. m. början af Augusti, får jag deröfver > lemna följande beskrifning: N:o 1: 4 ägg; bottenfärgen grågul, med gråvioletta skalfläckar, stora och små lefverbruna fläckar, punkter och krokiga streck, hvilka mot den tjockare ändan flyta tillsammans; a 39—26 m.m.; b, c och d 38,5—27 m.m. N:o 2: 4 ägg; färgen som hos de förra, men fläckarna mindre; a 38 —27,5 m.m.; b 37,5—28 m.m.; ce 37,5—27 m.m.; d 37,5—26 m.m. N:o 3: 3 ägg; färgen på tvenne mörkt gröngrä, på det tredje rostgul; fläckarna stora, temligen glesa; alla voro lika stora, 37—27 m.m. N:o 4: 3 ägg, grägula, fläckarna orediga, sönder- delade i flikar eller krokiga streck; särdeles lika i teckningen med Oedienemus crepitans-ägg; a 40—27,5 m.m.; b 39—27 m.m.; c 37—26 m.m. N:o 5: 3 ägg; hvitgräa, med askgräa, ljus- och mörkbruna fläckar och punkter; liknar i färgen mycket äggen af Scolop. major; alla lika stora, 38—28 m.m. N:o 6: 4 ägg; bottenfärgen grönaktigt hvit, med temligen mörka. glest stående fläckar; hade någon likhet med Totanus glareola ägg; 37,5—27 m.m. till 38—27,5 m.m. N:o 7: 4 ägg; blott något mörkare än de förra; 39,5—till 40 m.m. långa och 27,5 m.m. tjocka. N:o 8: 4 ägg; bottenfärgen vackert ljust oliv- grön; al 27 till 39—-27,5 m.m. N:o 9: 2 ägg, olivgula med ljusa och svartbruna, glesa fläckar; a 39—29 m.m.; b 28—27 m.m. Bon påträffas mest på stora myrar, då gräset slås. Fogeln skall ligga så fast på äggen, att den ofta såras med lien. 157. Grus cinerea, BECHST. Tranan fanns temligen allmänt vid Schlüsselburg, Wuitegra, Onega och Kargopol. En ung trana, som fångades af min son i Vestergöthland d. 26 Juni 1864, och som började anlägga sin gråa fjöder- beklädnad, var omkr. 70 c.m. lång; näbben 57 m.m., tarsen. 162 m.m., mellantån 70+11 m.m.; de framväxande hand- pennorna 88 m.m.; dunet på hufvudet rostgult, på halsen grått, ryggen, öfvergumpen och stjertdunet rost- eller brungräa. En unge 1 dundrägt, tagen i Wermland d. 30 Maj var (konser- verad) omkring 210 m.m. lång; näbben från pannan 25, från munvinkeln 27,5 m.m.; tarsen 40 m.m.; mellantån 24+5 m.m. Det vackra dunet var på öfversidan glänsande gulaktigt roströdt. Ofver ryggen gick ett mörkare långsstreck, som de- lade sig på korset i tvenne bakåt gående armar; undersidan var ljusare och utan glans. Vanligen uppgifves det i ornithologiska skrifter, att tranan värper blott 2 ägg; jag har dock sett flera kullar med 3 ägg. En kull med 3 ägg togs vid Tierp i Upland i Maj 1866, Xx 780 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 160. 161. 162. 163. 1 ) och de hade följande dimensioner: a 95—62 m.m., bh 93—64 m.m., c 92—61 m.m.; af en annan kull också med 3 ägg, fran Wermland d. 20 Maj 1869, var det största 94+61 o. s. v. Ur en kull med 2 ägg var det ena 105+60 m.m.; ett stort ägg från Sarepta var 107 +67 m.m. Gallinula crex, LINN. Hördes vid Schlüsselburg. Gallinula porzana, Linn. Var ej sällsynt från Ladoga till Archangel. På sistnämnda ställe köptes deraf några ägg. Fuliea atra, Linn. Skall, enligt Hr Heinrichs uppgift, några gånger blifvit skjuten nära Archangel. Cygnus musicus, BECcCHsT. Sängsvanen såg jag ej lefvande på något ställe, men de mänga skinn jag såg hos bönder på Sommarkusten och hos bundtmakare i Onega och Archangel tyckas visa, att den åt- minstone under flyttningen förekommer allmänt i trakten. Af slätet Anser träffade jag ingen art, men bönderna för- säkrade att sådana skulle finnas t. ex. vid en sjö, kallad »Bjeloje osero» — Hvita sjön !) — som ligger emellan städerna Onega och Archangel. Tiden tillät mig ej att göra en tur dit. Anas boschas, LINN. Allmän på hela resan. Anas strepera, Linn. | Blott en hanne såg jag vid Ladogakanalen d. 9 Juni. På Museum i Archangel förvarades ett par, som voro skjutna 1 trakten. Efter många fåfänga försök att taga reda på ett bo af snatteranden vid Hjelstaviken i Upland lyckades det slutligen Herrarna G. ENGELHART och W. ELFSTRAND att i början af Juli månad år 1870, i trakten af Ekolsund och Krägga, hitta flera bon, som innehöllo 9—12—13 ägg. Aggen, hvaraf jag undersökte flera, hade stor likhet med bläsandsägg, men färgen var 1 det hela något gulare. Den vanliga stor- leken var 57—39, 58—38, 58—40 m.m.; de mindre voro 93—37, 55—36 m.m. o. s. v. Ett af boen fanns på en liten holme under en buske, omkring 12 alnar frän stranden, och bestod endast af dun och något torrt löf, ett annat på en äng, omkring 50 alnar från stranden; det var byggdt af torrt gräs och invändigt fodradt med dun. Den 16 Juli tagna ägg Namnet: Hvita sjö, Hvita flod, användes ofta der i trakten och betecknar sådana sjöar eller floder, hvilka ej äro, som vanligt derstädes, bruna eller rödbruna, utan vattenklara. Månne icke Hvita Hafvet »Bjeloje more», med sitt klara vatten, i jemförelse med Dwinans eller Onegaflodens färgade vatten, erhållit sitt namn i enlighet härmed? MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 781 165. i voro mycket starkt rufvade, och det lyckades Hr ENGEL- HART att låta utkläcka dem genom en höna. Genom Hr EN- GELHARTS vänskap till mig är jag i tillfälle att derom kunna meddela följande: Dundrägt, en 2 dygn gammal hona, var 155 m.m. lång; näbben från pannan 12, från pannlisten 15, från munvinkeln 16 m.m. lång och midten 8 m.m. bred; tar- sen 19 m.m., mellantån med nageln 25 m.m. Näbben ofvan olivbrun, vid kanten och inunder vaxgul; benen brungröna med blekgul kant längs tårna; allt i färskt tillstånd. Dunets färg liknar den hos Anas boschas, men alla ljusa partier äro större än hos denna. Färgen på öfversidan olivgråbrun, mörkast på hjessan; de vanliga 4 fläckarna på ryggen och den inre ving- kanten ' gula; undersidan och kinderna svafvelgula med ocker- gul anstrykning på bröstet; det mörka strecket genom ögat mycket smalt; det gula öfver ögat mycket bredt. Anas penelope, LINN. Allmän; vid Nischmosersk träffade jag d. 14 Juli på flera honor med deras unger. Anas acuta, LINN. Vid Ladogakanalen, Onegaviken, Archangel m. m. allmän. På torget i Archangel köpte jag d. 31 Juli ett par gamla hannar i sommardrägt. Denna drägt har mycken likhet med en ung hanne i September, men de ljusa eller mörka banden på en del af småfjädrarna hafva en på tvären gående riktning, medan de hos ungen bilda spetsiga vinklar. Hufvudet ofvan svartbrunt med ljusare kanter, dess och halsens sidor blekt rostgula med bruna skaftfläckar; hakan hvit med mörkare små- fläckar: kräfvan grågul med svarta och hvita tvärfläckar på hvarje fjäder; buken gråhvit med nästan betäckta fläckar, men undergumpen med tydliga gråbruna sådana; understjerttäckarna gulaktigt hvita med stora aflånga fläckar. Slagsidorna gråa med bruna tvärband och hvita vattringar; öfre delen af ryggen grå med fina vattrade hvita linier; skulderfjädrarna svarta med breda brungråa kanter; vingtäckarna vackert askgråa, utan kanter. De 2 mellersta breda stjertpennorna blott 115 m.m. långa. Näbben blygrå, i midten och på främre kanten svart- brun; benen gulaktigt blygråa. En på Oland d. 1 Juli af Hr KortHuorr skjuten hanne, sannolikt i andra året, var teck- nad mycket lika med den förra, men på vingarna funnos tvär- bandade småtäckfjädrar af nästdrägten qvar; hufvudet och halsen mera rosfgula, tvärbanden på ryggen och slagsidorna voro bredare, och den hvitgråa buken utan fläckar o. s. v. Herr HEINRICHS i Archangel ägde i sin samling en bastard- hanne af gräs- och spjutanden, som alldeles liknade den figu- ren, som finnes 1 NAUMANS Nachträge Tab. 389 fig. 3. Anas clypeata, LINN. Vid Ladoga- och Onegasjöarna samt vid Archangel, allmän. 782 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 167. Anas querquedula, Linn. Sågs vid Ladoga och Archangel. 168. Anas crecca, LINN. Allmän nästan öfverallt. Vid Dwina skjöts d. 10 Aug. en ung hanne, som genom vistelsen på det bruna kärrvattnet der i trakten hade erhållit en starkt rostbrun färg på bröstet och buken. En gammal hanne i sommardrägt, skjuten d. 8 Aug., kan lätt skiljas från en unghanne äfven derigenom, att alla småfjädrarna äro starkt afrundade och försedda med gråa kanter. Hos ungen äro de, särdeles på sidorna, tillspetsade och försedda med breda hvitgråa sidokanter. Stjertspetsarna fullständiga och ej trubbiga, såsom hos ungen. 169. Fuligula cristata, STEPH., LINN. Novaja Ladoga, Sermaks, Archangel, ej sällsynt. 170. Fuligula marila, STEPH., LINN., som Prof. LILLJEBORG träf- fade vid Novaja Ladoga och Dwina, såg jag ingenstädes. 171. Fuligula ferina, Linn. Fann jag blott vid Dubno vid Ladoga, der äfven ägg hit- tades på en liten sumpig ö. 172. Fuligula nyroca, GULDENST. Af BraAstus !) anträffad vid Onegasjön; jag fann den hvar- ken der eller på något annat ställe. I Archangel såg jag dock i Hr HEINRICHS samling en derstädes på våren skjuten vacker hanne; ett par förvarades äfven på Museum i Archangel. 173. Clangula glaucion, BREHM, LINN. (Anas clangula, LINN.) Vid Nischmosersk häckande; vidare sedd vid Ladeinopole, Onegaviken, Archangel; allmän. l 174. Harelda glacialis, LEACE. (Anas glacialis, L.) Sågs 1 Maj på hafvet emellan Wiborg och Petersburg. - Prof. KESSLER, 1. c. p. 25, fann alfogeln häckande i norra delen af Onegasjön och träffade der i Juli nykläckta ungar. \ 175. Somateria mollissima, LEACH. (Anas mollissima, Linn.) På Sommarudden vid Hvita hafvet sägos stora flockar, blandade med svärtor, knipor m. m., och på ön Kiostroff fann jag d. 10 Juli 2 bon med ägg. 176. Oidemia nigra, FLEM. (Anas nigra, LINN.) Vid Sommarudden, Archangel. !') Reise im Europ. Russl. 1 Theil pag. 71. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 783 161. 180. Oidemia fusca, FLEM. (Anas fusca, Linn.) Vid Kiostroff och Archangel. Mergus,merganser, Linn. Vid Ladoga, Archangel, Cholmogoni. Mergus serrator, Linn. Vid Onega och Ladoga. Mergus albellus, LINN. Vid byn: Nischmosersk, hvilken ligger vid en ä, som för- enar 2 sjöar med hvarandra, fann jag d. 20 Juli på den södra vassrika sjön en familj af salskraken. Ungarna tycktes ha uppnått 4 af sin storlek och liknade modern i färgen. De döko utomordentligt qvickt och försvunno bland vassen, så att det icke lyckades mig att erhålla någon. Prof. KESSLER, ]. c. tog vid N.V. Onegasjön den 16/,, Juli ungar, som blott voro några dagar gamla. men tyvärr har han icke lemnat någon beskrifning på dem. Aggen af salskraken äro ännu sällsynta i samlingar, hvar- före jag om dem får meddela följande: Omkring en half mil norr om Muonioniska hittade d. 24 Maj 1868 ett par fiskare uti en gammal för knipor utsatt holk 8 ägg af en vid det tillfället utflygande fogel, hvilken de kallade »Ongeli». Jag er- höll 4 stycken deraf samt något dun. Dessa ägg voro till storleken närmast lika med bläsandens, men till färgen stor- skrakens. Skalet var särdeles härdt, föga glänsande, tint punk- teradt, och visade under stark förstoring (med Loup) nålrist- ningar, som ofta korsade hvarandra. Formen oval med trubbiga spetsar. Färgen gulaktigt hvit; trenne af äggen hade dock hvardera en större gråaktig vattenfläck. De hade följande di- mensioner oeh vigt (1 gran): a 55--36 m.m., 60 gr. vigt; b 64—37 m.m., 68 gr.; c 53—37,5 m.m., 64 gr.; d 53—-37 m.m., 66 gr. Dunet, taget ur boet, var hvitgrätt — ej hvitt som hos knipan — och silkeslikt. III Afdelningen. Foglar, hvilkas ungar utkomma ur ägget med synförmäga och mer eller mindre tät dunbeklädnad. Ungarna matas äfven en längre tid, hvarvid de dock snart sjelfmant gripa efter den erbjudna födan o. s. v. 181. Ardea cinerea, Linn. Professor LILLJEBORG såg under sin resa hägern vid Nov. Ladoga; jag sjelf anträffade den ej. Dundrägten hos hägern resp. Pelargi är i hög grad afvi- » Oo . [APS o N D kande från den af de egentliga vadarne (Tringarie, Gruinee ete.), derföre vill jag här begagna tillfället och beskrifva 3 ungar, % 784 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hvilka, ehuru olika till storleken, togos ur samma bo d. 25 Maj 1868 i Skäne. Det mest i ögon fallande hos dessa un- gar är den ytterst korta tarsen. Jag har förut anfört, att den på den gamla honan af Scolopax gallinula var 22 m.m. och på en ur ägget tagen unge 20 m.m. Hos hägerhonan var tarsen 140 m.m., men på den nykläckta ungen hade den en längd af endast 15 m.m. Detta förhållande måste ha en dju- pare betydelse — — —. De omnämnda ungarna, erhållna i konserveradt tillstånd, voro af följande beskaffenhet: N:o 1, 1 eller 2 dygn gammal, omkring 160 m.m. lång; näbben 17 m.m., tarsen 15, mellantån 12 m.m. Dunet långt, men ej tätt, ofvan grått, inunder hvitt; på hufvudet styft och hårlikt samt ihrer sig strälformigt till en 33 m.ın. läng kam (toffs). Genom den i spetsen nedkrökta näbben, den nakna hakan och de korta benen visar den lilla ungen stor likhet med en Pha- lacrocorax. N:o 2, omkring 3 eller 4 dagar, v. p. 250 m.m.; näbben 25 m.m., tarsen 24, mellantän 21 m.m. Dunet som hos N:o 1, men glesare på undersidan, toffsen 37 m.m. N:o 3, omkring 5 eller 6 dygn och v. p. 33 5 m.m. lång; näbben blott något böjd vid spetsen, 35 m.m., tarsen 39, ”mellantån 40 m.m., kalkspetsen hos denna, likasom hos de 2 andra, qvarsittande ytterst på näbben. Dunet hade redan betydligt glesnat, och ett större antal blodspolar var synligt på under- sidan. På en gammal hona, äfven från Skåne, var näbben 108, tarsen 140, mellantån 35 + 17, vingen 413 och stjerten 187 m.m. lång. [0 0) RG) Botaurus stellaris, STEPH., Linn. (Ardea stellaris, Linn.) Rördromens ganska besynnerliga, starka och djupa läte hörde jag på en excursion vid Sermaks, der han höll sig ı kärr, beväxta med pilbuskar och högt gräs, men cj kunde upp- täckas. Min tolk, som trodde sig ha träffat på en af de största björnarna, förskräcktes så af ljudet, att han började taga till fötterna, tills han lugnades af mig. Ryska bönderna sade att ljudet, som hördes fen på mycket långt afständ, kom ifrån »kärroxen». Egendomligt är, att denna fogel anträffas 1 Sverige ännu mycket sent om hösten, t. o. m. om vintern. Så t. ex. skjöts en hona i Flems socken d. 9 Nov. 18681). Den hade 6 aborrar 1 magen och strupen, hvaraf den största var 14 c.m. lång. En Hun skjöts i Bohuslän d. 30 Januari 1842, och en annan på norra Oland d. 22 Januari 1870. Den sist- nämndes mage innehöll blott några Dytiscus marginalis och D. dimidiatus. Han var 72 c.m. lång, 122 c.m. bred; näbben 70, tarsen 90, mellantån 85+22 m.m.; vingen 320 m.m. 1) Samma exemplar som i Jägareförbundets nya Tidskrift af misstag blifvit upp- gifvit: våren 1868. MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 785 183. 184. 185. 186. Iris ockergul. Honan var 68 c.m. lång och 110 c.m. bred; näbben 65, tarsen 80, mellantän 78+22 m.m.; vingen 300 m.m. Iris blekgul. Platalea leucorodia, Linn. Enligt Hr HEINRICHS meddelande hade för några år sedan 4 skedhägrar förirrat sig till Archangel. En nykläckt unge, som jag 1861 hemförde från Holland, var ofvan betäckt med tätt, inunder med glest, rent hvitt dun: hakan, en remsa på magens midt och längs bukens sidor nakna. Den var omkring 60 m.m. lång; tarsen 18, mellan- tån 17, näbben 22 m.m. Sterna paradisea, BRUN. (Sterna arctica, TEMM.) Fanns allmän vid Archangel, der den bland annat häckade på en myr beväxt med tallkrymplingar, hvarest många vatten- samlingar eller tjernar förekommo. Sterna -hirundo, Linn. Afven allmänt anträffad, t. ex. vid Onega- och Ladogasjöarna. Larus minutus, PALLAS. Den vackra dvergmåsen träffade jag 1 stora kolonier vid kanalen emellan Schlüsselburg och Novaja Ladoga. Vid byn Dubno besöktes i början af Juni flera nästan simmande holmar, som voro bildade af vattenväxter och gyttja, ofta så lösa, att man ej utan fara kunde gå derpå. Der häckade fogeln i mängd. Boen voro anlagda såväl på midten, som vid kanterna af hol- marna, och byggda af säf, grässtrån och andra växter, än med mycket, än med litet material, och voro 15 till 18 c.m. 1 genomskärning. Då Sterna hirundo häckade på samma stäl- len och hennes ägg ha någon likhet med dem af dvergmåsen, så fruktade jag först, att ej kunna behörigen skilja dem: men lyckligtvis skjöt jag redan första dagen en hona med ett värpfärdigt ägg, och på detta såg jag, att äggulan hade en vacker rödaktigt orangegul färg, då hon deremot hos Sterna hirundo var ocker- eller smutsigt gul. Detta kännemärke be- aktades noga vid äggens uttömning. Aggens antal i hvarje kull var 3 eller 4, men många bon innehöllo ännu blott 1 eller 2 ägg. Den vanliga formen var den lång- eller kort ovala; andra voro ovala eller spolformiga, några t. o. m. päron- formiga. Grundfärgen var ärggrön, grågrön, olivgrå, läder- brun och gråbrun. Grähvit grundfärg, såsom hos St. hirundo, fann jag aldrig. De bleka skalfläckarna voro svartaktiga; de större tydliga fläckarna, hvilka ofta sammanilöto med hvarandra, stundom bildande en krans vid äggets tjocka ända, äfvensom de smärre spridda fläckarna, hade alla svart eller lefverbrun färg. De särskilda kullarna innehöllo ofta ägg af mycket olika [alko form och färg. Följande kullar kunna lemna en öfversigt af 786 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 188. de hufvudsakligaste dimensionerna: kullen A, 4 ägg, a 44— 31 m.m., 5 43—32 m.m., c 43—31 m.m., d 42—29 m.m.; kullen B, 4 ägg, a 45—30 m.m., 5 40—31 m.m., c 40—30 m.m., d 37—30 m.m.; kullen C, 4 ägg, a och 5 42—31 m.m., ce och d 41—350 m.m.; kullen D, 3 ägg, a 45—32 m.m., 5b och c 44—31 m.m.; kullen E, 3 ägg, a 43-31 m.m., 5 40-31 m.m., ce 39-31 m.m.; kullen F, 2 ägg, a 38—30 m.m., 5 33—29 m.m. o. s. v. Ett spolformigt ägg var 47 m.m. längt och 30 m.m. tjockt. Yngre individer af denna art, med hvitgrätt hufvud och svart stjertband, fann likasom Prof. LILLIEBORG äfven jag vid häckplatserna, men skjöt blott 2 hannar. Dessa hade visser- ligen »testes svällda», men saknade ruffläckar på magen, hvilka alla häckande gamla hade; vidare var en del af småfjädrarna i ruggning, och dessa yngre foglar höllo sig vid häckplatsen mycket mera passiva än de gamla och kommo ej så ofta inom skotthåll. Af allt detta synes det mig sannolikt, att de ej uppehöllo sig der för att rufva, utan för sällskapets skull. Likaså fann jag, att dvergmåsarnas magar icke blott innehöllo insekter, utan företrädesvis småfisk, hvilken de, beständigt fly- gande öfver kanalen till Ladogasjön, hämtade ur denna. Det är dock sannolikt, att senare på året, då insekterna blifva mera allmänna, de, likasom Larus ridibundus, hålla sig mera till denna föda. På något annat ställe träffade jag fogeln ej på min resa, men Hr IVERSEN hade skjutit ett par nära Archangel, der några par skola häcka. Tiden medgaf ej att besöka denna plats. På min hemresa besökte jag d. 22 Augusti Dubno anyo i hopp att der kunna träffa några ärsungar, men de hade redan lemnat platsen. Blott några tärnor funnos qvar på de förut så talrikt lifvade träsken. Larus ridibundus, Linn. Sågs blott vid staden Novaja Ladoga och vid sydspetsen af Onegasjön. Larus cachinnans, PALLAS. £ (Larus argentatus var., RADDE; L. fuscescens, LıcHT.? Mus. Petersburg.) Då jag d. 7 Augusti reste längs Dwina i trakten af Chol- mogori, såg jag tvenne måsar, hvilka jag på afstånd trodde tillhöra Larus fuscus. Jag skjöt ett exemplar, men fann då att jag hade med en annan fogel att göra. Den mörka fär- gen på ryggen var midt emellan den hos L. fuscus och L. argentatus — mest lika med mantelfärgen på Larus franklini eller L. atricilla —; benen hade en vacker citrongul färg, så- som hos Larus fuscus. Fogeln var 63,5 c.m. lång och 144,5 c.m. bred (5 fot 4 tum), näbben från pannan 38 m.m., från munvinkeln 82 m.m.; tarsen 66, mellantån 49+10 m.m.; MEVES, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I NORDVESTRA RYSSLAND. 787 189. 190. IR 192. 193. 194. 185. vingen 445, stjerten 175 m.m. Färgen liknade för öfrigt mycket den hos L. argentatus, med undantag af manteln, som hade en blågrå skifferfärg. Näbben citrongul, vid nageln, lika- som mungiporna och ögonlocken pomeransröd. Iris gulaktigt hvit. Jag hade tillfälle, att i Petersburger Museum jemföra ett från Kamtschatka af v. KITTLITZ hemfördt och Lar. fuscescens, LicHT., signeradt exemplar; detta liknade mycket min fogel, men var dock nägot mindre och dessutom i vinterdrägt. Herr Iversen hade skjutit 2 större mäsar i andra äret, vid Archangelska viken, pa hvilkas rygg nägra skiffergräa fjädrar voro framväxta; jag ansåg dem då tillhöra L. argentatus, men tror nu, att de böra räknas till L. cachinnans. Det är ej osannolikt, att denna mäse förekommer allmännare vid Ar- changelska viken, eller särskildt vid klostret Solavetsky, der mänga större mäsar skola häcka; tiden tillät ej att besöka dessa trakter. Larus argentatus, Linn. Med säkerhet blott sedd vid Finska skärgården; men det är sannolikt att den äfven förekommer vid Hvita hafvet. Larus canus, Linn. Allmän vid Ladoga- och Onegasjöarna, Archangel m. m. 1 brist på tillräckligt antal exemplar kan jag ej afgöra, om der fanns formen eller arten L. Heinei. En d. 22 Juni skjuten hanne i ren sommardrägt hade följande dimensioner: Längd 450 m.m., bredd 1900 m.m.; näbben från pannan 35, från munvinkeln 54 m.m.; tarsen 49, mellantån 36 + 7 m.m.; vin- gen 370 m.m., stjerten 140 m.m. Näbben var vackert vax- gul, benen grönaktigt gula; iris hvitgrå. En ung hona, skju- ten d. 19 Aug., liknade äfven sådana 1 Sverige. Larus fuscus, LINN. Vid Petersburg, Archangel. Larus marinus, LINN. Afven blott sedd vid finska skärgården. Lestris parasitica, LINN. Herr IVERSEN hade vid Sommarudden skjutit 3 exemplar, deribland en, som var alldeles svartgrå, utan ljus teckning vid halsen. Hr Hermrıcn hade äfven vid Archangel skjutna exem- plar. Enligt den sednares uppgift skall äfven Lestris cephus, Brünn. (Lestris buffonii, BoIE) oftare förekomma vid Archangel. Colymbus cristatus, Linn. Vid Ptino-ostroff i Ladogasjön sägos flera exemplar. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 6. I 788 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 196. 197. 198. 199. 200. 201. Colymbus rubricollis, BEcHsT. Vid Dubno och Onegasjön. Colymbus auritus, Linn. (Podiceps cornutus, AUCT.) Blott en horndopping såg jag i ett kärr vid Ladogakanalen. Eudytes arcticus, Linn. På Ladoga- och Onegasjöarna samt rid Archangel allmän. Den 26 Juli fann jag i närheten af Archangel på samma myr, som Sterna arctica observerades, många par häckande. De hade sina ungar på svårt åtkomliga vattenpölar, och de gamla flögo oupphörligt till en närbelägen arm af Dwinafloden och hemtade fisk för sina ungar. De läta derunder ofta höra sin vrålande stämma. ; Bundtmakarne i Archangel förfärdigade af denna fogels halsskinn vackra muffar och kragar. Skinnen köptes mest af invänarne frän Kaninskaja tundren. Eudytes septentrionalis, Linn. Var ocksä allmän pä de förut nämnda trakterna och hade äfven ungar pä myren vid Archangel, hvaraf en nästan full- vuxen, men ej med vingpennor försedd skjöts. Uria grylla, Linn. Ettexemplar hade Hr Iversen skjutit vid Archangelska viken. Alca torda, Linn. Har jag blott sett uti Ålandska skären, på resan till Pe- tersburg. 789 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 6. Stockholm. Om nägra försteningar frän Sveriges och Norges »Primordialzon». Af J. G. O. LINNARSSON. [Meddeladt den 14 Juni 1871]. Tafl. XVI. Regio Conocorypharum, den äldre af de båda regioner, i hvilka Professor ANGELIN indelat Skandinaviens »Primordialzon», uppgifves i Palzontologia Scandinavica endast från Andrarum i Skåne och från Bornholm. Jag har förut sökt visa, att den lägre delen af åtminstone Vestergötlands och Ölands alunskiffer- lager är att hänföra till denna region, och att regio Olenorum Bör inskränkas till den öfre delen af detta lager!). Då jag under sommaren 1870 i egenskap af Paleontolog vid Sveriges Geologiska Undersökning hade tillfälle att i sällskap med då- ivarande t. f. Chefen för denna Undersökning, Herr A. E. TÖRNE- BOHM göra ett besök i Norge, visade det sig, att äfven der båda regionerna uppträda. I Christianiatrakten synes, om man far döma af de hittills gjorda iakttagelserna, endast regio Olenorum förekomma, utmärkt af alldeles samma försteningar som i Vester- |götland. I trakten omkring Mjösen, der de äldre lägren äro Imera utvecklade, finner man deremot äfven regio Conocorypha- rum. Herr TÖRNEBOHM observerade under en utflygt vesterut från Mjösen, att alunskiffern i Tunsåsen innehåller försteningar, som i Vestergötland tillhöra den lägsta delen af regio Conoco- Isen. Da vi sedermera tillsamman undersökte de kambriska i | och siluriska aflagringarna på Mjösens östra strand, funno vi i 1) Om Vestergötlands kambriska och siluriska aflagringar. K. Vet.-Akad. Handl. | > 1869, sid. 9, 10. 790 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. alunskiffern der innehålla icke blott Oleni utan äfven fragment af Paradowides samt Ägnosti, identiska med arter, som tillhöra bottnen af Vestergötlands alunskifferlager. Vid Steen i Rings- akers socken har man vid sjelfva sjöstranden ganska upplysande genomskärningar. Qvartsit, tillhörande KJERULFS Sparagmitetage, och alunskiffer ligga på en temligen lång sträcka blottade, i nästan lodräta eller lindrigt inverterade lag. De gränsa här icke omedelbart till hvarandra. Mellanrummet upptages af en grön- aktig, temligen lös lerskiffer med tunna kalkhvarf. Talrika rän- der i kalkstenen utvisade genast närvaron af försteningar, men oaktadt långvarigt eftersökande lyckades det icke att finna några tillfredsställande exemplar. Vid Tomten, ett ställe beläget icke långt härifrån, påträffades samma gröna skiffer, utan inlagrade kalkhvarf. Jag insamlade der åtskilliga jemförelsevis väl bibe- hållna, ehuru ej fullständiga exemplar af en Paradowides, som jag vill kalla Paradoxides Kjerulfi. Frons longa, angusta, sulcis lateralibus ternis. Oculi magni incurvi. In parte posteriore utriusque gen& lineola elevata, a sulco dorsali ad medium fere marginem decurrens, et inde in spinulam producta. Rhachis thoracis serie aculeorum armata. Loc.: Tomten parecie Ringsaker prope lacum Mjösen in Norvegia. Etiam ad Steen in eadem parccia fragmenta, qu& ad hanc speciem pertinere videntur, inventa sunt. Denna art är lätt skiljd fran alla förut beskrifna, isynnerhet genom de taggar den bär i midten af kindernas bakre kant samt pa nackringen och thorax” rhachis. Den star måhända närmast de former, som af SALTER och Hicks hänförts till Anopolenus, ett slägte, hvars karakterer och begränsning från Paradowides ännu ej synas tillräckligt utredda. — Hufvudet, med undantag af taggarne, är nästan halfeirkelformigt, längden dock alltid något större än halfva bredden. Pannan är lang och smal samt en- dast lindrigt vidgad framåt. Hennes längd är minst dubbelt större än bredden vid basen. Tre par fåror gå tvärs öfver LINNARSSON, FÖRSTEN. FR. SVERIGES O. NORGES »PRIMORDIALZON». 791 pannan, men aftaga mot hennes midt betydligt i djup. De bada främsta paren äro ej skarpt begränsade utät; de blifva smänin- gom otydliga och na knappast dorsalfarorna, hvilka äro föga utpräglade. Nackringen bär på midten en tagg, som på alla exemplaren är afbruten nära basen; på ett aftryck af ett stort hufvud ser man det märke, han lemnat efter sig, till en längd af 5 m.m. Pa hvardera sidan har nackringen en svag trans- versel insänkning, som nästan delar honom i tva leder. Palpebral- loberna äro stora och höja sig betydligt öfver de öfriga delarna af kinderna; de utgå omedelbart från pannan vid hennes främsta sidofaror och sträcka sig, temligen starkt böjda, snedt bakåt, ungefär i jemnbredd med nackfåran. Öfver hvardera kindens bakre och inre del sträcker sig en svag liniesmal upphöjning från bakre hörnet af pannans sista sidolob, skär den temligen grunda bakre kantfaran och utlöper i en liten tagg ungefär midt emellan hörntaggen och dorsalfaran. Suturen kan ej urskiljas på de afbildade exemplaren. Ett annat exemplar visar, att hon gått från ögat nästan rätt bakåt och utmynnat innanför den lilla taggen. Hennes förlopp framom ögat har ej kunnat med säker- het iakttagas. — Thorakalsegmentens antal är obekant. Endast ett exemplar (fig. 1) har en del af thorax bibehållen. Rhachis är utmärkt genom en tagg på hvarje led. Pa den sista bibe- hallna leden har taggens längd varit atminstone 5 m.m., såsom man finner af det motsvarande aftrycket. Hvilken form pleurs haft, kan ej utrönas, då endast inre delen af sidoloberna är bibehållen. — Något pygidium träffades ej. — Storleken vexlar, men synes aldrig hafva varit synnerligen betydlig De största dimensionerna visar ett hufvud, hvars längd är 26 m.m. De flesta exemplaren äro af ungefär samma storlek som de af bildade. Tillsamman med Paradowxides Kjerulfi träffades fragment af en Arionellus, för obetydliga att lägga till grund för en artbe- skrifning. Dessa bada arter äro efter all sannolikhet äldre än någon hittills från Skandinavien beskrifven Trilobit. Orstens- bollar i den del af alunskiffern, som ligger närmast den gröna skiffern, innehålla nämligen Agnostus parvifrons LINSN, som i 792 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Vestergötland förekommer tillsamman med Paradowides Tessint och tillhör alunskifferlagrets lägsta del. Sannolikt härstammar saledes den gröna skiffern fran den tid, som förflöt mellan bil- dandet af Vestergötlands sandsten och alunskiffer. Från Sveriges regio Conocorypharum hafva hittills inga an- dra försteningar än Crustaceer blifvit beskrifna. Åfven mollusker förekomma dock till ej ringa antal. Så finner man i Vestergöt- land, isynnerhet i regionens mellersta del, som säkerligen mot- svarar ANGELINS Andrarumskalk, åtskilliga Brachiopoder. De flesta arterna tillhöra slägtet Orthis, hvarförutom Lingula, Di- scina, Acrotreta och Öbolella äro representerade af enstaka arter. De flesta af dessa Brachiopoder har jag äfven funnit i Jemtland. Måhända skall jag framdeles få tillfälle att bearbeta dem. För närvarande måste jag inskränka mig till att beskrifva ett par Pteropoder, de enda öfriga Mollusker, som jag funnit i alun- skifferlagret. Hyolithus tenuistriatus n. sp. Magnus, elongatus, subsemiconicus. Latus magnum planius- culum, ambo minora arcuata et confluentia. Testa lineis ereber- rimis transversis pratereaque, in minoribus saltem lateribus, striis tenuissimis, longitudinalibus, magis distantibus ornata. Loe.: Mons Kinnekulle Vestrogoti&, in saxis dispersis regio- nis Conocorypharum. Af denna art, som tillhör den mellersta delen af Vestergöt- lands regio Conocorypharum, har jag funnit endast tva exemplar, båda ofullständiga. Det ena visar blott den stora sidan, på det andra är snäckans hela omkrets synlig. — Det senare (fig. 4—7) har en längd af 30 m.m.; den största genemskärningens bredd är 20, dess höjd 12 m.m.; den minsta genomskärningens bredd 16 m.m. Den stora sidan är nästan plan, genom en skarp kant skiljd från de mindre, hvilka deremot sammanflyta med hvar- andra och bilda en bugtig yta med nästan halfcirkelformig ge- nomskärning. Skalet visar på den stora sidan större och mindre LINNARSSON, FÖRSTEN. FR. SVERIGES 0. NORGES »PRIMORDIALZON». 793 bägböjda. fåror och valkar, som vända sin konvexa sida mot mynningen. På de små sidorna finner man på oregelbundna af- stånd svaga transversela insnörningar, men derjemte en fin, för blotta ögat knappast skönjbar ornamentering, som — maähända i följd af en lindrig afnötning — ej kan urskiljas på den stora sidan. Denna ornamentering utgöres af dels transversela, dels longitudinela linier. De förra äro ytterst täta, omkring tio på en m.m. De afskäras af fina longitudinela, intryckta linier, som aldrig äro mer än två på en millimeters bredd. — Det andra exem- plaret, som endast visar den stora sidan, har denna något mera bugtig och kanterna mindre skarpa. Kanternas lutning mot hvarandra är omkring 10°. Mynningen är hos detta exemplar bibehållen och visar'sig som vanligt starkt konvex. Skalet har samma ornamentering som på den stora sidan hos det förra exemplaret, men derjemte en ytterst fin striering parallel med mynningen. Denna striering kan dock nu endast på nagra mindre fläckar urskiljas. — Bredvid det senare exemplaret ligger ett lock. Hufvuddelen (partie principale BARRANDE) liknar till formen en låg half kon och är koncentriskt strierad. Af den vertikala kanten (limbe vertical BARR.) är endast på ena sidan en del bibehållen. Från konens spets utgå åt hvardera sidan två insänkningar, af hvilka den ena skiljer konen från den vertikala kanten, den andra löper snedt öfver den senares nedre del. Den koncentriska strieringen fortsätter öfver den vertikala kanten. — Hyolithus maximus BARR. och H. parcus BARR. från Böhmens etage C likna till formen denna art, men den förra saknar orna- ment, den senare har blott transversel striering. De närmast stående formerna från etage D synas vara H. elegans och H. undulatus BARR. Den förra, som till skulpturen visar en stor likhet, är isynnerhet skiljd genom lockets utseende. Hyolithus socialis n. sp. Parvus, elongatus, angulo apicali circiter 15”. Latus magnum leniter arcuatum, ambo minora subconfluentia. Testa transversim undulata, ceterum levis. 794 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Loc.: Lovened Vestrogotie, in parte infima regionis Cono- corypharum, una cum Paradowide Tessini BRONGN. et Liostraco aculeato ANG. Förekommer i stor mängd, men intet fullständigt exemplar har kunnat lösgöras. Skalet gar lätt sönder och endast sten- kärnor hafva derför kunnat afbildas. Stora sidan är lindrigt hvälfd. De små sidorna äro starkare hvälfda och bilda med hvarandra en mycket afrundad kant eller nästan sammanflyta till en enda bugtig yta. Sidokanterna äro afrundade och hafva mot hvarandra en lutning af omkring 15”. Skalet visar finare och gröfre transversela insnörningar eller faror, som pa den stora ytan äro bugtiga och vända den konvexa sidan mot mynningen. De gröfre af dessa insnörningar äro synliga äfven pa stenkär- norna. Dimensionerna äro alltid temligen små. Den största observerade bredden är 6 m.m. Längden tyckes föga hafva öfverskridit 18 m.m. Regio Olenorum är betydligt artfattigare än regio Conoco- rypharum. Trilobiter af familjerna Ölenide och Agnostide ut- göra det vida öfvervägande antalet af dess försteningar. För öfrigt hafva från Sverige hittills endast ett par arter, Orthis lenticularis WAHLENB. och Dietyonema flabelliforme EICHW., blifvit beskrifna. Vid mitt sista besök pa Hunneberg fann jag i ett brott vid Nygard för första gången en Graptolith i Vester- götlands' alunskiffer. Den träffades tillsamman med Sphero- phthalmus alatus BoECK och tillhör således lagrets öfversta del. Dichograptus tenellus n. sp. Rami tenuissimi, regulariter dichotomi, cireiter 4 m.m. lati. In 10 m.m. 7—8 cellule angust&e, elongate, subrecte, apertura runcata, transversa. Loe.: Hunneberg Vestrogotie, in parte suprema regionis Olenorum. Af denna Graptolith insamlades ett betydligt antal exem- plar, men de äro alla mycket ofullständiga och de flesta der- LINNARSSON, FÖRSTEN. FR. SVERIGES 0. NORGES »PRIMORDIALZOND. 795 jemte otydliga. Grenarne äro slankiga, endast omkring en half m.m. breda. På 10 millimeters längd räknas 7—8 långa och smala celler, som göra en mycket liten vinkel mot axeln. Den starka hoptryckningen gör, att endast cellernas yttre konturer, ej deras inre begränsning från hvarandra och från axeln kan urskiljas. Deras kant är nästän rak, utom inemot mynningen, der han vanligen är helt lindrigt utatböjd. Mynningen är tvärt afhuggen och nästan vinkelrät mot axeln; han upptager omkring hälften af grenens bredd. — Sättet för förgreningen synes vara detsamma som hos Dichograpsus flexilis och rigidus HALL !) från Quebecgruppen 1 Canada, samt D. multiplex och reticu- latus NICHOLSON ?) från Skiddawskiffern i England; men inga af de insamlade exemplaren äro tillräckligt på en gang tydliga och fullständiga att i detta afseende gifva fullt tillfredsställande upplysningar. Det fragment som fig. 14 framställer, synes vara den centrala delen, HALLS »funicle» och de första derifran ut- gående grenarne. Hos flera andra fragment iakttages en upp- repad gaffelformig förgrening; cellerna äro hos dem alla mer eller mindre otydliga; af nagra exemplar kan man dock se, att äfven cellbärande grenar anyo förgrenat sig. — Från de ofvan nämnda engelska och amerikanska arterna skiljer sig denna lätt genom grenarnes slankiga form och det ringa antalet celler på en gifven längd. I hvad förhållande den star till den form, som KJERULF ?) anför från Christianiatraktens alunskiffer under namn af Grap- tolithus tenuis PORTL., vågar jag ej med bestämdhet afgöra. BOECKS af KJERULF citerade figur visar ungefär samma form hos grenarne och cellerna, som man finner hos Dichograptus tenellus. Savidt jag kan erinra mig, hafva emellertid original- exemplaren i Christiania museum gröfre grenar och kortare celler, äfvensom ett annat förgreningssätt. Den verkliga Gr. tenuis 1) Graptolites of the Quebec Group. Montreal 1865. 2) The Graptolites of the Skiddaw Series. Quart. Journ. Geol. Soe., vol. XXIV, 1868. 3) Veiviser ved geologiske Excursioner i Christiania Omegn, sid. 1, fig. 6. 796 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. beskrifves icke blott af PORTLOCK!) utan äfven af CARRU- THERS ?) och NICHOLSON ?) såsom ogrenad, och tillhör i Eng- land och Irland vida yngre lager. !) Report on the Geology of the county of Londonderry, and of parts of Tyrone and Fermanagh, Dublin 1843. 2) Geological Magazine, vol. V, 1868, -sid. 126. 3 Quart. Journ. Geol. Soc., vol. XXIV, sid. 588. Explicatio Tab. XVI. Paradoxides Kjerulfi n. sp. (1 caput cum fragmento thoraeis, 2 caput, 3 gena mobilis). Hyolithus tenuistriatus n. sp. (4 latera minora, 5 pars testa laterum minorum magn. aucta, 6 latus magnum, 7 sectio transversa, omnia ejusdem speciminis; 8 latus magnum alius speciminis, 9 operculum). Hyolithus socialis n. sp. (10 latus magnum; 11 latus magnum, 12 latera minora alius speciminis). Dichograptus tenellus n. sp. (fragmenta e varlis parti- bus colonie). T97 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 6. Stockholm. Cumaceer fra de store Dybder i Nordishavet, ind- samlede ved de Svenske Arktiske Expeditioner aarene 1861 og 1868. Af G. ©. SARS. [Meddeladt den 14 Juni 1871.] 1. Diastylis polaris G. O. SARS n. sp. Descriptio. Femina. Corporis forma sat elongata sed ro- busta, integumentis durissimis. Corpus anticum vel cephalo- thorax supine valde arcuatum, antice sensim postice magis subito declive, supra visum anguste ovatum plus duplo longius quam latius. — Scutum dorsale magnum segmentis liberis cephalothoracis junetis multo longius, a latere visum sat altum, altitudine maxi- ma dimidiam longitudinem superante, margine superiore parum arcuato fere recto et leviter declivi, posteriore oblique truncato, inferioribus in medio valde arcuatis et antice ascendentibus, rostro brevi quintam scuti longitudinis partem parum superant, hori- zontali forma a latere-visa anguste conica; supra visum in parte maxima longitudinis latitudine fere eadem, marginibus lateralibus subrectis et subparallelis, parte modo antica tertia subito coar- ctata. Superficies scuti ubique dentibus minimis antice vergenti- bus pilisqgue brevibus obsita in lateribus plica brevi una vel tribus indistinetissimis notata, marginibus inferioribus in parte dimidia antica ut vulgo subtiliter serrulatis. — Oculus nullus, lobus vero ocularis distinetus sed minimus et vix prominens. Segmenta libera corporis antiei supine »qualiter convexa et arete conjuncta, margine antico duorum priorum aliquantum elevato 798 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. et subtiliter serrulato, ultimo parvo margine antico crenulato et epimeris muticis. ; Corpus posticum sat robustum et appendicibus caudalibus exceptis antico nonnihil longius, segmentis constrictionibus pro- fundis sejunctis. Antenne superiores sat magne, pedunculo apicem rostri longe (artieulo eireiter ultimo) superante. Pedes 1:mi paris longitudinem corporis antici fere »quantes, articulis ultimis tribus longitudine subaqualibus, antepenultimo ultimis duobus junctis longitudine circiter quali. Pedes poste- riores sat robusti et structura solita. Appendix caudalis media sat elongata duplam segmenti ul- timi assequens longitudinem et truncum etiam appendicum late- ralium paulo superans, anguste conica, parte dimidia postica utrinque aculeis 10—11 pr&ter aculeos 2 terminales armata, orificio anali in parte antica tertia sito. Appendices laterales segmentis ultimis 3 junctis longitudine cireiter zequales, trunco longitudinem appendicis medie zquante et intus aculeis cireiter 16 armato, stylis terminalibus ineqnali- bus, interiore breviore et dimidiam trunci longitudinem vix »quante, distinete 3-articulato, articulo 1:mo ceteris 2 junctis longitudine eireiter aequali, intus dentibus cireiter 12 (6 articuli l:mi, 3 secundi et tertii) et aculeo terminali longiore armato, stylo exteriore illo quinta circiter parte longiore setis 2 vel 3 longis apicalibus et nonnullis brevioribus marginalibus ornato. Longitudo ab apice rostri ad extremitatem appendicum caud lateralium circiter 12 m.m. Habitat in oceano arctico latit. 80° longit. orient. 40 33° in profunditate 950 orgyarum. 2. Diastylis stygia G. O. SARS n. sp. Descriptio. Femina. Corporis forma sat abbreviata, cephalo- thorace tumidiusculo et supine valde arcuato, corpore postico quam solito debiliore. SARS, CUMACEER FRA DE STORE DYBDER I NORDISHAVET. 799 _ Scutum dorsale magnum segmentis liberis corporis anticı junetis duplo cireiter longius, a latere visum sat altum, altitu- dine maxima dimidia longitudine multo majore, margine superiore zqualiter convexo, posteriore indistinete sinuato, inferioribus in medio valde arcuatis parte antica subtiliter serrulata et infra rostrum angulum obsoletum obtuse rotundatum formante, rostro brevi sextam circeiter partem scuti longitudinis occupante, hori- zontali vel indistinete supra curvato forma a latere viso anguste conica; supra visum sat tumidum, latitudine maxima altitudine multo majore in medio cireiter sita, lateribus aqualiter arcuatis et rostro SARS, BESKRIVELSE AF FIRE VESTINDISKE CUMACEER. 307 Scutum dorsale permagnum segmentis liberis corporis antici junctis fere quadruplo longius, a latere visum rotundato-trigonum, altitudine maxima dimidia longitudine multo majore, margine superiore arcum z&quum et valde prominentem formante, poste- riore obliquo et inferioribus in medio sat arcuatis continuus, rostro brevi nonam modo partem scuti longitudinis oceupante, hori- zontali et a latere viso acutissime producto, sinu subrostrali ob- soleto; supra visum breviter ellipticum ad latera »qualiter con- vexum, latitudine maxima altitudine majore in medio sita, parte antica parum exserta. Superficies scuti ubique aqualiter arcuata, slaberrima, nitidissima, pilis omnino destituto. Lobus ocularis sat magnus, oblongus et a latere visus basi rostri supine tubereuli instar obductus. Segmenta libera corporis antici brevissima, 1:mo in parte modo dorsali distincto, 2:do supine in cristam transversalen ele- vato, posterioribus 3 subito valde atenuatis, ultimo segmento 1:mo corporis postici parum latiore et vix altiore. Corpus posticum appendicibus caudalibus exceptis antico brevius, tenue et debile, segmentis subeylindrieis et constrietioni- bus parum profundis disjunetis, ultimo postice fere truncato vel leviter modo in medio producto. Antenne superiores sat elongatx, longe extra apicem rostri porreet&, articulis peduneuli subaqualibus. Pedes 1:mi paris ut vulgo brevissimi et maxillipedibus 3:tii paris vix longiores; 2:di paris illis longitudine cireiter aequales, articulo ultimo styliformi et aculeo longo terminato. Pedes po- steriores tenuissimi et sparse pilosi postice sensim breviores, arti- culo 3:tio sat elongato. Appendices caudales quam solito magis elongat&, segmentis 4 ultimis junctis longitudine fere z»quales, trunco longo et an- susto intus vix dilatato sed dense serrulato, stylis terminalibus brevibus et fere sub®qualibus ne dimidiam quidem trunci longi- tudinem assequentibus, interiore ut vulgo uniarticulato aculeis 6 postice sensim longioribus, terminali longitudinem totius styli fere &quante, armato; exteriore illo paulo longiore et biarticulato, 308 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. articulo 1:mo brevi, ultimo anguste sublineari setis 3 apicalibus, quarum una longissima et 2 brevioribus marginis exterioris in- structo. Longitudo ab apice rostri ad extremitatem appendicum cau- dalium vix 4 m.m. Habitat ad Anguilla Indie oceidentalis in profunditate 200 2) ” u —300 orgyarum. 4. Stephanomma!) Goesii G. O. SARS nov. gen. et sp. Character generis. Corpus elongatum, cephalothorace postice sensim attenuato et corpori postico continuo. Scutum dorsale antice nullum rostrum formans, lacinia media in fronte libere prominente, lateribus omnino obsoletis, quare nulla adest in parte antica scuti ut in ceteris Cumaceis sutura postice bifurcata. Ori- ficium adest semieirculare in medio extremitatis antice sub fronte laminis 2 triangularibus ad apparatum branchialem pertinentibus pr&clusum. Oculus permagnus magnam partem frontis occupans, ex ocellis compositus pluribus coron® instar dispositis. Seg- menta 5 distineta ad corpus anticum pertinentia pone scutum dorsale apparent, epimeris ex parte sat, magnis et prominentibus instrueta. Corpus posticum subeylindricum, segmentis constrieti- onibus parum profundis sejunctis. Integumenta durissima stru- etura subtiliter areolata. Antenn superiores flagello unico in- structe. Maxillipedes 3:tii paris palpis natatoriis destituti(?) faciei ventrali arcte appressi, 6- articulati, articulo 3:tio extus valde dilatato. Pedes solummodo 1:mi paris (in femina) palpi- geri, ceteri simplices et parvi. Appendix caudalis media deest, laterales stylis lanceolatis, altero uni- altero biarticulato instructe. — Mas ignotus. Desceriptio. Femina adulta. Corporis forma sat elongata eidem Lampropis non dissimilis. Corpus anticum a latere visum antice quam postice minus attenuatum, supine inzqualiter arcua- tum, margine superiore antice fere recto postice vero subito de- 1 2 sterpavog: Corona et Ouuwv: oculus. [rg SARS, BESKRIVELSE AF FIRE VESTINDISKE GUMACEER. 809 flexo; supra visum elongato-ovatum, latitudine maxima dimidia longitudine minore et antice et postice sensim coarctatum. Scutum dorsale supine medio carinatum sat magnum seg- mentis liberis ‚corporis antieci Junetis nonnihil longius, a latere visum irregulariter subovatum, altitudine maxima dimidia longi- tudine majore, margine superiore subrecto et horisontali vel le- viter modo declivi ante medium processum magnum dentiformem antice vergentem praebente, inferioribus ante medium valde ar- cuatis, parte postica obliqua et simul cum margine posteriore arcum zquum formante, antica leviter ascendente et processu obtuse acuminato antice vergente (angulo latero-inferiore), de quo carina exit brevis lateralis, terminata, rostro omnino nullo, parte frontali libere prominente, forma obtuse conico rotundata, ab angulis latero-inferioribus incisura brevi disjuneta et illos nonni- hil superante; supra visum antice sensim coaretatum latitudine maxima altitudine paulo majore pone medium sita. Superficies scuti impressionibus numerosis rotundatis iniqua pilis vero nullis, ante medium utringue faciei dorsali propius paulo excavata et tuberculo irregulari ostendens. Organum visus magnam partem frontis occupans ex ocellis compositum circularıbus 10 coron& instar circa unum medianum dispositis. Segmenta 5 libera corporis untiei omnia distincta, 1:mo bre- vissimo epimeris indistinetis, 2:do duplo longiore medio distincte carinato epimeris magnis et fere horizontaliter porreetis segmen- tum anticum ex parte obtegentibus; 2 sequentibus subito multo humilioribus medio obsolete carinatis epimeris subtriangularibus et postice vergentibus instructis, ultimo segmento 1:mo corporis postiei arete conjuneto et illi et forma et magnitudine simili, medio ut antecedentibus indistinete carinato in utroque latere vero distinete 3 carinato. Marsupium ventrale sub parte postica scuti dorsalis et seg- mentis liberis 3 anterioribus valde prominens. Corpus posticum appendieibus caudalibus exceptis antico nonnihil longius, subeylindrieum, leviter deflexum, segmentis vix D 310 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. emarginatis et sat arcte conjunetis, omnibus utrinque distincte LÄ 3-carinatis carina preterea dorsali ut in corpore antico visibili, penultimo ceteris majore et supra viso postice sensim attenuato, ultimo sat angusto postice vix dilatato et obtuse conico-producto. Integumenta durissima structura subtilissime areolata, areolis rotundato-angulatis. Antenn® superiores parv® et debiles ab extremitate antica scuti dorsalis supra angulos latero-inferiores prominentes, pedun- culo 3-artieulato et flagello unico brevi papillis olfactoris 2 ter- minato instruct&. Mawillipedes 3:tii paris sub parte antica scuti dorsalis fa- ciem ventralem arcte appressi, sat robusti, palpis natatoriis desti- tuti(?), 6-articulati, articulo basali sequentibus 2 junetis vix longiore, complanato, margine exteriore in parte postica sat pro- minente et arcuato, 2:do subeylindrico et sat, magno, 3:tio extus dilatationem permagnam laminarem, falciformem, antice curvatam formante, ultimo parvo et angusto. Pedes 1:mi paris longitudine mediocri, parte termimali an- gusta et fere nuda, articulo basali vero sat magno et lato antice sensim attenuato articulis 3 sequentibus junctis longiore, ante- penultimo ad angulum latero-inferiorem porrecto, penultimo illo paulo longiore et infra vergente, ultimo brevi et angusto setis nonnullis brevibus apicalibus instructo, palpo natatorio quam solito minus evoluto et fere rudimentari; 2:di paris illis fere di- midia parte breviores, simplices, tenues, antice curvati, Jaminz inserti sat magns» subtriangulari epimeris segmenti 2:di arete con- juncte, 5-articulati, articulo ultimo sat elongato et antecedentibus 3 jJunetis longitudine cireiter quali, anguste conico et aculeo longo terminato. Pedes posteriores tenues et sparse pilosi, structura solita, et posteriora versus sensim breviores. Appendix caudales media deest. Appendices laterales sat elongatz segmentis ultimis 2 junetis paulo longiores, trunco anguste eylindrico et omnino inermi, stylis terminalibus subaqualibus et trunco brevioribus, interiore lanceo- lato margine interno subtiliter serrulato et in medio aculeis 5 SARS, BESKRIVELSE AF FIRE VESTINDISKE CUMACEER. 811 brevibus armato apice vero integro; exteriore illo angustiore, in- distinete biarticulato, articulo 1:mo brevissimo, ultimo subulato ad apicem oblique truncato et aculeis 3 medio longiore armato. Longitudo ab extremitate frontis ad apicem appendicum caudalium vix 11 m.m. Habitat ad St. Martin Indie oceidentalis, profunditate non indicata. STOCKHOLM, 1872. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. . N Öfversigt af K Vetensk Akad, Förhamdl. 1871. Ilan VIL [ S f ] db 0.M. Reuter det. Lith’o. tr.h. Schlachter & Seedorff, Stockh 1.Dolichomerus. 2. Calliodis. 3. Solenonotus. 4 Poronotus. 5.Lasiochilus. ©.Dilasıa. 7.Dasypterus.,8.Zopherocoris. 9.Macrötrachelia. 100 Tall VI SL ! N ÖREBRO \ Geol. kartbladet —abz block och rullsten urnärar, FER 1. Kurvor öfver Ba bay, Bee En å Be Ks Eu N er 3 al N: = 5 a SE ei FEN, TaflıK.. 71 { SR RN III N N > N 4 SS NN N N De Sandsten lksten (arnbrisk Hr ] AN INN Öfversigtaf K Vetensk Akad Forhandl 1871 I uy TA sandsten Diorit ERS, RER SOLL 2 LL Ög. "Votensk Akad FörhandL1871 LLISLA 5 & vr 7 RR 5 2 TE IT FE FRE ARTE TR LT = 4 AA DELETED EDEEE 1 : sd Öfrersigt af Kongl Vet Akad Förhandl187. Tafl. Xl Framställning af Lagringsförhällandet inom de qvartära bildningarne @ 1.5222: Diluvialsand Barkakra Krosstensgrus och Krosstenslera vid Hallands as af David Hummel. Norra sidan (Halland) Södra sidan (Skane) Hallands as = a Glactalsand _ Postglacial sand Svarnlera’ med samtida bildnin” Öfversigt al Kongl Vet.Akad.Forhandl 1871 Förklaring ßen" Bi | / | SE = fürgerna, | | | N = £ Be z Svanılera. be ill S5foröfehafret » | Hallands Viderö , NN : Ken au) fr a in en ST SER I = Fee (N ! _— un | | Glaciallera . Kullstensgras, Krusstensgrus. fr 100-162 ht = Arittragmentens utbredningi glacial- lera och glacialsand. (rytskären 4 ‘ un Kritfragmentens atbredning i äldr: glariergruset SSOLOGISK KAR, (mad höydkurvor / Kambrisk qvart sit sandsten. (meis, gerngueis, hornbl. greis.) ölver en det af ialllamels Aus med angninsandetrakter. AL David Humınel . Sn | 181. Skalan: 1.125.000. => Hullen De et SE AN 3 Me s1nuIe"TJLOPaB " 29 LANDET yagoryge = pur), BJPJOSHME] BJ[IISNIOTT 1871, 71 "brhandı INK ATR Bit gl le t af Kon Ofrersig af Konsl.Vet. Akad. Förhandl. 1871. Tafl.XxV. a7. rh.l Akad Fö - eL N aa n na = 1 SIN Lith, o.tv.h. Schlachter &Seedorff Stockh. GU SN ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 28. | 1871. MT. Onsdagen den 13 September. Preses tillkännagaf, att Akademiens inländske ledamot, Hans Excellens” Grefve H. G. TROLLE-WACHTMEISTER med döden afgatt. Hr ANDERSSON förevisade exemplar af Trapa natans, hvil- ken, ej sedan LILJEBLADS tid funnen i Sverige, förliden sommar blifvit påträffad i sjön Immeln i nordvestra Skåne af studeran- dene HENRIK och HARDER SANTESSON, samt redogjorde för den geografiska utbredningen af detta slägtes arter. Hr NORDENSKIÖLD meddelade senast ingangna underrättelser från den expedition, som under Friherre F. W. VON ÖTTERS befäl förliden var afgick till Grönland. Densamme föredrog följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Om Spitsbergens Russiske navn Grumant», af Professoren L. K. DAaA*; 2:0) »Bidrag till kännedom om Fanerogamfloran vid Diskobugten och Auleitsivik- fjorden pa Grönlands vestkust», af Docenten S. BERGGREN”; 3:0) »Om sandstenens förekommande i fast berg vid Storsjön i Gefleborgs län», af Bergskonduktören L. J. IGELSTRÖM*; 4:0) »Geografiska ortbestämningar under Svenska Grönlands-expedi- tionen 1870», af Studeranden E. JÄDERIN*; 5:0) »Om fasta och flytande enkla ämnens atomvolumer», af Hr NORDENSKIÖLD sjelf”. ' Hr LILLJEBORG redogjorde för ett i trakten af Landskrona sjordt fynd af en för Skandinaviens fauna ny fisk: Leucaspius delineatus*, samt anmälde en ny inhemsk lokal för Limnadia Gigas*. _ AR ‚ = Fi j> vw 814 Hr STtÅL meddelade en af Kyrkoherden H. J. D. WALLEN- GREN författad uppsats: »Bidrag till kännedom om fjärilfaunan på St. Barthelemy". Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från Svenska Akademien. Handlingar, D. 46. Från K. Universitetet i Lund. Akademiskt tryck 1870/71. 33 st. Från K. Universitetets Observatorium i Upsala. Bulletin météorologique, Vol. 1: 7—9; 3: 1—7. Från K. Universitetet i Christiania. Statistisk Årbog for Norge, H. 5. | Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, BASTA Från Videnskabs Selskabet i Christiania. Forhandlinger, 1870. » » Separataftryck derutur. Från Finska Vetenskaps Societeten i Helsingfors. Acta, I. 9: Ofversigt, 12—13. Bidrag till kännedom af Finlands natur... H. 15—17. Temperaturförhållanden i Finland 1846—1865, H. 1. Från Sällskapet Pro Fauna et Flora Fennica i Helsingfors. Notiser, H. 11. | Från K. Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Skrifter. 5:e Rekke. Hist.—Philos. Afd. Bd. 4: 5—6. Oversigt 1870: 3; 1871:1. | Från Naturhistorisk Forening i Köpenhamu. Videnskabelige Meddelelser, 1870: 12-28; 1871: 1-10. Frän British Association for the advancement of Science. Report, 40. (Forts. 3 sid. 822.) 815 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 7. - Stockholm. En för Sveriges Fauna ny fisk, Zeucaspius delineatus (HEcKEL). Af W. LIELJEBORG. (Tafl. XVII, A.) [Meddeladt den 13 September 1871.] Denna upptäckt föranleddes genom en af Tullförvaltaren och Riddaren E. AHLBOM i Landskrona oss under förliden som- mar (1871) meddelad underrättelse, att han nära intill nämnde stad funnit en varietet af löjan (Aspius alburnus eller Alburnus lueidus) uti en liten men djup grop eller hala, som aldrig var vattentom och var belägen midt uti en sädesäker, samt icke stod i förbindelse med något annat vatten. -Detta ovanliga för- hållande föranledde oss att i sällskap med Herr AHLBOM be- söka platsen, der den förmodade löjan förekom, för att söka förskaffa oss nagra exemplar af denna fisk. Sedan detta lyckats, och fisken blifvit undersökt, befanns den vara en helt annan än löjan, nemligen Leucaspius delineatus (HECKEL); C. TH. E. v. SIEBOLD. På grund af beskaffenheten af det ställe, der den hos oss nu första gangen blifvit iakttagen, vilja vi gifva den det svenska namnet Groplöja, isynnerhet som den äfven utom- lands stundom erhållits pa dylika lokaler. Den grop eller håla, der den anträffades, är helt liten, blott omkring 15 a 20 alnar i bredd och längd, men temligen djup, och på bottnen försedd med torfdy. Den är, som sagdt, belägen midt på en åker mellan landsvägen och den så kallade planteringen, som ligger strax utanför staden Landskrona och nära egendomen Säbyholm. För - att ännu närmare utpeka dess läge, fa vi säga, att nämnde åker « 816 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ligger till höger om landsvägen, da man kommer från Lands- krona, samt anträffas strax innan man kommer till den väg, som från landsvägen leder upp till paviljongen i planteringen. Då den ifrågavarande hålan, ehuru så liten, och med ett från andra vatten så afsöndradt läge, aldrig uttorkas, skulle man kunna blifva frestad att tro, det den har en underjordisk förbindelse med något vattendrag. Derför tyckes äfven den omständigheten tala, att Groplöjan derstädes stundom helt och hallet försvinner, och att den under varen i Maj, då den sannolikt har sin lek, der skall förekomma nagot talrikare, enligt Herr AHLBOMS be- nägna uppgift. Det är antagligt, att den hos oss, atminstone inom Skåne, förekommer på många andra ställen, dels i strömmar och bäckar och möjligen äfven insjöar, och dels i torfgölar eller dylika smärre vatten, som utgöra qvarlemningar af uppskurna torf- mossar, och möjligen äfven 1 gamla mergelgrafvar. Utom Sve- rige är den funnen i Tyskland, Österrike, södra Ryssland och Grekland. I Tyskland utsträcker den sin utbredning ända till dess nordligare delar, och i Ryssland förekommer den så längt upp emot norden som 1 Livland (enligt DYBOWSKI och V. SIE- BOLD). Man har funnit den både i insjöar, strömmar och smärre gölar eller träsk, och t. o. m. i torfgrafvar. Enligt MA- SLOWSKY, förekommer den i stor mängd i smärre strömmar i trakten af Moskwa 1 Ryssland, men endast under den kallare arstiden, från September till April. Under sommaren har den försvunnit ur dessa strömmar. Dels för att destomera fästa uppmärksamheten på den, och dels för att lemna tillfälle till att bedöma, huruvida den af oss gjorda artbestämningen är riktig eller icke, meddela vi här en kort beskrifning, jemte det vi a taflan XVII. A. lemna afbild- ningar af den. Leucaspius delineatus (HECKEL). (Groplöja). Syn.: 1843. Squalius delineatus, MECKEL: In Russegger's Reisen, Bd. 1, pag. 1041. LILLJEBORG, LEUCASPIUS DELINEATUS I SVERIGE. 817 Syn.: 1851. Owsianka, Czernay: Bulletin de la Société Imper. des Naturalistes de Moscou, vol. 24, N:o 1, pag. 231 Stab VIN | 1851. Aspius Owsianka, IDEM: ibm, vol. 24, N:o 3, pag. 259. 1854. » » , MaAsrowskyY: ibm vol. 27, N:o 2, pag. 442. 1858. Squalius delineatus, HECKEL & KNER: Die Süsswasser- fische der Ostreichischen Monarchie, etc. Page 193, fie 107: 1858. Leucaspius abruptus, IDEM: ibm, pag. 145, fig. 76. 1863. » delineatus, C. Tu. E. v. SIEBOLD: Die Süss- wasserfische von Mitteleuropa, pag. 02102065827: 1868. DEINEN ALB. GÜNTHER: Catalogue, of the Fishes in the British Museum, vol. VII, pag. 319. Beskrifning. Ryggfenans strålar 3+8, den Il:sta ytterst liten och rudimentär. Bröstfenans d:o 1+13. Bukfenans d:o 2+8. Analfenans d:o 3+11. Stjertfenans fullständige d:o 18%). Fjällens antal längs den supponerade sidolinien är 48. De- ras antal i en vertikal rad mellan den ofullständiga sidolinien och den fjällrad, som är midt at ryggen, är 8. Deras antal i en dylik rad mellan den ofullständiga sidolinien och den fjällrad, som är midt at buken, är 5. Till kanten af buken äro de 4 i denna sistnämnda rad. Det största af oss erhållna exemplaret har följande dimen- sioner: Kroppslängden fran spetsen af underkäken till d:o af den undre stjertfenfliken 80 millim. eller nära 23 tum decim.mått 2). Hufvudets längd 15 millim. Hufvudets bredd eller tjocklek 9 millim. Kroppens höjd 15 millim. Afstandet mellan spetsen af underkäken och ryggfenan 37 millim. Till storleken öfverens- stämmer den således ungefär med elritzan (Phoxinus aphya (Lin.)). Till utseendet liknar den mest löjan (Alburnus lucidus), och kan derföre lättast förvexlas med yngre individer af denna. Lik- 1) De siffror, som stå framom tecknet +, hafva afseende på sådana strålar, som icke äro greniga. Den sista strålen i analfenan är delad till basen. De korta ofullständiga strålarne vid öfre och undre kanterne af stjertfenans bas äro ej tagna med i räkningen. 2) Detta mått öfverensstämmer nära med den vanliga kroppslängden hos full- vuxna exemplar, enligt v. SIEBOLD, som uppgifver, att den sällan går till 55 tum, tyskt mått. Samma dimensioner uppgifvas af HECKEL & KNER. 818 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. som hos den äro hufvudets sidor och fjällen pa kroppssidorna ‚silfverglänsande, men denna silfverglans är pa de sednare mör- kare och nagot skiftande i blatt, och denna mörkare färgskift- ning är till stor del uppkommen derigenom att — isynnerhet pa de öfre delarne af kroppssidorna — en talrik mängd af större och mindre svartaktiga pigmentfläckar förefinnas inbäddade i fjällens yttre silfverglänsande betäckning. Den skiljes emellertid lätt både från löjan och våra andra karpfiskar derigenom att af sidolinien förefinnes endast en ringa del, längst fram på kropps- sidan, upptagande på de af oss undersökta fullvuxna exemplaren blott omkring åtta fjäll, och på yngre exemplar ett ännu ringare antal. MASLOWSKY, som i allmänhet bäst beskrifvit denna fisk, har a exemplar från trakten af Moskwa funnit sidolinien upp- tagande 10 till 13 fjäll, eller ock upphörande på det 9:de fjället, och från och med det 13:de åter uppträdande på ett par fjäll. Enligt V. SIEBOLD'S iakttagelser upptager den 8 till 12 fjäll !). En annan karakter, hvarigenom man lätt kan känna denna fisk från dem af våra karpfiskar, som på kroppssidorna hafva mer eller mindre stora och silfverglänsande fjäll, är den, att dess: fjäll på större delen af kroppssidan hafva inga strålår, eller ock endast svaga spår till desamma ?). Till kroppsformen är den mera undersätsig än löjan. Pro- portionen mellan kroppens längd och höjd är väl ungefär den samma, som hos den, men kroppen är tjockare, hvadan ryggen är mera kullrig, och hufvudet ofvan bredare, samt nosen, sedd ofvanifran, mera trubbig. Pannans bredd mellan ögonen (oske- letterad) är större än ögats diameter. Denne sednare diameter !') Uti denna ofullständiga utveckling af sidolinien öfverensstämmer den med bitterlingen (Rhodeus amarus), som icke är funnen hos oss, och sannolikt ej heller kommer att finnas här. Såväl MasLowsky som de andre författarne uppgifva, att dess fjäll helt och hållet sakna strålar, och denna karakter har t. o. m. blifvit upptagen såsom ett kännemärke för slägtet Leucaspius. Vi hafva emellertid å de af oss er- hållna exemplaren iakttagit, att denna karakter måste inskränkas, emedan fjällen både på den bakre och på den öfre delen af kroppssidan — på den sednare t. o. m. långt framme — hafva tydliga strålar, ungefär sådana, som vi afbildat dem å fig. 2 på taflan XVII. A. > 2 > LILLJEBORG, LEUCASPIUS DELINEATUS I SVERIGE. 819 är ungefär lika med afstandet mellan ögat och spetsen af under- käken. Hos löjan är ögats diameter i allmänhet något större än detta afstand, samt ungefär lika stor som pannans bredd. 'Munspringan är ändå mer uppstigande än hos löjan, och under- käken, som räcker framom nosen, passar in i en grund för- djupning 1 denne. Afven sedt från sidan, är hufvudet framtill trubbigare än hos löjan. Buken är temligen tjock, men buk- kanten mellan bukfenorna och anus är skarp, ehuru föga sa. Bröst- fenorna äro små, och deras längd är knappt så stor som af- ståndet mellan -bakre kanten af gällocket och främre kanten af orbita. Hos löjan äro de vida längre än detta afstånd. Buk- fenorna räcka intill eller nästan intill anus, och äro vid spetsen trubbiga. Hos löjan räcka de icke intill anus. Analfenan, som är kortare - och med färre strålar än hos löjan, har sin undre kant grundt utringad. Stjertfenan har, såsom oftast är fallet hos karpfiskarne, sin undre flik nagot längre än den öfre. Fjällen sitta löst fästade, liksom hos löjan, äro något litet mindre än hos den, och skilja sig dessutom från dess — jemte det de, såsom redan blifvit anfördt, sakna strålar, eller ock hafva dessa färre och mindre utbildade — derigenom att de icke i den bakre fria kanten hafva några ingående bugter, der hvarest strålarne utlöpa till kanten af de med strålar försedda. Den korta sidolinien är nedåt böjd. Ryggen är på den lefvande fisken grönaktig, något stötande i olivgrönt. Dess fjäll äro försedda med talrika svartaktiga pigmentkorn. Kroppssidorna äro glänsande och temligen mörkt silfverhvita, och, med undantag af de nedersta delarne af dem, nagot litet skiftande i blått vid viss belysning. Talrika svart- aktiga större och mindre pigmentfläckar eller korn äro, såsom redan är anfördt, inbäddade i fjällens silfverglänsande betäck- ning, isynnerhet på öfre delarne af kroppssidorna. Å hvardera sidan af kroppen går från hufvudet till stjertfenans bas, och vid gränsen mellan ryggen och kroppssidorna, ett otydligt begränsadt och af silfverglans betäckt, i stalblatt stötande, mörkare band, som gifvit anledning till fiskens artnamn. Detta band är syn- 820 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ligt äfven på små exemplar. En del af iris är något gul- aktig. ; Anus är omsluten af en hos fullvuxna individer större och mera utstående, tjock och utåt utvidgad tub, som pa hvardera sidan företer en nästan papillformad ansvällning, och framtill till större delen är öppen, och der endast har en tunnare vägg vid basen. De af oss erhållna utbildade exemplaren äro alla honor, sa att vi icke kunat utröna, huruvida äfven utbildade hannar hafva denne tub; men då alla de yngre exemplar, som vi äga, hafva den mer eller mindre tydlig, skulle vi vilja tro, att den, om än mindre utbildad, också tillkommer hannarne. Den omsluter äf- ven genitalöppningen, och tjenar utan tvifvel till någon ledning af könsprodukterna: spermatozoider och ägg. Denne tub hos groplöjan är under varen nagot större, och företer, liksom den rudimentära sidolinien, ett närmande mellan denna fisk och bitter- lingen (Ahodeus amarus), hos hvilken honan under fortplantnings- tiden, enligt C. TH. v. SIEBOLD !), erhåller ett 1—2 tum (tyskt mått) langt äggläggningsrör, hvilket, enligt iakttagelser af F. C. NoLL och Dr SCHOTT ?), af henne begagnas da hon lägger sina ägg uti lefvande sötvattensmusslor (Unio och Anodonta), der de undergå sin utveckling och. kläckning ?). F Svalgbenen och deras tänder öfverensstämma i det närmaste med den af V. SIEBOLD lemnade afbildningen. Å de af oss undersökta exemplaren hafva vi blott funnit en rad tänder a hvartdera svalgbenet. Den eller stundom de 2:ne mycket sma tänder, som de ofvan nämnde författarne hafva funnit framom den bakre större raden tänder antingen pa bada svalgbenen, eller ock endast pa det ena, och da oftast pa det venstra, hafva a dessa helt och hållet saknats. Tandkronan är krenulerad, och har spetsen böjd framat. Liksom V. SIEBOLD, hafva vi för öfrigt funnit tändernas antal något föränderligt. Vi hafva ') Die Süsswasserfische von Mitteleuropa, pag. 119, tab. 1. ?) Der Zoologische Garten 1869, pag. 257, tab. 1, och 1870, pag. 237. ?) Mastowsky har utan tvifvel sett den nämnde tuben hos Zeucaspius delinea- tus, men han har oriktigt uppfattat den, dä han säger: »Beiderseits des Anus bemerkt man zwei kleine weisse, zitzenförmige Anhänge». LILLJEBORG, LEUCASPIUS DELINEATUS I SVERIGE. 821 stundom funnit 4, och stundom 6 tänder på det högra svalgbenet, då det venstra deremot haft 5 d:o. Å flera af de af oss erhållna yngre exemplaren hafva vi iakttagit det abnorma och sjukliga förhållandet, att endera eller båda gällocken varit rudimentära, så att gälarne till större delen varit blottade. Slutligen fa vi i korthet karakterisera slägtet och arten på följande sätt. Gen. Leucaspius, HECKEL & KNER. 1858. Die Süsswasserfische der Östreich. Monarchie etc. pag. 145. Ossa pharyngea dentibus mucronatis et crenulatis, interdum simplice interdum duplice serie dispositis. Line lateralis tan- tummodo pars anterior parva adest. Squame in partibus ante- rioribus laterum corporis radiis carentes. x Spec. Leucaspius delineatus (HECKEL). Os valde adscendens. Latera corporis argentea. Dorsum olivaceo-virescens, ad latera fascia longitudinali argenteo-cyane- scente, usque ad pinnam caudalem porrecta. Pinna analis radiis divisis 11—13. Longitudo circ. 27, decim.: s. 80 mill. In Scania ad Landskrona acceptus. Förklaring öfver figurerna. Tafl. XVII. A. Fig. 1. Leucaspius delineatus, 9. Nat. storl. » 2. Ett fjäll af d:o frän bakre kroppssidan, ofvan anus, och ofvan kroppens medellinia. 22 ggr. förstor. 822 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 814.) Från Geographical Society i London. Journal, Vol 40. Proceedings, 15: 2—4. Från Geological Society i London. Journal, N:o 107. Från Zoological Society i London. Transactions, Vol. 7: 6. Proceedings, 1871: 1. Från Literary and Philosophical Society i Liverpool. Proceedings, N:o 23—24. Från Natural History Society i Newcastle. Transactions, Vol. 4: 1. Från Asiatie Society of Bengal i Calcutta. Journal New Series, N:o 159—165; 167. Proceedings, 1867: 1; 1870: 2—11; 1871: 1—5. Från Natural History Society i Montreal. The Canadian Naturalist, Vol. 5: 1—2. Från R. Society of Arts and Sciences i Mauritius. Transactions, New Ser. Vol. 3—4. Bouron, L. Plantes médicinales de Mauritius. 2:e Ed. Mauritius. 1864. 8:0. — — Rapport sur diverses especes de canne å sucre culti- vees A Mauritius 1863. 8:o. Från Canadian Institute i Toronto. The Canadian Journal of Science . . . N:o 71—72. Frän Observatorium i Paris. Annales. Observations, T. 23. Frän R. Accademia delle Scienze i Bologna. Memorie, T. 10: 1—4. Rendiconto, 1870/71. (Forts. å sid. 852.) 823 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 7. - Stockholm. Limnadia gigas (J. F. HERMANN), förekommande 1 Sverige. Af W. LILLJEBORG. Tafl. XVII, B, XVIIL, A, XVIII, B. [Meddeladt den 13 September 1871.] Detta intressanta kräftdjur har länge varit kändt, allt sedan det 1804 beskrefs och afbildades af J. F. HERMANN 1), men det har dock endast pa fa ställen blifvit anträffadt, och kan derföre betraktas sasom ett af vara sällsyntaste kräftdjur. Det synes vara sannolikt, att LINNE'S Monoculus lenticularis ?) är samma djur, och i sa fall gar kännedomen om detsamma tillbaka ända till 1761, ehuru den af LINNÉ meddelade beskrifningen är så kort och ofullständig, att den icke lemnar nagon vidare kunskap ‘om det. De som lemnat de vigtigaste bidragen till dess känne- dom, äro AD. BRONGNIART ”), ED. GRUBE ?) och, rörande dess utvecklingshistoria, A. LEREBOULLET >). Genom dessa förfat- tare har man erhållit en temligen noggrann kännedom både om dess byggnad och utveckling. Då vi under förliden sommar (1871) i Augusti månad lyc- kades finna den vid Ronneby i Blekinge, hafva vi ansett oss böra bekantgöra detta fynd, emedan, oss veterligen, hittills intet !) Mémoire Apterologique, pag. 134, pl. V, fig. 4 & 5, och pl. IX, fig. a. ?) Fauna Svecica, edit. 2:da, 1761, pag. 499. 3) Mémoires du Museum d’histoire naturelle, T. VI, pag. &4. 1820. #) Archiv für Naturgeschichte, 31:er Jahrg. 1:er Bd. pag. 263. — 1865. >) Annales des Sciences naturelles, Zoologie, V:me serie, T. V, pag. 283, pl. 12. — 1866. — Denne författare hade haft under utarbetning en vidlyftig monographi öfver detta djur, men bortrycktes af döden innan han hann full- borda densamma. 824 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. blifvit i tryck meddeladt om dess förekomst inom Sverige. En särskild anledning dertill hafva vi äfven erhallit deruti, att de af oss erhallna exemplaren äro större, och följaktligen mera ut- bildade än de som någonsin förut anträffats, och vi salunda blifvit i tillfälle att i atskilliga delar rikta kunskapen om de - formförändringar, som den under sin tillväxt undergar, och om den storlek, till hvilken den kan hinna. Orsaken till den ovan- liga storleken af de af oss funna exemplaren bör utan tvifvel sökas deruti, att den dam eller vattenpöl, der de anträffades, icke varit detta ar helt och hållet uttorkad, hvadan de der kun- nat fortlefva under hela sommaren, och dymedelst erna sin stör- sta möjliga utveckling. De hade pa detta ställe äfven en sär- deles ymnig tillgång på passande födoämnen, t. ex. en oändlig massa smärre vattendjur. Sannolikt derföre att det led emot slutet af dess lifsperiod, träffade vi endast äldre individer der- städes. För att styrka sannolikheten af dess identifiering med LIN- NE'S Monoculus lenticularıs, synes det äfven vara af vigt att "redogöra för dess förekomst inom Sverige, eller i grannskapet af det land (Finland), dit LINNE förlägger lokalen för nämnda kräftdjur. Den vattenpöl i grannskapet af Ronneby, der vi anträffade den ännu i slutet af Augusti månad, ehuru da mera fatalig, brukar stundom, åtminstone till större delen, blifva uttorkad. Nu hade den riklig tillgång pa vatten, tillfölje af de starka regn, som inträffat under Juli månad. Den ligger nära intill Herrstorps gård, på högra sidan af den väg, som från Ronneby leder till nämnde gård; och en vattenledning leder vatten fran den ned till ladugården derstädes. Vid kanterna af den träf- fades här och der en ymnig vattenvegetation, och på bottnen många i upplösningstillstand varande lemningar af spillning af nötkreatur, som man brukade låta dricka uti densamma. Dessa lemningar hade utan tvifvel ett fördelaktigt inflytande på den rikliga tillgången på födoämnen för den. Den träffades icke på o .. . . .. Oo nagot annat ställe i trakten, ehuru vi undersökte manga andra LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 825 vattenpölar derstädes, och den tycktes saledes här, som annor- städes, uti sin förekomst vara mycket sporadisk. Enlist samlingarne a Zoologiska Riksmuseum i Stockholm, hvarifrån Professor S. LovEn godhetsfullt täckts meddela oss exemplar till undersökning, har den inom Sverige förut blifvit funnen på 2:ne andra ställen, nemligen vid Stockholm af Prof. C. J. SUNDEVALL, i en liten 2—3 alnar vid vattenpöl med dyig botten på högsta delen af en bergklippa på norra Djurgården, vid vägen mellan »Lill-Jans» och nuv. Carl XV:s Port; och på Hallands Väderö af Doctorn, Bar. C. G. CEDERSTRÖM. Enligt benäget meddelande af Prof. SUNDEVALL, är det nu många år sedan den fanns på förstnämnda stället. | Enligt uppgift af ED. GRUBE, skulle H. RATHKE hafva funnit den i Norge. G. O. SARS har emellertid benäget med- delat oss, att han är böjd för att betvifla tillförlitligheten af denna uppgift, och att nämnda kräftdjur, savidt han har sig bekant, aldrig blifvit funnet i Norge. Uti sina »Beiträge zur Fauna Norwegens», hvari H. RATHKE redogjort för sina 1 Norge gjorda zoologiska fynd, har han icke med ett enda ord omnämnt Limnadia gigas, och denna omständighet gifver utan tvifvel stöd at den af G. O. SARS yttrade förmodan. Såsom bekant, har Limnadia gigas sin systematiska plats inom Kräftdjurens klass, Branchiopodernas ordning och Phyllo- podernas underordning," och utgör inom den sistnämnde typen för en särskild familj: Zimnadide, H. BURMEISTER !). Da vi nu ga att beskrifva den sådan den visat sig för oss, hafva vi saledes att at den gifva följande systematiska uppställning: 1) Trilob. 1843. 326 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1871. Classis ORUSTACEA, LAMARCcK. Ordo Branchiopoda, LAMARcK. Subordo Phyllopoda, LATREILLE. Familia Limnadiide, H. BURMEISTER. Genus Limnadia, AD. BRONGNIART. (1820. Mémoires du Museum d’histoire naturelle. T. VI). Species Limnodia gigas (J. F. HERMANN). Syn. ? 1761. Monoculus lenticularis, LINNE: Fauna Svecica, edit. 2:da, pag. 499, N:o 2051. 1804. Daphnia gigas, J. F. HERMANN: Memoire Apterolo- gique, pag. 134, pl. V, fig. 4 & 5, pl. IX, fig. a. Limnadia Hermanni, ADOLPHE BRONGNIART: Memoire 1820. 1840. 1849. 1853. 1865. 1866. » gigas, Hermann, sur le Limnadia, nouveau genre de Crustac6s; Mémoires du Mu- seum d’histoire nat. T. VI, pag. 84, pl. 13. MILNE EDWARDS: Histoire Na- turelle des Crustaces, T. III, pag. 362. W. Baırp: Monograph of the Family Limnadiad&, a family of Entomostracous ÜCrustacea; Proceedings of the Zoologieal Society of London 1849, pag. 86, pl. XI, fig. 1, 1a—le. A. Ep. GRUBE: Bemerkungen über die Phyllopoden, nebst einer Uebersicht ihrer Gattungen und Arten; Archiv für Naturge- schichte, von F. U. TroscHEL, 19:er Jahrg. 1:er Bd., pag. 154. Ipem: Ueber die Gattungen Rs- theria und Limnadia und einen neuen Apus; ibm, 3l:er Jahrg., 1:er Bd. pag. 270, tab. VILI 19.911; tab IX, fer I, le le tab OIL men I 78 08 A. LEREBOULLET: Observations sur la generation et le deve- + LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 827 loppement de la Limnadia de Hermann (Limnadia Hermannı AD. BronGn.); Annales des Sei- ences naturelles, 5:me serie, Zoologie et Pal&eontologie, T. V.. pag. 383, pl. 12. Anm. Uti denna synonymi hafva vi blott upptagit de författare, hvilkas arbeten öfver detta djur synts oss vara af jemförelsevis större betydelse. — Redan HERMANN ansåg det mycket sannolikt, att LIN- NE's Monoculus lenticularis är det här ifrågavarande kräftdjuret, men BRONGNIART nämner dock intet härom. .Den af LINNE uti den allt- för korta beskrifningen anförda storleken af en böna, i förening med skalets genomsigtighet och hoptryckta och linsformiga form passar förträffligt, och — vi kunna säga det — endast på denna af våra europeiska Limnadiader; och då den blifvit funnen på flera ställen i Sverige, t. o. m. så långt upp emot norden som vid Stockholm, kan det antagas såsom gifvet, att den äfven kan förekomma i Fin- land. Det synes oss derföre vara högst sannolikt, att Limnadia gigas och Monoculus lenticularis äro en och samma djurart. På grund deraf borde det förra namnet ändras till Zimnadia lenticularis (LINNE), men då det likväl är det första fullt säkra, eller det som är förenadt med den första fullt tillförlitliga beskrifningen, vilja vi här åt detsamma gifva företrädesrätten. Sedan det nu genom LERE- BOULLET'S undersökningar kan betraktas såsom fullt afgjordt, att HERMANN'S Daphnia gigas är samma kräftdjur, som BRONGNIART'S Limnadia Hermanni, måste, i enlighet med lagen för prioriteten, nam- net Limnadia gigas (HERMANN) föredragas framför det af Limnadia Hermanni, BRONGNIART. Redan BRONGNIART sjelf har varit öfvertygad om denna identitet. Beskrifning. Denna Phyllopod har, sasom kändt är, kroppen innesluten i ett med densamma organiskt förenadt skal, som vid hastigt påseende liknar det af en tvåskalig mussla. De största exem- plaren hafva skalet (tafl. XVII. B. fig. I & 2; i naturlig stor- lek) 17 millim. långt, och nära 13 mill. högt. Skalet kan helt och hållet innesluta djuret, och är t. o. m. 1 proportion till detta stort, ehuru ofta antennerna af 2:dra paret och stjerten äro mer eller mindre utsträckta utom det. Det är genomsigtigt, och hos alla de af oss erhållna exemplaren har det en olivgrönaktig färg, som till stor del härleder sig från främmande ämnen, hvilka äro fästade dels vid cuticulan och dels vid dennas underliggande matrix. Ofta äro dessa främmande ämnen så ymniga, att ska- 828 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1872. let till betydlig del är opakt. Det är böjligt, ehuru temligen tjockt och fast, samt mycket tjockare än det a mindre och yngre : individer. Under stark förstoring har det i brottet visat sig vara bestående af 7—8 på hvarandra liggande lag eller lameller. Det består af 2:ne sidohalfvor, som längs ryggkanten äro sam- mansmälta, och som saledes i sjelfva verket blott utgöra ett enda skal, hvilket synes mera öfverensstämma med det, som t. ex. hos slägtet Daphnia betäcker kroppen bakom hufvudet, än med det tvaskaliga skal, som betäcker kroppen hos Ostracoderna. Enligt LEREBOULLET'S lakttagelser visar sig skalet i sin första daning såsom 2:ne skilda lober, utgaende från den underliggande hinnan eller matrix till det skal eller cuticula, som betäcker kroppen mellan »thoracalskölden» och »abdomen» 1). Snart der- efter äro båda dessa lober förenade till ett enda, i bakre kan- tens midt inskuret skal, utan spår till någon sutur mellan dess båda sidohalfvor, och uti ett följande stadium visar den unga Limnadian sig med. en skalbetäckning, som fullkomligt liknar den hos en Daphnia. Af dessa iakttagelser är det således tyd- ligt, att Limnadians skal är olikt det af en Ostracod, hvars båda sidohalfvor vid ryggkanten äro rörligt förenade genom ett ligament. Hos Eimnadian äro de här mycket tidigt orörligt sammansmälta. Å de af oss funna gamla individerna är chi- 'tinbildningen längs ryggkanten särdeles stark, och "denna kant har derföre en svartbrunaktig eller svartaktig färg ?). Betraktadt från sidan (fig. 1), är skalet ovalt, med största höjden framtill. Den främre gränsen för båda skalhalfvornas !) Det bör här anmärkas att det parti, som LEREBOULLET kallar thoracalsköl- den, är, enligt våra nedan yttrade åsigter om kroppsafdelningarne, den fastare cuticula, som betäcker upptill den bakre delen af hufvudet, och som mot- svarar hufvudets öfre och bakre fastare skal hos en stor del Cladocerer, t. ex. Daphnia och Lynceus; och det, som han kallar abdomen, är det samma parti som det vi kalla bålen. Således skulle, enligt LEREBOULLET, skalet utvecklas från ett kroppsparti, som har sitt läge mellan hufvudet och bålen, och hans fig. 6 visar att det sker från den del, hvarest maxillerna hafva sitt läge. Men, enligt våra åsigter, måste äfven detta parti räknas till hufvudet. Således ut- vecklas skalet ur det bakre hufvudets matrix. Detta visar sig äfven tydligen på det fullvuxna djuret, enligt hvad vi nedan anföra. ?) HERMANN säger också: »dos bordé de brun». LILLJEBORG, LIMNADIA- GIGAS I SVERIGE. 829 sammansmältning är tydligen utmärkt genom en liten afsats i främre kanten, och den bakre d:o är antydd genom en trubbig vinkel vid den öfre konturens slut. Hos riktigt gamla individer är denna kontur framtill sa starkt konvex, att den der stupar nästan vertikalt, och skalet är derföre hos dessa jemförelsevis mycket högre upptill !). Hos en del, som ej äro fullt så gamla, är den öfre konturen strax framom den bakre trubbige vinkeln srundt konkav. Skalets undre kant, i närheten af hvilken det är mycket tunnare, är i allmänhet mera bagböjd eller konvex än den öfre, och om man drager en linia från den främre lilla afsatsen till den bakre trubbige vinkeln, är derföre den delen af skalet, som är ofvan denna linia, mindre än den, som är under densamma. Främre kanten under afsatsen, den undre och den bakre d:o bilda en enda oafbruten båge. De concentriska s. k. tillväxtstrimmorna, på hvilkas antal man stundom lagt mycken vigt såsom artmärke, äro i detta afseende i mån af aldern myc- ket föränderliga. Da, enligt LEREBOULLET'S iakttagelser, den yttre hornartade delen af skalet vid skalömsningen icke fälles, så är det naturligt, att dessa tillväxtstrimmor skola alltjemnt tilltaga i antal i man af åldern ?). Hos riktigt gamla har jag funnit detta antal uppgående ända till 15, och hos något yngre till 9—10. Åndå yngre hafva endast 5—7. Den främsta gar nära intill det ställe, der hvardera skalhalfvan har sin största at sidan utstaende konvexitet, hvilken företer nagon tendens till en buckla (umbo), utan att dock kunna sägas vara en sådan. Alla tillväxtstrimmorna utga framtill från den lilla afsatsen, men äro vid sin bakre och öfre ända atskilda. De bakre eller yttre och undre, som äro ungefär parallela med skalets främre, undre och bakre kanter, äro närmare intill hvarandra än de främre. Skalet är för öfrigt slätt. Betraktadt från öfre sidan (fig. 2), visar sig skalet mycket tunnt, i öfverensstämmelse med den af LINNÉ gifna benämnin- 1) HERMANN säger också: »dos bossu å la partie antérieure». ?) I detta hänseende synes Limmnadians skal vara fullt öfverensstämmande med det af den lilla Cladoceren Monospilus dispar inom Lynceidernas familj. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh., Ärg. 28. N:0 7. 2 830 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. gen »lenticularis». Dess största tjocklek, som innehälles flera gänger i dess höjd, är belägen nära intill främre ändan, och när- mare den öfre än den undre kanten. Både ofvan och framom denna skalets mest konvexa del bilda öfre och främre kanterna af det en tunn och skarp oafbruten köl, som utgör dess mest harda och fasta del. Bakat afsmalnar det jemnt, sa att dess bakre ända är smalt tillspetsad, och dess sidokonturer derstädes äro blott föga konvexa. Den uti skalet inneslutna kroppen fyller på langt när icke upp detta. Den är förenad med det dels genom den detsamma på inre sidan beklädande hinnan (matrix), som utgör en vid bakre delen af hufvudet utgående fortsättning eller duplicatur af den matrix, som har sitt läge under hufvudets cuticula; dels genom den eller de kanaler, som fran skaikörteln leda in uti kroppen; och slutligen dels genom skalets slutmuskler, hvilka vi, liksom ED. GRUBE, funnit tydliga, fästade vid hvardera skal- halfvan intill och framom skalkörteln, och under skalets här- varande utat konvexa parti. Kroppen afsmalnar bakåt, och före- ter 3:ne distinkta afdelningar: hufvud, bal och stjert, det först- nämnda försedt med ögon, antenner och mundelar m. m., den andra bärande fötterna, och den tredje, som har sitt läge bakerst, utmärkt genom frånvaron af fötter, och närvaron vid bakre än- dan af 2:ne stora och rörliga taggar, homologa med de hos Cla- docererna vanliga stjertklorna. | Hufvudet (fig. 3,.sedt från venstra sidan; 25 ggr förstor.) är i allmänhet starkt nedböjdt, så att det med bålen bildar en nästan rät vinkel. Dess cuticula är, isynnerhet upptill och bak- till, fastare än den å balen, ehuru den är tunn och genomsigtig. Pa hvardera sidan baktill; der den öfre spetsen af mandibulan är fästad, har den ett litet brunaktigt och fastare utskott eller knöl, emot hvars undre sida nämnde spets har en mycket rörlig articulation. Dess, främsta del (a), som innesluter ögonen, är genom tydliga bugter afskild från den bakre delen, antingen den betraktas ofvanifran eller från sidan. Midt framom ögonen är der a cuticulan en cirkelformig hårdare och något litet utstaende LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 831 kant, vid hvilken cuticulans matrix är fästad (fig. 4, a). Under oden ögonen inneslutande delen har hufvudet ett stort, framåt riktadt, och framtill tunnt och tillspetsadt utskott eller rostrum (fig. 3, b), vid hvars bakre och undre del den stora och tjocka öfverläppen (labrum) (c) är fästad. Å öfre sidan är hufvudet bakom den bugt, som baktill begränsar den ögonen inneslutande delen, konvext, och på midten af denna konvexitet har det så kallade vidfästningsorganet (g) sitt läge. Nämnde konvexitet är baktill begränsad af en bugt midt öfver mandiblernas öfre spets, och från denna bugt sträcker sig, såsom en sköld, hufvudets öfre och bakre skal eller cuticula (genom sin större fasthet tyd- ligen skild från den a bålen) tillbaka ungefär lika långt som afständet mellan främre kanten af den ögonen inneslutande delen och den bakre bugten ofvan mandiblerna. Denna del af hufvu- dets öfre skal har sin bakre, skarpt begränsade kant jemn och 1 midten grundt inskuren. Nedanför denna fastare cuticula, och strax bakom mandiblerna hafva skalets slutmuskler, dess matrix och de med skalkörteln kommunicerande kanalerna sina utgangar, hvilka således egentligen äro belägna pa bakre delen af hufvudet. Således synes äfven det yttre stora skalet vara en bildning, som egentligen tillhör hufvudet, och icke bålen. Hufvudet är baktill tjockt, och dess sidor bakom ögondelen äro konvexa, och a hvar- dera sidan förefinnes här en stor körtel, som utan tvifvel star i | digestionens tjenst. De båda ögonen (fig. 4, sedda från öfre sidan; 40 ger för- stor.) uppfylla ej helt och hallet den dem inneslutande delen af hufvudet. Hos äldre individer äro de framtill sammanstötande, och divergera bakat. Hvartdera är sammansatt af en betydlig mängd synelement eller enkla ögon af ringa storlek. Det rudimentära ögat eller svarta fläcken (fig. 3 d) har | sitt läge vid basen af det tillspetsade utskottet eller rostrum, och är vanligen af en irreguliärt fyrkantig form, med den öfre ' delen afsmalnande. Stundom har det i midten varit ljusare. Antennerna af första paret (fig. 3 e, e, och tafl. XVIII, A, fig. 1; 70 ggr förstor.) hafva sitt läge bakom det rudimentära 832 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. ögat, och midt under fästet för antennerna af 2:dra paret (tafl. XVII, B. fig. 3 f). De äro ganska långa, och med en svag S-formig böjning, och något bredare vid spetsen. Deras cuti- cula är ytterst tunn, och företer 5—6 fina och otydliga tvär- gaende suturer, som afdela dem i 6—7 segment. I främre kan- ten och vid spetsen hafva de 7—9 tjocka och mer eller mindre distinkta rundade flikar. Uti deras inre äro dels muskler och dels en stor mängd, från större stammar utgaende och mycket fina nerver, som inga hvardera på antennernas flikar i en liten klocklik, något gulaktig och chitinös knapp eller kapsel, hvilken sitter utanför den tunna cuticulan, och från hvilken en liten kort och nästan vattenklar känsel — eller luktpapill utgår. Den fina nerven och knappen i förening visa en ganska stor likhet med en på sin stjelk sittande Vorticella, da man abstraherar från dennas cilieapparat '). Antennerna af 2:dra paret (tafl. XVIII, A, fig. 2; 20 ggr för- stor.), som, liksom de hos Cladocererna, äro djurets enda rörelse- organer, äro (äfvensom hos dessa) tvagreniga, samt af en stark byggnad, med en fast cuticula och väl utbildad musculatur. Stammen är genom tvärgaende suturer delad i omkring åtta seg- ment, af hvilka basalsegmentet är det vida största. På främre sidan bära dessa segment starka men korta borst. Af de båda grenarne är den främre kortare, och båda äro a främre sidan beväpnade med korta, krökta och i undre kanten nära spetsen med en afsats försedda taggar (fig. 3a, 35), och a den bakre sidan bärande långa cilierade och ledade simborst (fig. 4). Hvar- dera grenen bestar af ett temligen betydligt antal segment, hvil- ket antal icke är konstant, och dessutom merendels är olika a båda. Den främre grenen har 10—11, och den bakre 12—14 segment. Bade taggarnes och simborstens antal är betydligt, och nagot vexlande hos olika individer. De simborst, som hafva sitt läge närmare grenarnes spets, äro nagot längre, och deras ') Den här beskrifna byggnaden af det 1:sta parets antenner öfverensstämmer med den, som C. Craus beskrifvit för slägtet Estheria: Beiträge zur Kennt- niss der Entomostraken, 1:es Heft, pag. 20. | SÅ Så LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 833 eilier äro af en betydlig längd. Yngre individer hafva grenarnes segment mindre, och stundom färre, och i allmänhet försedda med ett mindre antal taggar och simborst. 4 Det för sl. Limnadia utmärkande sa kallade vidfästnings- organet (tafl. XVII. B. fig. 3 9), som har sitt läge pa midten af hufvudets öfre mellersta konvexa del, är af en nästan klubb- formig eller ock bägarlik form, och i ändan tillslutet af en tunnare euticula, och merendels nagot bakat böjdt. Omkring den tun- nare cuticulan vid dess ända bildar den tjockare d:o, som be- täcker organets sidor, en tydligt afsatt kant. Dess betydelse synes oss ingalunda förklarad genom den detsamma gina be- nämningen, enligt hvilken det skulle vara homologt med det hos en del Cladocerer a samma ställe belägna vidfästningsorganet. Hos Limnadia visar den omständigheten, att det är betäckt af det yttre skalet, att det icke kan hafva någon funktion såsom vidfästningsorgan. Vi hafva också aldrig sett dem fästa sig med detta organ vid något föremål. Det synes oss snarare vara beslägtadt med det problematiska blasformiga organet bakom de sammansatta ögonen hos Apus, och med ett dylikt proble- matiskt organ bakom det rudimentära ögat hos Dranchipus "), äfvensom med det organ hos Polyphemus, som har sitt läge i hufvudet bakom ögat, och ofvan hvilket cuticulan är helt tunn eller rättare membranös, samt är omgifven af en tydlig kant af den tjockare angränsande cuticulan, liksom här hos ZLimnadia. Detta organs betydelse hos Polyphemus har för LEYDIG förblif- vit outredd ?). Mundelarne besta af öfver- och underläpp, mandibler och 2:ne par maxiller. Munnen (tafl. XVII B. fig. 5, sedd från sidan; 70 ggr förstor.) har munvinklarne belägna ungefär ofvan gränsen mellan öfverläppen och den andra undre delen af huf- vudet framom den. — Öfverläppen (fg. 3, c, sedd från sidan), som tillfölje af hufvudets nedböjda läge har kommit att ligga under underläppen, är särdeles stor, och af en nästan halfeylin- I) F. Leyvie: Zeitschr. f. wissensch. Zoologie, Bd. 3, pag. 304. 2) Naturgeschichte der Daphniden, pag. 237. 834 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. drisk form, med undre sidan konvex, och med den öfre intill ‚munnen gränsande d:o konkav. Vid munnen äro dess sidokanter (fig. 5, a) försedda med kort, inåt riktadt ludd. Dess spets bär korta och fina borst samt, dessutom en mjuk borstbevuxen och tillspetsad papill eller bihang. Nära spetsen har den ofvantill en stor, vid basen utbredd och mot spetsen hoptryckt skifva (c'), hvarigenom dess ända, betraktad från sidan, synes tvådelad. Vid basen har den någon rörlighet emot hufvudet, och munnen och underläppen, som äro fästade vid den, deltaga i dess rörelser. — Underläppen (fig. 5, b, sedd från sidan), som, enligt hvad vi nämnde, har sitt läge ofvan öfverläppen, är mycket mindre än denne, och räcker ej till dess midt. Å sina emot munnen riktade kanter är äfven den försedd med ludd, men en del af detta är något längre, och visar sig såsom korta, kamformigt ställda borst. Dess yttre spets är böjd och tillspetsad. — Man- diblerna (fig. 3 h, fig. 6, 6', 6”) äro stora, och ställda vertikalt emot hufvudet, från dess öfre emot dess undre sida. Deras chitinskal är gulbrunaktigt och mycket fast, ehuru böjligt. De äro böjda inåt, och deras yttre sida är konvex (fig. 6'), och deras inre konkav (fig. 6), och a denna är en stor öppning, innanför hvilken tuggmusklerna fästa sig. Nedtill hafva de en halslik inknipning, nedom hvilken de-äro dels mer och dels min- dre konvexa. Vid nedre ändan äro de tvärt afhuggna, och i ändans midt äro de försedda med ett taggigt tuggfält af unge- fär elliptisk form. Taggarne a detta fält äro mycket små, och endast tydliga under stark förstoring. Fig. 6” visar en bit af detta tuggfält, omkring 300 gånger förstorad. Taggarne i yttre kanterna af tuggfältet äro betydligt större än de i den inre delen af detsamma, och de förra äro, atminstone ofta, flerspetsade. De i den inre delen äro ytterst små, jemna och tätt slutna in- till hvarandra. Innanför detta tuggfält är en matrix, uti hvilken nya taggar bildas, för att efterträda de gamla, då dessa äro af- nötta. Bada mandiblerna stöta samman med sina tuggfält, och krossa sålunda de sma djur- eller växtdelar, som komma mellan dem. Deras öfre ända, som är något brunaktig, och mera chi- LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 835 tiniserad än midtelstycket, är tillspetsad, och har ett slags kon- vex ledknapp, med hvilken den, sasom redan är anfördt, mycket rörligt articulerar emot ett fast och ä undre sidan konkavt ut- skott från hufvüdets cuticula eller skal. — I enlighet med hvad ©. CLAus!) och ED. GRUBE ?) för slägtet Estheria uppgifvit, hafva vi äfven hos Zimnadia funnit 2:ne par mawiller. I1:sta paret af dessa (tafl. XVII, B, fig. 1, från inre sidan; 40 ggr förstor.) liknar ganska mycket dem hos en del Cladocerer, t. ex. slägt. Sida. De äro flera ganger större än de af 2:dra paret. De hafva sitt läge strax bakom mandiblernas tuggända, och hafva sina långa och talrika borst riktade inat och framåt mot mun- nen, så att de från hvardera sidan beröra hvarandra. De sitta : pa en tjock och muskulös basaldel, och de äro äfven sjelfva tjocka, och i deras inre äro starka muskler fästade, liksom 1 mandiblerna. De borst, hvarmed de äro beväpnade, äro talrika (40—50), ehuru en del af dem äro kortare. De äro böjda, Ci- lierade och ledade. De af 2:dra paret (fig. 2; omkr. 80 ggr förstor.) hafva sitt läge ett godt stycke bakom de föregående, och så nära intill basen af l:sta fotparet och intill dettas basal- eller maxillärbihang, att man :skulle kunna blifva böjd för att betrakta dem sasom bihang till dessa fötter, om icke de andra fotparen helt och hället saknade motsvarande bihang. Åfven de äro temligen tjocka, och de äro beväpnade med dels längre och dels kortare cilierade och ledade borst, och äro riktade framåt mot munnen. Framom och sammanhängande med hvardera af dem är en fritt utstående och i kanten fint cilierad skifva eller utskott från kroppens cuticula, hvilken torde kunna betraktas såsom ett bihang till dem. Den sträcker sig fram nära intill maxillerna af 1:sta paret, och afslutar här den på sidorna cili- crade ränna längs midten af balens undre sida, längs hvilken födoämnena passera bakifrån framåt till munnen. Mellan I1:sta och 2:dra maxillerna, ehuru något längre utåt, är a hvardera si- dan en lång och smal, membranös och utan borst varande pa- 1) Beiträge zur Kenntniss der Entomostraken, 1:es Heft pag. 21. 2) L. ce. pag. 210. 836 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. pill, som af E. GRUBE antages för att vara ett bihang eller palp till 2:dra paret maxiller. Bålen aftager i tjocklek bakat, och består a 24 segment, och bär lika mänga eller 24 fotpar. ED. GRUBE har funnit samma antal, men säger sig nagon gang hafva iakttagit 26 d:o. 24 par har äfven D:r HERMANNS fader uppgifvit i ett af honom lemnadt tillägg till sonens beskrifning !). BRONGNIART deremot uppeifver endast 22 par. De bakersta 2:ne paren, isynnerhet det sista paret, äro sa sma, att de vid ringa förstoring och hastigt påseende lätt kunna förbises. I:sta till och med 10:de paren äro nästan af samma storlek; 5:te till och med 7:de äro endast nagot litet längre än de andra. Fran och med 11:te af- taga de märkbart i storlek, och de bakersta äro helt små. De äro, såsom kändt är, skifformiga branchialfötter, bestaende alla dels af en stam, som vid basen a inre sidan bär ett bihang, som blifvit kalladt maxillär-bihang, derföre att det något liknar maxillan af I:sta paret; och dels af 2:ne branchialbihang, af hvilka det ena saknar borst. 1:sta paret fötter (tafl. XVIII, A, fig. 5, den venstra; 30 ger förstor.) kan betraktas såsom typ för de andra. Stammen (A), som utgör den inre delen af foten, har fyra genom mer eller mindre djupa inskärningar atskilda flikar (a!, a?, a?, a?). De 3:ne första af dessa hafva 1 inre kanten, och den 4:de vid spet- sen en dubbel rad af stora ledade borst, af hvilka den ena ra- dens äro talrikare, längre och cilierade med temligen korta och grofva cilier, och den andra radens äro glesare och kortare och endast äro cilierade på sin inre afdelning, och på sin yttre d:o bära mycket små och stundom, äfven vid starkare förstoring, nästan omärkliga sidotaggar. Den 1:sta fliken (a!) är i allmänhet den största, och den 4:de (a?) den mest distinkta. Denna sednare har en trubbig spets, på hvilken den har nagra glesa borst, som icke på sin yttre afdelning äro cilierade; men innanför spetsen har den en transversell, tätt sluten rad af langa cilierade borst. Dessa kantborst äro i allmänhet talrika och tätt sittande, med !) Mémoire Aptérologique, pag. 136 rr LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 837 undantag af dem pa det allra sista fotparet, och å samma fötter och samma flikar är deras antal temligen, ehuru ej helt och hållet, konstant. Den vid ändan af stammen genom en tydlig ledgäng afskilda aflänga 5:te skifvan (b) kallas af GRUBE tar- salstycke och betraktas följaktligen af honom sasom en fortsätt- ning af stammen. Den är bade i anseende till sin struktur och med hänsyn till sina borst fullkomligt öfverensstämmande med det sä kallade borstbärande branchialbihanget, och man skulle derföre kunna blifva böjd för att betrakta den såsom varande af samma natur, som detta. Liksom detta, har den tunnare struktur, och blott en enkel rad af kantborst, och dessa hafva längre, finare och talrikare cilier, än de a stammens fullständigt cilierade borst. Da man jemför dessa fötter med dem hos slägt. Apus, blir det dock tydligt, att denna skifva måste vara homo- log med den derstädes till stammen tydligen hörande 5:te eller sista skifvan, hvilken äfven hos Apus a de bakre fötterna när- mar sig i sin struktur till det borstbärande branchialbihanget. — Vid inre sidan af stammens bas är det ofvan nämnda basal- eller mawillärbihanget (c) fästadt. Detta bihang är riktadt inåt, och ligger intill den längs balens undre sida gaende rännan, och har derföre tydligen till sin bestämmelse att föra de här passe- rande födoämnena framåt emot munnen. Det är tjockt och vid ändan företeende 2:ne afdelningar (tafl. XVIII, B, fig. 3, a & b; 50 ger förstor.): en öfre och bakre (a), som bildar sjelfva spetsen, och är ofvan och bakom den andra (b). Den förra är täckt af tätt ludd, och bär en del kortare och tagglika, och en del längre borst, hvilka alla äro ledade och cilierade. Den sednare är a sin undre sida utan ludd, och bär 1 främre kanten talrika (omkring 30) langa, böjda ledade och cilerade borst, som äro riktade framat, och bilda tillsamman en slags vift, som utan tvifvel hos det lefvande djuret följer fötternas rörelser. Det är den sednare afdelningen som företer likhet med l:sta ma- xillan. Den förra afdelningen har ingen motsvarighet hos den. — Det borstbärande branchialbihanget (tafl. XVII, A, fig. 5, B), -som har sitt läge vid fotens yttre sida, är af betydlig storlek, 838 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. och ungefär lika langt som stammen, ehuru det ej räcker ned så långt som tarsalstyeket (b). Både dess öfre och undre flik (d & e) äro smala, men den sednare är nagot längre än den förre, och är borstbärande i bade inre och yttre kanterna, da den förre deremot endast bär borst i yttre kanten. Alla borst bilda en enkel rad, äro ledade och hafva långa, fina och tätt sittande cilier. Detta bihang är något tunnare än stammen, men innesluter muskler, liksom den. — Det borstlösa branchialbihan- get (C), som har sitt läge mellan stammen och den öfre fliken af det borstbärande d:o, räcker nagot litet högre upp än nämnde flik, och har formen af en aflang säck. Dess cuticula är mem- branös, och inuti det synas inga muskler. De här för I:sta foten anförda delarne finnas hos alla fot- paren, med undantag af det sista eller 24:de (tafl. XVIII, B, fig. 4), som a stammen endast har 3:ne flikar, och således saknar helt och hållet den 4:de fliken och tarsalstycket. De bakre och kor- tare fötterna skilja sig från de främre genom en annan propor- tion mellan stammen och det borstbärande branchialbihanget. Derigenom att detta sednare bakåt är jemförelsevis mera utveck- ladt, öfverstiger det allt mer och mer i längd stammen, incln- sive tarsalstycket. De båda flikarne å nämnde bihang äro bre- dare, och på de 2:ne bakersta fotparen är det borstlösa bran- chialbihanget starkt reduceradt. 9:de vanligen till och med 12:te fotparen utmärka sig från "de andre derigenom att den öfre fliken å det borstbärande branchialbihanget är förlängd till en lång och slutligen borstlös trad eller eirrus, som är behjelplig vid äg- gens qvarhallande i äggkläckningshalan ofvan ryggen, och vid hvilken äggen äfven till dels äro fästade. GRUBE har funnit denne cirrus pa samma fyra fotpar. Nagon gang hafva vi iakt- tagit den blott a 9:de—11:te fotparen. Det 24:de fotparet (tafl. XVII, B, fig. 4; 70 ggr förstor.) är mycket litet, och till dels doldt af det föregående fotparet. Det utmärker sig fran detta sednare genom en betydlig reduktion af alla delar, men isynnerhet af stammen och det borstlösa bran- chialbihanget (A & C). Stammen har endast 3:ne flikar, med LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 839 ett ringa antal borst, och mellan den l:sta och 2:dra fliken tyc- kes den vara afdelad genom en tvärgående sutur. Maxillär- bihanget (ec) är jemförelsevis stort, men har blott ett ringa antal borst, och 2:ne stora a ena sidan tandade taggar. Det borst- bärande branchialbihanget (5) är stort, och har äfven öfre fli- ken tydlig, men har endast fa borst. Stundom synes det dock hafva några flera än de a det af oss afbildade exemplaret. Det borstlösa branchialbihanget (C) är ytterst litet"). Balens öfre kant, eller ryggkanten, som är afrundad och utan köl, företer tydliga suturer mellan alla segmenten. Å större delen af dessa — med undantag af de främre — äro cilierade borst, som på de bakre — de allra bakersta undantagna — äro talrikare och längre, och som sitta på upphöjningar, hvilka på de bakre äro högre och belägna längre tillbaka. Det bakersta segmentet är genom en tydlig sutur såväl a öfre som undre si- dan skildt från stjerten. Stjerten (tafl. XVIII, B, fig. 5; 50 ggr förstor. och nagot sam- mantryckt), som är den bakersta delen af kroppen, och saknar fötter, är kort och nagot hoptryckt, ehuru alls icke tunn. Ned- till, der tarmen passerar genom den, är den tvärtom ganska tjock. Å hvardera sidan, och från början af de mindre tag- garnes afdelning, synes en böjd linia sträcka sig till stjertklor- nas fäste, hvilken linia utmärker gränsen för bottnen i fåran pa öfre sidan. Upptill har den längs denna öfre sida först 2:ne rader af större taggar, derefter en lucka, i hvilken stjert- borsten hafva sitt läge på en liten upphöjning, och derpa en längsgaende fara, som börjar vid fästet för stjertborsten, och som tilltager i djuplek bakat; och de hoptryckta kanterna pa sidorna af denna fara bära dels större och dels mindre taggar, som för det mesta äro ställda i enkel rad. Faran är smalare framtill, hvadan taggraderna bakat divergera nagot, ehuru de hada bakersta stora taggarne hafva spetsarne konvergerande. Alla taggarne hafva a ytan kort ludd. Med undantag af den största vid slutet af hvarje rad, äro de de största, som sitta på ; !) Fotens basis är å det här afbildade preparatet dold under stammen. 340 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. den konvexa delen framom stjertborsten. Hvardera sidokanten på sidan af fåran är konkav, och utlöper baktill i den stora nämnda räta taggen. Taggarnes antal är nagot ombytligt. An- talet af de större pa den konvexa sidokanten är 4—6, och .d:o af de mindre pa den konkava d:o 15—19. Stjertborsten hafva vi stundom funnit vara 3:ne, och stundom 2:ne. Det sednare synes vara det vanliga, liksom hos Cladocererna !). I bakre ändan, och nagot närmare undre kanten af stjerten sitta rörligt fästade ett par stora och föga böjda stjertklor, liknande dem hos Cladocererna, ehuru dessa sednare äro orörligt fästade. Å öfre sidan bära de talrika korta borst, som dock icke sträcka sig till deras spets, hvilken ofvan endast har kort ludd. Hos yngre individer, och stundom äfven hos äldre, är spetsen af dessa klor genom sutur afskild från den öfriga delen. Hos mycket unga är den dock utan sutur. Afven hos de äldsta är der ett otydligt spar efter den försvunna suturen. Under stjertklorna, och till dels äfven mellan dem vid deras bas är anus belägen, således olika med det hos Cladocererna varande förhållandet, der den alltid sitter ofvan stjertklorna. Bland öfver 200 exemplar hafva vi icke funnit någon hane; och ingen af dem, som före oss funnit detta kräftdjur, har an- träffat hanen, hvilken således är okänd. Alla de af oss erhållna äro honor, som bära ägg uti äggkläckningshålan ofvan ryggen, på samma sätt, som Cladocererna. Aggen äro mindre och tal- rikare än bade hos dessa och Phyllopoderna af de andra famil- jerna. Den gula äggklasen syntes genom det olivgrönaktiga ska- let, och bidrog derigenom till att underlätta iakttagandet af dju- ren, under det att de simmade i vattenpölen. De förekommo icke i någon betydlig mängd, och visade sig icke ofta högre upp i vattnet, utan höllo sig merendels djupare ned vid bottnen bland den der varande vegetationen och slam- met. De, som vi förvarade lefvande i kärl, lago för det mesta på bottnen af dessa, och visade sig temligen tröga. Ett och !) Den af LEREBOULLET (anf. st.) gifna figuren 11 öfver det fullbildade djuret har 3:ne stjertborst. | LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. 841 annat individ var nagot lifligare, och simmade omkring i kärlet. I yngre tillstånd äro de sannolikt lifligare och snabbare i sina rörelser. Vi iakttogo, att antennerna af 2:dra paret äro deras enda rörelseorganer. Fötternas rörelse, som endast då de oro- ades afstannade, hade blott respirationen och födoämnenas fram- drifvande till munnen till sin uppgift. En och annan gang böjde de stjerten framat mellan fötterna, och gjorde ett häftigt slag med den bakåt, liksom Cladocererna, för att med tillhjelp af stjertklorna aflägsna nagot främmande otjenligt föremal från föt- terna. Deras simorganer äro ej synnerligen stora eller starka, och deras simmning är derföre hvarken snabb eller hoppande, utan ett sakta och något ojemnt lopp genom vattnet, med ryggen uppat, eller ock med kroppen snedt at sidan. Högst sällan simma de på ryggen. I fritt tillstånd simma de merendels med ryggen uppåt. Dess rörelser äro således helt olike dem af Apus och Branchipus. Savidt vi hafva oss bekant, höra följande pe till Sveriges och Norges fauna: 1. Branchipus stagnalis (LINNE). 1761. — Cancer stagnalis LINNE: Fauna Svecica edit. 2:da, pag. 497. 1829—1843. — Branchipus lacune, GUERIN: Iconographie du Regne Animal de G. CUVIER, Crusta- ces, pag. 39, pl. 33, fig. 4. STD, — » » A. E. GrRUBE: Archiv für Na- “ turgeschichte, 19:er Jahrg. 1:er Bd. pag. 142. Den förekommer icke sällsynt i trakten af Upsala, der vi anträffat den pa flera ställen, t. o. m. pa sådana localiteter, som LINNE uppgifver (»in cavitatibus & rimis petrarum & montium»). Det kan derföre icke betviflas, att den här förekommande arten är den af LINNÉ beskrifna. Att den deremot icke är SCHAEF- FERS Apus pisciformis, eller den som af sednare författare i allmänhet blifvit kallad Branchipus stagnalis, är lätt i ögonen fallande, emedan hanen saknar det utskott i pannan, som till- - kommer denne, men har deremot derstädes, framom och vid 842 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. basen af de egentliga gripantennerna (2:dra eller undre parets) ett par stora bihang till dessa, motsvarande dem, som t. ex. förekomma hos Branchipus diaphanus, ehuru af en med dessas olik form, och fullkomligt öfverensstämmande med den afbild- ning, som GUERIN lemnat. Den af GRUBE gifna diagnosen för Branchipus "lacune utvisar, att han missförstatt denna afbild- ning, emedan han eljest skulle hafva ställt denna art i samma grupp, som Dranchipus diaphanus. Att den hos oss förekom- mande. Dr. stagnalis (LINNÉ) är samma art som GUERIN’S Dr. lacun®, har först blifvit utrönt af Prof. S. Lov£n, som å de i Zoologiska Riksmuseum i Stockholm uppställda exemplaren an- tecknat denna synonymi, och dessutom derom benäget under- rättat oss, hvarigenom vi derpa blifvit uppmärksamma. Den af GUERIN lemnade beskrifningen och afbildningen äro mycket ofull- ständiga, men de äro dock till alla delar sa öfverensstämmande med den här ifragavarande arten, att nagot tvifvel om identi- fieringens riktighet icke kan komma i fraga. 2. Branchipus paludosus (O. F. MÜLLER). 1788. — Cancer paludosus, OÖ. F. MÜLLER: Zoologia Danica, vol. II, pag. 10, tab. 48, fig. 1—8. 1851. — Branchipus Middendorfianus, S. FISCHER: in Middendorff’s Sibirische Reise, Bd. II, Zool. Ch. 1%, pas. 153 ven. VIL fig. 1723. Funnen pa Magerön nära N.Cap af Akad.-Adj. Th. FRIES, och förärad af honom till Upsala Universitets zoologiska museum. V. MIDDENDORFF har tagit den i Ryska Lappland }). 3. Polyartemia foreipata, S. FISCHER. 1851. — Polyartemia forcipata, SEB. FISCHER: in Middendorff's Si- birische Reise, Bd. II, Zool. Th. 1. pag. 154, Taf. VII, fig. 24—28. Upsala Universitets zoologiska museum har erhallit den af Doct. C. P. LASTADIUS fran Karesuando i Lappland, och af 2) Vi, hafva jemfört den med MÜLLERS Cancer paludosus från Grönland, och funnit så stor öfverensstämmelse dem emellan, att artidentiteten är päfal- lande. Den är endast något större och kraftigare utvecklad än den Grön- ländska formen. LILLJEBORG, LIMNADIA GIGAS I SVERIGE. "843 Akad.-Adj. TH. FRIES från Östfinmarken i Norge. V. MIDDEN- DORFF har funnit den i Ryska Lappland. 4. Apus cancriformis (SCHAEFFER). 1766. — Branchipus cancriformis, SCHAEFFER: HElementa Entomo- ; logica, tab. XXIX, fig. 1—2. 1841. — Apus cancriformis, EB. G. ZADDACH: De Apodis cancri- 3 formis anatome et historia evolutionis. 1853. vo» » A. E. GRUBE: Archiv f. Naturgeschichte, 19:er Jahrg. Bd. 1, pag. 149. Lektorn' och Riddaren N. E. FORSSELL har funnit den i trakten af Skara i Vestergötland, och förärat den till Upsala Universitets zoologiska museum. Den är, oss veterligen, icke funnen 1 östra delame af Sverige. G. O. SARS!) har funnit den pa Filefjeld i Norge. 3. Apus productus, Bosc. 1761. — Monoculus Apus, LINNE: Fauna Svecica, edit. 2:da, pag. 498. 1829. — Apus productus, Bosc: Histoire des Crustacés, T. II, pag. 244, pl. 16, fig. 7. 18532 3,» » A. E. GruUBE: Archiv f. Naturgesch., 19:er Jahrg. Bd. 1, pag. 150. LINNE uppgifver 1 l:sta uppl. af Fauna Svecica, att han sett den tagen vid Lund. Vi hafva för länge sedan erhällit den vid Lund, hvadan det är antagligt, att LINNÉS Monoculus Apus är denna arten. I trakten af Trelleborg i Skane hafva vi äfven- ledes funnit den. Vi hafva anträffat den på ett par ställen vid Upsala, hvadan det är möjligt, att LINNÉ äfven här sett dennaarten. 6. Apus glacialist H. KRÖYER. 1846—1849. — Apus glacialis? H. KRÖYER: Naturhistorisk Tidskrift, 2:den Raekke, 2:det Bd. pag. 431. 1852. — Lepidurus glacialis®? W. Baırp: Proceedings of the Zoo- logical Society of London 1852, pag. 6, tab. XXIL, fig. 2. Uti Zoologiska Riksmuseum i Stockholm förvaras exemplar, som blifvit tagna af Prof. O. TORELL i en liten vattenpöl pa Sulitelma 1 Svenska Lappland, 2,000 fot öfver hafvet, i Augusti 1860, och som sannolikt tillhöra denna art. 1) Beretning om en i Sommeren 1863 foretagen zoologisk Reise i Christiania Stift, pag. 8. 4 344 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. 7. Limnadia gigas (HERMANN). Se ofvan. Förklaring öfver figurerna. Limnadia gigas. Tafl. XVII. B. Skalet, sedt från högra sidan. Nat. storl. D:o sedt ofvanifrän. D:o. Främre och större delen af hufvudet, sedt från venstra sidan. a, den ögonen inneslutande delen. »b, rostrum. c, öfver- läppen. c', den appendiculära skifvan vid dennes ända. d, det rudimentära ögat. e, basen af den venstra antennen af 1:sta paret. /, fästet för den vensta antennen af 2:dra paret. g, det så kallade vidfästningsorganet. h, den venstra mandibulan. 25 ggr förstor. Den ögonen inneslutande delen af hufvudet, med ögonen, och sedd ofvanifran. a, en fastare ring af ceuticulan. 40 ggr förstor. | Munnen, sedd från venstra sidan. a, en del af öfverläppens kant. 6, underläppen. 70 ggr förstor. Den ena mandibulan, sedd från inre sidan. 40 ggr förstor. D:o sedd från yttre och bakre sidan. 40 ggr förstor. En bit af mandibulans tuggyta. 300 ggr förstor. Tafl. XVII, A. ; En antenn af 1:sta paret. 70 ggr förstor. En D:o af 2:dra paret. 20 ggr förstor. 1 2. 3. a. En tagg å den ena grenens främre sida. 3. hb. Samma tagg, sedd från annan sida. 4 5 Or 009? Ett simborst från den bakre grenen af samma antenn. Den venstra foten af 1:sta paret. A, stammen. B£, det borst- bärande branchialbihanget. ©, det borstlösa D:o. a!, a?, a?, a*, de 1:sta—4:de loberna af stammen. »b, tarsalstycket. c, maxillär- eller basalbihanget. d, den öfre, och e, den undre fliken af det borstbärande branchialbihanget. 30 ggr förstor. Tall. XVIII, B: Den ena maxillan af 1:sta paret. 40 ger förstor. Den ena + D:;o ,af2:dra N:o 8075er förstor Ett maxillär- eller basalbihang vid venstra foten af 3:dje paret. a, den öfre och bakre afdelningen, och b, den undre och främre D:o. 50 ggr förstor. Den högra foten af 24 paret. A, stammen. B, det borst- bärande branchialbihanget. C, det borstlösa D:o. a, sjelfva stammen. c, maxillärbihanget. 70 ggr förstor. Stjerten, sedd från venstra sidan. 50 ggr förstor. 845 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 7. Stockholm. Om fasta och flytande enkla ämnens atomvolumer. Af A. E. NORDENSKIÖLD. [Meddeladt den 13 September 1871.] ! Redan för längesedan hafva KoPP och SCHRÖDER visat, att en mängd enkla ämnen hafva lika stora eller nära lika stora atomvolumer, äfvensom att hos andra atomvolumerna stå i ett rationelt förhållande till hvarandra. Undantagen från denna regel äro dock så manga, att det tydligen synes, att den Kopp- Schröderska satsen ingalunda kan göra anspråk på någon allmän- giltighet. Något rationelt förhållande äger t. ex. icke rum emellan atomvolumerna för P, Mg, Hg (omkring 14,5) och Ag, Au, Al (omkr. 10,3) eller emellan atomvolumera för Fe, Co, Cu, Cr (omkr. 7,2) och för Zn, Pd, Ru (omkr. 9). Lagen för det inbördes förhållandet emellan de enkla äm- nenas atomvolumer tyckes deremot, ifall nödigt afseende fästes på de oregelmässigheter, som olika aggregations- och kristall- former åstadkomma, kunna med anspråk på riktighet för samt- liga enkla ämnen uppställas sålunda: Fasta och flytande enkla ämnens atomvolumer förhålla sig till hvarandra i det närmaste som qvadratrötterna af ratio- nela tal. Följande tabell visar, i hvad mån denna lag öfverensstäm- mer med verkliga förhallandet. N Öfvers. af K. Vet.-Ak. Förh. Ärg. REN EN:oNG: 5 I G "AVUaul vo TILIAAC (188) V’TE—E'TG 4 14 ‘Is | TG 5'66T = "pray [I u9Bripyn Tolja pauuen) | | ; 5 sy Te 9808 AVN Wo GTA (RUS) SITE :STTE 8608 16860 I 11:62 7°)61 NUM a] | = 3 II = "SOLTAZWAE, SP PTT | 99'TT | 110°T ; [ A 0621 20% Sr Ne | 3 "ITA VNDGUY (.0) 969'€T ‘ddoM (.0) s68‘gL 89°ET 200°T . i 061 00% eneesnernnennene AOAJ[ISIPLAT) | 3 | 95 "OT | D SPOT 0660 . TA 06°,7 0807 un. orees ren oro st 19AJTIS | - "38‘°6L | 90'6T 2860 . a 06°)1 0°I61 | meersernsnennnnnen nennen pm | ® @ -AVAagalt Yo TIA (HeWs) IGT | 99°TI 960° IN. 06,7] VÅR: (Jr Ger N ne wnıpoyy | = "Avaaag y90 FTTIATT (es) ETT | 29'TT 2807 ' Zi 067 ErOree ea: wnmogyny | Z 'H900) BT AUMOT SPI | | | S SNITYOBOVA OCT |SNIAVanvT z98‘[J :aaduky av oper | > | 2 -mBU nal] AVUdACL 90 TTTIATT (BUS) (Se) VTT :F6’TL | 16'TT 2660" TÅ 0621 GP) Be fr EES umipeled = .cg— 868 ‘868 | 898 2160" 1 0621 veg TREE TR eddoy | = — : 3 | T | = SI TTIA GT 19° 98% 892 98 210°1'% A tes) | A ee wınturuum]y = 'NUSNOG 8‘, Awjpodun fUJTHOM (peaasıppegsum) 819 :0°), TIER) 080°T ' IN 18°), (ANTA SE EN SES ET. “ woly | \ = At | 2 "62 99°), £86'0 ' I A 18%, 96 INAONDUONDLNT oosos8R eo ACT | B "TODIIAI »SI g8'8T 2660 i Å TE‘), 09 €.0:0)0Ce SL Metelatereie feleiaYalateraratsn olole ugrN) | = | 1 "I | & ‘314 Sıpuo8o UDFLIJYT "Föra Brueaa "UINJOAULOFE (,UOIRI4 NET) ”JILAWOJY | Sö Joa ot MAI | pruyBaogg I velı "PCI h 847 NORDENSKIOLD, NS ATOMVOLUMER. Vi OM ENKLA AMNE Erg ua wZıguado um 107 !rr’g= uagdıa Bäryunda 05 420 IN 107 wenn 4 Ö 2 Arrlom "lg 30” a Q TAN GA Ä app jpg as ı it A 18°, pow ext ap ou uedtplopn toxESO JoNOÄT IR aammjoAwog suauzäueu 10 sUjjogoy stjaxOru wo wopauuuy ABA (£ TAN OSIT=TA 1168 le "usJoyuo pow ey de I 998 opuesejue Iapun apreuYelrag OIe,Uauwn[ON 9:F Up I UaJe], [9 aojfo Fe] apuaggsurvsjo pow rWwWrjssudIJsjO Bssap epranINT ‘swuod Iis Jop Aesta {ut} euuap Topun BUIIVIN[OA vubvirynr ap BAN ue 998 Wouar) "uajoqua upsp ExIAje IOq wog Bryr Ay uaLLoay [jez ‘wos "[e] 799 aeuyagaq I UIAAY I I x bA 'N mOmIoJ dopun sees wuuny 10g uawn[oAwoje apeyjeyaq [oJ aapuru JIA IIS 799 pour sapares Oo wobnygymı JYP uap Je garpınygeu Jap IR BS ‘el 772Worpm« yfoyua 799 b yoo uaume vjyua ddnıd joy ua A0J wesuswad IP N Pp DA "N paw svuxpajag ue WINJoAWOIB sauwe J[LYUI 749 WO 'u9g8ra Bärude nubnun spyızouuns wosps bau fv 490 vpugfun 7s0/ UAUWNJoy 99:G I up Pau peaapıaıp uogstawogy 's "A P4 | | org er ga OC NOS ft GES dj SE "= wnÄreg | | "'NUSSTIHILLVIN 89-08 "veg | Gy 18960" FÅ 0621 "978 ER SG Re wunuoargg | | "NASSAIHLLYTA Y920 NASNAG FSE'T—998°T "Ser | 87° | 1007 ° GÅ 0621 (nem umppep | | 'YUHIYTM 6°TI—SLTL PSTT | OT'TT (296'0' TAN Bey 70% SEE NEE umıpjeg,], | "'NUSNOE (.G) EFL'T !adoy (AT) TLT—69IT ET #97 Ire60° EA 061 Pe er umısauseN 'HLVdVYTH 2198 | | | INASSAIHLLYN (.6I) SI BLUS "YUTATNOAUIS (pespeAa) 66°8 | p8'g 210 KON 061 Fan ee are: unwupeg | 'HUTANIM (GT) 298°) | ass gas NERE | sam ae ne wnıpuy 02‘) | 68°) (SEE Tf 06,7 | 269 SE Rene telehee yuuz | G 62) | 99°), £86'0) | 0617 | 96 | a ne AK Stat sr) SETS ersten Fe | | ! "vasa 1% | 01% 10660 SIN 061 | 6 o6osR OVOKPELINLD wmuupplaog | | | | | "AT | | ; | | | | | | | | | | | | "NUSNAT OCT | 6087 (900 7" IA TE | v‘'cg Er EN wntpıgny | | | -GNVNaHL; 490 ovssaT-AvD 4980 | 9P8'0 19280 FÅ IVER I ige a Be: wnıpedl | | 'UTCOAHIOS 886'0— 1860 '986'0 | 9660) 0T0°T IN 1168 Så FEINEN ein * winrageN | NAS 26 nan: EA 110 BEER nn. Ss 848 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 'TIGONY PLZ FAHLLORHOS 901% — 680% !T1% 81% soo FÅ 18% r pe "NIUOSIP FLOW pepuefqur FR | PINOUUES BIOLTVT BUIAJA BFLuade Hude] a "96C—P'G !E6°C 26'G 6660 EN 16, | G | | | | ISOON, LI 117 1660: EN Te | 29 20°, = "IV ek Jem uaysır edıyunde ; | | JR '7s9q SOVNDIUVIN Jv peuselag 28°TT :NNVmaAaH 82‘0T »9°0I ar 11:60 | esI | "MATTI (ISIN) 82T), SNASSAIIHLLYN (ET) F62), f96850 | 82‘), 8660 ° UNE ner | STI | 'OVNDIUVIN S8PP — IVAN Je 'UyvIo 888 | PIG SEN ge 6 '”ZTOHONY 398 vada (Inleupoy) 98 | T16'Q 9960 ' IN NIKE | 96 'DNINANYVH 867° "TTTHOM (OT) 67% | era 826°0° IT en | 8% "NVTSN 928I— 78/9 OP LT 0821 a TN NASA PST "NOLSVTTOM 8°C 08°C 0007 I Tr’eZ 08 TOISOYJ CQ | PPG 8860 n ; Teg €'TC I 30% 88% TOT" EN. £€'0T | Gl 'YATHOM YO HTTIAAT 898 192 PLE'M” I se0T | TT "(ysnertsexg May) EPF°g Kstpar May) Paste erg 6v'€ 800T 4 I BEE | > Kai | . ‘314 Bjud. | . 31a Zıpyup8a uagegyyeT peuyBrag wmpoAuroye uageyye] | 'JIAWOJY | 0660" a A 1852 NOR 107807 BrjurA 77107607 J10Wy OO STino sv "TIA um] (4N) umIgorN SteeNers ds så SVIS Laden see 2: STAN uapg Ao Sl Är 849 NORDENSKIOLD, OM ENKLA ÄMNENS ATOMVOLUMER. wejpwe (uoumjoA Je Juaooıd ı Iy9Aıyyu) uosustoyip e te JPp IR ES “uguorogggoysuorrynpat je Jopea vd o1aq oays Isepua osjoLuurg?ssua.taA}g Spuoegsuea}o [eg] os[ogyeioq opueljog wousd arwdtLlopA sesıa VIII "A9UMJOAWIOFE suouwr BjYu opuoegsigu uejjpw wma 108% 1RSsosjpPPILINI4g 2r99p YdLuo wos "esseje3epe Jopuejjeyaoz wu sojopigs J0p SIYIÄ “uoınyeu I pepunad ag uOFIpy.TA uegm Aoguomyygoysuorynpat Je goea ed 101g BYN ASJOUTUBISSUFIDAJQ VUUIP 98 yoo ‘aumy Jpesgeasdoy 999 II opıxeoly 229 “peaosıpegsum 199 [IN apa 222 Hems yyaowe 9299 IN ueuu® UD ‘opuegky 222 [IN Ts aojuwy ua eyjay je ‘1edurumpgsoq je Furupfpgsurwwes pa BJURA UP wein wos “um 1080 OSJOULLLPISSUOADAFO 1025 BS JnF ua Burajdta wäLJUd9 90 BUIOWMJOAWOIL BUSLIJYLI YIO opeumgaogq IP uejjewe IL ‘esta UEUUMJON O%G ro ap:p I uopey je osppagywol ua aa jer vass suouumpoy olp:g je Suruysur.ıd UF N:01IN:9N:T = 8801: 11'6g: 0621: TE‘), : :2puee ro; opueljoy I BIPUR.IBAL [IN 848 VILISWM[OAWOJe A197 dofdymw vunupsuguoh epugsue aaddnıs opusersyuresjo pra 9q "OVSSOL-AYS) (AT) SVEP :96°7 80°G 10T IN TER | MÖTE AES ea pop "AYUTLJ (.0) L81'e | 91'€ | T66'() . LA 18%), 08 Soencrnnenne ve rese over: woig | | SL | | | | ITTA | | "UIUHAHOS Y90 ANVHDUVIN 6646 ” | i fUACOUHOS 6%2'6 !HVavaaH 8686 "NNYNZITOH (GT) 838°6 90T |FE0 LT" 8A TE) a SEAN RN "guWsSTA | = | | "veg -11'9 "SAITTYZYLET g93'9 | 61'9 1660" 8 A TE‘), 851 Kai rennen beste rst rs KONCERN | | 'UTAOUHIS 269°9 !NASSAIILLEVN 8T2'9 :02°9 38°9 \ LTOT 9A 18%), ee SER SES NE uowtuy WANTIOM | | 90 IIYOCNALILAG (FI LP IHOLLIH 229-695 ‘127 ur ER GÅ IE an REN VAN SETS NIUISIL JIOUY | "IYOILIIH 808 HosLon _ | 2 -JIAVHIS COS - 962° SS HDITNAHISLIM (CT) HI E- IR oe gear I21I0°T° ec 1.6 ip} RN DIR REEENLEOHNTE, ee Ian ör 850 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. de iakttagna och beräknade atomvolumerna, skulle variera emellan 0 och halfva skilnaden af tva på hvarandra följande reduktions- | koöfficienter, och en enkel sannolikhetsberäkning visar huru dessa fel sannolikast blefve fördelade !). Med användning af.koeffici- enterna Vi VE VEVEVEVEVEVEVLVE WE VA, V 5, V 6, vs och under antagandet, att intet sadant enkelt förhallande eger rum emellan de olika atomvolumerna, som jag angifvit, sa far man för sannolika antalet af differensen emellan de beräknade och iakttagna atomvolumerna: Differenser mindre än 2 procent nm... Be 13. » mellan 2 och 4 procenue ern » » 4 » 5 EN ESSEN GE Booshosarnen 6. » OveDNprocent. 2... ee re 16. I verkligheten har man, såsom ofvanstaende tabeller visa: Ditierenserz under. 2rprocent 20... em 30. » mellansatult proent wer de » AE SPN Da NES 0 SSR ana Il; » öfver 5 proeenn = En 0. En mycket större öfverensstämmelse äger salunda här rum än den, som kunde ernas blott och bart genom valet af reduk- tionskoö&fficienter. En art förklaring pa det här pavisade förhållandet emellan de enkla ämnenas molekularvolumer erhålles genom ett betrak- telsesätt likt det, genom .hvilket TH. SCHEERER sökte förklara dimorfa ämnens olika egentliga vigter. Om man nemligen an- ') Antager man att atomvolumen W betecknas med N.q, då N är en för ett antal ämnen gemensam konstant och q ett tal varierande emellan Y }}, och V 8 och vidare att de olika värdena för W vore alldeles jemnt för- delade emellan NV +'; och NV 8, då är det tydligt att 2N X 0,02 = ee =S STE = Na No skulle beteckna det sannolika antal af fall vid hvilka det verkliga värdet af q med mindre än 2 proe. skiljer sig frän nägot af talen N N, vs 0.8. v. Samma tal skulle beteckna sannolika antalet af differenser emellan 2 och 4 proc. och hälften deraf differensen emellan 4 och 5 proc. Diffe- renser öfver 5 proc. skulle sedan blifva lika med resten eller N-R—R-—3R. Vid det här föreliggande fallet ligger R emellan 12 och 13. NORDENSKIÖLD, OM ENKLA ÄMNENS ATOMVOLUMER. 851 tager, att kropparne äro bildade genom aggregation af sferiskt eller ellipsoidiskt formade molekuler, hvilka i sin tur bestå af ett stort antal sferiska eller snarare ellipsoidiska atomer, af samma volum men varierande, med atomvigten proportionel massa, så beror den mängd atomer, som rymmas inom en be- stämd volum, på det sätt, enligt hvilket atomerna och moleku- lerna äro inbördes anordnade. Bland de manga anordningssätt, som härvid äro tänkbara, vill jag exempelvis anföra följande fyra fall, hvarvid jag betraktar atomerna och molekulerna som sferiska. A). Anordningen är sådan, att hvarje sfer tänkes omskrifven af en hexaöder och hexaödrarna sedermera fogade utan mellanrum till hvarandra. B). Samma anordningssätt, dock så att man tänker sferen omskrifven af en rhomboidaldodekaéder. C). Atomerna eller molekulerna äro anordnade så som man plägar uppstapla en kulhög. Under dessa olika antaganden skulle man fa föl- jande förhållande emellan atomvolumerna: Atomernas Molekulernas anordning. - anordning. Atomvolum. ENTER N EN ER . Y 1x Constant. { N SEN Ne PRE ER Lg ui AGE fate ren (a SNR Via IE al N BB NA Yadıı am BAR ale ea an en d ae OR ww De Det är lätt finna, att dessa tal omisskänneligt erinra om de af mig använda reduktionskoefficienterna. 852 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 822.) Från Accademia Pontif. de Nuovi Lincei i Rom. « Atti, Anno 23: 1—7. Från R. Istituto di Scienze etc. i Venedig. Memorie, T. 15: 2. Attı, T. 15: 10; 16: 1—4. Frän Hollandsche Maatschappij der Wetenschappen i Harlem. Verhandelingen, 3:e Reek, T. 1:3. Archives Neerlandaises des sciences exactes et naturelles, T. 4-5; Gr Från Teylers Tweede Genootschap i Harlem. Archives, Vol. 3: 2. Från Bataajsch Genootschap der Prefondervindelijke Wüsbgeerte i Rotterdam. Verhandelingen, 2:e Reek, D. 2: ı. Från Académie Imp. des Sciences i St. Petersburg.‘ Mémoires, T. 16: 1-8. Bulletin, T. 15: 3-5; 16: ı. Från Observatoire Physique Central i St. Petersburg. Annales 1866. Repertorium für Meteorologie, Bd. 1: 2. Från Observatoire Central uti Pulkova. Observations, Vol. 3. . Jahresbericht, 1870. Tabula refractionum in usum specula Pulcovensis congest®. Petrop. 1870. 4:0. Ascensions droites moyennes pour l’&poque 1845,0 de 300 etoiles observees occasionellement å la lunette meridienne de Poulkova, 1842—1853. St. Petersb. 1871. 4:o. DÖLLEN, W.' Venus-passagen. (På Ryska). St. Petersb. 1870. 8:0. STRUVE, OÖ. Übersicht der Thätigkeit der Nikolai-Hauptsternwarte während der ersten 25 Jahre ihres Bestehens. St. Petersb. 1865. 4:0. Från Societe Vaudoise des Sciences Naturelles i Lausanne. . Bulletin, N:o 63—64. (Forts. å sid. 898.) 853 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 7. Stockholm. Bidrag till kännedom om Fanerogamfloran vid Disko- bugten och Auleitsivik-fjorden på Grönlands vestkust. Af S. BERGGREN. [Meddeladt den 13 September 1871]. Den del af Grönlands vestkust, hvars vegetation jag vid den under Professor A. E. NORDENSKIÖLDS ledning ar 1870 företagna expeditionen hade tillfälle att undersöka och för hvil- ken i det följande redogöres, är kuststräckan mellan 68° 15’ och 70° n. br. och utgöres af kusten kring Disko-bugten, hvilken är afstängd från Baffins bay genom Disko-ön, samt af trakten kring den djupt in i landet inskjutande Auleitsivikfjorden. Södra de- len af detta omrade eller landet kring sistnämnda fjord tillhör det vidsträckta hittills ofullständigt kända kustlandet mellan Nord- och Sydgrönland, hvilket utmärker sig framför andra de- lar af Grönlands kust genom sin stora bredd fran hafvet till inlandsisen och sin ringa höjd öfver hafvet. Da i det följande en mera detaljerad topografisk redogörelse för de särskilda trak- terna lemnas, torde här blott böra antydas, att ytterlandet eller den isfria och med vegetation beklädda kuststräckan af fast- landet inom detta omrade blir alltjemt smalare norrut under det den i samma man tilltager i höjd samt att gneissen här är den radande bergarten, da deremot Disko-ön hufvudsakligen utgöres af basalt och i sammanhang dermed företer flera egendomlig- heter i berebildning och natur, hvarom utförligare längre fram afhandlas. Som den under denna expedition i botaniskt hänseende un- dersökta trakten endast är en ringa del af Grönlands kända 854 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. vestkust, uppgar antalet af de funna fanerogamerna') till knappt 3 af hela grönländska fanerogam-florans artantal. Den fullstän- diga förteckning häröfver, som, med begagnande af det förnäm- sta material man eger till Grönlands flora, är upprättad af J. LANGE och finnes uti RINKS bekanta arbete öfver Grönland, upptager 320 arter, samlade fran Cap Farewell vid 59° 50’ n. br. till den nordligaste kolonien Upernivik vid 72°48 n. br. Förutom flera äldre och nyare samlare är det isynnerhet Dr J. VAHL, som bidragit till kännedomen om detta lands flora, i det han under sitt fleråriga vistande i Grönland anställt botaniska undersökningar utmed hela den nämnda kuststräckan och hem- fört rika samlingar, som förvaras i Köpenhamns botaniska mu- seum och som lemnat original-exemplaren till ett stort antal af de grönländska växter, hvilka äro afbildade och beskrifna i Flora Danica. Till litteraturen om Grönlands flora höra ytterligare förteckningar öfver växter, som blifvit samlade pa olika delar af Grönlands kust, men mest i de nordliga trakterna, under de manga arktiska expeditionerna till dessa farvatten, hvilka för- teckningar finnas införda hufvudsakligen i engelska journaler eller ock uti sjelfva resebeskrifningarne. Disko-bugtens flora blef 1867 undersökt af RoBERT BROWN, som i sällskap med EDW. WHIM- PER uppehöll. sig der hela sommaren nämnda ar, äfven stude- rande faunan, fossilierna och isen. Resultatet af hans forsk- ningar är offentliggjordt i Transact. Bot. Soc. Edinb. vol. IX, part II, 1868, hvarest finnas upptagna 129 arter och varieteter af fanerogamer och ormbunkar. Under 1870 ars expedition träf- ades följande arter, hvilka ej förut äro upptagna uti förteckningar öfver Grönlands växter: Scirpus parvulus, Potameogeton pusil- lus, Ranunculus sulphureus, Pyrola secunda, Utricularia minor samt Arctostaphylos alpina, hvilken sistnämnda art jag dock hört uppgifvas redan förut en gang hafva blifvit funnen pa Grönland. Vid en blick pa arternas utbredning inom den grönländska floran möter oss genast ett förhallande som Grönland har ge- ') Se Öfv. af K. Vet.-Akad. Förh, 1870, N:o 10, pag. 1075-1077. BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 855 mensamt med andra spetsigt söderut nedskjutande kontinenter och länder. Den sydligaste delen pa det jemförelsevis korta stycket mellan 60 och 61 breddgraden hyser en ej ringa mängd med Europa gemensamma arter, hvilka ej förekomma nordligare. seografiskt hänseende, att kustlinien, i stället för att säsom mellan 60 och 61 breddgraden ga i nästan vestlig riktning, der ändrar sig till en mera nordlig. En stor del af nämnda arter äro vattenväxter, utgörande flertalet af florans i sött vatten växande arter. Ett ej ringa antal kärr- och ängväxter, hvilka äro gemensamma med norra Europas skogs- och laglandstrakter, tillhöra äfven detta antal, ehuru bland dessa sednare atskilliga finnas som ga till 62 eller till och med till 64 breddgraden, men der upphöra. På kusten mellan 64 och 69 parallelerna är det isfria ytterlandet bredare än annorstädes pa vestkusten, inlands- isen nar ej ut till hafvet och afeifver at detsamma inga isberg, sasom förhållandet är utmed hela kusten både norr och söder om nämnda omrade. Dessa omständigheter antyda, att landets inre är högland. Den omkrmg Cap Farewell norrut passerande Spetsbergsisen, som ofta bildar ogenomträngliga bälten söderut, - sar sällan nordligare än till 64 breddgraden. Isbergen fran sa- väl de nordliga som de sydliga isströmmarna stöta pa grund innan de na hit. Vidare förekomma pa flera ställen bankar utanför kusten och hafvet är öfverhufvud taget grundare än på andra ställen. Detta inträffar isynnerhet under 66 breddgraden, der en stor bank ligger utanför land och der afstandet till det midtemot liggande Cumberland är kortast. Nämnda förhallanden hänvisa pa en fordom existerande förbindelse mellan Grönland och Amerikas land. Åfven vegetationen tyckes tala härför. Det är nemligen just mellan 64 och 68 breddgraden som de flesta med norra Amerika men ej med norra. Europa gemensamma arter förekomma. Men detta kan äfven vara en följd af spridning med isbergs tillhjelp. Vid 69 och 70 breddgraden träffas flera arter, hvilka förekomma endast pa denna inskränkta rymd. Dessa” arter äro sådana, som äro gemensamma med Spetsbergen och 856 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1871. Melville ön och hvilkas förekomst utan tvifvel är att tillskrifva de egendomliga geologiska förhallandena, nemligen lätt vittrande basalt och nedanför denna sand- och lerlager, genomskurna af bäckar. Tiden tillät mig ty värr ej att besöka trakter af denna natur. Norr om 70 breddgraden till gränsen för det undersökta området (72°,48) tillkomma inga nya arter !). De arter som finnas utbredda från sydspetsen af landet till de nordligaste trakterna tillhöra i allmänhet de i norra Europas fjelltrakter vanliga fjellväxterna. | Redan vid den första exkursion man företager pa Grönland öfverraskas man af den ymnighet, hvari vissa Ericineer före- komma. Tillika växa de pa andra lokaler än der man skulle väntat sig finna dem. Salunda förekommer Myrtillus uliginosa var. ej på fuktig torfmosse-artad mark utan pa de torra bac- karna tillsammans med Empetrum nigrum. Pa så beskaffad botten växer äfven Ledum palustre var. decumbens. Båda dessa arter liksom äfven Vaceinium Vitis idea var. pumilum hafva ej blott uti habitus genom sina nedlisgande stammar, sina sma blad och sin rikliga blomning en egendomlig pregel, utan äfven med afseende pa blomkronans och dess flikars, foderflikarnas och standarnas form, frukternas storlek och smak äro de af- vikande och torde rigtigast anses som egna arter af samma grun- der som Pyrola grandiflora, Dryas integrifolia m. fl. Det var den 2 Juli som vi anlände till Godhavn pa Disko- ön. Under en veckas vistande här undersöktes vegetationen i basaltregionen, men som dessa undersökningar atertogos vid ater- komsten hit i September, kommer jag längre fram att redogöra för- vegetationen pa denna plats. Den 10 Juli afgingo vi till Egedesminde för att derifran företaga en batfärd genom Auleit- sivikfjorden ända in till inlandsisen. De gräsrika platserna kring Egedesminde äro beväxta med Alopecurus alpinus, Glyceria vaginata och Catabrosa algida (6—8 tum hög). Uti hela Egedesmindes distrikt är kusten splittrad ') Nordligare (76° — 82° n. Lat.) uppgifves under Kanes och Harks expeditioner några få söderut ej funna arter. BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 857 uti en mängd större och mindre öar, och smala fjordar, sträc- kande sig till närheten af inlandets is, genomskära det breda fastlandet. Ytteröarna, som hafva blott ett par hundra fots höjd och äro långsamt sluttande mot hafvet, förete ett grått sterilt utseende i det marken till större delen utgöres af den kull- riga berghällen, beväxt isynnerhet pa lodräta ytor med Gyrophorer, och fanerogam-vegetationen uppträder endast i smala remsor uti springor eller fördjupningar, hvarest något litet mylla förefinnes. Den annars vanliga buskvegetationen af Salix glauca och Betula nana är undertryckt, och i stället är det Empetrum nigrum, va- rande härdigast af Grönlands buskväxter mot hafsluftens in- verkan, som i sällskap med Myrtillus uliginosa var. och Andro- meda tetragona gifver vegetationen dess pregel pa dessa för hafs- vindar och dimmor utsatta öar. Öarna genomstrykas. pa ett och annat ställe af smala dalfören med plan botten, sträckande sig som grönskande bälten tvärs öfver öarna fran den ena stranden till den andra, öfverst på bergryggen bildande en sadelformig inskärning. Dylika företeelser i bergbildningen, hvilka möta oss äfven inne i fjordarna, torde vara vägar, på hvilka isen fordom skjutit ut och sedan lemnat efter sig sand och grus, som nu ut- göra underlag för den relativt frodiga gräsvegetation, som redan på langt afstand gör en sadan lokal igenkännlig. Grönländarna välja med förkärlek sina boningsplatser i närheten af dylika lo- kaler, hvilka till följd af den mängd animaliska ämnen som der- igenom kommer jorden till godo ofta fa en frodig vegetation ej blott af de vanliga ruderat-växterna kring boningsplatserna utan äfven af sadana som vi kunde kalla ängsväxter. Det första ställe vi besökte sedan vi lemnat Egedesminde (den 12 Juli) var Manermiut, beläget på vestra ändan af ön Sakkardlek. Ofvanför den branta stranden sträcker sig det jemna gräsbevuxna fältet öfver till motsatta sidan af landtungan, der trenne eskimå-boningar äro belägna, omgifna af en sumpig plats, i hvilken afskrädet från invanarnas maltider utkastas och som genomflytes af en bäck. Den feta dyjord, som alstrats der nedanför, hyser en frodig vegetation af de kring boningarna van- 858 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. liga växterna neml. Alopecurus alpinus, Poa pratensis, Cochlearia fenestrata, Catabrosa algida och Ranunculus hyperboreus. Pa aftonen samma dag lade vi till vid ett ställe, som af eskimäerna benämndes Sartursoak strax norr om ön Kikertarsoeitsiak, ut- eörande ett dalbälte, som utmynnar uti en liten bugt och är begränsadt af några famnar höga klippor och fuktadt af ränn- ilar, uppkommande från en högre upp liggande liten snödrifva. Vegetationen på de kullriga bergplataerna ofvanför utgöres mest af Empetrum nigrum, Luzula arcuata och hyperborea, Silene acaulis, hvartill äfven kommer Dryas integrifolia sparsamt. Vid sidan af snön utbreder sig en sumpig trakt med sma vatten- samlingar, invid hvilka växa Carex hyperborea, Pedicularis flam- mea, Salix arctica m. fl.. »Udstedet» Kangeitsiak, dit vi anlände den 13 Juli pa af- tonen, är beläget vid yttersta udden af en fran fastlandet norr om Auleitsivikfjordens mynning utskjutande halfö. En jemn plata med en frodig gräsvegetation af Alopecurus alpinus och Poa pratensis omgifver boningsplatsen och sträcker sig till haf- vet a ömse sidor af näset. Norrut bildar den ett af vatten- pussar afbrutet fält med nagot dyig botten, der. Ranunculus hyperboreus i mängd förekommer och till och med sprider sig ut i brakvattnet. Utmed stranden förekomma i mängd Carex incurva och Carex glareosa. Den öfriga fanerogama vegetatio- nen utgöres af Saxifraga rivularis, Carex capitata, C. rariflora, Suxifraga stellaris, Eriophorum Scheuchzeri och angustifolium och Cochlearia fenestrata. De torra bergsluttningarnas vegeta- tion utgöres af Poa' pratensis 5 alpigena, Pyrola grandiflora, Dryas integrifolia (bada dessa förkrympta), Festuca ovina, Draba hirta och nivalis, Saxifraga tricuspidata, oppositifolia och c#spi- tosa, Salix herbacea, Epilobium latifolium, Carex rigida och C. rupestris. Hafsstrandsvegetationen representeras af Glyceria vil- foidea och Stellaria humifusa. I de mera mylirika fördjupnin- garna i sluttningarna växa Poa alpina, Trisetum subspieatum och Oxyria digyna. BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 859 De sistnämnda arternas förekomst visar, att trakten börjar antaga en annan karakter i botaniskt hänseende än den som möter oss pa ytteröarna. Bergen pa öarna och fastlandet här utanför Auleitsivikfjordens mynning äro högre och mera sönder- sprängda, med lodräta väggar och jemna fält deremellan, och såväl i följd häraf som på grund af det för hafsvindar skyd- dade läget framkallande en yppigare vegetation och en starkare utveckling af Salix-buskarna (S. glauca) på de mera myllrika ställen, hvilka utbreda sig nedanför klippfoten eller på vallar mellan klippafsatserna. Från höjden af den ö, på hvilken tältplatsen Sadlek, der vi gjorde ett kort besök den 14 Juli, är belägen, har man en öfverblick öfver trakten omedelbart utanför Auleitsivikfjordens mynning. Pa denna ö, som är lag med kullriga berghällar mot "sjön och kärraktig botten öfverst på höjden, träffas bland andra Hierochloa alpina, Calamagrostis phragmitoides, Vahlbergella triflora och Potentilla nivea. Ön Karatersuisuk belägen straxt innanför fjordmynningen, dit vi samma dag anlände, bildar lika- ledes en lag mot sjön sakta sluttande yta, till största delen be- vuxen med mer än fotshög Andromeda tetragona blandad med Empetrum och derigenom pa afstand alldeles visande utseendet af en ljunghed, der Ledum palustre var. decumbens, Diapensia, Salix arctica och glauca atfölja de förut nämnda arterna. Vatten framsilar dels i sma rännilar, omgifna af vallar, beväxta med Sibbaldia procumbens, Andromeda hypnoides, Taraxacum offi- cinale % alpinum, dels pa tufviga fält mest beväxta med mossor, sasom Dieranum arcticum och Sphagnum Lindbergii. En myc- kenhet af glacier-block ligga spridda på sluttningarna men isyn- nerhet öfverst på höjderna, hvarest vegetationen mest utgöres af Cladonia-arter och andra lafvar. Längre in i fjorden blifva de med vegetation klädda sträc- korna större, under det nakna klipphällar intaga mindre rum. Hufvudvegetationen utgöres af Empetrum nigrum och Andromeda tetragona, hvilka gifva densamma en brungrön kolorit. Salix glauca bildar vid foten af klipporna täta snar, redan pa afständ + 860 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. igenkännliga pa sin gragröna färg. Jemna dalfördjupningar mel- lan bergen börja bli vidsträcktare än utanför fjorden, ehuru ännu föga grönskande emedan gräsvegetationen ännu ej hunnit tillräckligt langt. Gyrophorernas svarta plättar pa klipporna och de frutescerande lafvarnas ymnighet på bergtoppar och blå- siga sluttningar, som mötte ögat i fjordens yttre del och på ytterskären, börja försvinna. Rhodiola rosea kläder i ymnighet klipporna vid stranden. Fjordens bada stränder, som ytterst ej äro mer än + mil aflägsna fran hvarandra, äro till naturbeskaf- fenhet olika, i det den södra reser sig till större och brantare bergshöjder med mera söndersprängda klippor och större och jemnare fuktighet till följe af dess nordliga exposition, under det den norra stranden utgöres af mera kullriga berg, der knappt en rännil står att upptäcka. Öfverhufvud röjer sig uti Auleit- sivikfjorden liksom öfveralit på Grönlands kust der bergen hafva blott ringa höjd, en brist på fuktighet, som är okänd i Skan- dinaviens fjelltrakter. Da nemligen all nederbörd uti det inre af landet genom isströmmarna, glaciererna och de från inlands- isen kommande elfvarna utföres 1 hafvet, — och detta eger rum inne i djupet af fjordarna, — sa har den isfria kusten endast den fuktighet, som omedelbart faller pa densamma. Sä länge snön qvarligger i större eller mindre fläckar på höjderna, hvilket ännu mot slutet af Juli är förhallandet pa de blott några hundra fot höga ytteröarna, framrinner dock någon fuktighet öfver slutt- ningarna, men sedan snön är alldeles bortsmält är allting torrt, och vatten finnes blott uti stagnerande vattensamlingar pa berg-- plataerna, der sjelfva klippan utgör bottnen uti vattensamlingen. Snön synes längre qvarligga pa de yttre öarna än pa bergen uti fjordens inre del, der knappt en snöfläck den 15 Juli var synlig, oaktadt närmare inlandsisen. Nordsidan af fjorden, der vi lade till den 15 Juli, har en strandvegetation af Elymus arenarius och Carex glareosa. På grusiga branter nära stranden finnas Wahlbergella triflora, Ar- temisia borealis, Viscaria alpina, Alsine rubella och Campanula rotundifolia var. arctica. Bergplataernas vegetation utgöres, utom BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PA GRÖNLAND. 861 + af den vanliga Empetrum, af Ledum palustre var. decumbens ymnig, Rhododendron lapponicum, Myrtillus uliginosa var., Aspi- dium fragrans, Pyrola grandiflora, Antennaria alpina, Pedicula- ris lapponica och Luzula arcuata. Pa klippvallarna förekomma Saxifraga tricuspidata, Poa cesia, Carex Wormskjoldii, Ca-” rex supina, i klippspringor Woodsia ilvensis och Cystopteris fragilis och vid bergfoten Equisetum sylvaticum. Denna plats "hade en mycket frodig vegetation, isynnerhet af mossor, bero- ende af bergartens beskaffenhet. Denna är visserligen här lik- som öfverallt på fastlandet kring Diskobugten gneiss, men den är här ovanligt starkt glimmerhaltig och lätt förvittrande. Fjorden, som till en början är smal, utvidgar sig nu åter vid ön Tarreiernatuk, så att man far en vidsträcktare vy öfver de omgifvande 5 a 600 fot höga bergen. Nästan ingen snö synes. Vegetation af enahanda beskaffenhet kläder bergen ända upp på topparna. Inga bäckar finnas; vattnet samlar sig på de mera plana och djupa ställena och bildar en myrartad botten. Den 15 Juli på aftonen lade vi till vid norra stranden af ön Tarreiernatuk. Mot sjön bildar sig på detta ställe en liten backe, beväxt med Racomitrium lanuginosum och Cladonia-arter, och bakom denna utbreder sig en mot stranden sakta sluttande myr, | mycket tufvig, med Ranunculus lapponicus i mängd krypande uti den mjuka mossbädden af Sphagnum Lindbergii och teres samt Hypnum sarmentosum, och pa torrare platser Vaccinium Vitis idea var. Myren begränsas af en nästan lodrät 80 - 100 fot hög bergvägg, alldeles öfverväxt med mossor. Midtemot inre spetsen af ön Tarreiernatuk har ater fjorden sammandragit sig till ungefär 4 mils bredd. Vi gingo i land den 16 på norra stranden. Strandvegetationen utgöres som van- ligt af Elymus arenarius och Carex glareosa och ofvanför pa de sandiga strandbranterna växa Plantago borealis, Wahlbergella triflora, Cerastium alpinum var. lanatum, Potentilla nivea, Pot. tridentata. Vid ruinerna af gamla eskima-boningar förekomma Stellaria Edwardsii, Ranunculus hyperboreus och Eriophorum capitatum. En tät fotsdjup beklädnad af risiga buskväxter öf- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 7. 4 862 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. verdrager bergsluttningarna. Empetrum än den ymnigaste, der- näst Ledum palustre var. decumbens med sina starkt luktande blommor, hvartill komma Betula nana och Rhododendron lap- ponicum. Derbredvid träffar man Vaccinium Vitis idea, liten,, nedliggande, rikligt blommande med röda blommor, Saxifragaı tricuspidata, Arnica alpina, Aspidium fragrans och på torrare ställen Artemisia borealis, Carex sypina, C. rupestris och Ko- bresia scirpina. Bergryggarnas blasigaste ställen klädas af Hie- rochloa alpina i mängd. Betula nana växer här på gynnsamma lokaler upprätt, likaså Salix glauca isynnerhet vid foten af skyd- dande klippor; båda äro pa kallare och blasigare ställen ned- liggande. En smal arm från fjorden inskjuter på andra sidan om bergryggen och atskiljes från denna genom ett jemnt fält, hvars botten utgöres af till en hard massa sammanbakad gla- ciersand, som bildar 15—20 fot höga branter mot stranden. Pa mera fuktiga ställen hade på denna sandbotten bildat sig ett öfverdrag af kärrmossor, mest Dicranum, Sphagnum och Aula- comnium, mellan hvilka Ranunculus lapponicus i mängd blom- made, vidare den välluktande Pedicularis euphrasioides, Pedicu- laris hirsuta och lapponica samt Salix aretica. På bara fläc- kar af 1—2 quadratalnars vidd på den sönderspruckna lerbott- nen liksom äfven pa branterna mot stranden uppträda atskilliga mossor, hvilka på Spetsbergen förekomma pa alldeles likartade lokaler. Toppen af en, bergkulle af omkring 500 fots höjd hade ännu ungefär samma vegetation som nederst vid stranden, nem- ligen Poa cesia, som utgör hufvudvegetationen, Cerastium alpi- num, Saxifraga tricuspidata, Campanula rotundifolia var. arctica, Salix glauca, Wahlbergella triflora, Festuca ovina, Carex rupe- stris, Draba nivalis, Potentilla nivea, Calamagrostis phragmi- toides, Stellaria Kdwardsii, Betula nana, Myrtillus uliginosa var., Empetrum nigrum och Ledum palustre var. För att afvakta en gynnsam riktning i den strömsättning, som egde rum vid det smala inloppet till Tessiussarsoak, nord- liga armen af Auleitsivikfjorden, gingo vi den 16 pa aftonen i land vid en liten ö nära vid nämnda sund. On har rundade BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 863 sluttande klippor, hvaremellan ligga famnsbreda bälten med ve- getation, hvilken, hvad fanerogamerna beträffar, här för exempels skull temligen fullständigt framställes. Hufvudvegetationen såsom gräsmatta är Carex rupestris i mängd uppträdande i famnsbreda fält, vidare Salix glauca samt Empetrum med Betula nana och Vaccinium uliginosum var.; dernäst kommer Saxifraga tricuspi- data. Vidare träffas på sluttningarna bland Carex rupestris följande: Viscaria alpina, Luzula spicata, Poa cesia och pra- tensis 8 alpigena, Potentilla nivea ymnig, Artemisia borealis ymnig, Rumex Acetosella, Campanula uniflora ymnig, Saxifraga nivalis, Trisetum subspicatum, Saxifraga Aizoon, Woodsia ilven- sis, Festuca ovina, Polygonum viviparum, Calamagrostis phrag- mitoides, Kobresia seirpma, Draba nivalis, Hierochloa alpina, Ledum palustre var., Luzula arcuata var. confusa, Campanula -rotundifolia var. arctica, Aspidium fragrans, Draba hirta, Pyrola grandiflora, Stellaria Edwardsii, Rhododendron lapponicum, Carex rigida, Dryas inteorifolia, Saxifraga caspitosa, Alsine rubella och Antennaria alpina. De torra strandklippornas bara grus- lager hysa Plantago borealis, Artemisia borealis och Wahlber- gella triflora, under det Elymus och Carex glareosa intaga de fuktiga ställena närmare vattnet. Kärraktiga ställen nära öfver- sta höjden af ön hysa Eriophorum angustifolium, Carex rari- flora och pulla, Carex stans, Pedicularis lapponica och flammea, Salix aretica, Tofieldia borealis, Carex capitata och Juncus tri- glumis. Vid midnattstiden passerade vi genom det smala sundet in uti Tessiussarsoak. Inlandsisens kant, nedskjutande i form af en bred glacier i hafvet, utbredde sig nu för vara blickar med sin bländande hvita rygg och klyftade vägg, i skarp kontrast mot den molnbeklädda himlen, det smutsigt spanskgröna vattnet och de dunkla bergen med sin brunvioletta kolorit. En liten blomsterrik bergig ö, belägen 4—4 mil från glacierkanten, ut- gjorde var hviloplats för natten och påföljande dag och under- söktes under denna tid sa noggrant sig göra lät med afseende på sin vegetation. Oaktadt inlandsisens närhet har dock vegeta- 864 ÖTFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tionen häraf ej erfarit nagon inverkan utan visar samma fro- dighet som hvarje gynnsam lokal i fjordens inre. Den mängd måsar och teistar, som kringsvärma ön, hafva utan tvifvel här haft sina bon, och ön har derföre en botten närmast öfverens- stämmande med den vid fogelfjellen, och häri har man att söka förnämsta orsaken till vegetationens starka fortkomst. Närmast utmed stranden träffar man ett famnsbredt bälte af Glyceria vilfoidea, bildande en tät gräsmatta af gulbrun färg. Derofvan- för är ett sammanhängande bälte af Carex glareosa tillsammans med Stellaria humifusa, pa hvilken följer Elymus arenarius. Saxifraga tricuspidata, Potentilla nivea jemte Wahlbergella tri- flora och Stellaria Edwardsii utgöra den mest framträdande ve-. setationen. Fördjupningar och sma dälder beklädas med en gräsvegetation af Poa pratensis, Poa cesia och Festuca rubra. Empetrum och Salix glauca täcka de torra dalsidorna. Pa gru- siga och torra platser närmare stranden växa Plantago borealis, och Cochlearia fenestrata; för öfrigt träffar man spridda Poly- sonum viviparum, Taraxacum officinale var. alpinum, Vaccinium Vitis idea och Myrtillus uliginosa, Rhodiola rosea, Saxifraga nivalis, Pyrola grandiflora, Draba hirta och nivalis, Luzula ar- cuata, Saxifraga rivularis och Hierochloa alpina. Den lilla ö, pa hvilken var lägerplats stod, ligger nära fast- landet och vi behöfde blott en timmas rodd genom några bälten packis den 18 Juli på aftonen för att uppnå stranden strax norr om det ställe, der glacieren utskjuter i fjorden. Förberedelserna för den tillämnade isfärden började nu och recognoscering öfver terrängen företogs för att uppsöka en tjenlig väg till inlandsisen och en plats, der dess höga och branta vägg kunde bestigas. Norr om glacieren utbreder sig ett fält af glaciersand, bildande en hård och fast botten, som på torra ställen är på ytan sön- dersprucken och har blott ringa vegetation af Papaver nudicaule, Potentilla pulchella och Dryas integrifolia, men på fuktiga stäl- len är klädd med en tät matta af Aulacomnium- och Dieranum- arter, hvaremellan på de annars bara fläckarna växa Pedicularis hirsuta och lapponica och Salix arctica. En från inlandsisen BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 865 kommande elf genomflyter med sitt grumliga vatten denna slätt, bildande en djup strömfära, begränsad af branta sidor utan ve- ; getation. Pa ställen, der strömfaran vidgar sig, växa utmed stranden af elfven i mängd Juncus arcticus och castaneus samt Carex hyperborea. Dessa fält af hard sandig lerig botten fort- sättas ett stycke in uti dalsträckningarna, hvilka gå i östlig och vestlig rigtning och äro begränsade af urgröpta och glattslipade bergväggar, visande tydliga spår af isens fordna åverkan. Inåt hela Tessiussarsoak-viken har kusten samma beskaffenhet, nem- ligen dessa jemna fält ytterst och fordna glacierdalar derinnanför. Färden på inlandsisen den 19—24 Juli lemnade såsom bo- taniskt utbyte flera lägre alger. Förutom nagra Diatomaceer (Pinnularia lata och ett fragment af Navicula sp.), hvilka jemte en Palmellace och Scytonema gracile, denna sednare ymnig, före- kommo bland den fina sand, som lag utbredd öfver isens yta flera mil från land eller som beklädde bottnen af de rörformiga hål af olika storlek, som finnas på isens yta, träffas der äfven Protococeus nivalis (röda snön), men isynnerhet är det en till Zygnemerna (eller Desmidiaceerna) hörande alg (Ancylonema Nordenskiöldii BERGGR.!), bestående af 2, 4, 8 eller 16 celler i en enkel rad, som uppträder i sadan mängd, att isens yta färgas af den för arten utmärkande mörkt purpurbruna färgen. Efter slutad isvandring den 25 Juli valdes atervägen till batplatsen öfver nagra berghöjder vid sidan afinlandsisen. Den- nas närhet tyckes inverka föga kufvande på vegetationen; en- dast på de för glaciervinden och fuktigheten omedelbart utsatta höjderna förma blott de härdigaste arterna qvarsta, och Salix glauca och Betula nana rigta alltid der sina nedliggande stam- mar från isen. För öfrigt är marken klädd med samma vege- tation utan afbrott ända till isens kant, der till och med den genom isens rörelse nedåt trasigt upprifna marken är klädd med mossor och en och annan fanerogam. Dessa bära tydliga spår af att någon tid ha varit betäckta af den väldiga ismassan, 1) Se Öfv. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1871, N:o 2, pag. 293, Tab. V, säja 1870, N:o 10, pag. 1081. 866 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hvilket tyder pa, att iskanten periodiskt mäste rycka fram och draga sig tillbaka. De uti isen inskjutande bergryggarna af 600—1000 fots höjd äro klädda ända upp af samma vegetation som bergen ute i fjorden på samma höjd. Till och med de en- staka inuti isen såsom öar uppstigande bergpartierna (grönl. Nunatak) synas genom sin brunaktiga färgton vara beklädda med samma vegetation som gifver hela trakten sin karakter, nemligen Empetrum nigrum och de denna åtföljande andra lägre buskväxterna såsom Andromeda tetragona, Betula nana och Myr- tillus uliginosa etc. Vi finna således uti de lägre bergstrakterna i Grönland, sådana som de möta i Auleitsivikfjordens inre, ingen motsvarighet till det bälte, som i Europas fjell ligger mellan den alpina regionen och gränsen för den eviga snön och isen, utan - inlandsisen förhåller sig här såsom Alpernas glacierer af första ordningen; den skjuter långt ned uti lägre trakter utan att dock i väsentlig man menligt inverka pa den omgifvande vegetationen. Hufvudvegetationen pa de blåsiga bergplataerna utgöres af Hierochloa alpina, hvilken vanligen atföljes af Luzula arcuata var. confusa och Poa pratensis var. alpigena. Andro- meda tetragona betäcker de kalla mot norr vända eller för isens kalla fuktighet utsatta sluttningarna, under det Empetrum nigrum med sina följeslagare Pyrola, Ledum och Rhododendron väljer de torrare platserna. Bergåsarna, på hvilka öfverallt en ofantlig mängd lösa stenblock af.olika storlek ligga spridda, atskiljas af dalar, som sträcka sig från öster till vester och äro begränsade af glattslipade klippväggar. Dalarnas botten, de fordna glacier- bäddarna, upptagas till en del af långsträckta och slingriga in- sjöar, stående i förbindelse med hvarandra genom smala sund eller bäckar och omgifna af en gräsmatta, mest bestående af Carex rariflora, rigida och stans samt Eriophorum Scheuchzeri. Bergras af yngre datum träffas flerestädes 1 dessa dalar; vid sådana mot söder vända ställen har en liflig vegetation rotfästat sig af Artemisia borealis, Potentilla pulchella, Epilobium lati- folium, Rumex Acetosella, Arnica alpina, Campanula rotundi- folia var. arctica, Wahlbergella triflora, Calamagrostis phragmi- BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PA GRÖNLAND. 867 toides och Draba incana. På de 800---1000 fot höga bergplata- erna finnas talrika små sjöar af endast ringa djup med sjelfva klippan till botten. Manga af dessa sakna vegetation, uti andra uppträder Hypnum fluitans i mängd äfvensom Batrachium con- fervoides; Potamogeton pectinatus och Sparganium (hyperboreum?) förekomma . sparsamt i desamma men torde sällan eller aldrig hinna till blomning. Från Tessiussarsoak-viken, som skiljes genom ett något öfver en mil bredt låglandsnäs från Sydostbugten, bröto vi upp den 27 Juli och anträdde på aftonen samma dag vandringen öfver nämnda lågland till Sarpiursak. Den hårda och mesta- dels torra marken uıgöres af glaciersand, beväxt till stor del med Racomitrium lanuginosum och lafvar. Kalla vindar, kom- mande dels från sjön dels från fjorden, tyckas stryka öfver lag- landet, hvilket visar sig af de der ymnigast förekommande fane- rogamerna, nemligen Hierochloa alpina, Luzula arcuata var. och hyperborea, Silene acaulis, Cardamine bellidifolia, Diapensia lap- ponica, Papaver nudicaule, Carex rupestris och Kobresia scir- pina. På lägre liggande ställen är marken nagot sumpig och beklädd med ett tätt lager mossa, hvarest växa Salix. arctica, Pedicularis flammea, Pedic. euphrasioides, Carex Vahlii och Ra- nunculus lapponicus; deremellan förekomma större eller mindre orusfläckar, nästan bara, endast beväxta med spridda exemplar af Dryas integrifolia, Carex Wormskjoldii, Saxifraga cernua,' op- positifolia och nivalis, Armeria sibirica, Alsine rubella, biflora och. stricta, Kobresia caricina, Carex capillaris och Juncus bi- olumis. Vaccinium Vitis idea var. träffas flerestädes ymnigt blommande. Närmare mot Sydostbugten genomstrykes slätten af höga ler- och sandbranter, genomskurna af djupa fåror, hvil- ket visar att vid tiden för snösmältningen dessa ställen öfver- svämmas af en mängd vatten. Den torra lerbottnen är nästan bar, blott på enstaka ställen växer Glyceria angustata, bildande tufvor med nedliggande strån, höljda med slam, men vid öfver- svämmade sandiga stränder af de bäckar, som framflyta mellan lerbranterna, bildar Carex hyperborea ängar med fotshögt gräs 868 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. och Juncus arcticus och Juncus castaneus öfverdraga stora fält, under det Carex rariflora nästan ensam bildar vegetationen pa ställen med myrartad botten. Pa låglandet ligga tva större och nagra mindre insjöar, vid hvilkas stränder växa Koenigia islan- dica, Catabrosa algida och Ranunculus hyperboreus, hvilken sed- nare äfven spridt sig langt ut i vattnet, men för öfrigt öfver- ensstämmer deras strandvegetation med den nyss anförda vid bäck stränderna. Under färden från Sarpiursak till Christianshaab den 27 Juli gingo vi i land pa en liten ö, som ligger mellan de större öarna Tosak och Akudlek i Sydostbugten. I jemförelse med ytteröarna uti Egedesmindes distrikt har denna ö liksom de öf- riga här uti bugten en lifligare vegetation. Fotsdjupa svarta torflika lager af mylla täcka klipporna och bilda en grön- skande ängbotten, hvilken bär Pyrola grandiflora, Dryas integri- folia, Poa pratensis var. alpigena, Vaccinium Vitis idea, Wahl- bergella triflora, Equisetum sylvaticum jemte en mängd andra allmänna arter, och de kärraktiga ställena med mossbotten upp- tages mest af Salix arctica, Carex rariflora, Ranunculus lappo- nicus, Tofieldia borealis och Pedicularis flammea. Strandvege- tiationen representeras som vanligt ytterst af Glyceria vilfoidea, hvarefter kommer Carex glareosa och sedan Elymus arenarius, beledsagad af Plantago borealis, Glyceria vaginata och Coch- learia fenestrata. Potentilla anserina var. träffades endast pa ett sandigt ställe vid stranden af denna ö. Den del af Nordgrönland som hittills varit föremal för var behandling, innefattar dess sydligaste del, karakteriserad genom sitt breda och låga ytterland (d. ä. den med vegetation beklädda kuststräckan i motsats mot landets inre, som höljes af inlands- isen), utanför hvilket en mängd större och mindre öar ligga och hvilket sjelft är genomskuret af langa i flera armar delade fjor- dar, mellan hvilka det kullriga landet ej uppskjuter i några be- tydliga bergshöjder, utan utgöres af rundade bergåsar, der den mest i ögonen fallande delen af vegetationen näst Empetrum ut- göres af arter tillhörande Ericineernas familj såsom (utom den BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 309 öfverallt vanliga och Empetrum följaktiga Myrtillus uliginosa samt Andromeda tetragona) Ledum palustre var. decumbens, "Rhododendron lapponicum och Vaccinium Vitis idea. Norr om Sydostbugten är ytterlandet betydligt smalare och aftager i bredd norrut på samma gang som bergen blifva högre och fran Auleit- sivikfjordens S00—1000 fot höga bergryggar här enligt RINK na en höjd af 1,200 fot och längre norrut pa Arveprindsens Eiland höja sig till 2,000 fot för att slutligen på Noursoaks halfön uppga till 3,000 ja ända till 6,000 fots höjd. Dessa förhållan- den hafva ett märkbart inflytande på vegetationen. Den nord- liga smalare kuststräckan måste vara kallare och på samma sang fuktigare, isynnerhet der bergen na 2,000 fots höjd, da under hela sommaren qvarliggande snöfält afgifva at lägre lig- gande trakter en jemn fuktighet. Derjemte är bergmassornas sönderklyftning 1 mer eller mindre vertikala ytor och den deraf. beroende formen af dalbildningen vigtiga momenter, alldenstund genom dem en mängd kombinationer af de för vegetationen be- stämmande faktorerna såsom värme, ljus, fuktighet, exposition at olika väderstreck etc. astadkommes. Sistnämnda kuststräcka har grönskande blomsterrika fält sasom vid Christiansbaab och Claushavn, skuggrika fuktiga klyftor med yppig mossvegetation såsom vid Jacobshavn och Tessiursak, sumpiga sträckor med myrlik botten och insjöar såsom vid Jacobshavn och Claushavn, ändtligen högfjellsnatur med vissa arter förherrskande, andra ater annars allmänna mindre ymnigt förekommande, och med egendomliga mossor, sasom vid Ritenbenk, på Arveprindsens Ei- land och pa Noursoak-halfön. Vegetationen kring Christianshaab öfverensstämmer med den vid Claushavn, för hvilken framdeles kommer att redogöras. Mellan kolonien och fjellet Kakarsoak utbreder sig en med fro- dig vegetation beväxt dal, hvarest bland andra träffas Potentilla tridentata, Stellaria Edwardsii, Pinguicula vulgaris och Luzula multiflora. Kring byggnaderna är en yppig ruderat-vegetation af Cochlearia, Polygonum aviculare och Stellaria media (hvilka båda sistnämnda utan allt tvifvel ej äro ursprungligen inhemska 870 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. i Grönland utan hitkommit med Europeerna) samt Alopecurus alpinus med nästan alnshöga stran och derjemte Elymus are- narius stigande högt upp på sluttningarna. Grönkal, rädisor, sallat, spenat och persilja växa uti den kolonibestyraren till- höriga trädgården. Lerbugten, belägen 2—3 mil norr om Christianshaab, be- sökte vi den 30 Juli. Torra lerbranter af 30—50 fots höjd, på nagra ställen blandade med grus, begränsa höjderna mot hafvet samt bilda sidorna af en dal, genom hvilken en bäck flyter. I stor mängd växa Vesicaria arctica samt Taraxacum ceratopho- rum nästan ensamma eller atföljda af Papaver nudicaule, Dryas integrifolia, Potentilla pulchella och Artemisia borealis pa denna torra sand- och lerbotten, hvilken, sasom det syntes, om var- tiden öfversvämmas. Der något mera fuktighet och mylla finnas, växa Andromeda hypnoides ymnigt blommande, Salix herbacea, Sagina nivalis, Alsine rubella, biflora och strieta, Draba alpina och Bartsia alpina och vid bäckstranden Carex bicolor, C. rigida och hyperborea. Efter den korta utflygten vid Lerbugten begåfvo vi oss samma dag till Sandbugten, belägen strax söder om Claushavn. Härifrån företogo vi en vandring öfver låglandet mellan denna bugt och Tessiursak-viken, hvilken utgör en arm af den fjord, i hvilken Jacobshavns isström utgjuter sig. Detta lågland, ut- görande en af berg omgifven dalsträckning, har till sin natur och vegetationskarakter en viss likhet med det ofvan beskrifna mellan Auleitsivikfjorden och Sarpiursak, med den skilnad att dalbildningen här är mera framträdande och att marken pa flera. ställen är sumpig. En insjö ligger på låglandet. Liksom pa nämnda ställe uppträda här växter som älska kalla blasiga stäl- len såsom Diapensia, Luzula hyperborea, Silene acaulis, Hie- rochloa alpina och Papaver nudicaule. För öfrigt förekomma här Epilobium latifolium ymnig, Arnica alpina, Vaccinium Vitis idea, Pediculares, Salix arctica, Tofieldia borealis, Saxifraga oppositifolia, caspitosa, cernua och stellaris var. comosa, Bartsia alpina och Equisetum arvense. Landet sluttar mot Tessiursak- BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 871 viken med sandiga branter, beväxta med Bartsia alpina, Armeria sibirica, Arnica alpina, Phyllodoce coerulea, Andromeda tetra- sona, Saxifraga rivularis, Cardamine bellidifolia, Ranunculus pyg- maus, Azalea procumbens, Sagina nivalis pa ställen som af värfloden öfversköljas men nu äro torra, Lycopodium Selago, Oxyria digyna och Salix herbacea. Fjellen kring Tessiursak- viken, som synas hafva en höjd af nagot öfver 1,000 fot, mot norr ännu hafva glesa snöfläckar qvar och äro klädda med ve- getation ända upp pa topparna, stupa ofta i sjön med lodräta eller branta väggar och lemna endast vid mynningen af de breda förgrenade dalarna rum för ett lågland vid stranden. Liksom vid Auleitsivikfjordens innersta armar bestå sadana lagland af hård sandbotten och dalsidorna äro ofta glattslipade. - De mot sjön lodräta bergväggarna äro ofta fogelfjell och hafva på sina smala afsatser en yppig vegetation af Alopecurus alpinus och Cochlearia fenestrata, hvilka båda arter annars mest förekomma på fet jord kring boningsplatserna. Pa andra afsatser ses Ar- nica alpina och Epilobium latifolium rikligt blommande. Invid isströmmen bilda fjellens sidor terassformiga plataer med mellan- liggande famnshöga klippväggar. Bottnen är djup och mjuk och dess hufvudvegetation utgöres af Empetrum blandad med Salix slauca och Betula nana, mellan hvilka lafvar (Cetraria nivalis och Cladonia-arter) med Racomitrium lanuginosum, Dicranum elongatum, Aulacomnium turgidum, Hypnum uneinatum och Hylo- comium splendens utgöra hufvudmassan. Ymnigt förekomma derjemte Luzula arcuata var. confusa, Poa pratensis $ alpigena, Poa cenisia, Hierochloa alpina och Myrtillus uliginosa, sparsam- mare Pyrola grandiflora, Ledum palustre var. och Lycopodium annotinum 8 alpestre. De mera kalla sluttande ställen, der snön ligger qvar till sent ut på sommaren, visa nagon olikhet genom närvaron af Andromeda i ymnighet, hvartill komma Salix her- bacea, som är karakteristisk för dylika lokaler och beledsagas af Oxyria digyna, Ranunculus pygmaus, Saxifraga cernua och rivularis, Andromeda hypnoides och Lycopodium Selago. Torra klippor bära Agrostis rubra, Poa pratensis var. alpigena, Poa 872 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. cesia, Saxifraga tricuspidata, Potentilla tridentata, Cystopteris fragilis och Woodsia hyperborea. Pa och omkring ruinerna af de gamla eskima-boningarna innerst i viken utgöres hufvudvegeta- tionen af Alopecurus alpinus och Cochlearia fenestrata, hvilka bada arter äfven utbreda sig öfver de högar af afskräden (kjök- kenmöddingar), som omgifva husplatserna och na ända ut till stranden. Strandvegetationen utgöres som vanligt i ordning efter hvarandra af Glyceria vilfoidea, Carex glareosa, Stellaria humi- fusa och Glyceria vaginata. Pa sumpiga ställen nära stranden af Sandbugten växer Carex vesicaria & dichroa i mängd äfvensom Pinguicula vulgaris och sjelfva den sandiga stranden bär bland andra Halianthus peploi- des, Festuca rubra, Armeria sibirica, Arnica alpina, Rumex Acetosella, Artemisia borealis, Vahlbergella triflora och Trisetum subspicatum. Ankomsten till Claushavn, som ligger strax norr om Sand- bugten, skedde den 1 Augusti. Claushavn ligger uti en jemn gräsrik dal, som har en större och en mindre insjö, omgifna af fält med kärraktig botten och är stängd af berg utom mot hamnen. Mot norr öppnar den sig vid en liten bugt och söderut genom en annan smal dalöppning. Närmast kring kolonien, der en bördig mylla samlat sig genom multnande animaliska ämnen, är marken beväxt med mer än fotshögt gräs af Alopecurus al- pinus blandad med Poa pratensis. En liten bäck, kommande från insjön, genomflyter detta fält och har vid sina stränder en vegetation af Ranunculus hyperboreus i stor mängd, ända till fotshög, i sjelfva bäcken rikligt blommande. Vidare träffas der Montia fontana, Carex hyperborea i mängd, Eriophorum Scheuch- zeri och angustifolium, Equisetum arvense var. riparium, Koe- nigia islandica, Catabrosa algida, Calamagrostis stricta. Pa trampade ställen kring husen växer Glyceria vaginata och vid bergfoten Stellaria media, samt pa de torra klipporna mot hafvet Wahlbergella triflora, Stellaria Edwardsii, Potentilla nivea, Draba hirta, Agrostis rubra och Poa cesia. Insjön omgifves af kärr- lik mark, som sträcker sig uppåt sluttningen och här blir tufvig BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 873 eller antager beskaffenheten af äng. Pa sådana ställen med mer eller mindre fuktig botten växa Carex rariflora, OC. pulla, C. hyperborea,” C. rigida, Eriophorum Scheuchzeri och angustifolium, och pa ‘de torrare ställena Pyrola grandiflora, Arnica alpina, Epilobium latifolium, Phyllodoce coerulea, Pedicularis lapponica, m. fl. Här och der finnas pa bergplatan sma vattensamlingar med stenig botten ofta af sjelfva klipphällen, omgifna af sumpig mark, der Carex stans och C. pulla äro de vanligaste arterna. I en dylik, liknande en liten insjö, högre uppe på en bergshöjd förekomma Potamogeton pusillus och Utricularia minor, begge sterila. På de jemna myllrika sluttningarna bilda Empetrum, Hierochloa alpina, Salix glauca, Pyrola grandiflora och Pedicu- laris hirsuta hufvudvegetationen, och på de kallare ställena med nordlig exposition tillkomma Salix herbacea, Oxyria digyna och Ranunculus pygm&us. Pa torra klippan blott öfverdragen med ett tunnt jordlager växa företrädesvis Carex rupestris, Hierochloa alpina, Festuca ovina, Saxifraga tricuspidata och Cerastium al- pinum och pa de mot hafvet vettande och för vindar utsatta sidorna förekomma Dryas integrifolia, Sagina nivalis, Silene acaulis, Saxifraga oppositifolia, Poa pratensis 3 alpigena, Luzula arcuata 5 confusa, Polygonum viviparum jemte Cetraria nivalis och andra lafvar. Denna bergplata, som stänger Claushavns- dalen mot söder, begränsas at sydost af 20—30 fot höga klipp- väggar, på hvilkas vallar bland andra arter finnas Trisetum sub- spicatum, Diapensia, Lycopodium Selago. Nedanför bergfoten utbreder sig en tufvig sträcka med myraktig botten, beväxt huf- vudsakligen med Empetrum, blandad med Andromeda tetragona, Salix glauca och Betula nana, samt för öfrigt med Oladonie och Cetrarie samt stora tufvor af Polytrichum strietum, Dieranum elongatum och Aulacomnium palustre. Har detta fält utseende af en myr i mellersta Sverige, sa vidtager längre at sydost ett mera gräsrikt fält, hvars utseende påminner om ett tufvigt starr- kärr 1 Sverige och är beväxt med Carex hyperborea, Eriopho- rum angustifolium, Salix och Betula. Sydost från Claushavn bortom den större insjön i kärret, som sträcker sig mellan bergen 874 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. mot Tessiursak, ligger en mindre sjö, omkring hvilken kärr- bottnen till större delen är beväxt med Carex rariflora. Uti den 4-6 alnar breda bäck, som genomflyter detta kärr- växa i stor ymnighet Hippuris vulgaris, Ranunculus hyperboreus fotslang med dels flytande dels nedsänkta blad, och Batrachium confer- voides. Dess stränder omgifvas af alnshögt gräs af Carex hy- perborea och Eriophorum angustifolium. På bara vallar af gla- ciersand derbredvid växa spridda stånd af Tofieldia borealis, Juncus biglumis, Sagina nivalis, Cerastium trigynum, Equisetum arvense var. riparium, hvilken äfven växer i bäcken alldeles nedsänkt och halft flytande med utdragna grenar. Uti den större sjön närmare kolonien växa Scirpus parvulus steril och Batra- chium confervoides och stränderna omgifvas af Carex hyper- borea i mängd jemte Hippuris vulgaris. Vid öfvergangen mellan kärret och backsluttningarna på myraktig botten har befolk- ningen pa flera ställen för att förse sig med bränsle upptagit det knappt fotstjocka torflagret. En fuktig myllbotten återstår på dessa ställen och bär Juncus castaneus, biglumis och tri- glumis, Saxifraga stellaris med var. comosa, Carex rigida, Luzula multiflora, Poa cesia, Agrostis rubra, Carex Vahlii, Armeria . sibirica, Draba Wahlenbergi m. fl. Norr om sjöarna nedflyter från höjderna en bäck under hopade stenar mot myren. Dess mot söder vända sluttningar, som äro sandiga och torra, äro beväxta med Carex supina och Carex gynocrates tillsammans med C. rupestris, Dryas integrifolia och Campanula rotundifolia var. arctica, under det de mot norr vända hafva nästan endast Empetrum och Salix glauca. Pa södra sluttningen af de fjell, som begränsa dalen mot norr, utbreda sig mellan de bara berg- hällarna mer eller mindre breda bälten, som öfverst pa plataen hafva en graaktig färg af de der förherrskande lafvarna jemte Hierochloa, hvartill komma Papaver nudicaule, Silene acaulis och Betula nana och på sandig botten Carex rupestris, som en- sam öfverdrager breda fält. Pa litet jord i springorna af annars nakna klipphällar hafva rotfästat sig Saxifraga Aizoon, tricu- spidata och nivalis, Agrostis rubra, Artemisia borealis, Poten- BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 875 tilla nivea, Rhododendron lapponicum, Festuca ovina, Polygonum viviparum, Woodsia ilvensis och Aspidium fragrans. Pa horizon- tala ytor är marken här ofta fuktig och kärraktig och bär Carex holostoma tillsammans med Carex pulla på torfjord, hvilande på klippbotten, som om varen star under vatten men om sommaren är torr, Carex microglochin, Trichophorum c&espitosum, Pingui- cula vulgaris, Utricularia minor, Bartsia alpina och Pediculares. Klyftor -mellan klippväggarna äro utfyllda med mylla och bära Arnica alpina, Poa pratensis, Trisetum subspicatum och Salix glauca. Pa myllrika klippvallar växa Carex Wormskjoldii, Lyco- podium Selago och Euphrasia officinalis. Pa det ställe, der dalen öppnar sig mot Diskobugten vid en liten vik strax norr om kolonien pa stenig och grusig botten träffas en vegetation, som karakteriserar alla dylika mot hafvet öppna torra och san- diga platser neml. Luzula hyperborea och arcuata var. confusa, Dryas integrifolia, Diapensia, Papaver nudicaule, Azalea pro- cumbens äfvensom Armeria sibirica och Artemisia borealis, men bort mot bergfoten, der mera skydd för vindar och en pa mylla rikare botten finnas, uppträda Pyrola grandiflora, Phyllodoce coerulea, Saxifraga trieuspidata, Epilobium latifolium och Wahl- bergella triflora. Fran Claushavn afgingo vi den 12 Augusti till Jacobshavn. Kolonien, som ligger pa en liten halfö, bildad af den sasom en smal vik inskjutande hamnen, erbjuder en storartad utsigt öfver den med kolossala isblock beströdda Disko-bugten med Jacobs- havns isström söderut och Diskoön i bakgrunden. Mellan ham- nen och hafvet gar en insänkning tvärs öfver bergshöjden, hvar- est grönländare-husen ligga pa den glattslipade kullriga klipp- bottnen, som delvis är täckt med ett tunnt lager torflik myll- jord, beväxt med gräs, hvilken användes till brännmaterial och för detta ändamål antingen rentaf afflas fran klippan eller upp- skäres i några tum tjocka torfvor. Den mängd animaliska äm- nen, som samlas kring grönländarnes boningar gifver som vanligt näring at en frodig gräsväxt 'af Alopecurus alpinus och Poa pratensis, hvartill komma Eriophorum angustifolium och Scheuch- 876 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. zeri, Hippuris vulgaris och Montia fontana på de mera kärr- lika ställena. Klipporna synas under den fuktiga årstiden vara öfversilade med vatten, nu under sommaren äro rännilarna nästan uttorkade, men på den feta dyiga jord, som de medföra, växa Ranunculus hyperboreus och Catabrosa algida i mängd samt Koenigia islandica. På trampade ställen förekomma Glyceria vaginata, Cochlearia fenestrata och Matricaria Chamomilla, som växer förvildad utanför D:r PFAFFS bostad, der den bibehållit sig flera ar. Ofvanför kolonien at söder höjer sig fjellet och fortsättes med rikt gräsbevuxna smala fält, som stundom hafva kärraktig botten, mellan låga bergryggar ända bort tillisfjorden. Hufvudvegetationen på dessa bergryggar utgöres af Empetrum jemte Myrtillus uliginosa var., Saxifraga tricuspidata, Ledum palustre var., Luzula hyperborea, Luzula arcuata var., Hierochloa alpina, hvartill komma Azalea procumbens, Dryas integrifolia, Diapensia lapponica, Rhododendron lapponicum och på torra sandiga backar Potentilla pulchella. På de ställen, der snön på mot norr vända sluttningar länge qvarligger, är det mest Salix herbacea, Oxyria digyna, Saxifraga cernua och rivularis, Andro- meda hypnoides och Ranunculus pygms&us som täcka marken. Bottnen i de smala dalarna mellan bergryggarna klädas af Carex rigida, C. rariflora, Salix aretica, Trisetum subspicatum, Lyco- podium Selago, hvarjemte pa de bara grusfläckarna mellan gräset "växa Juncus biglumis och triglumis, Tofieldia borealis och Equi- setum arvense. Innersta delen af den lilla vik, som bildar ham- nen, begränsas af ett litet plant fält med yppig vegetation af Carex rigida, Festuca rubra, Poa alpina och pratensis, Polygonum viviparum, Thalictrum alpinum, Carex Wormskjoldii, Cardamine pratensis och Erigeron uniflorus. Branta klippiga sluttningar, som omeifva pa båda sidor detta ställe, hysa Campanula uni- flora, Potentilla emarginata, Draba nivalis, Dr. Wahlenbergii, Stellaria Edwardsii, Lycopodium Selago och Woodsia ilvensis. Uppföre dalen mellan dessa berg kommer man till ett jemnt fält blott afbrutet af några sma bergknallar med till större delen kärr- och myrartad botten, hvarest finnas två insjöar. Detta BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 877 fält sträcker sig mot öster och norr ungefär } mil till dess det stänges af bergen. Dess hufvudsakliga vegetation är Carex rari- flora och hyperborea och Eriophorum Scheuchzeri pa fuktiga ställen, och pa torrare mera tufviga och mossbeväxta Empetrum, Salix arctica, Betula nana och Myrtillus uliginosa var. Öfver- hufvud likna dessa fält en myr i mellersta Sverige, i hvilken Empetrum och Salix arctica ersätta Calluna vulgaris och Oxy- coceus palustris. Den höga bergryggen österut delas i öster och sydost genom tranga dalklyftor, i hvilka snön ej hunnit upptina på de öfversta mörka och kalla ställena. En rikedom af mossor ‚kläda väggarna och vid sidan af snöhoparna växa Luzula ar- cuata (hufvudformen), L. hyperborea, Potentilla emarginata, Ly- copodium Selago m. fl. Bäckarna, som rinna fran snön, fukta de nedanför liggande sluttningarna, der de äro omgifna af ett tätt snar af Salix glauca med en yppig gräsväxt af Poa pra- tensis, Trisetum' subspicatum, och Poa alpina. hvartill komma Saxifraga cernua, Cerastium trigynum och Cardamine pratensis (steril). Öfvergången mellan detta bälte med Salix glauca för- herrskande och det nära snön med Luzula arcuata och hyper- borea förmedlas genom ett bälte, hvarest Salix herbacea bildar den hufvudsakliga vegetationen. Detta är en antydan till en atskillnad mellan olika regioner inom vegetationen på fjellen, hvilken annars i denna trakt, der bergen na en höjd af högst 1,000—1,500 fot, är föga märkbar och först framträder pa de ställen, der olikheten i tiden för snöns bortsmältande på högre och lägre belägna ställen blir större. — Trll’den invid Jacobs- havns isström belägna gamla eskima-boningsplatsen Sermermiut företogs den 14 Augusti en utflygt från Jacobshavn. Stället lisger vid en liten bugt, utanför stängd af de höga isbergen fran Jacobshavns isström. En jemn dalbotten af den vanliga slaciersanden slutar med höga branter utåt sjön, och ofvanpa dessa branter ses ruinerna efter flera grönländare-hus, omgifna af sina afskrädeshögar, hvilka hvila ofvanpa sandbranterna och ha ett djup af flera alnar. Hufvudsakliga vegetationen på rui- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 7. 5 878 ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1571. nerna är Alopecurus alpinus jemte Poa pratensis, Draba hirta, Saxifraga cernua, Ranunculus pygmsus och Cerastium alpinum. Fran Jacobshavn afgingo vi den 19 Aug. i ändamäl att be- gifva oss till det inre af fjorden Illartlek. Kusten norrut har en mängd sma vikar, från hvilka dalar gå genom det 2—300 fot höga yttersta kustlandet till den 4—3 mil längre in belägna kring 1,000 fot höga bergryggen. Vid näset Niakornak söder om inloppet till viken vid Pakitsok, hvarifran man inkommer i Illartlek, bildar kusten ett lågland, slutande mot hafvet i branta vallar af sandig lera, ställevis betäckt med mylla. Nedersta bältet af vegetation vid stranden utgöres af Glyceria vilfoidea och sedan i ordning efter hvarandra af Carex glareosa, Stellaria humifusa och Elymus arenarius; omedelbart intill dessa utmed stranden växa Salix herbacea, Oxyria dieyna, Saxifraga cernua, Ranunculus pygmeus och Sagina nivalis. Öfverst pa strand- vallarna intagas de mera myllrika ställena af Alopecurus alpinus och Cochlearia fenestrata, hvaremot fälten ofvanför till större delen äro betäckta med de vanliga Ericineerna och Armeria si- birica. Da man hunnit omkring Niakornak-udden öppnar sig Pakitsok-viken till venster, men till höger begränsas bugten af höga bergväggar, utgörande fogelfjell, som bebos af måsar och skarfvar och fortsättas bort mot det smala inloppet till Illart- lek, hvilket stänges af en liten ö, bestående af grus och run- dade klippblock. En häftig ström gar omvexlande ut och in genom detta inlopp, mellan hvars höga omgifvande bergväggar inlandsisens hvita rand synes pa afstand. Liksom vid Auleit- sivikfjorden synas bergen vara högre vid inloppet till fjorden och längre in mot inlandsisen något sänka sig. Fjorden delas i två armar genom ett bergparti, pa hvilket en utskjutande berg- kulle bildar en liten hamn, från hvilken höjderna kunna be- stigas. En högre värmegrad här i fjordens inre och det för vindarna skyddade läget framkallar här pa enstaka lokaler en viss frodighet i vegetationen. Växternas blomningstid tyckes inträffa tidigare här än utmed öppna hafvet, ty Pyrola grandi- flora, Saxifraga tricuspidata och Epilobium latifohum ha redan \ BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND, 879 upphört att blomma. Ett ytterligare bevis pa gynnsamma natur- förhållanden. är att Empetrum nigrum och Myrtillus uliginosa hafva en stor rikedom på bär, hvilka redan äro mogna. „Arte- misia borealis, Vahlbergella triflora samt Plantago borealis, hvilka synas företrädesvis trifvas i det inre af fjordarna (så i Auleit- sivikfjorden), äro allmänna pa de torra grusiga sluttningarna nära stranden, och ofvanför pa och vid berghällarna växa Vi- scaria alpina, Armeria sibirica, Aspidium fragrans (äfven helst växande 1 fjordarnas inre), Poa cesia, Saxifraga Aizoon, Woodsia ilvensis, Potentilla tridentata, Carex rigida m. fl. Vid en något sumpig fördjupning pa 100 fots höjd öfver hafvet växer Ranun- culus reptans Ö filiformis tillsammans med Carex pulla och Cala- magrostis neglecta och pa stenig botten derbredvid Calamagro- stis purpurascens i stor mängd men redan nästan förvissnad. Pa hafsstranden växer Mertensia maritima. Strandfloran är för öfrigt den vanliga flera ganger förut anförda. Euphrasia offi- cinalis (sällsynt 1 trakten) träffades pa klippvallar på andra sidan af viken. Öfver- en med Carex hyperborea och rigida, Bartsia alpina och Epilobium latifolium beväxt äng, som bildar en insänkning ı sluttningen, kommer man till ett stenras nedan- för en lodrät bergvägg, der stora klippblock, mellan och på hvilka växa Aspidium fragrans och Cystopteris fragilis, ligga vältrade ofvanpa hvarandra ända ned till stranden, Upp till bergväggen sträcker sig en grusig stenig brant, som bär Alsine hirta och biflora, Draba nivalis, Luzula spicata och Kobresia scirpina. Fortsättes vandringen uppat fjellet, sa kommer man till en af bäckar fuktad bred dalsträckning, som skiftevis brant sluttande och jemn har en yppig grönska, vanlig i fjordarnas inre pa lika beskaffade lokaler. Den redan på afständ mest i ögonen fal- lande delen af vegetationen utgöres här af Salix glauca atföljd af Betula nana, hvilka bilda breda bälten utmed rännilar och vid foten af klipporna. Dessa begge buskar, af hvilka äfven ‘den förstnämnda utom pa särdeles gynnsamma lokaler vanligen är nedliggande, växa här upprätta, uppnaende en höjd af 1 aln, med stammar och grenar tätt packade och kronorna bildande en 880 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. jemn yta. Marken uti dessa snar är täckt med ett fotsdjupt lager af multnande blad och sakna all annan vegetation. Der omkring är en grönskande ängsmark med Poa pratensis, Trise- tum subspicatum, Calamagrostis neglecta och Carex rigida och dessutom växa här Pedicularis hirsuta, lapponica och flammea, Arnica alpina, Saxifraga stellaris, Vahlbergella affinis, Phyllo- doce eberulen, Stellaria Edwardsü, Erigeron uniflorus, Tricho- phorum czspitosum, Andromeda hypnoides, Lycopodium Selago och annotinum m. fl. Högre upp blir dalen jemnare och sträcker sig i östlig rigtning i form af en bred dalfara, i hvilken en insjö, saknande all vegetation af fanerogamer, ligger. En half mil inat stänges den af en berggrygg. Då der på de mot viken liggande sluttningarna är stilla, mötes man vid ankomsten hitupp af en från inlandsisen kommande vind, hvilken, om den än ej är sa kall, som man skulle vänta sig, dock gifver vegetationen den pregel, som alla af vindar genomstrukna dalfören här på kusten hafva. Dalens botten är jemn, belagd med klippstycken och stenar, hvaremellan glesa af fanerogamer och mossor beväxta strimmor och bälten slingra sig. En och annan snöfläck ligger qvar. Allt har ett ödsligt grått utseende. Hierochloa alpina förekommer i öfvervägande mängd tillsammans med Luzula ar- cuata och hyperborea och lafvar, vidare Diapensia (i mängd), Papaver nudicaule, Silene acaulis och Dryas integrifolia. Denna vegetation fortsättes sedan fläckvis och i bälten mellan klipporna upp på de öfversta platåerna, redan pa langt afstand igenkännlig pa den gråaktiga färg, den erhåller genom den förherrskande Hierochloa. En annan dalklyfta af samma natur leder mera at "sydost upp på den närmaste plataen. Mossor, tillhörande sl. Andrexa, Weissia, Grimmia och Racomitrium kläda med sina svarta tufvor stenarna i dalbottnen, och på marken växa Salix herbacea, Catabrosa algida, Saxifraga nivalis & tenuis, Lycopo- dium Selago, Luzula arcuata (hufvudformen som väljer dylika kalla ställen, då deremot var. confusa växer på öppna torra fält). Vid 900 fots höjd befinner man sig pa en plata, der små vattensamlingar utan vegetation finnas. Lösa klippblock, svart- BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 881 fläckiga af lafvar, ligga öfverallt spridda äfven på de öfversta bergryggarna. Ännu träffas Aspidium fragrans pa klippslutt- ningar. Ännu har man några små bergshöjder och några dal- klyftor att passera innan man kommer upp pa öfversta platåen. Denna har en höjd af 1,000—1,200 fot. Marken är der hard, oråaktig, glest försedd med vegetation, af hvilken lafvar utgör en betydande del, mestadels torr, blott i en och annan liten för- djupning något sumpig. Den art, som förekommer i största mängd, är Hierochloa alpina, dernäst Luzula arcuata med var. confusa, Carex rupestris (på enstaka ställen förherrskande), Myr- tillus uliginosa samt Diapensia lapponica och af mossor Raco- mitrium lanuginosum och Aulacomnium turgidum. För öfrigt antecknades följande på denna blåsiga höjd växande arter: Fe- stuca ovina, Poa cesia, Poa pratensis var. alpigena, Carex nar- dina och rigida, Luzula hyperborea, Salix glauca (liten, krypande), Salix herbacea, Betula nana, Antennaria alpina, Pedicularis hir- suta, Campanula uniflora, Andromeda tetragona, Ledum palustre var., Rhododendron lapponicum, Draba nivalis, Cardamine bel- lidifolia, Polygonum viviparum, Empetrum nigrum, Cerastium alpinum, Sagina nivalis, (bara fläckar af grus och småsten), Si- lene acaulis, Saxifraga tricuspidata, nivalis, oppositifolia, cernua och rivularis (dessa båda sednare vid foten af fuktiga klippor), Papaver nudicaule och Dryas integrifolia. Jemför man den på en bergstopp af denna höjd förekommande vegetationen af fane- rogamer med den uti de lägre trakterna, sa finner man nästan utan undantag alla de uppräknade arterna kunna förekomma till [0] Je och med ända ned till hafvets nivå. Detsamma gäller äfven om åtminstone flertalet af de arter, som D:r RINK funnit på en höjd af öfver 4,000 fot på högfjellen på Noursoak-halfön. De enda undantag härutinnan äro bland de ofvan uppräknade Carex nardina, som för öfrigt är temligen sällsynt, hvilken jag ej funnit växande lägre än på 600 fots höjd öfver hafvet, samt Campa- nula uniflora, som ej heller är allmän, hvilken jag äfven blott en gang fann pa en höjd: af 40—50 fot öfver hafvet. Men der- med är ingalunda sagdt, att deras egentliga växtregion sträcker 882 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sig fran hafvet ända upp till bergstopparna, utan flera af dem förekomma i den största mängden i de högre trakterna och böra derföre anses der hafva sitt egentliga hem, men kunna äfven förekomma i lägre liggande trakter, om nemligen vilkoren för deras trefnad der förefinnas. Detta är isynnerhet förhållandet med en del arter, som med förkärlek välja dalfören, der vindar stryka fram t. ex. Diapensia, Cardamine bellidifolia, Luzula hy- perborea och Papaver nudicaule. Deremot gifves det ett större antal arter, tillhörande de lägre regionerna, hvilka aldrig upp- stiga pa de högre fjellplataerna. Från det inre af Illartlek afgingo vi den 21 pa aftonen, styrande tillbaka ut genom viken. Ett ihallande regn qvarhöll oss två dagar uti de för tillfället obebodda grönländare-husen Pakitsok. Den torra sommaren hade gjort, att ängarna kring husen af Poa pratensis, Alopecurus alpinus och Glyceria vagi- nata voro nästan förvissnade och blott pa fetare botten ännu grön- skande. Till den bakom husen smalt inskjutande viken, i hvilken en insjö genom en fors utgjuter sitt vatten, gar nordost om plat- sen en sidländt sluttning, uti hvilken Hypnum turgescens 1 stor mängd växer och bland denna Saxifraga aizoides och Juncus triglumis, Salix arctica, Pedicularis flammea, Ranunculus lapponi- cus, Armeria sibirica, Carex capitata och pulla och vid klippfoten Stellaria Edwardsii, Pyrola grandiflora m. fl. För öfrigt ut- göres vegetationen kring husen och på backarna af de vanliga ofvan för dylika lokaler anförda arterna. Det är en temligen i ögonen fallande olikhet mellan Auleitsivikfjordens och denna fjords saväl vegetation som bergbildning. I Auleitsivikfjorden var det de låga rundadt kullriga bergryggarna med sin brungröna kolorit af den förherskande Empetrum och Ericineerna som mest mötte oss, här är det högre bergklumpar med ofta lodräta väggar och plataer, grafärgade af gräs eller gräslika växter, sasom Hiero- chloa, Luzul&e m. f. { Sedan regn och storm den 23 Augusti upphört, lemnade vi Pakitsok och styrde mot kolonien Ritenbenk pa Arveprindsens Eiland. Denna ö har toppar, som enligt RINK höja sig till BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PA GRÖNLAND. 883 öfver 2,000 fot och äro beklädda med temligen stora fält stän- digt qvarliggande snö. Öns inre har mera massiva bergpartier än ytterlandet söderut och genomstrykes af högdalar, hvilka ut mot sjön bli allt djupare. I deras botten finnas smala slingriga sjöar, staende i förbindelse med hvarandra genom elfvar, som stundom bilda små vattenfall och utgjuta sitt vatten i vikarna. Den qvarliggande snön astadkommer en jemn fuktighet hela aret igenom, hvilken sprider sig öfver sluttningarna och framkallar en vegetation, som är utmärkande för kalla och fuktiga ställen, hvilket visar sig deraf, att vissa på sadan botten växande arter här uppträda uti en förherrskande mängd och äro spridda nästan öfver- allt såsom Salix herbacea, Diapensia och Azalea. Tillika upp- träder en vegetation som älskar fuktig mylla i fjellsluttningar sasom Poa alpina, Sibbaldia procumbens, Veronica alpina, Eri- geron uniflorus m. fl. hvilka äro langt ymnigare än pa den lägre kusttrakt, hvars vegetation vi förut afhandlat. Högtrakterna uti öns inre äro betäckta med blott gles vegetation, eller ställe- vis på steniga platser i närheten af snön kala. Fera sma vikar finnas på öns vestkust; genom en af dessa, belägen midtför ko- lonien, kommer man upp i en sakta uppatstigande dal med jemn botten, bestaende af en mängd sma tufvor, mellan hvilka vatten framsilar. Tufvorna äro beväxta med Carex rigida och Salix arctica jemte en del andra allmänna arter, och marken mellan dem tätt betäckt med några för kalla fuktiga lokaler utmär- kande mossor sasom Dieranum areticum, Sphagnum Lindberg, Hypnum badium och Andrexa petrophila var. Jungerman- nia julacea bekläder vissa platser med hard fuktig botten till- sammans med Diapensia och Azalea. Ett stycke upp börjar dalen slutta åt motsatt håll och bär på höjden den flera gånger förut omtalade för blåsiga dalfören utmärkande vegetationen. Vid kanten af snöfläckar, som äfven pa denna ringa höjd qvar- ligga, prydes marken med Ranunculus nivalis, Poa cenisia och strieta, Luzula arcuata (hufvudformen), Saxifraga stellaris var. comosa, Andromeda hypnoides m. fl. Dalen fortsättes med jemn sluttning nedåt, till dess den vid sammanstötningen med en an- 884 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. nan söderut ända bort till foten af Kangek-fjellet gaende dal utbreder sig till ett grönskande fält, beväxt med Taraxacum officinale var. alpinum, Sibbaldia procumbens, Poa alpina, Ar- nica alpina, Saxifraga Aizoon, Viscaria alpina, Bartsia alpina mel: ; Högsta punkten på Arveprindsens Eiland är det söder om kolonien uppstigande Kangek-fjellet, hvars lodräta vägg begränsar sydsidan af en liten vik. Vesterut sluttar det mera långsamt mot hafvet, med undantag af ett par afsatser högt uppe, och dess topp kan derföre från denna sida bestigas. Den bildar en såsom ett näs i sjön utskjutande plattad bergrygg med slutt- ningarna dels klädda med öfver hvarandra staplade stenblock, dels med något sumpig tufvig botten, med Andromeda tetragona såsom hufvudvegetation jemte Salix arctica och herbacea, An- dromeda hypnoides och Carex rigida. Lycopodium Selago och annotinum växa tillsammans med Arnica och Erigeron vid en liten insjö på 600 fots höjd. Mellan 800 och 1,200 fots höjd är fjellet på sina ställen starkt sluttande med stenras och breda snöbälten omvexlande med grönskande fläckar, beväxta med Sibbaldia, Poa alpina, Erigeron uniflorus, Antennaria alpina, Gnaphalium supinum, Veronica alpina och Taraxacum officinale var. alpinum. - Sluttande fält med genom snöns mverkan hvita stenblock, besatta med svarta plättar af Andresa Blytti och med några andra för dylika lokaler egendomliga mossor, såsom Arctoa fulvella, på grusen mellan stenarna, omgifva dessa snö- fält. Vid 1,500 fots höjd vidtager en blåsig ojemn platå pa 4 qvadratmils vidd, tätt belagd med stenblock, svartfläckiga af lafvar. Det hela har en blagra färgton. Marken har knappt annan vegetation än Luzula arcuata, Silene acaulis och ett och annat stand af Andromeda tetragona. Härifrån och till högsta toppen har man åter en temligen brant uppstigande sluttning med ett bredt snöfält, på hvilket träffas Protococcus nivalis. Stenarna äro här nästan öfverallt kala och hvita endast svart- fläckiga af Andre&xa Blyttii, som uppträder i stor mängd. Öf- versta plataen pa 2,000 fots höjd är ett stenigt fält som fort- BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 885 sättes 4 mil söderut nästan horizontelt och österut genom ett snöfält star i förbindelse med en annan lika hög topp. Vegeta- tionen utgöres här af glest spridda stånd mellan stenarna af Luzula arcuata (ymnigast förekommande), Silene acaulis, Andromeda tetragona, Myrtillus uliginosa, Potentilla Vahliana, Diapensia lapponica och Saxifraga cespitosa. Omedelbart nedanför foten af detta fjell gar i östlig rigtning inåt ön en dal, som i bottnen har en rad af smala slingrande insjöar. Denna dal begränsas ı söder af en bergrygg, som utgör fortsättningen österut af nämnda fjell. Kring sjöarna i dalen är marken nagot sumpig och tufvig samt beväxt med mossa, bland hvilken Carex rariflora och Salix arctica äro de vanligaste fenerogamerna! Denna botten öfvergar småningom uppåt sluttningarna i en torrare, der Empetrum och Andromeda tetragona bestämma vegetationens karakter. Fran de langt ned på sluttningarna spridda snöfälten upprinna bäc- kar, kring hvilka Jungermannia julacea vidsträckt täcker marken i sällskap med Sagina nivalis, Andromeda hypnoides, Salix her- bacea, Diapensia, Lycopodium Selago etc. Bäcken, som flyter genom insjöarna, framstörtar langt inne mellan tvenne klipp- väggar, bildande ett vattenfall, ofvanför hvilket söderut ligger en fjelldal, hvars stenbelagda och med en bäck vattnade botten nästan saknar all vegetation med undantag af nagra få mossor. Den ö, på hvilken kolonien Ritenbenk är belägen, har en höjd af ett par hundra fot öfver hafvet. Dess yta utgöres af bergkullar med glatta kullriga ytor. Deremellan slingra sig jenna fält, dels torra med de vanliga arterna neml. Empetrum, Betula och Myrtillus, dels något sumpiga med Carex rariflora, Eriophora och Salices. En insjö, som ligger midt pa ön, omgifves af fält med myraktig tufvig botten med en vegetation af de sistnämnda arterna mellan mossorna. Norr om sjön ligger ett kallt blåsigt lågland, nedat öfvergaende i en tufvig myr, som sträcker sig ned till en annan insjö, vid foten af hvars strandklippor på fuktig mylla växa Oxyria, Saxifraga cernua, Carex lagopina m. fl. Ett kärr mellan denna insjö och hafvet fylles alldeles af Carex hyperborea. Ön slutar åt norr med branta klippor, hvil- 3386 = ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. kas sidor klädas med Viscaria alpina, Luzula spicata, Cysto- pteris fragilis, Woodsia ilvensis, Draba nivalis och Pyrola srandi- flora. En sträcka med glatt jemn klippbotten, belagd med ett torrt gruslager, stryker utmed vestra stranden; dess förnämsta vegetation utgöres af Silene acaulis, Carex capillaris, Saxifraga oppositifolia, Diapensia, Carex rigida, Agrostis rubra och Hie- rochloa borealis. Vid kanterna af sumpiga, nu till större delen uttorkade ställen, är Carex pulla den vanligaste arten, stundom atföljd af Calamagrostis neglecta och Carex capitata. Vegeta- tionen pa den djupa mylljorden kring kolonien utgöres af de vanliga pa dylika lokaler förekommande: Alopecurus, Ranun- culus hyperboreus, Catabrosa, Montia fontana etc. Denna ve- vetation fortsättes ett stycke upp at bergshöjden, der en mängd andra arter tillkomma, sasom Saxifraga tricuspidata, Cerastium alpinum var. lanatum, Draba arctica, Festuca ovina, Poa c#sia, Campanula rotundifolia var. arctica, Stellaria Edwardsii, Luzula multiflora, Agrostis rubra och Pyrola grandiflora. En sträcka stenig mark klädes nästan ända ned till stranden af Salix herbacea, bland hvilken Arnica alpina; strandklipporna hafva nederst den vanliga vegetationen af Glyceria, Elymus och Stellaria humifusa och högre upp Plantago borealis, Cochlearia, Vahlbergella tri- flora, Festuca rubra och Potentilla pulchella. Den 29 Augusti afeingo vi till ön Kikertak inne i viken mellan Noursoak-halfön ech Arveprindsens Eiland. Derifran sjordes en utflygt till den trakt af nämnda halfö, som gränsar intill Majoriarisoeitsiak, eller det ställe, der man genom en hög fjelldal kan passera öfver den 5 mil breda halfön till Omenak- fjorden. Sydvest fran denna dals öppning gar midtemot ön Kikertak en annan bred fjelldal inåt halfön. Denna dal be- sränsas innerst af ett 2—3,000 fot högt fjellparti, öfverst med snötäckta plataer, hvarifran genom tre större och flera mindre dalfördjupningar glacierer nedskjuta i dalen. Bergarten, hvaraf fjellen besta, är liksom pa Kangek-fjellet vid Ritenbenk hvit- aktig, starkt qvartzhaltig, mindre hard och lättare vittrande än den vanliga gneissen. Den brungröna färg, som vegetationen > x BERGGREN. FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 887 har på bergens nedre delar, härleder sig från den växt, som är den ymnigast förekommande nemligen Empetrum nigrum. Den bildar, blandad med Myrtillus uliginosa, Salix glauca och herbacea, Ledum palustre var. m. fl. en region, som här uti Kikertak-vikens inre från hafsstranden sträcker sig till en höjd af 800— 1,000 fot. På öarna och de utskjutande halföarna, liksom äfven pa ställen, som ligga isolerade fran kalla dalar nedanför snöplataerna, stiger denna vegetation högre, sasom äfven förhållandet är längre sö- derut på kusten. Ofvanför nämnda gräns börja de ljunglika smabuskarna att bli glesa, Empetrum aftager och är ställevis alldeles borta, och det är mest Andromeda tetragona som re- presenterar dem, hvarjemte Salix herbacea börjar bli jemförelse- vis ymnig. Genom Empetrum-fälten rinna sma bäckar, omgifna med vallar af sandig lera, pa och omkring hvilka växa Poly- sonum viviparum, Cerastium alpinum, Festuca rubra, Pyrola srandiflora, Stellaria Edwardsii, Poa pratensis var. alpigena, Tofieldia borealis, Juncus biglumis, Dryas integrifolia (sparsamt). Här och der pa torra plataer är Hierochloa den allmännaste- arten. Oaktadt den nämnda dalens höjd öfver hafvet ej torde mycket öfverstiga 400 fot är den dock till en stor del nästan utan vegetation. Dess botten, som har tre sma insjöar med klart, mörkt grönt vatten, bildar ett stenfält, omvexlande med grusig, nästan bar mark. Ställevis sträcka sig fran bergplatan ned i dalen fält, täckta med stenar, i djupet mellan hvilka vat- ten från snön nedrinner. Dessa ställen, äfvensom vissa sträckor uti sjelfva dalbottnen synas vid den allmänna snösmältningen om varen öfversvämmas. Empetrum finnes der blott på enstaka fläckar, oaktadt denna art på bergen stiger dubbelt sa högt upp. Orsaken härtill är utan tvifvel att söka uti dalens läge och de kalla vindar, som stryka genom densamma. Den är öppen ej blott inåt viken utan äfven utat Wajgattet genom en dal med en ingjö, som utmynnar mellan Kikertak och Sakkak, och dess- utom förgrenar den sig uppåt inlandets snöhöljda plata genom tre större och flera mindre inskärningar, 1 hvilka glacierer ned- hänga. På så många ställen öppen för haf och inlandsis maste 888 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. den vara en allmän strakväg för vindarna. Vid tiden för snö- smältningen mäste bäckarna vara mycket svällda och en stor ‘del af dalen öfversvämmad af dem, hvilket synes af den upp- rifna grusigt leriga marken. Pa fjellen öster om Majoriarisoeit- siak går vegetationen af de ljunglika växterna pa södra sidan ända upp till en höjd af nära 2,000 fot, men här har man vid 1,800 fots höjd blott glest spridda stand af Salix herbacea, An- dromeda tetragona och Luzula arcuata; för öfrigt är marken mest bar eller betäckt med glesa fläckar af mossor. Nagot längre ned tillkomma Carex lagopina och Andromeda hypnoides och vid 1,500 fots höjd utgöres vegetationen af de nämnda jemte Carex rigida, Vaccinium uliginosum, Diapensia, Empetrum (ännu spridd), Salix glauca (sparsamt), Poa cenisia, Polygonum vivi- parum, Azalea procumbens, Silene acaulis och Lycopodium Se- lago, men ännu ej bildande nagon sammanhängande matta som täcker marken, utan denna är ställevis bar. Detta inträffar först nedåt 1,000 fots höjd, der Betula nana, Saxifraga, trieu- spidata, Poa alpina, Cerastium alpinum, Veronica alpina och Sibbaldia procumbens tillkomma. Vid en höjd af 800 fot pa lugna myllrika ställen träffas ytterligare Arnica alpina, Bartsia alpina, Trisetum subspicatum, Campanula rotundifolia var. och Dryas integrifolia. Vegetationen i dalen, hvars allmänna höjd är föga öfver 400 fot, har på flera ställen samma karakter, som möter oss vid 1,000 fots böjd öfver hafvet. De ymnigast före- kommande arterna äro Salix herbacea, Andromeda tetragona och Carex rigida. Men af naturförhallandena mera gynnade platser förete dock en större omvexling af arter, sasom strän- derna af en uttorkad sjö, hvarest växa utom flera af de nyss anförda arterna äfven Potentilla maculata (en anmärkningsvärd fotshög form med stjelk och blad nästan glatta, blagröna, närmast P. gelida), Agrostis alpina, Taraxacum officinale var. alpinum, Eri- geron uniflorus, Gnaphalium supinum, Luzula spicata och Lycopo- dium alpinum. De här angifna vegetationsgränserna torde dock ej vara gällande för hela Noursoak-halfön. Rink (Grönland I, pag. 69) har nemligen vid nordostsidan af denna -halfö i när- BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 889 heten af kolonien Omenak, just i den trakt der de högsta fjell i Nordgrönland förekomma, funnit att vegetationen först pa en höjd af 2,000 till 3,000 fot börjar märkbart aftaga och erhaller den pregel, som vi här funnit den ega vid en höjd mellan 1,500 och 2,000 fot. Denna omständighet torde bero, utom af meteoro- logiska förhallanden, äfven af beskaffenheten af fjellsidorna, som bilda en jemn sluttning mot hafvet, da de deremot här öfverst bilda lodräta väggar, nedanför hvilka finnas bergras och först längre ned en mera plan yta vidtager. — Ön Kikertak har när- mast omkring byggnaderna äfvensom på bergen samma vegeta- tion som på motsvarande lokaler uti de förut afhandlade trak- terna; anmärkas förtjenar blott, att Arctostaphylos alpina an- träffades på öfversta toppen af ön. Vesterut är det först vid Atanekerdluk som basalten efter- träder gneissen, pa samma ställe der kusten gör en böjning mot norr och bildar inloppet till Vajgattet. Här ligger nederst ler- och sandlager, som i jemn brant stigning fortsättas till dess öfverst basaltväggarna resa sig. Jag var ej i tillfälle att besöka denna trakt, men Professor NORDENSKIÖLD gjorde vid sitt besök här insamling af växter ifrån hafvets nivå till en höjd af nära 3,000 fot. Vid en höjd af 1,000—1,200 fot öfver hafvet träffas ännu 32 af de insamlade 52 arterna. Bland dessa arter kunna nämnas Mertensia maritima, Vahlbergella triflora, Antennaria alpina, Arnica alpina, Alsine hirta, Carex misandra, Campanula uniflora, Draba Wahlenbergii, Dryas, Epilobium latifolium, Lu- zula spicata och hyperborea, Potentilla emarginata, Pedicularis Langsdorfii och flammea, Pyrola grandiflora, Poa alpina, casia och cenisia, Papaver nudicaule, Saxifraga cernua, nivalis och tricuspidata, Silene acaulis, Trisetum subspicatum, Taraxacum ceratophorum. Dels den stora höjd, hvartill växterna här upp- stiga, dels förekomsten af mindre allmänna arter visar, att leran men isynnerhet basalten här utöfvar sitt inflytande sasom bil- dande en bördig jordman, lätt förvittrande och derföre lemnande tillfälle för uppkomsten af vegetation nästan öfverallt der blott något litet fuktighet finnes, samt vida mer värmande än gneisen. 890 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Efter ännu en veckas vistande vid Ritenbenk medföljde vi den 7 September ett hit anländt fartyg till Godhavn. Oaktadt vintren redan var i annalkande och nyfallen snö, som dock ater delvis bortsmälte, betäckte marken, begagnades den tid vi uppe- höllo oss här till undersökning af basaltregionens vegetation, hvilken vid första besöket i början af Juli dels ej var tillräck- ligt framskriden, dels endast flyktigt under det korta vistandet här kunde studeras. Basalten, Diskoöns förherrskande bergart, upptager hela öns inre; blott vid stranden och endast på vissa” sträckor framträder gneiss sasom ett smalt bälte, eller sand- och lerlager bildande lågland eller jemnt sluttande branter. Vid Godhavn utgöres det lägre ytterlandet, de små öarna och half- öarna af gneiss, bildande plataer af högst 500—600 fots höjd och omkring 4 mils bredd. Ofvanför och innanför denna höjer sig basalten med lodräta väggar, nederst lemnande plats för slut- tande fält med klippras, bestående af öfver hvarandra hopade klippstycken, hvilka ofta skjuta ned öfver gneissregionen. Sjelfva basaltplataen, som har en höjd af 2—3,000 fot och är höljd med ständig is och snö, genomskäres af större eller mindre dalar, sasom den nära Godhavn liggande Blesedalen, eller af inskär- ningar af större eller mindre vidd, stundom bildande smala mörka klyftor, men alla, både dalar och klyftor gaende inåt landet i vinkelrät riktning från de yttre lodräta gränsväggarna, hvilka a sin sida fortlöpa rätlinigt och bilda raka jemna kuster utan vi- kar. Dessa väggar äro dels jemnhöga med rät öfre kontur, innanför hvilken inlandets istäcke utbreder sig, dels öfverst mer eller mindre inskurna och utefter hela sin längd fårade i lodrät rigtning med tvärlöpande horizontala faror korsande de förra, öfverst bildande i rad efter hvarandra sittande tin- nar. I färorna och klyftorna nedströmmar vatten från isen, bildande skummande vattenfall. Obestigliga som dessa berg- väggar äro, lemna dock dalarna och klyftorna uti dem tillträde till inlandet. Från Godhavns koloni vandrar man den af manga förut beträdda vägen upp pa höglandet öfver den s. k. Lyng- marken, -en grönskande bred dalsträckning, gaende genom gneiss- BERGGREN, l’ANBROGAMFLORAN PA GRÖNLAND. 891 bältet fran stranden upp till bergraset nedanför basaltväggarna och sedan fortsättande sig som en smal dal upp till plataen. Kasta vi en blick pa vegetationen sadan den var vid en höjd af 2,000 fot öfver hafvet pa en grusig plata ungefärligen i jemnhöjd med inlandsisens kant, sa kunna vi ännu den 11 September under den nyfallna snön finna Carex nardina, Festuca ovina, Poa c»sia, Trisetum subspicatum, Luzula arcuata, hyper- borea och spicata ymnigt, Salix glauca (förkrympt), Polygonum viviparum (blommande under snön), Arnica alpina, Erigeron uniflorus, Campanula uniflora och rotundifolia var. aretica, Py- rola grandiflora (sparsamt), Saxifraga cespitosa, tricuspidata, nivalis och cernua, Papaver nudicaule, Draba hirta och nivalıs, Silene acaulis, Älsine rubella och biflora, Cerastium alpinum och Potentilla nivea. 200 fot längre ned eller vid ungefär 1,800 fots höjd tillkomma Poa alpina (ymnig), Pedicularis Langsdorfüi och hirsuta, Arabis alpina, Andromeda tetragona och Oxyria, men den förherrskande vegetationen mellan 2,000 och 1,500 fots höjd utgöres af Luzula arcuata (var. confusa ymnigare än hufvud- formen), hyperborea och spicata, Poa alpina, Silene acaulis och Saxifraga c»spitosa. Pa torra bergknallar vid 1,500 fots höjd träffas Draba Wahlenbergii, Poa cenisia och pa mera fuktiga ställen Saxifraga rivularıs, Carex lagopina och Catabrosa algida. Hela sträckan fran basaltplataen ned till gneissplataen utgöres af steniga branter, sluttaude mot en mörk klyfta, mellan hvilka finnas platser täckta med basaltgrus, här och der nagot fuktiga med rik mossvegetation. Pa en torr bergshöjd vid 1,200 fots höjd växa Potentilla Vahliana (ymnig) och Poa cesia (en form liknande Poa laxa) jemte flertalet af de redan anförda arterna. Sistnämnda art uppträder här i flera former, hvarjemte tillkomma Dryas integrifolia, Sibbaldia, Veronica alpina, Cerastium trigy- num, Saxifraga stellaris var. comosa, Myrtillus uliginosa. Vid 900—1,000 fots höjd träffar man stenras, mellan hvilka grus af basalten bilda en botten, som isynnerhet vid foten af en rad isolerade liggande bergväggar bär en frodig vegetation af hufvud- sakligen Salix glauca, Myrtillus uliginosa, Poa alpina och Poa 892 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. pratensis var. alpigena, bland hvilka äfven finnas Pedieularis lapponica och flammea, Wahlbereella affinis, Stellaria Edwardsii, Empetrum nigrum, Epilobium latifolium, Taraxacum officinale var. alpinum, Oxyria, Salix herbacea, Arabis alpina, Tofieldia borealis, Antennaria alpina, Gnaphalium supinum, Sagina nivalis, Potentilla maculata, Thalietrum alpinum, Lycopodium Selago m. fl. På det ställe vid 600 fots höjd, der gneissen vidtager, utbreda sig ännu förvittringsprodukterna af basalten öfver mar- ken och bära pa en torr sandig platå en rikedom af Potentilla Vahliana tillsammans med Potentilla emarginata, Papaver, Saxi- fraga oppositifolia, Campanula uniflora samt Draba crassifolia. Ett fält med nagot myrlik botten omvexlande med nakna grus- fläckar utbreder sig här nedanför och har en hufvudvegetation af Salix arctica, Carex rigida, Polygonum viviparum och Salix herbacea, bland hvilka vidare träffas Sagina nivalıs, Alsine bi- flora, ‘Armeria sibirica, Equisetum arvense, Draba Wahlenbergii, Arenaria ciliata, Ranunculus pygmsus och pa bergen Veronica saxatilis m. fl. Vi ha nu hunnit det ställe, der Lyngmarken vidtager. Lyng- marken bildar en sakta mot hafvet sluttande dal, öfverst begränsad af några små isolerade bergväggar af basalt och pa ömse sidor af låga gneissberg. Basalten utbreder sig i stenras, eller bildar ryggar af basaltsand med djupa faror, i hvilka bäckar nedflyta öfver hela dalen. Denna fint vittrade bergart i förening med den fuk- tighet, som bäckarna sprida, och den sydliga expositionen äro förhållanden som framkallat en frodig vegetation på denna plats. Sasom vanligt på dylika lokaler utgör Salix glauca den öfver- vägande massan af vegetationen och näst denna Empetrum och Myrtillus uliginosa på de mera torra och högländta fälten mellan bäckarna, men i bäckarnes närhet uppträder en rikedom af andra växtarter. En bäck med tvenne armar kommer från isen, en annan at öster belägen framrinner ur en basaltvägg och har naturen af en källa med varmare vatten än den andra. Den flyter äfven om vintren. Kring denna är vegetationen långt yp- pigare än man skulle väntat sig i dessa trakter. Vid det ställe BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PA GRÖNLAND. 893 der den framspringer ur klippan och sprider fuktighet omkring sig träffas Angelica archangelica (dock sparsamt), Gnaphalium norvegicum, Pleum alpinum, Luzula parviflora, Epilobium alpi- num och latifolium, Sagina saxatilis, Taraxacum offieinale var., Alchemilla vulgaris, Cerastium trigynum, Arnica alpina, Erigeron uniflorus, Bartsia alpina, Viscaria alpina, Juncus trifidus, Lyco- podium annotinum och alpinum, Equisetum variegatum och seir- poides m. fl. Längre ned växer Pyrola secunda bland Salix glauca. Det är isynnerhet Alchemilla vulgaris med fotshöga stjelkar som med Epilobium alpinum och Cerastium trigynum utgöra det breda gröna bälte, som omgifver bäckstränderna, under det derjemte Webera Wahlenbersii öfverdrager stora fält i och vid bäcken med sina blagröna tufvor. Salix-buskarna, som na en alns höjd och växa upprätta, da de deremot annars pa magrare lokaler ha nedliegande stammar, omgifvas af ängar med fotshögt gräs af Trisetum subspicatum, Poa pratensis, Poa alpina, Festuca rubra och Phleum alpinum, hvartill komma Lu- zula parviflora jemte flertalet af de förut uppräknade växterna, äfven de som vi funno växande pa fjellens högre delar, men som äfven trifvas pa myllrik ängsmark, sasom alla Pediculares, Veronica alpina, Erigeron etc. Öfverhufvud kunna alla hög- plataernas växter äfven förekomma uti lägre trakter ända ned till hafsytan om blott lokalen är passande. Visserligen synas några, sasom Carex nardina, Potentilla Vahliana och Campanula uniflora derifran göra undantag, men som dessas fordran med afseende på växtlokal är att denna skall hafva torr och grusig botten samt vara kall och blåsig platå, sa träffar man dessa arter sällan förr än på en viss höjd öfver hafvet. Skiljd från Lyngmarken genom en gneissplatå ligger vesterut en likartad dal ofvanför Engelsmannens hamn, som dock är mera instängd af bergväggarna men för öfrigt med afseende på sin vegetation öfverensstämmer med Lyngmarken. Här uppträder Angelica archangelica i stor mängd, och bland andra arter kunna anföras Platanthera Koenigii och Gymnadenia albida, den enda plats, Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 28 Ärg. N:o 7. 6 894 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. der jag fann dessa Orchideer, Juncus arcticus och castaneus, Epilobium palustre, Aspidium Lonchitis och Polypodium Dry- opteris. Öster om Godhavn pa andra sidan om Blesedalen saknas gneisslagret och basalten gar ut till hafvet med lodräta väggar, ofvanför hvilka finnas sluttningar med vegetation upp till det ställe, der de höga sidorna af Skarffjeldet vidtaga. En plats, som bär namnet Quannit (af Quanen, Angelica archangelica, som är särdeles ymnig), har äfven en frodig vegetation liksom nyssnämnda ställen. Strax ofvanför den branta väggen mot stranden vidtager en sluttning med några smadalar af samma natur som Lyngmarken; upptill begränsas denna af en rad fuk- tiga klippor, hvilka äro rika pa mossor och ofvanför dessa vid- tager en torr plata med Empetrum, Ledum och Rhododendron, här och der afbruten af myrlika sträckor. Kring bäckar växa Ranunculus sulphureus och nivalıs. | j Gneissbergen kring Godhavn, som hafva en höjd af blott nagra hundra fot, hafva äfven basaltens förvittringsprodukter, som spridt sig öfver desamma, att tacka för en temligen bördig botten. Dessa berg bilda kullriga plataer, liksom pa fastlandets ytterland, med dels nakna klippytor dels mellan dem bälten med vegetation, här och der med insänkningar, bildande vattensam- lingar eller sma insjöar eller myraktig mark. Har man ned- stigit från basalthöjderna och vandrar öfver geneisskullarna mot Godhavn, sa träffar man en del växter hvilka antingen alldeles saknas pa basalten eller der blott sporadiskt anträffas, sasom Diapensia, Carex pulla, Juncus biglumis och triglumis, Carex Wormskjoldii, Phyllodoce coerulea och Azalea procumbens. Den ö (eller rättare halfö, emedan den endast vid högt vatten är skild från landet), på hvilken kolonien är belägen, är delad ge- nom inskjutande vikar och mellan dessa ga tvärs öfver ön lag- land med ofta sidländt botten och några sma sjöar. Kring bygg- naderna utgöres vegetationen af Catabrosa algida, Alopecurus alpinus, Ranunculus hyperboreus, Koenigia islandica, Eriophorum capitatum och Glyceria vaginata. På kärrbotten förekomma BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 895 Carex hyperborea och stans samt Calamagrostis neglecta. V-e getationen pa backarna liknar den pa Grönlands fastland, och de förherrskande arterna äro desamma, sasom Empetrum och Myrtillus ete., vidare Poa pratensis var. alpigena, Agrostis rubra, Luzul&, Carex misandra, capitata, rigida och rariflora, Salix arctica, Pedieulares, Saxifrag® jemte de nyss för gneissregionen anförda. Pa ställen, der snön länge qvarligger, sa att marken ännu i början af Juli är täckt dermed, hade vi i September en vegetation af Veronica alpina, Sibbaldia, Andromeda hypnoides, Sagina nivalis, Oxyria, Poa cenisia, Cerastium trigynum, Gna- phalium supinum, Catabrosa algida, Carex lagopina, Silene acaulis och Poa alpina. - Strandvegetationen utgöres som vanligt af Gly- ceria vilfoidea, Carex glareosa etc., jemte hvilka äfven Helian- thus peploides här och der förekommer t. ex. nära kolonien samt vid den sandiga stranden vester om Blasedalens mynning. Den 18 September afgingo vi från Godhavn med fartyget, som före hemresan skulle anlöpa kolonien Sakkertoppen i Syd- ”grönland, der vi inträffade den 22 September. Ytterlandet är vid denna koloni, som ligger vid 65” 25 n. br., smalare än uti de norr härom belägna Holstensborgs och Egedesmindes distrik- ter, hvilka, såsom ofvan i fråga om Auleitsivikfjorden är anfördt, hafva ett ovanligt bredt ytterland, som derjemte är lågt och genomskuret af djupa smala fjordar. Vid Sukkertoppen deremot höja sig fjellen till en betydande höjd och deras talrika koniska toppar äro redan pa langt afstand igenkännliga. Åfven öarna, hvilka här äro stora och talrika, skjuta upp med kegelformiga spetsar af större eller mindre höjd. Sålunda finner man på den ö, på hvilken kolonien ligger, en hel grupp nedtryckt kegelfor- miga bergkullar med mellanliggande dalar med stenig botten. Flera små vikar göra inskärningar på öns kuster och fortsättas inat landet med dalar. Man märker genast, oaktadt den snö- höljda marken ej tillåter någon fullständig inblick uti vegeta- tionen, att trakten med afseende på sin flora har olikhet med de förut besökta trakterna. Sålunda är det genast i ögonen fallande, att Alopecurus alpinus saknas, denna art, som i Nord- 896 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. srönland bildar kring eskima-husen de grönskande ängar, som utgöra tummelplatsen för hundarna. Öfverhufvud uppträda här mera grönskande växter i stället för de torra risaktiga ljunglika växterna. Om man från kolonien begifver sig inåt ön genom de af låga bergväggar begränsade dalarne och, såvida snön del- vis är bortsmält på klippvallarna, undersöker dessas vegetation, så träffar man atskilliga norrut ej observerade arter sasom Aira flexuosa, Coptis trifolia, Epilobium angustifohum, Alchemilla al- pina, Cornus suecica, Ledum grenlandicum, Juniperus nana, Polystichum spinulosum och Polypodium Phegopteris, och pa kärrlika ställen Comarum palustre, Carex vitilis och Triglochin palustre. Gräsvegetationen kring husen utgöres af Poa praten- sis med Festuca rubra, denna sednare här vida ymnigare än i Nordgrönland. Potentilla tridentata är allmän med Sibbaldia pa klippvallarna. Pa de torra backarna äro visserligen ännu Salix herbacea, Empetrum och Myrtillus uliginosa de förherr- skande arterna, men ett större tillskott af andra arter fram- kalla pa dylika lokaler mera omvexling än i Nordgrönland. Uti steniga nagot fuktiga dalbottnar växa Calamagrostis phragmi- toides och neglecta, Juncus arcticus, Carex rariflora, rigida och pulla, Phleum alpinum, Juncus castaneus, Carex Wormskjoldii, misandra och Vahlii, Thalictrum alpinum, Hierochloa alpina, Luzula parviflora och multiflora, Lycopodium alpinum, Stellaria borealis, Juncus trifidus, Carex capitata, Salix arctica, Poa al- pina m. fl. På sjelfva grönländare-husen växa Rhodiola rosea, Stellaria Edwardsii och Cochlearia fenestrata och pa marken kring husen Catabrosa algida och Stellaria media. Uti en dal, som öppnar sig utat hafvet, träffades ett stycke från stranden en bädd musselskal och Balaner. Dessas kalkhalt hade framkallat en vegetation, i synnerhet af mossor, som öfverensstämmer med den på Spetsbergens kalkbotten förekommande, såsom Orthothe- cium chryseum och intricatum, Amblystegium Sprucei och Myu- rella julacea, alla blandade om hvarandra i samma tufvor. De ymnigast på detta ställe förekommande fanerogamerna äro Dryas integrifolia och Saxifraga oppositifolia i sällskap med 12—15 BERGGREN, FANEROGAMFLORAN PÅ GRÖNLAND. 897 andra arter, bland hvilka Carex incurva. Den sena årstiden och snön gjorde det omöjligt att undersöka floran uti de högre lig- gande trakterna af ön och fastlandet. Motvind qvarhöll oss i Sukkertoppen ända till den 21 October, da ändtligen en gynn- sam vind inträffade, ankar lyftades och hemresan anträddes. 898 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fr. sid. 852.) Frän Naturforschende Gesellschaft i Zürich. Vierteljahrschrift, Jahrg. 14. Från Meteorologisches Institut i Berlin. Monatliche Mittel des Jahrganges 1870. Dovz, W. H, Uber lang andauernde Winterkälte insbesondere im Winter 1870/71. Berl. 1871, 8:o. Från Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 22: 4; 23: 1-2. Frän Naturhistorischer Verein i Bonn. Verhandlungen, Jahrg. 27. Från Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Schriften. Neue Folge, Bd. 2: 3—4. Från K. Akademie gemeinnütziger Wissenschaften i Erfurt. Jahrbücher, H. 6. Från Universitetet i Kiel. Schriften, Bd. 17. Från K. Akademie der Wissenschaften i München. Abhandlungen, Bd. 41: 2. Sitzungsberichte, 1870, 2: 3—4. » Math.-Phys. Classe, 1871: ı. » Philos.-Hist. » > 1871: 1-3. Almanach, 1871. . Haus, M. Brahma. München 1871. 4:0. Från K. Sternwarte i München. Annalen, B. 33, Supplbd. 11. Nachweise über die an der Sternwarte 1840—69 beobaehteten Zonen. 3:0. Från Naturforscher Verein i Riga. Arbeiten, H. 4. Frän Hertigl. Universitetet i Rostoch. Akademiska skrifter, 1870,71, 50 st. (Forts. & sid. 908.) 899 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens förhandlingar 1871. N:o 7. Stockholm. Om Spitsbergens Russiske navn Grumant. AGT bo INS IDAG [Meddeladt den 13 September 1871]. Nar geografiske opdagelser have ledet til sa mierkelige re- sultater som de Svenskes pa Spitsbergen i den siste tid, er det kun en ytring af samtidens retfeerdige taksomhed, at mange ud- tale sin beundring over det af opdagerne udviste mod i farerne, og over den siden anvendte andskraft til videnskabeligt at be- arbejde de insamlede k&nsgerningers spredte mangfoldighed. Det er en mindre glaedelig foreteelse at en större erhvervelse for den menneskelige forskning også plejer at fremkalle strid om opda- gelsernes prioritet imellem forskellige nationer. Man har således erfaret at der i anledning af disse private Svenske videnskabsmens opdagelser, og da Regeringen beslut- tede at fortsette dem planmzssigen ved et fast anleg i disse Arktiske egne, har rejst sig en modstand innen den Russiske presse. Der have havet sig röster med sädanne pastande: »at Spitsbergen skulde af Russerne fra urminnes tid have vieret kent og beboet, og navnligen lenge för denne öflok blev opdaget af Engelskm&n og Hollendere, som vanligen antages, samt at den allerede da af Russerne havde erholdt benzvnelsen Grumant». Det er naturligt at disse pastande stride aldeles imod alle ‚de i Vest-Europa gengse historiske forestillinger. Mere for- undring må det viekke hos den, der hörer dem nu fremsatte som sanheder, at de ere fulkommen modsatte den fremstilling, 900 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. som Russiske forfattere for fa ar siden gave om Spitsbergen, og > som er gat over i den almindelige Europsiske literatur. Da det lader til at navnet Grumant spiller en betydelig rolle som bevismiddel for disse Russernes foregivne opdagelser, ma undersögelsen rimeligen besynne med at granske oprindelsen til dette navn. Det ma da först bemierkes at det efter alles erkennelse har en ikke-Russisk klang, og at det heller ikke kan udledes af nogen zgte Slavonisk sprog-rod. Det bliver da af vigtighed at höre de gisninger, som frem- sattes af Russiske forfattere, förend der ennu var tale om at udöve nogen national ejendomsret over Spitsbergen eller dette Grumant. Ti dengang ma man jo antage, at enhver kunde an- skue spörsmalet mest upartisk. I denne tid nemlig 1853 udkom i St. Petersburg Zeitung en afhandling om de Russiske hvalros-fangere og pelsjegere pa Spitsbergen i arene 1851, 1852, hvilken er gengiven s. 266 fe. i 13 Band af »Ermans Archiv für wissenschaftliche Kunde von Russland. Berlin 1854». Denne beretning slutter med den spörs- malsvis fremsatte formodning, at Grumant er det fordervede navn Grönland», enten fordi de vedkommende sömzen, som gave Spitsbergen navn, havde besögt Grönland, eller fordi disse rejser foregik sa tidligt, att man kun lidet k&nte Amerikas nordlige kyster og hyppigen forvexlede hin ö (Grumant) med Grönland». Denne Russiske g&tning om oprindelsen af navnet Grumant vil ved nermere granskning befinnes at have den störste san- synlighed. Om landet blev set i 1555 af den Engelske söman H. WILLOUGHBY er tvivlsomt, og havde i alle fal ingen videre fölger. De förste, som med sikkerhed opdagede denne Arktiske Kyst-strekning, var en Hollandsk expedition, fornemlig ledet af BARENTS (el. BARENTZOON) i 15961). Efter dets udseende !) I Wahrhaftige relation der dreyen newen Schiffart anno 1594, 1595 und 1596 in Niderländischer sprach beschrieben durch Gerhart de Veer, ‘jetzt aber ins hochdeutsch gebracht durch Levinum Hulsium. Noriberge 1598, ytrer rejse- beskriveren sig säledes om opdagelsen (p. 59); »und ist disz auch zu merken, dasz wir in disem Land (welches wir für Groenland gehalten) da der polus 30 G. erhaben, land und grasz und Graszfressende Thier, als Rehe [=Renn- DAA, OM SPITSBERGENS RUSSISKE NAVN GRUMANT. 901 ‚kalte de sit landfund »Spitze bergen», men vare ganske uvidende om det hang sammen med andre lande eller var en selvsten- dig ö. Det var altså naturligt at de helst oxttede på at det var en del af det lange bek&nte og narmest tilliggende Grönland. Spitsbergen beholdt derfor lenge blandt bade En- gelske og Hollandske söfarende, som siden sögte didhen, navnet Ost-Grönland, medens de kalte det egentlige Grönland »det vestlige» 1). Spitsbergens tidligste opdagere befant sig altså meget ner i samme tilfelle som det mere berömte om Columbus. Ame- rıkas landfinner drog nemlig ud for at söge Indien. Han traf pa et land, som han vel kunde vide ikke var nogen forhen be- kent del af Indien. Men han gettede at det dog måtte höre til Indien, som det lienede i klimat og frembringelser. Til vid- thiere] und dergleichen gefunden haben, da unter dem 76 G. in Nova Zembla kein grün Laub oder Grasz, noch graszfressende Thier zu finden sondern nur Beern uzıd Füchsz sein». Hans grunde for Spitsbergens neermere sammenhaeng med Grönland sen med noget annet land ere altså ikke blot den geografiske naerhed, men også en lighed i Fauna og Flora, der andog efter nutidens videnskabelige stand- punkt vil godksennes som slutningsrigtig. Det er også betegnende for hvor vidt Russernes opdagelser have strakt sig, at medens den Hollandske rejse-beskriver fra 1596 ikke med et ord naevner at Russer eller noget annet folk för hans landsmaen have fundet Spitsbergen, anser han det rimeligt at Hugh Willoughby (eller som han skriver efter udtalen: Hugo Willibe) tidligen har fundet Bären-ejland. An mindre nearer han nogen tvivl om hvo der skal nvde aeren for at have fundet Novaja Zemlja, hvilket han altid betegner med det Russiske Navn. Efterat Heemskirch og Barents her havde tilbragt vinteren 1596 —7 på et så uadkommeligt sted, at det först i 1871 blev fundet og pånyt undersögt af den Norske skipper CARLSEN, som hjembragte Hollsendernes interessante efter- ladenskaber, overbeviste Heemskirch sig på tilbagerejsen også om, hvor flittigt Russerne besögte Novaja Zemlja og hvor vel de kaente farten didhen. Han traf nemlig 23 Juli 1597 på N. Z’s kyst to Russiske lodjer med 30 mans beszetning, og siden i farvandet imtil det Hvide Hav flere, med hvilke han kom i venlig beröring. 1) Således forklares desse benzevnelser t. ex.: i JoH. R. FORSTER, Geschichte der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden. Frankfurt 1784, s. 379. SIR JOHN RICHARDSON, The Polar Regions. London 1861, p. 66. HassEL, Geographie, Bd. 5:1. Weimar 1822. Spitzbergen. J. E. Wappzus,. Handbuch der Geographie und Statistik Bd. 1: 2. Leipz. 1855. Spitzbergen. 902 =. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. nesbyrd om denne Columbus’s vistnok fejlagtige gisning berer lan- det aennu navnet Vest-Indien. Også efter at hvalfangsten i de Arktiske farvande var ble- ven af sa stor vigtighed, matte ligheden i klimat och produkter göre @st-Grönland til et for sömzen naturligt navn pa Spits- bergen. Da Russerne siden forsögte denne hvalfangst, måtte de af sine Hollandske og Engelske forgengere erfare navnet Öst- Grönland !). De forvanskede det til Grumlant eller Grumant, hvilke former ere forblevne i det Russiske folkesprog intil denne dag. Men da flere rejser havde konstateret den fulkomne ad- skillelse imellem Grönland og Spitsbergen, blev det i den viden- skabelige geografi vedtaget at give det siste, som en selvstaendig og isoleret öflok, et ganske sereget navn. Denne benzvnelse, »Spitsbergen», blev da ogsa i Rusland brugtividenskabelige skrifter. Da altsa denne forklaring af navnet Grumant har den störste geografiske rimelished og den mest berömte analogi for sig, for- tjener det at undersöges om denne forvanskning af Grönland til Grumant er filologisk antagelig. Först ma man da udfinne hvorledes navnet lyder i den Arkhangelske sprogart, hvori det ifölge Maksimov >) allene fore- kommer. Landet kalder han Grumant, men som tillegsord der- til bruger han bade Grumantskij og Grumalandskij). Hermed stemmer det at i,nysn®vnte Ermans archiv kalles Spitsberg- farerne G@rumanlanen, en benxvnelse, hvilken jag også har hört omtale i Norsk Finmarken som Russisk. Disse sprogformer vise tydeligt nok at navnet kommer af det Germaniske ord land, ligesa vist som de i det Russiske skriftsprog brugelige lands- ') I 1614 stiftedes i Holland, efter den tids handels-sedvane, et bolag for fang- sten på Davisstradet, Grönland, Spitsbergen och Novaja Zemlja, hvilket kaltes det Grönlandske kompani. (Geschichte der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden von J. R. Forster Frankfurth 1784 p. 486). De ansa altså Grönland med rette for det vigtigste af de Arktiske lande. Heraf måtte det altså fölge at alle bolagets sömzen fik navn af Grönlandsfarer. Når Rus- serne, hvis fangstexpeditioner aldrig gick leengere vest zen til Spitsbergen, her i den fölgende tid traf disse Hollandske Grönlandsfarere, var det ganske na- turligt at de trode at Spitsbergen også hed Grönland. ?) S. Maksimov, God na Sjeverje. Peterb. 1864, tshastj 2. s. 11 og 462 fe. DAA, OM SPITSBERGENS RUSSISKE NAVN GRUMANT. 903 navn Irlandija, Islandija, Laplandija og Finlandija, samt de deraf udledde folkenavne Irlandets o. s. v. Angående de Arkhangelske söfarendes forvanskning af den förste stavelse Grön til Grum bemarkes: at bogstavet ö ikke forekommer i det Russiske sprog og altså ikke kan udtales af nogen Rus, som ikke förstar frem-- mede sprog. Det är altsa nödvendigt i det Russiske sprog at remplacere det udenlandske ö med en annen vokal. I skriftsproget velges hertil forskellige. Dagö t. ex. bliver bade Dage, Dago Ja endog Dagden !). Den Arkhangelske sprogart synes at have en sterk tendens til at ombytte A og O med U. I den for- tegnelse af geografiske navne, som er infört i det Kejs. Rus. Geografiske Selskabs Zapiski (memoirer) 2 Tom. Peterb. 1869 s. 666 fe. og som inneholder Lapske og Karelske stedsnavne fra dette guvernement, finnes t. ex. Ombay bredved Umba. Polonga, » Palunga og Pulonga. Sooma » Sum og Suma. Tshavanga » Tshavunga. Forvandlingen af Grönland til Grumlant, Grumant, förud- setter derhos en overgang fra N til M. Undersögelse af Russer- nes geografiske ben&vnelser viser netop, at deres sprog har en stor tilböjlighed for denne ombytning. Den forekommer ganske vanligt i sadanne navne, som ere inkomne gennem almuens mundtlige opfatning, för den videnskabelige geografi og den nöj- agtige kunskab til fremmede sprog införte mere uforvanskede former i det Russiske skriftsprog. Saledes paträffes i den nysna®vnte navne-förtegnelse i Za- piski s. 666. Unba bredvid Umba. stedetfor Normanske kyst » Murmanskij bereg. stedetfor Normen » Murmany. Det i Norsk Finmarken vel bek&nte Nejden, som är navnet bade pa en elv, en fjord og en Lap-by, anföres i denne forteg- )) Semenov Geogr. Statist. Slovar Rossijskoj imperii under ordet Dage. 904 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. nelse sex gange pa Norsk made med N, men ligeledes sex gange med M: altsa om hinannen Nejdentjord og Nejdem Navdenski zaliv og Dersom det altsa er sansynligt at Grumant er de Holland- ske og Engelske sömens navn Öst-Grönland, som den Russiske almue har forvansket, fölger heraf at navnet Grumant ingen- lunde kan bevise at Russer have opdaget Spitsbergen för Vest- Europ&erne, men ganske det modsatte. Maerkelist är det ogsa hvor liden vegt de Russiske veografiske forfattere lige til denne siste stund have lagt pa navnet Grumant. Det forekommer sa- ledes ikke i det geografiske hovedvaerk Semenovs Slovar. Heller ikke Sidorov har i sit samlerverk om Ruslands nordlige forholde Sjever Rossi; Peterb. 7870 nogen plads for navnet Grumant, men omtaler dog s. 93. Spitsbergen. Det er altsa först i de siste dage at det är fallet nogle Russiske forfattere in at pasta, at vigtige historiske sanheder eller maske politiske interesser knytte sig til navnet Grumant. Den senest i forbindelse med dette navn satte pastand, at Russerne i en fjern fortid skulle have beboet Spitsbergen, er znnu mere »ventyrlig og ubegrundet. Det er allerede af Sven- ske forfattere bleven oplyst, at den Russiske historie intet bevis leverer for en sa meerkelig kensgerning!). Det kan tilföjes at den tillige leverer et sa fulstendigt bevis for det modsatte, som det er muligt at fremstille for et non-factum. I det för nevnte Kejs. Rus. Geogr. Selskabs Zapeski 2 Tom. Petsb. 1869 finnes en udförlig afhandling af Ogorodnikov om Kniga bolshogo tshertezha. Ifölge hans skildring af dette hi- storiske dokument er det en officiel geografisk optegnelse om ') Et meerkeligt bevis for at pästanden om at Russerne have opdaget Spits- bergen er et ganske nyt påfund, afgiver også Forsters ovenfor anförte vzerk om opdagelserne i Norden. Thi uagtet dette skrift er tilegnet Katharina 2, og forf. altså i et eget kapitel med udförlighed og stor berömmelse omtaler Russernes fortjenester af ny landfund, naevnes dog ikke blandt desse Spits- bergen. Men når denne geografiske stordåd i 1784 var ganske uksent, burde den ikke i 1871 uden bevis fremstilles som en given sag. DAA, OM SPITSBERGENS RUSSISKE NAVN GRUMANT. 905 det Russiske riges udstrekning og besiddelser, som skriver sig fra det 16:0g 17 arhundrede og maske bör sammenlignes med den berömte Peutingerske tavle om det Romerske rige. Men Ogo- rodnikov omtaler ikke med et ord, at dette aktstykke nevner enten Grumant eller Spitsbergen. Det begynner med en udförlig beskrivelse af Lapland og den Murmanske kyst s. 988, hvilken altså af forfatterne ma have veret betragtet som rigets yderste grense imod Nordvest. Nar dette verk og denne afhandling finner anledning till 12 gange at nevne et sa ganske ubetyde- list sted som det nu til Norge hörende Nejden, hvilket Rusland altsa dengang tilegnede sig, vilde det dog veret ganske urimeligt at enten de tidligere Russiske statsman, eller den nulevende lerde bearbejder af deres samling, ikke skulde have funnet plads for det store Spitsbergen, dersom det enten nogensinne havde veret beboet af Russer, eller deres Tsar havde regnet det til sit rige. Derimod nevnes i dette verk Novaja Zemlja oftere. Merkverdig er også den taushed om denne Spitsbergens kolonisation, som iagttages af flere Russiske forfattere, der nylig have skrevet om rigets nordligste egne. Sidorov i sit nysnevnte SJEVER ROSsSIJ omtaler s. 93 det Hollandske anleg SMEEREN- BERG, hvilket han siger bestod i 70 ar, som et fölgeverdigt exempel til at udnytte de nordlige haves rigdomme, men omtaler ikke her at Russerne ogsa have bebygget Spitsbergen. Sid. 180 fg. tilskriver han den Russiske hvalfangsts udvikling Peter den Stores, og hans efterfölgeres foranstaltninger. Det samme gör Maksimov (God na Sjeverje) p. 376. Dersom der forud for disse regerings-foranstaltninger havde gat en urgammel kolonisa- tion af Spitsbergen, er det meget besynnerligt at den pa et sa- dant sted er forbigat i taushed. Men nogen kunde maske ville fremszxtte den invending imod dette negative bevis, at netop fordi hverken Spitsbergens op- dagelse eller bebyggelse skyldes nogen den Russiske styrelses foranstaltning have disse begivenheder ikke kunnet omtales i dens officielle dokumenter. Opdagelserne, kunde man sige, skyldes Ruslands simple almue. Derfor finnes de ikke opbevarede 906 ÖFVERSIGT AFK. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. arkiverne, men kun i det populere navn Grumant, og de dertil knyttede folkesaen. Heldigvis er der anledning til at granske denne hypothes. De Russiske folkesagn om Grumant ere allerede samlede og fore- lagte offentligheden i en afhandling af Kharitonov, optagen i Ermans Archiv B. 9 Berlin 1851 (die Russischen Promyschlen- niks’ auf Grumant (Spitzbergen), ihre Sagen und Überlieferungen). Disse sagn, der sees at vere nedskrevne uden nogen poli- tisk bihensigt, enten at tilhevde Rusland mere land eller folket &en for en stor opdagelse, savne dog hverken historisk interesse eller poetisk verdi. De ere sa »ventyrlige at de bere folkedigt- ningens umiskannelige pr&g. Men de give tillige et langt be- skednere begreb om Hvidehavs-Russernes forhold til Grumant zn at de skulde optrede som dets inbyggere. Sagnene, således som de her meddeles, ga ud pa: »at det var en Norsk Kon- gesön, som först bragte rensdyrene over til Spitsbergen, da han vilde tage öerne i besiddelsen. I fölge denne Russiske mythe skulle det altså ikke have veret Russerne, men Normennene, der forsögte at göre öerne skikkede til menneskers bopel eller hjem. Blandt de övrige af Kharitonov meddelte Grumantske sagn gives der flere, i hvilke en historisk sanhed skinner igennem den digteriske ikledning. Sadan er navnligen den rekke fortellin- ger, som ga ud pa at skildre den rwedselsfulle troldkvinne Tsynga (Tysk skrives&t Zinga), der ofte anfaller dem, der nödes til at opholde sig pa Spitsbergen. Tsynga er nemlig det vanlige Rus- siske navn pa Skörbug. At det är denne skr&kkelige sygdom, som har hindret ethvert af Russernes forsög pa at ste bo pa desse öer, fremgar af alle de beretninger, som jeg derom har set. Blandt disse kunne ud- haves: I Hassels för nevnte Geographie, Spitsbergen, berettes at Russerne i 1764 grundede en militerpost og en koloni i Bell- sound, hvor der byggedes fem huse; men at kolonisterne döde DAA, OM SPITSBERGENS RUSSISKE NAVN GRUMANT. 907 ud og at militeret löb bort !). I ERMANS Archiv B. 13 berettes efter Petersburg Zeitung, at et manskab på 18 personer i somren 1851 drog til Spitsbergen, for under en overvintring der at drive fangst. Men 12 man af dem döde, og kun 6 frelstes i den föl- gende sommer :1852 af Norske selfangere. Jeg ved ikke om dette er den siste ulykke, for hvilken Russiske sömen have udsat sig, i en egn, der visselig efter deres leveset ma vere dem dödbringende. Men vist er det, at det nu er mange ar siden noget Russisk fartöj har dristet sig til at besöge Tsyngas, for et fastende folk, gyselige hjem. Denne siste beretning er uden tvivl et exempel pa hvorledes det forholder sig med Russernes virkelige ophold pa Spitsbergen. Det har aldrig v@ret kolonisationer eller frivillige bosettelser med, kvinner og börn, for der at drive stadig nering. Men Rus- siske skibsmanskaber have oftere mättet overvintre der, fordi af- standen fra Arkhangelsk er for lang til at en besetning, som skulde kunne göre en verdiful fangst, kunde vende hjem igen samme sommer. Men mange af disse efterladte bleve ®nnu, för aret var omme, overvundne af Tsynga, og fandt saledes sit en- delige og siste hjemsted pa Grumant. !) Formodentlig er det dette kolonisations-forsög, der er ärsagen til at virkelig i nogle (men dog få) geografiske skrifter Spitsbergen har vaeret regnet til den Russiske krones besiddelser. Ti det er jo da en sanhed at den har önsket at erhverve landet. Men at dette försög så fulstaendigen misslykke- des og siden ikke i over hundre år har veret gentaget, afgiver i virkeligheden snarere et praktisk bevis på umuligheden af at Russer kunne bebo Spits- bergen eller på deres udygtighed dertil, een at det skulde medföre nogen ad- komst til at udelukke andre folkeslag fra samme land. 908 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 898.) Från Verein für Naturkunde i Wiesbaden. Jahrbücher, Jahrg. 23—24. Fran Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Verhandlungen, Bd. 2: 1-3. Från Naturforschender Verein i Brünn. Verhandlungen Bd. 8: 1-2. Fran Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein i Inspruck. Berichte, Jahrg. 1: 1-2. Från Landes-Museum i Klagenfurth. Jahrbuch, H. 9. Höfer, H. Die Mineralien Kärnthens. Klagenf. 1870. 8:0. Frän K. Gesellschaft der Wissenschaften i Prag. Abhandlungen, 6:e Folge, Bd. 4. Sitzungsberichte, 1870. Från Verein für Natur- und Heilkunde i Presburg. Verhandelungen, Neue Folge, H. 1. i Böcnk, G. Catalog 1 der Bibliothek des Vereins. Presb. 1871. 8:0. Frän K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Abhandlungen, OC. 5: 1-2. Jahrbuch, 21: 1—2. Verhandlungen, 1871: 7—10. | v. Hauer, F. Zur Erinnerung an W. HAIDINGEG. Wien 1871. 8:0. Från Department of Agriculture i Washington. Annual report, 1869. Monthly reports, 1870. Report on the disease of cattle. Wash. 1869. 8:o. Från Board of Indian Commissioners i Washington. Report, 2. Frän War Department i Washington. Report on barracks and hospitals.. Wash. 1870. 4:0. (Forts. åa sid. 920.) 909 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 7. Stockholm. Bidrag till kännedom af Fjärilfaunan pä St. Barthelemy. Af H. D. J. WALLENGREN. [Meddeladt den 13 September 1871.] Uti Kongl. Vet.-Akad. Förhandlingar för ar 1869 har Prof. SUNDEVALL redogjort för de foglar, som af Dr von Go&s blifvit samlade ä St. Barthelemy. Andamälet med föreliggande upp- sats är att lemna en förteckning pa de fjärilar, som nämnde Doktor samlat a ön och till Riksmuseum öfverlemnat. Denna samling är icke synnerligen stor, men dock af intresse, emedan vi kunna vara fullt förvissade derom att den verkligen härleder sig ifrån ön. För längre tid tillbaka har visserligen ock FoRs- STRÖM hemfört från ön en samling insekter och deribland icke obetydligt af fjärilar, hvilka ännu förvaras i Riksmuseum, men då han besökt och äfven verkställt insamlingar å andra till An- tillerne hörande öar och man har fulla skäl antaga det insam- lingarne från de olika öarne blifvit med hvarandra samman- blandade, kan man ej fullt lita på att hvad som deraf uppgifvits härleda sig från St. Barthelemy, verkligen der blifvit insamladt. Detta är orsaken hvarföre här nedan blott hänsyn till FORS- STRÖMS samling tages för savidt som samma art äfven före- finnes uti den af VON Go&s gjorda. Prof. SUNDEVALL har i sin ofvan åberopade afhandling om öns foglar i korhet redogjort för öns naturbeskaffenhet och läge, hvarföre vi dertill hänvisa. Hvad der (pag. 581) nämnes med afseende på foglarne har äfven sin tillämpning på fjärilarne. Några från ön, hvilka hafva sin största utbredning å Amerikas Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 7. | 7 x 910 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. fasta land, visa en och annan mindre skiljaktighet, som väl kan berättiga till att anse dessa fjärilar sasom afvikande racer, men ej såsom sjelfständiga arter. Huru intressant det än skulle vara att kunna anställa en jemförelse emellan öns fjärilfauna och angränsande öars, måste vi dock afstå från försöket dertill, emedan den kännedom, som hittills vunnits om dessa senare, är alltför ringa. Den enda af de Vestindiske öarne, hvars fjärilfauna blifvit någorlunda full- ständigt bekant, är Cubas. Den har dels genom PoEY, dels genom DE LA SAGRA 1 »Histoire physique, politique et naturelle de File de Cuba», och genom HERRICH-SCHEFFER i »Die Smetterlinge der Insel Cuba» blifvit ganska fullständigt utredd, men de till St. Barthelemy närmast liggande af Antillerne känna vi föga eller intet i detta hänseende. Med Cuba eger ön likväl de flesta arterna gemensamt. De arter, som af von Go&s blifvit samlade pa St. Barthe- lemy, äro följande: 1. Callidryas drya FABR., Boispd. Sp. Gen. I. 616. År väl egentligen endast en varietet af den i S. Amerika och pa öfriga Antillerne förekommande Callidryas eubule LIN., från hvilken den skiljer sig knappt genom annat än den mindre storleken. Honorna visa tvenne färgnyanser, den ena citron- gul, den andra smutsigt gulhvit, båda med för öfrigt lika teckningar. Arten synes vara allmän på ön. De bruna teckningarne på vingarnes undre sida, hvilka hos C. eubule äro tydliga, finnas hos denna art antingen alls icke eller blott svagt antydda. Från Panama är samma art hemförd af Prof. KINBERG och synes den der förekommande formen vara ett mellanting emellan C. drya och C. eubule. Enligt REAKIRT förekommer den äfven i Honduras. Terias lisa BoISD. Sp. Gen. I. 661. Lepid. de l’Am. Sept. pl. 19. f. 4. 5. MORRIS: Synopsis of Lep. of North Ame- rica p. 34. Alla af Dr von Goüs hemsända exemplaren D af detta slägte tillhöra denna art och icke den pa St. Do- mingo förekommande närstående 7. ihymetus GoD., BOISD. WALLENGREN, OM FJÄRILFAUNAN PÅ ST. BARTHELEMY. 911 FORSSTRÖM har jemväl förut hemfört flera exemplar af T. lisa från ön, hvilka förvaras i Riksmuseum. Bland dessa finnes icke heller T. thymetus, hvadan det är troligt att & ön icke förekommer annan art af slägtet än den nämnda på Cuba, i Georgien och i öfriga södra delar af N. Amerika allmänna arten. Exemplaren från St. Barthe- lemy äro dock i allmänhet något mindre än de från fasta landet. Arten har af Pory blifvit kallad sulphurina. Pinacopteryx virginia GOoD., BoIsp. Sp. Gen. I. 494. De af von GOES hemförda exemplaren äro alla fullkomlist lika den a öfriga Antillerne förekommande formen. Intet af dessa exemplar tillhör den varietet, som BOISDUVAL p. a. st. beskrifver från St. Barthelemy. Honan, som BoISDUVAL icke kände, när han nedskref sin beskrifning, skiljer sig obetydligt från hannen. Det svarta i spetsen pa fram- vingarne är blott inåt mindre skarpt begränsadt och mindre tandadt, samt derstädes åtföljdt af en svag gul anstrykning i gränsen mot den hvita grundfärgen. Hos en och annan hanne försvinner nästan helt och hållet det svarta i fram- vingarnes utkant. Dessa tyckas bilda en öfvergång till den på Cuba förekommande P. vallei ROGER. Enligt GUND- LACHS och PoEYS mening är också sistnämnde jemte P. virginia, joppe och cleomes endast lokalracer utaf den i Amerika allmänna P. monuste LIN., hvilket äfven är ganska sannolikt. Danais archippus FABR., BoISD. Lep. de l’Am. Sept. p. 137 pl. 40. MORRIS: Syn. of Lep. of N. Am. p. 38, synes vara allmän på ön, liksom den är det pa Cuba. Alla exem- plaren öfverensstämma deri, att de rödgula fläckarne i fram- vingarnes spets nästan helt och hållet försvunnit pa \öfre sidan. Häri skilja de sig fran fastlandsformen, ehuru äfven denna stundom fast sällan visar böjelse till denna afvikelse från regeln. Arten är allmän i alla varmare delar af Amerika. Agraulis vanille Lin., BoIsD. Lep. de l’Am. Sept. p. 143. pl. 42. MORRIS: Syn. of Lep. of N. Am. p. 40. tyckes 912 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. äfven vara allmän på ön liksom den är det pa Cuba. Exem- plaren öfverensstämma alla deruti att endast en af de svarta fläckarne I framvingarnes diskfält, nemligen den främste, är försedd med silfverglänsande pupill, då eljest hos fastlands- formen oftast 2—-3 af dessa fläckar hafva dylika pupiller. Vingnerverna, som utgå bakom framvingarnes diskfält äro hos hannarne tilltjocknade genom sammanhopade fjäll, lik- som hos slägtet Argynnis, ehuru till större utsträckning. Arten förekommer allmänt i de varmare delarne af N. och S. Amerika. 6. Junonia larinia FABR., GoD. Några få exemplar. Förut finnes i Riksmusei samling arten från ön, hemförd af FORSSTRÖM. Sinsemellan äro FORSSTRÖMS och VON GOES” exemplar fullkomligt lika och alla äro de ljusare än formen esra FABR. från Cayenne och Brasilien. Intet exemplar af den i N. Amerika förekommande J. cenia HüBn. förefinnes i samlingen fran St. Barthelemy. Den är ocksa enligt GUNDLACH vida sällsyntare pa Cuba än J. larinia och saknas mähända helt och hallet pa St. Barthelemy. 7. Lycena cassius HERBST., ORAM., GOD. (theonus LEr.), hvil- ken tillhör Centralamerika och enligt GUNDLACH är ganska allmän på Cuba, förefinnes i Dr von Go&s samling i ett enda exemplar, hvaraf man kan sluta att den på St. Bar- thelemy är temligen sällsynt. 8. Lycena ammon LEF., H. S., som i synnerhet tillhör Vest- indiske öarne och icke är sällsynt på Cuba, förefinnes i två exemplar. Den förekommer äfven enligt DE LA SAGRA på på Yucatan. 9. Thecla eurytulus HÖBN. 2 exemplar. Enligt GUNDLACH och DE LA SAGRA förekommer arten äfven på Cuba. 10. Hesperia phyleus DRURY., BoIsp. Lep. de VAm. Sept. Två exemplar, hvilka fullkomligt öfverensstämma med dem af FORSSTRÖM från ön hemförda och med dem från Ame- rikas fastland. Arten är allmän på Cuba, liksom i N. Ame- rikas södra delar. 11. 12. 13. 14. 15. WALLENGREN, OM FJÄRILFAUNAN PÅ ST. BARTHELEMY. 913 Goniurus proteus Lin., GoD., BoIsD. 'Lep. de l’Am. Sept. pl. 69. MORRIS: Syn. of Lep. of N. Am. p- 106. Af denna art har Dr von Go&s ej hemfört mer än ett exemplar och är detta liksom de från Cuba mindre än dem, som här- stamma från Amerikas fastland. Arten tillhör de varmare delarne af Amerika och är allmän på Cuba. Antigonus flyas CRAM. (philemon FABR. velasquez LEr.). Blott ett exemplar, men ganska mänga hafva af FORSSTRÖM blifvit fran ön hemförda, sa att man kan deraf sluta att arten är temligen allmän pa St. Barthelemy, liksom på Cuba, enligt GUNDLACHS uppgift. Denne har fångat den pa Cuba i copulation med A. ostreus CRAM. -(zephodes HüBn.). Monne denne sednare är honan? Goniloba phocas FABR., CRAM., som ej af GUNDLACH, men väl enligt DE LA SAGRA blifvit funnen pa Cuba, tyckes vara allmän på St. Barthelemy, emedan både FORSSTRÖM och VON Go&s derifrån hemfört en mängd exemplar. Enyo lugubris: DRURY., WALK. List. VIII. 113. MORRIS: Syn. of Lep. of N. Am. p. 162, till hvilken art äfven utan ‚tvifvel hörer Z. camertus CRAM. Uitl. kap. t. 225. f. A. WALK. 1. c. p. 114 såsom synonym och hvilken förekommer ganska allmänt i södra delarne af N. Amerika, i Mexico, i norra delarne af S. Amerika, pa Cuba och pa St. Domingo, har från St. Barthelemy blifvit ‘af von GOES hemförd i ett exemplar. Larven beskrifves af ABBOT & SMITH och lefver pa Ampelopsis hederacea. Pachylia lyncea CLEMENS. MORRIS: Syn. of Lep. of. N. Am. p. 182. Denna art, som kommer mycket nära Pachylia fieus Lin. och är lätt att dermed sammanblanda, har af CLEMENS blifvit p. a. st. beskrifven fran Texas. Af HER- RICH-SCHAFFER beskrifves den äfven i Schmett. v. Cuba pag. 22 dock utan namn. Han förmodar deri P. inornata CLEMENS, hvilken CRAMER afbildar pa pl. 394D. under namn af Sph. fieus 7, men denna art är genom sin ving- form derifrän genast skild. Huruvida deremot P. Iyncea är 16. 17. 18. 014 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. blott en mindre form af P. ficus är svårare att afgöra. GUNDLACH, från hvilken HERRICH-SCHAFFER hade sina exemplar, anser den derifran specifikt skild. Han har ock- så haft tillfälle att studera den i naturen och således vinna en säkrare öfvertygelse derom, än den som kan vinnas ge- nom undersökningar i naturaliekabinetter. Det är också sannolikt att BURMEISTER äsyftar samma mindre form, eller P. lyncea under Deilephila ficus var. minor, som han be- skrifver i Sphingid® Brasiliens. Om den större och mindre formen säger han (pag. 5): »vielleicht sind das zwei ver- schiedene Arten, denn auch die Raupen kommen in ent- i sprechender Grössendifferens und Färbung vor». Ar denna ' vår förmodan rigtig, så är utan tvifvel P. lyncea skild från P. ficus, då af anförda orden tyckes följa, att larverna äf- ven äro hvarandra olika. År BURMEISTERS P. ficus var. minor identisk med vår och CLEMENS art, så förekommer den då äfven i Brasilien. Vi känna den således nu från Texas, Cuba, Brasilien och St. Barthelemy, från hvilken sistnämnde ort den blifvit af VON Go&s hemförd i tre exemplar. I Brasilien skall den företrädesvis hålla sig till det i trädgårdarne planterade fikonträdet och mera sällan på det vilda. Maerosila tetrio LIN., FABR. (M. hasdrubal CRAM., WALK. List. VIII. 202. MORRIS: Syn. of Lep. of N. Am. pag. 184. Pseudosphinz tetrio BURM. Spingid. Brasil. p. 8). Af denna art har von GoÉs hemfört både puppor och imagines. Den är allmän pa Cuba. Förekommer för öfrigt pa St. Domingo, ı Brasilien, Surimam och södra delarne af N. Amerika. Sphinz carolina Lin. Flera exemplar. Allmän pa alla Antillerne, Cuba, St. Domingo, och för öfrigt i hela Ame- rika med undantag af de nordligaste och sydligaste staterne. Förekommer äfven pa Sandwichsöarne. Anceryz ello Lin., WALK. List. VIII. p. 224. Ett exem- plar. Ar allmän på St. Domingo och Cuba samt går i N. Amerika ända upp till Californien och i S. Amerika ned 19. 21. WALLENGREN, OM FJARILFAUNAN PÅ ST. BARTHELEMY. 915 till Amazonfloden, men lär icke enligt BURMEISTER före- komma vid Rio Janeiro. Deiopeia ornatrie Lin., WALK. List. II. 567. En mängd exemplar, häribland äfven den varietet, som nästan helt och hallet saknar svarta punkter pa framvingarne. Enligt DE LA SAGRA förekommer den ej sällsynt pa Cuba, men GUND- LACH omnämner den likväl icke. Fran öfriga Vestindiske öarne är den känd från den lilla ön Nevis eller Nievis. Den tillhör eljest S. Amerika. Ecpantheria obliterata WALK. List. III. 691. Förut har denna art icke med säkerhet varit känd fran annat ställe än nyssnämnde lilla Vestindiska ö. Den anföres fran Cuba hvarken af DE LA SAGRA eller GUNDLACH. Der före- kommer deremot en annan art af samma slägte. De båda Bombyces, som således med säkerhet äro från St. Barthe- lemy kända, har ön gemensamt med Nevis och med Cuba blott den ena arten, savida DE LA SAGRAS uppgift är riktig. GUNDLACH yttrar dock tvifvel rörande flera af nämnde sam- lares uppgifter. Agrotis annexa TREITCH. Schm. V. 154. GN.: Sp. Gen. V. 268. WALK. List. X. 328. Två exemplar. Allmän i N. Amerika, pa Antillerne, St. Domingo, Jamaica och pa Cuba (DE LA SAGRA). GUNDLACH omnämner ej arten från sistnämnde ö, der han tyckes icke hafva funnit nagon enda art af slägtet. Graphiphora bartholemica n. sp. alis antieis supra cinereo- canis, margine exteriore brunescente, lituris marginis ante- rioris duabus subbasalibus lituraque unica exteriore et pun- ctis seriatis posticis nigris, macula ordinaria reniformi magna et nigra sed obsoleta; posticis albis, subhyalinis, margine antico et apice infuscatis. Hab. in Insula St. Barthelemy. Specimen unicum Dom. VON GOES reportavit. Deser. Statura, magnitudo et forma alarum Graph. sobrine BoIsp., H. S. Eur. Schmett. t. 26. fig. 127—129, 916 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sed colore longe diversa. Cum descriptione Graph. illapss WALK. List. XI. p. 744 in multo congruens, sed sine dubio diversa species. Palpi squamati, fuscescentes; apex artieuli secundi et articulus totus tertius albidi. Pedes spinulis ca- rentes, fusco-grisei; tarsi fusci, apieibus articulorum albidis. Frons cana. Thorax cinereo-canus; collare subfuscescens. Abdomen griseum. Ale anteriores supra cinereo-can&, ato- mis nigris parcissime adspers&, versus marginem exteriorem brunnescentes, lineis ordinariis transversis omnino carentes, tantum vestigium sat obsoletum umbr& intermedie obscu- rioris, a margine interiore atque ad maculam ordinariam reriformem ductum, ostendentes. In margine anteriore liture du&e nigre sat minute versus basin ale et litura altera ejusdem coloris extra partem marginis bitrientalem tenent locum. Ab hac litura series transversa, extra maculam ordinariam reniformem eurvata punctorum nigrorum per alam usque ad marginem interiorem ducitur. Macula illa reni- formis sat magna atque nigra, sed partim einereo-induta et inde obsoletior. Ale antice infra griseo-fuscescentes uni- colores, sed versus marginem interiorem pallidiores. Als postic® utrinque alb&, subhyaline, ad marginem anteriorem et erga apicem infuscate. Caularis undulans WALK. List. XII. 801. Ett exemplar. Förut blott känd fran St. Domingo. Micra Stälii n. sp. alis anticis supra nitentibus, viridescente- cinereis, postice late ferrugineo-tinctis, fascia transversa media obliqua ferruginea, nigroterminata, antrorsum attenuata, an- gulo extracellulari lineolisque nonnullis posterioribus nigris, et margine ipso exteriore ferrugineo et virescente-cano; po- sticis infuscatis erga basin pallidioribus. &. Hab. in insula St. Barthelemy. Deser. Species M. minim®e Gn. Sp. Gen. VI. 246 ex insula St. Thoma affinis, sed diversa. Forma alarum eadem. Palpi albidi. Antenn& brevissime eiliat®, fusce- scentes. Pedes grisei; tarsi fuscescentes, annulis albidis 25: WALLENGREN, OM FJÄRILFAUNAN PÅ ST. BARTHELEMY. 917 x ornati. Frons virescente cinerea ut etiam thorax et abdomen. In medio dorsi abdomimis fasciculus pilorum minutissimus de- pressus se pra&bet. Ale anteriores viridescente-cinere& |]. potius pallidissime incarnat&, usque ad finem cellul® fere unicolores, tantum in margine anteriore maculis obsoletis ferrugineis, in discum strias ejusdem coloris adhuc obsole- tiores et vix observandas emittentibus, ornate. Fascia ferru- ginea 1. rufo-brunnea extra medium marginis interioris late ineipit et deinde per discum ale oblique erga marginem an- teriorem sensim attenuate se extendit. Hec fascia usque in cellulam discoidalem est utrinque nigro-terminata, sed dehine colore ferrugineo in marginem anteriorem ale sat gracile excurrit et maculam ordinariam reniformem plane obtegit. Terminus hujus fascie exterior magis quamı ter- minus interior est undulatus; undul® nempe tres distinet& atque sat profundze observantur. Macula ordinaria rotundata minime detegenda; locus ejus non nisi puncto minutissimo nigro indicetur. Extra fasciam illam ferrugineam color fundi, marginem ala exteriorem versus, colore ferrugineo I. rufo- brunneo non vero plane sed maculatim obtegitur; macul® nempe tres plus minus confluentes ibi tenent locum. In colore fundi angulus sat magnus niger extra cellulam discoi- dalem et erga illam apertus, et in maculis ferrugineis jam memoratis lineole nonnulle sat crasse nigr® inter costas observantur. Margo ipse exterior lineis 2, altera ferruginea et altera coloris fundi, terminatur. Ale postice supra in- fuscat&, basin versus albidiores, infra albide atomis fuseis pr&sertim ad marginem anteriorem adsperse. Ale ante- riores infra infuscat&. Anomis fulvida Gn. Sp. Gen. VI. 397. Ett exemplar. Känd frän N. Amerika samt fran Panama hemförd af Prof. KINBERG. Märkvärdigt nog uppgifver WALKER List. XIII. 988, att arten förekommer i Hindostan och pa Ceylon. Skulle någon felaktighet i bestämningen här föreligga, eller artens utbredning sträcker sig öfver hela den varma zonen? 26. 30. 918 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Bolina contorta GN. Sp. Gen. VII 64. Två exemplar. Förut känd från andra öar af Antillerne och från Brasilien. Remigia repanda FABR., GN. Sp. Gen. VII 316. Fyra exemplar. Förekommer äfven pa en del af de öfriga An- tillerne, pa Cuba och St. Domingo. Remigia persubtilis WALK. List. XIV. 1497. Ett mycket skadadt exemplar, men som med temlig visshet hörer hit. Arten är förut känd fran Jamaica, St. Domingo och Honduras. Erebus odora Lin. Det af von Go&s medhafda exemplaret tillhör var. A. GN. och saknar all antydning till hvitaktigt band pa vingarnes öfre sida. Denna varietet förekommer oftast i Cayenne och då DE LA SAGRA ej antyder detta band i den diagnos, som i hans arbete gifves, synes det som om det skulle vara denna var. af arten, hvilken före- kommer på Cuba. Phurys immunis GN. Sp. Gen. VII. 305. Ett exemplar, som är temligen afnött, men knappt kan tillhöra någon annan art. Arten är förut känd fran andra bland An- tillerne, från St. Domingo och Cuba. ; Palthis Walkeri n. sp. palpis arcuatis, validis, pilosis, usque ad marginem thoracis posticum reflexis; antennis valıdis, subserratis; alis antieis griseis, puncto ad finem cellule nigro maculisque 10—11 obsoletis costalibus fuscis; posticis fusce- scente griseis, ciliis marginis interioris longissimis. &. Hab. in Insula St. Barthelemy. Deser. Species P. pertusali et P. orasiusali WALK. affinis et forma alarum eadem, sed palpis longioribus et colore alarum diversa. P. arcasali, mimisali et arimusali WALK. etiam affınis et forma palporum eadem, sed de ce- tero diversa. Cum speciebus his memoratis species nostra novam genus constitueret, sed mares adhuc tantum cognoti. Palpi validi, pallide ferrugineo-cinerei, squamato-pilosi, usque ad apicem thoracis posteriorem reflexi. Antenn& basin versus validiores, haud dimidium corporis longitudine zquantes, pallide ferruginee, infra subserrat@. Pectus pilosissimum, 32. 33. 34. 35. WALLENGREN, OM FJÄRILFAUNAN PÅ ST. BARTHELEMY. 919 fuscescente griseum.. Pedes grisei; femora omnia et tibie pedum anteriorum pilos®; tarsi omnes fusco-annulati. Ab- domen cinereum, alis posticis longius, fasciculis squamosis lateralibus minutis ornatum. Als anteriores longiusceulz, apice mar&ineque exteriore rotundat, supra grisee atomis ferrugineis nigrisque tenuissime adspars&; punetum |. lineola eurvata nigra ad finem cellule punctaque 2 ejusdem coloris interdum pone cellulam observantur, alterum basin ale versus alterum fere in medio plice ordinarie; fasciola longitudinalis obsoleta ferruginea, e spuamis rudibus composita et in cellula discoidali incipiens, punetum illud nigrum disci per- secat; fasciola altera obsoleta ejusdem coloris puncta 2 post- cellularia etiam persecat; he fasciole non nisi oculo armato observantur; margo ale anterior maculis 10—11 fuscis ob- soletissimis ornatur. Als posteriores ut etiam ale omnes in parte inferiore fuscescente grisex, unicolores. Cilia mar- ginis interiores alarum posticarum longissima. Phakerulla hyalinatalis Lin. Ett exemplar. Allmän pa Vestindiska öarne och i de varmare delarne af N. och S. Amerika. Botys extricalis Gn. Sp. Gen. VIII. 338. Ett exemplar. Förut fran N. Amerikas sydligare stater. Stenia. Af detta slägte förekommer en liten art, men det exemplar, som hemförts, är väl mycket skadadt, sa att arten ej med säkerhet kan bestämmas. Derjemte har Dr von Go&s hemfört från ön några exem- plar af en mindre Crambid, men intet af dem är i det skick, att man kan bestämma arten, hvarföre de här endast antydas. 920 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Forts. frän sid. 908.) Frän Naval Observatory i Washington. Astronomical and meteorological observations, 1867 —1868. Frän Superintendent Coast Survey i Washington. Report, 1867. Frän American Association for the Advancement of Science. Proceedings, Meeting 18. Från Smithsonian Institution i Washington. Contributions, Vol. 9, 17. Annual report, 1869. Frän Albany Institute i Albany. Transactions, Vol. 3—6. Från Peabody Institute i Baltimore. Annual report, 4. Frän Society of Natural History i Boston. Memoirs, Vol. 2:1. Proceedings, Vol. 13: 15-23. f Rumford, complete works, Vol. 1. Boston 1870. 8:0. Från American Academy of Arts and Sciences i Boston. Proceedings, Vol. 8: 18-37. Från Museum of Comparative Zoology, Harvard College i Cambridge. Bulletin, Vol. 2: 1-2. Illustrated catalogue; N:o 3. Från Staats-Ackerbaubehörde i Columbus. Jahresbericht, 24. Från Geological Survey of Indiana i Indianopolis. Annual report, 1. Text & Atlas. Från Connecticut Academy i New Haven. Transactions, Vol. 1:2; 2:1. (Forts. & sid. 941.) | | | | 921 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 7. Stockholm. Om Sandstens förekommande i fast berg vid Storsjön i Gefleborgs län. Af L. J. IGELSTRÖM. [Meddeladt den 13 September 1871]. Det har länge varit bekant, att sandsten förekommer vid Gefle, och att den derifran arligen levererats tiil stenhuggerierna i Stockholm, men om den förekommit i fast berg eller hämtats fran lösa stenar, derom har man ända hittills sväfvat i full- komlig ovisshet. Då Forssbacka bruksegare under förflutne sommar byggt vid Forssbacka bruk (beläget 14 mil vester om Gefle stad) masugn och bessemersugn, var naturligt, att de ville dels hafva till sina värden bedömda de flera jernmalmsgrufvor, som lågo i omkringliggande socknar: Årsunda, Hille, Hedsunda, Wahlbo, Högbo m. fl., dels ock låta anställa malmletning i trakten för att upptäcka nya tillgångar af jernmalm. Jag erhöll i uppdrag att verkställa förenämnda undersökningar, hvilket skedde för- flutne sommar, och hade jag dervid tillfälle att granska de geo- logiska förhållandena omkring Storsjön. De närmast kring Gefle belägna socknarne äro ett flackt land, hvilket endast vester ut, nemligen i Thorsaker, mötes af ett högland. De äro uppfyllda af en mängd stora myrar, mossar och äkerslätter, med små låga kullar och åsar deremellan. All- männa bergarten i landet utgöres af en randig gneiss med en strykning merendels O—V eller SO—NV och nästan lodrätt fall. Här och der träffar man i denna gneiss pegmatit-granit- gångar, urkalkstenslager, trappgängar, mindre svartmalmlager, 022 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR, 1871. 0. s. v. I allmänhet är den fasta bergskorpan mycket betäckt af lösa stora jord- och stenlager, sa att man sällan möter i dagen gående fast berg. Storsjön i Gefleborgs län (Gestrikland) är en af de större insjöarne i denna provins, 2—4 mil i längd och bredd, utsträc- kande sig i riktning från SV—NO. Den omgifves af sock- narne Wahlbo på östra sidan, Årsunda på södra, Thorsåker i vester, Ofvansjö och Högbo i norr. Gefle—Dala jernväg gar efter sjöns norra strand, och ligga Forssbacka, Sandviken, Ham- marby, Gammelstilla, Högbo och Hofors bruk utefter densamma. Enligt mina undersökningar både denna sommar och före- gående åren omgifves Storsjön på alla kanter af urformationen, ända till 600 a 3,000 fot från sjöns strand, hvarest man ser såväl gneis, pegmatit-granit, urkalksten som jern (svartmalm) i gneissen. Om man går utefter sjöns östra strand, allt från Forss- backa bruk till Årsunda kyrka, så finner man de i stor mängd förekommande lösa stenarne och blocken bestå af sandsten, med blott några få procent inblandning af urformationens stenar. Afven öarne i Storsjön, atminstone i sjöns östliga del, äro upp- fyllda af uppstapplade sandstensblock. Östligare ut från sjö- stranden aftager dessa stenar så småningom i mängd, under det att de vanliga granit- och gneiss-rullstenarne tilltaga. Den som är något van vid Sveriges geografiska förhållanden skall otvifvelaktigt kunna säga, att sandsten, på grund af nyss nämnda observationer, ovilkorligen måste finnas i underliggande berg, och att denna stora mängd lösa sandstensblock icke dit- förts från aflägsnare trakter af vatten eller isströmmar. Men oaktadt den mängd sandstensblock, som finnas i trakten, och hvaraf man betjenat sig till alla i orten förekommande byggna- der, till tillverkning af qvarnstenar samt till export till Stock- holms stenhuggerier, har det dock hittills icke varit bekant, att denna stenart här skulle förekomma i fast klyfta. Emellertid lyckades det mig att upptäcka fast sandstenshäll, men detta blott på ett enda ställe omkring Storsjön, neml. i strömfåran IGELSTROM, OM SANDSTENS FÖREKOMMANDE VID STORSJÖN. 923 vid Storsjöns utlopp vid Forssbacka bruk. Sandstenshällen är här synlig i vattenbrynet på en sträcka af 60 till 90 fot. På ömse sidor om denna strömfära äro kullar och låga åsar, hvilka bestå af sandsten, men häilen är i dem icke synlig, utan finner man dessa kullar och åsar bestå af uppstaplade hopar af sand- stensblock. Utefter stränderna af den östliga delen af Storsjön samt på öarne finner man, såsom förut blifvit nämndt, på dylikt sätt hopade sandstensblock, utan att på något annat ställe sandstenshällen är synlig. Tvärtom äro urformationens hällar på flera ställen synliga helt nära strandlinierna utefter sjöns östliga hälft, såsom pegmatit-granit och gneiss 4 mil söder om Forssbacka bruk och på ungefär 4 mils afstånd från sjön, ur- kalksten i gneiss på 1,200 fots afstånd + mil söder om Forss- backa, gneiss med jernmalmslager (sjöhagsgrufvan) pa 4 mils afstånd från sjön i Årsunda socken, trapp i gneiss vid Margret- hills jernvägsstation 4 mil norr om Storsjön och Forssbacka, urkalksten och gneiss vid Öfverherde by och Sophiedal i Wahlbo socken + mil öster om Storsjön, jernmalmslager i gneiss vid Jordasen i samma socken 1 mil öster om nämnde sjö o. s. v. Detta bevisar, att sandstensaflagringen numera blott tillhör Stor- sjöns bassin och ingalunda sträcker sig utöfver slättlandet till Gefletrakten och Bottniska viken. En likartad möjlig aflagring af försilurisk och silurisk sand och kalksten utbreder sig sannolikt äfven öfver betydliga sträckor af Botniska viken. Denna slutsats drager jag från förhållan- dena på Åland, hvilka öar jag sommaren 1846 hade tillfälle noga undersöka. Dessa öar bestå neml. öfverallt af granit (med något litet gneiss m. fl. till urformationen hörande bergarter), utan spar till siluriska bildningar. Men märkligt nog finnes öfverallt utefter Ålands stränder en sådan mängd lösa block af silurisk (eller petrifikatförande) kalksten, att åländningen deraf, så långt mannaminne räcker, bränt kalk och försalt till fast- landet Finland. När på någon plats af Åland de kalkstensblock, som ligga på torra landet, tagit slut, sa afvaktar åländningen lågvatten och fiskar då upp kalksten från hafsbottnen. 924 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1871. Rörande utseendet af sandstenen vid Storsjön, är denna rödaktig, vanligen finkornig och temligen fast, men ibland af gröfre korn. Till och med utmärkta konglomerater, med in- bäddade rullstenar af hönsäggs storlek, finnas ofta. 925 Öfrersigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 7. Stockholm. Geografiska ortbestämningar under svenska expedi- tionen till Grönland 1870, beräknade af E. JÄDERIN. [Meddeladt den 13 September 1871.) Vid observationernas utförande användes: en prismacirkel af PISTOR och MARTIN; 2. qvicksilfverhorisont; 3. en aneroidbarometer samt termometrar; 4. fickkronometern n:o 8873 af CHARLES FRODSHAM. Emedan endast en af de pa Grönland under expeditionen : besökta orterna är till sin längd fran nagon normalmeridian med noggrannhet bestämd och emedan inga mandistanser observerats, hafva bestämningar öfver kronometerns stånd till Greenwichs tid ej kunnat erhållas på andra ställen än vid denna ort, God- havn, och hafva derför samtliga längdbestämningar blifvit redu- cerade till dess meridian. Vid Godhavn hafva två tidbestäm- ningar erhållits, hvilka här nedan anföras !): I... Godhavn, Tapitas hus. 1870, Juli 5. 5 = (02,03 1 60001 Den. Kron. O2H. y. Kron. O2H. y. 9" 5m59%,0 601240" — ArA5n3T,7 | 13r5l,o 59°5420" — 4r45"34,0 8.14,0 59.50.10 40,4 | 14. 53,0 44. 5 Sch“ Goa: 37.35 AO | 15.45,0 . 35.35 37.8 10.27, 27.30 40,s | 16. 43,0 25.20 37,3 11.41, 14.50 40,8 | 9.17. 38,0 59.16. 0 38 ‚5 9.12.40,0 59. 4.55 41,9 Medeltal af 2) = — 4.45. 40,4; a MID a 1) I det följande utmärker: B atmosferens tryck i millim.; 7 temperaturen enligt « Celsii termometerskala; 7 prismacirkelns indexfel; g observationsortens pol- höjd; 7 kronometerns stånd till dess medeltid; I kron:s stånd till Godhavns medeltid; A östlig längd från Godhavn. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 7. 8 926 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 7: Juli BS 4r45r 3877. II. Samma ställe. Aug. 30. Bl 1703,55 10 93er IE Kron. O24. y. Kron. O2H. Y- 9r50”15:,6 27° 310 — 445427 | IHHr3T,2 25° AHO — ARAHmAB,7 51. 8,8 26.54.20 43,4 | 56.31,0 24.54.40 43,0 52. 7,6 44.10 4339| MAN 45.30 41 ,9 52. 57,2 35.30 43,9 | 58. 16,4 36.35 43 4 9.54.1954, 26.20.10, 0. 1241.92 9,59 10,6, 24.26.55. REST Medeltal af QO—= — 4.45. 43 ‚0; af Q= — 4.45. 43 ‚1. T Aug. 30,4 = — 4"45" 43,3. Af dessa båda observationer erhålles: I —= — 445m 38,7 — 05082. t, hvaruti 2 betecknar observationstiden, räknad från Juli 5,4, och är uttryckt i dagar. Med denna egqvation för /’ har man mäst låta sig nöja vid de följande längdbestämningarna. 1. Godhavn, Tapitas hus. Juli 7. = (00:03 ea SA Kron. _ O©2H. G: Kron. O2H. f- 434136 86455" CILTEA"| 4rA3r3Ts 871410" > 691352” 35. 47 ,6 6. 5 14. 0 | 45. 30,2 14.30 14. 1 37. 94 7.10 14. 0 | 46. 53.2 14.40 14. 5 38. 37,2 8.20 13.57 | 48. 11,0 15. 5 13.59 4.40. 14,0 — 86.9.20 21357 | 4.49. 28,0. "87.15.30 27 SAR Medeltal af 2) = 69.13.57; af 2) = 69.13.57. q =6913'57". 2. Egedes minde. Juli 11. Br Möss + IT — EN Kron. O2H. q. Kron. O2H. q. 444” 20,0 BE1TAH" > 6842 I 455150 87120" 64213" 45. 29 ,0 18. 0 42, 1 56. 31,0 19. 0 5 46. 53 ,0 17.55 42. 9 | 4.59. 43 ,0 16.20 27 48. 21,0 18.15 42. 0 | 5. 0. 30,0 16. 5 18 4,52. 19,0 86.18. 0 41.522.052 al NA OD 24 Medeltal af C) = 68.42. 1; af OQ = 68.42.17. y = 684279". JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTÄMNINGAR PÅ GRÖNLAND. 927 De 710693; 7 = #5: 7 =. Kron. O2H. De Kron. ©2H. y. BEROR 59°56'45" — 448 Br | 912122 57°%51730" — 443-115 746,8 49.50 jo 13214, 20.10 9,9 DA 26.30 bu, Tara 2 24.50 9,6 10 14,4 14.50 015 320,50.11650 8,9 Bere 59 420 2 75,091 6, 56.58.55 8,4 Medeltal @O=-4 43. 8,0; af GO 43. 9,7. 2 — 0% 22304 — 0°37' 36". 3. Kangeitsiak, utliggarebostad. Juli 14. B=-66,,; T=+1',0; I antaget = + 30". Kron. O2A4. Gy: Kron. O2H. y- « 0" 5"19,0 532445 — 44524 | Or11”56%,0 554050" — 4456" 18,7 6. 28.0 38.10 19,2 | 13. 0,2 55.51.30 24,1 8. 0.6 53.54.20 2a WEI zer 320 27,5 9, 3,4 54. 5.40 23,6 | 0.16. 4,0 56.24.10 2085 0.10. 2,4 54.16.15 24,1. Medeltal af Q—=— 4.45. 22 ‚8; af = — 4. 45. 24 u. oy =-— 445" 236 T=—4.45. 39,4 10:2 0 073,50 Ba 2005227, 28: ELR Kron. O2H. g. Kron. O2H. qf- 2020 772440" — 681816" | 2317 58,0 765740" 68°17'59'" 28. 5,0 29.55 18.54 32. 46 ‚0 77. 3.20 18.12 Baar 142.50 17.48 39. 33,0 9.25 18.28 2.30. 32,0 771.49. 5 18.34 34. 23,5 15.25 18.13 | 2. 35. 30 ‚o 71.23.20... 18:24 Medeltal af © = 68.18.23; af Q= 68.18.15. y = 6818'19". 4. Smalt ställe i Auleitsivikfjorden. Juli 15. JB = ORSA 17 290910, - Kron. O2H. q. Kron. O2H. g- 6'24"21%,0 82°25710" 68°10'53” | 6°29” 30,0. 18075372317 6310777 25. 4,0 20.55 10.58 30. 21,5 47.40 30 25. 44,0 17. 0 fe) |: SIA 43.20 43 I 928 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 626" 29,0 > 821255 68°10'53” | 631460 80°38’55" 60°10'40” 6.27.20,5 82. .1.55 ‚10.5326. 32.40,0 80.352077 26 Medeltal af [O) — 68.10.56; af QQ 68.10.29. g: = 68°10'43". DIE MA TA De "Kron. O2AH. y- Kron. 220. i y. IrhgmAlro 4913750" —4r40"59,8 | 10" 8” 0,2 462720 — AA” 1,3 10. 0. 1,0 48.59. 0 59 ‚9 9. 4,4 46.15.25 A 10 5 57,1 10. 44 ,6 45.56.20 40. 58 ‚9. 2303 8100 58 ,2 13.322,06 25.45 41. 2,2 10. 3. 36,3 48.18.50 59 ,3 | 10.14. 52,s 45.10.50 4. 2, Medeltal Q—=— 4. 40. 58 ‚9; iQ=—4A. 1.2. = 44" 0 r7— — 4.45. 39,5 eh 1=0" 4394 =1"9'51”. 5» el husplats i Auleitsivikfjorden. “Juli 16. DB. 58a EN + 125507 antaget — 120% Kron. O2H. y. 39122055 484410” — 437” 05,8 51. 30,0 39.30 38. 0,0 92.930 48.32.20 31. 56 ,2 105021950 47. 1.50 37. 56 ‚4 10. 0. 42 ,0 46.56.40 37. 55 ,6 Medeltal = —- 4. 37. 56 ‚3. Bi (SAFE antaget — 320%. Kron. O2H. je Kron. O2H. 2 11°14=9150 332297 0” —437r 587.) 1127167 750, 3412,30. aan 11.15. 24,0 33.17.10 55,4 | 11.18. 12,0 33.50.30 57 ,3 Medeltal af == —4. 37. 57,0; ar (= LENL HI ör y =-—4"37"56',8 T—=—4.45. 39,6 = RA 2232 leH942r Bäda observationsserierna bringas till öfverensstämmelse, om p = 68°16'23". i Tessiursarsoak. Juli 17. 7b7,8; 741150; 7 antaget — 1,30% JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTÄMNINGAR Kron. O2H. Kron. PÅ GRÖNLAND. 929 q. O2H. f. 6'29”42°,0 80°39'50” 68°17'12" | 6*35”53°,0 785850” 68°16'46” 30. 24 ‚5 35.20 17.19 36. 29 ,0 55.20 16.34 32. 34,0 19.50 18.37 37. 6,0 51.30 16.29 33. 39,0 13.40 ‘18.29 37. 54,0 48.10 15.21 635.0.7.,0 80. 3.50 18.35 38. 41,0 45.10 "15.17 | A 1 6.39.15,0 . 78005. EHN Medeltal af Q= 68.18. 2; af Q= 68.15.58. ge = 681658”. we 8 (522 174762727530" | Kron. O2H. y. Kron. O2H. 1 Ya 10'12”15°,6 45°20'55' — 4"36”46',2 | 10"18”12°,6 43712710” — Ar 36”47°,1 14. 3,6 45. 0.45 45,1 19. 12,2 43. 1.10 47,2 15. 7,6 44.48.50 44 ‚7 20. 3,0 42.51.30 43 ‚2 16. 2,6 38.50 45,4 | 20. 52 ‚2 42.15 44.8 10.17. 2,4 44.26. 0 35,9 | 10.21. 48,4 42.31.55 45 ‚1 Medeltal af © = — 4,56. 43 ‚5; af CO) = — 4.36. 45 ,5. y = — #36" 44,5 ” T=—4.45.39 1 er beider 7. Tältplatsen på norra sidan af inlandsisen vid Tessiur- sarsoak.. Juli 18. I 1506,10 11995: I antagetı = IN Kron. Q2H. g. . Kron. ©2H. p. 7"21”44°,0 73°56°40” 682121” | 7"26"55,,0 7 a ia 68°20'39” 22. 37 ,0 49.25 21.18 27. 39 ,0 U DV 40 23. 41,5 41.20 20.40 28. 30 ,0 71.57.55 30 24. 29,0 34. 5 21. 8 29. 27 ,0 50. 0 26 29.1515 73.27.45 21. 1 | 7.30. 14,0 71.43.15 30 Medeltal af 2) = 68.21. 6; af 2) = 68.20.34. q = 68°20'50”. IB = föl: = OR = 130,75. Kron. O2H. y. Kron. Q2H. y. 10"35”19,4 40°46'30” — 4*36”33°,a | 1040” 22,2 384735” — 436” 32°,0 36. 8,4 37.0 30,4 41. 26,8 36.35 34,5 His IL 25.55 32,4 42. 41.8 22.40 33,2 38. 18,4 12.35 27 ,0 44. 14,s 38. 5.55 34 ‚4 10.39. 10,2 40. 3.15 27,8 | 10.45. 24,0 37.53. 5 33 ‚2 Medeltal af OO = — 4.56. 30,2; FÖ LM 030 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. y—=— 4"36"31',8 T= —.4.45. 39,8 2 — 0.492.180 — 21000. Samma ställe. Juli 25. ‚3, Nero: Me —i Kron. O2H. 2 Kron. Q2H. y. 23°16”13°,0 42°51° 5" — 4*36”29°,9 | 23°29”10°,6 491110” — 4*36” 28%, 6: 20. 49,0 43.42.25 26 ‚7 30. 44 ‚0 28.50 25 ‚8. 22. 31,3 44. 0.40 ' 30,1 82. 8,8 44.30 25 ‚0 23. 47 ,6 15.20 26 ‚0 33. 21,3 44.57.35 26 ‚8 23.25.11. 4.50.15 23,1.| 23.34 40,2 45.12.20 24,7 Medeltal af Q = — 4.36.27 ,2; af O—=— 4.36. 26 ‚2. y— — 4*36” 26,7 T—= — 4.45. 40 ‚4 2 Egal 2318,25. 2 i medeltal = 0" 9"10°,9 = 2°17'43”, 8. Tessiursarsoak, anlöpningsställe på låglandet. Juli 26. 3 Ir 0 SN Kron. ©2H. q. Kron. ©2H. fp. 6"B2r560 76807 0” 68125477 638 90 7515'85” > 682516 34. 5,0 42.55 50 | 39. 2,0 go 3 35. 4,0 37.15 38 | 39.50,5 75. 4.10 41 36. 6,0 31. 0 34 | 40.45,0 74.58.50 25 ea WB ren Ta 8 33 Medeltal af ©) = 68.25.43; af CO) = 68.25.30. y =68"25' 36". Fr Br 1960.01, 71321; antaget _ 0. Kron. ©2H. y. Kron. O24. Y- 11% Sm5S,0 32 5155” — AR3B"146o | 11 17"19:,0 293335 — 438"1357 9. 33,0 32. 0.20 180 |, 180 oh 10. 49,0 31.46.25 16,6) 19.100 12.0 11,6 14. 12,0 31. 9.30 12,5| 20.14,0 9. 2.55 15,2 11.15. 7,5 30.5935 12,» |11.21.30.0 2849010 FE IS Medeltal af Q—=—4.38.15,0; af = — 4.38. 14,1. y—= — 4"38"14°%,5 I = —4.45. 40,4 09 122529 CH AN JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTÄMNINGAR PÅ GRÖNLAND. 931 9. Sarpiursak. Juli 27. B = 157,3; T=+13°,0; I antaget = + 10". Kron. O2H. 2 Kron. ©2H. y. 207160 683650” —4R38”20,9 | 24510 7016 5’ — 4238” 30,8 1. 57,0 68.50.20 23,3 | 5.47, 23.40 30 ,4 a oA 7 125,8 | 2.6.39,0 , 702955. . 0 a Medeltal af Q—=-- 4.38. 23,3; af Q=—4.38. 32 4. y — — 438” 27°,8 JE= ul 45. 40,5 050 RN SIKA NOA B ER ao 6 antaget — 107 Kron. O24. (a Kron. O©2H. g. Ara" 3,0- 805315’ 68°2944'| Ar50"S5l,a 2 85450 6830 0” 48. 38 ,0 52.55 45 52. 1,8 54.30 29.55 4.49. 40,2 80.52.20 54 | 4.53. 24,0 81.53.45 29.36 Medeltal af 2) = 68.29.48; af O = 68.29.50. g: = 68°29' 49". 10. Christianshaab. Juli 28. Be 2 21075. Kron. O2H. 2 Kron. ©2H. 2 8'18”46',8 59°58710”1) — 436" 34,7 | Br24"42:2 60° 4307 — 47363851 20. 36,0 40.50 35,9| 25. Ta 59.57.40 21,3 21.33,6 831.45 Its AO 019735 33.6 22. 43,6 22.30 40070 ER er 40510 34,2 8.23. 35,2 59.14. 5 A930 85270. 5856 59:32:59 0 AO Medeltal af CO) = — 4.36. 41,3; af Q= 4.36. 33,6. y = — 136"37,5 r=— 4.45. 40 ‚s \=l En == Samma ställe. Juli 29. Br 146,7; = 1420: 7 + 20". Kron. ©2H. g. Kron. ©2H. q. 4"Hln130 791810” 684819" | 457-180 81640 684833 52. 6,5 17. 0 #0 | 58.39,0 15.45 24 58. 17,0 16. 0 49 | 4.59. 30,0 14. 0 51 54.13 ,0 15.40 40 |5.0.85 13.30 38 !) Minuten ändrad från 53 till 58. 932 454” 58°, 0 4.56. 13 ,0 791530” 79.15. 5 68°48' 30” 13 Medeltal af O= 68.48.32; 4 =60848'34'. 5 125,0 80°12'25” ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 6848 38” af © — 68.48.37. 11. Kaja, i bottnen af Jakobshavns isfjord. Juli 30. = EN Pa Ne IT Kron. O2H. 2% Kron. O2H. I 10”55”10°,0!) 32°27'50” — 4"34”46°,9 | 10”57”53°,0 30°56'20” — 4" 34” 46,9 55. 40 ‚0 21.20 39,8 | 58. 16 ,0 53.25) Has 56.25 ,0 16. 0 54,2 | 10.58. 56 ,0 45.55 50 .4 56. 57 ,0 9.20 48,» | 11. 1. 11,0 30.22.40 52,3 10.50. 18,5 0827590 45,5 Medeltal af CO) = — 4. 34. 46 ,9; af O=-— 4. 34. 50,7. „= — 434" 488 FF r=4.45. 40,8 2 007520 24510; Samma ställe. Juli 31. B = 161.0: T => 9,3; I antaget = + 20”. Kron. Q2H. q. Kron. ©2H. g. 4"41”54°,0 774340" 69° 7:37 | 4:52” 59",4 78°42 30" 69735" 43. 21,0 43.50 1.27 54. 30 ‚2 41.5 44 47. 46 ‚s 43. 5 Zoli ba. 52,2 40.10 ° 37 49. 36 ‚0 42.40 6.58 56. 45 ,: 39.30 34 4.50. 47 ,2 UUSI 9 Ho | ae a 78.38. 0 35 Medeltal af © = 69.7.14; af 2) = 69.7.38. EFT. 12. Mudderbugten. Augusti 2—3. JB) Vet Ne Kron. Q2H. 2. Kron. OA. 2 23"56” 2°,0 ABA 507 —4:39=26:2 | 23”58”16°,5 455855 —- 439”37T,6 56. 35 ,0 40. 0 20 591955 46. d. 0 41,5 23.57. 11,0 44.46.20 DRS 23ER 16.10 36 ‚s 1300 32. 8) 36 ‚7 0. 2.53,0 46.47. O 3l.ı Medeltal af Q—= — 4.39. 27 ,1; af Q = — 4.39. 36 ‚s. y— — 139" 32,3. 1) Minuten ändrad från 54 till 53. ?2) Minuten ändrad från 48 till 53. JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTÄMNINGAR PÅ GRÖNLAND. 933 Er NET = +105; Tel”. Kron. > O©2H. az Kron. ©2H. ass 10*"1”14,0 3949 0’ — 4*39”"29,6 | 10r6r18,5 40° 0° 5" — 439345 7 2. 9,0 40. 5 32,9 | 7. 3,0 39.51.50 3 3. 7,00 29,30 30,0| 758,0 43.80 33 ‚5 3.56 ;0 21.25 32,4 | 8. 36 ,0 35.40 31,3 10.5.33,0 39. 3.55 28,9 | 10.9. 35,0 39.26.20 37,2 Medeltal af Q =— 4. 39. 30 ,8; af Q= — 4,39. 33,8. y=-—4"39"32',3 r=>—4.45. 41 1 j=0' 6" 8,5 —1"32'12". Öfverensstämmelse mellan båda observationsserierna er- hålles, om 063330: 13. Ujarapisuk, utliggarebostad. Augusti 3—4. Br 69 + 822; 7 128/05. Kron. O2H. 2 Kron. O2H. y. 2358” 11’,o 44° 355 — 441" 20,9 | O"2”51',0 455320 — 441” 23,5 99255 12.40 19 ‚5 4. 9,5 46. 6.50 2200 23.59. 30,0 20.30 20528 EXT 13.20 21,5 0. 0. 30,0 27.20 TE 1,5RA0No 21.30 25,7 0. 1.23,5 44.36.35 17 ,5 | 0.6. 33,0 46.30.45 23 4 Medeltal af 2) = — 4.41.19 5; SÖMN vv =—441"21 4 | T= 45.40 | 1 — 0% 47195 IA 54”. 12 = 164.7: ME = 95507 =, 104 Kron. O2H. do Kron. O2H. q. an4gm 36 751550” 69°51’24” | 456” 28,0 74£11'107 695054” 50. 1,6 17. 0 50.42 57. 26 ‚4 9.50 51.17 52. 2.2 15.45 51. 5 | 4.58. 48,0 9.20 51. 8 53. 54 ,4 15.20 20.80 75% 0 8.25 51. 8 4.55. 17 ‚6 75.14.50 50.56 | 5. 1. 22.8 0 50.49 Medeltal af @) = 69.51. 1; af Q=69.51. 3. q = 69312". 14. Atanekerdluk. Augusti 5. 13 069,75, 0 + 0566 I antaget = + 10. \ 034 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871 Kron. OH. g. Kron. O©2H. q. A”ggm 284 7420 5" 70231’) Adra 7318 0" 702133” 43. 54,5 21.20 27 | 49. 36,0 18.15 21 44. 36 ‚8 21.25 27 | 50. 58 ,0 17.45 28 45. 33 ‚0 21.25 29 | 52. 8,2 16.55 43 4.4 2, 7401.00) a0 182 | Ananas, 7131640 SANS Medeltal af ©) = 70.2.29; af Q—= 7.2.32. y = 70'230". B = 1010.65 1, + 522: I antaget = + 10". | Kron. ©2H. y. Kron. ©2H. 2 12°7"29,0 18° 445° — 44162 | 12%10"29,5 183930 — Ardledr,a 8. 95 17.58. 5 3,4 11. 5,0 34.20 7,3 12.8. 54,0 17.51.20 4,0 | 12.11. 36,0 18.29.30 6,8 Medeltal af Q—=— 4.41. 4,5; ao = — 4. 41. 6,5. y = 4"41" 55 Dee, MS 2 —0r 48558 = 18157". 15. Mannik, tältplats. Augusti 9. Br 082: 11050:07 150.5 Kron. O2H. y. Kron. ©2H. DE 2:31" 57,2 63°15'35" -— 4r41” 54,7 | 2236755,2 644925 — 442” 0,4 32. 51 ,6 21. 0 41.58,2 | 37.54,0 64.55.20 21 33. 52 ‚6 26.50 42. 3,8 39. 6,4 65. 2.50 19% 34. 50 ‚2 32.50 42. 4,3 40. 21,8 10.35 0,3 2.35. 43,4 69.33.20 (42. 14,5) | 2.41. 16,8 65.16. 5 0,7 Medeltal af Q=- 4.49, 0,3: af Ö= — 4.42. 049. 7 =—4"42" 0,6 r=>—4.45. 41,5 2 — 0.324039 — 0554 B= 164,3; T=+3°,3; I antaget = + 10",5. Kron. O2H. q. Kron. ©2H. q. 4"50"39',s 71°51'40” 70 9:55" | 4”56"11,a . 70°46'25 70 3,587 51. 22,6 51. 0 10.10 57. 4,4 45.55 10. 0 53. 27 ,6 50.50 9.57 57. 52 ,2 45.25 1073 54. 19,0 50.40 9.53 58. 40 ‚6 44.45 10% 4.55. 20,6 71.49.50 10. 5 | 4.59. 30,6 70.44.10 10. 8 Medeltal af =) = 70.10. 0; af 2) =70.10. 3 g—= 70101". 1) Minuten ändrad från 22 till 21. JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTÄMNINGAR PA GRÖNLAND. 935 16. Atane, \/, sv. mil söder om det ställe, der Atanehuset står. Augusti 9. | Be 076345: T —43%05 7 antaget — + Ile. Kron. O2 H. y. 13*2”32°,9 El FEET AS NIGES 3. 6,5 26.20 13 ,5 13.3. 35,0 a NO Medeltal = — 4. 43. 10 ‚2. y = — 4"43”10',2 T—= —4.45. 41 ,6 el area Samma ställe. Augusti 10. (026 AEA Kron. O)2H. q. Kron. O2H. q. 5*14”47°,0 694420" 70°15'10" | 520” 33°,5 7038" 0" 701528” 15. 45 ,0 43. 0 10 21. 17,0 36.30 3D 16. 35 ,5 41.35 14 29.5250 35.15 37 17. 18,5 40.30 14 |. 22. Be 34. 5 22 Se 69380 0 7. 1 WG | 5.2853 rosa 786 Medeltal af Q— 70.15.11; af CO) = 70.15.30. q = 7015'20". 17. Nuorsoak. Augusti 12. = (ög: NESSER LA ASA Kron. O2H. p. Kron. ©2H. q. 450"14,0 = 681 Or TO40 6 | 4BAnABO 64 > TAOLL" 51. 3,0 1.35 39.54 | 56. 34,0 4.95 10 51. 57,0 2. 0 40. 5 | 57. 43,5 4.25 5 52. 39 ,0 1.40 39.57 | 58. 53,0 4.5 8 4.53.34,0 = 68.1.40 "39.59 | 4.59. 31,0 69.3.55 8 Medeltal af G) == 70.40. 0; af O= 70.40. 8 = q = 040'4", Samma ställe. - Augusti 13. JB = läg = (053 = Kron. O2H. Z Kron. ©2H. y. 796” 23°,a 55°39'40" — 4*50"11’,7 | 82”12%,2 53°%51' 5" — 4*49=57°,3 57. 30,2 30.50 49. 54 ‚8 3.19 4 42.30 59,3 58, 22 ‚2 24. 5 50. 10 ‚1 4. 14 2 34.40 55 ‚1 936 759m 36,0 551440" — 4,49” 56',3 | 8"5”35%,4 8..1.18,2 55.1.,10 49. 55,4 | 8.6. 35,2 Medeltal af = — 4.50. 1,7; MV =S 4h 49m 595,6 F=-4,45, 41,9 = (NT os 18. Niakornak, utliggarebostad. BB 008.0: 08 707 2308 Kron. O2 H. Yo Kron. 2299 ra 2418'50" — 446" 9,5 | 22” 34"49,2 30. 48,0 35.50 Ja FER 31. 36,4 44.10 26 300096 32. 24,3 24.50.55 9,0 38. 10 ,2 22.33.28,0 25. 1.55 4,1 | 22.39. 23,6 Medeltal af Q = — 4.46. 6,5; 7 = ENG DLA rr => 4.45. 41,9 u Va, 0 Samma ställe. Augusti 14. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1871. 03 2445” 59.16. 5 — 449” 59,5 56 ‚5. af Q 7 - 4.49. 57,5. Augusti 13. O2AH. y. 24°10'50" — ArAbr 46 20 50 46. 6,0 35.35 45. 58 ‚a 44.35 46. 3,8 24.55 30 46. 9,7 2 O=—4.46. 4,5. B= 112,8; T—=+ 8°,0;: 7 antaget = + 30%. Kron. ©2 H. q. ANAAm 2 ,S 66°34 15" 70° AG! 52" 45. 41,4 34.50 45 AN 35.30 32 4.48. 34 ,0 66.34.50 57 Medeltal = 70.46.46. 4 = 10°46’46". 19. Karsok, utliggarebostad. Del St) (STIL Kron. O2H. q. Kron. 4"40” 40,6 64£4Y 0" 104325" | 446” 41,0 41. 24 ‚a 48.20 20 47. 85 ,2 42. 24 ,0 48.55 8 49. 8,0 43. 25 ‚2 48.40 19 49. 54 ‚s 4.44. 18,4 64.49. 0 12 |, 4. 51. 50,2 Medeltal af © — NASE q = 10°43'28". Augusti 17. O2 H. q. 69°51'39" 70°43'88'' 51.20 38 51. 0 41 50.45 44 65.50.30 36 a O = 70.43.38. JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTAMNINGAR PÅ GRÖNLAND. 937 eine (Ve Fe UN . Kron. O2H. 2%. Kron. ©2H. 2. guggmATes BEA OT — 4n49m4s,g | IRAAmIB 4 3446/25" — 449m 962 40. 0,6 32.30 6,0 | 45. 30,6 36.15 8,9 40.53,6 "23.30 ; 3,4 |. 46. 36 ‚0 26. 5 er 41.48 ,0 36.15.10 er AAO 14. 51) 9,0 9.43. 25,2 35.59.40 7,» | 9.49. 0,2 34. 2.10 2er Medeltal af Q—=— 4. 42. 5,9; af O=—4.42. 9,1. y = — Ma Ts r=>—4, 45. 42,2 2» (0 RE — 07533301. 20. Pattorfik. Augusti 18. BE 59.0: T=+13,0; I=+23". Kron. O2H. au Kron. O2H. 3 2330" 48,0 3116720" — A 41"31°,0 | 23"39“10°,e 33°41'20" — 441” 31',2 32. 36 ‚4 34.20 29,1 40. 31,8 33.54.40 30 ‚3 34. 1,0 31.47.40 33,1 42. 16,8 34.11.10 33,4 35. 20,6 32. 0.55 90,1 43. 32,6 23.15 34,7 20-00. 10,2 32.19.30 25 5 23.44. 59,4 34.37.50 31,5 Medeltal af 2) = — 4.41. 29,8; Aa = tl MV y = — PAlrdlso T=--4.45. 42 4 = 41154 = 1251". Samma ställe. Augusti 19. 2 = (05.33 MET I0V 08 =D Kron. O2H. q. Kron. Q20. Yq. Aram Ba GET 0" TAN" | 4BInB6o 6331" TO41B3 45. 27 ‚2 37.05 42.15 | 33, es 32.20 42. 3 46. 52,2 37.30 41.59 | 54. 15,6 31.30 49.11: 48. 21 ‚4 36.45 42.14 | 55.20,6 31.10 a2. 4 Daunlar 64.56.40 742937 %56rabr,2.. 63.30.30 1 I 2er Medeltal af GO = 70.42.10; af Q= 70.42. 3. er 107424607 21. Omenak. Augusti 20. J8 1912 06357. antaget — + 10% ') Minuten ändrad från 18 till 14. 938 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Kron. O2H. 02 Kron. ©2 N. fe 102” 2°,6 304050” — 440" 45,9 | 10" 6850 285710 --4:40"3,9 2. 50,2 32.25 40. 1,0 | 10.39. 6,8 23.30.20 2,1 3. 52,6 21.20 39. 56,0 | 4. 35,6 15.10 40. 1,6 10.5. 10,6 30.9.5 39.598 Medeltal af Q = — 4. 40. 0,7: : al O=—4. 40. 3,0. y = —4"40" 18 ID —4l 45. 42 sd j sel BAT =D Samma ställe. Augusti 22. = (003 NT PR end Kron. O2H. I: Kron. O2H. q. 4r41”49:8 62°41'35" T0(4016”)| Arasr31,0 6188 0" 7039152 44. 3,0 42.25 39.48 49. 25,2 37.50 39.48 45. 3,0 42.5 39.55 50. 34 „a 37.15 39.52 46. 18,0 41.55 39.53 | 51.40,2 36.50 39.50 4.47.20,2 62.41.30 39.58 | 4.52.41,0 61.35.55 40. 3 Medeltal af © = 70.39.54; af © = 70.39.53. q = 103953". 22. Kome (Kook). Augusti 23. 5 = 169,6: Tu Li Arsen Kron. O2n. 7. Kron. ©2H. 2 23" 636,4 25°34° 0" — 4"40”46°,4 | 2312” 54%, 233425 — 440” 38), 1 7. 36,0 44.20 43,2 13. 54 ‚s 44. 0 40 ,0 8. 38,0 25.54. 5 45 ,9 15. 6,3 25.55.55 39,4 9788,41 26.5.0 40 ,9 | 16. 8,0 26. 5.40 41 3 10. 33 ‚2 14. 0 40,1 | 23.18. 2,6!) 26.24.45 30,7 aaa ara, 200300, RA Medeltal af GC) = — 4.40. 43,6; af Q= — 4.40. 39,7. y = — 440" 415,7 T=—4.45.42,8 | 1=0"5" 1 = 171516”. Samma ställe. Augusti 24. B—_ 160,8: BR 16%. anar = Sn !) Minuten ändrad från 17 till 18. JÄDERIN, GEOGRAFISKA ORTBESTÄMNINGAR PÅ GRÖNLAND. 939 Kron. ©2H. q. Kron. ©2H. Y- 3*16” 26°,0 582555” 703724" | 3°19”17%,2 5734.20” 708713" 17. 20 ‚2 29.30 DU, 208 Ae2 37.25 15 3.18. 13,4 58.33.35 10 | 3.20. 54,4 57.40.30 PR Medeltal af CO) = 70.37.20; af OQ— 0.37.16. En 1031 Uti nedanstaende sammanställning af resultaten är, i ko- lumnen »längd fran Greenwich», Godhavns längd antagen enligt GRAAH till 53° 240" v. Längd frän Bredd. Godhavn. Greenwich (vestl.) HER GO RAVIN sola oss se lea 6341349020700 53°24' 0" DM Beedes ‚minde ................... „068,427 9 0.37.36 0. 52.46. 24 Bkenpeitsiak. =S oslo sides jane nare +. 68. 18. 19 07:3..5%0. 53.20. 3 4. Smalt ställe i Auleitsivikfjorden 68.10.45 Il 9910. 52.14. 9 5. Gammal husplats i Auleitsvik- Sr Elan. Voss a ER 68. 16. 23 1. 55. 42 ö. 51. 28.18 6. Ö i Tessiursarsoak.......... .... 68. 16. 58 2.13.48 ö. 51.10.12 7. Tältplats vid Tessiursarsoak .... 68. 20.50 2.17.4306. a at 8. Tessiursarsoak, anlöpningsställe 68. 25.36 1.51.2396. 51.32. 31 9 MIRSATPIUTSÄKSE. ost 68. 29. 49 1.48. 10 ö. 51..35. 50 KOSChnistianshaabee.n.ccn nee: 68. 48. 34 2.15.46 0. 51. 8.14 11. Kaja, i bottnen af Jakobshavns HSK ORG ee N 69. 7.26 2.45. 08. 50.41. 0 2 Mudderbugten...................... (CE) SoL 198221270. 51.51.48 al jarapisak.. sne sne ar u DB 1. 4.540. H2 19 Age Ntanekerdlukr nn. ln... 70. 2.30 1 DO, 52.15. I 15. 7 INST sea RR 70.10. 1 0. 55. 14 ö. 52. 28. 46 I18- -AURNDG ones SANERAS AE 70.15. 20 0. 37. 51 ö. 52.46. 9 17; "Ninamkone ses dr serna 70.40. 4 1. 4 25v. 54.28.25 MÖTEN Ia korna oto. oss ne alnar 70.46.46 02 5.52 53.29.52 IE. Kanal N 70. 43.28 0. 53. 36 ö. 52. 30.24 20. TERO Re Re a Oe 70.42. 6 1259008 Be, © De Omenale........l.eteskaceeee: 70. 39. 53 1.25.1406: 51.58. 49 22. KO mOyga ee åns 70. 37.18 1.15. 16 ö. 52. 8.44. 040 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Tillägg. Under ' expeditionen » bar observatorn kronometern dag och natt i fickan; säledes är naturligt att den derunder intog många olika lägen. Jag anställde derföre (1872, Juni 2) observationer öfver kronometerns gang, då den stäldes på olika sätt. Den jemfördes med boxkronometern Frodsham n:o 3194; dagliga gan- gen till denna var: 1 FICK AM SATA NDS REA O RR ua AG DER — 1°,4; » stående ställning, siffran XII uppåt (temp. = + 18°C.) — 4,8; » » » » BVALLS: 9, 20 Re +13 ‚5; DD » » ee ee. — 1,3; » » » » IX DI SES NS SENS Sr — 3 „45 liocande "urtallanı uppat ei. u a — (0,95 » » TIC ATEN m SR En. Be & sh | 941 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 920.) Från Lyceum of Natural History i Newyork. Anuals, Vol. 9: 21—26. Frän Academy of Natural Sciences i Philadelphia. Proceedings 1870: 1-3. Från American Philosophical Society i Philadelphia. Transactions, Vol. 14: 1-2. Proceedings, N:o 83—85. Frän Portland Society of Natural History. The water-power of the Maine. Augusta 1869. 8:o. Fourth report of the Commissioners of fisheries. Frän Essex Institute i Salem. Proceedings, Vol. 6: 2. Bulletin, Vol. 2. To-day, 1870. Från Peabody Academy i Salem. Annual Report, 2— 3. The American Naturalist, Vol. 4: 3—12; 5:1. Från Sociedad Mewicana de Historia Natural i Mexico. La Naturaleza, Entr. 13—18. Från Hr Professor H. Gylden. 81 band separataftryck ur Mémoires de l’Academie des Sciences i St. Petersburg. Från Utgifvarne. American Journal of Science and art, 2:d Ser. N: 147—150. 3:d Ser. Vol. 1: N:o 1—3. Från Författarne. BerGcr, OC. A. lakttagelser öfver djurlifvet i Kattegat och Skage- ee, 870. Lund 1871: 4:0. GYLDEN, H. Studiem auf dem Gebiete der Störungstheorie. St. Detewsb. 1871. 4:0. = — Recherches sur la rotation de la terre. Ups. 1871. 4:0. = — Uber den Einfluss, welchen Anderungen der Rota- tionsaxe innerhalb des Erdkörpers auf das Meeresniveau aus- üben können. Ib. 1870. 8:0. i Öfvers. af K. Vet.-Ak. Förh. Årg. 28. N:o 7. 9 942 LINDBERG, S. O. Plant nonnullae Horti botanici Helsingforsiensis descript@. Hfors 1871. 4:o. — — Revisio critica iconum Florse Danice Muscos illu- strantium. Ib. 1871. 4:o. NATHORST, A. G. Om några arktiska växtlemningar 1 en sötvattens- lera vid Alnarp i Skåne. Lund 1870. 4:0. ACLAND, H. W. National health. Oxford 1871. 12:0. Daız, W. H. On the Limpets. Philad. 1871. 8:o. samt 7 smä- skrifter. DELESSE & DE LAPPARENT, Revue de geologie 7. MENABREA, L. F. Principe general pour determiner les pressions et les tensions dans un systeme élastique. Turin 1868. 4:0. MunseLL, J. A chronology of paper and papermaking. 4:ts Ed. Albany 1870. 8:o. PAcKARD, A. S. Record of American Entomology, 1869. samt 7 smäskrifter. Royas, E. Philosophie de la morale. St. Germain en Laye. 1870. 8:0. SeLLa, Qu. Sulle condizione della industria mineraria nell” isola di Sardegna. Text & Atlas. Firenze 1871. 4:e & Tvärfol. WHITE, C. A. Report on the geological survey of the state of Iowa, Vol. 1—2. Des Moines 1870. 4:o. Wuırte, W. Emanuel Swedenborg: his life and writings. ?2:d Ed. Lond. 1868. 8:o. WINKLER, T. C. Memoire sur le Belonostomus pygm&us. Harlem 1801. 4:0. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Botaniska afdelningen. Af Prof. S. O. Lindberg i Helsingfors. 140 arter af skandinaviska alger, 87 arter fanerogamer från Ryska Lappmarken samt åtskilliga sällsyntare arter från Finland. Af Dr Brotherus i Helsingfors. 122 arter fanerogamer från olika delar af Finland. Af Mr Asa Gray. En särdeles dyrbar samling af mellan 2--3000 arter från de vest- indiska öarne företrädesvis Cuba. Af Mr Brendel. En samling af Nordamerikanska trädväxter. Af Hr Olney i Rhode island. En utmärkt vacker samling af Nordamerikanska Carices. Af Prof. Lange i Köpenhamn. De i Landbohörsholm odlade trädväxterna. Af Studeranden H. Santesson. Exemplar af den i Skäne upptäckta Trapa natans. Af Dr Silva Castro i Para i Brasilien. Atskilliga växtämnen och frukter m. m. frän Brasilien. STOCKHOLM, 1872. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARR. Edi "> te a7. Were Kart jag ra Ka sk Akad Förhandli ER Leucaspius delineatus. Fr4.1 dd van. de. VERDjörneronis. 6.” Key ' vy PR vå kg mn AVN | 4 OR al Il Schlachter & Seedorff, Stockh. Limnadıia $i0as. EST Stockh. 2 er & Seedorff, Fu iu lac Sch BL. 80 TOG. >= ng. SE Schlachter & Seedorff, Stockh. a or ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Ärg. 28. er JB 8. Onsdagen den 11 Oktober. Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens inländske ledamot Kongl. Lifmedicus, Professoren M. C. RETZIUS med döden afgaått. Hrr SUNDEVALL och S. LOVÉN afgafvo infordradt utlatande öfver en af Skånska Jagtföreningen hos Kongl. Maj:t gjord och till Akademiens yttrande remitterad ansökning om utsträckt frid- lysning för Kron- och Dofhjort samt Hare, Tjäder och Orre; och skulle på grund af detta utlåtande, som af Akademien god- kändes, underdanig skrifvelse till Kongl. Maj:t aflatas. Fran Kongl. Sjöförsvars-Departementet hade blifvit öfver- lemnad en ombord a korvetten Gefle under dess nyligen slutade expedition till aflägsnare farvatten förd meteorologisk dagbok. Hr. NORDENSKIÖLD meddelade, att i Göteborg medel blifvit insamlade till bekostande af en ny polarexpedition, hvilken nästa sommar skall afga till de norr om Spetsbergen belägna Sjuöarne för att der öfvervintra och under den derpa följande vintern företaga ett försök att pa isen framtränga sa langt mot norden som möjligt. Professor H. GYLDEN redogjorde för en af honom sjelf för- fattad uppsats: »Antydningar om en lagbundenhet i stjernornas rörelser». * Hr. STÅL föredrog en af Kyrkoherden H. J. D. WALLEN- GREN författad uppsats: »Om Skandinaviens Pyralider och Cho- reutider». * _ ÅA AE, rr id 946 Hr. S. LovEn redogjorde för ett af Kyrkoherden LJUNG- STRÖM meddeladt fynd af subfossila glacialsnäckor vid es Karlegården i Skaraborgs län. Pa tillstyrkan af utsedde komiterade antogos till införande i Akademiens Handlingar följande inlemnade afhandlingar: 1:0) »Bidrag till kännedomen af Grönlands Laminarier och Fucaceer», af J. G. AGARDH. 2:0) »On Ammoniacal Platinum Bases», ar P. T. CLEVE. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Lund. Acta, 1870: 1—2. Från K. Universitetet i Helsingfors. Akademiskt tryck 1870—71. 15 st. Från Literary and Philosophical Society i Hull. Annual report 1871. Från Canadian Institute i Toronto. Journal, N:o 68—70. Från Societe Geologique i Paris. Bulletin, T. 26: 66—75; 27: N:o 4 & Table; 28: 1. Från Académie Imp. des Sciences etc. i Lyon. Mémoires. Classe des Lettres, T. 14. Från Societe Imp. d’Agriculture etc. i Lyon. Annales. 4:e Serie T. 1. Från Societas Entomologica Rossica i St. Petersburg. Hior:e, TSE suppl.; 27:21 =. Från K. Akademie der Naturforscher i Dresden. Nova acta, T. 36. 947 Öfversigt af Kongl. Veteuskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 8. Stockholm. Antydningar om lagbundenhet i stjernornas rörelser. Af Huco GYLDEN. [Meddeladt den 11 Oktober 1871.] Oaktadt man lyckats att genom vunnen kännedom af rörel- serna i åtskilliga partiella stjernsystem åt den astronomiska forskningen eröfra ett fält långt bortom solsystemets gränser, så qvarstår likväl stellarastronomiens hufvudsakligaste uppgift ännu olöst. Anser man nämnligen densamma besta i utredningen af lagarna för stjernornas banrörelser inom vintergatans stjern- system, eller i afgörandet af frågan om detta system skall an- ses såsom ett sådant i mekanisk mening, så saknas visserligen ej försök till lösning, men ej nagot är mig bekant, hvars framgång vore obestridd. Jag behöfver här icke inlata mig inagon granskning af de fel och förtjenster, som möjligen kunna vidlada dessa försök, då kritiken i sinom tid ej lemnat dem obemärkta. En genomgaende brist måste dock framhållas. Det har nämnligen icke varit mig möjligt att efter genomläsningen af hithörande arbeten kunna anse undersökningarne så utförda, att intet mera stode att göra innan man med nya bestämningar af stjernors rörelser hade ökat det förhandenvarande materialet. Man har, med andra ord, ej fullföljt undersökningen sa langt, som möjligt, utan atnöjt sig med framhållandet af vissa för sig sjelf staende fakta, hvilka för det mesta ej bevisat annat än solsystemets rörelse i rymden. Af sådan anledning har jag återupptagit denna undersökning samt bemödat mig att föra henne sålunda, att punkten dithän hon i innevarande ögonblick kan föras, med mera klarhet skulle framträda än det förr varit fallet. 948 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Vid behandlingen af det problem, som ofvan blifvit antydt, möta oss tvenne väsendtligen skilda uppgifter, nämnligen först att ur de observerade förändringarne af stjernornas orter afgöra huruvida deras verkliga rörelser äro lagbundna eller icke, samt derefter att angifva orsaker till det på induktif väg funna re- sultatet. I föreliggande uppsats skola lemnas nagra antydningar, huruvida den första fragan bör besvaras jakande eller nekande; ty längre än till antydningar kunna vi för ögonblicket verkligen ej komma, ehuru dessa dock temligen tydligt uttala sig. Ehuruväl vi redan gjort skilnad emellan lagbunden och icke- lagbunden rörelse, så hafva vi dock icke ännu nämnt hvari denna skilnad består. En närmare utredning af dessa begrepp är saledes framförallt nödvändig. Till en början bör anmärkas att denna skilnad ej kan vara absolut. Bortser man nämnligen från rotationen, sa betingas en kropps rörelse och ort i rymden i ett visst ögonblick af tvenne faktorer. Till den första kunna vi räkna de krafter, som oaf- brutet inverka på den ifragavarande kroppen och utgöra orsaken till beskaffenheten af hans bana. Till den andra räkna vi da de oföränderliga värden af kroppens ort vid en viss tidpunkt och hastighet, som skulle ega rum, om inga yttre krafter vore för- handen. Dessa oföränderliga bestämningsstycken, som äfven be- nämnas ursprungliga eller initial-konstanter, böra vi visserligen äfven anse vara beroende af krafter, men af sådana, hvilkas in- verkan redan upphört. Naturen af dessa krafter ligger dock — atminstone för närvarande — utom omradet af var forskning. Antaga vi nu exempelvis att en kropps ort och rörelse en- dast vore beroende af dessa ursprungliga konstanter, d. ä. med andra ord, att han likformigt rörde sig i en rätlinig bana, så kunna vi visserligen betrakta hans rörelse såsom helt och hället tillfällig, då denna endast är beroende af fristaende bestämnings- stycken; men denna händelse vore ett extremt fall, hvilket vi ej kunna antaga sasom verkligt. Ty inom det galaktiska stjern- systemet kunna visserligen de enskilda kropparna vara så langt Ten från hvarandra, att inverkan af deras ömsesidiga at- Fa (0) GYLDEN, LAGBUNDENHET I STJERNORNAS RÖRELSER. 949 traktion blifver försvinnande liten i jemförelse med deras egna inneboende hastigheter; men absolut noll blifver han dock icke. Erinra vi oss dessutom den stora mängden af attraherande krop- par, sa inse vi att deras sammanlagda inverkan kan vara ganska märklig, ehuru den enskilda massan dertill bidrager med en yt-. terst ringa del. Det är vidare klart att massor, som befinna sig relativt nära hvarandra, af de öfriga skola attraheras nära nog pa samma sätt. Häraf följer uppenbarligen att stjernor, som ligga i samma himmelsregion, beskrifva bandelar af liknande natur, ehuru de enskilda banornas elementer detta oaktadt kunna vara ganska olika. Då vi härtill måste antaga att de krafter, som bestämma banornas natur, kontinuerligt ändra sig från en punkt af rym- den till en annan, så äro vi äfven berättigade till den slutsats, att ehuruväl vi i olika punkter af rymden kunna påträffa olik- artade banor, en sadan olikhet likväl ej framställer sig plötsligt, utan att den kontinuerliga ändringen af banornas art är ett gemensamt band, som sammanbinder rörelserna 1 dei galaktiska stjernsystemets olika delar. Men om vi äfven a den ena sidan icke helt och hållet kunna förneka en viss gemensamhet i de olika stjernornas rörelser, hvilken här är liktydig med lagbundenhet, så är det a den an- dra dock möjligt, att densamma är af så svag natur och i sy- stemets olika delar uppträder under så olika former, att det först efter loppet af en oberäkneligt lång tidrymd blifver oss möjligt att uppdaga henne. Orsaken härtill är lätt att angifva. Sedan den tidpunkt, från hvilken vi äga tillförlitliga astrono- miska observationer, nämnligen medlet af det förflutna arhun- dradet, har icke desto längre tid förflutit, än att stjernornas skenbara rörelser under densamma endast hafva blifvit obser- verade såsom rätliniga och likformiga. Vi äro äfven fullkomligt ur stand att a prori kunna fatta någon mening om huru snart vara observationer skola förråda nagon afvikelse från en sådan rörelse. Nu tillåter oss likväl först en dylik afvikelse att direkt sluta till förhandenvarande krafter och till banans natur, och 950 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. detta argument har äfven blifvit uttaladt emot stellarastrono- miska undersökningar af den art, som här äro i fråga. Men detta argument har dock icke alltid bindande kraft. Hvarje stjernas rätliniga rörelse i ett visst ögonblick är nämnligen icke allenast beroende af de fristående konstanterna, utan äfven af de krafter, som intill samma ögonblick inverkat på hennes bana. Då nu, såsom vi sökt framhålla, dessa krafter böra anses an- gifbara såsom en funktion af den ifrågavarande stjernans ort samt af den ögonblickliga massfördelningen inom stjernsystemet, så sluta vi vidare, att stjernornas rätliniga rörelser äro samman- satta af tvenne delar, af hvilka den ena kan betraktas "såsom tillfällig, den andra deremot såsom en funktion af stjernans läge. Hvarje observerad rörelse gifver oss således en qvantitet, som är sammansatt af tvenne andra, nämligen af en tillfällig del och af ett specielt värde på den ifrågavarande funktionen, deri mass- fördelningen ingår sasom en för alla rörelser gemensam konstant. Denna funktion uttrycker just det lagbundna i stjernornas rörelser. Vi kunna nu anse vår uppgift besta deri att, då ett stort antal med vissa tillfälliga fel behäftade numeriska värden af en funktion äro bekanta, ur dessa bestämma sjelfva funktionen. Vid liknande fall, som ofta nog möta vid den mathematiska behandlingen af naturvetenskaperna, synes man, enligt min tanke, icke alltid hafva förfarit rationelt. Man har nämnligen ofta för den sökta funktionen gissningsvis antagit ett slutet mathematiskt uttryck, deri ett visst begränsadt antal konstanter förefunnos. Ur de förhandenvarande observerade numeriska värdena pa den sökta funktionen har man sedermera bestämt konstanternas obe- kanta värden i enlighet med minsta qvadratmethodens regler. Tillika har man enligt samma method sökt de sannolika felen för de funna värdena, samt ansett sig nu vara i stand att draga en slutsats, såväl öfver den säkerhet, hvarmed de obekanta blifvit bestämda, som ock öfver den hypothetiska formelns rea- litet. Man löper dock ofta fara att på denna väg ga vilse, och manga äro de exempel som kunde anföras att bestyrka detta påstående. Saken är nämnligen den — såsom redan vid andra GYLDEN, LAGBUNDENHET I STIERNORNAS RÖRELSER. 951 tillfällen blifvit upprepadt — att minska qvadratmethoden omöj- ligen hjelper öfver den klippa, som ett ofullständigt mathema- tiskt uttryck städse i mer eller mindre grad ställer i vägen för forskningens gång. Begagnandet af denna method kan aldrig ersätta det felaktiga, som man begar, da man såsom theoretiskt riktigt antager ett ofullständigt mathematiskt uttryck för det naturfenomen, hvars lagar man vill undersöka. Det syntes mig derföre framför allt vara nödvändigt att söka en annan method för lösningen af den uppgift, vi ofvan framställt, hvilken ej skulle lida af de brister, som otvetydigt vidlada den nyss antydda. En sadan synes mig följande vara. I stället för att såsom funktionsform antaga ett slutet uttryck, använder jag den möjligast allmänna formel som står att finna. Densamma består vanligen i en oändlig men konvergent serie, deri ofta redan fa termer äro tillräckliga att representera den sökta funktionen. Detta oaktadt bibehalles uttrycket öppet, emedan man a priori högst sällan kan med säkerhet afgöra, vid hvilken term det öppna uttrycket skulle kunna afbrytas utan nagon märklig uppoffring af noggrannhet. Ur de förhanden- varande numeriska funktionsvärden bestämmes nu sa manga ter- mer som möjligt eller åtminstone ett större antal än det, hvilket man kunde anse med tillräcklig noggrannhet atergifva dessa värden. Om nu härvid en konvergens träder i dagen, som ater- igen efterträdes af en följd termer, hos hvilka intet aftagande mer förmärkes, så äro i allmänhet tillräckligt många termer tagna i betraktande; ty de termer, hos hvilka intet aftagande mera förmärkes, borda egentligen hafva erhållits försvinnande små, ehuru de till följd af tillfälliga fel hos funktionens speciella värden blifvit märkliga. Detta förfaringssätt ha redan länge varit i bruk vid de fall, der den oändliga serieformen till följe af frågans beskaffenhet varit antydd, men densamma tillåter en vida allmännare tillämp- ning. Ty i de fall, der funktionsformen ej är bekant, kan den- samma alltid lättare approximativt angifvas medelst en serie än på nagot annat vis. 952 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Det blef redan anmärkt, att tillfälliga fel hos de observerade funktionsvärdena förorsaka en termföljd, der ingen konvergens mer förmärkes. Å andra sidan tjena just dessa termer att be- döma de tillfälliga felen i observationsdata samt saledes äfven säkerheten af de termer, hvilka man anser sig böra tillskrifva en reell betydelse. Svarigheten att använda den nyss anförda methoden beror på att finna den serieutveckling, som på samma gang är möj- ligast konvergent, som de enskilda termernas analytiska byggnad förblifver tillräckligt enkel. I manga fall är densamma dock genom problemets natur gifven, sasom t. ex. i det föreliggande. Vi äro nämnligen eji tillfälle att medelst observationer bestämma annat än skenbara rörelser, som äro sammansatta af de verk- liga rörelsernas projektioner på den skenbara himmelsferen och af återspeglingen af solsystemets fortskridande i rymden. Åro dessa rörelser angifbara sasom en funktion af sferiska koordinater, t. ex. af rektascension och deklination, sa kunna de allmänt ut- tryckas medelst en serie af Laplaceska eller, sasom man äfven kallat dem, sferiska funktioner. För enkelhetens skull betraktar jag nu endast rörelsen i rektascension, d. ä. den med eqvatorn parallela komponenten, samt denna endast för stjernor, som ligga inom en med eqvatorn parallel zon. Antages denna zon vara sa smal, att vi inom henne kunna anse deklinationen vara konstant, så blifver det allmänna uttrycket för denna rektascensionsrörelse en trigono- metrisk serie, som fortgar efter siner och cosiner för multipler af rektascensionen. I detta förenklade fall bestar var uppgift i att afgöra huru manga termer i denna serie kunna anses hafva en reel betydelse. Om stjernornas verkliga rörelser vore helt och hållet oregel- bundna, d. v. s. om rörelsen i alla riktningar vore lika sannolik, så kunde man ej finna mer än tvenne termer med reel betydelse, nämnligen de som bero af sinus och cosinus för den enkla rektas- censionen. Dessa termer uppkomma till följe af solsystemets rörelse, hvilkens riktning ur desamma låter angifva sig. Visar | | | | GYLDEN, LAGBUNDENHET 1 STJERNORNAS RÖRELSER. 953 det sig dock, att stjernornas observerade ortsförändringar ej blifva tillbörligt ätergifna medelst dessa bada termer, sa har man en fingervisning till en lagbundenhet i deras verkliga rörel- ser. Likväl kunde äfven en annan omständighet gifva anledning till högre termer. Om nämnligen de stjernor, hvilkas rörelser blifvit medtagna, i medeltal ej skulle vara lika aflägsna fran oss i alla riktningar, så skulle denna omständighet förorsaka ett mer eller mindre stort antal termer efter de båda af den enkla vin- keln beroende. I alla händelser är dock konstaterandet af sa- dana högre termer likbetydande med en vigtig stellarastronomisk upptäckt. Var undersökning bör således dermed taga sin början att vi söka uttrycka ett mer eller mindre stort antal observerade rörelser medelst trigonometriska serier. För att förenkla detta arbete har jag sammandragit de inom hvarje rektascensions- timme ifragakommande rörelser till medelvärden, samt antagit dessa gälla för timmans midt. Vanligen har jag sedermera ytter- ligare sammandragit två och tva af dessa medelvärden och sa- lunda erhallit tal, hvilka motsvarat hvarannan hel timme. Ur dessa talvärden kunna tolf termer i var trigonometriska serie bestämmas, nämnligen förutom den konstanta termen, sex cosinus- koefficienter och fem sinuskoefficienter. Detta antal bör, atmin- stone till en början, vara tillräckligt för att afgöra fragan om rörelsernas lagbundenhet; ty med det jemförelsevis inskränkta material, som för ögonblicket står oss till buds, kunna vi ej igenkänna en sådan lagbundenhet, som först vid ännu högre termer skulle träda i dagen; ej heller är en sådan sannolik. Det antydda förfaringssättet är visserligen sa till vida ej fullkomligt strängt, som antagandet att de partiella medeltalen höra till midten af de respektive timmarna, afviker fran det sanna förhallandet; men da ett större antal rörelser samman- dragas till ett medelvärde, blifver den härigenom uppkomna osä- kerheten af mindre betydelse. 054 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. I enlighet med den anförda methoden har jag behandlat åtskilliga kombinationer af stjernors rörelser, och dervid kommit: till resultat, af hvilka jag nu gar att anföra de säkraste. Min första undersökning företogs med stjernor, som ARGE-- LANDER användt till bestämning af riktningen för solsystemets: rörelse i rymden. Af dessa stjernor utvalde jag dem, hvilka ÅRGELANDER hänför till sin tredje klass och dessutom ligga emellan eqvatorn och den parallelcirkel, som motsvarar en nord- lig deklination af trettio grader. Rörelserna antogos dervid så- dana, som ARGELANDER anger dem i sin stjernkatalog »DL X stellarum fixarum positiones mediae», och med dessa erhölls följande uttryck för den hundraariga rörelsen i rektascension, då denna betecknas med Ac och sjelfva rektascension med «: Aa = + 1193 +18 .24 cos a — öl sim a — 3.51 cos 20 — 1.42 sin 20 .16 cos 30 — 2 .16 sin 30 — 4.03 cos 40 — 1.68 sin 4a — 2.22 cos da + 2.92 sin da + 0.46 cos da. Vidare undersökte jag rektascensionsrörelsen hos de flesta Bradleyska stjernor emellan 4:de och 6:te storleken, som ligga i den ofvannämnda zonen, och använde dervid de af Mädler i 14:de bandet af Dorpater observationerna angifna rörelser. Der- vid erhölls Au = + 0.64 +5.04 cos «a + 0.09 sin « — 0 .53 cos 20 — 0 .37 sin 20 (5) — 0.49 cos 3a — 0 .75 sin 3a + 0.73 cos 40 — 0 .96 sin da — 1.26 cos 5a + 0 .04 sin 5a + 0.14 cos 60. Härpa underkastade jag de Bradleyska stjernor, som voro) svagare än Ö:te storleken, en liknande behandling i afseende på: deras rörelse och erhöll dervid följande resultat: (bj a GYLDEN, LAGBUNDENHET I STJERNORNAS RÖRELSER. 9 i Ac = — 0.69 + 5.34 cos «+ 0.09 sin a — 2 .24 cos 20 + 0 .26 sin 20 (e) | — 0.23 cos 3a — 0 .23 sin 30 + 0.07 cos4e + 0.05 sin 40 + 0.92 cos 5e — 1 .52 sin 5a — 0 .44 cos ba. I trettiondeandra bandet af »Memoirs of the Royal astr. society» har Mr. DUNKIN meddelat en undersökning öfver rikt- ningen af solsystemets translation, för hvilken han lagt till grund de af MAIN bestämda rörelser. Af de i hans afhandling del- eifna rörelser har jag ater utvalt dem emellan eqvatorn och + 30° liggande samt ur dem pa samma sätt som ofvan funnit Au = — 2".99 +6.80 cos @a + 1”.98 sin a — 0.90 cos 20 — 1.03 sin 20 (d) — 1.05 cos 30 + 4.36 sin 3« + 0.80 cos 4a — 4 .35 sin 4a + 0.45 cos 5a + 2 .52 sin de + 1.32 cos 60. Vid första paseendet synas alla dessa talvärden ej utvisa annat än solsystemets rörelse mot en punkt, hvars rektascension ej mycket afviker fran 270°, ty om vi undantaga den af den enkla vinkeln beroende cosinustermen, sa visa de öfriga ej nagon konvergens. Emellertid visa sig här andra antydningar på en lagbundenhet hos stjernornas verkliga rörelser. Om vi nämnligen jemföra de motsvarande koefficienterna i de olika serierna, sa finna vi hos några af dem en påfallande öfverensstämmelse. Det är isynnerhet hos koefficienterna för cos 2« och cos 3«, som en sadan skarpt träder i dagen, da alla värden för desamma er- hållit samma tecken. De öfriga koefficienterna synas deremot mera genom tillfälliga omständigheter hafva erhållit märkliga värden. Huruledes de olika termerna skola anses hafva någon reell betydelse eller icke, framgar kanhända tydligast om vi bilda arithmetiska media af deras koefficienter. En sådan operation 956 _ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. har ingen motsvarande reell betydelse, emedan samma stjer- nor förekomma i flera kombinationer; men en del af det till- fälliga, som inverkat vid härledningen af formlerna (a), (b), (ce) och (d) och hvilket förstorat de högre termerna, torde pa detta sätt blifva eliminerad. Härvid synes det vara riktigast att dividera den första serien med 3, emedan de stjernor, af hvilkas rörelser densamma blifvit bildad, synas vara omkring tre gånger närmare vart solsystem än de öfriga. Härefter erhölls Ao = konst. + 57.81 cos & + 07.40 sin a — 1.21 cos 20 — 0 .40 sin 20 (e) — 0.67 cos 30 + 0 .66 sin 3a — 0.04 cos 40 — 1 .46 sin 4a + 0.16 cosda + 0.50 sin de + 0.29 cos 60. Till detta resultat bör först och främst anmärkas, att ehuru koefficienten för sin4« är funnen nagot större än koefficienten för cos 20, denna sednare likväl med större skäl synes hafva en reell betydelse. Denna är nämnligen bildad af fyra med hvar- andra ganska öfverensstämmande talvärden, då deremot den förra hufvudsakligen till följe af det stora värdet — 4.38 i serien (d) erhållit en så framstående storlek. Vidare bör den anmärkning göras, att orsaken hvarföre ej nagon konstant term blifvit an- eifven, beror pa en omständighet, som skall anföras längre fram. Anse vi de bada at den enkla vinkeln beroende termerna vara uppkomna endast genom solsystemets rörelse, så erhålla vi efterhand följande värden för den punkts rektascension, mot hvilken denna rörelse är riktad . (a) 268° 24 (b) 270 54 (e) 270 52 (d) 286 14 Att de trenne sednare af dessa värden afvika fran det re- sultat, man hitintills antagit vara temligen nära sanningen, nämn- ligen 260°, är i och för sig sjelf ej synnerligen öfverraskande, GYLDEN, LAGBUNDENHET I STJERNORNAS RÖRELSER. 957 da de för det mesta bero pa stjernor med svaga rörelser, hvilka kunna vara behäftade med systematiska fel af formen å Ag + ay COS & + bj SIN 0; men att det första värdet äfven ger denna rektascension så stor, är i högre grad i ögonen fallande. Öfverhufvud har jag vid alla räkningar, som af mig blifvit anställda för den nu ifrågavarande undersökningen, funnit med de anförda öfverensstämmande värden. Det vill således synas som om rektascensionsrörelserna inom zonen fran 0” till + 30° skulle gifva en annan apex för sol- systemets rörelse än de öfriga rörelseqvantiteterna. I denna omständighet är jag äfven böjd att se en antydning till en lag- bundenhet hos stjernornas verkliga rörelser. Hvad slutligen den konstanta termen vidkommer, sa synes af de värden, vi funnit för densamma, framga, att han erhåller ett desto mindre värde ju mindre de undersökta stjernornas rö- relser äro. Denna förmodan vinner äfven bekräftelse på annat håll. Utväljer man nämnligen af de 250 stjernor med stark rö- relse, hvilka nyligen blifvit undersökta af ARGELANDER!) de, som ligga emellan — 30” och + 30” samt behandlar deras rö- relse på samma sätt, som ofvan, så erhålles för den konstanta termen, + 2”.37, således ännu något större än stjernorna ur hans tredje klass gafvo. Deremot finner Dr. NYRÉN i sin be- stämning af precessionskonstanten en förminskning af denna kon- stant, hvars projektion på eqvatorn under loppet af ett arhun- drade uppgar till 27.45. Detta resultat vanns genom att enligt samma förfaringssätt, som här blifvit följdt, undersöka rörel- serna hos ett stort antal hufvudsakligen till 8:de och 9:de stor- leksklasserna hörande stjernor. Då jag nu sammanställer de olika värdena för den kon- stanta termen, angifver jag tillika det ungefärliga beloppet af den vinkel, under hvilken solsystemets rörelse snes från ett mot denna rörelse vinkelrätt afstand, som motsvarar de under- sökta stjernornas medelafstånd från vart solsystem. Denna vin- kel ma här betecknas med q, den konstanta termen med a, och 1!) Untersuchungen über die Eigenbewegungen von 250 Sternen. 958 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. slutligen deklinationen för den punkt, mot hvilken solsystemet rör sig, med D. Var sammanställning blifver nu följande: an Y a, + 2".45 = i Bs Pe) ERAN 2) + 1.93 8 > + 4.38 3) FEET EN NE + 0.73 4) + 0.64 DRA + 3.09 5) — 0 .69 DD + 1.74 6) — 2.45 Zub 0.00. Vill man tillerkänna dessa tal nagon reell betydelse — och en sadan kan svarligen helt och hallet förnekas dem — sa an- tyda de en gemensam omloppsrörelse hos de undersökta stjer- norna kring nagon viss punkt. En sadan omloppsrörelse skulle äfven lättast kunna förklara uppkomsten af de märkliga termer, som följa pa de bada af den enkla rektascensionen beroende. Man har orsak till det antagande, att en gemensam omlopps- rörelse — ifall hon verkligen blifver konstaterad — hufvudsak- ligen eger rum i små lutningar mot vintergatan. Man borde saledes erhålla mera tydligt uttalade kännetecken pa en sådan genom att undersöka stjernor i dennas grannskap. En sådan undersökning är likväl för ögonblicket ej utförbar, emedan vi från vintergatans södra del med säkerhet endast känna ett jem- förelsevis ringa antal stjernrörelser. Sa snart de af TAYLOR, JOHNSON m. fl. observerade stjernorna blifva aterbestämda, skall sannolikt all ovisshet i frågan om stjernrörelsernas lagbundenhet försvinna. De få data, som vi för ögonblicket äga från den södra himmelen, bekräfta emellertid antagandet af en gemensam omloppsrörelse. . Jag kan ej afsluta dessa meddelanden utan att anföra den: påfallande likhet, som eger rum emellan de små planeternas gemensamma rörelse i slutet af Mars månad hvarje ar och den, som angifves af formeln (e). Ur de små planeternas för den ') Emedan Dunkın användt STRUVES precession, bör den med hans rörelser beräknade konstanta termen ändras med + 1”.27 för att blifva jemförbar med de öfriga. | GYLDEN, LAGBUNDENHET I STJERNORNAS RÖRELSER. 959 21 Mars 1868 gällande rörelser härledde jag nämnligen följande uttryck, der afseende blifvit fäst vid faktorn cos.-dekl., emedan ett systematiskt fel i annan händelse till följe af asteroidernas fördelning på den skenbara himmelsferen hade uppkommit: cos d Av = + 9.59 17.56 cos & + 2.75 sin « — 2.49 cos 20 + 0.22 sin 20 1.25 cos3a + 1.35 sin 3a 0.08 cos 40 — 1.30 sin 4a — 0.84 cos 5oe — 0.01 sind — 0.41 cos 60. Afser man från den olika tidsenheten, som här är en dag, + + samt från koefficienternas storlek, hvilka här äro uttryckta i minuter, så faller en stor likhet emellan serien (e) och den sist anförda genast i ögonen. Man kunde häraf vidare — allt under förutsättning, att i serien (e) flere än de båda af den enkla rektascensionen beroende termer hafva en reell betydelse — sluta till en viss analogie emellan de undersökta stjernornas gemen- samma rörelse och den, som vi veta ega rum hos de sma pla- neterna. Det vore ej heller svart att ur de sist anförda talen härleda lagen för denna sistnämnda rörelse, om man a priori antager, att den försiggar 1 en cirkel, inom hvilken jorden har sitt läge. Man skulle då finna att jordens rörelse vore riktad mot en punkt, hvars rektascension endast på nagot mer än en grad vore felaktig. Vidare skulle man finna centralpunktens rektascension, hvilken likväl ur de anförda talvärdena framgar med ett fel af omkring sex grader. Slutligen kunde man finna, att de små planeterna i allmänhet äro omkring tre ganger af- lägsnare från centralpunkten än jorden, hvilket resultat äfven nära nog öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Man vore nu frestad att sluta till en dylik centralrörelse hos de under- sökta stjernorna och att förlägga centralpunkten dithän, der rektascensionen sammanfaller med solens i sednare hälften af Mars. Om slutligen rörelserna hufvudsakligast ske i ett plan, som nära sammanfaller med vintergatans, och om äfven stjern- 960 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. systemets tyngdpunkt far antagas der, sa ligger den förmodan ej sa aflägsen, att centralpunkten för stjernornas rörelser bör sökas i den himmelsregion, som omfattas af stjernbilderna Au- riga, Taurus, Perseus, Uamlopardus, Andromeda, Cassiopeja, Lacerta, Cepheus och Cygnus. Dock böra vi akta oss att öfver- skatta säkerheten af denna slutföljd.. Vi hafva först och främst ej nagot direkt bevis för en centralrörelse, ty det gifves äfven andra rörelser, som skulle förklara olikheten uti de funna vär- dena för den konstanta termen; vidare hafva vi ännu mindre något direkt kännetecken, att denna centralrörelse, om hon vore förhanden, skulle försiggå i en nära cirkelformig bana och en- dast i detta fall är jemförelsen med de små planeternas rörelse berättigad. I alla händelser qvarstar dock en antydning att stjernornas rörelse visa något gemensamt och att de ej äro så regellösa, som några astronomer hafva velat antaga. + | | I | | | 961 ‚Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 8. Stockholm. Skandinaviens Pyralider och Choreutider beskrifne a JW ATEBNER IN: [Meddeladt den 11 Oktober 1871.) Redan förut har Författaren dels i Öfversigten af Kongl. Vet.-Akad:s Förhandlingar ar 1862, dels i Skandinaviens Hete- rocerfjärilar visat, att den stora afdelning af Lepidoptera, som BOISDUVAL benämnt Heterocera, kan delas i trenne underafdel- ningar, för hvilka också begagnats de benämningar, som DU- MERIL föreslagit. Den sista af dessa underafdelningar är Che- tocera, hvartill höra de Linneanska slägtena Pyralis, Tortrix Tinea och Alueita. I sist anförda arbete har a pag. 3 diagnos blifvit gifven, hvarigenom alla till underafdelningen hörande fjä- rilar lätteligen kunna skiljas från öfriga. Redan sasom larver äro de utmärkta från de andra, hvilket synes af SPEYERS ob- servation, meddelad i Entom. Zeitung 1860 p. 61. Fotsulan pa bakfötterna är nemligen icke tjenlig att omfatta föremalen, sasom hos öfriga larver, utan är mera jemn och antingen helt och hållet eller sa när som pa ett litet stycke försedd med en krans af utåtkrökta hakar, hvaremot sulan på samma fötter hos öfriga fjärillarver är ojemn och på yttre sidan försedd med blott en half krans af inatkrökta hakar. Härifran finnes till följe af sakens natur blott undantag bland de larver, som lefva inuti växtdelar eller äro säckdragare. Afskiljandet af denna under- afdelning från alla öfriga fjärilar synes således vara fullkomligt berättigadt och böra gillas äfven af de systematici, som lägga uteslutande vigt vid första utvecklingsstadierna. [NS] Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 8. 962 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Största delen hithörande arter hafva tre abdominalnerver pa bakvingarne under det att framvingarne ej hafva mer än en enkel dorsalnerv, som gar langt innanföre vingens inkant och ej bidrager till bildandet af denna. Likväl är den ena abdominal- nerven hos nagra fa Tortricider och Tineider, som ega fullstän- dig nervulation, blott antydd. Öfriga Heterocerer hafva högst tva abdominalnerver pa bakvingarne under det att framvingarne ega en dorsalnerv. Endast Setioide bland Closterocererna hafva tre abdominalnerver pa bakvingarne och en dorsalnerv pa fram- vingarne, men denne sednare löper i sjelfva inkanten af vingen och bidrager till bildandet af samma kant. Hos en del Nema- tocerer är förhallandet enahanda hvad dessa nervers antal be- träffar, men hos dem är da framvingarnes dorsalnerv gaffelfor- mist delad, hvaremot den hos Chetocererna alltid är enkel. Några fa Cheetocerer af Tineidernas familj ega på bakvingarne tre abdominalnerver och pa framvingarne tva dorsalnerver, lik- som tvenne familjer bland Nematocererna (Antrocerorde och Cosside), men de skiljas fran dessa lätteligen genom de i bak- vingarnes inkant, serdeles i analhörnet, långa fransarne och an- tingen genom de starkt utvecklade palperna eller de med fram- vingarne nästan lika langa autennerna. Hos alla andra Chzeto- cerer är nervulationen mer eller mindre ofullständig och bak- vingarne smala, lancettformiga med länga fransar, i hvilken form stundom äfven framvingarne deltaga. De till var fauna hörande Cheetocerer delas i sju familjer. Dessa skiljas lätt från hvarandra enligt följande schema, vid hvars uppgörande likväl endast hänsyn tagits till vara arter, och hvilket således icke är tillämpligt på afdelningen i sin helhet: I:o. Med fullständiga vingar. A) Bakbenens tibier kortare än dubbla längden af baklåren, eller åtminstone icke längre. Vingarne odelade. a) Bakvingarne aldrig med mer än 8 nerver, då såväl de från vingbasen som de från diskfältet utgående beräknas. 1) Bakvingarnes fransar vid analhörnet betydligt kortare än vingens bredd; bakvingarne ej lancettformiga. (a) Framvingarne med en dorsalnerv. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 963 (1) Bakvingarnes dorsalnerv (medlersta abdomi nalnerv) mot basen enkel. aa) Vingarnes oberoende nerv vidt aflägsnad vid roten frän den närmast framom ho- nom varande grenen och kommande nära intill den närmast bakom honom varande. (11) Framvingarnes metacarpalgren eller carpalgren tvägrenig...1. Pyralides. (22) Framvingarnes metacarpalgren och carpalgren enkla. .... 2. Choreutides. (Chilo cerusellus och slägtet Ephe- stia tillhöra föregående familj). bb) Vingarnes oberoende nerv vid roten ej längre från den närmast framom honom varande grenen än från den närmast bak- r om honom varande ... ........ 4. Tineides. (2) Bakvingarnes dorsalnerv vid basen gaffel- Kormro.tedeladeer una sng 3. Tortricides. (b) Framvingarne med två fria dorsal- TEHA ED A A a RR 4. Tineides. 2) Bakvingarnes fransar vid analhörnet lika långa med eller längre än vingens bredd; bakvingarne oftast lan- cettformiga, utan fullständig nervulation 4. Tineides. b) Bakvingarne med fere än 8 nerver, då såväl de från vingbasen som de från diskfältet ut- enendesröknaste hun das slug een: 5. Micropterygides B) Bakbenens tibier mer än 24 gång så långa som baklären. Vingarne delade i flikar. a) Framvingarne delade i 2, bakvingarne 14 (0 RE RE RER PER ER 6. Pterophorides b) Alla vingarne delade hvardera 1 6 flikar .. 7. Alucitides. II:o Med förkrympta eller inga vingar. A) Larven ej säckbärande. Fjärilen lefver fri. a) Med oceller. 1) Framvingarne räcka ända till anus... 3. Tortricides. 2) Branayıneannenikontareen 4. Tineides. b) Utan oceller. 19) Kiänilenwleryenspa landen... 4. Tineides. 2), Branilensleiven undersyattene 1. Pyralides. B) Larven ‚säckbärande. Fjärilen lefver i eller på larvens SUCK Alena ie. ein ey 4. Tineides.: Af dessa familjer hafva de tvenne sista redan blifvit af oss synoptiskt behandlade i Kongl. Vet.-Akad:s Handlingar för ar 1859 och ändamålet med nu föreliggande afhandling är att gifva en kort öfversigt af de vår faunas arter, som tillhöra de tvenne första familjerna. När LINNE utgaf sin Fauna Suecica upptogos 964 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. deruti, tillhörande dessa familjer, 21 skandinaviska arter. THUN- BERG ökade uti sina Dissertationes antalet med 11, hvartill ZETTERSTEDT i Insecta Lapponica lade 22 och BOHEMAN i Kongl. Vet.-Akad:s Handlingar ar 1852 ytterligare 13 arter. GUENER beskref i Species General ännu en skandinavisk art och vi hafva i Öfversigt af Kongl. Vet.-Akad:s Förhandlingar 1856 gifvit diagnoser på trenne, sa att hela antalet af hit- hörande arter, som vi med visshet vetat tillhöra var fauna ut- gjorde 71. Denna afhandling, som stöder sina uppgifter dels pa de samlingar, hvilka framlidne Prof. BOHEMAN 1 lifstiden gjort för Riksmusei räkning och för hvilkas begagnande Förf. härmed offentligen hembär Prof. STÅL sin tacksamhet, dels pa Prof. ZETTERSTEDTS samlingar, för hvilkas förnyade begagnande Förf. ej nog kan betyga denne var Nestor mom entomologien sin vördnadsfulla erkänsla, dels pa de uppgifter, som den ut- märkte norske entomologen Dr SIEBKE gifvit i sina reseberät- telser, och dels pa de samlingar, som Förf. sjelf gjort isynner- het i södra Sverige, upptager ytterligare sasom skandinaviska 67 arter, sa att det antal, som vi för närvarande känna fran var halfö, utgör 138 arter. Ett par för vetenskapen nya arter känner Förf. ytterligare från vår halfö, men dessa förbigas här, emedan ej mer än ett exemplar af hvardera hittills blifvit funnet, och Förf. högst ogerna vill grunda beskrifningen af nya arter på blott enstaka exemplar. Dessa arter torde, sedan möjligen flera exemplar påträffats, rätteligen böra få sin plats i den ut- förligare beskrifning af vara fjärilar, som blifvit påbörjad och i mon af den tid, som derföre kan gifvas, kommer att fortsättas, och för hvilken föreliggande afhandling endast är att anse så- som en förelöpare, hvarföre ocksa inga synnerliga förändringar i systematiskt afseende blifvit företagne, utan slägtenas och ar- ternas anordning bibehallits sådan den förefinnes hos senare Författare, ehuru mycket dervid rätteligen borde varit annor- lunda. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 965 Fam. PYRALIDES (STAINT.). Vingarne odelade; de bakre utan inskjutningsfält men med retinaculum och tre fria abdominalnerver; subcostalnerven an- tingen fran basen fri, men löpande nära intill mediannerven, eller förenad med nämnde nerv antingen helt och hället eller till större eller mindre del, eller ock förenad dermed genom en tvärnerv; bakvingarnes dorsalnerv ej gaffelformig. Framvingarne med odeladt diskfält, ur hvars bakre hörn styloid- och glenoidal- grenarne utga antingen tätt intill hvarandra eller med gemensam ir % " stam. Ögonen nakna. Antennerna borstformiga. Ofre palper oftast tillstädes. Framvingarnes metacarpal- eller carpalgren minst tvagrenig. Bakbenens tibier fran hälften till dubbelt längre än laren. Familjen delas i sex grupper pa följande sätt: A. Framvingarnes dorsalnerv med enkel bas. l:o Bakvingarnes diskfält antingen fullständigt eller blott till hälften slutet genom tydlig tvärnerv. 1) Framvingarne ega sesamoidgren. a) Bakvingarnes subcostalnerv från basen helt och häl- Ve aa Wr ac Pyralidide. (Scoparia centuriella tillhör följande grupp). b) Bakvingarnes subcostalnerv antingen helt och hållet eller delvis förenad med mediannerven eller någon af dess grenar, eller genom en tvärnerv dermed sam- manbunden. (1) Tvärnerven, som sluter framvingarnes diskfält sned och rät eller blott bagformigt böjd. Botyde. (2) Tvärnerven, som sluter framvingarnes diskfält spetsvinkligt bruten, vändande spetsen mot ving- baseman 22... EC BIS NEAR SA er Chilonide. 2) Framvingarne sakna sesamoidgren ................ Phycidee. lI:o Bakvingarnes diskfält öppet, sällan med svag antydning eilletvarnery vide bakıe hörmer ee 905 Urambide. B. Framvingarnes dorsalnerv vid basen gaffelformig...... Galleride@. Af dessa grupper ega Pyralidide aldrig, men Botyd& och Chilonide stundom och de tre öfriga alltid bakre mediannerven pa bakvingarne harige. Fran Tortrices skiljes familjen lätt deri- genom att bakvingarnes dorsalnerv ej är vid basen gaffelformigt ' 966 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. delad och att öfre palperna oftast äro tillstädes.. Fran Tinex skiljes familjen genom breda, med ej serdeles långa fransar för- sedda bakvingar, och der breda bakvingar finnas bland Tineerna, hafva dessa arter högst sällan öfre palper, eller om 'sadane fin- nas, äro de fyra till femledade och likt en fällknif samman- slagna. Dessutom hafva oftast dessa Tineer ett inskjutningsfält a bakvingarne. Från Pterophoriderna och Alucitinerna skiljes familjen genom hela vingar och fran slägtet Agdistis, som för öfrigt ej tillhör var fauna, skiljes den genom kortare tibier a bakfötterne. Fran alla familjerna bland OCheetocererna skiljas Pyraliderna dessutom genast derigenom, att antingen metacarpal- grenen eller carpalgrenen a framvingarne är minst tvagrenig, hvaremot dessa hos alla andra till denna hufvudafdelning hö- rande familjer äro enkla. Härifran göra endast Crambus ceru- sellus och slägtet Ephestia undantag. I. Gruppen: Pyralidide H—S. Bakvingarnes diskfält slutet; den bakre mediannerven vid basen utan harighet; subcostalnerven från basen helt och hållet fri. Framvingarne ega sesamoidgren, som utgar fran främre hörnet af diskfältet; dorsalnerven vid basen enkel. Palperna hos bada könen lika; de öfre finnas. Hithörande djur äga temligen robust kroppsbyggnad, med atminstone antydning till 2:ne ljusa tvärstrimmor a framvin- garne, och bakvingarne äro icke synnerligen stora, men vanligen lika tjocka som framvingarne samt merendels försedda med tyd- liga teckningar. Pannan är bredare än ögats diameter, tilltryckt fjällig eller med en liten härtofs. Hanens antenner ofta kam- tandade och harfransade. Honans abdomen är spetsig, hanens deremot slutar med en liten harborste. Bakfötternas sporrar fyra, ganska langa. Tarserna utan tornar, med dolda klor. Framvingarne langsträckt tresidiga. Till var fauna höra föl- jande trenne slägten: WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 967 I:o Öceller finnas. ' a) Tunga finnes, men kort. Ofre palperna långa, men pensel- ITOTHEnIIG a ER er re ss sk seden stR STA ses Cledeobia. b) Tunga saknas. Ofre palperna små, trädformiga. Aglossa. IT:o Oceller saknas. Tunga finnes. Ofre palperna trådformiga ellernastans telsigende an... se een ee en Pyralis. 118 Slägtet: Cledeobia STEPH., DUP. Oceller finnas. Tungan kort, mjuk, tydligt spiralformig. Labialpalperna långa, horizontelt framstaende, näbbformiga, räta eller något nedatböjda, hårigt fjälliga, sista leden naken, lang, nästan tradformig. Öfre palperna af hufvudets längd, yxformiga, penselformigt håriga. Styloid- och glenoidal-grenarne på fram- vingarne skilda från hvarandra. Honans äggläggningsrör langt, utstående, och vingarne smalare och spetsigare än hos hanen. Dennes antenner med fint harfransade kamtänder eller borst, eller med långa, tunna harpenslar. Fjärilarne älska torra solrika platser, helst sandfält och så- dane, som hvila pa kalkbotten, men’ som ega rik gräsväxt. De förekomma sällan pa fuktiga ställen. De skrämmas lätt upp, men flyga blott korta sträckor, hvarefter de ater kasta sig ned till jorden, sammanvecklande sina langa, jemförelsevis smala vin- gar, paminnande härvid mycket om Grambiderna. Vi ega ej mer än en art af slägtet. 1. OC. angustalis W. V. Framvingarne ockrafärgade, hos A mera bruna, hos 9 mera roströda, med ett bredt, föga sling- rande, gulhvitt tvärband bakom midten, som hos 9 merendels fortsättes på bakvingarne. Dessa hos &A mera gråbruna och enfärgade. Syn. Pyralis angustalis W. \. 120 A. 7; Hüzn. t. 4 1. 21 t. 19 123: IAN. ID, I HINK 2,237, DREIT, Kona. VILL 28: JB, eos N. W120, Au 8. ren 8 MI 2, 287 Crambus erigatus FABR. Suppl. 469, 30; Pyralis bombycalis Hüsn. 123; Pyralis angustalis H.—S. Text. IV. 126; Cle- deobia angustalis Gn. Sp. Gen. VIII. 137; Sraınt. Manual. II. 136; LED. Wien Ent. Monatschr. 1865, 337; HEINEM. Schm. II. 2, 12; Pyralis punctalis Tuge. Diss. I. 18. 968 ÖFVERSIGT Al K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Förekommer i Skane (Trolle Ljungby), Blekinge (Sölves- borg, Carlshamn), Oster- och Westergötland, Södermanland och pa Gotland under Juli och Augusti manader, temligen allmänt a passande lokaler. 2. Slägtet: Aglossa LATR. . Oceller finnas. Tunga saknas. Labialpalperna framstaende, med bred, borsthärig midtelled och uppat riktad, tjock, naken, kort slutled. Öfre palperna mycket sma, tradformiga och fina. Styloid- och glenoidalgrenarne pa framvingarne (hos var art) förenade i gemensam stam. Honans ägeläggningsrör langt, fram- stående. Hanens antenner garnerade med långa harpenslar. Fjärilarne förekomma pa mörka och skuggrika ställen, der de sitta med platt öfver hvarandra lagda vingar på väggar i boningsrum och förrådshus o. s. v., men äfven träffas de, ehuru mera sällan, bland buskar. Larverna lefva isynnerhet af feta ämnen af animalisk natur, hvarföre äfven deras andhal hafva blifvit skyddade medelst ett hudveck. Vi ega likaledes af detta slägte endast en art. 1. A. pinguwinalis. Lin. Vingarne glänsande brungra, de främre med tvenne dubbla, svartaktiga, tandade tvärstrimmor, hvilka oftast äro ljust ifyllda, men stundom blott antydas genom fyra fläckar i den ljusa framkanten; framvingarnes diskfläck svartaktig; bakvingarne grabruna. Syn. Pyralis pinguinalıs LIN. PS pn DN Dt Te 2, 882; Hüsn. t. 41 24, BABR., 9.8. 112 2795 0221REI7 3 Schme VI. 39; Zert. Ins. Lapp. 970, 1; Aglassa pinguinalis H—S. Text. IV. 119; Staınt: Manual. Il. 135; LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 341; HEINEM. Schm. II. 2, 14: 6. "Förekommer temligen allmänt genom hela Skandinaviska halfön ända upp uti Lappmarkerna under hela den varmare ars- tiden. Larven enformigt mörkbrun, med mörkare hufvud och rygg- platar. (GN.). Beskrifves af ROLANDER i Kongl. Vet.-Akad:s Handl. 1757, pag. 50. SIEBOLD anför exempel pa att den blif- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 969 vit uppkräkt af memniskor och antager att den nedkommit i magen med födan. 3. Slägtet: Pyralis (LIN.). Dup., GN. Oceller saknas. Tungan lang, hornartad, spiralformie. La- bialpalperna uppätstigande, med tilltryekt fjällig midtelled och naken, kort slutled. Öfre palperna antingen små och trädfor- miga eller nästan felsläende. Styloid- och glanoidal-grenarne pa framvingarne förenade i gemensam stam. Hanens antenner garnerade med längre eller kortare harpenslar. Bland arterna af detta slägte förekommer P. farinalis och Lienigialis 1 det indre af husen, isynnerhet der mjöl förvaras, emedan larven lefver af detta. Här träffas fjärilen sittande på väggarne 0. s. v. med platt öfver hvarandra lagda vingar och upplyftad abdominalspets. De. öfriga arterna flyga om aftnarne på blomster och bland träd och buskar. a) Sista palpleden nedåtböjd. 1. P. glaucinalis Lin. Framvingarne olivera, vid fram- kanten med anstrykning af purpur, 2:ne räta, gulhvita, i fram- kanten utvidgade tvärlinier; bakvingarne brungrå med 2:ne hvita hvarandra närstående tvärlinier. Syn. Pyralis glaucinalis Lin. F. 8. 351 15 NSI DSS CN. SD. Cena Wi, 129, 14. Sn: Manual. II. 135; Pyralis nitidalis PaBr. BE. S. III. 2, 228: Hüsn. t. NG dn 988 Asopia glaucinalis H—S. IV. 122; Lev. Wien. Ent. Mo- natschr. 1863, 343; HeEinem. Schm. UL 20 NAS Förekommer temligen sällsynt der och hvar i Skåne (Far- hult, Trolle Lj jungby), Östergöthland och vid Stockholm under Juli och Augusti månader. b) Sista palpleden uppätviktad. l) Öfre palperna nästan felsläende. 7 : P. costalis FABR. Framvingarne purpurvioletta med 2:ne a mot inkanten divergerande, fina, vid framkanten starkt ut- vidgade, guldgula tvärlinier; bakvingarne purpurvioletta med 2:ne fina guldgula tvärlinier; alla vingarnes fransar guldgula. 970 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Pyralis costalis Fıpr. E. S. III. 2, 240; Srtaınt. Manual. II. 134; Asopia costalis LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 343: HEINEM. Schm. II. 2, 15: 10; Pyralis fimbrialis W. V. 124; GN. Sp. Gen. VIII. 118, 3; Tortrix purpurana Tuung. Diss. Ent. I. p. 19, (1784); Asopia fimbrialis H—S. IV. 122; TrRerT. Schm. VII. 154. Förekommer ganska sällsynt i Westergötland och pa Öland under Juli och Augusti manader. 2) Öfre palperna små, men tydliga. 3. P. farinalis LIN. Framvingarne violettbruna, midtelfältet blekt olivbrunt; bakvingarne gra, i utkanten hvitaktiga; alla vingarne med 2:ne hvita tvärlinier, af hvilka den yttre är starkt slingrande. Syn. Pyralis farinalis TIN OF. S. 3850, S. N. I. 2, 881; FABR. 13 HG 2 219, JENA. un 15, 16 OM SNI, Monnale II. 134; GN. Sp. Gen. VIII. 119; Asopia farinalis TREIT. Schm. VII. 147; LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 343; HS. IV. 121; Heınem. Schm, II. 2, 16: 11, Zennzins Lapp. 974, 1. Temligen allmän under Juni—Augusti manader uti de flesta af Skandinaviska halföns landskaper ända upp i Lappmarkerna. Larven hvitaktig; hufvudet rödaktigt brunt; thoracal- och analplätarne blekt rödbruna. I mjöl etc. (FREYER). 4. P. Lienigialis ZELL. Framvingarne mörkt violettröda, midtelfältet blott vid framkanten ljusare gulbrunt, med 2 hvita tvärlinier, af hvilka den yttre är starkt slingrande; bakvingarne mörkgrå med blott en, starkt slingrande, tvärlinea. Syn. Asopia Lienigialis ZELLER. Ent. Zeit. 1843, 140; H.—S. IV. 121, fig. 49; Leo. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 345 & 458 N:o 16; HEINEM. Schm. II. 2, 16; Pyralis farinalis . var. Lienigialis. Gx. Sp. Gen. VIII. 119. Af arten har endast ett exemplar hittills blifvit funnet inom landet och det i Lappmarken af BOHEMAN, men utan att stället eller tiden närmare angifvits. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 971 II. Gruppen: Botyda (STEPH., GN.). Bakvingarnes diskfält slutet; den bakre mediannerven sällan med härighet vid basen; subcostalnerven antingen helt och hället eller delvis förenad med mediannerven eller någon af dess grenar, eller genom en tvärnerv dermed sammanbunden (endast hos Sco- | paria centuriella helt och hållet fri). Framvingarne ega sesa- moidgren, som utgar från främre hörnet af diskfältet; dorsal- nerven vid basen enkel. Tvärnerven, som sluter framvingarnes diskfält, sned och rät eller blott bagformigt böjd. Smärta, sällan robust byggda djur med jemförelsevis sma, rundade bakvingar, som vanligen äro tunnare än de främre. | Pannan, som än är smalare och än bredare än ögats diameter, har stundom kilformigt eller knölformigt utskott, som är trub- bigt eller tvaspetsigt. Tungan vanligen grof och stark. Vin- garne under hvilan liggande platt takformigt öfver hvarandra, ı sällan nästan horizontela. Larverna lefva i sammanspunna blad, | i mossa, i rör och nagra fa i vatten. Till var fauna höra föl- | jande slägten: | A. Fötterna med sporrar. Honan bevingad. I:o Oceller finnas. 6) Pannan med ett, mer eller mindre starkt utspräng 7. Eurycreon. 56) Pannan hvälfd eller platt, men utan utspräng. 1) Framvingarnes inkant innanföre midten med en stark, MLA öMNCRO Anon sösodes et... 4. Odontia. 2) Framvingarnes inkant utan någon tand. a) Ofre palperna penselformigt eller utspärradt hårige. (1) Labialpalperna rakt framåtsträckta. Bakvin- garnes diskfält räcker med bakre hörnet vida MKONGT yineens mudt ........... 1. Scoparia. (2) Labialpalperna hängande. Bakvingarnes disk- 7 fält räcker med bakre hörnet till vingens VASER CA LS ER NA le lar åe rer Se ENE 10. Pionea. b) Ofre palperna trådformiga, tillspetsade eller fel- slående. (1) Bakvingarnes utkant nära spetsen starkt in- SAN Or IRS er ee 12. Diasemia. (2) Bakvingarnes utkant hel, icke eller blott obe- tydligt insvängd. 97 2 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. (a) Labialpalpernas sista led horizontel eller nedåtböjd. (Hos Botys ruralis uppätriktad). aa) Antennerna länga, räcka nästan till ving- SPELSENS MR ee 13. Stenia. bb) Antennerna räcka högst till 3 af vin- gens längd. 11) Framvingarnes utkant kortare än halfva inkanten......... 8 Nomophila. 22) Framvingarnes utkant längre än halfva inkanten. (aa) Framvingarnes spets afrundad; bakvingarne korta med alldeles Tundspeuse a 2 Hercyna. (bb) Alla vingarne tydligt tillspet- sade. ; (11) Framvingarnes subradial- sren förenad i gemensam stam med carpalgrenen utan- före diskfältet. ') Framvingarnes radialgren går mycket snedt ut i framkanten ee 5. Eurrhypara. “) Framvingarnes radialgren gar ända till slutet af disk- fältet parallel med fram- kanten, men böjer sig der- efter starkt mot densam- TR A RE 9. Psammotis. (22) Framvingarnes subradial- gren fri, ej förenad i ge- mensam stam med carpal- grenen. “) Labialpalperna korta, tun- na, ej mer än dubbelt sa långa som depome 11. Orobena. “”) Labialpalperna långa, ro- busta, mer än dubbelt så långa som de öfre. | +) Ögonen små. Framvin- garnes radialgren går YENED VIE nn framkan- Ten NS 3. Ennychia. +T) Ögonen stora. Fram- vingarnes radialeren gär mycket snedt uti. framkanten . 6. Botys. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 973 (b) Labialpalpernas sista led rigtad uppåt. (Botys ruralis se slägtet 6). aa) Framhöfterna korta, tjocka, bredare än Ion ee L SANS ...... 15. Parapoyne. bb) Framhöfterna länga, tunna, ej bredare än läret ............... 14. Zydrocampa. II:o Oceller saknas. (Pannan platt. Ofre palperna små, träd- a)... sk N es ar. Brick 16. Cataclysta. B. Fötterna utan sporrar. Honan obevingad. (Oceller och öfre palper ealamas. ATS ol ne See es indelar plda ale 17. Acentropus. 1. Slägtet: Scoparia HAN. Pannan platt, rundad, merendels smalare än ögats diameter. |Oceller finnas. Antennerna räckande föga öfver midten af fram- |vingarnes främre kant, hos A med korta, fina har. Labialpal- |perna rakt framatsträckta, undertill med en framätriktad, tem- ligen bred borste, i hvilken sista leden oftast är dold. Öfre ipalperna hälften kortare än labialpalperna, i spetsen med en Isnedt afstympad harpensel. Styloid- och glenoidalgrenarne på framvingarne fria ur bakre hörnet af diskfältet; carpalgrenen itvagrenig, subradialgrenen fri ur främre hörnet af diskfältet, radialgrenen ur framkanten af samma fält tvärt ut i vingkanten; Isesamoid- och metacarpalgrenarne fria. Larverna lefva bland mossa på träd, klippor och tak uti fsammanspunna rör och fördjupa sig deri. Fjärilarne flyga i Isolskenet på klippor, omkring trädstammar eller på ställen med Iyppig växtlighet. De äro snabba uti sina rörelser och hvila sig dolda uti springor uti trädbark eller stenar. Under hvilan hälla | l:o. Subeostalnerven på bakvingarne ända fråm basen fri. | 1. S. centuriella W. V. Framvingarne breda, hos & bla- med brun inblandning, hos 2 bruna, midtelfältet ljusare, ed 2 matta, ljusa, vågiga tvärstrimmor, en svartbrun ring vid Iden första af dessa, ett svart upptill och nedtill öppet tecken, liknande en 8 vid diskfältets slut; rummet emellan detta tecken 974 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Tinea centuriella WENT 319563: 'BABR. BR. SÅ 111. 2,289: Hügn. t. 55, f. 239; Galleria centuriella TREIT. IX. 1, 49; FEudorea centuriella ZELL. Lin. Ent. I. 275,5; H.—.S. IV. 44, fig. 93, 94; Scoparia centuriella LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 348; HeıneMm. Schm. Il. 1, 2, 24: 15; Scopula numeralis ZETT. Ins. Lapp. 971,5; Botys hybridalis Zert. Ins. Lapp. 971, 2; Phyeis quadratella ZETT. Ins. Lapp. 997, 4; Scoparia centurialis Gn. Sp. Gen. VIII. 418. Träffas sparsamt under Juni—Augusti månader uti Norr- botten, Lappmarkerna och Finmarken ända till Ishafvet. II:o. Subecostalnerven på bakvingarne mer eller mindre för- enad med mediannerven. a) Subcostalnerven delvis fri och endast på ett stycke för- enad med mediannerven eller dess radialgren. 2. S. ambigualis TREIT. Framvingarne mattligt breda, ask- ora, brunpudrade, med 2 hvita, vagiga tvärstrimmor, en ring och ett streck derbakom vid den första af dessa och ett med brungul ifyllning försedt x-formigt tecken vid diskfältets slut svarta; den bakre tvärstrimman på midten starkt bagböjd; emel- lan sistnämnda strimma och utkanten 2:ne, merendels genom hvitt atskilda, bruna skuggningar. Syn. Hercyna ambigualis Tre. VII. 184; Chilo ambiguellus Treit. IX. 1, 138, X. 3, 272; Eudorea ambigualis ZELL. Lin. Ent. 1. 289, 8; H.—S. IV. p. 45, £f. 108, 109; STAINT. Manual. II. 161; DBonuem. Vet.-Acad. Handl. 1852, 140; Scoparia ambigualis LED. WIEN. Ent. Mouatschr. 1863, 349; Hermem. Schm. II. 1,.2, 28: 20; Gx. Sp. Gen. VIII. 420. Förekommer sparsamt isynnerhet 1 högländta skogar i södra och mellersta Sverige, sasom i Skane (W. Wram, Esperöd), Blekinge (Carlshamn), Bohuslän och Östergöthland, vid Stock- holm och på Gottland under Juni och Juli manader. Larven obeskrifven; lefver 1 mossa. 3. S. dubitalis HÖBN. Framvingarne måttligt breda, hvit- aktiga, med 2 hvita, mörkt begränsade tvärstrimmor, tvenne gula fläckar vid den första af dessa och en gul fläck vid diskfältets slut, alla svart begränsade; den bakre tvärstrimman otandad, på midten med en kort bågformig böjning; emellan sistnämnde WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 975 strimma och utkanten ett bredt gulbrunt sammanhängande band, som mot vingens utkant begränsas af en hvit strimma. Syn. Pyralis dubitalis HöÖBNS. t. 8, f. 49; Tinea pyralella HUBN. t. 24, f. 167; Hercyna dubitalis Tre. VII. 183, Chrlo dubitellus TREIT. IX. 1, 136; Zudorea dubitalis ZELL. Lin. Ent. I 285, 7; H.S. TV. 45, f. 107; Zudorea pyralella STAINT. Manual. p. 161; sScoparia dubitalis LED. Wien. Ent. Monat. 1863, 349; HEeınem. Schm. II. 1, 2, 31: 21; Scoparia pyralalis Gx. Sp. Gen. VIII. 422. Träffas ganska allmänt pa gräsrika, saväl torrare som fuk- tigare platsar serdeles mot aftnarne under Juni och Juli månader ‚ atminstone i södra provinserna af Sverige sasom Skane, Ble- kinge, Bohuslän, Ostergöthland och pa Gotland och Oland. 4. S. murana CURT. Framvingarne temligen smala, utat obetydligt utvidgade, hvitgra, tätt och likformigt mörkt gra- pudrade, med 2:ne ljusa, i vingarnes inkant vidt fran hvarandra skilda tvärstrimmor, tvenne mörka punkter (af hvilka den främre ofta är fylld med den ljusare grundfärgen) vid den första af dessa och ett merendels med den ljusare grundfärgen ifylldt, öppet, &-formist, mörkt tecken vid diskfältets slut; den bakre tvärstrimman svagt tandad, bildar först ett spetsigt hörn, der- efter en temligen likformig bage; emeilan sistnämnda strimma och utkanten 2:ne ofta sammanhängande gra skuggningar. Syn. Eudorea murana Curt. H.—S. VI. 143; STAINT. Manual. 1.162; NOGA. Eh Ent. Zeit. 1861, 37,. ANNE Lin. Ent. 1. 315; Scoparia muralis Gn. Sp. Gen. VIII. 425, t. 10, f. 12; Scoparia murana Lev. Wien. Ent. Monat. 1863, 349; Heinem. Schm. II. 1, 2, 38: 28; Chilo mer- curellus ZETT. Ins. Lapp. 995, 12; Zudorea parella H.—S. Bor Ol. Träffas i södra Sverige sällsynt i högländta skogar sasom i Blekinge vid Sölvesborg och Carlshamn, men allmännare uti de nordligaste delarne, der den isynnerhet uti Finmarken är talrik. Flygtiden infaller i Juni och Juli månader. Larven blekt brun med mörkt svartbruna fläckar; hufvudet och 2:dra segmentet svarta. I mossa. (STAINT.). 5. S. mercurella LIN. Framvingarne breda, hvitgra svart, brunt-pudrade, med 2:ne ljusa, på de mot hvarandra vända si- 976 _ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. dorne skarpt svartkantade tvärstrimmor, en svart streck och en svart punkt vid den första, flera ganger starkt brutna tvär- strimman, och ett hvitaktigt, svartbegränsadt, snedstående x- formigt tecken vid diskfältets slut; den bakre tvärstrimman bil- dar först en stark tand, derefter en svag bage; emellan sist- nämnda strimma och utkanten 2:ne vidt skilda, smala grå, skugg- ningar; utkanten svartpunkterad. Syn. Tinea mercurella Lin. F. S. 368; S. N. I. 2, 892, 400; Chilo mercurellus 'TREIT. Schme. IX. 1, 133. X 37 272; Eudorea mercurella ZELL. Lin. Ent. I. 293; H S. IV. 48; Eudorea truncicolella Staınt. Manual. Il. 161; Scoparia truncicolella TED. Wien. Ent. Monat. 1863, 350; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 39; Scoparia mercuralis Gn. Sp. Gen. WILE 228 r Ar den allmännaste inom slägtet och förekommer saväl i löf- som barrskog fran slutet af Juni till slutet af Augusti ge- nom hela landet ända upp i medlersta Lappmarkerna. Huru- vida den gar högre mot norden är ännu ej kändt. 6. S. frequentella STAINT. Framvingarne breda, dystert brungra med hvitgra inblandning, vid basen mörkfläckiga, med 2:ne fina, hvitaktiga, tvärstrimmor, 2 svarta korta langstreck vid den första, föga brutna tvärstrimman, och ett brungratt, svartbegränsadt, snedstaende 8-formigt tecken vid diskfältets slut nära intill den bakre strimman, som är svagt slingrande; emellan denna och utkanten 2:ne gra skuggningar, af hvilka den främre sammanhänger med en fran utkanten kommande; ut- kantens svarta punkter sammanhängande. Bakvingarne ofvan brungra. Syn. Eudorea frequentella STAINT. Manual. II. 162; ERS 144; Eudorea crat@gella H. S. fig. 114; Scoparia frequen- tella HEINEM. Schm. II. 1, 2, 40, 30. Inom Sverige ganska sällsynt och hittills endast träffad i Blekinge vid Sölvesborg i medio af Juli månad. Synes vara den sällsyntaste arten inom slägtet. Larven gulaktigt grön med grönsvarta fläckar, mörkbrunt hufvud och 2:dra segmentet svart. I mossa. (STAINT.). WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 977 7. S. erategella HüBn. Framvingarne breda, hvita, brun- gratt-pudrade, vid basen mörkfläckiga, med 2 smala, ljusa, på de mot hvarandra vända sidorne fint svartkantade tvärstrimmor, 2:ne svarta punkter vid den första, föga brutna tvärstrimman, och ett hvitgrätt, svartbegränsadt, föga snedstaende 8-formigt tecken vid diskfältets slut fjerran fran den bakre tvärstrimman, som är svagt slingrande; emellan denna och utkanten 2:ne gräa skuggningar, af hvilka den främre sammanhänger med en från utkanten kommande; utkanten svartpunkterad. Bakvingarne hos > hvitaktiga, hos 2 brungraa. Syn. Tinea crategella Hüsn. t. 34, f. 231; Zudorea eratwgella Zen. Lin. Ent. I. 296; H. S. IV. 48, f. 113; STAINT. Ma- nual. Il. 161. Scoparia cerategella Lev. Wien. Ent. Monat. 1863, 350. He£ınem. Schm. II. 1, 2, 41. Scoparia cratce- galis Gn. Sp. Gen. VIII. 428. Åfven denna art tillhör blott södra delarne af Sverige, der den under Juli och Augusti manader träffas der och hvar både bland löf- och barrskog. Hittills är den funnen i Skåne, Ble- kinge och Westergöthland, der den dock är vida sällsyntare än S. mercurella. b). Subeostalnerven på bakvingarne helt och hållet förenad med mediannerven ända till radialgrenen. 8. S. sudetica ZELL. Framvingarne hos &A måttligt breda, hos 2 smala, tillspetsade, hvitaktiga, brun- och gulpudrade, med 2:ne hvita, med gulbrunt bredt omgifna, tandade, tvärstrimmor, som i vingens inkant äro hvarandra betydligt närmare än i framkanten; 2:ne svarta punkter vid den första tvärstrimman; ett stort, sulgrätt, med vingens framkant sammanhängande, föga snedstaende, och blott delvis svartbegränsadt, 8-formigt tecken, som, beläget vid diskfältets slut, berör med bakre hörnet den bakre tvärstrimman, hvilken är sagtandad; emellan denna och utkanten 2 oftast sammanhängande bruna skuggningar, skilda genom en hvit vagig tvärstrimma från en annan dylik i ut- kanten. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 8. 3 078 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Eudorea sudetica Zeit. Lin. Ent. I. 304, f. 12; H. S.IV. 48, f. 116, 117. WaALLENGR. Ofv. af K. V.-A. Förhandl. 1853, 171. sScoparia sudetica LED. Wien. Ent. Monat. 1863, 350. Hemem. Schm. II. 1, 2. 36, 26. Scoparia sudeticalis GN. Sp. Gen. VIII. 427. Arten tillhör egentligen fjälltrakterne och är derföre tem- ligen allmän i norden af var halfö, sasom i Lappmarkerne och Finmarken samt pa Dovre i Norge, men den förekommer äfven ehuru sparsammare i södra och medlersta Sveriges backiga sko- gar, sasom vid Stockholm, i Östergöthland, Smaland (Jönköping), Blekinge (Sölvesborg och Carlshamn), samt i Skane (Trolle Ljungby och Fulltofta). Flygtiden infaller i Juli och Augusti manader. Anm. Enligt TrRrEriIrscHKE VII. 206, skulle Heliothela atralis HUBN. t. 5, f. 27, förekomma i Lappmarkerna. Detta beror tro- ligtvis på en felaktig uppgift, emedan ingen Lepidopterolog har, så vidt kändt är, der åtminstone på sednare tider fun- nit arten. ZETTERSTEDT upptager arten i Ins. Lapp. pag. 976 också endast på grund af TREITSCHKES uppgift. Till dess säkrare underrättelse erhålles utesluta vi den från fa- unan. Uppgiften härleder sig måhända från THUNBERG, som beskrifvit en P. atralis, men denna är en helt annan art. 2. Slägtet Hereyna TREIT. Pannan rundad, bredare än ögats diameter. Oceller finnas. Ögonen små. Antennerna langa, räckande nästan 3 af framvin- garnes främre kant. Labialpalperna långa, rakt framatsträckta eller snedt uppatriktade, med naken, nagot lutande slutled. Öfre palperna korta, tradformiga. Bakvingarne i utkanten hela, föga insvängde, korta med alldeles rund spets. Framvingarne korta; deras spets afrundad, utkanten längre än halfva inkanten; radial- grenen ur framkanten af diskfältet tvärt ut i vingkanten. Bak- vingarnes subulnargren utgar fran diskfältet langt från samma fälts bakre hörn. Alla arterna tillhöra fjällen, der de flyga i solskenet och lätt uppskrämmas. De utmärka sig genom sin robusta, noctuorna liknande kroppsbyggnad. Afven i färgteckningen äro de snar- lika nämnde familj. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 979 l:o. Hanens antenner med långa, starka pensellika i två rader ställda borst. Palperna undertill långt och groft, men icke penselformigt hårige. Framvingarne med starkt afrundad spets. Abdomen enfärgad. 1. A. Schrankiana HOCHENW. Vingarne mörkbruna, de främre med 2 temligen breda, askgraa tvärband, som i vingens inkant äro hvarandra närmare än i framkanten, en rund och en njurformig askgra fläck i diskfältet, skilda från hvarandra ge- nom en svartbrun fläck; bakvingarnes fransar hvitaktiga. Syn. Tortrig Schrankiana HocuEenw. Schrift. Berl. Naturf. Fre- ‘ unde. 1785, VI. 334. Pyralis holosericealis Hüsn. t. 17, f. 112. Hercyna holosericealis Treıt. VII. 181; Zerr. Ins. Bapp- 975; H. S. VI. 140; GN. Sp. Gen. VII. 154. Her- cyna Schrankiana LED. Wien. Ent. Monat. 1863. 354; HEINEM. Schm. IT. 1, 2. 49, 40. Ej sällsynt pa fjellen i nordligare delarne af halfün såsom i Jemtland, Dalarne, Lappmarkerne, Norrbotten och pa Dovre under Juni manad. II:o. Hanens antenner med ytterst korta, knapt genom loupen synliga hår. Palperna undertill med kort, föga utspärrad hårig- het. Framvingarnes spets tydligare. Abdomens segmentkanter smalt ljusa. (Orenaia DUP., GN.). 2. H. alpestralis FABR. Framvingarne ljust blågrå med 3 hvitaktiga, taggade tvärstrimmor, en slingrande, svart taggad linea i utkanten och en svart punkt i disken; fransarne 1 ving- spetsen hwvitfläckiga; bakvingarne gråbruna, fransarne grå med hvitaktiga spetsar. Syn. Phalena alpestralis FABR. E. S. III. 2, 223. Crambus al- pestris FABR. Suppl. 466. Pyralis alpestralis HUBN. t. 21, f. 135. Hercyna alpestralis Treır. VIL 182; Zert. Ins. Lapp. 975; H. S. IV. 18; Lep. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 354; Hermem. Schm. II. 1, 2. 52, 45. Orenaia alpestralis Gn. Sp. Gen. VII. 158. Vida sällsyntare än föregaende träffas den högre pa fjellen än denna under Juli manad uti Lappmarkerna. Afven pa Dovre är den anmärkt. 980 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 3. Slägtet: Ennychia. (TREIT.) LED. Pannan rundad, bredare än ögats diameter. Oceller finnas. Ögonen små. Antennerna räckande nära till 3 af framvingarnes främre kant, hos & tunnt hariga. Labialpalperna långa, hän- gande, undertill borstigt hariga, med tunn, tradformig slutled. Öfre palperna korta tradformiga. Bakvingarne i utkanten hela. föga insvängda med afrundad tydlig spets. Framvingarne lang- sträckta med skarp spets, deras utkant längre än halfva inkan- ten, radialgrenen ur framkanten af diskfältet tvärt ut 1 ving- kanten. Framvingarnes subradialgren fri, ej förenad i gemensam stam med carpalgrenen. Skiljes från föregående genom sin smärta kroppsform, de hängande palperne, de spetsigare, mera langsträckta vingarne 0. 8. v. Sista palpleden är nästan dold i de öfrigas temligen yfviga harighet. 1. E. albofascialis TRrIT. Framvingarne svartbruna med purpurbrun anstrykning och hvita atomer; bakvingarne svarta; alla vingarne med ett hvitt bagböjd tverband och hvita fransar. Syn. Ennychia albofascialis Treır. VIL 196; GN. Sp. Gen. VILL 183; Leo. Wien. Ent. Monat. 1863, 355; HEINEM. Schm. Int, 2953) 47. BDotysalbofascialıs: 12. SE DV 20 NER Arten flyger i solskenet pa torra kalkbackar och har inom landet hittills endast blifvit träffad pa Gotland uti Juni månad. 4. Slägtet: Odontia. Dup. Pannan nagot urgröpt, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Ögonen stora, klotformiga. Antennerna korta, räckande föga utöfver midten af framvingarnes främre kant, hos & för- sedde med korta pensellika borst. Labialpalperna längre än hufvudet, hängande, tilltryckt fjälliga, med tillspetsad slutled. Öfre palperna sma, penselformiga, 1 spetsen trubbiga. Fram- vingarne korta, utat starkt utvidgade, i inkanten innanföre mid- ten försedde med en af fjäll bildad stark tand; subradialgrenen fri, ej förenad i gemensam stam med carpalgrenen; radialgrenen ur framkanten af diskfältet går tvärt uti i vingkanten. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 981 Skiljes lätt fran öfriga till gruppen hörande slägten genom tanden i vingarnes inkant, som påminner om Notodontiderna bland Spinnarne. Vingarne läggas takformigt öfver hvarandra och larven lefver i rotbladen af Eclhium vulgare, äfvensom i stänglarne. . 1. ©. dentalis W. V. Framvingarne halmgula med oliv- bruna skarpt taggiga, oregelbundna och genombrutna teckningar, hvitaktiga nerver nära utkanten och brunfläckiga fransar; bak- vingarne ljusgra med matt fortsättning af framvingarnes teckning. Syn. Pyralis dentalis W. V. 120, 14; HöBN. t. 4, f. 25. Noctua fulminans Fagr. E. S. III. 2, 104. Phalena ramalis FABR. l. ce. 230. Cramb. ramalis FaBr. ]. c. Suppl. 469. Scopula dentalis Treit. VII. 54; Bon. V. Acad. Handl. 1852, 136. COyneda dentalis H. S. IV. 15. Odontia dentalis GN. Sp. Gen. VIII. 112; Sraınt. Manual. II. 135; Le». Wien. Ent. Monat. 1863, 360; HEınEMm. Schmett. II. 1, 2. 55, 49. Fjärilen flyger mot skymningen omkring blommande växter under Juli manad pa sandfält, men har hittills hos oss blifvit träffad endast på Gotland vid Hoburgen och i Skåne vid Kase- berga. Larven gulaktigt hvit med svarta fäckar; hufvudet och 2:dra segmentet svarta. (HÜBN.). 5. Slägtet: Eurrhypara. HÜBNn. Pannan platt, något framstaende, smalare än ögats diame- ter. Oceller finnas. Ögonen stora klotformiga. Antennerna räc- kande till 3 af framvingarnes främre kant, hos & fint och kort- hårige. Labialpalperna uppatböjda, föga öfverstigande hufvudet, sroft fjällige med tradformig slutled. Öfre palperna mycket sma, spetsiga, dolda. Framvingarne langsträckta och spetsiga, deras utkant längre än halfva inkanten, som saknar tand; subradial- srenen förenad utanföre diskfältet i gemensam stam med carpal- srenen; radialgrenen gar ur framkanten af det korta diskfältet mycket snedt ut i vingkanten; hanen har emellan metacarpal- och carpalgrenarne pa undre sidan af vingarne en platt skal- formig fördjupning och ofvantill en sidenglänsande upphöjning. 982 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Slägtet liknar till lefnadssätt helt och hållet följande. Lar- verna lefva pa nässlor och humle. 4 1. E. urticata Lin. Hufvud och thorax gula; vingarne hvita med två rader merendels sammanhängande svartgra fäc- kar längs utkanterna, en sådan fläck i diskfältet samt flera dy- lika vid framvingarnes bas. Syn. Geometra urticata Lın. F. S. 340, 1297. Phalena urticata FaBrR. E. S. III. 2, 209. Pyralis urticalis HöBN. t. 12, fig. 78. Botys urticalıs VERB VIEES0 65 GNISp or Gene 342; H. S. IV. 27. Botys urticata STAINT. Manual. II. 150. Eurrhypara urticata LED. Wien. Ent. Monat. 1863, 364; HEINEM. Schm. II. 1, 2. 58, 52. En bland de allmännaste fjärilarter i södra och medlersta delarne af var halfö, atminstone ända upp till Stockholms pol- höjd. Flygtiden infaller i Juni och Juli manader. Larven hvitaktig, med en grönaktig dorsallinea, som på ömse sidor är kantad med gulhvitt. Hufvudet och 2:dra seg- mentet svart. (HÜBN.). 6. Slägtet: Botys. TREIT. Pannan platt, utan utsprang. Oceller finnas. "Antennerna räckande till 3 af framvingarnes främre kant, hos 5 vanligen kort och tätt, sällan langt håriga. Labialpalperna lauga, robusta, tilltryckt fjälliga, antingen horizontela eller uppatstigande; slut- leden trädformig. Öfre palperna tradformiga. Framvingarne langsträckta och spetsiga; deras utkant längre än halfva inkan- ten, som saknar tand; subradialgrenen fri, ej utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med carpalgrenen; radialgrenen gar ur framkanten af det langa, ända till vingens midt räckande diskfältet mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne korta rundade. Arterna uppehalla sig merendels pa gräsrika platser, bland buskar och högre växter, der de under dagen dölja sig och hvila merendels pa undre sidan af bladen. De flyga mot skymningen och nagra arter först sedan det blifvit alldeles mörkt. Fa arter flyga 1 solskenet midt pa dagen. De äro likväl i allmänhet lätt WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHORRUTIDER. 983 uppskrämda fran sina gömställen, emedan de äro mycket skygga. "Hos manga arter ega hanarne på inre sidan af mellersta fot- parets tibier en ränna, deri en ganska utbildad harpensel finnes dold. Dessa tibier äro plattryckta och ega på yttre sidan mer- endels en skarp kant. - Vingarnes färgteckning är mycket olika arterna emellan. I:o. Palperna antingen något hängande eller framåtsträckta eller blott slutleden uppåtrigtad. 1) Bakvingarne hos & normala utan fördjupning. a) Pannan bredare än ögats diameter. Palperna mera hän- gande och borstigt håriga. 1. B. anguinalis HÖBN. Alla vingarne svartbruna med svag anstrykning af purpur och ett bredt starkt böjdt hvitt tvär- band; de främre alltid undertill men stundom äfven ofvantill med en hvit diskfläck. Syn. Pyralis anguinalis HUBN. t. 5, f. 32. Ennychia anguinalis Treıt. VII. 198; Gn. Sp. Gen. VIII. 184. Staınt. Manual. IT. 140. Botys anguinalis H. S. IV. 20; Lev. Wien. Ent. Monat. 1863, 366; Hrınem. Schm. IL 1, 2, 61. Uppehaller sig pa torra sandiga ställen och har hittills hos oss endast blifvit funnen pa Gottland och Farön under Juli manad. 2. DB. porphyralis W. V. Framvingarne purpurbruna med mörk blygra inblandning, med 2 guldgula fläckar bakom hvar- andra i framkanten närmare vingspetsen och stundom 1—2 sa- dana punkter i diskfältet; bakvingarne svarta med smalt hvit- gult, mot framkanten nagot bredare tvärband. Son Poralis porphyrals W.. \. Sv NAR E. Ss. HIN 2 230 Pyrausta porphyralis Treır. Vil. 170; Gn. Sp. Gen. VII. 164. Botys porphyralis H. S. IV. 21, f. 101, 102; Le». Wien. Ent. Monat. 1863, 367; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 64. Pyrausta chionealis GN. 1. c. 164, t. 5, f. 4, 5. Pyralis coceinalis HüBn. t. 6, f. 37. År temligen sällsynt, men träffas der och hvar under Maj manad och stundom äfven i September såväl i södra som norra och nordligaste delarne af halfön. Larven lefver på Mentha aquatica. Arten skiljes lätt fran 5. aurata, purpuralis och 984 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ostrinalis, hvilka den närmast liknar, derigenom att den saknar eller blott eger en svag antydning till den gula fläcken, som har sin plats i framvingarnes inkant närmare analhörnet, och oftast saknar men stundom eger svag antydning till diskfläck pa bak- vingarne. Larven mörkgra med svarta punkter, gult, svartpunkteradt hufvud, gul rygglinea, och ett gulhvitt, af graa fläckar genom- brutet band längs hvarje sida. b) Pannan lika med eller smalare än ögats diameter. Pal- perna framåtsträckta, fjälliga. 3. B. eingulata Lin. Alla vingarne svartbruna med svag anstrykning af purpur och ett svart hvitt tvärband, som pa fram- vingarne är temligen rakt, men pa bakvingarne nagot bagböjdt. Syn. Geometra cingulata Lin. F. S. 341, 1303; S. N. I. 2, 874; BABR. B. S..11.2722206. Pyralıs, emgulalıs; EIURNStE 9% f. 30. Ennychia eingulalis Treır. Schm. VII. 197; STAINT. Manual. II. 139; GN. Sp. Gen, VIII. 183. Botys cingu- lalis H. S. IV. 20. Botys cingulata LED. Wien. Ent. Mo- natschr. 1863, 366. Hrınem. Schm. I. 1, 2, 62. Arten förekommer pa sandfält och torra backar i Juli, Au- gusti och September manader temligen sparsamt och synes en- dast tillhöra de södra landskaperna af vår halfö, der den blifvit träffad i Skane (W. Wram Trolle Ljungby) och pa Gottland. Den skiljes lätt från BD. anguinalis, hvilken den närmast liknar, derigenom att den saknar bade pa vingarnes öfre och undre sida alla spar till hvita diskfläckar. Larven glanslös, gulaktigt gra med svarta glänsande vartor och gult, brunfläckigt hufvud. Pa undre sidan af rotbladen till Salvia pratensis (v. HEYD.). 4. B. octomaculata Lin. Alla vingarne svarta, hvardera med 2 stora, runda, hvita fläckar; de främre dessutom med en hvit punkt i diskfältet; fransarnes spetsar hvita; skuldertäckarne rostgula. Syn. Geometra octomaculata Lin. Mantissa 540. Phalena atralis FABR. B. 8. IT. 2, 220, Tase. Diss ap. 7. 7 Zyralıs guttalis Hügn. t. 12, f. 75. Ennychia octomaculatis 'TREIT. VII. 201; GN. Sp. Gen. VIII. 184. Ennychia octomaculata WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREBUTIDER. 985 STAINT. Manual. Il. 140. Botys octomaculalis H. S. IV. 20. Botys octomaculata LED. Wien Ent. Monat. 1863. 366; JEMEN Schm. I 1, 2.61. Träffas i Juni, Juli och Augusti manader pa torra skogs- backar i mellersta och norra delarne af halfön, såsom i Oster- göthland, Dalarne, Norrbotten, Lappmarkerna och Finmarken. 5. B. hamalis THUNB. Alla vingarne hvita, mot basen grå- pudrade, i utkanterna bredt svarta; bakvingarne med 1 och fram- vingarne med 2 svarta diskfläckar. Syn. Pyralis hamalis Tuuns. Diss. III. 50 & Mus. Acad. Ups. VI. 76 cum fig. Pyralis nyctemeralis Hüsn. t. 22, f. 148. Scopula nyctemeralis Treırt. VII 71; Gn. Sp. Gen. VII. 395. Botys nyctemeralis H. S. IV. 42; Lev. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 366; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 86. En af de sällsyntaste inom slägtet. Träffas i bergstrak- terna i Juni och Juli manader och hos oss hittills endast an- märkt ı Vermland. 6. DB. aurata SCoP. Framvingarne svartbruna med ljust purpurrödt puder, 2 guldgula fläckar bakom hvarandra i fram- kanten närmare vingspetsen och midt öfver mot dessa i inkanten en dylik linea, som sträcker sig mot dem och inat är svart be- gränsad; stundom 2 sadana punkter i diskfältet; bakvingarne svarta med ett jemnbredt gallgult tvärband. Syn. Geometra aurata ScoP. Ent. Carniol. 565. Pyralis porphy- ralis Hügn. t. 6, f. 36. Phalena punicalis Fagr. BR. 8. 122397 Pyrausta punicealis IReır. VII. 1168; em Ins. Lapp. 974; Gn. Sp. Gen. VIII. 165; STAINT. Manual. II. 137. Botys punicealis H. S. IV. 21, f. 103,104. Botys aurata LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 367; HeınEM. Sem Alal267% År i allmänhet mera sällsynt än följande art, men träffas dock pa gräsrika ställen i skogar från Skane ända upp i Lapp- markerna och Nordlanden under sommarmanaderna. Larven lef- ver pa Origanum vulgare. Arten skiljes lätt från de båda föl- jande genom franvaron af gul diskfläck pa bakvingarnes öfre sidor. Larven gröngra, med svarta, gulkantade fläckar, 2 gula rygglinier och ett gult band längs hvardera sidan. (GN.). 986 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 7. B. purpuralis Lin. Framvingarne lifligt purpurröda eller. purpurbruna med 2 guldgula fläckar bakom hvarandra i framkanten närmare vingspetsen och midt öfver mot dessa 1 in- kanten en annan dylik stor, halfmanformig och skild fran de öfriga; 2 sadana fläckar i disken; bakvingarne svarta med stor gul diskfläck och jembredt guldgult tvärband; i alla vingarues utkant en otydlig, matt, gul linea. Syn. Pyralis purpuralis Lin. F. 8. 352, 1356; S. N. I. 2, 883; FABR. FE. S. III. 2, 238. Pyralis punicealis HUBN. t. 6, f. 34. Pyrausta purpuralis Treır. VIL 166; GN. Sp. Gen. VIII. 167; Staınt. Manual. II. 138. Botys purpuralis H. >. IV. 22, f. 105, 106; LED. Wien. Ent. Monatschr. 18635, 367; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 65. Ganska allmänt förekommer denna art under Juli, Augusti och September månader i hela södra och mellersta Sverige at- minstone upp i Vermland samt 1 södra Norge. Dess larv lefver på Mentha arvensis. Larven mörkgra med svarta, hvitkantade fläckar och gul- aktiga rygg- och sidolinier. (HÜBN.). 8. B. ostrinalis HÜBN. Framvingarne lifligt purpurröda eller köttröda med 2 hvitgula fläckar bakom hvarandra i fram- kanten närmare vingspetsen och midt öfver mot dessa iinkanten en dylik, halfmanformig, som oftast sammanhänger med de öf- riga; 2 sådana fläckar i disken; bakvingarne svarta med gul- hvit diskfläck, ett jemnbredt gulhvitt tvärband och en fin taggig, tydlig strimma af samma färg i utkanten. Syn. Pyralis ostrinalis HöBN. t. 17, f. LS, Pyrausta ostrinalis Tre. VI. 172; Gx. Sp. Gen. 167; STAND Manual. M. 188. Botys, osirinalis H. S. IE 22, 72.107105: Wien. Monatschr. 1863, 367, HEınem. Schm. II. 1, 2, 67. "Högst sällsynt och -endast träffad i Skåne vid Trolle Ljungby under Juni månad, men förekommer utan tvifvel äfven annor- städes åtminstone i södra Sverige. Den skiljes lätt fran före- saende genom fläckarnes blekgula, nästan hvitgula färg, samt genom den starkt taggiga, tydliga strimman längs utkanten af bakvingarnes öfre sida. Denna strimma finnes ock på undre sidan af alla vingarne och löper ända ut till framkanten. Dess- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 987 utom bilda fläckarne pa framvingarnes öfre sida oftast ett sam- manhängande tvärband. Den anses af LEDERER och ZELLER blott såsom en varietet af föregaende art, hvilket den ock högst sannolikt är. 9. B. cespitalis W. V. Framvingarne olivgraa med rost- gul och brun inblandning, 2 mörka, små fläckar i diskfältet, den ena tappformig, den andra njurformig, båda med ljus kärna; mot utkanten ett slingrande, matt och temligen otydligt, gulaktigt tvärband, som i framkanten är utvidgadt; bakvingarne grå eller svartaktiga med 2 slingrande bleka tvärband. Sf LENPOOS cespitalis W. \V. 123; INNER BR. Ss. 112.238; HUBN. tab. 6, f. 39, 2. Pyralis sordidalis Hüsn. tab. 7, f. 40. Pyrausta cespitalis Treıt. VIL 133. Herbula cespi- talis Gn. Sp. Gen. VIII. 176; Sraımr. Manual. II. 139. Botys cespitalis H. S. IV. 23; LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 368; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 66. Botys intermedi- alis I. S. fig. 25. År öfver allt allmän i södra och medlersta Sverige atmin- - stone ända till Stockholm under Maj och Juli manader, isynner- het uti skogstrakterna. Varierar mycket: fran matt olivgra med föga tydliga teckningar till brun med ganska skarpa teckningar. Honorna äro merendels tydligare tecknade än hanarne. 10. B. ephippialis ZETT. Framvingarne ljust blagraa med mörkt rödbrun bas, ett tvärband öfver disken och en strimma nära utkanten af samma färg; en svart punkt i disken; bak- vingarne svartgra, i framkanten hvitaktiga, med ett hvitaktigt, på inre sidan skarp mörkbegränsadt tvärband. Syn. Botys ephippialis ZETt. Ins. Lapp. 972, 3; MoEscHL. Wien. Ent», Monatschr. .1860, 377, IU0 NR Er». Wien Ant Monat. 1863, 268. Boreophila frigidalis GN. Sp. Gen. VII. oda at. Le Tillhör fjälltrakterne och den högre norden, der den likväl tyckes vara sällsynt. Pa var halfö endast hittills funnen pa Dovre i Norge. Dessutom känd från Labrador. 11. B. scandinavialis GN. Framvingarne svartaktigt sot- bruna med ett triangulärt hvitaktigt fält öfver disken, ett svart streck och en svart punkt i diskfältet och mellan bada en hvit 988 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1871. fläck; ett graaktigt, otydligt tvärband vid basen och en dylik tvärlinea vid utkanten; bakvingarne svarta, i framkanten bredt hvita, med föga tydlig fläck i disken och tvärlinea mot utkanten. Syn. Boreophila scandinavialis GN. Sp. Gen. VIII. 156. Botys scandinavialis LED. Wien. Ent Monatschr. 1863, 268. Afven denna synes tillhöra fjälltrakterna och skall vara funnen nagonstädes i Norge. Den är alldeles obekant för För- fattaren och finnes ej i nagon svensk samling. Originalexem- plaret för GUENEES beskrifning finnes i BOISDUVALS samling. 12. BD. @realis HUBN. Framvingarne olivbruna eller oliv- gra med ett nagot slingrande tverband utanföre diskfältet och en strimma längs utkanten, bada matta, och otydliga, blekgula eller askgraa, stundom en fläck af samma färg vid diskfältets slut; bakvingarne svartgra eller ljusgra, längs utkanten mör- kare, med ljusgrått, bagformigt tvärband öfver disken, hvilket hos 9 ofta endast antydes genom en fläck. Syn. Pyralis cerealis Hüsn. t. 7, f. 44. Scopula cerealis TREIT. X. 3,135 BoHEm: ING VAR Handl.01852, 1372 7 Pymalas opacalis Hügn. t. 26, f. 169 (SS), 170, (9). Scopula opa- calis Treıt. VII. 68. Scopula sufusalis Treıt. VII. 68. Herbula erealis Gn. Sp. Gen. VIII. 179; Treır. X. 3, 13. Botys orealis U. S. IV. 33, f. 134 1395 TED Wien. mint Monatsch. 1863, 369; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 36. Botys arcticalis ZETT. Ins. Lapp. 972, 4. Förekommer under Juli och Augusti manader ganska all- mänt pa sandfält och torra skogsbackar, der larven lefver pa Gnaphalium dioicum. Mot norden blir arten sällsyntare, men träffas atminstone ännu i södra Lappmarkerne och äfven i Nord- landen. Den varierar ganska mycket, från ljust och blekt grått med. olivbrun anstrykning till mörkt olivbrunt. I förra fallet äro vingarnes teckningar ofta knappt märkbara, så att vingarne synas nästan enfärgade; i sednare fallet äro deremot samma teckningar ganska utpreglade. Larven smutsgrön eller gröngra med svartbruna, ljust in- fattade vartor, svart nacksköld, gulbrunt hufvud och mörk rygg- linea. (TREIT.). WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 989 13. DB. lutealis HUBN. Framvingarne blekt ockragula eller gulaktigt hvita, i framkanten invid vingspetsen mörkpunkterade; i diskfältet en ring och en njurformig krets af rostbrunt; utan- före diskfältet en slingrande, ej taggad, rostbrun tvärlinea, som bakom diskfältet gör ett starkt böjdt insprang; i vingspetsen ett mer eller mindre långt snedstreck; bakvingarne hvita, med brun skuggning i spetsen, ett slingrande, brunt tvärband öfver disken och brun punkt i diskfältet; alla vingarne undertill hvita med bruna teckningar och nerver. Syn. Pyralis lutealis Haw. Lep. Britt. pag. 380; HUBN. fig. 145? Scopula lutealis Gx. Sp. Gen. VIII. 392; Sraınt. Manual. II. 154. Botys pascualis ZELL. Isis. 1846, 206; H. S. IV. 41, f. 64—66: LED. Wien. Ent. Monat. 1863, 369; BoHEM. K. V. A. Handl. 1852, 138. Botys lutealis HEInEM. Schm. I ee .Hittills endast funnen i Skåne och Blekinge, der den före- kommer ganska sparsamt under Juli och Augusti månader. Lar- ven lefver på Tussilago farfara. Larven gulaktigt grön, upptill hvitgrön med mörkgröna rygg- och sidolinier. (STAINT.). 14. DB. nebulalis Hüßn. Framvingarne blekt gragula, stö- tande i ockragult; i diskfältet en ring och en njurformig krets af brungratt, ofta otydliga; utanföre diskfältet en föga böjd, svagt taggad brungra tvärlinea, som bakom diskfältet gör ett starkt insprang; en vingspetsen delande brungra skuggning längs utkanten, hvilken senare har en rad fina svarta punkter; bak- vingarne hos & hvitaktiga med brungratt tvärband längs ut- kanten och en taggad tvärlinea öfver disken, hos y enfärgadt brungraa, undertill hos båda könen hvitaktiga med fin bagformig tvärlinea öfver disken. Syn. Pyralis nebulalis Hüsn. f. 51. Scopula nebulalis GN. Sp. Gen. WII 39222 Botys, nebulaks, li Ss ING 85, 1. II, 12 HEInEM. Schm. II. 1, 2, 82. Botys pratalis Mn Ent. Zeit. 1841, 176; Lep. Wien. Ent. Monatsch. 1863, 369. Scopula pinetalis Zert. Ins. Lapp. 970. 9. Arten tillhör endast fjälltrakterne, der den tyckes vara säll- synt. Flygtiden infaller i Juli och August, da arten blifvit träf- 090 ÖFVERSIGT AFK. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. fad både i Lappmarkerna och pa Dovre. Vingarnes teckningar äro serdeles hos 9 otydliga. 15. B. decrepitalis H. S. Framvingarne blekt hvitgra, mer eller mindre brunpudrade, i framkanten nära spetsen brun- orätt fläckiga med 2 stora brungra fläckar i diskfältet och der- utanföre en taggad, svagt slingrande tvärlinea af samma färg, hvilken ej gör nagot insprang; nära utkanten en brungra skugg- ning, som delar vingspetsen och stundom fortsättes utat hela vingkanten, hvilken ater har en rad svarta punkter; bakvingarne med ett brungrått tvärband i utkanten och bågformig tvärlinea öfver disken. Syn. Botys decrepitalis H. S. IV. 40, f. 67, 68; LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 369; HEINeM. Schm. II. 1, 2, 84. Sco- pula decrepitalis GN. Sp. Gen. VIII. 399; Sraınt. Manual. II. 155. Scopula albidalis Zerr. Ins. Lapp. 970. Likaledes en fjälltrakterne tillhörande art, der den före- kommer under Juni och Juli manader. Den har blifvit anmärkt i Dalarne, södra och medlersta Lappmarkerne och i Finmarken vid Alten. 16. B. flavalis W. V. Vingarne lifligt eitrongula med mörkt rödgra fransar; de främre med tre med brunt omgifna fläckar i diskfältet, tva knappt taggiga bruna tvärlinier, och längs utkanten en, stundom otydlig skuggning; bakvingarne ble- kare med en brun skuggning längs utkanten och en bägformig tvärlinea öfver disken. Syn. Pyrals jlavalıs, W. \. 121; IFTBN. 63 110066 950 RAR RID Ss. 110 02,0233. Botys, Jlavalıs GN: Sp. Gen. MINEtSSA STAINT. Manual. II. 149; H. S. IV. 28; Leon. Wien. Ent. Monat. 1863, 370; Fleınem. Schm. II. 1, 2, 73. Arten tillhör södra delarne af Sverige, der den under Juli manad blifvit funnen pa Gottland och i Södermanland. Den skiljes från öfriga arter lätt genom sina mörka fransar och tre fläckar i diskfältet pa framvingarne. Dock är stundom den ena af dessa temligen otydlig. Den utanföre framvingarnes diskfält gående bruna tvärlinien har blott framtill mycket fina taggar, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 991 gör bakom diskfältet ett hastigt sprang inat, men gar derefter snedt till inkanten. 17. B. hyalinalis HÜBN. Vingarne matt citrongula med gulaktiga fransar; de främre med en större manformig grå fläck och stundom en mindre punkt i diskfältet, två gråa tvärlinier, af hvilka den bakre är taggig och starkt slingrande; bakvin- garne blekare gula i framkanten bredt hvita, med en slingrande, grå tvärlinea öfver disken. Syn. Pyralis hyalinalis Hüsn. t. 11, f. 74. Botys hyalinalis Free VI 008 ta 9 IV. 23:7GN! Sp. Gen. VIE 536; STAINT. Manual. II. 149; Lep. Wien. Ent. Monat. 1863, SO HIETNEN. Schm. 1. 31672, 77. Tillhör äfvenledes halföns södra delar, der den är temligen sällsynt och hittills träffad i Skane (V. Wram, lfveltofta, Lund), Småland, Östergöthland och Westergöthland under Juli månad pa skogsängar. Den utanför framvingarnes diskfält gaende tvär- linien är fint taggig, gör bakom diskfältet en stark båge inat innan den utlöper i inkanten. Stundom finnes längs utkanterna på alla vingarne en mörk skuggning. Anm. Uti Ins. Lapp. pag. 972 obs. uppgifver Prof. ZETTERSTEDT Botys palustralis HUBN. såsom funnen på Gottland, men detta beror på ett misstag. Arten tillhör, så vidt kändt är, icke vår fauna, utan södra Europa. Det är Ptychopoda muricata THUPN. = Geometra auroraria HüBn., som blifvit funnen på Gotland och gifvit anledning till nämnde pyralids upptagande i faunan. 18. BD. lupulina ÖLERCK. Vingarne antingen nästan en- färgadt blekt ockragula eller mer eller mindre rödgrå eller brun- aktiga, med gragula fransar; de främre med en kort tvärstreck och en rostfärgad punkt i diskfältet, tva rostfärgade, skarptag- giga tvärlinier, af hvilka den bakre är föga slingrande, och ett rostfärgadt, skarpt taggadt tvärband, som stundom intager hela utkanten, stundom är matt och obegränsadt; de bakre graaktiga, med ett gult temligen bredt tvärband innanföre den gråa ut- kanten. Syn. Phalena lupulina CLERCK. Icon. t. 9, f. 4. Botys lupuli- nalis Gn. Sp. Gen. VIII. 331; Lep. Wien. Ent. Monat. 1863, 372. Botys lupulina SLAINT. Manual. II. 148; Hrr- Ne) Ne) NN ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. NEM. Schm. II. 1, 2, 70. Pyralis silacealis HöBN. f. 116. Botys silacealis Treit. VII. 81, H. S. IV. 30. Pyralis nubilalis HUBN. f. 34. - Hittills endast funnen i Skane (vid Trolle Ljungby) under Juni månad. Larven lefver i stjelkarne till humle och hampa. Arten varierar mycket. Hos dem med blekt ockragula vingar är teckningarne tydliga, men deremot hos dem med gråa vingar mera otydliga. Hos de flesta af dessa senare synas väl tvär- linierne pa framvingarne jemte fläckarne i diskfältet, men myc- ket otydligt, och utkanten af vingarne är ofta bredt graaktig, hvilken färg skiljes från den utanföre diskfältet gående taggiga tvärlinien endast genom ett gult, temligen bredt och starkt tag- gadt tvärband, som åtföljer nämnde tvärlinea, och de mörka fläckarne ı diskfältet skiljas fran hvarandra genom en gul fläck. Den nämnda tvärlinien är bakom diskfältet föga dragen inat vingen och slutar utanföre midten af vingens inkant. Larven gulaktigt gra med mörkare rygg- och sidolinier. (FRGER.). 19. BD. fuscalis W. V. Vingarne blekt gra med gra fran- sar; de främre med mörk punkt i disken och tva mörka tvär- linier öfver disken, af hvilka den bakre är skarpt taggig, starkt slingrande och utat ljuskantad; de bakre med en mörk, utat ljuskantad, bagformig tvärlinea öfver disken. Syn. Pyralis fuscalis W. V. 121, Phalena cmeralis FABR. HB. S. III. 2, 230°? Pyralis cineralis Hüsn. t. 10, f. 66. Botys Tuscahsı Breım. VI. 96, BE STI 205 CN. Spr Genaue 339. Staınt. Manual. II. 149; LED. Wien. Ent. Monat. 80635 DA HIBINEM. Son. IN 22 40: | Här och der på ängar i södra och mellersta Sverige, fran Skane atminstone. till Vestmanland och Stockholm under Maj och Juni månader. Larven lefver af frön pa Rhinanthus erista galli. Den bakre tvärlinien pa framvingarne, hvilken utat är begränsad af blekgulaktigt, är skarpt taggig och bildar en lik- formig bage utomkring diskfältet, bakom hvilket den svänger inat vingar och löper til! inkanten med ett par skarpa, men gröfre tänder. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 993 Larven är hittills obeskrifven. 20. B. sambucalis W. V. WVingarne mörkt gråbruna med en gemensam, starkt slingrande, utåt genom en rad små tre- sidiga, hvitgula fläckar begränsad tvärlinea; framvingarne med en hvitgul, fyrsidig fläck i diskfältet och 2 andra sadana innan- före tvärlinien, af hvilka den yttre är störst och rundad; bak- vingarne med tre sadane innanföre tvärlinien, af hvilka de 2 -främre äro rundade; utkanten af framvingarne med mörka punkter. Syn. Pyralis sambucalis W. V. 122. Hüsn. t. 13, f. 81. Phalena sambucata FABr. E. S. III. 2, 215. Botys sambucalis TREIT. VmM. 83, H. S. IV. 30, Len. Wien. Ent. Monat. 1863, 372. Heınem. Schm. II. 1, 2, 74. Ebulea sambucalis Gx. Sp. Gen. VIII. 364, STAINT. Manual. II. 151. Förekommer under Juni och Juli månader temlisen spar- samt i södra och mellersta Sverige, sasom i Skäne, Blekinge, pa Gottland och vid Stockholm. Den skiljes lätt frän alla an- dra sina samslägtingar genom de stora hvitgula, till större delen rundade fläckarne i vingarnes mörka grundfärg. Larven lefver på Sambucus och Convolvulus. Larven blekt grön med hvita dorsal-, subdorsal- och sido- linier; hufvudet hvitaktigt eller grönaktigt. (STAINT.). 21. B. verbascalis W. V. Vingarne ljust guldgula, brun- pudrade; framvingarnes utkant, en stor fläck innanföre den starkt slingrande, mörkbruna tvärlinien och en fläck i diskfältet rent gula; bakvingarne med starkt slingrande tvärlinea öfver disken och en inåt tandad tvärlinea nära utkanten brunaktiga. Syn. Pyralis verbascalis W. V. 121. Phalena verbascata FABR. E. S. III. 2, 212., Pyralis arcualis Hügn. t. 12, f. 80. Botys verbascalis Trsır. VII. 88, H. S. IV. 30, LeD. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 373. HEınem. Schm. II. 1, 2, 75. Ebulea verbascalis Gn. Sp. Gen. VIII. 363. STAINT. Manual. II. 151. Öfverallt sällsynt i södra och medlersta Sverige under Juli månad. Hittills anmärkt i Skåne (Sjöbo), Östergötland, Vester- götland och på Gotland. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 28 Årg. N:o 8. 4 994 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 22. B. prunalis W. V. Vingarne mörkgra, med askgrå anstrykning; framvingarne i framkanten nära vingspetsen mörk- fläckiga, med 2 stora mörkare, med mörkbrunt omgifna fläckar i diskfältet och 2 mörkbruna tvärlinier öfver disken, af hvilka den yttre, som är starkt taggig, gör bakom diskfältet ett starkt, afrundadt insprang; bakvingarne mörkgra med otydlig, bag- formig tvärlinea. Syn. Pyralis prunalis W. V. 121. Scopula prunalis Treır. VI. 55. GN. Sp. Gen. VIII. 394, STAINT. Manual. II, 55. Botys prunalis H. S. IV. 40, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863. 374, Heınem. Schm. II. 1, 2, 78. Pyralis leucophealis HoBnant Dr Tage Under Juni och Juli månader öfver allt allmän i hela södra och mellersta Sverige och gar mot norden atminstone ända upp till Forsa i Helsingland, der den af AURIVILLIUS blifvit anmärkt. Larven lefver på Prunus och Ribes. Larven nästan genomskinlig, blekgrön med svarta fläckar, och två hvita strimmor längs ryggen. (TREIT.). 23. DB. inquinatalis ZELL. Framvingarne askgra, vid basen och längs utkanten bruna, i framkanten nära vingspetsen mörkfläckiga, med 2 stora bruna fläckar i diskfältet, och 2 mörk- bruna tverlinier öfver disken, af hvilka den yttre, som är starkt taggig, gör bakom diskfältet ett starkt, afrundadt insprang; bak- vingarne ljusgråa, i utkanten mörkare. Syn. Scopula inquinatalis ZELL. Isis 1846, 205, GN. Sp. Gen. VII. 395. Dotys inguinatalis H. S. IV. A1,.f. 80, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 374, HEINEM. Schm. II, 1.2, 79. Scopula prunalis ZerT. Ins. Lapp. 970. En fjälltrakterna och den högre norden tillhörande art, der den. under Juni och Juli månader träffats i Dalarne, södra och mellersta Lappmarkerna, pa Dovre och vid Alten i Finmarken. Den liknar mycket föregaende, men skiljes derifran genom bak- vingarnes ljusare färg, genom bröstets och fötternes gråa färg, genom framvingarnes i midtelfältet askgrå, men vid basen och utkanten mörkbruna färg, samt genom de gröfre svarta, med hvitaktigt begränsade punkterna längs framvingarnes utkant. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 995 Dessa punkter finnas också hos föregående, men äro mycket smärre. i 24. B. olivalis W. V. Framvingarne mörkgrå med 2 hvita, fyrsidiga fläckar i diskfältet, och 2 mörka tvärlinier öfver disken, af hvilka den yttre, som är starkt taggig, gör bakom diskfältet ett starkt, afrundadt insprång; bakvingarne hvita med otydlig, bågformig tvärlinea och mörk utkant. Syn. Pyralis olivalis W. V. 123. Phalena nivealis FABR. Sp. Ins. II. 274, E. S. III, 2, 388. Pyralis nivealis THBG. Diss. I. p. 17. Pyralis umbralis Hüsn. t. 8, f. 52. ‚Sco- pula olivalis Trer. VII 65, Gn. Sp. Gen. VIII. 393, STAINT. Manual. II. 154. Botys olivalis H. S. IV. 42. LED. Wien. Ent. Monat. 1863, 374. Heınem. Schm. II. 1, 2, 80. Temligen sällsynt i södra Sverige under Juni och Juli mä- nader. Hittills anmärkt i Skane, Blekinge och Vestergöthland. Larven lefver pa Veronica officinalis. Arten skiljes lätt från B. prunalis genom de fyrsidiga hvita fläckarne i framvingarnes diskfält och genom de nästan hvita bakvingarne. Larven genomskinlig, svarterön med svarta fläckar, grön aktigt hufvud och 2 breda rygglinier. (TREIT.). ‚25. DB. elutalis W. V. Framvingarne hvita, i utkanten bredt ockragula, med 2 mörkare, af brunt omgifna fläckar i disk- fältet och 2 ockrabruna tvärlinier öfver disken, af hvilka den yttre, som är fint taggig och starkt slingrande, springer bakom diskfältet langt inat vingen innan den utlöper i inkanten; bak- vingarne hvitaktiga med matt, bagformig, gra tvärlinea öfver disken och bred brungra utkant. Syn. Pyralis elutalis W. V. 121. Phalena elatalis FABR. E. S. III. 2, 389. Pyralis albidalis Hüsn. t. 18, f. 118. ‚Sco- pula elutalis Gn. Sp. Gen. VIII. 394. Botys elutalis H. S. IV. 40, f. 16, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 374, HEINEM. Schm. II. 1, 2, 81. Upptages här endast på grund af HERRICH-SCHAFFERS och GUENEES uppgift, att den skulle förekomma i Lappmarken. Uppgiften torde härleda sig deraf, att ZETTERSTEDTS Scopula albidalis ansetts identisk med denna art, hvilket likväl ej är fallet. Vi känna arten icke såsom Skandinavisk. 996 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 2) Bakvingarne hos I med en fördjupning ofvantıll vid basen af främre mediannerven och der bakom en. liten kam af fjäll. 26. B. pandalis HüBn. Vingarne matt citrongula; fram- + vingarne i framkant och utkant lifligare gula med 2 fint taggiga grå tvärlinier öfver disken, af hvilka den yttre gör en svag båge utomkring diskfältet och gar sedan snedt till inkanten, utan att bilda något insprång; nära utkanten ett grått tvärband; bak- vingarne hvitaktigare, iriderande med en grå fintaggig tvärlinea öfver disken och ett gratt tvärband nära utkanten. : Syn. Pyralis pandalis HUBN. Text. 355, N:o 3405. Pyralis ver- bascalis Hügn. t. 9, f. 59. Botys pandalis Gn. Sp. Gen. VIL: 334. rein. VIL 103, H. S. IV. 29, fi 88. STAINT. Manual: 11.148. HEmeMm, Schm. NS 278 Temligen allmän under Maj—Juli månader pa ängar i södra och mellersta Sverige atminstone ända upp i Vermland. Före- kommer äfven pa Gottland. 1l:o. Palperna mot pannan uppåtstigande; slutleden kort, uppätstäende. 27. B. ruralis Scop. Vingarne glänsande hvitgula, i ut- kanten brungra, med brungra fläck i diskfältet, och 2 brungrå tvärlinier, af hvilka den yttre är skarpt tandad och starkt sling- rande, pa yttre sidan begränsad af en rad manformiga fläckar af srundfärgen samt gör pa framvingarne ett starkt insprang innan den derefter slutar snedt i inkanten; pa framvingarne utanföre diskfältet en kort brungrå skuggning och i samma fält ytter- ligare en brungra, stundom otydlig punkt. Syn. Pyralis ruralis Scop. Ent. Carniol. 616. Pyralis verticalis “= Hüsn. t. 9, f. 57. Botys verticahs Treir. VIL 101, GnN. Sp. Gen. VIII. 337, Stat. Manual. II. 149, H. S. IV. 29, ZETT. Ins. Larp. 971. Botys ruralis LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 375, HEıInEMm. Schm. II. 1, 2, 72. En af de allmännaste pyralider i södra Sverige under Juni och Juli månader och skall enligt ZETTERSTEDT äfven före- komma i Lappmarkerna, ehuru der sällsynt. Larven lefver pa nässlor. Arten är lätt skild fran alla vara öfriga till slägtet WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 997 hörande genom palperna, som äro uppatstigande och ej framat- sträckta. Larven genomskinlig, glänsande, hvitgrön, längs ryggen med mörkare rygglinea; sidorne mörkare gröna; hufvudet grönt. (GN.). 7. Slägtet: Euryereon LED. Pannan med kort, kilformigt utsprång, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Antennerna räckande till 3 af fram- vingarnes främre kant, hos hannen kort och tätt harige. La- bialpalperna långa, robusta, trekantiga, håriga, horizontela, slut- leden tradformig. Öfre palperna tradformiga. Framvingarne langsträckta och spetsiga, deras utkant längre än halfva inkan- ten, som saknar tand; subradialgrenen fri, ej utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med carpalgrenen; radialgrenen gar ur framkanten af det langa, ända till vingens midt räckande diskfältet mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne korta, breda, rundade. Arterna, som hafva nästan samma lefnadssätt som före- gaende slägtes, skiljas isynnerhet fran dessa genom pannans ut- sprang, kortare och tunnare palper, större och mera halfklotlikt utstaende ögon. 1. E. palealis W. V. Framvingarne blekt grönaktigt svaf- velgula med fina, mot utkanten svartaktiga nerver; bakvingarne hvita; alla vingarne undertill hvita, framvingarne i utkanten, bakvingarne i framkanten grönaktigt anlupna, de förra med en, diskfläck, början till ett tvärband och nerverna svartaktiga, de senare med början till ett tvärband och nerverna vid framkanten likaledes svartaktiga. Syn. Pyralis palealis W. V. 123. Hüsn. t. 11, 70. Botys pale- alis Treit. VII. 116, H. S. IV. 39. LED. Wien. Ent. Monat. 1863, 377. Spilodes palealis Gn. Sp. Gen. VIII. 385. Staınt. Manual. II. 153. Euryceron palealis HEINEM. Schm. 195172,7.30: Högst sällsynt och hittills endast funnen i Skåne under Juni månad. Larven lefver på Daucus carota, Pencedanum oficinale och andra parasollväxter. 098 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Larven hvitaktig med svarta fläckar, blekgrå rygglinea och hvitgult, svartpunkteradt hufvud. (TREIT.). 2. E. verticalis LIN. Framvingarne ljusgula med 2 lifligt gula fläckar i diskfältet och 3 sådana tvärlinier öfver disken, af hvilka den mellersta är fint taggig och föga slingrande; bak- vingarne hvitgula med 2 svartaktiga tvärband; alla vingarne undertill halmgula, nerverne, 2 breda tvärband, 2 diskfläckar på framvingarne och en på de bakre svarta. S Syn. Pyralis verticalis LIN. F. S. 352, 1353, S. N. I. 2, 882 (secund. spec. orig. & descript.). Botys inclalls TREIT. MI 97 ESS UIIVE 37.0 Spülodes! !einctahs GN? Spar Gen: VIII. 368. Staınt. Manual. II. 357. Botys verticalis LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 377. Zuryereon verticalis HEINEM. Schm. II. 1, 2, 90. Zyralis limbalis Hüsn. t. 11, ans FD Förekommer der och hvar i södra och mellersta Sverige, ehuru icke allmänt, under Juni och Juli manader. Larven lefver pa Spartium scoparium, men utan tvifvel äfven pa andra väx- ter, men är ännu obeskrifven. 3. E. stieticalis LIN. Framvingarne rostbruna, med grå anstrykning och tva otydliga mörkare tvärlinier samt tva dylika fläckar 1 diskfältet, mellan hvilka finnes en fyrsidig gulhvit fläck; längs utkanten en hvitgul strimma; bakvingarne brungra med en ljus bagformig strimma öfver disken och smal hvitaktig ut- kant; alla vingarne undertill halmgula med 2 gra, slingrande tvärband och pa framvingarne 2 mörka diskfläckar. Syn. Pyralis stieticalis Lin. F. S. 352, 1354. S. N. 1, 2, 883. Pyralis fuscalis Hüsn. t. 7, 45. Scopula stieticalis TREIT. VII. 64. Botys sticticalis H. S. IV. 34, Lep. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 376. Spilodes sticticalis Gn. Sp. Gen. VIII. 381, Staınt. Manual. II. 153. Eurycreon sticticalis HEINEM. Schm. II. 1, 2, 90. Allmän i Juni, Juli och Augusti mänader i hela södra och mellersta Sverige, atminstone ända upp till Upsala. Larven lefver pa arter af slägtet Artemisia. Larven grön med hvitaktiga, svartkantade fläckar, mörk- grön, gulkantad rygglinea och gula sidolinier. (TREIT.). WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 999 3. Slägtet: Nomophila HüBn. Pannan platt rundad, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. - Antennerna räckande till 3 af framvingarnes främre kant, hos X med fina, långa harborster. Labialpalperna mätt- ligt långa, horizontelt framstående med täta, atliggande fjäll och trådformig slutled. Öfre palperna trådformiga, mycket små och dolda. Framvingarnes utkant kortare än halfva inkanten, som är utan tand; subradialgrenen fri, ej utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med carpalgrenen; radialgrenen gar mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne länga, rundade. Slägtet utmärker sig genom sin egendomliga vingform och vingarnes Noctualika teckningar. Framvingarne äro langa och smala, tre gånger så långa som breda, med langa fransar, och bakvingarne äfvenledes långsträckta. Nervulationen är alldeles såsom hos föregående båda slägten. Labialpalperna äro trekan- tiga och sista leden hvilar på den andras fjällbeklädnad. De öfre palperna ytterst korta och kunna ej upptäckas utan att labialpalperna afbrytas. Framvingarne skjutas under hvilan in på hvarandra. 1. N. noctuella W. V. Framvingarne rostbruna med 3 mörkare, af fint svartbrunt omgifna diskfläckar, och 2 fina tag- giga svartbruna tvärlinier; bakvingarne brunaktigt gra, mot basen ljusare, med mörka nerver och gulhvita fransar; alla vin- garne undertill ljust gulbrunaktiga. Syn. Tinea noctuella W. V. 136. Pyralis hybridalis Hüsn. f. 114, 184. Botys hybridalis Treir. VIL 109. Stenoptery& hybri- dalis Gn. Sp. Gen. VIII. 414, H. S. IV. 42. Sraınr. Ma- nual. II. 155. Zeit. Micropt. Caff. A. S. S. Holm. 1852, . 51. Nomophila noctuella Lev. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 379. Heıinem. Schm. II. 1, 2, 91. Hos oss högst sällsynt, endast funnen i Bohuslän. Flyg- tiden infaller i Juli månad och träffas arten då på torra magra fält med kort gräs. Den är i rörelse om dagen, men flyger blott korta sträckor, hvarefter den kastar sig ned på mar- ken och är der mycket svår att upptäcka. Den förekommer 1000 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. för öfrigt i N. och S. Amerika, i N. och S. Afrika och i Ost- indien. 9. Slägtet: Psammotis HÖBN. Pannan rundad, nagot smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Antennerna räckande till 3 af framvingarnes främre kant, hos 5 langt och fint håriga. Labialpalperna nästan dubbelt längre än hufvudet, horizontelt framatrigtade, tresidiga, groft fjälliga, med kägelformig slutled. Öfre palperna tradformiga. Framvingarne korta och breda, deras utkant längre än halfva inkanten, som är utan tand; subradialgrenen utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med metacarpalgrenen; radialgrenen går ända till slutet af diskfältet nästan parallelt med vingens framkant, men böjer sig derefter starkt mot densamma. Bak- vingarne korta och breda med tydlig spets. Genom sina korta och breda vingar, hvarigenom en viss likhet med Geometrorna uppkommer, skiljes slägtet genast fran öfriga inom familjen. Vingarne sammanläggas takformigt under hvilan. 1. P. pulveralis Hüsn. Vingarne blekare eller mörkare ockragula, merendels tätt brunpudrade, med ett brunaktigt tvär- band utmed utkanterna; de främre med en brun diskfläck och 2 bruna tvärlinier, af hvilka den yttre är föga slingrande; de bakre med en brun, bagformig tvärlinea öfver disken. Syn. Pyralis pulveralis HUBN. t. 17, f. 109. Scopula pulveralis TReım, VII. 63. Botys pulweralis H. S. IV. 27, f. 17, 18. Lemiodes pulveralis Gn. Sp. Gen. VIII. 401. Psamotis pul- - veralis LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 382. HEINEM. Schmale e2292. Förekommer pa sanka ängar och i kärr bland starr, sät och andra höga växter under Juli och Augusti månader, men är hos oss hittills endast anmärkt pa Gottland, der den i my- rarne är allmän, och i Skåne vid Farhult, der den är säll- synt. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1001 10. Slägtet: Pionea GN. Pannan platt, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Antennerna korta, hos hanen kortharige, hos 2 sågtandade. Labialpalperna längre än hufvudet, nedatböjda, tilltryckt fjälliga, med trädformig, nästan hängande slutled. Öfre palperna med snedt stympad harpensel i spetsen. Framvingarne dubbelt så långa, som breda, utat utvidgade, med skarp spets, deras ut- kant längre än halfva inkanten, som är utan tand; subradial- grenen utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med meta- carpalgrenen; radialgrenen gar mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne korta och breda; diskfältet räcker med bakre hör- net till vingens midt, vingspetsen afrundad. Vingarne sammanläggas under hvilan takformigt, och fjä- rilen flyger helst i skymningen och sedan det blifvit mörkt, men uppskrämmes lätt äfven om dagen. Tungan är fin och tem- ligex Kort. 1. P. forficalis LIN. Framvingarne ljust ockragula, 1 dis- ken bruntöckniga, med 2 rostbruna snedgaende tvärlinier öfver disken, af hvilka den inre ej hinner framkanten, och 2 gråbruna, mattare tvärband, som förenade utga fran vingspetsen, men se- dan skiljas och löpa snedt till inkanten; bakvingarne guihvita med mörkt, bågformigt tvärband. Syn. Pyralis forficalis Lin. F. S. 351. S. N. I. 2, 882. HUBN. do dy 1. 584 Botys, jorscahss DReır“ VIE. 122, 125. DE 36. Pionea forficalis Gn. Sp. Gen. VIII. 369, Staınr. Ma- anal. 11. 152, LED. Wien. Bnt, Monatschy. 1863 332, H£ınem. Schm. II. 1, 2, 93. Ganska allmän, isynnerhet i trädgardar, der larven lefver af cruciferer. Flygtiden infaller pa varen och sedan i Juli och Augusti månader. Arten träffas atminstone ända upp i Hel- singland, der den vid Forssa blifvit funnen af AURIVILLIUS. Larven gulaktigt grön med segmentkanter och hufvudet gul- aktiga; rygg- och sidolinierna mörkgröna. (HüBn.). 1002 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 11. Slägtet: Orobena GN. Pannan rundad, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Labialpalperna korta, föga räckande utom hufvudet, tunna, run- dade, fjälliga, med kort tradformig eller tillspetsad slutled. An- tennerna korta, hos &A knappt cilierade. Öfre palperna nästan lika långa, som labialpalperna, tunna och tradformiga. Fram- vingarne breda, deras utkant längre än halfva inkanten, som är hos våra arter utan tand; subradialgrenen utanföre diskfältet fri, ej förenad i gemensam stam med carpalgrenen; radialgrenen- gar mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne korta och breda. Till hela sin habitus liknar slägtet Botys, men skiljes lätt derifran genom labialpalpernas form. Dessa äro korta, knappt dubbelt så langa, som de öfre, samt ej trekantiga, utan snarare runda. Vingarne hvila takformigt öfver hvarandra. 1. O. extimalis SCOP. Framvingarne hvitaktigt ockragula, med 2 rostbruna, fina, pa nerverne punkterade tvärlinier öfver disken och otydlig diskfläck, samt en vingspetsen delande, i mid- ten utvidgad rostbrun skuggning vid utkanten; fransarne grå; bakvingarne hvita, i utkanten smalt gulaktiga, med rostbrun kantlinea. Syn. Pyralis ectimalis Scor. Ent. Carniol. 614. Pyralis marga- ritalis TBG. Diss: III. 50, Hüsn. Beytr. t. 2, f. Li 1-9: Pyralis erucalis Hüsn. t. 9, f. 55. Scopula margaritalis Trerr. VIL 73. Botys margaritalis H. S. IV. 34. Pionea margaritalis Gn. Sp. Gen. VIII. 770, Start. Manual. II, 152. Orobena extimalis LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 383, HEiIneMm. Schm, II. 1, 2,94. Temligen allmän i södra och mellersta Sverige, atminstone ända till Stockholm, under Juni och Juli manader. Larven lef- ver pa cruciferer. Zarven blekgul med svart hufvud, och breda, svarta fläckar i den blekt purpurfärgade sidolinien; rygglinien mörkare gul. (STAINT.). 2. Ö. stramentalis HÖBN. Framvingarne hvitaktigt halm- gula med utåt graaktiga nerver, 2 föga slingrande rostbruna WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. - 1003 tvärlinier, en rostbrun ring framtill vid diskfältets slut med ett dervid hängande B och ett rostbrunt skuggband vid utkanten; bakvingarne hvita med brun utkant. Syn. Pyralis stramentalis HÖBN. Verz. 354, N:o 3385. Pyralis elutalis Hüsn. t. 10, f. 62. Scopula stramentalis TREIT. VII. 76. Botys stramentalis H. S. IV. 35. Pionea stramen- Zus (CAS. Sp. ‚Gen. VIE 373. SINN Manual. 11.0192. Orobena stramentalis LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 383, HEINEM. Schm. II. 1, 2, 95. Hittills endast funnen vid Lund i slutet af Juli. Ar äfven 2 utomlands sällsynt. 3. ©. frumentalis Lin. Framvingarne brungrå med ett hvitaktigt, taggigt tvärband öfver disken, ett annat dylikt, utat mörkt begränsadt, af ovala fläckar bestående, utanföre disk- fältet; utankanten utanföre detta sednare tvärband hvitaktig med två der och hvar sammanflytande brungrå tvärband; bakvin- garne smutsigt gulhvita med ett bagformigt, brungratt tvärband öfver disken, och brunskuggad, af gulhvitt genombruten utkant; alla vingarne undertill hvitaktiga, isynnerhet de främre med brun anstrykning, och ett brunt gemensamt tvärband öfver disken. Syn. Pyralis frumentalis Lin. F. S. 351. 8. N. I. 2, 882. Py- ralis repandalis HUBN. t. 10, f. 64. Scopula frumentalis Treır. VII. 60. Botys frumentalis H. S. IV. 35. Orobena Frumentalis Gn. Sp. Gen. VIII. 378. Lev. Wien. Ent. Mo- natschr. 1863, 384. Heinem. Schm. II, 1, 2, 96. Under Juni månad förekommer arten här och der pa sädes- fälten i Skane. Flyger ofta om dagen, men isynnerhet om nat- ten. Larven lefver på Sisymbrium och Rhaphanus, hvars blom- mor och frökapslar den företrädesvis förtär, förpupar sig i jor- den. Huruvida den äfven angriper säden torde ännu fa anses oafgjordt, ehuru PALLAS och efter honom flera pastått sadant. Den är ännu ej tillräckligt beskrifven. 12. Slägtet: Diasemia GN. Pannan platt, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Antennerna af halfva vingkantens längd, hos & fint och tunnt, men temligen långt cilierade. Labialpalperna dubbelt längre än 1004 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. hufvudet, framatsträckta, nedböjda, breda, fjälliga, med trad- formig slutled. Öfre palperna sma, liniesmala. Framvingarne smala, spetsiga, med kort, föga svängd utkant, 1 inkanten utan tand; subradialgrenen utanföre diskfältet fri, ej förenad i gemen- sam stam med carpalgrenen; radialgrenen går mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne långa, i utkanten, nära spetsen starkt insvängda, sa att denna, som är skarp, synes nästan flikformig. Slägtet skiljes lätt fran alla öfriga till gruppen hörande ge- nom bakvingarnes skarpa, nästan flikformiga spets. 1. D. reticularis LIN. Vingarne mörkbruna; de främre. stötande i rostbrunt, med följande hvita teckningar: i inkanten nära basen en tvärlinea, som upphör vid diskfältet, i midten af samma kant en bredare snedt utat gaende tvärlinea, som lika- ledes upphör vid diskfältet och der har framom sig en större tresidig fläck, i framkanten snedt öfver till analhörnet, hvilket likväl ej upphinnes, en tvärlinea, vid diskfältets slut en liten fläck och i vingspetsen en kort, sned fläck; bakvingarne med ett bredt tvärband - och vinkelformigt bruten linea, som ej hinner midten af utkanten, allt hvita; fransarne hvitfläckiga. Syn. Pyralis reticularis Lin. P..S. 352, S. N. 1..2, 883 Ska; lena argentalis FaBr. E. S. III. 2, 240. Pyralis literalis Hüsn. t. 13, f. 86. Nymphula literalis Treıt. VII. 151, ZETT. Ins. Lapp. 972. Botys literalis H. S. IV. 26. Dia- semia literalis Gn. Sp. Gen. VIII. 233, StAInt. Manual. II. 142, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 419, HEINEM. Selma, IN Il; 23 No Förekommer 1 gräsrika skogsmarker och buskrika beteshagar sparsamt under Juni och Juli månader der och hvar ända upp 1 södra Lappmarkerna. Åfven träffad på Gottland. År utan tvifvel LINNES art, i hvars samling ännu finnes exemplar. I be- skrifningen angifves färgen a teckningarne likväl oriktigt vara gul i stället för hvit; allt annat öfverensstämmer fullkomligt, och inom Sverige finnes ingen annan art, som LINNÉ kunnat asyfta. 13. Slägtet: Stenia GN. Pannan platt, smalare än ögats diameter. Oceller finnas. Antennerna långa, räckande nästan till vingspetsen, hos & håriga, Se nada WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1005 hvarje led vid ändan tilltjocknad. Labialpalperna horizontelt framstående, långa, tresidiga, fjälliga, med i fjällen dold slut- led. Öfre palperna tradformiga. Framvingarne korta, men smala, med kort utkant, och utan tand i inkanten; subradialgrenen utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med metacarpal- grenen; radialgrenen gar strax utanföre diskfältets tvärnerv tvärt ut i framkanten. Fötterna langa; de fyra bakre tarserna dub- belt så länga, och de främsta öfver fyra ganger så länga som tibierna. Bakvingarnes utkant ej insvängd. Lätt skildt från öfriga hithörande slägten genom sina länga antenner och fötter. Första tarsleden är ensamt nästan lika lang med tibian. 1. S. punctalis W.V. Framvingarne rostbruna med 2 obe- stämda mörka, stundom ljust begränsade tvärlinier öfver disken och en hvit, manformig fläck vid diskfältets slut; bakvingarne gulaktigt brungrå. Syn. Pyralis punctalis W. V. 123, HUBN. t. 21, f. 140. Nym- phula punctalis Trerr. VII. 130. sStenia punctalis GN. Sp. GEN TIL DAS TI DL INS 1.00, 247 Stamm. Manuals 143. Lev. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 422. Heınem. Schm. Bez 2,. 101. Under Juli och Augusti månader träffad i Ostergöthland och pa Gottland, pa hvilken ö den ej tyckes vara synnerligen sällsynt. 14. Slägtet: Hydrocampa GN. Pannan platt, föga smalare än ögats diameter. Oceller fin- nas. Antennerna borstformiga, mattligt länga, hos & kort och tjockt håriga. Labialpalperna tunna, uppåtstigande, med uppåt- riktad, spetsig slutled. Öfre palperna långa, tradformiga, äfven- ledes uppätriktade. Framvingarne långa, trekantiga med tydlig spets; i inkanten utan tand; subradialgrenen utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med metacarpalgrenen; radialgrenen går mycket snedt ut i vingkanten. Bakvingarne korta, breda, utan insvängning i utkanten. Fötterna länga, isynnerhet tar- serna; framhöfterna ganska långa, tunna, ej tjockare än låren. 1006 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187]. Frän föregaende slägte skilja sig arterna genast genom hel- bräddade bakvingar, uppåtstigande palper och radialgrenens på framvingarne lopp. De uppehålla sig vid vatten, och larverna lefva på vattenväxter derunder uti säckar, som bildats af tvenne kant i kant med hvarandra lagda bladbitar. a) Framtibierna hälften så långa som låren, och tarserna lika långa med lår och tibier tillsamman. Mellantibierna föga kortare än låren, och tarserna + längre än tibierna. Baktibierna hälften längre än låren, och tarserna lika långa med tibierna. 1. H. stagnata DoNnov. Vingarne glänsande hvita, med smal, genom en svartbrun linea afskild gul utkant; de främre med rostbruna dubbla tvärband, som der och hvar genom grenar nästan nätformigt förenas så att större och mindre, rundade. fläckar af grundfärgen bildas; de bakre med en brun tvärstreck framom midten och ett något slingrande guldgult ifylldt tvärband bakom midten. Syn. Geometra stagnata Donov. Engl. Ins. XI. 9, t. 363, f. 3. Hydrocampa stagnalis Gn. VIII. 276, War. List. XVII. 458. Aydrocampa stagnata STAINT. Manual. II. 145, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 452, HEınEem. Schm. I. 1, 2, 103. Pyralis potamogalis Hüsn. t. 13, f. 82.” Nymphula nymphealis Treır. VII. 141, Zerr. Ins. Lapp. 973, H. S. NHL. | Förekommer vid insjöar, dammar 0. s. v. genom hela halfön ända in i Lappmarkerna och Finmarken under Juli och Augusti månader ganska allmänt. Den har med orätt ansetts vara @eo- metra nympheata Lin. LINNES art skall hafva »gra» vingar och är följande, sasom bade hans beskrifning och ännu i behall varande origmalexemplar tydligen visa. ‚b) Framtibierna icke en tredjedel så långa som låren; tar- serna nästan hälften längre än lår och tibier tillsamman. Mellan- tibierna något kortare än låren; tarserna öfver hälften längre än tibierna; baktibierna dubbelt så långa som låren; tarserna 1 längre ° än tibierna. 2. H. nympheata LIN. Vingarne med en smal, genom en Y } OS o svart, linea afskild, och utat med en mörk linea begränsad guld- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1007 ‚ gul utkant; de främre blekt brunaktiga med 3 större, rundade och flera smärre brunkantade, hvita fläckar och ett hvitt, genom grundfärgen der och hvar afbrutet band längs utkanten; de bakre hvita med 2 bruna tvärband, och en brun diskfläck. Syn. Geometra nympheata Lin. F. S. 340, S. N. I. 2, 873 I. Geometra potamogata Lin. F. S. 340, S. N. I. 2, 873 2. Pyralis nymphealis Hürn. t. 13, f. 85. Nymphula pota- mogalis Treıt. VII. 143, H. S. IV. 11. HAydrocampa nym- real GN Sp= Gen. VII. 2755 Wane; list. ANUS Hydrocampa nympheata STAINT. Manual. Il. 145, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1563, 451, Hrınem. Schm. II. 1, 2, 104. I Juli och Augusti manader allmännare än füregaende vid vatten uti hela södra och mellersta Sverige, men huru högt den går mot norden är ännu ej med säkerhet utrönt. Annu vid Stockholm förekommer den. Larven lefver på Nymphea och Potamogeton. Ofta förekomma individer, merendels honor, hvars alla vingar äro sa öfverdragna med brunt, att de hvita Häckarne knappast skilja sig fran grundfärgen. Larven gulaktigt hvit, med brunaktig anstrykning pa de främre segmenterne; hufvudet och 2:dra segmentet svarta. (GN.). 15. Slägtet: Parapoynx HÖBN. Pannan platt, föga smalare än ögats diameter. Oceller finnas, men äro ytterst sma. Antennerna mattligt langa, nakna, med ledernes ändar undertill hos 5 vinkelformigt framstaende från skaftet. Labialpalperna tunna, starkare uppatstigande med tradformig slutled. Öfre palperna tradformiga, korta. Fram- vingarne långsträckta med rundad spets, i inkanten utan tand; subradialgrenen utanföre diskfältet förenad med metacarpalgrenen i gemensam stam; radialgrenen gar mycket snedt ut i vingkan- ten. Fötterne långa; framhöfterna korta, tjocka, dubbelt så breda som låren. Lätt skildt från föregaende slägte genom de breda framhöf- terna och formen hos hanens antenner. Larven lefver fritt i vatten och har utom de vanliga andhalen äfven gällika bihang 1008 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1872. såsom Ephemer-larverna. Pupan hvilar i en kokong af blad under vatten. 1. P. stratiotata LIN. Framvingarne hvitaktiga, öfver- dragna med gulbrunt, med mörkare tvärlinier och en hvit, brun- kantad, manformig fläck vid diskfältets slut; bakvingarne hvita med spår till 2 mörkbruna tvärband öfver disken. Syn. Geometra stratiotata Lin. F. S. 341, S. N. I. 2, 873. Py- ralis stratiotalis HUBN. t. 13, f. 87. Nymphula stratiotalis Treır. VII. 137, H. S. IV. 10. Paraponyz stratiotalis GN. VIII. 269, Ware. List. XVII. 453. Parapoyne stratiotata STAINT. Manual. II. 144, LED. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 452. Paraponyx stratiotata HEINEM. Schm. I. 1, 2, 106. Phalena paludata Fagr. E. S. III. 2, 213. Träffas vid vatten i Juni—Augusti manader, men är hos oss sällsynt och hittills endast. funnen i Småland och Öster- göthland. Larven lefver pa Stratiotes och Callitriche. Larven hvitaktigt grön med mörkare ryeglinea och brunt hufvud. (GN.). Anm. P. nivalis W. V. har utan skäl blifvit uppgifven säsom till- hörande vår fauna, troligen på grund deraf att THUNBERG beskrifvit en art under namn af P. nivealis men hvilken är en helt annan. Se Botys olivalis. 16. Slägtet: Cataelysta HUBN. Pannan platt, lika bred med ögats diameter. Oceller sak- nas. Antennerna temligen långa, med afvexlande längre och kortare, i ändan utvidgade leder, hos &A håriga. Labialpalperna tunna, uppåtstigande, tilltryckt fjälliga, med tradformig slutled. Öfre palperna mycket små, trädformiga. Framvingarne långa och smala; subradialgrenen förenad med metacarpalgrenen utan- före diskfältet; radialgrenen utlöper mycket snedt i vingkanten. Bakvingarne langa. Fötterna langa; tarserna langa och tunna. Skiljes fran alla föregaende slägten af gruppen genom fran- varon af oceller, och fran närmast föregaende derjemte genom antennernas form. Larven lefver under vatten uti en cylindrisk säck, som betäckes af blad och som larven bär med sig. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1009 1. €. lemnata Lin. Vingarne hvita; de främre hos D an- lupna med brunt; de bakre med ett svart band i utkanten, hvil- ket har en rad silfverhvita punkter. Syn. Geometra lemnata Lin. F. S. 341; S. N. I. 2, 874. Pyralis lemnalis HUBN. t. 13, f. 83, 84. Nymphula lemnalis TREIT. VII. 134. Cataclysta lemnalis H. S. IV. 7; Gn. Sp. Gen. VII. 267. Cataclysta lemnata Staınt. Manual. II. 144; Lev. Wien. Ent. Monatschr. 1863, 454; Heınzm. Schm. II. 22, 107. Ganska allmän vid vatten under Juni, Juli och Augusti månader i södra och mellersta Sverige, åtminstone ända till Stockholm. Larven lefver på Lemma. Larven olivbrun med mörkare rygglinea, isynnerhet på de främre segmenten; hufvudet gulaktigt hvitt. (REAUMUR.). 17. Slägtet: Acentropus CURT. Pannan platt, bredare än ögats diameter. Oceller sak- nas. Antennerna af kroppens längd, tjocka, perlbandslika, ha- riga. Labialpalperna hängande, tjocka, med större äggrund slut- led. Öfre palper inga, blött antydda. Framvingarne långsträckta, spetsiga, med mycket sned utkant; subradialgrenen fri, ej för- enad i gemensam stam med metacarpalgrenen. Bakvingarne korta och smala. Fötterna korta och fina, utan sporrar. Honan med korta, spetsiga vingrudiment. Ett egendomligt slägte, som genom uppgifna kännetecken lätt skiljes från alla öfriga inom gruppen och som förr fördes till Phryganeerna, men tydligen hörer till fjärilarne, ehuru dess plats i systemet ännu är omtvistad. Vingarne äro halft genom- skinliga. Af tungan finnes blott rudiment. Diskfältet på fram- vingarne intager 3 af vinglängden, är smalt och snedt slutet; på bakvingarne räcker det med bakre hörnet öfver vingmidten. Larven har gältofsar och lefver fritt i vatten. Honan är i rö- relse om natten och simmar på ryggen under vattnet, dit hon också vid parningen neddrager hanen, som flyger tätt öfver vattenytan, men äfven springer temligen snabbt på vattnet. ; Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förk. Årg. 28. N:008: 5 1010 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Han är isynnerhet i rörelse om natten, men flyger äfven om dagen. i 1. 4A. niveus OLIV. Vingarne hvita; de främre med svag: brunaktig anstrykning, mörkare vid framkanten och på nerverna; hufvudet ljusbrunt, palper, abdomen ofvantill och de främre föt- terna på yttre sidan mörkare bruna; första abdominalsegmentet och analborsten hvita. Syn. Phryganea nivea Ouiv. Eneyel. Meth. t. VI; Larr. Hist. Nat. Crust. XIII. 93. Acentropus Garnonsii Curt. Brit. Ent. XI. tab. 497. Acentropus niveus Ent. Trans. I. 118. KOoLENATIL, Wien. Ent. Monatschr. 1858, 381, tab. VI. Staınt. Manual. II. 146; HEINEM. Schm. II. 1, 2. 108. Hittills under Juli och Augusti manader blott anmärkt i Skane, der den finnes vid Ifösjön, Ringsjön och Wombsjön. Äfven är den en sang funnen vid hafvet nära Farhult. Larven lefver pa Potamogeton, men är obeskrifven. Sannolikt finnas af detta slägte flera arter, bland hvilka äfven bevingade honor förekomma. Se Stett. Ent. Zeit. 1869, 275. II Gruppen: Chilonida (GN.). Bakvingarnes diskfält slutet; den bakre mediannerven vid basen stundom med harighet, men ej hos vara arter; subcostal- nerven fran basen fri men sedan pa större eller mindre stycke förenad med främre mediannerven eller dess grenar. Framvin- sarne ega sesamoidgren, som utgar fran främre hörnet af disk- fältet; dorsalnerven vid basen enkel. Tvärnerven, som sluter framvingarnes diskfält spetsvinklist bruten, vändande spetsen mot vingbasen. i Till habitus liknar denna grupp närmast den följande, men med hänseende till nervernas lopp och förgrening den föregaende. Vingarne äro langsträckta, men nära basen börja de genom en tark böjning af kanterna att utvidgas och blir derefter tem- jemnbreda. Utkanten är ganska snedgaende. Palperna äro | | WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1011 hos bada könen lika och öfre palperna korta, penselformiga samt ‚hvilande pa de förra. Tungan är liten, likväl spiralformig. Vin- garne hvila takformigt öfver hvarandra. Larverna lefva i stäng- larne af rör och andra rörlika vattenväxter och fjärilarne flyga under skymmingen eller natten. Var fauna eger af denna grupp ej mer än Slägtet: Schoenobius DUP. Pannan bred. Oceller finnas bakom antennerna. Labial- palperna horizontelt framatsträckta, sammantryckta, ganska langa, längre än thorax och hufvudet. Hanens antenner undertill fint tandade och cilierade, dubbelt sa långa som honans; dennas korta, fina, tunnt håriga. Öfre palperna triangelformiga, sam- mantryckta. Honan med ullig analborste. Bakersta fötterna langa, tarserna lika langa med tibierna. 1. S. gigantellus W. V. Framvingarne, som ega en brun snedskugening fran framkanten nära vingspetsen, men ej hin- nande inkanten, äro hos & gulgrå med brunaktigt stoft, hos 2 gulaktiga; bakvingarne hvita, hos 9 enfärgade. men hos & med en tvärrad bruna fläckar. Syn. Tinea gigantella W. V. 135; HUBN. t. 8, f. 93; FABR. R.S. IN 2 7238. Chlor gigantelluss NVReLr. IX. 1,62, X. 157. H. S. IV. 51; Staınt. Manual. II. 185; WALK. List. XXVII 139. Schoenobius gigantellus ZELL. Chilon. & Cramb. 5 HEINEM. .Schm+ 111227 41% Pa Zoologiska Riksmuseum i Stockholm förvaras ett exem- plar i svenska samlingen utan närmare lokaluppgift. Artens flygtid infaller i Augusti manad och larven lefver i Arundo phragmites. Larven blekgul med graaktig anstrykning; hufvudet och 2:dra segmentet glänsande gulbrunt. (TREIT.). 2. S. forficellus THBG. Framvingarne, som ega en brun tvärlinea fran framkanten nära vingspetsen och nästan hinnande till inkanten, äro halm- eller lädergula, och hafva nära fram- kanten en brun längsgående skuggning från basen till tvärlinean 1012 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. samt hos gg en svart punkt i disken; bakvingarne hvitaktiga, i utkanten brunpunkterade. Syn. Tinea forficella THBG. Diss. VII. 35. Tinea lanceolella HöBN. t. 43, fig. 296. Chilo forficellus TrEit. IX. 1, 65; H. S. IV. 50; Staınt. Manual. II. 185; WALK. List. XNVIL 139. Schoenobius forficellus ZELL. Chilon. & Cramb. 4, 6; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 112. Förekommer temligen sällsynt i södra och mellersta Sverige under Juni och Juli månader der och hvar. Anmärkt i Sma- land, Östergöthland, Westergöthland och Westmanland. Larven lefver 1 Poa aquatica. Larven graaktist grön, bakat blekare med svart hufvud; 2:dra segmentet svartfläckigt; rygglinien mörkgrön. (TREIT). IV Gruppen: Crambidea (LATR.). Bakvingarnes diskfält öppet, sällan med svag antydning till tvärnerv vid bakre hörnet; den bakre mediannerven vid basen med härighet; subcostalnerven vid basen fri, men sedan antingen tangerande den främre mediannerven eller förenad med någon af dess grenar antingen helt och hållet eller genom en kort tvärnerv. Framvingarne ega sesamoidgren, som utgar fran främre hörnet af diskfältet; dorsalnerven vid basen enkel. Gruppen skiljer sig genast fran alla öfriga genom bakvin- garnes öppna diskfält; endast vid bakre hörnet deraf finnes stundom spar till tvärnerv. Kroppen är smärt och hinner föga, utom de utspända bakvingarnes analhörn. Palperna långa, oftast | lika långa med thorax, hos bådå könen lika långa, framät- sträckta, näbbformiga; öfre palperna hvila pa labialpalperna, äro tresidiga, snedt trubbiga, och penselformiga. Framvingarne smala och långsträckta och bakvingarne merendels ganska breda och rundade. De förra läggas under hvilan långt inpå hvarandra med inre kanterna, och de sednare äro enfärgade och hafva så- ledes icke de förras färgteckning. Djuren uppehålla sig på gräs- WALLENGREN, PYRALIDFR OCH CHOREUTIDER. 1013 rika ängar, betesmarker och torra sandfält, der de under hvilan sätta sig pa grässtran med hufvudet nedat. De uppskrämmas om dagen lätt från sma hviloplatser och flyga da mycket kort innan de åter sla sig till ro. Skymningen och natten är eljest den tid af dygnet, da de mest äro i rörelse. Till vår fauna hör icke mer än ett slägte. i ; Slägtet: Crambus FABR. Pannan trubbig, utan utsprang. Oceller finnas bakom ögo- nen. Labialpalperna framatsträckta med lutande spets, lika långa med thorax, sällan lika långa med thorax och hufvudet tillsam- mantagna, från sidorna sammantryckta; sista leden tilltryckt fjällig. Tungan längre än thorax, spiralformig. Antennerna borstformiga, hos 5 undertill smataggade med korta och fina cilier, hos 2 enkla. Under hvilan äro vingarne sammanvecklade omkring kroppen. Honan är ofta mindre än hanen och har stundom spetsigare vingar. I:o. Framvingarne skarpt spetsiga; deras spets vid sesa- mordgrenens utlopp tydligt afskild genom en inskärning i ut- kanten. sa att den blir mer eller mindre flikformig, hvarefter utkanten är buktigt utstående, ju tydligare dess mera vingspetsen är afskild. a) Metacarpal- och carpalgrenarne på framvingarne komma skilda från hvarandra ur diskfältets främre hörn. (Tinasotia HEINEM.). 1) Framvingarnes carpalgren enkel, utan grenar. (Thysa- notia HüBn.). 1. C. cerusellus W. V. Framvingarne temligen trubbiga med föga flikformig spets, hos &A bruna, hos 9 hvita, brun- pudrade, hos båda med 2 hvitaktiga tvärlinier, som äro kantade med brunaktigt, men af hvilka den yttre är 3 gånger vinkel- formigt bruten; bakvingarne brunaktigt gra, hos 9 med hvit- aktiga fransar; framvingarnes fransar metallglänsande. 1014 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Tinea cerusella W. V. 135, I. Tinea quadrella W. V. 135, 2. Tinea bardella Hüsn. t. 9, f. 61, I. Tinea auri- ferella Hügn. t. 9. f. 62, 9. Chilo cerusellus TREIT. Schm. IX. 1, 88. Crambus cerusellus H. S. IV. 56; Zen. Chil. & Cramb. 16; Staınt. Manual. II. 180; WALK. List. XXV1I. 148. Thinasotia cerusella HEINEM. Schm. I. 1, 2, 117. Pa torra betesmarker och sandmarker i södra Sverige sasom i Skåne och pa Gottland ganska allmän under Juni och Juli manader. 2. Framvingarnes carpalgren tvågrenig. (Argyroteuchia HüBn.). | 2. ©. alpinellus HÖBN. Framvingarne med flikformig spets, brungra, längs midten med ett ända ut i fransarne räckande, tillspetsadt, temligen bredt band, som pa midten delas snedt pa tvären genom en brun linea, och som skjuter öfver den nära utkanten löpande hvita, brunkantade, 3 ganger vinkelformist brutna tvärlinien; bakvingarne grå med ljusare fransar; fram- vingarnes fransar bakom spetsen mörkgra, derefter hvita, sedan glänsande blygra och slutligen hvita. Syn. Tinea alpinella HöBN. t. 49, f. 338. Chilo alpinellus TREIT. Schm. IX. 1, 72. Crambus alpinellus H. S. IV. 55; ZELL. Chil. & Cramb. 15; WALK. List. XXV]I. 146. .Thinasotia alpinella Heınem. II. 1, 2, 117. Hittills endast mot slutet af Juli månad funnen pa de med fur besadda sandfälten kring Trolle Ljungby i Skane och är der ganska sällsynt. b) Metacarpal- och carpalgrenarne på framvingarne komma förenade i gemensam stam ur diskfältets främre hörn. (Argy- roteuchia HÖBN.). I framvingarnes utkant från spetsen till in- skärningen med en svart linea, derefter med en rad svarta punk- ter; deras cilter metallglänsande; längs deras midt ett silfver- glänsande eller hvitt band. 1) Ingen hvit fläck emellan det långsgående hvita bandets spets och den nära utkanten tvärgående linien på framvingarne. 3. C. hamellus THBG. Framvingarne med föga flikformig spets, bruna med ett jemnbredt, tillspetsadt, i inre brädden en gang tandadt, från vingens framkant aflägset, längsgaende band, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1015 som hinner nära intill den en gang vinkelformigt brutna, bruna, utåt blyglänsande tvärlinien nära utkanten; bakvingame grå med hvitaktiga fransar. Syn. Tinea hamella Tuuns. Diss. VII. 84, t. 4, f. 3. Tinea en- sigerella Hüsn. tab. 54, 367. Ohilo ensigerellus TREIT. Schm. IX. 1, 79. Crambus hamellus H. S. IV. 53; ZELL. Chil. & Cramb. 17; STAINT. Manual. Il. 181; Waık. List. XXVIl. 146; HEINEM: Schm. II. 1, 2, 119. Under Juli och Augusti manader här och der pa sandfält och torra backar isynnerhet der barrträd växa förekommer arten fran Skane ända upp i mellersta Lappmarken. 2) En hvit fläck emellan det längsgäende bandets spets och den nära utkanten tvärgående linien på framwingarne. (a) Det hvita långsgående bandet på framvingarne antingen tangerar dessas framkant eller lemnar emellan sig och samma kant en smalare eller bredare strimma af grundfärgen. 4. O. uliginosellus ZELL. Framvingarne med föga flik- formig spets, blekt ockragula, med ett bredt, tillspetsadt, fram- kanten ända till nära dess midt tangerande, i inre brädden en sang tandadt, stundom pa längden genom den brunaktiga me- diannerven deladt, silfverhvitt, langsgaende band, och en hvit fläck mellan detta och den en gang vinkelformigt brutna bly- glänsande tvärlinien nära utkanten; framvingarnes spets hvit; bakvingarne gulhvita; palperna ofvan hvita. Syn. Crambus uliginosellus ZELL. Zeitschr. f. Entomol. 1850, 34, t. 3, £ 8; STAINT. Manual. II. 182; WALK. List. XXVIL 147; Zeit. Chil. & Cramb. 21; Heınem. Schm. II. 1, 2,120. Sällsynt och förekommer under Juni och Juli manader pa torfmossar och sumpiga ängar. Hittills endast funnen pa torf- mossen vid Trolle Ljungby i N. O. Skane. - 5. OC. pascuellus Lin. Framvingarne med tydligt flikformig spets, ockragula, med ett bredt, hastigt tillspetsadt, framkanten blott vid vingbasen tangerande, i den inre brädden ej tandadt, pa längden alltid odeladt, silfverhvitt, längsgaende band, och en hvit fläck mellan detta och den en gang vinkelformigt brutna blyglänsande tvärlinien nära utkanten; framvingarnes spets hvit 1016 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. med ockragul fläck eller skuggning; bakvingarne gulhvita; pal- perna ofvan hvita. Syn. Tinea pascuella Lın. FE. S. 355, 1367; S. N. I. 2, 886; HUBN. 6215, f. 131. Chilo pascuellus MREIT IX. 1, 75; ZETT. Ins. Lapp. 993. Crambus pascuellus H. S. IV. 55; ZELL. Chil. & Cramb. 20; Staınt. Manual. II. 181; WALK. List. XXVII, 147; Heınem. Schm. II. 1, 2, 120. Pa ängar och betesmarker allmän i södra och mellersta Sverige under Juni och Juli månader, men i nordligare delar sällsyntare och inom Lappmarkerna rar, enl. ZETTERSTEDT. År lätt att förvexla med föregående. Hos nu ifragavarande art tangerar likväl det längsgaende bandet endast basen af fram- vingarnes främre kant, hvaremot det hos föregaende följer samma kant nära intill midten af vingarnes framkant. Framvingarnes spets är ocksa flikformigt utdragen, hvaremot den hos förra ar- ten är föga utdragen. Det hvita längsgaende bandet har i sin inre kant ingen tand, hvaremot en sadan är ganska tydlig hos föregående. 6. C. silvellus HÖBN. Framvingarne med föga flikformig spets, ockragula, med ett jemnbredt, trubbigt tillspetsadt, fran framkanten aflägsnadt, i inre brädden ej tandadt, på längden alltid odeladt, föga öfver diskfältet hinnande, silfverhvitt, längs- gaende band, och en hvit fläck emellan detta och den blyglän- sande, en gång vinkelformigt brutna tvärlinien nära utkanten; framvingarnes spets ockragul med hvita snedlinier; bakvingarne gra; palperna ofvan ockragula. Syn. Tinea silvella Hüsn. t. 54, f. 369. Chilo adipellus TREIT. IX. 1, 73. Crambus silvellus H. S. IV. 54; Zeır. Chil. & Cramb. 20; Staınt. Manual. II. 181; WALK. List. XXVM. 147; Heinem. Schm. II. 1, 2, 120. Under Juli och Augusti månader pa torfmossar och sanka ängar här och der i södra och mellersta Sverige ända in uti mellersta Lappmarkerna förekommer denna art, som mycket liknar föregaende, men lätt skiljes derifran genom palpernes färg och det längsgående bandets form och läge. Detta vidrör alls icke framkanten utan är ända till vingbasen skildt derifran genom en bred strimma af grundfärgen, och sträcker sig der- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1017 jemte knappt öfver diskfältets tvärnerv, der det är trubbigt till- spetsadt. Derjemte är vingspetsen ej sa mycket utdragen, utan liknar arten i detta fallet C. uliginosellus. 7. C. ericellus HÖBN. Framvingarne med föga flikformig spets, brungula, med ett smalt, hastigt tillspetsadt, från fram- kanten längt aflägsnadt, i inre brädden ej tandadt, på längden alltid odeladt, öfver diskfältet hinnande, silfverhvitt, längsgaende band, och en hvit, langsträckt fläck emellan detta-och den bly- glänsande, en gang vinkelformigt brutna tvärlinien nära utkanten; framvingarnes spets brungul, med en tresidig hvit fläck i ut- kanten; bakvingarne brungra; palperna bruna. Syn. Tinea ericella Hüsn. t. 54, f. 371. Chilo ericellus TRErT. IX. 1, 77. COrambus ericellus H. S. IV. 54; WALLENGR. K. V. A:s Förhandl. 1856, 217; Zeız. Chil. & Cramb. 20; STAINT. Manual. II. 181; WaLk. List. X XVII. 148; HEINEM. Sed JUR HM 22121: | Under Juli och Augusti månader träffas denna art isynner- het på fuktiga ställen bland ljung, men är hittills endast på få ställen inom landet anmärkt såsom vid Trolle Ljungby i Skane af Förf. vid Sköfde i Westergöthland af Lektor FORSSELL, i Westmanland af Målaremästare FREDRICHSSON och vid Bosse- kop i Finmarken af WOoCKE. Den är temligen snarlik närmast föregaende art, men skiljes derifrån genom framvingarnes mör- kare grundfärg, smalare längsgaende band pa framvingarne, hvar- igenom dessas främre kant är bredare brungul, nästan lika bredt som bandet; genom mera langsträckt hvit fläck emellan detta och den tvärgaende blyfärgade linien; genom den tresidiga hvita fläcken i utkanten bakom vingspetsen och de mörkare bak- vingarne. 8. (©. alienellus ZINCK. Framvingarne med nästan omärk- ligt flikformig spets, breda, svartaktigt bruna, med ett utat bre- dare, fran framkanten langt aflägsnadt, i inre brädden en gang bakom midten tandadt, på längden alltid odeladt, till diskfältets slut hinnande, hvitt, längsgaende band, och en hvit långsträckt fläck samt der bakom nagra hvita, korta, längslinier emellan bandet och den blyglänsande, en gang vinkelformigt brutna tvär- 1018 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. linien nära utkanten; framvingarnes spets brun med hvit teck- ning; bakvingarne mörkt brungra; palperna bruna. Syn. Chilo alienellus Zinck. Germ. Mag. II. 60. Crambus alie- nellus H. S. IV. 54, f. 3; ZELL. Chil. & Cramb. 20; WALK. Bist. XXVIR 148: "HEINEM: Schm 2 1777.27 NY OG zinckenellus TREIT. X. 3, 166. Chilo ocellellus ZETT. Ins. Lapp. 994. Förekommer isynnerhet pa torfmossar under Juni och Juli manader, men är i södra Sverige sällsynt och der sa vidt vi känna endast funnnen vid Trolle Ljungby i Skane. I Lapp- markerne har den deremot pa flera ställen blifvit träffad, saväl i södra som mellersta delarne. Troligen förekommer den på passande lokaler genom hela Sverige, ehuru sällsynt. (b) Utom det hvita, längs framvingarnes midt gående bandet finnes utmed dessas framkant ett annat smalare hvitt band, som är skildt från det förra genom en strumma af grundfärgen. 9. C. dumetellus HÖBN. Framvingarne med tydligt flik- formig spets, brungula, i utkanten utanföre den blyglänsande tvärlinien fran analhörnet till utkantens inskärning gra, med ett smalt, tillspetsadt, fran framkanten aflägsnadt, i inre brädden en gang skarpt tandadt, öfver diskfältet hinnande, silfverhvitt längsgaende band i midten, en hvit linea längs framkanten till midten af vingen, och en hvit, obegränsad och suddig fläck emel- lan det längsgaende bandet och den en gang vinkelformigt brutna, blyglänsande tvärlinien nära utkanten; framvingarnes spets med 'n hvit tresidig fläck; bakvingarne brungra; palperna bruna. Syn. Tinea dumetella HöBN. t. 58, f. 389, 390. Tinea pratella HUBN. t. 5, £ 29. Chilo dumetellus Treit. IX. 1, 80. Crambus dumetellus H. S. IV. 54; ZELL. Chil. & Cramb. 24; STAINT. Manual. II. 181; WALK. List. XXVII. 146; Heınem. Schm. II. 1, 2, 122. Chilo pratellus ZETT. Ins. Lapp. 993, (cum seq. commixtus). Pa torra betesmarker under Juni och Juli manader allmän i södra och mellersta Sverige och träffas pa dylika lokaler utan tvifvel genom hela var halfö, emedan den finnes vid Altenfjorden i Finmarken ej sällsynt enligt WOCKE. Stundom är det längs- saende bandet jemte framkantslinien och den hvita fläcken bakom WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1019 det förra nästan alldeles öfvertäckt af grundfärgen, men skiljes da fran följande, hvilken den för öfrigt mycket liknar, genom den tydligare, flikformigt afskilda spetsen på framvingarne och den gra, mörkpudrade färgen vid utkanten utanföre den bly- färgade tvärlinien, fran analhörnet till nämnde kants inskärning, der alltid följande art har samma grundfärg, som framvingarne för öfrigt. 10. €. pratellus CLERCK. Framvingarne med föga flikformig spets, grabruna eller ockragula, med ett smalt, skarpt tillspet- sadt, från framkanten aflägsnadt, i inre brädden en gang tan- = oO dadt, öfver diskfältet hinnande, hvitt eller hvitaktigt, längsgående band i midten, en hvit eller hvitaktig linea längs framkanten till midten af vingen, emellan bada dessa en hvit eller hvitaktig kilformig fläck, och emellan det längsgaende bandet och den hvita eller blyelänsande, en gang vinkelformigt brutna tvärlinien nära utkanten en hvitaktig fläck; fran slutet af det längsgaende bandet snedt till framkanten en brun tvärlinea; framvingarnes spets med hvit teckning; bakvingarne brungra; palperna bruna eller ofvantill hvita. Syn. Phalena pratella CLERCK. phal. t. 3, f. 14. Tinea pratella Hüen. t. 60, f. 401. Chio pratellus Treir. Schm. IX. 1, 81; Zerr. Ins. Lapp. 993 (cum priore commixtus). Cram- bus pratellus ZELL. Chil. & Cramb. 22; Start. Manual. II. 180; Heınem. Schm. II. 1, 2, 123. Crambus pratorum H. S. IV. 54; WALK. List. XXVII. 147. Allmän under Maj, Juni, Juli och Augusti manader pa än- sar och betesmarker i södra och mellersta delarne af halfön, men förekommer ännu i mellersta Lappmarkerna och uppstiger äfven pa fjellen, der den utom pa andra ställen funnits pa Dovre. Den varierar mycket, sa att de hvita teckningarne stundom äro otydliga och nästan ‚betäckta af den mörka grundfärgen, stun- dom, särdeles hos 9, äro aterigen framvingarne nästan alldeles hvita, så att den mörka grundfärgen synes endast såsom längs- gående och tvärgående smala linier, då äfven palperna äro hvita. Larven lefver i gangar vid roten af tufvor, som bildas af Åira cespitosa. 1020 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Larven brun, med ljusare hufvud, och svarta vartor; 2:dra segmentet glänsande mörkbrunt med en ljus midtellinea. (HorM.). I:o. Framvingarne antingen trubbiga eller spetsiga, men spetsen ej afskild genom någon inskärning i utkanten. a) Framvingarnes grundfärg matt, merendels mörk. - 1) Framvingarne utan tvärlinier eller på sin höjd med en hvit sådan, men med ett längsgående silfverfärgadt eller hvitt band, som stundom är på tvären deladt i 2-—3 olikformiga ‚fläckar. (a) Framvingarnes längsgående band på tvären deladt i 2-3 olikformiga fläckar. 11. €. pinetellus Lin. Framvingarne spetsiga, blekt rost- gula med brun inblandning och ett glänsande hvitt, pa midten genom rostbrunt snedt tvadeladt, längsgaende, utöfver diskfältet hinnande band, hvars sista del bildar en rhombisk fläck, som vänder spetsen mot utkanten, framom dennas midt; sjelfva ut- kanten svartpunkterad och fransarne glänsande blygra. Syn. Tinea pinetella Lın. F. S. 355; S. N. I. 2, 886. Chilo pinetellus TREIT. IX. 1, 94. COrambus pinetellus H. S. IV. 63, f. 2; ZELL. Chil. & Cramb. 29; Szaınt. Manual. II. 183; Wark. List. XXV11. 149, Hrinem. Schm. I. 1, 2, 152. I skogsmarker under Juli och Augusti manader der och hvar i södra och mellersta Sverige, sasom i Skane, pa Gottland och i Östergöthland. 12. ©. mytilellus HÖBN. Framvingarne spetsiga, ockragula med brun inblandning och ett glänsande hvitt, pa midten genom rostbrunt snedt tväadeladt, längsgaende, ut öfver diskfältet hin- nande. band, hvars sista del bildar en rhombisk fläck, som vän- der spetsen mot utkanten framom dennas midt; utanföre det längsgående bandet gar fran framkanten och förbi nämnde band en hvit, böjd tvärlinea; sjelfva utkanten svartpunkterad och fransarne gulgrå med en glänsande, hvitaktig linea öfver basen. Syn. Tinea mytilella HöBN. t. 42, f. 287. Orambus mytilellus H. S. IV. 63; ZELL. Chil. & Cramb. 29; WALk. List. XXVM. 1S0:HEISEM. Schm. IL: 1, 2, 138. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1021 Sällsynt. Hittills endast träffad i Skane i början af Au- gusti månad vid Vestra Wram af Gerds härad. Den skiljes lätt från föregaende genom den, visserligen fina, men dock tyd- liga, hvita, vinklade tvärlinien, som fran framkanten car förbi slutet af det längsgaende hvita bandet och sträcker sig mot in- kanten af framvingarne. 13. C. myellus HÖBN. Framvingarne spetsiga, ockragula, vid framkanten brunaktiga, med ett glänsande hvitt, två ganger genom ockrabrunt snedt deladt, nära till utkanten hinnande, längsgaende band, hvars sista del är en föga från utkanten af- lägsnad kort tvärlinea; sjelfva utkanten svartpunkterad; hufvud och midten af thorax hvita. Syn. Tinea myella Hüpn. t. 6, f. 37. Crambus myellus H. S. IV. 64: ZELL. Chil. & Cramb. 29; Wauk. List. XX VI. 150; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 133. Chilo conchellus Tre. IX. 1,3%; -Zer0. Ins. Bapp. 992. Under Juli manad sällsynt i södra Sverige sasom i Skane (V. Wram) och i Westergöthland, men förekommer äfven i fjäll- trakterna, sasom pa Dovre i Norge. Den skiljes lätt fran båda föregaende genom det i tre fläckar delade längsgaende hvita bandet a framvingarne. Larven lefver under mossa på stenar i sjelfgjorda gangar. Larven brun med svartbruna vartor, glänsande, svartbrunt hufvud och det andra segmentet af samma färg med en otydlig, hvitaktig lång strimma. (TREIT.). (b) Framvingarnes längsgående band helt, på tvären odeladt. 14. C. margaritellus HÜBN. Framvingarne spetsiga, rost- gula, vid framkanten ockrabruna, med ett glänsande hvitt, utat ganska utvidgadt, spetsadt, i inre brädden en gång tandadt, nära intill utkanten hinnande, längsgaende band; sjelfva utkanten med en svartbrun linea och gulgrå, svagt glänsande fransar; hufvud och midten af thorax hvita. | Syn. Tinea Margaritella Hüsn. t. 6, f. 39. Chilo margaritellus TREIT. Schm. IX. 1, 102. Crambus margaritellus H. S. IV. 62; ZELL. Chil. & Cramb. 30; StaınT. Manual. Il. 153; HEINEM. Schm. IM. 1,2, 133; WATER List XXVM. 150. 1022 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. På sanka skogsängar här och der under Juli och Augusti mänader i Skäne, Smäland, Öster- och Westergöthland. 15. C. radiellus HÖBN. Framvingarne utat vidare med sned utkant, olivbruna med grönaktig glans och ett snöhvitt, smalt, utåt något utvidgadt, i inre brädden 3 ganger tandadt, knappt till utkanten hinnande, längsgaende band, samt en myc- ket fin langslinea mot analhörnet; fransarne grå med hvita punk- ter; bakvingarne mörkt askgra med hvitaktiga fransar; hufvud och thorax gulhvita, stundom olivbrun. Syn. Tinea radiella Hüsnx. t. 47, f. 325. Chilo radiellus Treır. IX. 1, 108. Crambus radiellus H. S. IV. 65; ZELL. Chill. & Cramb. 34;, WALK. List. XXVI. 151; HEINEM., Schm. 11001205921:3,6: Hittills endast funnen vid Jerkin pa Dovre under Juli ma- nad af SIEBKE. Förf. har ej sett exemplar derifran. Den uppe- haller sig pa torra ställen bland fjällen. 16. €. furcatellus ZETT. Framvingarne utat obetydligt ut- vidgade med sned utkant, mörkt olivbruna med ett snöhvitt, smalt, nagot krökt, utat nagot utvidgadt, i inre brädden bakoni midten 3 ganger tandadt, langt inom utkanten upphörande, längs- gaende band; ‚fransarne enfärgade, hos & mörkgrå, hos 2 hvit- gra; bakvingarne breda, hos 5 mörkgra, hos 2 ljusare och med hvitaktiga fransar; hufvud och thorax olivbruna. Syn. Chilo furcatellus Zerr. Ins. Lapp. 995. Crambus furcatellus Staınt. Manual. II. 183; ZELL. Chil. & Cramb. 35; HEINEM. Schm. IT. I, 2, 141; Wäık. List. XX\VM. 1512 Grambus radiellus Curt. Brit. Ent. III. 109; H. S. Tin. f. 4. Cram- bus radiolellus H. S. IV. 62. CUrambus lapponicellus GN. Cat. 88. Tillhör hos oss den högre norden och fjällen. Under Juli manad har den blifvit funnen saväl pa Dovre i Norge, som i mellersta och norra Lappmarkerna inom Sverige. Den liknar mycket föregående, men skiljes derifran genast genom franvaron af den hvita linien a vingvecket mot framvingarnes analhörn och genom enfärgade, ej hvitpunkterade fransar. É 17. C. selasellus HÖBN. 'Framvingarne utat bredare med rundad utkant, blekt gragula, med ett glänsande hvitt, jemn- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTTDER. 1023 bredt, i tva langa spetsar mot utkanten utlöpande, längsgaende band, som längs främre brädden atföljes af en bred mörkgra skuggning, sträckande sig ända till vingspetsen; sjelfva utkan- ten knappt svartpunkterad; bakvingarna gra; hufvud och thorax längs midten nagot ljusare. Syn. Tinea selasella Hüsn. t. 60, f. 405. Chilo selasellus TREIT. Schm. IX. 1, 119. Crambus selasellus STAINT. Manual. II. 185; ZELL. Chil. & Cramb. 46. Tinea pratella Tin. F. S. 355 (decript. non vero diagn.). Orambus pratellus H.S. IV. 66; WALK. List. XXVII. 154. Ganska allmän pa fuktiga ängar atminstone i södra Sve- rige ända upp i Westergöthland, men förekommer troligen ännu högre mot norden, ehuru sadant ännu ej blifvit anmärkt. Det hvita längsgående bandet löper på bakre mediannerven och är tandadt der dennas grevar skiljer sig fran stammen, jemte det att det utskjuter i tva langa spetsar mot utkanten, hvilken deraf nästan upphinnes. 2) Framvingarne antingen utan tvärlinier och utan hwitt längsgående band, eller med tvärlinter och ljusare nerver samt stundom med mediannerven hvit eller hvitaktig. (a) Framvingarnes fransar enfärgade med eller utan metall- glans, men längs basen stundom genomdragna med en eller två mörkare delningslinter. (1) Framvingarnes fransar med delningslinie, ehuru stun- dom temligen otydlig. 18. C. tristellus W. V. Framvingarne langsträckta med sned, bakom spetsen rundad utkant, isynnerhet hos 9 spetsiga, halmgula eller brungula, med spar till en fin mörkbrun tvärlinea nära utkanten (atminstone vid inkanten), och med en längs- gaende hvitaktig eller silfverglänsande, smal strimma, som utat mer eller mindre grenar sig utefter nerverna; fransarne utan me- tallglans och med mörk tydlig delningslinea; bakvingarne ora; hanens antenner borstformiga. Var. a. Framvingarne gulbruna, vid inkanten ljusare, utan hvit längsgaende strimma. 1024 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Var. b. Framvingarnes längsgaende strimma hvitaktig med brun infattning. Syn. Tinea tristella, culmella, aquilella & exoletella W. \V. Tinea / aquilella, paleella & culmella HUöBN. t. 8, f. 50—52. Tinea culmella HüBn. t. 60, f. 404. Chilo aquilellus Treır. IX. 1, 114; Zert. Ins. Lapp. 994. COrambus tristellus H. S. IV. 66; STAINT. Manual. II. 183; Zeit. Chil. & Cramb. 45; WALK Mist: XOGVITT21532 HEINEM Schnee Tinea ferruginella THUNB. Diss. VII. 84. Förekommer temligen allmän i södra och mellersta Sverige på ängar och betesmarker under Juli och Augusti manader. Liknar mycket de trenne följande arterna, men skiljer sig der- ifran genom bredare framvingar, som hafva mindre sned utkant. Cramb. contaminellus och ingquinatellus ha 2:ne tydliga tvärlinier öfver framvingarna, da deremot Cramb. tristellus har en otydlig tvärlinea nära utkanten. Cramb. luteellus har hos „rent ockra- gula, hos 9 gråa, brunpudrade framvingar. 19. C. contaminellus HÖBN. Framvingarne langa och smala, spetsiga, med sned, bakom spetsen rundad utkant; lädergula eller gulbruna med 2 bruna, framtill mot vingbasen böjda tvärlinier och ljusare nerver, samt oftast en fin hvit, baktill brunbegränsad, längsgaende linea fran basen till första tvärlinien; utkanten i midten svartpunkterad; fransarne gra med 2 mörka delnings- linier; bakvingarne gra; hanens antenner djupt tandade. Syn. Tinea contaminella Hüsx. t. 9, f. 59. Tinea inquinatella Hüpn. fig. 442. Chilo contaminellus Treır. IX. 1, 124. Crambus contaminellus AH. S. IV. 60, f. 88, 89; STAINT. Manual. II. 183; ZELL. Chile. & Oramb. 43: WALK. List. XXVII. 153; HEınem. Schm. II. 1, 2, 142. Förekommer under Juli och Augusti manader pa torra betes- marker i Westergöthland, Östergöthland och pa Öland, enligt ZETTERSTEDT. Vi hafva ej sett svenska exemplar af arten. Skiljes fran följande genom den mörkare grundfärgen, de föga metallglänsande fransarne med sina 2:ne mörka delningslinier, hanens djupt tandade antenner, och de sammanhängande, bruna tvärlinierna på framvingarne. 20. C. inquinatellus W. V. Framvingarne långsträckta, spetsiga, blekt ockragula, i inkanten brunpudrade, med 2 bruna, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1025 delvis genombrutna, framtill försvinnande tvärlinier, af hvilka den inre är på vingvecket tilltjocknad till en fläck, föga lju- sare nerver och svartpunkterad utkant; fransarne ljusare eller mörkare gra med starkare metallglans; bakvingarne blekt brun- sra, mot spetsen mörkare; hanens antenner borstformiga. Syn. Tinea inquinatella W. V. 134; Hüsn. t. 8, f. 54. Chilo inquinatellus Treır. IX. 1, 121. COrambus inquinatellus H. S. IV. 56; ZELL. Chil. & Cramb. 41; Sraınt. Manual. I. 182; Wark. List. XXVII. 152; Heıyem. Schm. II. 1, 2, 142. Under Juli och Augusti manader träffas arten temligen all- mänt pa torra betesmarker och sandfält i södra och mellersta Sverige, åtminstone ända till Stockholm. | 21. €. luteellus W. V. Framvingarne spetsiga med rundad, ej svartpunkterad utkant, hos 5% breda, ockragula, i inkanten fint brunpudrade, sällan med spar till mörkare tvärstrimma bak- om midten, med gragula, ej metallglänsande fransar; hos 9 sma- lare, mera jemnbreda, ljusgra, öfver allt brunpudrade, med föga hvitaktiga nerver och ljusare gra, ej metallglänsande fransar. Syn. Tinea luteella W. V. 134. Tinea ochrella HÖöBN. t. 8, f. 55 g. Tinea ewxoletella HöBN. t. 7, f. 48 9. Chilo lute- ellus TRrRErIT. IX. 1, 125. Crambus luteellus H. S. IV. 66; ZELL. Chil. & Cramb. 47; WALK. List. XXVII. 154; HEINEM. Sehm. II. 1; 2; 143. På torra betesmarker under Juli och Augusti månader säll- synt. Funnen blott i Skåne och pa Gottland. Skiljes lätt från öfriga samslägtingar genom sina, nästan alla teckningar sak- nande framvingar. 22. OC. eulmellus Lin. Framvingarne måttligt breda, spet- siga, 1 utkanten nagot convexa, blekt ockragula, längs fram- kanten mörkare eller brunaktiga, med fina rader af brunt puder mellan nerverna, bakre mediannerven och dess förgreningar lju- sare, samt utkanten svartpunkterad; fransarne grå, starkt me- tallglänsande; bakvingarne brungra med hvitaktiga fransar; pal- perna lika langa med hufvud och thorax tillsamman. Syn. Tinea culmella Lin. F. S. 355. S. N. I. 2, 886. Tinea straminella Hüsn. t. 7, f. 49. Chilo culmellus TREIT. IX. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:o 8. 6 1026 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 1, 93; Zerr. Ins. Lapp. 994. Crambus culmellus H.S.IV. 57; ZELL. Chil. & Cramb.. 40;- Staınt. Manual. II. 182; WALK. List. XXVI. 153; Heınem. Schm. II. 1, 2, 126. Allmän pa betesmarker och i ängar under Juni och Juli‘ månader genom hela Sverige ända upp i Lappmarkerna. Saknar på framvingarne alla spar till tvärlinier. 23. OC. geniculeus HAw. Framvingarne temligen breda, spet- siga, med föga riindad utkant, skiffergra eller blekt askgra med skiffergra inkant, med bakre mediannerven och dess förgreningar bleka, och 2 bruna, mot framkanten skarpt vinkelformigt brutna tvärlinier, af hvilka den yttre är utantill hvitbegränsad, men den inre stundom otydlig; utkanten svartpunkterad; fransarne metallglänsande; bakvingarne brungra; palperna längre än thorax. Syn. Crambus geniculeus Haw. Lep. Brit. BoHem. K. V. A:s Handl. 1852, 139; Waık. List. XXVII. 150; StAInNt. Ma- nual. II. 183; ZEiL. Chil. & Cramb. 42. Chilo suspectellus ZELL. Isis. 1839, 174. Crambus angulatellus H. S. IV. 57, ii, NO. Förekommer på ängar. Sällsynt. Endast funnen vid Kulla- berg i Skane i medio af Augusti af BOHEMAN. (2) Framvingarnes fransar utan delningslinia. 24. ©. chrysonuchellus SCoP. Framvingarne trubbiga, oliv- gra, vid nerverna brunaktiga och brunpudrade, med tvenne rost- bruna tvärlinier, af hvilka den mellersta är bredare och den yttre är framtill bagformiet böjd mot framkanten och utantill hvitbegränsad; utkanten mot amalhörnet fint svartpunkterad; fransarne starkt metallglänsande; hufvudet rostgult. # Syn. Tinea chrysonuchella Scop. Faun. Carniol. 246. Tinea ari- della Tuss. Diss. VII. 83. Tinea campella Hüzn. t. 7, f. 44. Chilo chrysonuchellus Trerr. IX. 1, 91. Crambus chry- sonuchellus H. S. IV. 58; Staınt. Manual. II. 180; ZELL. . Chil. & Cramb. 27; Ware. List. XXVII. 149; Heinem. Schm. 110 il 125. Under Maj och Juni månader här och der i södra och mel- lersta Sverige på torra betesmarker atminstone ända till Stock- holm. 25. C. hortuellus HÖBN. Framvingarne trubbiga, halm- gula, i framkanten mörkare, längs nerverna med bruna linier, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1027 nära utkanten med en blyglänsande tvärlinie, som är trubbigt bruten innan den utlöper i framkanten och på inre sidan brun- begränsad; i vingspetsen en blyglänsande tvärlinia; utkanten mot analhörnet svartpunkterad; fransarne starkt metallglän- sande. Var. a. Framvingarne nästan svartbruna med bleka nerver men med tvärlinierne. Var. b. Framvingarne halmgula utan bruna linier längs nerverna, men med tvärlinierna. Syn. Tinea hortuella Hüsn. t. 7, f. 46. Tinea cespitella Hüsn. t. 7, f. 45. Chilo hortuellus Treır. Schm. IX. 1, 84;. ZETT. Ins. Lapp. 993. Crambus hortuellus H. S. IV. 59; STAINT. Manual. II. 182; Zewr. Chil. & Cramb. 24; Ware. List. XXVM. 148; Heinem. Schm. I. 1, 2, 125. Allmän pa ängar och betesmarker under Juni och Juli mä- nader ända upp i Lappmarkerna. Larven lefver i mossa. Larven hvitaktigt gra med mörkare grå, i midten svarta fläckar; hufvudet blekbrunt, 2:dra segmentet blekgratt. (TREIT.). (b) Framvingarnes fransar med hvita fläckar eller punkter. (1) Framvingarne utan längsgående hvitt band åt midten, men stundom med hvit fläck i disken. 26. ©. truncatellus ZETT. Framvingarne breda, trubbiga, askgrå, i framkanten bredt kanelbruna, i utkanten rostgula, med 2 bruna tvärlinier, af hvilka den inre är grof och den yttre är tandad, framtill bagformigt böjd innan den utlöper i framkanten samt utantill smalt hvitbegränsad; bakvingarne bruna med hvit- aktiga fransar; palperna så långa som thorax. Syn. Chilo truncatellus ZETT. Ins. Lapp. 995. Crambus Lienigi- Ms. ZEIT. Bunter AE 18438 Het SER SS IV. (ON i IAS Wark. List. XXVII. 151. Crambus truncatellus ZELL. Chil. & Cramb. 28; HeInem. Schm. II. 1, 2, 128. Under Juni och Juli manader i kärr och morass i norden af var halfö samt i fjälltrakterna, sasom i Dalarne, Umeå Lapp- mark och pa Dovre. 27. C. maculalis ZEIT. Framvingarne breda, trubbiga, svartbruna, i inkanten nära basen början till en hvit tvär- 1028 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. strimma, i midten af samma kant början till en annan, hvilken slutar i en stor fyrsidig, hvit fläck, som intager disken, och nära utkanten en hvit, tätt sagtandad tvärlinia, som framtill är något bågböjd innan den utlöper i framkanten; bakvingarne mörkt brungra med ljusare fransar; palperna kortare än thorax, spet- sigare. Syn. Scopula maculalis ZETT. Ins. Lapp. 971. Crambus cacumi- nellus Zsuu. Bresl. Ent. Zeitschr. 1850, 35, t.3, f. 9; H. S. VI. 145; WaıkK. List. XXVII. 149; HEINEM. Schm. II. 1, 24129: Tillhör den högre norden och fjälltrakterna, der den i mo- rass och torfmossar träffas vid slutet af Juni och under Juli manader, såsom i norra och mellersta Lappmarkerna samt i Finmarken. 28. C. fascelinellus HÖBN. Framvingarne breda, utat ut- vidgade, hos hanen med rundad, hos honan med skarp spets, i utkanten rundade, blekt grå med blekare nerver, mot inkanten beströdda med större svartbruna fjäll, i utkanten smalt gul- aktiga, med 2 obestämda svartbruna, i de franvända bräddare hvitkantade, grofva, mot framkanten bagformigt böjda tvärlinier; bakvingarne brunaktigt grå med blekorå fransar; hanens antenner småtandade. Syn. Tinea fascelinella Hüss. t. 54, f. 268. Clilo fascelinellus REN. IX 4, 111, X. 3,5169) Crambus' faseelinellusHe.s IV..61; Bonem. K. V.-A:s Handl. 1852, 139; Zeur. Chil. & Cramb. 31; HEınem. Schm. II. 1, 2, 157. Crambus fa- scelinus WALK. List. XXVIl. 151. Fran medio af Juni till medio af Augusti månader tem- ligen allmän pä sandfälten i Skäne, pa Gottland och Öland. (2) Framvingarne med mer eller mindre tydligt längsgående hvitt band åt midten. | 29. C. falsellus W. V. Framvingarne korta, utat utvid- gade, med afrundad spets, gulhvita, brunstrimmiga, med ett kort, knappt öfver diskfältet hinnande, i spetsen afrundadt, i inre brädden en gang tandadt, längsgaende band, som utsänder mot utkanten 2 bruna linier, bakom hvilka en sned hvit fläck gar WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1029 till den starkt böjda, bruna, dubbla tvärlinien nära utkanten; fransarne gra, glänsande, hvitfläckiga; bakvingarne brungrå med ljusare fransar. Syn. Tinea falsella W. V. 134; HöBN. t. 5, f. 30. Tinea abrup- tella Tue. Diss: VII. 83. COhrlo Jalsellus Treır. IX. 1, 105; Zert. Ins. Lapp. 994. Crambus falsellus H. S. IV. 58; STAINT. Manual. II. 180; ZELL. Chil. & Cramb. 28: WALK. List. XXVII. 149; Heinem. Schm. II. 1, 2, 130. Förekommer under Juli och Augusti månader här och der i södra och mellersta Sverige atminstone ända till Stockholm. Huruvida den förekommer högre mot norden är ännu ej med visshet kändt. Larven lefver bland mossa. Larven blekgrä med breda, blekare grä, i midten svarta fläckar; hufvudet och 2:dra segmentet brunaktiga. (TREIT.). 30. C. verellus ZINCK. Framvingarne korta, utåt utvid- gade, med afrundad spets, hvitgula, med gul och stark svart- brun inblandning; mediannerven blekare men med obestämd och ej skarp gräns; en hvit snedfläck nära bakre hörnet sträcker sig fran inkanten till den otydliga, starkt bagböjda, dubbla tvär- linien nära utkanten; i denna kant finnas från bakre hörnet nära till midten en rad, genom svarta linier afskilda gulaktiga fläckar; fransarnhe grå, glänsande, hvitfläckiga; bakvingarne brun- sra med ljusare fransar. Syn. Chilo verellus Zinck. Germ. Mag. II. 81. Crambus verellus HÖST IV 58 137: 2 Zen: OM & Oramb 28:53 Warke List. XXVII. 149; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 130. Sällsynt. Hittills endast funnen i början af Augusti pa en skogsäng vid Fullhofta nära Ringsjön i Skane. Den liknar före- gående, men teckningarne äro oredigare, liksom öfversuddade med svartbrunt, särdeles ı disken. b) Framvingarnes grundfärg starkt metallglänsande, hvit eller hvitaktig. 31. OC. lithargyrellus HÖBN. Framvingarne något lang- sträckta, utkanten föga rundad, sned, spetsen skarp; ljust ockra- gulaktigt grå, glänsande; honans vingar smalare och spetsigare; ‚palperna knapt så långa, som thorax, på sidorna grå. 1030 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Tinea lithargyrella Hüsn. t. 33, f. 227. Chilo lüthargyrellus Treit. IX. 1, 128. Crambus lithargyrellus H. S. IV. 66; Staınt. Manual. II. 184; ZELL. Chil. & Cramb. 49; WALK. List. XXVII. 155; Heınem. Schm. II. 1, 2,143. I Juli och Augusti manader allmän isynnerhet pa sanka ängar i södra och mellersta Sverige atminstone ända till Stock- holm. 32. CO. perlellus Scor. Framvingarne langsträckta, utkan- ten starkare rundad, framtill trubbig, spetsen mindre skarp; hvita, ofta pa längden grastrimmiga, starkt glänsande; palperna betydligt längre än thorax, pa sidorna hvita, men gråaktiga da vingarne äro grastrimmiga. Syn. Tinea perlella Scop. Ent. Carniol. 243; Hüsn. t. 6, f. 40. Chilo perlellus Treır. IX. 1, 129. Orambus perlellus H.S. IV. 66, f 160; ZELL. Ent. Zeitschr. 1850, t. 3, f. 11; ZELL. Chil. & Cramb. 49; Staınt. Manual. II. 184; WALK. List. XXVII. 154; Heınem. Schm. II. 1, 2, 143. Var. Mindre; framvingarme mycket starkt brunstrimmiga pa längden. Syn. Orambus warringtonellus STAINT. Syst. Cat. of. Brit. Tin. p. 2, 24. Manual. Il. 184; Zei. Ent. Zeitschr. 1850, 36, t. 310. Förekommer ganska allmänt under Juni, Juli och Augusti manader pa alla sanka ängar i hela södra och mellersta Sverige. Huru högt den typiska formen gar mot norden är ännu icke kändt, men varieteten förekommer 1 Finmarken. Arten skiljes från föregående genom längre palper, mer afrundad utkant och derföre mindre skarp spets på framvingarne och dessas mera rent hvita och mera glänsande färg. Ofta äro framvingarne på längden grastrimmiga utmed nerverne, och dessa strimmor sam- manflyta stundom, så att grundfärgen synes längs framkanten och såsom ljusa strimmor vid utkanten. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. > 1031 V Gruppen: Phyeide» ZELL. Gn. Bakvingarnes diskfält slutet; den bakre mediannerven vid basen med harighet; subcostalnerven förenad med främre median- nerven och med början af radialgrenen, eller ock löper den nära derintill sa att den nästan tangerar dessa, sällan är den dermed förenad blott genom en kort tvärnerv. Framvingarme sakna sesamoidgren; dorsalnerven vid basen enkel. Gruppen utmärker sig genom smärt kropp, smala, lang- sträckta framvingar och breda bakvingar, hvilka äro mer el- ler mindre vecklade omkring kroppen. Fötterna äro temligen starka och under hvilan hallas framfötterna hårdt lagda mot bröstet, sa det sittande djuret endast fasthaller sig med bak- benen, hvarigenom också hufvud och thorax blifva uppatriktade. Pannan är ej fullt sa bred som ögats diameter och har ofta ett af fjäll bestående kägelformigt eller takformigt utsprang. Oceller saknas stundom. Antennerna äro borstformiga och lika länga med 3 af framvingarnes främre kant. De äro hos hanen under- till fint cilierade och ega hos honom ofta ofvan vid basen en utböjning, som är fylld med en af fjäll bestående svulst, hvilken stundom bildar en stark ansvällning. Palperna äro antingen länga och näbbformigt framatsträckta, eller snedt uppstaende eller sikelformigt tillbakaböjda och ofta temligen sma. Öfre palperna saknas stundom helt och hallet, eller äro de sma och dolda och hos hanen penselformiga. Larverna lefva ofta i sam- manspunna rör eller i frukter, i bark 0. s. v. samt förpupa sig merendels pa eller i jorden. Gruppen fördelas uti slägten pa följande sätt: l:o Bakvingarne med oberoende nerv. 1) Framvingarnes oberoende nerv utanföre diskfältet förenad i gemensam stam med glenoidalgrenen. a) Bakvingarnes oberoende nerv och glenoidalgrenen komma ur diskfältets bakre hörn skilda från hvarandra. 1032 ÖrVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. (1) Bakvingarnes oberoende nerv, glenoidal- och styloid- grenar utgå ur bakre hörnet af diskfältet från me- diannerven,. ce nt 6. Uryptoblabes. (2) Bakvingarnes oberoende nerv och glenoidalgrenen utgå från diskfältets tvärnerv, men styloidgrenen från mediannervenen.a en er SSR SA NN SS LA 8. Ilithytia. b) Bakvingarnes oberoende nerv och glenoidalgren komma ur diskfältets bakre hörn förenade i gemensam stam. (1) Palpernas sista led kortare än den mellersta ...... BR SER 1. Dioryctria. (2) Palpernas sista led längre än den mellersta, bred, Tundadı et ee SAS Son 2 9. Nyctegretis. 2) Framvingarnes oberoende nerv utanföre diskfältet skild fran glenoidalgrenen. a) Bakvingarnes glenoidal- och styloidgrenar komma ur diskfältets hörn förenade i gemensam stam. (1) Palperna uppätböjda, knappt hinnande öfver huf- VILL OR EB Fr SÄS KAR DS 2. Nephopteryw. (2) Palperna horizontelt framätriktade, betydligt längre änshntvuder te U 5. Hypochaleia. b) Bakvingarnes glenoidal- och styloidgrenar komma ur disk- fältets hörn skilda från hvarandra. (1) Palperna snedt uppåtstigande ............... 4. Catastia. (2) Palperna sikelformigt uppåtböjda ... -... 7. Myelois. Il:o Bakvingarne sakna oberoende nerv. 1) Bakvingarnes radialgren försvunnen, helt och hållet ersatt alasılbcostaletenen a en osNdEssS NR 14. Ephestia. 2) Bakvingarnes radialgren finnes. a) Bakvingarnes subulnargren kommer frän diskfältets bakre sida, temligen längt inom dess bakre hörn. ; (1) Palpernas sista led längre än den mellersta, bred, zundlade. Ei Re ne 9. Nyctegretis. (2) Palpernas sista led kortare än den mellersta. (a) Framvingarnes carpalgren tvägrenig 11. Kuzophera. (b) Framvingarnes carpalgren enkel 12. Zomoeosoma. b) Bakvingarnes subulnargren kommer ur eller helt nära intill diskfältets bakre hörn. (1) Framvingarne utan oberoende nerv... 13. Anerastia. (2) Framvingarne med oberoende nerv. . (a) Ofre palper finnas. Bakvingarnes subulnargren utgär frän diskfältet helt nära dess hakre; HOT: ern an. a 3. Pempelia. (b) Ofre palper saknas. Bakvingarnes subulnargren utgär frän diskfältet ur dess bakre Hörner. 10. Ancylosis. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1033 1. Slägtet: Dioryetria ZELL. Bakvingarne med oberoende nerv, som kommer ur diskfältets hörn förenad i gemensam stam med glenoidal- och styloidgre- narne. Samma nerv pa framvingarne är utanföre diskfältet för- enad i gemensam stam med wlenoidalgrenen. Palperna rakt uppatstigande; sista leden tillspetsad, kortare än den mellersta. Öfre palperna tilltryckta, korta, tradformiga och hos båda könen lika. Pannan tilltryckt fjällig. Hanens antenner vid basen för- sedda med en fjällsvulst, lederna tydliga. Framvingarnes carpal- gren tvagrenig; bakvingarnes subulnargren utgar från diskfältets bakre sida temligen långt innanföre dess bakre hörn. Larven lefver under hösten i grenarne och kottarne på barrträd. 1. D. abietella W. V. Framvingarne askgra, här och der med brunaktig anstrykning, öfverallt fint svartpudrade, med en hvitaktig, liten manformig fläck i disken och 2 hvitaktiga, på insidorne svartkantade, fintandade tvärlinier; bakvingarne hvit- aktiga, i framkant och utkant grapudrade. Syn. Tinea abietella W. V. 138. Tinea decuriella HöBN. t. 11, f. 74. Phyeis abietella Treırt. IX. 1, 177. Nephopteryz abietella H. S. IV. 79; Staınt. Manual. II. 175; ZELL. Isis 1846, 736. Nephoptery& splendidella H. S. f. 43. Dio- ryctria abietella Hzınzm. Schm. II. 1, 2, 148. Förekommer i furuskogarne under Juni och Juli manader genom hela var halfö ända upp i norska Finmarken. Larven blekt rödaktigt brun, på ryggen blekgrå, stundom grönaktig; hufvudet, 2:dra segmentet och fläckarne rödaktigt bruna. (ZELLER). 2. Slägtet: Nephopteryx HUBN. Bakvingarne med oberoende nerv, som kommer ur disk- ‚ fältets hörn förenad i gemensam stam med glenoidal- och sty- loidgrenarne. Samma nerv på framvingarne är utanföre disk- fältet skild från glenoidalgrenen. Palperna uppåtstigande eller framåtriktade, sammantryckta, knappt hinnande öfver hufvudet, 1034 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. med sista leden måttligt lang. Ofre palper finnas. Hanens an- tenner vid basen försedde med en fjällsvulst. Framvingarnes carpalgren tvagrenig; bakvingarnes subulnargren utgar fran disk- fältets bakre sida temligen langt innanföre dess bakre hörn. l:o Öfre palperna tilltryckta, hos båda könen små och träd- formiga. (NEPHOPTERYX, HEINEM.). a) Labialpalperna uppätkrökta, med upprätt stående slutled. 1) Hanens bröst med en lång härpensel under roten af fram- höfterna, hvilken betäckes af ganska långa fjäll. 1. N. roborella W. V. Framvingarne grå, i framkanten mörkare, vid basen med brunröd inblandning, 2 hvita, pa de mot hvarandra vända sidorne svartkantade, hvitaktiga tvärlinier, en svartaktig, liten, mänformig- fläck i disken, svarta smästreck pa nervgrenarne, och en rostfärgad, trekantig, med svart upp- blandad, fläck i inkanten innanföre den inre tvärlinien; bak- vingarne ljusgråa, i framkant och utkant mörkare. Syn. Tinea roborella W. V. 138. Tinea spissicella HöBN. t. 11, f. 75. Phycis roborella TREIT. Schm. IX. 1, 162. Nepho- pterya roborella ZELL. Isis 1846, 740; H. S. IV. 80; STAINT. Manual. IT. 175; HEınEem. Schm. II. 1,.2, 149; Hittills endast funnen i Skåne under Juli och Augusti ma- nader, der larven lefver på ek uti rörformig spanad. Larven brun med blekare sidor; 2 hvita fläckar på ryggen af hvart och ett af de 5 mellersta segmenten; hufvudet röd- brunt; 2:dra segmentet svartbrunt. 2) Hanens bröst utan hårpensel under roten af framhöf- terna. 2. N. rhenella ZINCK. Framvingarne askgra, fint brun- pudrade, vid basen brunröda eller bruna, med 2 ljusa, på båda sidor svartkantade, tandade tvärlinier och 2 svartaktiga punkter vid diskfältets slut; den inre tvärliniens svarta kantning mot vingbasen bildar ett svartaktigt band; bakvingarne brungra med mörkare nerver. Syn. Tinea rhenella Zınck. Germ. Mag. III. 166. Tinea palum- bella Hüsn. t. 10, f. 70. Phyeis rhenella TrRerr. IX. 1, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1035 279; DB. R. Abbild. 2) Schmett.. pr 19.0229, Frl Ne phoptery® rhenella ZELL. Isis 1846, 745, H. S. IV. 80, f. 1530-2 EIRINEM. Schm. II. 1,2, 150. Hittills endast funnen i Skane vid Esperöd. Flygtiden in- faller i Juni och larven lefver under hösten på asp mellan tva platt sammanspunna blad. b) Labialpalperna nästan horizontelt framåtriktade. (SE- LAGIA HüBn.). 3. N. janthinella HÖBN. Framvingarne brunröda, pudrade- med hvitgratt, med 2 tandade askgra, pa de mot hvarandra vända sidorna svartkantade tvärlinier, och en dubbel eller enkel svart punktidisken; bakvingarne brungra med hvitaktiga fransar. Syn. Tinea janthinella Hüsn. t. 55, f. 374, 375. Phyeis janthi- nella Treıt. IX. 1, 188; F. R. Abbild. Z. Schmett. 48, t. 28, f. 1. Nephopteryx janthinella ZELL. Isis. 1846, 752; H.S. IV. 81, f. 131; Bouem. K. \V.-A:s Handl. 1852, 143. EIEINEM. Schm. II. 1, 2, 153. Likaledes endast funnen i Skane. Flystiden infaller i slutet af Juli samt i Augusti manad och träffas arten da pa sandfält och andra dylika torra platser. I:o Öfre palperna hos & slutande i en lång pensel, dolda emellan labialpalperna; hos 9 små och trådformiga. (SALEBRIA ZELL. HEINEM.). Labialpalperna snedt uppåtstigande eller till- bakaböjda. 4. N. semirubella SCoP. Framvingarne mörkt rosenröda, längs inkanten bredt och blekt gula; bakvingarne brungra, mot basen och inkanten ljusare. Syn. Phalena semirubella ScoP. Ent. Carn. 245. Tinea carnella EIN. SI NIT 2,887. Wohyeösı carnella Ren. DENE Pempelia carnella ZELL. Isis. 1846, 759, H. S. IV. 72; Staınt. Manual. II. 176. Salebria Semirubella HEINEM. Schm. II. 1, 2. 155. Tinea sanguinella Hüsn. t. 10, f. 66. Tinea carnella Hüsn. t. 10, f. 65. ! Afven denna art har hittills endast blifvit funnen på sand- fälten i Skåne, särdeles i södra och östra delarne, der den träf- fas under Juli månad. 5. N. betule GÖöZE. Framvingarne rödaktigt svartgra, i midten och utkanten tunnt pudrade med hvitgratt, med två 1036 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. svarta stundom sammanflytande punkter i disken och 2 hvitgra, pa yttre sidan svartkantade tvärlinier, af hvilka den inre be- gränsas mot vingbasen af svart, inat hvitinfattad vals af fjäll och är obetydligt tandformigt bruten, samt den. yttre slingrande; bakvingarne ljust brunaktigt gra, med ljusgra fransar. Syn. Tinea betule Gözr. Ent. Beytr. (1777). Physis obtusella Treit. IX. 1, 190, (non vero Hübn.). Phycis holosericella F. R. Abbild. z. Schm. 149, t. 57, f. 2. Pempelia betule ZELL. Isis 1846, 780; H. S. IV. 74; STAINT. Manual. IT. 177. Salebria betule HEınEMm. Schm. II. I, 2, 156. Uti sydligaste delarne af Sverige förekommer arten ganska sällsynt under Juni och Juli manader bland björk, der larven under våren lefver i sammanspunna blad; sasom i Skåne och på Öland. Arten liknar mycket följande, men framvingarne äro kortare och bredare med starkare böjd framkant, och i hela fältet mellan båda tvärlinierna öfverpudrad med hvitgratt. Hvar- jemte den lätt skiljes derifran genom den af fjäll bestående valsen vid vingbasen, hvilken räcker från vingens inkant ända in 1 diskfältet, men alldeles saknas hos följande. Larven svartaktig med 2 gulaktigt hvita rygglinier samt en dylik längs hvardera sidan; svarta fläckar och hufvud. (ZELL.). 6. N. fusca Haw. Framvingarne svartaktiga, vid basen och utkanten samt i främre delen af midten fint pudrade med hvitgratt, med två svarta punkter i disken och 2 hvitgra, pa de mot hvarandra vända sidorne smalt svartkantade, tvärlinier, af hvilka den inre ej begränsas mot vingbasen af någon vals af tjäll, och är starkt tandformigt bruten, samt den yttre sling- rande och i midten fint sagtandad; bakvingarne ljust brunaktigt ora med ljusgra fransar. Syn: Tinea fusca Haw. Lep. Brit. Phycis carbonariella F. R. Abbild. z. Schm. 157, t. 60, f. 1. Pempelia carbonariella ZELL. Isis 1846, 772; H. S.IV.76. Pempelia fusca STAINT. Manual. II. 176. Salebria fusca HEINEM. Schm. II. 1, 2, 156. Phyeis posticella Zerr. Ins. Lapp. 996. Tillhör endast fjällen och den högre norden, der den blif-" vit funnen under Juni och Juli manader bland björk, saväl i svenska Lappmarken som i norska Finmarken. Den liknar myc- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1037 ket föregående men skiljes genom längre och smalare vingar samt frånvaron af fjällvals vid vingbasen. 7. N. fecella F. R. Framvingarne grabruna med mörk blodröd inblandning samt der och hvar pudrade med hvitgratt, med två svarta, genom ett streck förenade punkter vid disk- fältets slut, och 2 hvitgrå, brunkantade tvärstrimmor, af hvilka den inre är bredare, ganska sned och i midten en gång starkt tandad, samt den yttre slingrande och i midten fint sagtandad: bakvingarne brungra med mörkgra utkant. Syn. Phycis fecella F. RB. Abbild. z. Schm. 160, t. 60, f. 3. Pempelia fecella ZELL. Isis. 1846, 774; H. 5. IV. 75. Salebria fecella HENEM. Schm. II. 1, 2, 157. Förekommer temligen sparsamt uti björkskogarne i södra och mellersta Sverige, sasom i Smaland och Jemtland, samt i Norge sasom pa Dovre, under Juli manad. Den är mycket lik föresaende, men framvingarnes tvärlinier äro bredare isynnerhet vid framkanten, den yttre är i midten starkare och tydligare tandad och pa bada sidor kantad med mörkt blodrödt samt der- jemte mera aflägsnad fran utkanten. Dessutom äro vingarne bredare och af annan färg. 8. N. palumbella W. V. Framvingarne brungra, med hvit inblandning, en svart manformig fläck i disken och tva rost- färgade, på de mot hvarandra vända sidorne fint svartkantade tvärband, af hvilka det inre är i vingens framkant mycket snedt, och har innantill mot vingbasen en svart vals af fjäll i disk- fältet, samt det yttre bildar 2 skarpa tänder, mellan hvilka det är starkt bagformigt; bakvingarne hvitaktiga, i utkanten mörkgra., Syn. Tinea palumbella W. V. 138. Tinea contubernella Hüsn. t. 11, 2202. Phycis palumbella wm. IX. 1, 173. Pem- pelia palumbella ZELL. Isis 1846, 782; H. S. IV. 76. Sale- bria palumbella HEınem. Schm. II. 1, 2, 157. På torra backar och på sandfält i södra Sverige, såsom Skåne, Gottland och Ostergöthland träffas arten under Juli och Augusti månader. Larven lefver på Polygala. 1038 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. I Larven mörkt rödbrun med mörk olivbrun, blekinfattad rygglinia, till hvilken sluter sig ett bredt rödbrunt streck; huf- vudet och 2:dra segmentet glänsande svarta. (HORNING). 9. N. hostilis STEPH. Framvingarne mörkt -askgra, vid basen och i midten af inkanten mörkt röda, med två mörka, otydliga punkter i disken, och 2 hvita, tandade tvärlinier, af hvilka den inre börjar innanföre midten af vingens inkant och är innantill bredt, men utantill smalt svartkantad, samt den yttre böjd och kantad med mörkgratt; bakvingarne ljust brun- aktigt gra. | Syn. Pempelia hostilis StTAINt. Manual. II. 177. Phycis adelphella F. R. Abbild. z. Schm. 50, t. 29, f. 2. Pempelia adelphella ZELL. Isis 1846, 777, H. S. IV. 74. Salebria hostilis. HET NEM. Schm. 11. 1, 2 198. På Riksmuseum förvaras häraf ett exemplar från Sverige, hvilket ditkommit från FRIES samling, men utan närmare lokai- uppgift. Fjärilens flygtid infaller i Juni och Juli och larven lef- ver på vide. Larven hvitaktigt grön med blekare linier och svarta fläc- kar. (INR) 3. Slägtet: Pempelia HUBN. Bakvingarne sakna oberoende nerv; styloid- och glenoidal- grenarne med läng gemensam stam utanföre diskfältet. Fram- vingarnes oberoende nerv utanföre diskfältet skild från glenoidal- orenen. Pannan med kort, framatstående kägla af fjäll. Pal- perna rakt uppätstaende, knappt hinnande öfver hufvudet; sista leden kort, knappt utstående ur den föregaendes fjällbeklädnad. Öfre palperna hos & penselformiga, dolda mellan labialpalperna; hos Q små och trådformiga. Hanens antenner vid roten böjda och der försedda med en fjällsvulst. Framvingarnes carpalgren tva- grenig; bakvingarnes radialgren finnes och subulnargrenen utgar fran diskfältet helt nära dess bakre hörn. 1. P. adornatella TREIT. Framvingarne gulgra eller kanel- bruna, i framkanten hvitpudrade, med 2 svarta, hvitinfattade WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1039 punkter i disken och 2 hvitaktiga tvärlinier, af hvilka den inre har utanför sig bruna punkter på vingnerverna och den yttre är svagt tandad; bakvingarne brungra, hos & ljusare, med hvit- gra fransar. Syn. Phycis adornatella Treır. X. 3, 172. Pempelia adornatella ZELL. Isis 1846, 770, H. S. IV. 75, f. 77, 78; WALLENGR. K. V.-A:s Förhandl. 1856, 218; Hzınem. Schm. II. 1, 2, 159. Pa torra höjder, der backthimjan växer, träffas arten under Juli och Augusti manader i södra Sverige, såsom i Skåne, Ble- kinge och på Öland. På dylika lokaler är den ej sällsynt. Den skiljes fran följande genom franvaron af det ljusa bandet emellan vingbasen och den inre tvärlinien, och fran P. ornatella genom annan orundfärg, genom de bruna ej svarta punkterna strax utanföre den inre tvärlinien och genom den yttre tvärlinien, som är tydligt, ehuru svagt tandad. . 2. P. subornatella Dup. Framvinsarne brunröda, längs oO ’ kun framkanten och utkanten hvitpudrade, med 2 svarta, hvitinfat- bl tade punkter i disken, ett hvitaktigt, obestämdt tvärband nära basen och 2 hvita, pa de mot hvarandra vända sidorna svart- punkterade tvärlinier, af hvilka den inre är vinklad och den yttre nagot bagböjd; bakvingarne mörkt brungra med föga lju- sare fransar. Syn. Phycis subornatella Dur. Lep. X. 287, t. 283, f. 5. Pem- pelia serpylletorum Jet Isis 1839, 179. Pempelia subor- natella ZELL. Isis 1846, 768; H. S. IV. 74, f. 62; BonHEm. Kongl. V.-A:s Handl. 1852, 144; Heınem. Schm. II. 1, 2, 160. Pa torra skogsbackar bland backthimjam förekommer äfven denna art i södra Sverige under Juni och Juli månader, såsom i Skane, Blekinge och pa Gottland ej sällsynt. Larven lefver under thimjansplantorna uti med silkespanad fodrade gångar ofvan jordytan. Arten skiljes lättast från både föregående och följande genom det hvita tvärbandet vid vingbasen innanföre den inre tvärlinien. 3. P. ornatella W. V. Framvingarne grabruna, i fram- kanten och utkanten samt längs mediannerven hvitaktiga, med 2 svarta, hvitinfattade punkter i disken, en obestämd, bakom 1040 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. mediannerven genombruten, pa bada sidor svartfläckig, hvitaktig tvärlinie innanföre midten och en skarpt utpreglad, hvit, svagt slingrande tvärlinie bakom midten; bakvingarne ljust brungrå med brunaktigt hvita fransar i spetsen. Syn. Tinea ornatella W. V. 319. Tinea criptella Hüsn. t. 11, f. 77. Phycis ornatella Treıt. IX. 1, 167. Pempelia orna- tella ZELL. Isis 1846, pag. 766; H. S. IV. 75; STAINT. Ma- nual. II. 176; FIEINEM. Schm. IT. 1, 2, 160. Delar uppehållsort med båda sina samslägtingar och träffas icke sällan under Juli och Augusti manader i Skane, Blekinge och pa Gottland. 4. Slägtet: Catastia HüBn. Bakvingarne med oberoende nerv; glenoidal- och styloid- srenarne komma skilda fran hvarandra ur diskfältets bakre hörn. Framvingarnes oberoende nerv är utanföre diskfältet skild fran glenoidalgrenen. Palperna sammantryckta, uppåtstigande, föga längere än hufvudet med kort framatriktad, tradformig slutled. Öfra palperna tradformiga, parallela, hardt tryckta mot ansigtet. Hanens antenner vid basen böjda, utan fjällsvullst, men i böj- ningen groffjälliga. Pannan tilltryckt fjällige. Oceller tydliga. Framvingarnes carpalgren enkel, men metacarpalgrenen tvagrenig; bakvingarnes subulnargren utgar fran diskfältets bakre sida tem- ligen innanför dess bakre hörn. Kroppsbyggnaden robust. 1. €. marginea W. V. Framvingarne glänsande svart- gröna med fransar af samma färg; bakvingarne svartbruna med gula fransar. Syn. Pyralis marginalis W. V. 317; Hüpn. t. 5, fig. 28. Noctua marginea W. V. 69. Phyeis antiopella Treır. IX. 1, 147. Hupochaleia marginea ZELL. Isis 1848, 735; H. S. IV. 85. atastia marginea HEINEM. Schm. II. 1, 2, 164. Förekommer pa Dovre i Norge, der den blifvit vid Jerkin funnen af SIEBKE. Vi hafva ej sett exemplar derifran. 2. C. auriciliella Hüßn. Alla vingarne glänsande svart- gröna med gula fransar. ‘ WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1041 Syn. Tinea auriciliella Hügn. t. 49, f. 340. Phyeis auriciliella Treir. IX. 1, 149. Phyeis auricella Zerr. Ins. Lapp. 996. Hypochaleia auriciliella Zeuı. Isis. 1848, 736; H.S. IV. 85. Catastia auriciliella HEINEM. Schm. Il. 1, 2, 165. Tillhör fjällen och den högre norden, der den under Juni, Juli och Augusti är pa gräsrika ställen temligen allmän. Den har blifvit anmärkt vid Forssa nära Hudiksvall af AURIVILLIUS, för öfrigt i Lappmarkerna inom Sverige samt i Finmarken och och Nordlanden i Norge, äfvensom pa Dovre. Stiger högre upp pa fjällen än föregaende art. 5. Slägtet: Hypochaleia HüBn. Bakvingarne med oberoende nerv; glenoidal- och styloid- grenarne komma ur diskfältets bakre hörn förenade i gemensam stam. Framvingarnes oberoende nerv är utanföre diskfältet skild fran glenoidalgrenen. Palperna betydligt längre än hufvudet, horizontelt framatriktade, sammantryckta, med lång, trådformig, nedåt lutande slutled. Öfre palperna tradformiga, parallela, härdt tryckta mot ansigtet. Hanens antenner vid basen böjda, utan - fjällsvulst, men i böjningen groffjälliga. Pannan med en mycket kort kägla af fjäll. Framvingarnes carpalgren tvågrenig med metacarpalgrenen förenad i gemensam stam utanföre disk- fältet; bakvingarnes subulnargren utgar från diskfältets bakre sida temligen innanför dess bakre hörn. 1. H. ahenella W.V. Framvingarne ljust brunaktigt brun- gra, pa bakre mediannerven ljusare, hos &A med tvenne otydliga, mörkare tvärlinier, hos 2? tvärs öfver midten dunklare. Syn. Tinea ahenella W. V. 135; Hüsn. t. 9. f 58, ©. Tinea ceneella Hügn. t. 6, f. 41, 5. Phycis ahenella Treır. IX. 1, 144. Hypochalcia ahenella ZELL. Isis. 1848, 723; H.S. IV. 86; STAINT. Manual. II. 174; HEIneMm. Schm. II. 1, 2, 166. Förekommer i Skåne, Småland och pa Gottland under Juni och Juli mänad ej sällsynt der Artemisia campestris växer, under hvars rotblad larven lefver i rörlika gangar. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 8. 7 1042 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. r 6. Slägtet: Cryptoblabes ZELL. Bakvingarne med oberoende nerv, som kommer skild från glenoidalgrenen ur diskfältets bakre hörn, derur äfven styloid- orenen kommer skild fran de öfriga. Framvingarnes oberoende nerv är utanföre diskfältet förenad med glenoidalgrenen i gemen- sam stam. Palperna länga och fina, starkt uppat och bakat- böjda, räcka nagot öfver pannan, och hafva tillspetsad slutled. Öfre palperna sma och spetsiga. Oceller finnas. Hanens an- tenner vid basen med en stark krökning at sidan. Framvingarne äro vid basen smala, utat nagot utvidgade, med sned och starkt rundad utkant. Bakvingarne likaledes smala, i utkanten bakom spetsen föga insvängda! 1. CO. bistriga Haw. Framvingarne rödaktigt mörkbruna, vid basen brungraaktiga, med 2 hvita punkter eller en svartbrun streck vid diskfältets slut, och 2 hvita, på ömse sidor mörk- kantade tvärlinier, af hvilka den yttre är finare och svagt tandad. Syn. Physita bistriga Haw. Cryptoblabes bistriga STAINT. Manual. Il. 171; Bonem. V.-A:s Handl. 1852, 142; HEINEM. Schm. Il. 1, 2, 173. Cryptoblabes rutilella ZELL. Isis. 1848, 645; ER 9. ING OT 1 AO AED: Hittills endast funnen i Skane vid Trolle Ljungby och Ki- viks Esperöd under Juli manad bland alebuskar, pa hvilka lar- ven lefver i en silkesväfnad. Larven ljust gulaktig eller rödbrun, vanligen vattrad med oregelbundna, mörka rödbruna fläckar; hufvudet ljusbrunt med mörkare fläckar. (HORNIG.). 7. Slägtet: Myelois ZELL. ‚ Bakvingarne ega oberoende nerv, som utanföre diskfältet är skild från glenoidalgrenen, hvilken åter är skild fran styloid- grenen. Framvingarnes oberoende nerv är utanföre diskfältet skild från glenoidalgrenen. Palperna korta, uppatböjda, tilltryckt fjälliga, med uppåtstigande, kortare slutled. Öfre palperna små, cylindriska, sällan felande. Hanens antenner utan fjällsvulst, men stundom med en spetsig fjälltand på basleden. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1043 Slägtet, som omfattar en mängd sins emellan temligen he- terogena arter, sönderdelas i flera subgenera, hvilka dock icke med nog säkra karakterer, tillhörande båda könen, kunna skiljas från hvarandra, så att de kunna betraktas såsom sjelfständiga slägten. Karaktererna kunna nästan uteslutande hemtas af ha- narne och äro i allmänhet icke tillhörande honorna, som äro i plastiska förhallande mera lika hvarandra. l:o Bakvingarnes glenoidal- och styloidgrenar utgå från bakre hörnet af diskfältet, men den oberoende nerven från disk- fältets tvärnerv. a) Hanens antenner med en spetsig fjälltand på basleden. ‚ Palperna starkt tillbakaböjda; slutleden nästan vertical. Öfre palper och oceller finnas. (Acrobasis ZELL.). Larverna lefva i silkesrör, som utantill äro beklädda med orenlighet, och de utgä derur om natten för att hemta sin föda. De uppehålla sig pa trädgrenar och förpupa sig i eller pa jorden uti aflanga kokonger, som äro uppblandade med jordpartiklar. 1) Andra och tredje lederna af hanens antenner normala utan något utmärkande. 1. M. consociella HÖBN. Framvingarne rödaktigt grå, mot framkant och utkant stötande i hvitaktigt, mot inkanten i svart- gratt, stundom helt och hallet svartgra, med en svart, hvit- kantad dubbelpunkt i disken, och två hvita tvärlinier, af hvilka den inre är utåt svartbegränsad och har utanföre sig vid vin- gens inkant en sned, nästan till framkanten gående, stundom felslående brungra eller lefverbrun, trekantig fläck, och den yttre är i midten fint tandad; bakvingarne ljusgrå. Syn. Tinea consociella HöBN. t. 48, f. 328. Phycis consociella Treit. IX. 1, 187. Acrobasis consociella ZELL. Isis. 1848, 612; Spann. Manual. II. 170; H. S. IV. 99, f. 200. My- elois consociella HEINEM. Schm. II. 1, 2, 176. Förekommer sparsamt i Juli och Augusti mänader i Skäne, sasom vid Vestra Wram af Gerds härad. Bör sökas bland ek, pa hvars blad larven lefver. 1044 ÖFVERSIGT AFK. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 187]. Larven svafvelgul med fina brunaktiga linier; hufvudet och 2:dra segmentet blekbrunaktigt gula med bruna fläckar. (ZELL.). 2) 2:dra leden af hanens antenner med en liten tand, le- derna derefter något sammantryckta med tydlig utböjning, de följande 3—6 lederna hvardera med en liten fjälltand på ryggen. 2. M. tumidella ZINCK. Framvingarne rödaktigt askgra, vid basen roströda, med 2 svarta, stundom sig förenande punk- ter i disken, och två tvärlinier, af hvilka den inre är rät, hvit med svart infattning och har utanföre sig vid vingens inkant en till vingmidten gående, mörkröd fläck, och den yttre är grå samt bildar tvenne tydliga tänder, mellan hvilka den är svagt bag- formigt böjd; bakvingarne gulgra. Syn. Phyeis tumidella ZINCK. Germ. Mag. III. 136, 15; Treır. IX. 1, 179. Acrobasis tumidella ZELL. Isis. 1848, 615; H. S. IV. 99, f. 45; Staınt. Manual. II. 171; BoHrm. K. V.-A:s Handl. 1852, 141. Myelois tumidella HEINEM. Schm. 11, 1,22, 2177. Tinea werrucella, EGEN tv le tandar I södra och mellersta Sverige bland ekar under Juni och Juli manader sparsamt. Förekommer atminstone ända upp till Stockholm. Larven lefver på ek. Larven purpurröd med många, fina, hvita strimmor och en bred blekbrun sidostrimma, marmorerad med hvitt; hufvudet och 2:dra segmentet bruna, svartfläckiga. (TREIT.). b) Hanens antenner med en trubbig knöl på basleden och derofvan en svag, plattryckt sågtandad böjning, som är försedd med cilier. Palperna långa, måttligt uppåtkrökta, starkt sam- mantryckta. Öfre palper och oceller finnas. (Trachonitis. ZELL.). 3. M. eristella HÖBN. Framvingarne lergulaktigt gra, med 2 fina, svarta punkter i disken och 2 tvärlinier, af hvilka den inre är hvitaktig, dubbelt brun begränsad och har innanföre sig en framat blekgul men bakat svart fjällvals, och den yttre är askgra, samt bildar två tydliga tänder, mellan hvilka den är starkt bagböjd, samt sänder från den främre tanden en skugg- strimma till midten af inkanten; bakvingarne brungrå. Syn. Tinea cristella HöBN. t. 11, f. 76. Phycis cristella TREIT. IX. 1, 183. Trachonitis cristella ZELL. Isis. 1848, 641; WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1045 H. S. IV. 94, f. 206. Miyelois cristella Hzınzm. Schm. II, ER m TI Rn Af Prof. ZETTERSTEDT funnen i Skane, utan att tid och lokal blifvit närmare uppgifne, men af oss ännu icke sedd der, sa att den maste vara ganska sällsynt. c) Hanens antenner utan något utmärkande. Palperna spet- siga, uppätböjda. Ofre palper och oceller finnas. (Myelois ZELL.). Larverna lefva i rörformiga, med smuts beklädda spanader pa hagtorn och slanbuskar, samt förpupa sig i jorden. 4. M. epelydella ZELL. Framvingarne mörkbruna, i fram- kanten violettgra, med en svart, manformig fläck i disken och 2 ljusa tvärlinier, af hvilka den inre är lodrätt till midten af inkanten, derefter böjd, merendels otydlig, framtill fördunklad samt i inkanten begränsad mot vingbasen af en blodröd fläck, och den yttre bagformig, i bagen svagtandad, utat smalt begrän- sad af blodrödt; hufvud och thorax brunröda. Syn. Myelois epelydella ZELL. Isis. 1848, 671; H. S. IV. 98, f 48; Bonem. K. V.-A:s Handl. 1852, 143. I Augusti manad en gang funnen i Kullen af Skane. Lar- ven lefver pa slanbuskar. 5. M. advenella ZINCK. Framvingarne rödaktigt brungrå med askgrå inblandning, med 2 fina, bruna, snedt staende punk- ter i disken, och 2 hvitaktiga tvärlinier, af hvilka den inre äri inkanten gaffelformigt delad och i delningen försedd med en brun och ljust purpurröd fläck, och den bakre, på bada sidor be- gränsad af mörkare rödaktigt, bildar en platt bage, i hvilken den är fint tandad; hufvud och halskrage ljusröda. Syn. Phycis advenella Zinck. Germ. Mag. III. 141; Treır. IX. 1, 184. Myelois advenella ZELL. Isis. 1848, 669; H. S. IV. 97, f.. 201; BoHem. K. V.-A:s Handl; 1852, 142. Under Juli och Augusti manader förekommer arten ehuru temligen sällsynt igenom hela södra Sverige och atminstone ända upp till Stockholm. Larven lefver pa hagtorn. Larven grön med brunrödt hufvud och en brunröd linia pa båda sidor om ryggen. (TREIT.). 1046 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 6. M. annulatella ZETT. Framvingarne svartaktist brun- grå, rikligen hvitpudrade, isynnerhet mot framkanten, med 2 mörka, nästan lodrätt under hvarandra staende, otydliga punkter, samt två hvitaktiga tvärlinier, af hvilka den inre, börjande kort innanföre inkantens midt, är utat föga convex, och den yttre, nästan parallel med utkanten, är pa midten platt bagformig; hufvudet brungratt och thorax svartbrun, bada med hvit in- blandning. Syn. Phycis annulatella ZeTT. Ins. Lapp. 997. Myelois altensis WocKE. Stett. Ent. Zeit. 1862, 39. Tillhör den högre norden, der den träffas under Juli och Augusti manader pa ängar, sasom i norra och mellersta Lapp- markerna samt i Finmarken. II:o Bakvingarnes styloidgren utgår från mediannerven men glenoidalgrenen och den oberoende nerven utgå från diskfältets teärnerv. Öfre palperna felsläende. Oceller saknas. (Eurodope Hüpn.). Hanens antenner utan nagot utmärkande. Palperna korta, spetsiga, uppåtstigande. 7. M. rosella ScoP. Framvingarne rosenröda, längs in- kant och framkant smalt hvita; bakvingarne ljust brungrå; huf- vudet rostgult; thorax hvit. | Syn. Tinea rosella Scor. Fauna Carn. 245, N:o 624. Tinea pu- dorella Hüsn. t. 9, f. 63, t. 46, f. 318. Phycis pudorella Treıt. IX. 1, 149. Myelois rosella Zeıı. Isis. 1848, 642; H. S. IV. 96; Heınem. Schm. II. 1, 2, 182; BoHem. K. V.-A:s Handl. 1852, 142. Pa sandfälten i Skane här och der under Juli manad, men sällsynt. 8. Slägtet: Hithyia GN. Bakvingarne ega oberoende nerv, som utanföre diskfältet är skild från glenoidalgrenen, hvilken åter är skild fran styloid- grenen. Framvingarnes oberoende nerv utanföre diskfältet för- enad i gemensam stam med glenoidalgrenen, hvilka båda utga från diskfältets tvärnerv, under det att styloidgrenen utgår från mediannerven. Labialpalperna merendels sma, fina och spetsiga, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1047 mer eller mindre uppåtstigande. Ofre palperna små och spet- siga. Hanens antenner normala, utan nagot utmärkande. 1. I eribrum W. V. Vingarne hvita, med hvita fransar; de främre med svarta punkter, som bakom midten sta i en tvär- rad; de bakre i framkant och utkant grabrunaktiga med till en del svartaktiga nerver; palperna föga uppåtstigande. Syn. Noctua cribrum W. V. 68. Tinea cribella Hürn. t. 10, f. 67. Bombyx cribrum FABR. E. S. III. 1, 487. Lispe cri- brella Treır. IX. 1, 205. Myelois cribrum ZELL. Isis. 1848, 655; Sraınt. Manual. II. 172; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 183. Homoeosoma cribrum H. S. IV. 104. Förekommer i södra Sverige, såsom i Skåne och Blekinge samt pa Gottland under Juli månad ganska sällsynt. Larven lefver i tistlars blomhufvud isynnerhet i Dipsacus synvestris och öfvervintrar 1 stänglarne. Larven gråaktig med blågröna strimmor; hufvudet svart- brunt; 2:dra segmentet brunaktigt. (TREIT.). 2. I. tetricella W. V. Framvingarne mörkt bruna, glän- sande, stundom med antydning till en mörk punkt i disken och 2 mörka tvärlinier; bakvingarne ljusare brungra; anus gulaktig; palperna små och uppat krökta. Syn. Tinea tetricella W. V. Hüsn. f. 241. Phycis chrysorrhoella Treıt. IX. 2, 270; H. S. fig. 68. Myelois tetricella ZELL. Isis. 1848, 674; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 184. Homoeosoma tetricella H. S. IV. 103. Hittills endast funnen vid Bossekop i norska Finmarken under Juni månad af WOckE. 9. Slägtet: Nyetegretis ZELL. Bakvingarne sakna sällan oberoende nerv, men da den fin- nes kommer den förenad med glenoidalgrenen i gemensam stam ur diskfältets bakre hörn. Framvingarnes oberoende nerv utan- före diskfältet förenad i gemensam stam med glenoidalgrenen. Bakvingarnes subulnargren kommer fran diskfältets bakre sida, temligen långt inom dess bakre hörn. Palperna långa, uppät- böjda, sammantryckta, sista leden rundad, bred, betydligt längre 1048 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. än den mellersta. Öfre palperna tradformiga. Ocellerna tyd- liga. Hanens antenner normala, utan något utmärkande. Slägtet utmärker sig genom palpernas egendomliga bildning. Dessa äro utat hela längden sammantryckta, lika starkt fjälliga, långa och upptill böjda; sista leden är längre än den mellersta, något tillbakaböjd och i spetsen rundad. Hos hanen hafva bak- vingarne vid basen nära bakre mediannerven ett litet ställe, som är helt och hallet utan fjäll. Hos arten saknas stundom den oberoende nerven på bakvingarne. 1. N. achatinella HÖBN. Framvingarne rödaktigt gulgrå, mot basen och utkanten brunaktiga, med en mörk, utåt ljus- begränsad fläck i disken, och två räta, mot inkanten starkt con- vergerande, hvita, på inre sidan brunskuggade tvärlinier; bak- vingarne ljust brunaktigt grå, med gulaktig anstrykning vid ut- kanten. Syn. Tinea achatinella HöBnN. f. 451. Nyctegretis achatinella ZELL. Isis. 1848, 650; H. S. IV. 102; Sramr. Manual. II. 172; HEinem. Schm. II. 1, 2, 187. Förekommer pa torra, sandiga ställen, der Gnaphalium vä- xer, uti Skane under Juli månad ej synnerligen sällsynt. 10. Slägtet: Ancylosis ZELL. Bakvingarne sakna helt och hället oberoende nerv, men hafva radialgren, och subulnargrenen kommer ur diskfältets bakre hörn. Framvingarnes oberoende nerv är utanföre diskfältet skild från glenoidalgrenen. Palperna ganska långa, svagt uppåtstigande, sammantryckta, med nedat böjd slutled. Öfre palper saknas. Oceller finnas. Hanens antenner med utböjning vid basen, men utan. fjällsvulst. Palperna räcka öfver hufvudet med mer än dettas halfva längd, äro bredt sammantryckta, mot spetsen af mellersta leden utvidgade; slutleden hälften så lång som den mellersta, trubbigt tillspetsad. l. A. cinnamomella DUP. Framvingarne kanelbruna eller lädergula med röd inblandning, gräpudrade, i framkanten hvit- WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1049 aktiga, med 2 bruna punkter i midten och 2 hvitaktiga tandade, i inkanten convergerande tvärlinier, af hvilka den yttre är utan- till bredt kantad med kanelbrunt. Syn. Phycis cinnamomella Dur. Lep. t. 279, 4 Phyeis dilutella Tre. IX. 1, 164. Ancylosis cinnamomella ZELL. Isis. 1848, 741; H. S. IV. 94, f. 58—61; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 188. Pa sandfälten i Skåne och pa Gottland under Juni och Juli månader, på sina ställen temligen allmän, der thimjan och ljung växa. Framvingarnes färg ganska ombytlig, än kanelbrun med röd inblandning och gratt puder, isynnerhet vid framkanten och utkanten, än alldeles utan all röd anstrykning, än lädergul med röd och gråa anstrykning, hvilken sednare stundom inskrän- kes till en del af nerverna; stundom äro vingarne alldeles en- färgade, stundom temligen mangfärgade. Bakvingarne hos & smutshvita, i spetsen brunaktiga, hos 9 grabruna. 11. Slägtet: Euzophera ZELL. )). Bakvingarne sakna helt och hållet oberoende nerv, men hafva radialgren, och subulnargrenen kommer hos var art fran diskfältets bakre sida temligen langt innanföre dess bakre hörn. Framvingarnes oberoende nerv är hos var art utanföre diskfältet skild från glenoidalgrenen, och deras carpalgren är tvagrenig. Palperna uppatböjda, cylindriska eller tradformiga; slutleden kortare än den mellersta. Öfre palperna sma, tradformiga. Ha- nens antenner normala, utan nagot utmärkande. 1. E. terebrella ZINCK. Framvingarne svartbruna med 2 svarta punkter, belägna uti den hvitgratt flammiga disken, och 2 hvitaktiga tvärlinier, af hvilka den inre är bred med en stark tand och utantill ända till vingmidten bredt mörkkantad, samt den yttre svagt tandad, i midten nagot böjd, och kantad innan- till med bredare, utantill med smalare brunt; bakvingarne brun- grå, fötterna hvitgra med mörkare fläckar. 1) Då det af HEINEMAN föreslagna namnet Melia redan af GUENEE blifvit för annat fjärilslägte användt, har ZELLER i Stett. Ent. Zeit. 1867, pag. 377 föreslagit ett annat. z 1050 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Phycis terebrella Zınck. Germ. Mag. Ill. 162; Teerr. IX. 1, 192. Myelois terebrella ZELL. Isis. 1848, 662; H. S. IV. 98, f. 199. Melia (Stenoptycha) terebrella HEINnEMm. Schnee My 2, IVT Af denna art förefinnes uti K. V.-A:s svenska samling ett exemplar utan närmare lokaluppgift. Vi hafva aldrig träffat arten. Flygtiden skall infalla i Juni och Juli månader och lar- ven lefver under hösten af frön i kottarne på Pinus abies. Larven gulaktigt hvit, med 6 rader små, svarta vartor; hufvudet brunt; 2:dra -segmentet brunaktigt, liksom det smuts- bruna sista segmentet starkt glänsande. (TREIT.). 12. Slägtet: Homoeosoma CURT. Bakvingarne sakna oberoende nerv, men hafva radialgren, och subulnargrenen kommer från diskfältets bakre sida, temligen langt utanföre dess bakre hörn; styloid- och glenoidalgrenarne komma skilda fran hvarandra ur diskfältets bakre hörn. Fram- vingarnas oberoende nerv finnes och är med glenoidalgrenen för- enad i gemensam , stam utanföre diskfältet; carpalgrenen enkel. Palperna medelmåttigt länga, snedt uppåtstigande, tunna, något sammantryckta; slutleden något öfver hälften så lang som mel- lersta leden, trådformig, något tillspetsad, ej nedåtböjd. Öfre palperna tradformiga, tryckta till ansigtet. Ocellerna tydliga. Hanens antenner vid basen sammansnörda, på ryggsidan nagot utskurna. 1. A. nebulella W. V. Framvingarne langa med rundad framkant, blekgulaktiga, tunnt brunpudrade, nära framkanten bredt hvitaktiga med 2 par bruna punkter, ett vid diskfältets slut, det andra innanföre midten af vingen, den främre punkten af hvardera paret stående längre utåt än den andra; en föga tydlig blekare tvärlinia nära utkanten. Syn. Tinea nebulella W. V. 140; HöBN. tv 23, f. 157. Phycis nebulella ”TrREritT. IX. 1, 169. Homoeosoma nebulella ZELL. Isis. 1848, 599, H. S. IV. 106; StAINT. Manual. II. 169; Bonurm. K. V.-A:s Handl. 1852, 141. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1051 Pa sandfält och torra backar i Skane under Juni och Juli manader här och der. Larven lefver under hösten i fröknop- parne till Carduus nutans. Skiljes fran följande art genom längre framvingar och palper, ljusare färg, genom det hvita i närheten af framkanten, hvilket bildar tva hvita längdstrimmor ända till tvärnerven, och slutligen genom franvaro af punkt på den främre mediannerven nära basen. 2. H. nimbella ZELL. Framvingarne korta med rundad framkant, gra, nära framkanten askgra, emellan inkanten och bakre mediannerven blekt gulgra, med 2 bruna punkter vid disk- fältets slut och 3 sadana punkter innanföre midten af vingen; den mellersta af dessa senare står mera utåt än de öfriga; en föga tydlig blekare tvärlinia nära utkanten. Syn. Homoeosoma nimbella ZELL. Isis. 1848, 601; H. S. IV. 106, f. 79; STAINT. Manual. II. 169; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 197. Förekommer på sandfält och torra backar i Skane der och hvar under Juni och Juli manader. Larven lefver i blommorne till Jasione montana. Skiljer sig från föregaende genom kor- tare och utåt bredare framvingar och för öfrigt genom dessas färgteckning. | Larven gul eller grönhvit med 5 breda, blekt violetta strim- mor; hufvudet och 2:dra segmentet brungula, det senare med svart fläck pa hvarje sida. (TREIT.). 3. H. binwvella HÖBN. Framvingarne korta, utat breda, med nästan rät framkant, gra, vid framkanten bredt hvitaktiga, mot inkanten blekt gråaktiga, med 2 par stora svartbruna punk- ter, det ena vid diskfältets slut, det andra innanföre midten af vingen; den främre punkten af hvardera paret stående längre inat än den andra; en tydligare ljusare, inåt af svart färg men utåt af mörkt puder begränsad tvärlinia, som bakat är genom- bruten. Syn. Tinea binevella HUBN. t. 57, f. 383. Phycis binevella Treıt. IX. 1, 168. Homoeosoma binevella ZELL. Isis, 1848, 601; H. S. IV. 106, f. 80; Sraınt. Manual. IT. 170; FET NEM. Schm. II. 1. 2, 198. 1052 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Hittills endast funnen i Östergöthland och Skane, der den är sällsynt. Den förekommer pa torra skogsängar i Juni och Juli månader. Larven lefver 1 tistelstänglar. Vingarne äro re- nare gråa än hos 7. nebulella och vid framkanten rent hvita, bredare med gröfre svarta punkter, som hafva en helt annan ställning. i Larven rödaktigt ljusgråa, med glänsande hufvud. (HORNIG). 4. H. sinuella FABR. Framvingarne lergula med 2 mörka, olivbruna band och bredt olivbrun utkant; det inre bandet i midten trubbvinkligt, det yttre rätare, båda vid framkanten bre- dare; bakvingarne mörkgra med hvitaktiga fransar. Syn. Homoeosoma sinuella ZELL. Isis 1848, 604; H. S. IV. 108; STAINT. Manual, 112 912.027 EIEINEMZ Schm. I. 12751992 Phyeis elongella Treır. IX. 1, 202. Tinea elongella t. 25, f. 174. Tinea variella HüBn. t. 16, f. 106. Under Juni och Juli manad i Skane och Östergöthland samt pa Gottland. Pa sednare stället temligen allmän. Skiljes lätt fran öfriga samslägtingar genom sin egendomliga färgteckning. 13. Slägtet: Anerastia HÜBN. Bakvingarne sakna oberoende nerv, men hafva radialgren, och subulnargrenen kommer ur diskfältets bakre hörn; styloid- och glenoidalgrenarne förenade 1 gemensam stam utanföre disk- fältet. Framvingarne sakna oberoende nerv; carpalgrenen tva- grenig. Palperna korizontelt framatsträckta, så långa som eller längre än thorax, med tradformig slutled. Öfre palper saknas. Pannan med trubbig fjällkägla. Hanens antenner mot basen böjda, utan fjällsvulst. Tungan tydlig, hornartad. «1. 4. lotella ZINCK. Framvingarne liksom mjöliga, kött- röda eller lädergula med ljusgra nerver, som äro försedda med brunt stoft; vid diskfältets slut ofta 2 otydliga, fina, mörka punkter; bakvingarne graaktiga. Syn. Phycis lotella Zinck. Germ. Mag. III. 126; TRrRErir. IX. 1. 156. Anerastia lotella ZELL. Isis 1848, 586; H. S. IV. 109, f. 90—92; Staınt. Manual. II. 168; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 200; BoHem. K. V.-A:s Handl. 1852, 140. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1053 Var. a. Framkanten på framvingarne hvitgrå eller ljusgrå, för öfrigt lik den typiska formen. Syn. Phycis miniosella Z1INCK. Germ. Mag. III. 126; Trerr. IX. 1, 155.. Tinea pulverella Hüsn. t. 68, f. 454. På sandfält i Skane och på Gottland ganska allmän under Juni och Juli manader. Larven lefver om varen i långa rör af sand och silkespanad vid grästufvorna på sandfälten, särdeles de som bildas af Festuca ovina och Aira canescens. Larven blekgul med gulaktigt brunt hufvud. (ZELL.). 14. Slägtet: Ephestia Gn. Bakvingarne sakna oberoende nerv och radialeren, hvilken sednare helt och hället ersättes genom subcostalnerven. Fram- vingarne sakna metacarpalgren och ega enkel, ej grenig carpal- gren; oberoende nerv saknas. Palperna uppatböjda, nagot sam- mantryckta, med tillspetsad, uppatriktad slutled. Öfre palperna fina, tradformiga. Hanens antenner normala, utan något ut- märkande. Hanens framvingar vid basen med en harpensel, som döljes under den omvikna framkanten. 1. E. elutella HÜBN. Framvingarne smala, brunaktigt ask- gra, vid inkanten rödaktiga, med 2 ljusgrå vågiga tvärlinier och 2 oftast sammanflytande, stundom felslaende punkter i disken; bakvingarne hos &A hvitaktiga, hos 2 ljusgrå. Syn. Tinea elutella Hüsx. t. 24, f. 163. Phycis elutella TREIT. IX. 1, 194. Anerastia lotella ZsuLu. Isis 1848, 592, H.S. IV. 110; STAINT. Manual. Il. 168; Heınem. Schm. II. 1, 27201: I södra och mellersta Sverige atminstone ända till Stock- holm i husen under sommarmanaderna temligen allmän. Larven lefver i torkad frukt, bröd o. s. v. samt blir äfven ofta skadlig för insekt- och fogelsamlingar. Larven hvitgrön med rödaktig rygglinia; hufvudet och 2:dra. segmentet blekt gulaktigt bruna. (STAINT.). 1054 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. VI. Gruppen: @allerid» STAINT. Bakvingarne antingen med helt och hållet eller blott i bakre hälften slutet diskfält; den bakre mediannerven vid basen med hårighet; subcostalnerven vid basen fri, antingen förenad med mediannerven kort före radialgrenens utgang derifran, eller för- enad med sjelfva denna gren kort utanföre dennas utgang ur mediannerven. Framvingarne ega sesamoidgren och deras dorsal- nerv är vid basen gaffelformigt delad och har saledes dubbel rot. Palperna äro olika hos de olika könen. Hos föregaende grupper hafva könen sinsemellan lika pal- per, men hos denna äro hanens palper sma, uppatböjda, dolda i ansigtets fjällbeklädnad; slutleden är bakåt batformigt urhol- kad, naken, och spetsen slutar i en hornartad klo. Honans palper deremot är framatsträckta eller nedatböjda, kortare eller längre med tradformig, lutande slutled. Öfre palperna äro gan- ska små och dolda. Oceller saknas. Antennernas basled är pa sidan utvidgad och denna utvigdning lägger sig under hvilan öfver ögats öfre kant. Honorna hafva äggläggningsrör. Krop- pen är merendels robustare än hos arterna af föregaende grupp; hufvudet icke sa tydligt afskildt; ögonen stora; pannan nagot bredare än ögats diameter, merendels med takformigt framsta- ende fjällbeklädnad. Larverna lefva i gangar uti vaxet hos bi och humlor. Dessa gangar äro inuti beklädda med silkespanad. Vär fauna eger af denna grupp, sa vidt vi ännu känna, icke mer än följande tvenne slägten. 1. Slägtet: Aphomia HÜBn. Bakvingarne utan oberoende nerv. Framvingarne hos & med ganska bredt och langt diskfält; hos 9 äro gleuoidalgrenen och den oberoende nerven atskilda, men båda saknas hos g&. Bakvingarnes diskfält kort, blott i bakre hälften slutet. Anten- nerna med tydlig fjälltand på basleden. WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1055 Framvingarne langsträckta, hos & något bredare, hvilken ock har vid vingbasen en brungul, blasformig uppdrifning i mem- branen emellan framkantsnerven och främre mediannerven dock dold under fjällen. Honans palper äro så långa som thorax, tradformiga, tunnt och tilltryckt fjälliga. - 1. A. colonella Lin. Framvingarne hos & rödhvita, mot utkant och framkant olivbruna, hos Q rödaktigt askgrå, hos bada könen med 2 rödbruna, taggiga tvärstrimmor, men blott hos 9 med en svart punkt vid diskfältets slut. Bra Nmea colonella lm. ITS 353, 9.8. N. I. 2,883, 2. Wimeom soeiella INN. IA Nb 359, © OS INS IG 2 KN Gö Tinea colonella Hüsn. t. 4, f. 23, 9. Aphomia colonella ZELL. Isis 1848, 576; H. S. IV. 114; Srtaınt. Manual. II. 164; HEINEM. Schm. II. 1, 2, 207. Galleria colonella TREIT. IX. 1, 46. Tinea tribunella ANNAN, t. 4, f. 22, d. Temligen allmän i södra och mellersta Sverige, aminstone ända till Stockholm under Juni och Juli månader. Den flyger i trädgardar och skogslunder omkring häckar och buskar under skymningen. Larven förekommer om hösten i humlors bo. Larven gulaktigt grå; hufvudet rödbrunt; fläckarne och 2:dra segmentet bruna. (ZELL.). 2. Slägtet: Galleria FABR. Bakvingarne med oberoende nerv. Framvingarnes diskfält bredt och langt; hos båda hönen finnas glenoidalgrenen och den oberoende nerven, men äro hos &A vidt från hvarandra skilda, hvaremot de hos 92 utgå ur diskfältet nära intill hvarandra. An- tennerna med tydlig fjälltand pa basleden. Framvingarne äro under hvilan rullade omkring kroppen. Palperna hos 9 korta, hängande och tätt fjällbelagda. 1. G. mellonella Lin. Framvingarne askgra, vid inkanten lädergula, i framkanten brunaktiga, med rödbruna fjäll och fläc- kar, dessa sednare isynnerhet i vingvecket och inkanten, bak- vingarne hos & grå, hos 9 hvitaktiga. Syn. Tinea mellonella Tan. F. S. 358, S. N. I. 2, 888, 9. Geo- metra cereana Lin. S. N. I. 2, 874, &. Tinea cerella Pi 1056 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Hien t. 20,25 ©&r Galleria eerella DREIER Galleria mellonella Zeıı. Isis 1848, 573; H. S. IV. 114; Staınt. Manual. II. 164; Heınem. Schm. II. 1, 2, 208. Infördes till Stockholm 1700 med bi fran Tyskland. Före- kommer i Skåne, Småland, Westergöthland och Östergöthland, der bi ägas. Larven lefver i vaxet hos tama bi och fjärilen finnes oftast då bien skattas i Augusti månad. Hanens vingar äro blekare än honans. Skutellen har hos bada könen en svart hartofs med hvit spets. Larven gulaktigt hvit; hufvudet brunt; 2:dra segmentet gul- brunt; fläckarne sma gulbruna. (ZELL.). Fam. CHOREUTIDES STAINT. Vingarne odelade; de bakre utan inskjutningsfält, med re- tinaculum och tre fria abdominalnerver; subcostalnerven fran basen fri, icke förenad med eller sammanfallande med median- nerven eller nagon af dess grenar utan löpande langt skild der- ifran. Bakvingames dorsalnerv ej gaffelformig vid basen. Fram- vingarnes dorsalfält odeladt; alla nerverna och dess grenar fria, enkla, ej nagra förenade i gemensam stam utanföre diskfältet; deras dorsalnerv vid basen gaffelformig, saledes med dubbel rot; fransarne korta. Ögonen nakna. Antennerna utan tjockare bas- led fina, tradformiga. Öfre palper saknas. Framvingarnes car- pal- och metacarpalgrenar enkla. Palperna måttligt långa, upp- atböjda. Oceller finnas. Tungan hornartad. Bakbenens tibier ej öfver dubbelt sa langa som laren. Fjärilarne hafva en robust kropp och breda korta vingar, som äro trekantiga och gifva det pyralidartade utseende, som förorsakat, att flera förf. förenat familjen med föregaende, fran hvilken den likväl lätt skiljes genom subcostalnerven på bak- vingarne. Denna gar ej nära intill utan vidt skild från median- nerven, och förenas eller sammanfaller aldrig dermed. Dess- NE TE IE WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1057 utom äro carpal- och metacarpalgrenarne pa framvingarne alltid enkla, aldrig geringa och alla framvingarnes nervgrenar skilda fran hvarandra. Fran Tortrieiderna, med hvilka familjen äfven blifvit förenad, skiljer den sig genom bakvingarnes dorsalnerv, som liksom hos föregaende kommer fran basen af vingen med enkel rot och saledes icke der är gaffelformig. Frän Tineiderna skiljer familjen sig derigenom att antennernas basled är föga tjockare än de öfriga, hvarjemte hela antennen är tradformig; framvingarnes fransar äro korta och ej längre i analhörnet; _ nervulationen är alltid fullständig. Under hvilan betäcka fram- vingarne till en del bakvingarne. 1. Slägtet: Simethis LEACH. Palperna upatböjda, de bada första lederna undertill groft och franstaende fjälliga, sa att fjällen bilda pa midten och vid slutet framstående hörn; sista leden sammantryckt och i spetsen trubbig. Fjärilarne flyga i solskenet och träffas ofta omkring blom- mande Tanacetum. a) Bakvingarne enfärgade, utan teckning, mörkbruna. I. S. diana HÖUBN. Framvingarne smutsigt gröna, tvärs öfver midten ljusare (brunaktigt eller hvitaktigt gröna), med 3 ‚olikformiga, svarta, taggiga, vid framkanten hvitinfattade tvär- strimmor; fransarna grå. Syn. Tortriz diana Hüsn. t. 44, f. 274. Simethis diana ZELL. Isis 1846, 208, H. S. V. 94, f. 257—261; HEINEM. Schm. II. 2, 1, 5. Coccys decorana Zerr. Ins. Lapp. 982. Cho- reutes decorana TENGSTR. Bidrag t. Finl. Fjärilf. p. 97. Arten förekommer i mellersta och norra Sverige, der den under Juli och Augusti manader blifvit funnen i Ostergöthland, Dalarne, södra Lappmarken och i Norrbotten. Den träffas isyn- nerhet vid kanterna af skogar och busksnar. 2. S. pariana LIN. Framvingarne bruna, stundom kanel- röda, bakom midten ljust grapudrade, med 2 svartbruna, taggiga Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:0. 8. S 1058 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tvärlinier och ett mörkbrunt tvärband nära utkanten; den yttre tvärlinien vid framkanten infattad af 2 hvitaktiga fläckar; fran- sarne hvitfläckiga. Syn. Tortrie pariana Lin. ES. 349, S. N. I. 2, 880; Hüsn. t. 122. 1122 OD parialısı ren. NILS 15895 IN IR ADS bild. z. Schmett. p. 47, t. 26, fig. a—k. Choreutis parialis TENGSTR. Bidrag t. Finl. Fjärilf. p. 97. Simethis pariana STAINT. Manual. II. 158; H. S. V. 94; HEInem. Schm. I. 2, Under Maj och Juli månader omkring äppleträd och Cra- tegus owyacantha här och der i södra och mellersta Sverige, atminstone ända upp i Dalarne. Larven lefver pa nämnda trädslag. Larven blekt grågrön med bred, gulaktig rygglinia och stora svarta fläckar. (STAINT.). b) Bakvingarne ofvan mörkt gråbruna med ett inåt afbru- tet, hvitaktigt tvärband nära analhörnet. 3. S. fabrieiana LIN. Framvingarne mörkbruna, pudrade med ljusgrått, med 2, från hvitaktiga framkants fläckar utgaende, taggiga, ljusgråa, bredt mörkbrunt infattade tvärlinier, och ett mörkbrunt band vid utkanten; fransarne hvitfläckiga, på bak- vingarne nästan helt och hållet hvita. | Syn. Tortrie fåbriciana LIN. S. N. I. 2, 880. Tortrie dentana HvBnN. to 1,1. 4, 59. "Tortrie urticanaHluBn 1. Ada Asopia alternalis Treır. Schm. VII. 160. Chorentes alter- nalis ZETT. Ins. Lapp. 974. Simethis alternalis STAINT. Manual. 17158; H. S. V. 295; HEINEM. Schm 11722125: Temligen allmän fran Juni till September i södra och mel- lersta Sverige, men sällsyntare i södra Lappmarkerna och i Nordlanden. Den träffas företrädesvis pa skuggiga ställen der nässlor finnas, pa hvilka larven lefver. “ Larven blekt gulaktigt hvit med blekt gråaktigt bruna fläc- kar, hufvud och 2:dra segment. c) Bakvingarne i disken lergula och med några sådana fläckar nära utkanten. 4. S. nemorana HÖBN. Framvingarne breda, kanelbruna, vid utkanten rostgula, men innanföre denna färg hvitpudrade, WALLENGREN, PYRALIDER OCH CHOREUTIDER. 1059 med 2, ur hvita framkantspunkter kommande, hvita tvärlinier, af hvilka den yttre är starkt taggad; fransarne med hvita fläckar, på bakvingarne enfärgade. Syn. Tortriz nemorana HUBN. t. 1, f. 3. Asopia incisalis TREIT. VII. 157. Simethis nemorana H. S. V. 95. Skall enlist ZETTERSTEDT vara fangad den 1 Juli vid: Wadstena i Ostergöthland. Vi ha icke sett svenska exemplar af arten, hvilken eljest är funnen endast i södra Europa, der larven lefver pa fikonblad. Fjärilen skall äfven träffas omkring björnbärsbuskar. 2. Slägtet: Choreutis HUBN. Palperna snedt uppåtstigande; de tvenne första lederna un- dertill med langa tornlika borst; sista leden tillspetsad, stun- dom dold uti de förras borstbeklädnad. 1. €. Müllerana FABR. Framvingarne med skarp, nagot utdragen spets, svartaktigt olivbruna, tvärt öfver midten hvit- aktigt pudrade, med 3 hvita framkantspunkter och 3—4 andra blyglänsande i disken, en blyglänsande tvärstreck mot analhörnet och «en annan nära utkanten; fransarne bakom vingspetsen hvita. Syn. Tortriz Millerana FaBrR. B. S. III. 2, 277, 147. Pyralis scopoliana Panz. En. Germ. 81, N:o 22. Tortriz angustana Hüsgn. t. 32, f. 204. Choreutis scintilulalis TREIT. X. 3, 33. Ohoreutis albipunctalis Zerr. Ins. Lapp. 974. Choreutis scin- tilulana STAINT. Manual. II. 159. Förekommer temligen sällsynt 1 södra och mellersta Sverige under Juli och Augusti månader. Anmärkt i Skåne, Småland, Östergöthland, Bohuslän och Dalarne. Larven lefver på Scu- tellaria gallericulata. Larven grön med svartaktiga fläckar. (STAINT.). 2. C. bjerkandrella THUNB. ‚Framvingarne 1 spetsen run- dade, rostbruna, vid basen rostgula med 2 otydliga, af hvitgrätt puder bildade tvärband och grofva, blyglänsande, svartkantade linier och punkter. 1060 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Syn. Tinea Bjerkandrella THUNB. Diss. I. p. 24, cum fig. Tortriw vibrana Hüpn. t. 32, f. 202. Cochylis vibrana TREIT. VII. 384. OChoreutis vibrana H. S. V. 96; Sraınt. Manual. II. 159. Choreutis vibralis TEnGsTR. Bidrag t. Finl. Fjärilf. p. 97. Choreutis Bjerkandrella Hrınzm. Schm. II. 2, 1. 2. Hittills endast af Pastor BJERKANDER funnen a Kinnekulle i Westergöthland, enligt THUNBERG. Tva exemplar af arten förvaras i svenska samlingen a Riksmuseum i Stockholm, men utan närmare lokaluppgift. Flygtiden infaller i Juli och Augusti, och larven lefver i Juni pa /nula salieina och helenium. Larven grön, pa sidorna gulaktig med svarta fläckar och brunt hufvud. (THUNB.). 1061 Forts. fr. sid. 948. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Abhandlungen, 1870. Monatsbericht, 1871: 1—s. Frän K. K. Observatorium i Krakau. Materialy do Kleinatsgrafii Galieyi, 1870. Från Medicinisch-1 Taturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift, Bd. 6: 3—24. Från U. 8. Commissioner of Patents i Washington. Report 1868: 1—1. Frän Författarne. DE LA RIREE, A. Notice sur E. Verdet. Par. 1870, 8:o. GRAD, C. Examen de la theorie des systemes des montagnes... Par. 1871, 8:0. DE SAUSSURE, H. Notice sur Edouard Olaparede. Gen. 1871, 8:0. Skänker till Rikets Naturhistoriska Museum. Zoologiska Afdelningen. Af H. K. H. Hertigen af Östergötland. En »Diatomaceen Typen Platte» af MörLer i Wedel, Holstein. Af Stats-Rädet J. F. Brandt i Petersburg. Ett refben af Rhytina Stelleri. Af Professor OC. v. Siebold i München. En samling sötvattensfiskar från Södra Europa. Af Landshöfdingen Grefve A. Trolle Wachtmeister. En uppstoppad Stör (Acipenser Sturio) fångad vid Tosteberga å Trolle Ljungby egor 1 Skåne. LÅ 1062 Af Jägmästaren Hjalmar Öhrström. En ofödd Elg. | ; Af Smithsonian Institution i Washington. En samling amerikanska fogelägg, 37 arter i 97 exemplar. Af Friherrinnan Gripenstedt född Ankarsvärd. Ett kalkonägg med dubbelt skal. Af Bad-Intendenten Frih. C. Cederström. En Pagellus centrodontus, en Galeus canis, en Scopelus -Kröyeri, fångade vid Strömstad. Af Konsul J. H. Bollin. En Spermophilus från Brasilien. Af Lektor L. Larsson i Carlstad. En Lestris cataractes. Af Ingeniör E. W. Ülementson. Ett svärd af Pristis antiquorum. Af Handlanden J. Råberg. En Rallus aquaticus frän Borgholm. Af Herr Herrman Carlsten. En Psittacus undulatus frän Australien. Af Jägmästaren ©. W. Lundborg. En unge af Strix passerina. Af Stads-Kassör Aspelin. En Strix flammea skjuten vid Halmstad. Af Kandidat C. Bovallius. Fyra foglar och fjorton ägg från Norge. . Af Konservator W. Meves. En Vespertilio Nathusii fran Skäne. En Vespertilio discolor från Stockholm. En varietet af Fringilla spinus frän Stockholm. Två ex. af Sturnus vulgaris, var. feeröensis, från Färö. En Columba oenas i dundrägt från Nerike. Af Kandidat G. O0. Sars i Christiania. En samling: sällsynta Bchinodermer från Norge. 1063 Af Kandidat P. Öberg. En samling hafsdjur från Norges södra kust. Af Professor OC. v. Siebold i München. En samling sötvattenscrustaceer från Södra Europa. Af Doctor Th. Jarzynski i St. Petersburg. En samling Crustaceer från Norra Rysslands insjöar. Af Stats-Rädet J. F. Brandt i St. Petersburg. Exemplar af Astracanthion distichum och A. ochotense. Af Hr. Robert M Andrew i London. En rikhaltig samling Conchylier från Röda hafvet. Af Dr. Friedrich Schmidt i St. Petersburg. En samling subfossila musslor och snäckor från Sibirien och norra Ryssland. Af Professor W. Lilljeborg. Exemplar af Limnadia Hermanni från Ronneby, Branchipus stagnalis L. från Upsala, B. paludosus O. F. MÜLLER från Magerö. Af Bad-Intendenten Frih. C. Cederström. Åtskilliga Cephalopoder funna vid Strömstad. 1065 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 8. Stockholm. Om Echinoideernas byggnad. Af S. Loven. Tafl. XIX. [Meddeladt den 12 Maj 1869 och 14 Juni 1871.) Utom de bekanta yttre organen, ögonen, taggarne, pedi- cellariorna, fasciolans clavule, tentaklen, gälarne, ega nutidens Echinoideer ett annat slags organ, som hittills blifvit öfver- sedda, ehuru de förekomma sa allmänt, att de sökts förgäfves endast hos Cidaris. Det är mycket små knappformiga krop- par, spheeroidiska, ellipsoidiska eller något oregelbundna kulor, 0,11 till 0,375 millimeter. i största dimensionen, försedda med en kort stjelk, som är rörligt fästad pa en liten föga framstå- ende knöl. De torde icke alldeles olämpligt kunna benämnas spheridier. De äro glasklara, glänsande, härda, solida, och be- klädda med pigmentrik bindväf, epithelium och en flimrande cuticula. Deras stjelk har den för Echinoideerna typiska nät- texturen, hvilken mer eller mindre tydlig och sammanhängande utbreder sig omkring hans utgångspunkt. I riktningen af ku- lans axel ses ej sällan ett rör, som öppnar sig i hennes öfre pol, och är enkelt eller grenigt på ett mer eller mindre regel- bundet sätt. Ganska många kulor hafva på sin yta små upp- höjningar, knölar, spetsar, och många tillika fördjupningar, som än äro grunda, än koniskt sänka sig djupt in, mot axeln. Men större delen af kulans massa bildas af mycket talrika och mycket tunna koncentriska lag, och det finnes sådana, som ej förete något annat än blott dessa. Af en svag syra upplöses hennes fasta innehåll, så att endast epitheliet återstår. Ne) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 2500 NORS: 1066 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Spheridierna tillhöra uteslutande ambulakren (radierna), och hos alla de slägten, som hafva dem, saknas de aldrig pa de peristomiala plätarne, men äro olika till antal och utbredning i riktning från munnen. De intaga alltid en bestämd plats. Hos Spatangiderna stå de, oftast obetäckta, en, tva eller flera i en liten grop, vid foten af munnareans cirrtentakel, invid dessas mot ambulakrets midtelsutur vända sida, aflägsnare derifrån ju längre från munnen, isynnerhet på bivium, ej sällan på hvar och en af de första plåtarne fyra, tre, eller tva, på hvarje af de närmast följande vanligen blott ett, hos Plagionotus, Brissus, Schizaster och Moera (Gualtieria?) på bivium talrikare, i fördjup- ningar, eller likt perlrader i smala, förlängda, väl begränsade rännor. Men hos Lovenia äro de enstaka spheridierna dolda under kupoler, som i sin spets hafva en liten smal tvärgaende öppning. En sådan betäckning, hos Spatangiderna ett undantag, är regel hos Cassidulider och Clypeastrider. Rhyncholampas cari- bearum (LAMK.), Pygorrhynchus pacificus AGAssız m. fl. hafva på hvarje plåt af de fem första paren i hvarje ambulaker ett spherid, som småningom blir öfvervuxet af skalsubstansens yttra lag, hvilket slutligen lemnar endast en fin springa öppen. Clypeastriderna visa två typer. Echinarachnius, Dendraster, Lobophora, Mellita, Encope, Rotula, Laganum, Scaphechinus, Echinocyamus hafva i hvarje radius blott ett enda sphaerid, gemensamt för hans begge peristomplatar, och oftast, redan hos mycket unga individer, doldt i en crypta i skalets massa. Nära peristomranden, som i midten har ett öfver de tva stora munn- tentakel-porerna nagot framspringande parti, ser man bakom detta en liten mer eller mindre tydligt hvälfd upphöjning. Om man bryter upp denna finner man spheridiet med stjelken fä- stadt vid den inre mot munnen belägna ytan af en rundad håla, hvilken har förbindelse med det yttre antingen endast genom en fin kanal, eller, hos Rotula, genom en temligen vid öppning, som till en del är täckt af från dess rand framskjutande spetsar. Hos Echinarachnius är denna håla afdelad i två hälfter genom en vertikal mycket tunn hinna, hvilken tyckes utgå från plå- S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1067 tarnes i suturen förenade kanter. Annorlunda är det med Clype- aster och Arachnoides; de hafva två spheridier i hvarje am- bulacrum, ett i hvarje af dess två peristomplåtar. Hos båda saknar randen det framstående partiet, och de stora tentaklens båda porer ligga synliga, ej som hos de förra på en mot munnen tvärt stupande yta, utan på en mera jemn och öppen, som ingen- städes företer ett tecken till spheridiers närvaro. Hos Clype- aster kan man endast märka, att på ett afstand fran tentakel- poren, dubbelt så stort som dennes från randen, de stora radiol- tuberklerna lemna sinsemellan ett mellanrum obetydligt större än annorstädes, men icke skiljaktigt genom de små knölarnes och porernas disposition. Genombryter man der skalets yttersta lag, finner man i båda plåtarne en liten håla, och i denna ett spherid, stäldt såsom hos de förra. I den breda aldeles glatta rännan, som hos Arachnoides intager midten af hvarje ambula- crum antyder intet spheridiernas läge, men man finner dem dolda i skalet på samma afstand från porerna som hos Clypeaster. Echinoneus har, vid tentakelporerna pa första och andra plåten, enstaka klotrunda spheridier, som sitta obetäckta i svaga fördjupningar. Han liknar deri, som i mycket annat, de regu- lära Echinoideerna. Hos de flesta af dessa äro spheridierna talrika och förde- lade omvexlande på ambulakrens begge platrader. Echinus Fle- mingi, E. esculentus, Toxopneustes dröbachensis, Loxechinus albus, Tripneustes ventricosus, Echinometra lucunter, Ambly- pneustes ovum hafva sina för det mesta ellipsoidiska sph:eridier ordnade invid suturen, med längdaxeln nästan parallel med ska- lets yta. Hos Temnopleurus, Salmacis och Mespilia är deras form spheroidisk och de stå i mynningarne af de djupa hålorna i platarnes vinklar. Hos alla dessa Echinider är spheridiernas rad åa ömse sidor skild från tentakelporernas genom de stora radioltuberklernas rader. Hos Diadema deremot (Astropyga) sitta spheridierna invid tentakelporerna, och radiolernas tuberkel- rad ligger mellan dem och suturen. Alldeles skiljaktig är Echino- eidaris, som i hvarje ambulacrum har blott ett enda spharid, i 1068 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. en rundad niche i suturen, helt nära randen. Hos Cidaris äro sphzeridierna icke funna. Dessa organ, hos flera slägten så väl och egendomligt för- varade, — Brissopsis lyrifera tycktes skydda sina obetäckta spheeridier genom att luta de närmaste sma radiolerna tillsammans öfver dem, — kunna ej vara nagot annat än sinnesverktyg, an- tagligen bestämda att uppfatta de förändringar, som förega i det omgifvande vattnet och de ämnen detta håller lösta eller uppslammade, saledes organ för smaken. Brissopsis lyrifera höll dem stundtals helt stilla, derpa följde en halft hvälf- vande, snart upphörande rörelse omkring fästet. Den starka nervstam, som invändigt löper utmed suturen i hvarje ambula- erum afger omvexlande grenar, en pa hvarje plåt. Hvarje sa- dan gren gar jemte tentakelkärlet in i platens por och genom genom denna ut pa skalets yttra sida. Pa denna väg torde han förse bade tentaklet och spharidiet med nerver, ehuru det icke lyckats att framställa dessa. Lättare är det, hos Brissopsis lyrifera, isynnerhet på bivium, att iakttaga huru nerven, när han träder ut genom poren, på yttra sidan af kalklaget, under den deröfver liggande bindväfven, delar sig i ett stort antal grenar, hvilka stralformigt och i diagonal riktning genomlöpa platens främre del, för att sprida sig till det derintill belägna inter- radiets radioler och andra yttre delar. Tydligast visar sig denna förgrening på bivii tredje invid sternum belägna plåt, som mera än andra är fri från taggar. Spheridierna uppträda, som det vill synas, senare än radioli och pedicellariorna, hos mycket unga Spatangider (Brissopsis lyri- fera, Echinocardium ovatum) först ett enda på ambulakrets ena peristomiala plåt, derpa ett på den andra platen, o. s. v., allt i öfverensstämmelse med den ordning, som råder för ambulaker- plåtarnes disposition inom hela klassen, och hvilken, atminstone hos alla nutidens Echinoideer, kan uttryckas med en för alla gemensam formel. Denna ordning är följande. Om man häller en Spatangus, hvilken art som heldst, med munnen uppät och det opariga interradiet bakåt, och räknar S. LOVEN, OM ECHINOIDEERN\S BYGGNAD. 1069 ambulakrens tio peristomplatar, i det man går från venster till höger (det vill säga fran djurets högra till dess venstra sida) omkring skalets munnöppning, och tillika, i hvarje af am- | bulakren I, II, III, IV, V, med a betecknar den plat man först träffar, med b den andra, skall man finna, att platarne Ia, Ila, | IITb, IVa, Vb, äro större och föra två porer, tva tentakel, me- | dan Id, IT6, Illa, IVb, Va äro mindre och försedda med endast | en por, ett tentakel. Under antagande, att här hvarje am- | bulakerplåt ursprungligt har endast ett tentakel, en por, skulle | saledes den förra seriens plåtar, ehuru en sutur ej kan upp- | täckas, vara sammansatta, binära, den senares enkla, primära, I sasom alla de öfriga ambulakerplatarne. Alldeles på samma vis förhålla sig Cassiduliderna; pa de binära plåtarne är den |ena poren belägen i platens yttre hörn. Att hos Clypeastri- derna ambulakrens peristomplatar följa samma regel, ser man | på deras olika storlek, i det att Ia, Ila, Ib, IVa, Vb äro | större än Id, IIb, Illa, IVb, Va, och Clypeaster rosaceus har | på den mindre en enda, pa den större två tentakelporer, som | genom sin storlek skilja sig fran de talrika för lokomotiva ten- | takel. Haller man en Echinoneus i den angifna ställningen och | räknar på samma sätt, framträder samma ordning. Peristom- | platarne Ia, Ila, IIld, IVa, Vb äro större, hafva två porer, en | fullständig dubbelpor, och en, som är marginal och till hälften | afbruten; Ib, II6, Illa, IVb, Va deremot äro mindre och föra | blott en enda dubbelpor. | Sa är hos de irregulära Echinoideerna trivii peristom asym- | metriskt i förhallande till fram och bak-axeln; af dess sex am- | bulakerplåtar har djurets högra sida tva enkla och en binär, den venstra tva binära och en enkel. Bivium deremot innesluter sym- | metriskt det opariga interradium. Höger och venster bestämmas | här af analöppningens läge; derjemte, utom hos Clypeastriderna, | af madreporitens plats, hos de regulära hittills af denna ensam. "Af de fem hjessplatarne (»genitalplatarne») sakna Spatan- | giderna den bakre, som eljest har sin plats invid ändan af det | opariga, anala interradiet. Han har icke kommit till utveckling, 1070 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. liksom ej heller den könskörtel, hvilken eljest liksom de fyra andra genom honom skuile hafva sin utförsgang. Hos alla be- kanta nu lefvande Spatangider, som det vill synas med undantag af ett enda slägte, är hans plats intagen af madreporiten, vatten- systemets silapparat, som breder ut sig i bakre delen af vertex, oftast intar ett fält större än nagon af de fyra hjessplåtarne, är baktill i omedelbar beröring med det anala interradiets sista plåtar, af hvilka han omfattas, och skiljer från hvarandra bivii ögonplåtar och de laterala hjessplåtarne. Ingen sutur anger en Echinocardium cordatum (PENN.). Schizaster fragilis (DUB. et KOR.). Abatus Philippii n. 4 Hemiaster expergitus n. gräns mellan den högra främre hjessplaten och madreporfältet, och när detta har en större utbredning är det denna plat, som först ingar deri, hos nagra till en ringa del, sasom hos Meoma ventricosa, hos andra, t. ex. Brissopsis, till en större, hos en och annan, t. ex. Schizaster fragilis (DUB. et Kor.) sa full- ständigt, att genitalporen uteblifver, och med honom det högra främre interradiets könskörtel. Närmast i ordningen att för- svinna äro den venstra främre hjessplatens genitalpor och köns- körtel. och när, sasom hos Abatus Philippüu n. och Pal®ostoma mirabile GRAY endast tva genitalporer atersta, ligga desse i de laterala hjessplatarne. En anordning som denna, att madreporiten, S. LOVÉN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1071 utsträckt bakåt, skiljer från hvaranda bivii ögonplåtar, eger rum bland eocena tidens Spatangider, ej allenast hos de flesta af dem, som äfven tillhöra nutiden, utan tillika hos vissa, t. ex. Pre- naster, Macropneustes, hvilka hafva uppträdt redan i kritforma- tionens yngre lag. De slägten deremot, som egentligen tillhöra denna formation och der natt sin högsta utveckling, förete genom- "gående en annan disposition af hjessplatarne och madreporiten, i det att denne icke uppnar det bakre interradiet, utan är afskild derifran genom bivii ögonplatar, som mötas och beröra hvarandra, liksom äfven, hos de flesta, de laterala hjessplatarne. Bland nutidens kända Spatangider har endast en denna forn- aldriga karakter, Hemiaster expergitus n., som under svenska korvetten Josephines resa ar 1869 upptäcktes af SMITT och LJUNGMAN pa Josephinas bank, 38° 7’ n., 9° 18 v., 550 famnars djup, lerbotten. Slästet, hvilket dittills ansågs utganget under den miocena tertiärperioden och som nadde sin högsta utveck- ling under kritperioden, igenkännes pa den rundadt-ovala om- kretsen, som med en längd af 14 mm. har en bredd af 13 mm., pa den baktill ansenliga höjden, 10 mm., pa periproctii läge högt upp pa bakre sidan, den ensamma peripetala breda fasciolan, som bildar en oval krets, de korta, breda petala, bivii hälften sa langa som de främre, och, till stor skilnad från Abatus, på madre- poriten, som intar främre högra hjessplåten, men bakat icke uppnar opariga interradiet, utan är stängd derifran af bade bivii ögon- plåtar och de laterala hjessplåtarne. Individet är ungt, så att de fyra genitalporerna ej ännu genomgatt hjessplatarne, och madre- poriten har blott få porer; men peristomet är njurlikt och läppen framstående. Ambulakren äro påfallande smala der de ga under fasciolan. Skalet är ytterligt tunnt och bräckligt. Hos de regulära Echinoideerna öppnar sig anus inom den lodrätt öfver munnen, af hjess- och ögonplåtar bildade kretsen, och coronam, som icke i någon del deraf beröres, utvecklar i lika mått sina ambulakrer och interradier. Den skenbart regel- bundet sträliga formen är ursprungligt störd af madreporappa- raten, som med sin sil genomtränger en af hjessplåtarne, hvilka 1072 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. alla, senare, under djurets första tillvext, genomborras af genital- körtlarnes utförsgangar. Att äfven här den hjessplat, som inne- håller madreporiten är den främre högra, och att kroppens ideela längdaxel går genom det opariga ambulacrum, som deraf anvisas, det bekräftas derigenom, att endast vid en sådan delning mellan höger och venster samma' formel rader för peristomrandens plåtar hos de regulära som hos de irregulära. Tydligast iakt- tages detta hos mycket unga individ, der de primära plåtarne ännu kunna urskiljas. | Om en ung Toxopneustes dröbachensis af 3 till 6 millimeters diameter hålles med munnen uppat och det sålunda bestämda opariga ambulakret framat, och peristomplatarne genomgås i samma följd som iakttogs vid undersökningen af de irregulära Echinoideerna, finner man ej blott, att alla peristomplatarne äro äfven, att Ia, Ila, IITb, IVa, Vb alla äro ternära, d. v. s. besta hvar och en af tre ännu urskiljbara primärplatar, medan Ib, sammansatta, — de ma derföre benämnas storplåtar —, utan IIb, Illa, IV b, Va äro binära, bildade af två primärplåtar. Sa- ledes äro äfven här peristomplatarne af serien la... Vb större än de af serien Ib... Va, och föra äfven flera porer. I begge serierna har den första primärplaten tva porer, en full- ständig dubbelpor och en, som utgöres endast af ett hak i sjelfva randen, och det ma vara antagligt, att denna primärplat är en förening af tva pa ett ännu vida yngre stadium skilda plåtar, af hvilka den tidigast bildade, lik alla andra, haft en fullständig dubbelpor, som derefter, under tillvexten förflyttad till randen, blifvit reducerad, i det att dess öfra rör blifvit tillslutet, det nedra afskuret, och derigenom förvandladt till endast ett mer eller. mindre djupt hak. Se Tafl. XIX, fig. 1, 2—8. De primära ambulakerplatarne äro hos Latistell® dels hela, d. v. s. sadana, som upptaga hela afstandet mellan interradiet och ambulakrets midtelsutur, dels halfva, sadana som fran inter- radiet nå till omkring midten af de hela, och sluta der i mer eller mindre tydlig spets. Peristomets storplatar af ambulaker- serien Ia...Vb bestå hos mycket unga individer oftast af en S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1073 hel adoral, en half intermediär och en hel aboral primärplat, men någon gang äro alla tre hela; i serien Ib... Va äro båda primärplatarne alltid hela. Den ordning, som råder i ambulakret vid peristomet, äter- kommer ocksa 1 dess spets. Coronan af en ung Toxopneustes dröbachensis, af 4 millimeters diameter och 2,4 millimeters stoma, visar de förhallanden, som framga ur nedanstående tabell, nvilken för hvarje storplåt anger antalet af hans primärplåtar, af hvilka de halfva äro inneslutna inom parentheser. Storplåten 1 2 3 4 5 6 7 = Bosl(2)32 1.(2.)3. 1.2.3942 1:2.3.4.)5. 1.023499. 1.2 Sn en » » 1.2.3.4. » 1.2.34. = TATA » » 1.(2.3.)4. » 1.2.34. a Var,» » 1.(2.3.)4. 1.(2.3.)4. » 1.(2.3.4. = Vo =» » ey RER » 1.(2. S 15 1.2. 1.(2.)38. 1.2.3.4. 1.2:3.)4. 1.42.3.4.)5. 1.(2.3.4.)5. 0. : IId » » » » » » 1. DD Ila » » » » » » 1 2 o = IVd » » » » » » 1 = Va » » » » » » 1 Man ser, att antalet af primärplatar i hvarje storplat ökas från peristomet mot hjessan. I raderna af serien la... Vb är I denna tillökning icke alldeles regelbunden, utan i storplatarne # och 4 nagot ojemn, hvilket ma vara individuelt, men bivii rader Ia och Vb öfverensstämma fullkomligt, äfven i sista platen, der ocksa trivium bildar en grupp af lika utbildade plåtar. I serien Ib... Va deremot är tillökningen öfverallt densamma. I stor- platen 3 hafva somliga individer 1.(2.)3. Åldst inom coronan är i hvarje rad peristomplaten Z, yngre hvarje derifran fjermare plat, och yngst är den som stöter intill hjessans ögonplat. Den yngsta har ej samma ordningstal i båda seriernas rader. I raderna af serien Ia... Vbär han den sjette, i dem af serien Ib... Va den sjunde, med det mahända indivi- duela. undantaget I,b, sa att denna serie, som i peristomet har en primärplat mindre än serien Ia...Vbd, har i sin tillvexande 1074 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ända en eller flera mera än denna, 1 det att ej allenast stor- plåten 6 är fullbordad, utan äfven storplaten 7 anlagd. Hvarje storplat uppkommer sa, att invid aborala randen af en föregående afslutad storplat afsätter sig den nyas första primärplät, invid denna den andra o. s. v. Alla primärplatarne, äfven de halfva, äro ursprungligen, i sin första anläggning hela plåtar, d. v. s. de räcka fran interradiet till ambulakrets midtel- sutur. Senare, medan hela den komplex af primärplatar, som bildar storplåten, tilllvexer i bredd, och redan innan han är af- slutad genom den sista primärplåten, aftaga de intermediära i sin tillvext, och medan de bibehålla sina lägen i ambulakrets oräns mot interradiet, aflägsna sig deras afsmalnande ändar från dess midtelsutur. Den först bildade af dessa intermediära är öfverallt minst, de senare tillkomna småningom större, och deraf kommer, att hela gruppen af intermediära primärplatar erhaller formen af en tresidig figur, hvars spets vid storplatens midt utgöres af endast den sistas framskjutande ända. Det är också af allt detta tydligt, att dessa intermediära plåtar icke äro af senare tillkomst, icke sekundära eller inkilade, utan att de bildas i ordningsföljd med de två yttre hela plåtarne. Men dessa tillvexa i vida högre mon, så att de snart beröra hvarandra der de intermediära sluta, utgöra största delen af storplatens area, och hela dess rand vid midtelsuturen. De yngsta storplatarne äro märkbart längre, i riktningen från hjessan mot peristomet, än breda. Men i mon som hvarje storplåt vexer och samtidigt aflägsnas fran vertex, blir han mera bred i förhållande till sin längd. Coronans största periferi är alltid så belägen, att pläatarnes halfva antal, och något deröfver, är ventralt d. v. s. ligger mellan henne och peristomet, under det att afständet fran henne till peristomet alltid är mindre än till hjessringen. Under tillvexten fortgår således en samman- tryckning uppifran nedat af de ventrala platarne, hvilken visar sig starkare i den mon de äro äldre, och i förening med den rörelse, som derjemte eger rum inom hvarje storplat, pa ett regelbundet sätt ombildar deras form och tillika förändrar po- S. LOVEN, OM ECHINOIDBERNAS BYGGNAD. 1075 rernas lägen. Hos de yngsta individerna, som blifvit undersökta, hafva alla tentakelporerna (med undantag af den aldra första, afbrutna) sin plats invid suturen mot interradiet, och de som tillhöra. en och samma storplat bilda tillsammans en båge af svag, utat konvex böjning. Dessa äro de primordiala porbågarne. Men tentakelporerna begynna ganska snart att flytta sig, för att intaga andra lägen och slutligen bilda andra sekundära bå- gar, som förblifva desamma under djurets hela lif, och äro så betecknande, att man fran dem hemtat slägtenas karakterer. Det bestämmande för denna flyttnings utgång är, att de hela primärplatarnes porer hafva, äfven i förhållande till plätens storlek, en större rörelse än de halfvas. Hvarje por, som till- hör en hel primärplat aflägsnar sig smäningom från dess rand och närmar sig midten. Inom hvarje storplat är denna rörelse starkast pa den första, adorala primärplaten, och förenad med en dragning nedat; pa den sista, aborala primärplåten eger samma förskjutning rum, ehuru i ringare grad. Bland de inter- mediära halfva platarne är porens flyttning ingen eller nästan omärklig hos den första, mera betydlig och tilltagande hos de följande. Således, om en storplat är sammansatt af en första hel primärplat, 1, tre intermediära (2, 3, 4), och ater en hel plåt, 5, flyttar sie den första poren längst inat, nästan till midten af plåten, den andra bibehåller sin ursprungliga plats, den tredje har -dragit sig helt obetydligt derifrån inåt, den fjerde något mera, men ännu mera den femte. Men af dessa olika rörelser blir det en följd, att den första poren icke mera tillhör den ur- sprungliga porbagen, utan har skilt sig derifran och ingått i och afslutat en ny bage, en sekundär, hvars öfriga termer ut- göras af den föregaende storplatens porer, med undantag af den första. De bagar af 3, 4, 5, 6 eller 7 porer, som karakterisera Toxopneustes, och i hvilka porernas antal är beroende af de inter- mediära plåtarnes antal, räknas sålunda alltid från och med den andra poren 1 en storplåt till ech med den första i den följande. Dessa ambulakrens förändringar äro framstälda 1 fig. 2—38. 1076 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-ARKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. I peristomet synes, äfven hos individer af ringa storlek, ge- nom dessa omflyttningar all ordning hafva försvunnit. Det är likväl endast skenbart sa. En noggrann undersökning visar, att allt ordnat sig efter samma lag. Peristomplatarne af serien Ia...Vb förete följande om- bildningar. Den rudimentära dubbelporen, 1, hvilken aäterstär endast sasom ett hak i sjelfva randen, flyttar sig småningom förbi midten af första plåten och blir alltmera oansenlig. Ty medan coronan vexer till vid sin hjesspol försvinner nagot af hennes fasta substans i peristomets rand, der hennes kalklag långsamt resor- beras, med den följd, att den porkopp, som drager sig dit, blir liksom anfrätt och förlorar en större eller mindre del af sin vall. Den fullständiga dubbelporen, 2,1 första primärplaten (7,1), hvilken är en helplat, flyttar sig, äfven den, från suturen mot midten och närmar sig tillika randen, för att der efter hand mista en god del af vallen kring sitt nedra rör, sedan det öfra småningom blifvit fyldt och blindt. Dessa_tva porer, 1 och 2, bilda fort- farande ett par för sig. Den andra primärplaten (Z,2) är half- plåt; dess por, 3, aflägsnar sig mycket obetydligt fran sm ur- sprungliga plats, begynner den första tydliga sekundära bågen, men närmar sig, genom första primärplatens starka förminskning och förtryckning, till randen, der äfven han i sin ordning förlorar en del af sin vall. Den första storplåtens tredje och sista primär- plåt (7,3) är ater helplat, och dess por, 4, flyttas också inat, och längre än den föregaende. Poren 5, som tillhör den andra storplatens första primärplat (2,1), är, sasom sadan, ater den mest rörliga, vandrar langt fran suturen, och afslutar den första sekundära bagen af de tre porerna 3,4,5. Poren 6, belägen pa intermediära halfplaten 2,2, stadnar pa sin plats såsom den första af den andra bagen, åter af tre porer, af hvilka den andra, 7, i primärplaten 2,3, drar sig inat ej obetydligt, likväl icke sa mycket som den tredje, poren 8, hvilken tillhör primärplaten 3,1. Med poren 9, primärplaten 3,2, vidtager ater en tredje sekundär bage af fyra porer, som röra sig efter samma norm som de förega- ende, nemligen 9, pl. 3,2, 10, pl. 3,3, 11, pl. 3,4, och 12, pl. 4,1. S. LOVEN, OM ECHINOLDEERNAS BYGGNAD. 1077 Under det att dessa omflyttningar gatt för sig hafva tillika stor- platarne /, 2 och 3 blifvit allt starkare sammantryckta. Hos ett individ, fig. 2, utgöra de tva tredjedelar af coronans hela höjd och största periferien faller in nästan vid suturen mellan 2 och 3; hos fig. 3 ligga de alla under största periferiens linea, upptaga mindre än hälften af coronans höjd och deras bredd är något större än deras höjd. I synnerhet den första storplåten, Z, peristomplaten, sammantryckes starkt; hans porer afstanna i till- vext, deras öfra rör förminskas eller tillslutes, poren 2 förlorar i peristomets rand allt mera af sin vall, poren 3 följer sma- ningom samma väg, radioltuberkeln försvinner helt och hållet eller till sin största del, och hos individet fig. 6 är suturen mellan storplätarne 7 och 2 försvunnen, de hafva sammansmält till en enda. binär storplat af andra ordningen, Z+2, sammansatt af sex primärplatar, hvilka numera icke kunna urskiljas, och den stora radiolknapp den bär är den, som ursprungligen tillhört storplaten 2. Hos individet fig. 7 har denna dubbla storplat /+2 blifvit än mera sammantryckt, af poren 2 aterstar blott hälften, af poren 3 föga mera. Nu försvinna allt mera primärplatarnes suturer inom storplaten 3 och i individet fig. 8 är äfven denne full- ständigt sammansmält med 7+2 till en enda ternär plåt af tredje ordningen, 7+2+3, sammansatt af elfva primärplatar, sa- ledes försedd med 11 porer, sa ställda, att de kunna räknas 1,2; 3,4,5; 6,7,8; 9,10, 11 och, för act. afsluta denna bage, 12 pa följande storplät, 4, d. v. s. i grupper af 2,3, 3,40. 8. v. Denna stora sammansatta plats form har nu blifvit sadan, att bredden förhaller sig till höjden ungefär som 1:0,7. Hos det yngsta exemplaret, fig. 2, der de tre platarne äro alldeles skilda är bredden till deras sammanlagda längd som 1: 2,25. Inom de första coronalplatarne som tillhöra serien Ib ... Va förega motsvarande omsättningar, med endast sådana olikheter, som bero derpa, att storplaten / bestar af blott tva primärplåtar. Åfven här sammansmälta, som det vill Synas nästan tidigare än i serien Ia...Vb, platarne I, 2 och 3 med hvarandra. Den genom sammansmältning slutligen uppkommande x 1078 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ternära storplaten af tredje ordningen har da tio porer ordnade sa, att de kunna räknas 1,2; 3,4; 5,6, 7; 8,9, 10, och, för att afsluta bågen, 11 pa nästa storplat 4; — saledes 2, 2, 3, 4 0. s. v. Det är pa andra siffran man igenkänner peristomplatarne af serien’ lb... Va; hon är der 2, men 31 serien la... \Vb, och detta kännetecken är konstant hos Latistelle, som derigenom lata orientera sig. Den fjerde bagen, som här har fyra porer, har hos ett och annat individ endast tre, d. v. s. storplaten 3 har endast en intermediär primärplat. Någon variabilitet synes rada häri. Hos Echiniderna äro tentakelporerna dubbelporer. inom en af en mer eller mindre upphöjd vall begränsad oval gard eller kopp utmynna två raka gangar, genom hvilka vattenledningen gar till tentaklet. Deras mynningar pa skålets insida äro betydligt längre skilda ände yttre. Dessa gängar genomgå saledes skalets tjocklek i en sned riktning. Jemför man de yttre mynningarnes ställning med de inres på samma plåt vid olik alder och storlek, finner man, att de inre icke så mycket förändra sina lägen som de vttre, så att gängarne, som hos de yngre taga kortaste vägen från insidan till utsidan, under tillvexten småningom dragas i sned riktning mot midten, 1 samma mon som de yttre .mynnin- garne flytta sig. Den rörelse som eger rum i plåtens substans är saledes icke densamma i hans hela massa, och har, ju när- mare mot den yttre sidan, en öfvervägande riktning mot ambu- lakrets midtelsutur. ; Sa tillvexa, hos Toxopneustes dröbachensis, ambulakren, under platarnes och porernas jemnt fortgående förändringar, men äfven hos de största individen igenkännes pa dessas form och gruppering i peristomet, de två olika seriernas olika karak- ter. De tal, med hvilka porernas disposition kan betecknas hos denna art, i serien la...Vb: 2,3,3,4 etc. och 1 serien Ib... Va: 2,2,3,4 etc., återfinnas ej blott hos närslägtade arter: Toxo- pneustes brevispinosus, T. lividus, utan äfven hos Loxechinus albus, Echinus esculentus, Lytechinus variegatus, Tripneustes ventricosus, Boletia heteropora, Amblypneustes ovum, Temno- pleurus toreumaticus, 1 sjelfva verket öfverallt hos Latistell&, S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1079 äfven hos Echinometr®. I porernas disposition omkring peri- stomet aterkomma hos den vestindiska E. lucunter L. de samma talen med i ögonen fallande tydlighet. Madreporiten ligger, som hos alla andra, vid främre högra interradiet, och djurets fram och bak-axel sammanfaller icke, sasom JOH. MÜLLER trodde sig finna, med det ovala skalets längsta diameter, utan är sned, sasom L. AGassız antog, ty längddiametern gär genom ambu- lakret I och motsvarande interradiet 3, och i hans lodräta plan ligger baglinien för skalets böjning. Symmetriska äro deremot Heterocentrus och Colobocentrus, hos hvilka skalets korta diameter tillika är dess fram och bak-axel, i hvilkens riktning peristomet också är förlängdt, med den bakre viken djupast. Det är den ställning Jom. MÜLLER antog som den riktiga hos dessa slägten. Men det läge, som madreporiten der- vid erhåller, höll han för ett undantag från det han ansåg så- som det normala bade hos Echinus och Cidaris, vid bakre venstra interradiet. Det är icke sa. Med undantag för Clypeastriderna är hos alla Echinoideer madreporitens sammanhang med den främre högra hjessplaten konstant. År hans läge tillfälligtvis okändt, finnes det hos Latistelle enlist formeln för de peristomiala pla- tarnes porställning, och med det samma skalets fram och bak- axel, och indelning i ett trivium och ett bivium. Latistelle hafva i munnhinnan tio fria porplatar. Man skulle kunna fraga, om ej dessa mycket tidigt blifvit lösa från coronan, innan ännu auriklarne utvecklat sig. Noggranna undersökningar under gynnsamma förhållanden böra gifva svaret. En liten Toxopneustes dröbachensis, 2 mm. 1 diam., har redan de fem paren stora platar i munnhinnan, hvarje par framför ett ambu- laerum, fig. 9. Af dessa tio plåtar äro de af serien Ia...Vb större, men sakna tentakelpor, de andra fem af serien Ib...Va, deremot mindre och försedda med hvar sin por och sitt ten- takel, d. v. s. denna senare serie är här, som alltid, 1 storlek efter, i utveckling framför den förra. På ett ännu mycket tidi- gare stadium, fig. 10, när Echinusungen, 0,6 mm. i diam., ej mera visar någon aterstod af sin pluteus, men ännu icke röjer tecken 1080 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. till hvarken. mun eller anus, rörer han sig, sasom vi lärt af JOH. MÜLLERS undersökningar, med fem stora med sugskifva för- sedda primordiala tentakel, som pa lika inbördes afstand utga ur obetydliga fördjupningar ej langt fran randen af den lins- formiga kroppens ventrala yta, hvilken varit vänd inat pluteus. Innanför dessa stora tentakel ligga i en krets fem par skifvor af kalknät, af rundad, mat aflang form. Hvarje skifva har nära sin aborala ända en tydlig, jemnt begränsad, oval, utat snipig öppning, öfver hvilken star ett af de tio mindre tentaklen, fig. 12, 13. Dessa fem par skifvor kunna icke vara annat än anläggningar af de första primära ambulakerplatarne, sa mycket heldre som, mellan paren, närmare periferien, fem mindre nästan triangulära skifvor inskjuta, hvilka då vore första början till interradierna. Hvarje af de fem stora primordiala tentaklen har sin bas i den linea, som delar hvarje par af de tio mindre senare till- komna, der hvarest ambulakrets midtelsutur framdeles skall gå fram. Kunna dessa fem enstaka tentakel hafva nagot gemen- samt med munhinnans tentakel, som ocksa först uppträda en- staka? KROHN sag dem resorberas, försvinna, förr än munnen öppnat sig, och de tio pariga tentaklen i deras ställe, blifva rö- relsens redskap!). Den här gifna utredningen af ambulakrens utveckling och förändringar hos Latistelle visar, att under Echinens till- vext primärplatarnes båda rader, liksom burna af en långsamt skridande ström, äro i rörelse från de punkter invid ögonplatarne der de uppkomma, såsom fran sina källor, ned mot peristomet. Der möta auriklarne, som höra till tuggredskapen, icke till co- ronan, med sina baser fastvuxna vid de äldsta platarnes insidor. Det är genom deras motstand, som hos Latistelle peristomet blir coronans fasta gräns mot munnhinnan, och som, under deras tillvext och primärplatarnes samtidiga tryckning nedåt, den trängsel upp- star, hvilken har till följd de regelbundna förskjutningar, flytt- ningar, och platarnes fasta sammansmältningar, som göra porernas "lägen skenbart förvirrade. !) MÜLLERS Archiv, 1851, 351. S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1081 Annorlunda förhälla sig Angustistelle, Cidariderna. Hos dem äro ambulakrens alla primärplatar hela, förblifva det alltid, och sinsemellan tydligt urskiljbara genom suturer, som icke ut- plånas af någon sammansmältning. De äro derföre under hela lifvet sådana, som primärplatarne hos ungarne af Latistelle, i dessas första anläggning, och bilda en smal, nästan jemnbred, enkel och ostörd följd, hvilken med regelbundna böjningar, som icke | äro ursprungliga bågar, utan bestämmas af de stora interradial- plåtarnes alternerande ränder, mellan dessa långsamt skrider ned i riktning mot coronans rand. Der göra auriklarnes baser intet motstand. De hvila helt och hållet på interradierna, vid sidorna af ambulakrens väg, hvilken de lemna så öppen, att intet hinder framkallar förtryckning eller utvidgning på bredden. Tvertom, när en primärplat i ambulakret hinner coronans rand, upplöser sig den sutur, som dittills förenat honom med den näst efter kommande plåten, han blir fri, och liksom ur en flodmynning flyter han ut i od22 vo Zz Cidaris hystrix, ambulakret III; den nionde plåten i 5 håller på att lösa sig af; dess make i a är redan fri och förändrad till en lamell. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 28 Årg. N:o 8. 10 1082 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. munnhinnan. Med detsamma vidtager en förändring i hans form. Det bagformiga utskottet pa hvarje plats insida, hvilket är högre ju närmare peristomet, resorberas när han löser sig, och för-- svinner hastigt. Platen aftager i sin nedra rand och hans radiol-- knapp förminskas, men han tilltar starkt i bredd mot interradiet,, och i djup, och förtunnas salunda till en lamell, ett fjäll, som med! sin nedra rand lägger sig ofvanpa sin föregangare. Porerna komma dervid att ligga i en smaningom djupare sänkning, blifva utdragna transversalt och förändra sin inbördes ställning till longitudinal. I de på detta sätt uppkomna raderna af fjäll i Cidaridens munn- hinna äro de par, som närmast omgifva munnen de äldsta plå- tarne, de öfriga hafva, hvart i sin ordning, löst sig från coronan och efterhand ökat lamellernas antal i hvarje rad. Den stora skilnaden mellan Cidarider och Latistelle ligger i denna ambulakrens olika rörelse. Deri, att denne hos de förra vid peristomet upplöser ambulakret i dess element, primär- plåtarne, och låter dessa öfverga till fria tegellagda lameller, är den alldeles motsatt den homologa rörelse, som hos Latistelle slutar med deras förening till storplatar, hvilka i peristomet "sammansmälta till en fast ring. Och likväl råder dervid pa det tydligaste samma lag som hos alla öfriga Echinoideer. En nog- grann undersökning visar, att af de äldsta fjällen, hvilka närmast omgifva munnen, äro de, som tillhöra serien Ia, Ila, IIId, IVa, Vb nagot litet större än de, som utgöra serien Ib, II b, III a, IV b, Va. F öljer man raderna uppat, mot coronan, finner man, att de förra öfverallt med sina sidoränder täcka de senare, och när man hinner coronan ser man detta deras läge härröra deraf, att den förra seriens plåtar komma senare till randen och icke börja att af- lösa sig förr än efter det deras makar af den senare serien re- dan äro fullständigt fria och begynt att ordna sig i munnhinnans tegellagda rader. Och denna skiljaktighet ger sig tillkänna ge- nom hela ambulakret. Af hvarje platpar kommer alltid den, som tillhör serien Ia...VDb efter den af serien Ib... Va, och af det invid ögonplåten nybildade paret är alltid den förra seriens plåt mindre utbildad än den senares, eller t. o. m. ännu S. LOVÉN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1083 fej anlagd. Hos en Cidaris hystrix af 28 millimeters diameter är plåtarnes antal från munnen till hjessan ı la: 54 1. 16:55 » Ila: 543 Da SS » Ib: 54 » Ila: 541 » IVa: 56 EIN IDER SÖ » Vb: 56 » Va: 561 Jemför man med Latistelle de olika grupperna af irregulära Echinoideer, kommer Echinoneus dem närmast i ambulakrens byggnad. Alla porer äro dubbelporer. Liksom hos Spatangiderna och Cassiduliderna hafva peristomplätarne af serien Ia... Vb två porer, d. v. s. de besta antagligen af tva tidiet sammansmälta primärplatar, de af serien Ib... Va endast en, och i de förra är den nedersta poren marginal och afbruten, och har ofta sitt öfra rör oblitereradt, såsom hos Echiniderna. Men munnhinnan är utan porplatar. Fastän porernas rad är enkel, omvexla med hvarandra hela och halfva plåtar i en regelbunden ordning, som icke förblifver densamma fran hjessan till peristomet. De nybildade platarne äro hela, derpa ordna de sig i grupper af tre, tva halfva aborala och en hel adoral. Smäningom vexer den öfra af de förra ut och blir hel, och omfattar tillsammans med den adorala den halfva intermediära. Men dessa grupper förena sig icke i peristomets närhet till storplatar genom sutu- rernas försmältning sasom hos Latistelle. Deri äter öfverens- stämmer Echinoneus med dessa, att den plätarnes förändring, som är en följd af deras tillvext under nyas tillkomst ofvantill, går för sig pa ett likformigt sätt genom hela ambulakret, hvilket också från peristomet till hjessan öfverallt icke förer andra ten- takel än cylindriska med sugskifva, i hvilken ligger en ring af kalknät. Så är det icke hos de andra tre grupperna af irregu- lära Echinoideer, der gälarne, hos Cassidulider och Clypeastrider i alla fem ambulakren, hos Spatangiderna i de flesta fall i de fyra pariga, hafva en andel, som under tillvexten antar den blad- lika form, hvilken fått namn af petalum, medan sidornas plåtar nästan behålla sin första form, och munnareans, med sina egna 1084 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tentakel, småningom sammantryckas och förändras. Medan hos Echiniderna och Clypeastriderna peristomet, i sitt fasta samband” med tuggredskapen, förblifver cirkelrundt eller femhörnigt, sasom | det var från början, om det också hos några, t. ex. Echino-- metr&e eller Echinocidaris, med åldern derifran i någon mon afviker, är dess förhållande hos Cassidulider och Spatangider, som icke ega en tuggredskap, ett helt annat. Hos bada för- ändrar det under tillvexten sin form, — huru det ma vara hos Echinoneus återstår att utröna. När Cassidulus ännu är helt ung är peristomet pentagonalt med afrundade hörn, och af dess rand intaga ambulakren större delar än interradierna, med undan- tag för labrum; hos de fullvuxna är förhallandet omvändt, i det att interradiernas peristomplåtar, i synnerhet i 2 och 3, under till- vexten svälla upp och gifva pentagonen de inböjda sidor, som äro betecknande för denna grupp, och mellan hvilka de kilformigt sammantryckta första plåtarne af ambulakren omsluta de ut- gående vinklarne. Men munnen, småningom transversalt förlängd, förblir i midten af sin nakna hinna. I sammanhang med denna peristomets ombildning star den med aldern inträdande för- tryckning och förskjutning af de närmare peristomet belägna primärplätarne och denna betydliga förändring af deras inbördes förhållanden, genom hvilken den disposition uppkommer, som DESOR benämner phyllod. Det återstår ännu, att på individer af olika ålder undersöka dess uppkomst och fortgang. Af de nu lefvande Spatangiderna hafva de aldra flesta de fyra pariga ambulakren deri lika hvarandra, att de mot vertex sluta med petala, medan det opariga, främre ambulakret har sin egna byggnad, och hos ett slägte, Echinocardium, till och med den här eljest icke förekommande omvexlingen af hela och halfva plåtar. Det torde icke finnas flera än två slägten, som härvid göra undantag. Det ena är Lissonotus fragilis ALEX. AGAssız från det stora djupet mellan Cuba och Florida. Det andra blef under korvetten Josephines expedition ar 1869 upptäckt af SMITT och LJUNGMAN vid Azorerna utanför Villa Franca pa 200—300 famnars djup. En likhet, som denne Spatangid vid S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1085 första anblicken ofvanifran eger med vissa former af Ananchytes ovata ger anledning till namnet Palsotropus; arten må heta P. Josephine. Alla fem ambulakren ligga i skalets plan, utan den ringaste insänkning, och äro apetala, sa att de alla mot hjessan sluta likformist pa det sättet, att deras yngsta fem eller sex plåtar bilda en enkel och smal rad, sådan man eljest ingen- städes ser den, i hvilken porernas omvexlande lägen likväl angifva till hvilken sida hvarje plåt är att räkna. Trivii rader öfverens- stämma alldeles, den opariga är icke fördjupad, och skalets dor- sala hvälfning likformig inom den omvändt ägglika omkretsen. Dessa karakterer afvika mycket fran de nu lefvande Spatangi- I dernas; andra öfverensstämma med dem. Munnen har en fram- stående läpp, och skalets något plattryckta bakre ända en infra- anal fasciola. Genitalöppningarna äro två, motsvarande de bakre pariga interradierna 1 och 4; ögonplåtarne äro mycket tydliga, men hjessplåtarne kunna ej urskiljas, den högra främre har lik- väl en begränsad, oregelbunden öppning, som är madreporiten. Det beskrifna djurets längd är 11,7 mm., bredden 9,ı mm. Närvaron af en fasciola och ett utbildadt labrum förena Pal®o- tropus med Spatangiderna, om man från dessas karakteristik utesluter petala och det opariga frontala ambulakrets olikhet med de öfriga. Det gifves ingen nu lefvande Spatangid, som saknar ten- takelpor i någon af det frontala ambulakrets plåtar. Hos alla äro dess äldsta ventrala plåtar, inom munnarean, lika de andra ambulakrens, och de yngre, närmare hjessan belägna, hafva mer eller mindre tydligt dubbla porer, derigenom att den långdragna öppningen på midten är tillsluten af ett från ränderna utvuxet parti. Emedan Spatangiderna i allmänhet icke vexa lika mycket i de olika radierna, utan oftast mera i bivii riktning än 1 trivil, förhålla sig deras ambulakerplatar, som, med undantag af de peristomiala Ia ...Vb, altid äro enkla och primära, på olika sätt. Såsom hos alla irregulära Echinoideer har coronan en fast gräns i peristomet. Mycket unga Spatangider, af fa milli- 1086 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1871. meters längd, som äro mera rundade än de äldre och hafva munnen närmare midten, hafva peristomet femhörnigt, och sa nära liksidigt, att det antagligen pa ett ännu tidigare stadium varit det fullkomligt, Se träsnittet fig. 3. Dess sidor ligga alla i skalets plan, eller äro, såsom hos Hemiaster m. fl., jemnt insänkta derinom. I öfverensstämmelse med denna peri- stomets form stå ocksa ambulakrens och interradiernas andelar deri. I motsats till hvad som eger rum hos Cassidulus intaga de förra endast en ringa del, i det de omsluta pentagonens vink- lar, de senare, mycket bredare, och sinsemellan nästan lika breda, bilda största delen af hans sidor. Munnen är nu i midten af munnhinnan. Den betydliga förändring, som peristomet derefter undergar består deri, att dess ambulakerplatar tilltaga i bredd, isynnerhet i trivium, medan de pariga interradiernas peristom- plåtar icke i samma mon vexa pa bredden, isynnerhet icke det bakre parets, och det opariga interradiets, labrum, breder ut sig, skjuter fram och hvälfver sig, på samma gång som munnen, efterhand förlängd, småningom drager sig bakåt, så att största delen af den plåtbelagda munnhinnan snart kommer att ligga framför honom, endast en smal rand bakom, och han döljes af den framskjutande läppen. När individet är fullvuxet äro, med undantag för labrum, trivii ambulakrer vid peristomet bredare än interradierna, hos Breynia äro till och med peristomplåtarne af de pariga interradierna 2 och 3, 1 och 4, helt och hållet ut- trängda fran peristomet, och hos Atrapus grandis, Moera atro- pos och Micraster cor anguinum de af paret 1 och 4. Det är isynnerhet trivii pariga ambulakrer II och IV, hvilkas peristom- platar, hos ungar längre än breda och nästan kilformiga, hos de" äldre äro bredare än långa, och sa förtryckta, att medan hos små individer af Brissopsis lyrifera, af 4,6 mm. längd, den främre randen af peristomplåten i interradierna 1 och 4i regeln motsvaras af två plåtar i ambulakren II och IV, uptar han hos äldre individer tre plåtar. En rörelse eger således äfven här rum i ambulakren, mot peristomet, mellan interradierna. Den är blott i ringa man mindre i det opariga ambulakret. I bivium S. LOVÉN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1087 är det annorlunda. Der är det de två äldsta platarne som äro mest tryckta; de följande behalla ännu hos äldre sin långdragna form. Ett serskildt förhållande står dermed i sammanhang. De Hesta af Spatangidernas nu lefvande slägten hafva en infraanal fasciola, som nedanför periproctium bildar en oval krets, inom hvilken, sasom JOHANNES MÜLLER först iakttog hos Brissopsis lyrifera, länga cirrtentakel framträda, hvilkas porer således ock- så ligga inom hennes omgifning. Härmed förhåller det sig så, att hos alla med infraanal fasciola försedda slägten, i bivii båda inre rader, den sjette plåten, och af de följande: två hos Palzeo- tropus, Spatangus, Meoma — som har ofullständig fasciola; tre hos Maretia, Echinocardium, Lovenia, Brissopsis, Eupatagus; fyra hos Brissus, Kleinia, Plagionotus, Xanthobrissus, och till och med sex hos Breynia, hafva en fran de andras afvikande form, i det de äro utdragna mot skalets medellinea, och tillsammans bilda en framsträckt kil. I den sjunde och följande af dessa plåtar är tillika tentakelporen flyttad sa, att han kommit inom fasciolan. Hos alla dessa slägten är det nu också regel, att de sex första plåtarne af bivil inre rader motsvara yttre ränderna af labrum, sternum och episternum, det opariga interradiets tre ventrala delar, och att episterni plåtpar med det närmaste paret af abdominala plåtar på ömse sidor bilda en vinkel, angulus “episternalis, som uptar denna kil af utdragna plåtar, och hos olika slägten är mer eller mindre djup eller öppen.” En unge af Brissopsis lyrifera, 4,6 mm. lång, företer nu i dessa afseenden samma förhållanden som fullvuxna individ; hos båda är det femte ambulakerplaten som motsvarar vinkeln mellan sternum och episternum, och den sjette till och med nionde som inga 1 episternal- vinkeln, och det är deraf tydligt, att i denna del af bivium, under tillvexten, hos dessa plåtar ingen flyttning egt rum i rikt- ning mot peristomet, snarare ser man här ambulakerplatarne, med undantag af peristomets, med aldern något förlängda. Hos de slägten, som sakna en fasciola infraanalis, sasom Schizaster fragilis, Desoria, Agassizia, Abatus, Atrapus, Hemiaster, äro de mot den knapt märkbara, ej alltid pa bada sidor lika angulus 1088 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. epistelnalis svarande plätarne föga eller intet utdragna i rikt- ning mot skalets medellinea, utan hafva nästan fullkomligt de föregåendes form, och det antal af bivii plåtar, hvilka intaga samma längd som det opariga interradiets tre ventrala delar, är obestämdt, hos Schizaster sju, hos Atrapus sex, hos Abatus sju och en half på venstra sidan, sex och en half pa den högra, hos Desoria atta och en half, hos Agassizia sex och en half. Betydligast är denna oregelbundenhet hos Paleostoma GRAY, ät- minstone hos unga individ, fullvuxna sta icke till buds. I hela denna grupp är saledes ordningen isynnerhet i interradierna mycket mindre sträng och symmetrisk, än hos dem med infra- anal fasciola. Dessa senare synas vara radande bland nutidens Spatangider, men voro, som det vill synas, med endast ett slägte, Micraster, tillstädes bland kritperiodens, hvilkens öfriga slägten antingen sakna fasciola eller hafva henne peripetal eller samman- satt, och med detsamma, antagligen, en mindre regelbunden plå- tarnes ordning. En starkt nedtryckt kroppsform, de båda ytornas, den ven- tralas och den dorsalas, närhet till hvarandra, deras förbindning invändigt genom utskott, pelare, bagar och kammar; de mycket talrika tentakelporernas utbredning äfven på interradierna; madre- poriten, som hos de flesta upptar alla fem hjessplatarne; genital- porernas läge icke alltid i hjessplatarne, utan skildt från dem, i interradierna, allt detta är karakterer, som, jemte andra, af- lägsna Clypeastriderna fran de öfriga irregulära Echinoideerna. De närma sig a en annan sida de regulära genom närvaron af käkar, genom peristomets deraf beroende ringa föränderlighet till formen under tillvexten, och dess centrala läge pa den ventrala ytan, midtemot hjessplåtarnes och ögonplatarnes femhörning på den dorsala, hvari blott den abnorma Dendraster och några fa andra afvika. Fullvuxna hafva de också, i flera slägten, alla fem ambulakren lika, medan i andra bivium i någon mon gör sig gällande, redan tidigt eller småningom vid de rörelser och förändringar i platarnes form och storlek, som här under till- vexten äro betydligare än hos andra Echinoideer. L. AGassız S. LOVÉN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1089 och JOHANNES MÜLLER iakttogo huru hos Clypeastriderna co- ronan . »förenklar sig» vid munnen, huru plätarne tilltaga mera på bredden än på längden, såsom redan PHILIPPI anmärkt om Echinus, och huru detta mest gäller om ambulakerplåtarne, hvilka »lägga sig intill hvarandra». Regulära, med alla fem ambulakren lika, — och, med undan- "tag för periproctium, i det väsendtliga äfven alla interradierna —, äro i utbildadt tillstånd Echinocyamus pusillus och Laganum depressum, hvilka båda hafva alla fem interradierna samman- hängande, i oafbruten platföljd, samt Encope Valenciennesi och E. Stokesi, Olypeaster rosaceus och Stolonoelypus prostratus, hos hvilka i alla ambulakren, bivium som trivium, platen 2 hos den förra, plåtarne 2 och 3 hos den senare äro så utvidgade pa bredden, att genom dem, 1 deras yttre kanter, alla ambulakren beröra hvarandra inbördes, bilda en sluten krets, och afstänga interradialplaten 2 och följande från 1, som deltager i peristomet, hvilket här, såsom hos alla dessa slägten, är fullständigt, d. v. s. sammansatt af tio ambulakralplåtar och fem interradialplatar. Irregulära, med ett bivium, som skiljer sig från trivium, äro Mellita (hexapora) och Rotula (Rumphii), hos hvilka plåten 21 Ia och Vb icke utvidgar sig inåt och derföre icke afbryter det opariga interradiet, hvars plåtföljd är sammanhängande, medan den förra i trivium och i Ib och Va har plåtarne 2 och 3, den senare i trivium plåten 2 och i Ib och Va plåtarne 2 och 3 så utvidgade, att de bilda en blott vid det opariga interradium öppen ring, genom hvilken de fyra pariga interradiernas platföljder blifva afbrutna och i hvarje af dem peristomplåten 1 skild från de följande. Pa ett motsatt vis äro Echinarachnius (parma) och Lobophora irregulära, hos hvilka platarne 2 i Ia och Vb äro mera utvidgade än de i trivium och i Ib och Va, så att det opariga interradiet är i vida större mon afbrutet än de pariga. Äfven alla dessa hafva peristomet fullständigt, sammansatt af tio ambulakerplatar och fem interradiala. Arachnoides är en- sam deri, att hafva de äldsta ambulakerplatarne så starkt ut- vidgade på bredden, att i alla fem interradierna platen I är 1090 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. försvunnen fran peristomet, som bestar endast af de tio första ambulakralplatarna, hvilka med de två eller tre följande bilda en bred sammansluten ring, som långt aflägsnar interradierna. Men äfven här gör bivium sig gällande, om äfven 1 ringa mon. Mellan plåtarne 2 i Ia och Vb är ett litet rum lemnadt öppet för två helt små och förtryckta plätar af det opariga interradiet. Medan hos Echiniderna, Echinoneus och Cassiduliderna skalet är nära nog regelmässigt och stadigt skiftadt mellan ambulakrer och interradier, och hos Spatangiderna de förra endast sällan taga så öfverhanden, att de uttränga de senare från peristomet, är således hos Clypeastriderna ambulakrens öfvertag regel, och imterradierna hos de flesta af dem derigenom afbrutna. Det är af vigt att efterse om dessa egenheter redan tillhöra den tidi- gaste aldern eller uppkomma under tillvexten. En Mellita hexapora af 6,5 mm. längd har stort afstand mellan raderna Ia och Vb, så att interradiet mellan dem ligger. fritt och bredare än hos de äldre, men platarne 2 i bivii Ib och Va och 1 hela trivium hafva redan blifvit så utvidgade, att de bilda en sammanhängande krets, som från peristom-interradialerna 1 utesluter de följande. Det är likväl först vid ännu betydli- gare storlek som äfven platen 2 är sa utbredd, att han ingar i denna krets, och detta tilltagande antyder, att Mellita vid en ännu ringare storlek än 6,5 mm. torde hafva alla sina ambulakrer skilda. Detta eger i sjelfva verket rum hos Echinarachnius parma. Ett ungt individ af denna, af 6,5 mm. längd, har alla fem ambulakren lika och deras plåtar 2 äro ännu icke så breda, att de inverka på interradiernas form, hvilka alla äro fria, sammanhängande i oafbruten följd. Men vid 34 mm. längd hafva i bivium plåtarne 2 af Ia och Vb så tilltagit, att de be- röra hvarandra och afbryta det opariga interradiet, likväl är ännu endast i interradierna 1 och 4 den ena af pl. 2 utestängd från beröring med pl. I. Det framgår häraf sasom antagligt, att den regulära formen, med fem lika ambulakrer och fem lika interradier, hos Clypeastriderna är den primordiala, som bibe- hålles af Echinocyamus och Laganum, men fran hvilken Encope, S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1091 Clypeaster och Stolonoelypus, Mellita och Rotula, Echinarachnius och Lobophora, samt Arachnoides under tillvexten afvika, de fem sistnämnda under det de tillika anlägga ett bivium. Det är tryckningen mot peristomet under tillvexten och nya platars tillkomst och starka förökning i de för gälarne bestämda petala, som har stor del i dessa förändringar. »Aequatorn» är icke den- samma under djurets hela hf. Man ser, genom att jemföra flera Echinarachnier af olika åldrar, huru af den plåt, genom hvilken periferien gar, en större del småningom öfvergår till den ven- trala ytan, tills den följande der blir synlig, och periproctium, som tidigt är dorsalt blir slutligen till mera än hälften ven- tralt. På samma gång blir skalets stoma, likasom hos Echi- nerna, mindre i förhållande till hela djuret. Hos en Mellita hexapora af 6 mm. bredd är dess tvärmatt omkring 0,13, af skifvans, vid 8 mm. 0,1, vid 35 mm. 0,04, vid 80 mm. 0,034. Densamma ordning, som uttryckes genom formeln för de ambulakrala peristomplåtarnes tva serier gör sig gällande äfven vid spheridiernas uppträdande. Hos Spatangiderna, t. ex. Brissop- sis lyrifera, visa sig de första på den enporiga peristomplåten i hvarje ambulacrum, helt nära suturen, och luta vanligen öfver at den tvaporiga platen. Medan ännu peristomet är femhörnigt, och munnen endast mycket litet aflägsnad fran munnhinnans midt, har hos Echinocardium ovatum äfven pa den tvaporiga peristom- plåten ett spheridium upträdt, som likväl ännu är mycket mindre än det första. Serien Ia...Vb kommer saledes äfven här efter serien Ib... Va. Har munnen flyttat sig så mycket tillbaka, att han nästan berör läppen, då visar hvarje ambulacrum ett tredje spherid pa pl. 2 i serien Ib... Va, och när munnen bör- jar att bortskymmas af den framskjutande läppen tillkommer, som det vill synas först på trivii pariga rader, det fjerde, på pl. 2 i serien Ia... Vb. En helt ung Cassidulus Caribearum af fyra millimeters längd har redan två spharidier, — deras olika storlek tillkännager, att den enporiga peristomplatens är äldre, — och vid 7 mm. fyra, alla synliga, i djupa gropar. Har han hunnit 12 mm. i längd äro spheridierna sex, men da har ocksa 1092 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. den för denna grupp egendomliga öfvervexningen inträdt. Ett yttre lag af skalsubstans af oregelbundet nätformig väfnad, nä- stan liknande ett skum, utbreder sig pa skalets yta; man ser det tydligast pa det opariga interradiets, sternalregion, der det utgår från midten af hvarje plåt och sträcker sig öfver dess gränser, 1 smala slingrande oregelbundna åsar, för att slutligen, hos de fullvuxna, bilda den jemna yta med sma spridda hålor, som är egen för dessa slägten. På ambulakren ses detta öfver- vexande lag först höja de fördjupningars ränder, 1 hvilka sphe- ridierna sitta, och derpa bilda utskott derifran, som efterhand betäcka dessa, och liksom af hvarje par det första spheridiet upträder inom serien Ib... Va, sa är det också detta, som i sin ordning först betäckes, och derefter det af serien Ia...Vb, sa att de öfvervexas i den ordning de uppkommit. Toxopneustes dröbachensis ma ater visa huru spheridierna uppkomma hos Latistelle, se tafl. fig. 1—8. Ett individ af 3 mm., fig. 2, har pa hvarje ambulacrum två spheridier, ett, det äldsta, 1, pa den binäras af serien Ib...Va första primärplat, nära dess rand; ett annat pa den ternäras, af serien Ia... Vb. Vid en stor- lek af 6 mm., fig. 3, är deras antal fyra, I står ännu närmare ran- den af sin primärplåt 1, och 2 som förut, och två nya hafya uppträdt: 3 pa den binära storplatens af serien Ib... Va andra primärplät, och 4 pa den ternäras af serien Ia... Vb tredje primärplat, 3, som är hel, icke pa 2, som är intermediär och half. När djuret vuxit ännu något, fig. 4, har det också fyra sph&- ridier, men icke 1,2,3,4, utan 2,3,4,5. Den binära storplaten af serien Ib...Va, hvilkens båda primärplåtar sammansmält, har blifvit i hög grad nedtryckt, och dess spherid, det först uppkomna, som stod vid randen af dess primärplat 1, har för- svunnit. Spheridiet 2 är ännu qvar, men har under den fort- saende förtryckningen närmat sig randen; 3 star som förut pa den binära storplåten af serien Ib...Va, och 4 på den ternära af serien Ta... Vb; och ett nytt har tillkommit på primärplaten 1 af storplaten 2 af Ib... Va. Dessa spheridier 2, 3, 4, 5, äro ännu tillstädes sedan storplätarme 7 och 2 af båda serierna S.'LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1093 sammansmält till sekundära storplatar och djuret blifvit 11 mm. stort, fig. 6. Men hos ett något större, af 15 millimeters dia- meter, fig. 7, som har fem spheridier, äro dessa icke 2, 3, 4, 5, 6, utan 3,4,5,6,7, ty spheridiet 2, som alltmera närmat sig ran- den, är försvunnet, ett spharid 6 har tillkommit, antagligen pa primärplaten 1 af 2 i serien Ia... Vb, och ännu ett, 7, antag- ligen pa primärpläten 1 af storplaten 2 i serien Ib...Va' Slutligen, vid en storlek af 52 millimeter, fie. 8, när ambu- lakrens peristomplatar äro storplatar af tredje ordningen, som bestå af /, 2 och 3 förenade, da hafva deras sex spheeridier ordningsnumren 3, 4,5,6,7,8, af hvilka den sista, som det vill synas, tillhör primärplaten 1 af storplaten 3. Sa hafva, genom den resorption, som eger rum i peristomets rand, tva sphaeridier vått förlorade, och en radiol med sin tuberkel. Sadan är asymmetrien i Echinoideens skelett, i förhållande till hans fram och bak-axel, uttryckt inom hvarje ambulacrum i dess bada sidoordnade platrader, mest påfallande i peristom- plåtarnes och de närmast följandes anläggning, storlek, form, för- ändringar och rörelser under tillvexten, 1 deras porers antal och lägen, i ordningen för spheridiernas upkomst och försvinnande, och hon skall sannolikt icke svika, om hon närmare efterforskas, i radiolernas och pedicellariornas förhallanden. Hon uphäfver i sjelfva verket den radiära byggnadsplanen, och homologierna mellan Spatangider och Echinider adagalägga, att äfven under de senares skenbart straliga form finnes, i bivium, som symmetriskt om- fattar ett oparigt interradium, en bilateral anläggning pa bada sidor om en fram och bak-axel, hvilken i klassens alla olika grup- per är densamma hos det utbildade djuret. Om man i peristomet af Toxopneustes dröbachensis, fig. 1, eller någon annan Echinid, med räta lineer sammanbinder de fem plåtarne Ia, Ila, IIId, IVa, Vb och de fem Ib, ITb, IITa, IVb, Va, blifva i cirkeln inskrifna två sinsemellan lika stora, likformiga femhörningar, som hvardera hafva tre närliggande vinklar lika stora. Dessa två femhörningar äro så ställda, att mot det opariga interradiet star sidan IaVb, och mot madre- LÅ 1094 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. poritens interradium den med henne homologa sidan IId Ia; att de fyra sidor, som i bada femhörningarne omfatta lika stora men icke homologa vinklar äro tva och tva parallela, men de sidor, som äro gemensamma för de två olika stora homologa vinklarne skära hvarandra; och tillika så, att de två femhör- ningarne med sina ytterlineer tillsammans bilda en figur, hvilken är symmetrisk, icke i förhallande till den stomats diameter som sammanfaller med djurets fram och bak-axel, utan endast i förhållande till en diameter «w, som gar genom den punkt, der dessa sistnämnda sidor skära hvarandra, så att alla lineer, som sammanbinda de båda femhörningarnes homologa vinklar, nemligen IVa med IVb, IIIö med Va, Vb med Ia, Ia med IId, Ib med Ila, äro sinsemellan parallela, och vinkelräta mot samma diameter, och att följaktligen, om den ena femhörningen sph. 5 sph Munnarean hos en unge af Brissopsis lyrifera. Sph. bet. sphaeridier. vändes kring denna diameter sasom kring en axel, han samman- faller med den andra. På samma sätt far man i Spatangus- S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1095 ungens pentagonala peristom med rundade hörn tva lika be- skaffade femhörningar, se fig. 3, och det är tydligt att detsamma blir fallet i Clypeastridernas och Cassidulidernas typiskt äfven pentagonala peristom. Diametern «@w gar, om han utdrages, senom ambulakret IV och interradiet 1. Interradierna äro perisomets platrader, skiljaktiga fran am- bulakren i tillvext och rörelser. Om man genom kokning i sodalut försigtigt atskiljer deras plåtar hos Spatangus purpureus, Bris- sopsis lyrifera och Echinocardium ovatum, finner man, att flera af dem äro i den adorala kanten försedda med en halfmanformig lamell, hvilken skjuter in innanför den föregaende platens aborala rand, som pa sin insida har en motsvarande insänkning. Spatangus har en sadan lamell pa de frontalas tredje och fjerde, de late- ralas tredje, fjerde och femte plåtar; Brissopsis pa de frontalas tredje och fjerde, de lateralas, i bakre raden, tredje, fjerde, femte och sjette platar; Echinocardium pa de lateralas tredje plat i främre raden. Utan tvifvel eger detsamma rum hos manga Spatangider, mahända äfven hos andra irregulära Echinoideer. Det är ett tecken, att interradiernas platar i nagon mon äro fjäll, ehuru de aldrig fungera sa, som fjällen i Holothuriors och Crinoideers perisom. | I hög grad öfverensstämmande inbördes äro interradierna hos Echiniderna, i hvilkas peristom de alltid ingå med två plåtar, en stor och en liten. Det är oftast blott hos unga Echinider man kan iakttaga dessas lägen. Toxopneustes dröbachensis visar såsom ung, konstant, att, om man med 1 betecknar djurets högra laterala interradium och saledes med 5 det opariga, den mindre peristomplaten och den större nybildade vid hjessplaten finnas tillhöra la, 2a, 35, 4a, 5a, den större peristomiala och den min- dre nybildade vid hjessplaten 1b, 2b, 3a, 4b, 5b. Det är inter- radiet 3, djurets venstra frontala, som byter om platarnes lägen, se fig. 1. Man finner, att en sådan disposition är symmetrisk a båda sidor om en diameter, som går genom ambulakret I och interradiet 3, densamma som är längdaxel hos Echinometra, och i hvilkens lodräta plan hon har sin böjnings kroklinea. 1096 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Medan hos Echinoneus interradierna ega mycken likhet med Echinidernas i platarnes former och inbördes storleksförhällanden, sa att till och med det opariga, ehuru senomborradt af det stora periproctium, likväl i hög grad öfverensstämmer med de pariga, eger emellertid, i afseende pa peristomplätarne, en anmärknings- värd skiljaktishet rum, som är värd att antecknas, för att när- mare undersökas hos unga individ, liksom så mycket annat hos detta djur, den sneda munnen m. m. I peristomet inga nemligen interradierna 1, 3 och 5 med en enda plat, 2 och 4 med två plåtar, och om man reducerar Echinonei peristom till en cirkel, är äfven denna ställning symmetrisk till den diameter, som gar senom ambulakret I och interradiet 3. Alla öfriga irregulära Echinoideer hafva i hvarje interradium blott en enda plat i peristomet. Interradiernas disposition är symmetrisk i förhållande till djurets fram och bak-axel, som äfven är dess längd-axel, och gar genom det opariga ambulakret III och det opariga interradiet 5, — med en konstant afvikelse hos Spatangiderna, utan afvikelse hos Ölypeastrider och Cassi- dulider. Medan i dessa båda familjer alla de fyra pariga inter- radierna i hög grad likna hvarandra, äro öfverallt de tva fron- tala inbördes, och de tva laterala sinsemellan fullt symmetriska, och det opariga interradiet är dem föga olikt, plåtarne till mått och form analoga, på ett ställe utskurna, liksom eroderade, för periproctium, hvilket under djurets hela lif är omgifvet af samma platar. Så i hög grad hos Laganum och Echinocyamus, hvilka hafva den ena af de yngsta plåtarne, som stöta intill hjessplåten, stor och spetsad. Sa äfven hos Clypeaster, Stolonoelypus, En- cope, Mellita, Echinarachnius, Arachnoides, hos hvilka de yngre platarne äro allt mindre och mindre, och de som ligga invid hjessplåtarne mycket små och lika stora, divergerande, och mellan sig uptagande genitalporen. Mycket af allt detta är helt annorlunda hos Spatangiderna. De frontala interradierna äro hos alla lefvande slägten symme- triska, och mellan dem och de laterala är en tydlig öfverens- stämmelse. Aro platarne 2 i de frontala mycket stora, de föl- S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1097 x jande mycket korta, sasom hos Breynia, Lovenia, Eupatagus, Plagionotus, Maretia, Spatangus, Echinocardium, da framträder samma förhallande i de laterala interradierna; närma sig de frontalas platar till en nästan liksidig pentagonal eller hexagonal form, da råder densamma hos de laterala. Men sinsemellan äro de laterala interradierna aldrig lika, alltid osymmetriska å ömse sidor om längdlineen, och alltid är det det högra laterala inter- radiet, 1, som är det afvikande. De Spatangider, hvilka bland de nu lefvande synas vara de talrikare, men under familjens äldsta tid voro helt få, Prymnodesmii, de som hafva en fasciola infraanalis och ambulakren mest regelbundna, äro äfven de, hos hvilka denna asymmetri är strängast vidhallen. Alla deras slägten hafva i det högra laterala interradiet, i dess bakre rad, la, en plåt mindre än i samma rad af det venstra, 4b; det högras tre första platar, peristomplaten 1 och de två följande motsvara det venstras fyra första, peristomplaten 1 och de tre följande, 2, 3,4. En af de tre i interradiet la mäste derföre anses sammansatt af tva platar, och det är tydligt, att det är den andra, hvilken saledes bör betecknas med 2+3, men saväl plåten 1 som plåten 4 och någongång plåten 5 bidraga att fylla den brist, som upstar da den venstra 2+3 ej är så stor som de högra 2 och 3 tillsammantagna. I de flesta fall är den förra lika stor med de båda senare, sa hos Brissopsis, Maretia, Lo- venia, Eupatagus, Echinocardium, och hos dessa är tillika plåten 4 a ömse sidor lika stor; hos Breynia, Plagionotus, Spatangus, Xanthobrissus, Micraster, Paleotropus, Meoma — hvilken har en blott half fasciola infraanalis — är den högra sidans plåt 2+3 nagot mindre än den venstras 2 och 3 tillsammantagna, och då är det den högras plåt 4, hos Micraster, Echinocardium och Palzeo- tropus med denne äfven pl. 1, hos Meoma pl. 5, som är större än motsvarande plåt på venstra sidan och fyller bristen. Hos Brissus är pa båda sidor plåten 2 i 1b och 4a så stor och så nära liksidigt pentagonal, att han tränger bort plåten 2i la och 4b från all beröring med plåten 1, och tillika är pl. 2 i 1b mycket större än i 4a, sa att han utgör en icke ringa del af Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. ZEN :088. 11 1098 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. det mått, som maste fyllas för att motsvara 2,3,4 i 4b; också är här 2+3 i 1a betydligt mindre än 2 och 31 45 tillsamman- tagna, och 4 i la större än 4 i 4b. Den andra gruppen af Spatangider, hvilken nu, savidt vi känna, är mindre rik på slägtformer, Prymnadeti, de som sakna en fasciola infraanalis, är i det afseende hvarom här är fråga vida mindre regelbunden. Fem slägten likna deruti flera af Prym- nodesmii, att de hafva högra sidans plåt 2+3 i interradiet 1a lika stor som den venstras 2 och 3 tillsammantagna och tillika pl. 4 a båda sidor lika stor, sa Agassizia och Schizaster, eller, såsom Moera, Abatus och Hemiaster, plåten 2+3 i la mindre än 2 och 3 i 4b, och derföre den högra sidans plåtar 1 och 4, hos Hemiaster äfven 5, nagot större än den venstras. Men tre andra slägten äro mycket afvikande. Desoria har plåten 2 af interradiet la sammansmält, icke med pl. 3 i samma rad, utan med pl. 2 i 15, och detsamma eger rum hos Atrapus, och: hos den förra är tillika plåten 2 i 45 skild fran plåten 1. Men mest afvikande är Palxostoma. Medan alla andra Spatangider, i hvarje interradium, näst efter peristomialplaten 1 hafva ett par af plåtar, 2, har denna plåten 2 enkel både 1 de frontala och de laterala interradierna, och dertill är det, i interradiet 1, icke i la som plåtarna 2 och 3 äro sammansmälta utan i raden 12. Denna är den skiljaktighet, som det högra interradiet 1 visar hos alla kända slägten af nu lefvande Spatangider. Det är alldeles tydligt, att det icke är den venstra sidan som har en plåt mera, utan den högra som har en mindre, och att der, in- om ett område ej långt från peristomet, men skildt derifrån, plåtarnes normala bildning blifvit störd. Det är ı riktningen af detta interradium, som den diameter ligger, i förhallande till hvilken ambulakren äro symmetriskt anlagda. Om denna diameter möjligen angifver den heterologa ställning som den i sin larv ännu hvilande Echinodermen har haft till denne, en primordial axel, från hvilken han senare öfvergatt till en annan, fram och bak-axeln; om denna vissa platars afvikande sammansmältning på djurets ena sida tilläfventyrs kan hafva något samband med S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1099 den företeelsen, da Echinodermen i sig upptog sin larvs mage och tarm, det är fragor, som förtjena att erinras vid fortsatta undersökningar af Echinodermernas utveckling, hvilken vi för närvarande känna endast 1 allmänna drag. Det opariga interradiet afviker vida mera från de pariga hos Spatangiderna än hos de öfriga irregulära Echinoideerna. Det har en vida sjelfständigare byggnad, och dess olika plåtar, som i allt hufvudsakligt äro symmetriska, differentiera sig- för skilda funktioner. Den första, peristomplåten, hos ungen föga olik de pariga interradiernas, utbildar sig till labrum, med hvilket djuret under sin vandring framat i den mjuka hafsbottnen up- hemtar den massa af slamm, som ständigt fyller dess tarmkanal. Bakom labrum följer sternum, liksom alla följande led af två pariga plåtar, försedt med kraftigt rörliga, mer eller mindre ar- formade radioler, med hvilka djuret ror sig fram; och bakom sternum episternum och de oftast talrika abdominala plåtarnes långa rad, hvilken hos de flesta nu lefvande slägten slutar vid madreporiten, eller hos Hemiaster och manga utdöda är skild derifran af ögonplåtar eller hjessplåtar, när dessa sluta sig till- samman bakom madreporiten. Labrum är hos de flesta mycket kort, så att det med sina yttre ränder uptager endast den första tvåporiga radialplåten, hos andra, Maretia, Lovenia, Breynia, Eupatagus, Atrapus, Pa- leostoma, så förlängdt bakåt, att det motsvarar de två eller tre första radialplatarne. Sternum företer, tydligast hos Prym- nodesmii, en viss motsats mot de pariga interradiernas plåtar 2, idet att det vanligen är smalt när dessa äro mycket stora, så hos Breynia, Plagionotus, Eupatagus, Lovenia. Dess förhållande till bivium är redan omtaladt. Episterni plåtar äro hos samma grupp bakat afsmalnade eller tillspetsade, och deras yttre rand bildar med den yttre randen af de abdominalas första par på hvarje sida den angulus episternalis, 1 hvilken bivii utdragna plåtar skjuta in. Mycket djup är denna vinkel hos Eupatagus, Breynia, Plagionotus, Maretia, Echinocardium, Xanthobrissus, Palzotropus, mindre djup hos Lovenia, Brissus, Meoma, Brissopsis, 1100 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Spatangus. Helt ringa är den hos kritans Micraster, der den tidigast visar sig, och som har episternalplataıne af nära nog samma form som de öfriga abdominalplatarne, sa som förhållandet är hos Prymnadeti, der hela den bakre delen af det opariga interradiet, t. ex. hos Hemiaster, genom sin enformighet har en viss likhet med samma parti hos Cassiduliderna. Denna grupp af Spatangider har äfven deruti en olikhet med Prymnodesmii, att de platar af det opariga interradium, som tillhöra venstra sidan äro märkligt längre än den högra sidans. Redan den venstra sternalplaten skjuter baktill förbi den högra hos de flesta; om icke, äro episternum och alla följande led förlängda. Hos Pal®o- stoma gar denna olikhet mycket langt, idet att episterni venstra plåt med nära nog hela sin längd ligger bakom den högra, och nästan på samma sätt alla följande. En följd häraf är en förskjutning, genom hvilken periproctium, som äfven här under djurets hela lif åtminstone framtill begränsas af samma plåtar, icke alltid är symmetriskt infattadt, d. v. s. att på ena sidan ett mindre antal plåtar uppnår dess rand, och då är det alltid den venstra sidan, som ger det en plåt mera än den högra. Öfverhufvud märker man, att hos Spatangiderna den venstra sidan är öfvervägande. i Jemför man en helt ung Brissopsis lyrifera, 4,6 mm. lang, med en fullvext, ser man, att de pariga interradierna hos henne redan antagit sin blifvande form, blott att de äldsta plåtarne, peristomets, äro jemförelsevis bredare, plåtarne 2 något litet längre än hos den fullvuxna, och att i de frontala den lilla har- elfva eller tio platar, den stora tretton, emedan vid ändan två sma platar tillkommit. I de laterala räknar man hos bada tio plåtar. Långt mera har det opariga interradiet förändrat sig. Labium och sternum äro hos båda lika, episternum hos den lilla mycket kort, dess bakre rand mycket smal, och den preanala plåten, den som icke ingar i periproctium och som af alla skalets plåtar mest förändrar sig, är ännu tre gånger så lång som bred, medan hos den fullvuxna dess längd och bredd äro nästan lika. Anala äro hos denna plåtarne 5—8, hos den unga 5—9; plå- S. LOVÉN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1101 tarnes hela antal hos den unga fjorton, hos den äldre femton. Det visar sig här, att interradierna hos Spatangiderna förstoras hufvudsakligen genom de serskilta plåtarnes tillvext, mycket litet genom tillkomsten af nya plåtar invid hjessplåtarne. Hvarje plåt har en nucleus, som ofta ger sig tillkänna såsom hans umbo och invändigt är omgifven af tillvextkurvorna. Undersökes en Mellita hexapora af 6,5 mm. längd bredvid en fullvuxen af 85 mm., finner man, — utom de förändringar i ventralsidans interradier, som äro en följd af ambulakrens ut- vexning på deras bekostnad, — att alla interradierna hafva hos den lilla nio till tio plåtar, hos den stora tretton eller mahända tolf, ty det är knapt möjligt att öfvertyga sig, huruvida den plat, genom hvilken periferien gar, är delad i två genom en sutur eller icke. Afven här är det opariga interradiet, ehuru ej så mycket som hos Brissopsis, skiljaktigt från de öfriga. Den hiatus (»lunula»), som tidigt finnes i detta interradium, — alla de öfriga ligga i ambulakren och hafva ännu icke upstatt — är hos ungen nästan cirkelrund, hos den fullvuxna lång och smal, och flyttar sig under tillvexten så, att han hos den förra är be- sränsad af ventrala plåtarne 2 och 3, och af de dorsala 5, 6 och 7, men hos den fullvuxna af samma ventrala, 2 och 3, men af de dorsala 6, 7 och 8, emedan de dorsala småningom närma sig randen, och der till och med, i nagon mon, blifva ventrala. Peri- proctium, hvilket, liksom stoma, hos ungen jemförelsevis är mycket större än hos den fullvuxna, är rundt hos den förra och framtill omgifvet af en smal rand af plåten 2, hvilken småningom försvinner, så att slutligen plåten 1 utgör främre gränsen för den hos den fullvuxna ovala öppningen. Det förhållandet, att antalet af plåtpar i interradierna hos de fullvuxna blott i ringa mon öfverstiger det samma hos de yngsta, är ej svårt att iakttaga äfven hos Cassidulider och regulära Echinider, medan hos alla tillökningen inom ambulakren är vida betydligare, och utomor- dentligt stor i de irreguläras petala, i hvilka det mångdubblas. Man öfvertygas snart, att hos alla Echinoideer interradier och 1102 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ambulakrer vexa och röra sig sjelfständigt hvar för sig, de förra sasom det platbelagda perisomet, de senare sasom ofria armar. Hos Brissopsis är det lätt att se, att den peripetala fascio- lan stryker öfver samma interradialplat hos den fullvuxna som hos ungen, öfver platarne 4 och 5 i de frontala, 6 och 7 i de laterala, och öfver det oparigas tionde plat, och hon haller sig hos båda pa samma ambulakerplat i bivium, den 14:de eller 15:de, i trivii pariga radier pa den 9:de eller 10:de, men flyttar sig, som det vill synas, i det opariga ambulakret från plåtarne 4 och 5 till 5 och 6. Sa gar äfven fasciola infraanalis hos ung och gammal öfver opariga interradiets plat 3, episternum, och dess plåtar 4 och 5, samt öfver platarne 6, 7, 8, 9 af bivii inre rader. Fasciolan vexer således nästan jemnt med skalets plåtar, men icke fullkomligt, ty hon flyttar sig något pa den plat, inom hvilkens gränser hon förblifver. Pa skalets insida ses intet märke af henne, hon intar icke ett mellanrum mellan skalets platar, utan är helt och hållet ytlig, tillhör ett stratum af skalet, som ligger utanpa radiolernas. Ty man ser stundom, t. ex. hos Agassizia, huru hon, fullkomligt oskadad och hel, be- täcker grupper af radiolknappar, hvilka såsom genom ett fior äro fullt igenkännliga till form och ordning och i storlek föga underlägsna dem af samma grupp, som bära radioler omedelbart utanför hennes rand. Eller man ser, t. ex. hos Plagionotus, en spricka i henne, och genom denna sticker det underliggande lagret fram med’ sina radiolknappar. Hon har brott, som ga pa tvären, under tillvexten upkomna skarfvar, der hennes täta knapprader suturen mellan underliggande plåtar, stundom icke, dä fasciolan gar oförändrad deröfver. Den peripetala som den infraanala omgärda bestämda tentakelformer, hvilkas gränser de icke öfver- stiga. Den peripetala innesluter hos Brissopsis, 1 det opariga ambulacrum de kraftiga tentaklen med ringformig kalkskitva, i de pariga gälarne; den infraanala utgör gränsen mellan de stora med cirrer kransade tentakel, som tillhöra de platar af bivü inre rader, hvilka äro utdragna sa att deras porer falla inom \ , NM LJ S. LOVEN, OM ECHINOIDBERNAS BYGGNAD. 1103 hennes krets, och de enkla fingerformade, som utga från sidor- nas ambulakerplåtar. När man ser fasciolans helt ytliga läge, huru hon skrider öfver redan utbildade radiolknappar, huru de kraftigaste yttre organen sta fram endast innanför hennes krets; huru hos vissa, slägten, Plagionotus, Eupatagus, Breynia, skalets knappar, hvilka pa ena sidan om den af henne betecknade gränsen äro små och föga utbildade, på den andra plötsligt framträda stora och starkt utpräglade, och om man tillika anmärker mot- satsen emellan de sålunda skilda omradenas olikheter hos Spa- tangiderna, och den genomgaende enformigheten hos Cidarider, Cassidulider och Echinoneus, hvilka icke hafva någon fasciola, föranledes man att fraga, om icke en hinna, som kanske vidtager vid skalets största omkrets, betäcker den dorsala ytans sidor, och der hos nagra former hämmar radiolernas utveckling, men utanför sitt bräm, som är fasciolan, lemnar två fria fält at de yttre organen och skalets harda bildningar, ett omkring hjessan, ett infraanalt. Men litet är härmed sagdt; fasciolan är ett ännu ej uttydt organ. Hon är en brämlinea (»Saumlinie») säger JO- HANNES MÜLLER, jemförlig med larvernas flimmerbräm deri, att hon bildar slutna slingor, och deri, att hon företer en ytterst liflig flimmerrörelse. Hennes sammetslikt täta och jemnhöga cla- vule, hvilkas skaft det är som flimrar, ej det rundade och mjuka hufvudet, såsom redan J. MÜLLER iakttog, äro.i hög srad känsliga, och om nagra fa beröras komma straxt flera i en gemensam böljande rörelse. För den vigtiga frågan, om Echino- dermen fran sin larv har öfvertagit henne och den hinna hon begränsar, är det värdt att erinra, att den infraanala fasciolan och den laterala (DESOR) utesluta hvarandra. På den dorsala ytan samlas hos alla nu lefvande Echinoi- deer de fem ambulakren och de fem interradierna vid en krets af fem ögonplatar och, typiskt, fem hjessplatar. De senare hafva blifvit kallade genitalplatar af det skäl, att i de aldraflesta fall könskörtlarnes utförsgangar i dem hafva sina yttre öppningar, genitalporerna, och de hafva blifvit uppfattade sasom tillhörande fortplantningsorganen. Men de äro icke mera en del af dessa 1104 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1871. än det opariga interradiets platar af näringsorganen, derföre att hos de irregulära Echinoideerna anus genomborrar dem. Det är lätt att öfvertyga sig, att de platar, hvilka här hittills blifvit benämnda hjessplatar, äro tillstädes och färdigbildade hos unga individ, som ännu icke äro fertila, och att iakttaga huru först senare, när könskörtlarne mognat, dessas utförsgangar, ägg- ledare eller vasa deferentia, genomborra dem inifrån. Madre- poriten deremot anlägges tidigt, under larvtillständet, och är oskiljaktig från hjessplatarne, medan genitalporerna i vissa fall aflägsnas från dem. Ju större andel i hjessplåtarne vatten- systemet eger, desto mindre är könsorganens, och, omvändt, när det förras är ringa, är de senares stort. Hos Spatangiderna uteblir genitalporen i den plåt, dit silapparaten utbreder sig från sitt centrala område, derhän, att af de normala fem aldrig flera än fyra atersta, hos några ej mera än två. När, såsom hos La- ganum, madreporiten, hvilken hos några af detta slägtes arter öppnar sig i en förgrenad remna, intager midten af den stjern- formiga kretsen, eller, såsom hos Echinocyamus, består af blott en enda por, och när tillika, såsom i båda dessa slägten, interradierna sluta med det sista parets ena plåt mycket stor och kilformig, ligga genitalporerna i hjessplåtarne nära deras rand, men när madreporiten är vidare utbredd, så att han intager hjessans hela stjerna, ligga de, sasom hos Mellita, mellan hjessplåtarne och interradierna, eller, såsom hos Clypeaster, helt och hållet inom dessa och skilda fran hjessan af deras tva eller tre sista plåtar. COTTEAU har för längesedan gjort den vigtiga iakttagelsen, att äfven en Echinid, Goniopygus har genitalporerna utanför hjess- plåtarne vid deras spets!), men hos alla öfriga Echinider föra alla fem hjessplatarne hvar sin genitalpor, och madreporiten är inskränkt till endast en af dem, 2, den främre till höger. Det kan ej betviflas, att madreporiten och stenkanalen blifvit förda till detta läge derigenom, att tarmkanalen, som hos de irregulära !') Echinides fossiles du département de la Sarthe, 152, t. 26, f. 2, 154, t. 27, f. 25. Echinides fossiles du Dep. de L’Yonne, II, p. 50, t. 52, fig. 14. Bull. Soc. g6ol., 2:de serie, XVI, 162. S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1105 tar sin af periproctium omeifna analöppning i det opariga inter- radiet, och endast inom detta, men der på hvarje punkt från munnens närhet ända tills han genomskär hjessplatarnes och ögonplatarnes krets, hos Echiniderna öppnar sig i midten af denna krets, som sluter sig omkring honom. Medan munnen, hvilken öppnar sig tidigare, hos alla Echinoideer har samma läge i för- hållande till ambulakrer och interradier, och sitt peristom sjelf- ständigt bildadt af dertill egnade, regelbundet samma plåtar i en stadgad ordning, har analöppningen en i hög grad föränderlig plats, omgifven af utskurna platar, i hvilka han under tillvexten intar ett småningom ökadt rum. Hos en unge af Toxopneustes dröbachensis af 5 mm. bilda hjessplatarne en sluten krets, hvarje framför sitt interradium, och i deras ingaende vinklar sitta lika regelbundet de fem platar, som bära ögonen. Sadant är också förhållandet hos fullt ut- vuxna individ af Echinus, Spherechinus och Psammechinus, samt hos Saleniderna. Men hos Toxopneustes och de flesta andra, blir denna primordiala och normala disposition snart störd. Bivi ögonplåtar trängas småningom in i kretsen, på ömse sidor om det opariga interradiets hjessplat, 5, mellan denne och 1 på högra sidan och 4 på den venstra. Det är ögonplaten I, som först upnar den inre omkretsen, dernäst ögonplaten V, sa hos de flesta slägten, Loxechinus, Lytechinus, Heliocidaris, Tripneu- stes, Boletia, Salmacis, Echinoeidaris, Acrocladia, Echinometra; hos Amblypneustes och Mespilia komma de den ganska nära. Af trivii ögonplätar närmar sig IV den inre omkretsen, som han upnar hos flera, äfven II nalkas den, men i ringare mon, och III, det opariga ambulakrets ögonplat, är ständigt derifran af- lägsnad. Hos Diadema ses deremot alla ögonplatarne mer eller mindre fullständigt beröra munnhinnan. Denna omflyttning beror utan tvifvel derpa, att periproctium genom resorption i synnerhet af hjessplåtarne 1 och 5, och genom utspänning, vidgas hastigare och zstarkare än hjessplatarnes bredd tilltager, och att ögonpla- tarne, pa hvilka ambulakrens tillvext verkar som en vis a tergo, skjutas in i deras mellanrum. Hjessplaten 2, som hyser madre- DS 1106 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. poriten, förstoras mera än de andra och håller ögonplätarne II och HI tillbaka. Analöppningen framkommer pa olika sätt hos” Spatangider och Echinider. Helt unga individ af de förra hafva periproctium mycket mera dorsalt än de äldre, så i hög grad hos en 2,025 mm. lang Spatangus purpureus, hvilken art saknar peripetal fasciola. Sa tidigt är periproctium nästan rundt, med anus temligen i midten. Analhinnan är tätt belagd med tunna tegel- !agda fjäll, hvilka bilda kretsar, innerst en af långa smala spet- siga lameller, conniverande kring anus, omkring dessa en eller dera af större trekantiga fjäll, ytterst en krets af ännu större stycken. Hos flera slägten tillvexa af dessa senare företrädesvis de adorala, sa att periproctium smaningom förlänges, och anus kommer att ligga mera excentriskt i aboral riktning. Annorlunda är det hos Echiniderna. I sin skrift om de af POURTALES i det stora djupet mellan Florida och Cuba samlade Echinoideer meddelade ALEXANDER AGASSIZ, att i ett mycket tidigt stadium, då likväl munnen med sina käkar redan är utbildad, Echinidernas »analsystem är till- slutet af en enda subanal plåt, som visar sig före genital- och ögonplåtarne, och länge förblifver mera framstående än andra platar som tillkomma för att täcka det utvidgade anala systemet»). Det pentagonala eller nagot rundade rum, som omslutes af de fem hjessplåtarne intages nemligen i detta stadium af en enda oparig skifva. När derefter hos en ung Toxopneustes dröbachensis plats begynner att beredas för anus, sker detta icke i dennas midt, utan excentriskt, utanför henne. Randen af hjessplatarne l och 5 resorberas, och mellan dem och den centrala skifvan upkommer ett mellanrum, som fylles af den mjuka genomskinliga huden. I denna bildas da ett par fria, aflanga rundade kalk- stycken, som icke sammangjutas med skifvan, till hennes tillvext. Medan hela kretsen förstoras, sa att han blir oval ı en sned riktning, och skifvan lyftes något litet i sin fria rand, menvallt- !) Contributions to the Fauna of the Gulf stream ete., p. 2S1, 284, 285. Förut Mem. Amer. Acad., IX, 12. Ss. LOVÉN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1107 jemnt förblir fästad med den motsatta vid hjessplaten 3. upträda i det vidgade mellanrummet ater ett par rundade stycken, och ett annat vid hjessplatarne 2 och 4, och i det att flera sadana tillkomma, allt mindre och mindre, ökas deras antal, medan den ursprungliga centralskifvan, som sjelf tillvexer obetydligt, ännu länge är igenkänlig genom läge och storlek. ' Slutligen har en stor oval öppning på detta vis blifvit bildad, de kalkstycken, som tätt uppfylla den täckande hinnan äro mycket talrika, och de omgifvande platarne starkt eroderade. Analöppningen, som icke blir färdig förr än denna förökning af kalkstyckena i huden är temligen framskriden, lieger alltid, i spetsen af den smaningom koniskt upstaende hinnan, mer eller mindre excentriskt, normalt i riktning mot ambulakret I, och det ovala periproctium har i regeln sin längsta diameter i samma riktning, från interradiet 3 till ambulakret I, densamma som är skalets längdaxel hos Echi- nometra, och 1 förhallande till hvilken interradiernas peristom- plåtar äro ordnade symmetriskt hos Latistelle. Denna i det centrala omradet inom hjessplatarnes krets up- trädande bildning af harda stycken af kalkväfnad, hvilken i det” tidigaste stadium ger upphof till en enda skifva, men derefter, under tillvexten, med regelbundenhet fördelar sig på skilda centra för bildande af talrika fria, allt mindre stycken, i sin textur öfverensstämmande med den första skifvan, hela denna bildning, ehuru i nära sammanhang med analrörets utträdande, tillhör likväl icke dess utveckling utan hudskelettets, och den komplex af harda delar, som deraf upkommer, är en sjelfständig del af detta. Den återfinnes hos Saleniderna, icke tidigt uplöst i skilda mindre delar, utan beständig, sammanhängande och fast, i den pentagonala skifvan, som här regelmässigt intar det centrala rummet. Vid analrörets utträdande blir hon till en del genom resorption eroderad i sin bakre rand, men ännu mera de bakom henne liggande hjessplatarne, hos Heterosalenia och Salenia 1 och 5, i den normala riktningen mot ambulakret I, hos Acrosa- lenia, Goniophorus och Peltastes endast hjessplaten 5, sasom det har blifvit utredt af COTTEAU, hvilken först riktigt orienterade 1108 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRUANDLINGAR, 1871. saväl dessa som samtliga öfriga Echinidernas former, sa som här blifvit bekräftadt. Hon är icke en hos dessa slästen till- kommen öfvertalig plåt, utan ett normalt skelettstycke, hvilket hos dem under djurets hela lif behaller sin ursprungliga, genom anal- rörets paträngande blott föga förändrade form, medan det hos andra Echinider mycket tidigt förändras till en böjlig betäckning, eller, såsom hos Diadema, aldeles försvinner. Det synes sannolikt, att noggranna undersökningar skola visa, att denna sjelfständiga centraiskifva kan aterfinnas hos irregulära Echinider i hjessans, hos manga af dem, Pygurus, Clypeus m. fl., mycket stora, af madreporiten genomträngda medelfält. Aflägsnar man den föreställningen, att hjessplatarne äro bihang till könsorganen och centralskifvan till tarmkanalen, ser man denna senare hos unga Echinider i hennes ursprungliga skick, och betraktar man tillika Salenidernas hjessa sasom vore hon hel, icke utskuren af periproctium, da erhåller man en disposition af dessa skelettdelar, hvilkens homologi närmast är att söka hos en Echinoderm af en klass, som anses vida skild fran Echinoideernas. Den endast sasom fossil bekanta Marsupites, en Crinoide utan stängel, har i den pol som är motsatt munnens en enda femhörnig skifva tätt omsluten af de fem basalia. Det är samma anordning, som hjessans hos Echinusungen och hos Saleniderna. Centralskifvan och basalia, med öfriga plåtar hos Marsupites, hafva strior och rännor, hvilka, vinkelräta mot sutu- rerna, kunna följas upp till platens midt och tydligast framträda när hans yttersta kalklag är anfrätt. Men detta förhallande är ingen egenhet för Marsupites eller de talrika Crinoideer hos hvilka det förekommer. Undersöker man noggrannt centralskifvan och hjessplatarne hos sma Echinider, finner man fullkomligt samma struktur. Den kan redan skönjas på ytan vid pafallande ljus, men är i hög grad tydlig vid genomgående ljus och ändamälsenlig be- handling. Man ser den femhörniga plåten delad i fem triangulära fält, hvilka hafva hans fem sidor till baser, och sina spetsar förenade i hans midt, och den retikulära väfnaden är 1 hvarje fält så ordnad, att raka och parallela stafvar, vinkelräta mot | | | | S. LOVÉN, OM ESCHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1109 basen, mellan sig hafva smala mellanrum. I midten af plåten sammankomma de serskilta fältens stafvar och mellanrum, och förena, sig, idet de korsa hvarandra, i ett tätt och skenbart oordnadt maskverk, men i suturerna ses den ena platens möta den andras, med samma riktning. Denna byggnad återfinnes i alla plåtar. hos Echinoideer, regulära och irregulära, och är densamma som länge varit känd hos Cystideer. Hos fossila Salenider ses dessa strior mycket allmänt, och den parallela stafbyggnaden i det inre är i hög grad tydlig hos en lefvande Salenia från det stora djupet vid Antillerna, för hvilken, likasom för en Pygaster fran samma djup och talrika andra dyrbara föremal, vart Riksmuseum har att tacka Dr AXEL Go&Ss’ samvets- granna och outtröttliga forskningar. Ett annat drag, som uttrycker homologien mellan Marsu- pitens basis och Salenidens hjessa, är de upphöjda asar, hvilka hos bada sammanbinda platarnes medelpunkter. Knappast förete Salenidernas kraftigt utbildade hjessplåtar nagon »skulptur», som icke i liknande form aterfinnes hos Crinoideerna. Emedan nu centralskifvan hos Echinidungen och Saleniden är att anse som homolog med den hos Marsupites, äro de fem plåtar som infatta henne, och som här hetat hjessplatar men eljest bära namn af genitalplatar, i sjelfva verket att tyda sa-- som basalstycken, basalia, och »ögonplatarne» i deras ingaende vinklar såsom radialstycken, radialia. En calyx är i sina väsent- liga delar tillstädes, genom sitt läge i den mot munnen motsatta polen, sin sammansättning och sin struktur homolog med Crinoi- deernas. Men emedan Echinoideen är ett fritt djur, som vänder sin munn mot den yta der det tar sin föda, kommer calyx att blifva hudskelettets vertex i stället för dess basis. Han uptar coronans nybildade plåtar, basalerna möta interradiernas, radia- lerna ambulakrens tillvexande ändar. Hos Echiniderna, hvilka hafva sin analöppning der, hvarest Crimoideernas stängel är fästad, är calyx till sin form normal och igenkänlig, hos Clypeastriderna är han oftast hel och hållen genomträngd af madreporiten, som utplånar styckenas suturer, och hos de irregulära, med förlängd 1110 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. fram och bak-axel och ett utbildadt bivium, Echinoneus, Cassi- dulider och Spatangider, blir han alltmera abnorm, och var under Oo ” Jura- och Krittiden, hos Collyritiderna, uplöst, sa att de två radialer, som möta bivium, genom perisomet voro skilda fran honom. Men han saknas ej hos nagon form af Echinoideer. De undersökningar, som här blifvit meddelade, skola, som det är att hoppas, snart utkomma i en omständligare framställ- ning, uplyst af ett urval bland talrika af Herr A. M. WESTER- GREN sorgfäiligt utförda afbildningar. Förklaring öfver taflan XIX. Val SL En ung Toxopneustes dröbachensis af 4 mm. utlagd frän pe- ristomet. I, II, III, IV, V, ambulakren, 1, 2, 3, 4, 5 interradierna. I midten munnen med tänderne; deromkring, i munnhinnan, tio fria porplätar, två för hvarje ambulacrum, af hvilka de fem, som ligga framför Ia, Ila, IlId, IVa, Vb, äro märkbart större än de andra. Peristomplätarne Ia...Vb och Id... Va äro sammanbundna med räta lineer, och derigenom i det cirkelrunda stomat inskrifna två femhörningar, symmetriska endast i förhållande till diametern «@w. Hjessans plätar, sammanhällna, vid interradiet 2, der madreporiten har sin plats, med centralskifvan d.c. Den inre omkretsen redan utvidgad och förlängd i riktning mot ambulacret I, genom resorption af hjessplätarne 1 och 5 i deras inre kanter; i mellanrummet visa sig små stycken af kalkväf. Hjessplätarne äro ännu icke genom- borrade af genitalporerna. Af ögonplätarne har I redan inträngt mellan 1 och 5, och II närmat sig den inre omkretsen. Fig. 2—8. . Toxopneustes dröbachensis, ambulakret III; dess förändringar under tillvexten. 1, 2, 3 etc. primärplätar och tentakelporer; /,2,3 ete. storplätar; 1,2, 3 etc. sphaeridier; 1, 2, 5 radiolknappar. Fig. 2. Unge af 3 mm. Tentakelporerna ännu i nästan oför- ändrade primordiala bågar. Två sphaeridier. Fig. 3. Unge af 6 mm. Tentakelporerna redan tydligt ord- nade i sekundära bågar. Fyra spheeridier 1,2,8,4. Peristomplätarne nedtryckta. Radiolknappen 1 i a Z mycket förminskäd. S. LOVEN, OM ECHINOIDEERNAS BYGGNAD. 1111 Fig. 4. Unge, något större. Peristomplätarne mera ned- tryckta; i a Z äro båda primärplåtarne sammansmälta. Spheeridiet 1 försvunnet, 5 tillkommet. Radiolknappen 1 i a mycket liten, den i 5 förminskad. Fig. 3. Unge, ännu något större. I a äro storplätarne Z och 2 sammansmälta till en binär peristomplåt; i b7 äro primärplätarnes suturer försvunna. Radiolknappen 1 i aZ borta, i bZ förminskad. Fig. 6. Unge af 11 mm. diameter. Hos denna, likasom hos den följande, har storpläten 3 i a endast tre primärplåtar. Stor- plätarne / och 2 sammansmälta till en binärplåt äfven i d. Radiol- knappen 7 försvunnen i både a och b. Erg... Unet individ af 15 mm. De binära storplätarne 1+2 i båda raderna nedtryckta. Sphaeridiet 2 försvunnet, 6 och 7 till- komna. Radiolknapparne 2 förminskade. Fig. 8. Utvuxet individ af 52 mm. diameter. Storplätarne Z, 2 och 3 i båda raderna sammansmälta till ternära peristomplätar. Ett sphaeridium, 8, tillkommet. I 5 ännu, som det vill synas, en återstod af radiolknappen i. Ja So). Stoma af en helt ung Toxopneustes dröbachensis af 2-mm. diameter. Af de fria plätarne i munnhinnan hafva de, som tillhöra Ia, Il a, IIld, IV a, Vb, ännu icke fått porer. Ett sphaerid i hvarje ambulacrum, pa Id... Va. 20 ZU), Unge af någon nordisk Echinid, 0,6 mm. i diameter. Ventral- sidar. Pigmentfläckarne utelemnade. Radiolerna blott till en del utförda. Ingen återstod af larven. Intet spår till käkar, ingen munn eller anus. Fem stora primordiala tentakel, hvilka enligt Kronn snart försvinna. Innanför dem fem par mindre, permanenta. Hvarje sådant står öfver en skifva af kalknät, de första primärplåtarne i ambulakren. Utanför och mellan deras par, andra skifvor, antag- ligen anläggningar af interradier. Efter ett i sprit förvaradt individ. IDG HH Ett af de fem stora primordiala tentaklen med skifva, och i denna en ring af kalknät. I rörets vägg muskeltrådar på längden och på tvären. ige 1.2. Ett af de mindre, permanenta tentaklen hos ungen fig. 10, med skifva och en del af det kalknät, som ligger under dess fäste. Fig. 19. Den aflänga, utåt snipiga öppningen i kalknätet, poren, p., öfver hvilken tentaklet stär. STOCKHOLM, 1872. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. Westergren de Lit Schlachter £ Seedozff, Stockholm ÖFVERSIGT AF o FRE. 20. SR Kola Onsdagen den 8 November. Pr&ses tillkännagaf, att Akademiens utländske ledamot, Direktorn för Storbritanniens geologiska undersökning RODERIC IMPEY MURCHISON med döden afgatt. Från Kongl. Sjöförsvars-Departementet hade blifvit öfver- lemnad en ombord på Briggen Nordenskiöld under dess expedi- tion sistlidne sommar förd meteorologisk dagbok. Hr S. LovVÉN meddelade en öfversigt af de högst betydliga zoologiska samlingar, som blifvit gjorda utaf den under Friherre F. W. VON ÖTTERS befäl sistlidne sommar utförda expedition till Grönland, och förevisade två derunder funna, utmärkt väl bevarade exemplar af den ar 1753 upptäckta och beskrifna, men sedan dess ej förr än nu aterfunna Pennatuliden Umbellularia euerinis L. Hr NORDENSKIÖLD lemnade en kritik öfver Doktor PETER- MANS uppfattning af de under sista sommaren företagna polar- färder, med särskildt afseende pa planen för nästa ars svenska polarexpedition. Densamme redogjorde för atskilliga af Doktor PFAFF först uppmärksammade, under detta ars Grönlands-expe- dition af Hrr TH. FRIES och NAUCKHOFF pa ön Disko insam- lade växtförsteningar, tillhörande stenkolsperioden och nu första sangen i denna trakt anträffade i fast klyft. Hr TORELL redogjorde för det sätt, pa hvilket han och Hr BLOMSTRAND fullgjort det dem lemnade uppdrag att, jemte de Danska ombuden Professor JOHNSTRUP och Docenten HoFF, be- 1114 sluta om fördelningen af det med expeditionen till Grönland sist- lidne sommar hemförda, af Professor NORDENSKIÖLD ar 1870 i nämnde land uppdagade fyndet af gediget jern. Sekreteraren meddelade a författarnes vägnar följande upp- satser: 1:0) »Kritisk förteckning öfver Skandinaviens Bryozoer» (fortsättning), af Professor F. A. SITT”, 2:0) »Myriopoda Afriex australis», af Läroverksadjunkten C. O. von PORATH*, 3:0) Te- froit och Tefroit-arter i Svenska jernmalmer af Bergskonduktören L. J. IGELSTRÖM“. Pa tillstyrkan af utsedde Komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af Docenten T. TULLBERG för- fattad och inlemnad afhandling: »Sveriges Podurider». Genom anställda val kallades till ledamöter af Akademien: Professorn i pathologisk anatomi vid Kongl. Carolinska Med. Kir. Institutet ERNST AXEL KEY; Direktorn för Observatorium i Paris och ledamoten af Franska Institutet CHARLES EUGENE DELAUNAY; Professorn i geologi och mineralogi vid Universitetet i New Haven i Nordamerika JAMES DWIGHT DANA; Chefen för den vetenskapliga afdelningen af Registry office i London Dr WILLIAM FARR, och Professorn 1 speciel pathologi och therapi vid Julius-Maximilian Universitetet i Würzburg HEINRICH BAM- BERGER. ; Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Förvaltningen af Sjöärendena. Sjökort, Litt A4: D. Från Linnean Society i London. Transactions, Vol. 27: 3. Journal. Botany, N:o 54—56; 69. » Zoology, N:o 49—52. Proceedings, 1869/70: h; 1870/71: b—1. List, 1870. Additions to the library, 1869/70. RES (Forts. å sid. 1168.) a (ON ulko SN 1115 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 9. Stockholm. Kritisk förteckning öfver Skandinaviens Hafsbryozoer ALE A. Sum. V (Forts. frän ärgängen 1867, Bihang). [Meddelad den 8 November 1871.] Tail. ENG XXT. Fran 1868 ars Spetsbergs-expedition har jag några anteck- ningar om arktiska bryozoer sasom tillägg till min förra för- teckning, hvilka såväl i systematiskt som geografiskt hänseende ega interesse äfven för den skandinaviska faunan. Vid bedömandet af Cyclostom-gruppernas systematiska för- hållanden till hvarandra, i synnerhet i deras lägre former, känna vi ännu inga mera konstanta och mera användbara karakterer än koloniens form och ectocystens förkalkningssätt. Denna sin betydelse kunna emellertid äfven de förlora under utvecklingen och genom mellanformer i systemet. De tjockskaliga, sasom en Hornera, en Discoporella, med sina mellanporer, äro visserligen väl åtskilda från de tunnskaliga, såsom Diastoporidor, Tubulipo- ridor och Fasciculiporidor, att icke tala om de ledade Crisiorna, som synas utgöra en egen utvecklingsserie; men det D’Orbigny- ska slästet Filisparsa ställer sig emellan Hornera och Tubuli- poridorna, och utvecklingen af Discoporella sammanbinder äfven detta slägte med Tubuliporidornas familj. Under sådana om- ständigheter är det lätt förklarligt, att en arts ställning i sys- temet är osäker, till dess utvecklingen för densamma är 1 sin helhet känd. Af samma skäl kunna vi endast provisoriskt me- 1116 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. delst karakterer bestämma gränserna för de i systemet antagna afdelningarne. Inom en af dessa afdelningar, - Fam. DIASTOPORIDA, sammanförde jag af nordiska former slägtena Diastopora och: Mesenteripora. Att det sednare i sin utveckling utgar fran ett stadium motsvarande det förra, är lika antagligt, som det är säkert, att detta kan resa sig i skal- eller bladform. Men den fraga, hvilken jag redan vid min första beskrifning af dessa djur framkastade, huruvida någon af våra kända Diastopora-former vore början till den i de arktiska hafven lefvande Mesenteri- poran, qvarstar olöst ännu. Dock är jag nu i tillfälle att till min förra skildring af Diastopororna bifoga en form (Tafl. XX, fig. 4) från Lomme-bay (Spetsbergen) der den lefvat på en sten på stenig lerbotten, vid ett djup af 25—35 famnar. Denna form står till sitt växtsätt ungefär midt emellan Diastopora repens och D. simplex, med den förras förgrening och den sednares tidiga tillplattning och utbredning af grenarne. Från bada är den emellertid skiljd genom djurhusens storlek. som här stiger ända till ett lumen af 0,17 m.m:s bredd eller något derutöfver. Att döma af den korta beskrifning, hvilken NORMAN (Brit. Assoc. Report 1868, pag. 310) lemnat öfver sin Alecto diasto- porides, synes den troligtvis sammanfalla med denna, blott att de temligen täta tvärstrimmorna öfver grenarne antagligen ej skulle hafva undgatt denne författares uppmärksamhet; och da han om sin art ej uppgifvit nagot matt pa djurhusens storlek, blir identifieringen ännu osäker. Emellertid anmärker jag denna form såsom den antagligaste början till den nordiska Mesenteri- poran, i analogi med den utveckling af Heticulipora, hvilken jag beskrifvit från Medelhafs-formen af detta slägte. På samma sätt som denna Reticulipora, bibehåller Mesen- teripora byggnaden af Diastopora simplex, d. ä. den saknar smårör och kommer i afseende på djurhusens täthet och storlek närmast intill den nu beskrifna formen; och då vi ännu icke känna oviceller för den sistnämnda, lika litet som dessa voro SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1117 utvecklade pa Diastopora-stadiet af den nämnda Reticuliporan, ligger det nära till hands att antaga Mesenteripora meandrina såsom den fulländade utvecklingen af .Diast. diastoporides (?), äfven om denna under vissa förhallanden kan länge förblifva en Diastopora eller till och med såsom sådan förgrena sig i Cri- ‚serpia( Alecto)-form. Denna utveckling finner i hög grad sin bekräftelse, da vi nu från de arktiska regionerna kunna framvisa en Reticulipora- form, som i afseende pa sin byggnad står i samma förhållande till Diastopora hyalina. Denna Reticulipora, hvilken jag benämner B. intricaria, träffades först norr om Norge, på lerbotten vid 200—230 fam- nars djup, vid en nordlig latitud af 70° 10’ och en longitud af 20° 37. 0. Fr. Greenwich. Sedermera har den, i ännu vackrare exemplar och mera fullständig växt, af Kandidat LINDAHL blif- vit hemförd fran Baffins-bay, vid ungefär motsvarande bredd- grad och djup. Åfven för denna sakna vi emellertid någon direkt observation om dess utveckling utur något exemplar af Diastopora hyalina. Den förekommer i sin uppresning sasom temligen plana, nät- formiga utbredningar, temligen liknande den välbekanta Frondi- pora-växten. Men grenarne äro här fran sidorna tillplattade och i öfre kanten (samknoppskanten) skarpa (Tafl. XX, figg. I och 2) liksom den ofvannämnda Reticuliporans fran Medelhafvet, och i sina nätformiga sammansmältningar gifva de kolonien på detta sätt en oregelbunden bikaks-form. Da nu den nämnda kanten kan vara stadd i fortfarande tillväxt, ökande grenarnes bredd eller uppskjutande i hoptryckta processer, och da äfven dessa sednare i sin tillväxt kunna träffa hvarandra i samknopps-stadium, smälta de som vanligt tillsammans, bildande ett nytt nätverk ofvanom det äldre, hvarigenom kolonien erhåller en mera oregelbunden form, snarast att jemföra med en gles moss-växt. Grenarnes bredd (höjd) kan härvid betydligt variera: de äldre äro smalare, af nästan oval genomskärning, de yngre bredare; och lösryckta , , 1118 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. bitar skulle lätt kunna gifva anledning till uppställande af ser- skilda former. Härtill kommer, att liksom Diastopora hyalina tillväxte periodvis, sa kan äfven här de äldre grenarne utvidgas till bredden (höjden) genom tillväxt utmed samknoppskanten, då man vanligen ser en tydlig gräns emellan den äldre och yngre generationen. Oafsedt koloni-formen och de modifikationer 1 djurhusens ordning, hvilka denna naturligen maste medföra, bibehåller denna Reticulipora samma byggnad som den genom sina smarör ut- märkta Diastopora hyalina, och i de ofvannämnda aldersförän- dringarne visar den samma olikheter som denna i afseende på djurhusformen. Jag afbildar (Tafl. XX, fig. 3) en bit af den smalgreniga delen af en koloni, der vi se djurhusen och smårören föga eller intet uppskjutande öfver den gemensamma koloni-ytan, sadan äfven Diast. hyalina visade sig i sina äldre delar. De yngre, bredare grenarne ha sina djurhus långt utskjutande sasom vanligen bakåtböjda rör med mynningen snedt afskuren uppåt, så att mynningsplanet bildar en mer eller mindre spetsig vinkel mot grenens plan uppat. Hvad här är uppåt, blifver naturligtvis på den krypande Diastoporan utåt; och då nu äfven på denna Reticulipora djurhusens rad-ställning blir tydligare i de yngre delarne, är också öfverensstämmelsen mellan bada fullständig, i de karakterer som kunna hemtas fran individernas form och för- ändringar. Att under sådana omständigheter afskilja dessa former, till och med blott såsom olika arter, maste förefalla ytterst ona- turligt; men sa länge en karakter qvarstar, hvars genetiska be- tydelse vi ej kunna genom direkt observation förklara, ma den väl respekteras, och Reticulipora intricaria ma väl qvarsta i sy- stemet, tills ett verkligt Diastopora hyalina-stadium kan fram- visas såsom dess ursprung, Här ma blott tilläggas, att i olikhet mot Reticulipora nummulitorum saknar den nordiska Reticuli- poran oviceller, 1 de exemplar jag kunnat undersöka. SMITT, ERITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1119 Fran samma lokal, norr om Norge, hemförde vi af familjen TUBULIPORIDE en ny form, hvilken jag uppställer sasom en särskild art, Tubulipora (Idmenea) tumida, emedan ingen åf de hittills beskrifna Idmoneorna synes mig kunna sammanföras med densamma. Att döma efter de två sma fragment, hvilka jag kunnat undersöka, synes den resa sig 1 temligen rak växt (Tafl. XX, fig. 7), något tjockare än den vanliga Idmonea atlantica i motsva- rande utvecklingsstadium. Denna tjocklek härrör hufvudsakligen från den mera svällda ryggsidan af kolonien (Tafl. XX, fig. 5). Brist på exemplar hindrar en noggrannare undersökning af den inre byggnaden; men i analogi med förhållandet på Idm. atlan- tica, och att döma af det tvärsnitt (Tafl. XX, fig. 6), der jag lyckats fa en redig bild af djurhusens förhallande till hvarandra i det inre af stammen, synes det antagligt, att denna uppsväll- ning af de bakre-yttre kanterna utgöres af rudimenterna till de yttre djurhusen, hvilka här blott sällan fullbildats, då djurhus- raderna vanligen besta af tva eller tre, blott nagra fa rader af fyra djurhus. . Dessa utmärka sig äfven, derigenom att de vid sitt utträde ur den gemensamma stamytan äro mera fria, i rörform divergerande fran hvarandra. Deras storlek, med en bredd af omkring 0,09 m.m. 1 diameter, är mindre än den van- liga på /dm. atlantica i motsvarande utvecklingsstadium. För öfrigt stämma dessa bada arter öfverens saväl 1 punkteringen af porer som i längs- och tvärstreckningen, blott att den sist- nämnda här synes jemnare och sträckande sig äfven mellan djurhusraderna öfver stammens framsida. Fran Smeerenberg (vid Spetsbergen) hemförde vi Tubulipora (Proboseina) inerassata ; i Alecto-stadium krypande pa en sten, hvilken koloni (Tafl. XX, fig. 8) svårligen later medelst någon karakter afskilja sig fran D’ORBIGNYS Filifascigera diehotoma !). Den är visserligen be- 1) Pal. Frane., Terr. Cret., vol. V, p. 685, tab. 744, fig. 1—3. 1120 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tydligt skadad, och serskildt är dess ursprung bortskrapadt; men den utvecklingslag, hvilken D’ORBIGNY anför sasom karakter för sin ofvannämnda art, är tydlig äfven här, ehuru regelbunden- heten, med afseende pa tillökningen af djurhusens antal i knip- pena, till följe af ojemnhet i tillväxten blifvit rubbad. De här och der uppresta djurhusknippena bevisa, att äfven denna Alecto- form endast är ett utvecklingsstadium, och djurhusens storlek, hvilkas lumen varierar omkring 0,15—0,2 m.m. i diameter, jemte deras tydliga punktering af porer hänvisa detta stadium till den grupp af Tubulipora, för hvilken jag föreslagit användandet af det gamla namnet Proboscina. Bland de dithörande arterna, af hvilka Tub. inerassata och T. fungia komma hvarandra synner- ligen nära, är endast den förra känd i en så rikt förgrenad Alecto-form; och jag hänför derföre den nu ifrågavarande kolo- nien till denna art, oaktadt full säkerhet blott kan vinnas, när utvecklingen för den sistnämnda arten blifver bättre känd. Att i denna form antaga en motsvarighet till den fran Krit- formationen först beskrifna, vinner stöd af en annan Alecto-form, som jemte densamma förekommer på stenar i de arktiska hafven. I stället för att lemna någon figur af denna Alecto, kan jag hänvisa till D’ORBIGNY’s | Stomatopora subgracilis !) eller Stomatopora regularis hos GABB och HORN ?). Bada dessa tillhöra kritformationen; men saväl beskrifningar som figurer öfverenstämma fullkomligt med var arktiska form, som tyckes vara temligen allmän, ehuru jag hittills ansett densamma utan nagon synnerligen framstaende betydelse, i den tanke att den är en genom afskrapning skadad, hardt förkalkad Alecto-del till en Tubulipora atlantica. Den är en bland de minsta Bryozoer, krypande i raka eller föga böjda, jemnbreda förgreningar, byggda af djurhus efter djurhus i enkel rad. Grenarnes bredd varierar omkring 0,24 m.m., och de rakt uppskjutande, runda djurhus- ) Pal. Frane., Terr. Crét.. vol. V, pag. 838, tab. 629, figg. 1—4. 2) Monogr. Foss. Polyz. Sec. and Tert. Format. North Amer., Journ. Acad., Nat. Sc. Philad., New Ser, vol. V, p. 172, tab. 21, fig. 63. \ SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAY. HAFSBRYOZOER. 1121 mynningarne visa ett lumen af 0,04—0,05 m.m. i diameter. Den nedliggande delen af djurhusen bildar en jemnbred, tillplattad halfeylinder med tydliga tvärfaror men ytterst svag (stundom omärklig) punktering af fina porer. På en sten från 200 300 famnars djup, norr om Norge, förekommer vid sidan af den sistnämnda en annan Alecto-form 1 ungefär samma grad af förkalkning: Till sin byggnad öfver- ensstämmer deremot denna med D’ORBIGNYS Proboscina fasciculata '), eller, pa nagra delar af kolonierna, med hans Prob. alternata ?) och, pa andra delar, med häntydan till öfverensstämmelse med hans Prob. crassa?). Bland arktiska former är den att ställa vid sidan af ofvannämnda början till Tubulipora (Proboseina) inerassata. Till storleken varierar här djurhusens mynning om- kring ett lumen af 0,15 m.m. i diameter. De flesta sakna den uppresta delen; och djurhusmynningarne synas då ocksa sta när- mare hvarandra, ehuru oredigt, i de båda alternerande djurhus- raderna: — de öfverensstämma da med Prob. fasciculata, ISyn- nerhet der tvärfarorna öfver deras nedliggande delar äro som tydligast. På andra ställen ater äro de uppresta, utåt (mot koloniens rand) riktade, rörformiga delarne af djurhusen bibe- hållna: — de taga då karakteren af Prob. alternata; och der koloniens grenar slutligen utbreda sig, antagligen här dock endast för grenbildning, komma djurhusen slutligen i tre-radig ställning, sadan D’ORBIGNY beskrifvit och afbildat den för Prob. crassa, hvilken äfven han sagt gränsa intill Prob. fasciculata sa i dess helhet som till detaljer ?). Identifieringen och den systematiska benämningen af Sto- matopora subgracilis och Proboseina fasciculata bjuda emellertid mindre svårigheter än fragan, huru de i morphologiskt hänseende böra bedömas. Alecto-formerna, hvilka eljest visat sig vara början till högre utvecklade koloniformer, kunna väl sasom manga 1) Pal. Frane., ]. e., p. 857. 2) ibid. a)-T. e., p. 848. Sr le. 9. 887. 1122 ÖFVERSIGT AF K. VEENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. andra utvecklingsstadier inom Bryozo-gruppen föra ett sjelfständigt, art-likt lif och såsom sådana till och med afvika från den annars vanliga utvecklingen. Afven i kritformationen vore de dä att tyda på samma sätt. Men så länge vi icke känna det inre af dessa kolonier i deras lif, deras köns-förhallanden, kunna de lika väl vara att anse som sjelfständiga arter, hvilka allt ifran kritan bibehallit sin ringa grad af utveckling. Osäkerheten i detta hänseende och det interesse, de erbjuda genom sin öfverens- stämmelse med de fran kritan beskrifna formerna, ma här för- svara bibehållandet af D'ORBIGNY'S benämningar af dessa former. Bland Ctenostomer af familjen HALCYONELLE& funno vi pa ofvannämnda stälie norr om Norge, vid 200—300 famnars djup en varietet af ALDERS Aleyonidium mammillatum, sa egendomlig till sin koloniform (Tafl. XX, fie. 9) att den väl (fa förtjenar sin beskrifning. Som runda små platta kakor eller knapphufvuden, nagon vång i njurform, lefde den der på leran, liksom Cupulariorna blott med ett underlag af sandkorn eller Foraminiferer. Disken, hvilken kolonien pa detta sätt bildar, är pa undre sidan nästan plan, på den öfre jemnt men svagt konvex. Till storleken va- riera dessa kolonier mellan ungefär 5 och 9 m.m. i diameter. Periferien bildas af den gemensamma utvecklingsranden, som på de flesta är utbredd i en tunn membran. Djurhusen sitta som vanligt i quincunxställning, och denna temligen redig, hvarigenom uppkomma spirallikt vridna djurhusrader utstralande från diskens centrum. De inre, äldre djurhusen äro kortare, mera uppräta, och ha en mindre, mera sammandragen mynnings-tuta; de yngre, yttre djurhusen äro större, nedliggande, med en större, mera ut- skjutande mynnings-tuta. Koloniens färg är gra, lik leran, der den vuxit. Tentaklernas antal har jag räknat varierande mellan 18 och 20. Cul-de-sac är, sasom pa den äldre kända formen, kort och rund. SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1123 Egendomligheten i koloni-formen och förekomstsättet gör denna varietet väl berättigad till ett eget namn; och de exem- plar, hvilka fran Riksmuseum utdelats, bära namnet Aleyonidium diseiforme. Till den grupp af Aleyonidier, för hvars benämning jag an- vändt det af HassaLL uppställda genusnamnet Cycloum, hörer en form, som temligen allmän träffades pa alger i ebbregionen vid Smeerenberg (Spetsbergen). Då den ännu synes vara obe- skrifven, benämner jag den Aleyonidivm corniculatum. Till det yttre, sa till förekomstsätt som färg, liknar den serdeles mycket Ale. hispidum eller, i sina yngre stadier, Ale. papillosum; men redan loupen skiljer den lätt fran dessa, när man ser den öfverströdd med greniga borst (Tafl! XX, figg. 10, 12—16), ett i hvart hörn mellan djurhusen. Den morphologiska betydelsen af dessa borst »sasom !) knoppningar af andra ord- ningen», enkla knoppningar, »ofvanpa de redan begränsade djur- husen. från hvilkas inre de äro afskiljda genom en mellanvägg» (Tafl. XX, fig. 12), har jag redan förut papekat. Genom sitt läge tillhöra de den proximala (inre, äldre) ändan af hvarje djurhus och öfverensstämma i detta hänseende med borsten (de trinda knölarne) saväl på Flustra membranacea?) som på Bi- Hustra tuberculata etc. Deras motsvarighet hos de högre ut- vecklade Membraniporidorna blir derföre att söka i de som oftast parvis förekommande avicularierna öfver den proximala ändan af dessas djurhus. På de lägre Flustridorna, t. ex. på Klustra membranaceo-truncata ser man deremot, ätt de äfven kunna mot- svara distala randborst. Djurhusmynningarne likna dem pa Alcyonidiwm hispidum och ha liksom der operkel-bildning (Tafl. XX, fig. 11) genom halfeirkelformiga förhärdningar i djurhusväggen. Borstkransen 1) Öfvers. Vet.-Akad. Förh. 1866, pag. 516. 2) Jfr. NITSCHE, Beiträge zur Kenntniss der Bryozoen, Zeitschr. f. wiss. Zool., Bd. XXI, p. 417. 1124 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. pa tentakelslidan är dock här mera utvecklad. Tentaklernas antal är 18. | s Gemensamt med Alc. hispidum star således denna art pa öfvergang till likhet med Chilostomernas byggnad. Operkelbild- ningen, den i förhållande till de öfriga Halleyonelleorna starkare utvecklingen af djurhusväggen och den så karakteristiskt utveck- lade borstbildningen öfver djurhusen föra dem bada till Flustri- nornas närhet, medan borstkransen på tentakelslidan, operkel- bildningens rörlighet och utsträckbarheten af detta djurhusväggens mynningsparti qvarhalla dem inom Ctenostomernas ordning. Af Chilostomer, värda att anmärkas, funno vi straxt norr om Norge, vid 72° 10' nordl. lat., 20° 37' östl. long., på lerbotten vid 200—250 famnars djup, den äkta Flustra Barleei, sadan denna förträffligt är afbildad af Busk!). Den anträffades emellertid endast uti två exemplar, och dessa ej synnerligen stora. NORMAN har?) sammanfört denna form med den af mig?) be- skrifna Fl. membranaceo-truncata. Sedan jag nu blifvit i till- fälle att undersöka den verkliga FI. Barleei, tror äfven jag, att dessa bada former böra förenas mom gränserna för samma art i systemet. Dock qvarsta de sasom väl skilda former, blott att vi nu med antaglig säkerhet kunna förena dem i en serie, äfven innefattande Flustra membranacea och Fl. chartacea, hvilken förmodan om förhallandet till den sistnämnda jag redan förut?) yttrat med afseende pa Hl. ınembranaeeo-truncata. Hänvisande till de skäl, jag härför anfört, vill jag blott tillägga, att borsten pa Fl. membranaceo-truncata vid undersökning af ett rikare material visat sig äfven kunna tillhöra sjelfva de distala djurhus- hörnen. Härigenom försvinner artbetydelsen af den i karakteren ') Quart. Journ. Mier. Se., vol. VIII, pag. 125 (sec. NORMAN), Zooph., tab. XXV, fig. 4. Figuras solum vidi. >) Mier. Journ. N. S , vol. VIII, p. 220. 3) Öfvers. Vet.-Akad. Förh. 1867, pp. 358 et 376, XX, fieg. 1—5. *) 1. c. et pag. 451. SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1125 för denna form upptagna platsen för dessa borst; ınen deras vanliga plats; och utvecklingen af avicularier utmärka lätt form- skillnaden från Fl. chartacea. Den egentliga karakteren för Fl. Barleei, till skillnad från Fl. membranaceo-truncata, uttryckes genom aviculariernas form: de äro kortare och hafva lockets ledgång snedställd. Formserien skulle följaktligen få följande utseende: Flustra membranacea: Zocecia quadrata. a: Mucrones ad angulos distales zoecii positis. 1. forma membranacea: Avicularia et occia desunt. 2. forma chartacea: Avicularia desunt. b: Mucrones ad angulos distales vulgo desunt. 3. forma membranaceo-truncata: Avicularia recte posita. 4. forma Darleei: Avicularia obliqua. ’ I nyss citerade afhandling af NORMAN uppställes den af mig beskrifna duplex-formen inom Cellularia ternata-serien sasom en serskild art. En motsvarande form inom Cellularia scabra-serien funno vi uti Liebde-bay, pa stenig lerbotten, vid 12-—20 famnars djup. Af Prof. TORELL är densamma tagen i Berufjord (Island) pa 15-30 famnars djup och vid Grönland. Denna paralleli- sering af motsvarande former i de bada bredvid hvarandra sta- ende serierna inom samma slägte upplyser tillräckligt, hvilken vigt bör fästas vid de mellan formerna förekommande olikheter. Bland öfriga Chilostomer, samlade under denna expedition, vill jag här endast anmärka tvenne serier af former, som sluta sig intill den grupp, hvilken jag gifvit familjebenämningen DISCOPORIDE. Den första af dessa serier börjar med en form, som är sa öfverensstämmande både med beskrifning och figur af Escharina inpressa REUSS !), att jag benämner den 1) Versteinerungen der Böhmischen Kreideformation, 2:te Abth., p. 68, taf, XV, fig. 24. 1126 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Discopora(?) impressa, för att atminstone gifva anledning till en noggrann "jemförelse, hvilken endast är möjlig för dem, som äro i tillfälle att granska typexemplar ifran kritan. Denna form (Tafl. XXI, figg. 17—19) star såsom Escharin 1 ungefär samma förhållande till typens fullt utvecklade former, som det första djurhuset i en fran embryot utvecklad Escharin- koloni star till de yngre typiska djurhusen i densamma; den är ett bland minnena från sambandet med Membraniporidorna. I detta hänseende star den ocksa närmast Lepralia spathulifera. ; Ung och tunnskalig har den ett glänsande, gulhvitt yttre, med ectocysten fint grynig af täta, sma vartor. För djurhusens form kan jag hänvisa till REUSS'S beskrifning. Den proximala delen af det rhomboidal-sexsidiga eller vid ny rad-bildning proxi- malt tillspetsade djurhusets öfre vägg är rundadt uppsvälld men med mera plan sluttning distalt mot djurhusmynningens konkava proximal-rand. Denna sluttning begränsas på sidorna af en uppsvällning öfver randen af djurhusets distaldel, inom hvilken djurhusmynningen är belägen. Denna ater, som saledes är be- tydligt insjunken, har formen af en half-ellips eller rättare be- gränsningen af en parabel och paminner om mynningen af en Lepr. spathulifera, blott att den saknar inknipningarne pa sidorna. Likasom dennas djurhusmynning öfverensstämmer den dessutom med Membraniporidornas mynningsarea, deruti att operklet ej upptager hela dess yta, hvarföre namnet mynningsarea äfven här kunde användas. Pa den nämnda uppsvällningen längs ran- den af djurhusets distaldel finner man (Tall. XXI, fig. 18), om ock sällan, ett par af mynningsborst; och när ovicell utvecklas (sma. fig.), lägger sig denna qvart-spherisk, temligen hög, vid basen vanligen med skarp afsats mot nämnda kalkuppsvällning. I de starkare förkalkningarne utjemnas dessa uppsvällningar till god del; den nämnda randuppsvällningen gar mera jemnt öfver i det ofvannämnda, mot djurhusmynningen sluttande planet, och till minne af den förutvarande afsatsen derstädes aterstar blott en fara på hvar sida af djurhuset, löpande proximalt från hvarje SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1127 mynningshörm. Pa detta sätt bildar större delen af djurhusets framsida en mera sammanhängande, distalt sluttande area, van- ligen med tydlig afsats mot den proximala delen och dennas sidoränder. När nu, hvad ofta kan hända, kalk eller främmande ämnen afsätta sig i skiljofarorna mellan djurhusen, visar den från REUSS citerade figuren en trogen bild af denna art. I ett sadant förkalkningsstadium paminner den äfven serdeles mycket om Membranipora-typen, der dennas mynningsarea proximalt är förkalkad 1). Med koloniens fortsatta tillväxt och i förening med den tilltagande förkalkningen >) framträder emellertid Escharin-typen fullkomligare (Tafl. XXI, fig. 9). Djurhusmynningen är da in- skränkt till operklets vidd; öfre djurhusväggen är mera jemnt tillplattadt konvex, och de bada farorna proximalt fran djurhus- mynningen blifva mindre skarpt markerade. Sadan förekom denna art, vid vestra och norra kusterna af Spetsbergen, pa stenar vid 20 —80 famnars djup. Rätt ofta i dess sällskap och mången gang förvillande lik densamma träffades Discopora eruenta ?), hvilken jag anser mig kunna identifiera med den af NORMAN fran de större djupen vid Shetlands-öarne under nämnda artnamn beskrifna form. Den utmärker sig äfven 1 de arktiska hafven genom sin hårda förkalkning och sin röda eller gulröda färg, der icke det yttre lagret är afskrapadt, ty i detta fall är den hvit liksom den härda förkalkningen af Porina eiliata, med hvilken jag förut 1) Jfr. för öfrigt Membranipora Clio, D'ORB., Pal. Franc., 1. e., p. 582. tab. 729. figg. 3, 4. 2) Anm.: Pörkalkningen på denna art är i rätt betydelsefullt hänseende egen- domlig. Den synes nemligen, att döma efter torkade exemplar, försiggå emellan den ursprungliga, hinnartade ectocysten och den inre manteln, så som jag i en annan uppsats (om Floridabugtens Bryozoer) skall visa angå- ende Biflustra och Vincularia. 3) Lepralia violacea, var. cruenta, BusK, Cat. Mus. Polyz. Brit. Mus., p. 69, tab. CX, fig. 1? Lepralia eruenta, NORM. Undeser. Brit. Hydrozoa ete., Ann. Mag. Nat. Hist. 1864, p. 7 (sep.). 1128 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sammanblandat den under namnet Porina ciliata dura. Genom dess af glänsande smaknuttror gryniga, tillplattadt konvexa, främre djurhusvägg och dess ofta, isynnerhet pa de äldre delarne af en koloni (Tafl. XXI, fig. 21) djupt insjunkna djurhusmynning, mot hvilken äfven här kan synas ett fran midten af djurhusets fram- sida sluttande plan, framträder likheten med den föregaende for- men. Och äfven här sväller förkalkningen distalt och pa sidorna om djurhusmynningen. Men den sistnämnda har här en mera bestämd form af en halfellips, och far slutligen en tand i midten af den i början konkava men sedermera raka eller nagot kon- vexa proximalranden (figg. 20—22). Hänvisande till min förra be- skrifning (dock med uteslutande af de med midtelpor försedda, starka förkalkningarne af Porina ciliata) vill jag här blott fästa uppmärksamheten pa ovicellbildningen; vid hvars uppträdande samma förhållande visar sig som pa Escharella Landsborovii (Öfversigten 1867, tall. XXIV, fig. 64), att djurhusets kalklager lägger sig upp öfver ovicellens framsida (Tafl. XXI, fig. 21), här helt och hallet täckande dess mynningsrand. Genom byggnaden af djurhusväggen, som blott i en rad längs skiljefarorna mellan djurhusen är genomborrad af porer, skiljer sig denna form från den i dess sällskap vid norra, östra och södra Spetsbergen icke sällsynt funna Discopora megastoma }). I sina svagare förkalkningar, som likväl i de nyss färdig- bildade djurhusen är föga svagare än föregaende forms, visar nemligen denna (Tafl. XXI, fig. 24) hela den öfre djurhusväggen genomborrad af porer i qvincunx. I de starkare förkalkningarne försvinna de visserligen ibland (fig. 26) eller blifva otydligare (fig. 25), da midten af denna djurhusvägg reser sig i den trubbiga, mot sidorna jemnsluttande mucroformen, och likheten med den föregaende formen blir (fig. 26) förvillande, om man ej i koloniens ') Lepralia megastoma, Busk, Crag Polyzoa, p. 55, tab. VII, fig. 5. Cellepora Californiensis, GABB et Horn, Monogr. Foss. Polyz. Second. a. Tert. Formations North Amer., Journ. Acad. Nat. Sc. Philad., New Ser., vol. VP. f305 tab. 12: SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1129 rand finner unga eller ofullbordade djurhus med tydliga porer. En annan likhet, gemensam med den jag anmärkt för den före- gaende formen, med Escharella Landsborovii framträder vid ovi- cellernas utveckling (fig. 8); och denna är här desto större, som ovicellen ofta visar tre faror, som stöta tillsammans i dess midt. Isynnerhet när den ofvannämnda knölen pa djurhusets framsida ej är synnerligen utvecklad, kan endast djurhusmynningens form användas sasom igenkänningstecken für Discopora megastoma. Helt nära intill den grupp af Discopora-former, för hvilkas gemensamma benämning jag användt det äldsta speciesnamnet, coccinea, sta tvenne andra former af detta slägte, hvilkas för- hallande till hvarandra far sin förklaring vid jemförelse med nämnda formserie. Den ena af dessa, hvilken jag ingenstädes finner beskrifven, benämner jag Discopora emucronata för att derigenom uttrycka dess väsendtligaste skillnad från Di- scopora ventricosa. Till djurhusformen (Tafl. XXI, figg. 27 och 28) öfverens- stämmer den nemligen nästan fullkomligt med denna; men djur- husväggen reser 'sig aldrig i mucro-form proximalt om djurhus- mynningen, som serdeles regulier bibehåller sin primära, half- elliptiska form med rak proximalrand. Det bukigt uppsvällda djurhusets vägg undergar aldrig, sa vidt vi hittills känna, någon starkare grad af förkalkning utan bibehåller med en ytterst fin knuttrighet sin glänsande röd- eller horn-gula färg, som redan vid svag förstoring gör arten lätt igenkännelig. Längs randen vid de djupa skiljefarorna mellan djurhusen är denna vägg genom- borrad af en rad porer, hvilka dock ofta till följe af sitt djupa läge äro svåra att upptäcka. Den lättast i ögonen fallande karakter, der den ej genom afskrapning är försvunnen, är emeller- tid storleken af de sex, vid basen ledade randborsten kring djurhusmynningen, hvilka vanligen skjuta rätt upp eller äro in- böjda öfver mynningen. Denna senares storlek i medelstora ko- lonier varierar omkring 0,17 m.m. i bredd: — de äldsta (bland de Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 9, 2 1130 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. typiska) djurhusen hafva den som vanligt betydligt mindre. Ovi- cellerna äro jemnt uppsvällda, qvartspheriska: — deras ectocyst liknar djurhusens. Discopora emucronata synes icke vara sällsynt vid Spets- bergen på stenar fran 10 ända ned åtminstone till 100 famnars djup. En annan form af denna grupp, som förekommer pa samma sätt, ehuru mahända ej sa allmän och oftare funnen på större djup, från 30 till 300 famnar, fanns äfven straxt norr om Norge. Da äfven denna torde vara obeskrifven, benämner jag den Discopora stenostoma för att derigenom uttrycka dess förhallande till föregående form, hvilket i flera hänseenden paminner om förhållandet mellan Discopora ovalis och D. ventricosa. ; Vi finna nemligen här (Tafl. XXI, figg. 29 och 30) samma djurhustyp som hos D. emucronata och samma karakter till skillnad från coccinea-gruppen, nemligen saknaden af mucro; men djurhusmynningen är här betydligt mindre och vanligen be- tydligt mera aflang, med en bredd varierande omkring 0,1 m.m., de proximala hörnen mera afrundade och proximalranden något konvex. Denna mynning har för öfrigt sin plats betydligt längre in mot djurhusets midt. Dess randborst hafva samma uppräta eller inat-böjda ställning som på Discopora emucronata, men deras antal är här lika konstant 9. Denna form kan följaktligen icke anses sasom någon direkt fortsättning af en utvecklingsserie från D. emucronata, ty i sadant fall borde enligt vanligheten randborstens antal hafva förminskats; men djurhusens förläng- ning — de blifva här stundom 1 m.m. långa —, sammandrag- ningen af dessas mynning och den jemna, här fint knuttriga och blahvita, förkalkningen med förminskning af porerna längs djur- busränderna gifva Discopora stenostoma ett utseende af en Discopora ovalis utan mucro, på samma sätt som D. emucro- nata paminde om D. ventricosa. Ovicellerna pa D. stenostoma äro till storlek, i förhållande till djurhusen, och till form lika dem pa D. ventricosa (Jfr. Öfvers. 1867, Tafl. XXVII, fig. 168). SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1131 Slutligen vill jag hänvisa pa dessa formers kolonial- utveckling från Membranipora-stadiet. Hvad jag förut beskrifvit förrens 1867, Bihang, pag. 167, Tafl. XXVII, figg. 162 och 163) såsom antaglig början till någon D. coccinea visar sig nu Tafl. XXI, fie. 27) vara ursprungs-husen till en D. emueronata, [0] = x hvilken art således är att inregistrera äfven i Skandinaviens fauna, oaktadt vi ännu icke känna fullständiga kolonier derifrån. Karakteren är tydligen uttryckt i de bada yngre djurhusens mynningsform. Jemföra vi nu denna kolonis början med mot- svarande djurhus i en koloni (Tafl. XXI, fig. 31) af en Disco- pora ventricosa, se vi dem i allt väsendtligt öfverensstämma; men mucro utvecklar sig snart på denna senare, hvarjemte an- talet af randborst på första djurhuset i den ellips, som motsvarar begränsningen af Membraniporornas mynningsarea, på Disc. ven- tricosa är mindre, nemligen 9. Detta antal af randborst åter- finna vi på första djurhuset i en koloni af Disc. stenostoma (Tafl. XXI, fig. 30), men här är detta djurhus proximalt mera tillspetsadt, sasom ocksa var att vänta pa en form, som i flera hänseenden förhåller sig till D. emucronata sasom en elongata- form. Hvad de öfriga Discoporornas motsvarande utveckling beträffar, kan jag här tillägga, att första djurhuset i en koloni af Discopora labiata, som vuxit pa Hornera lichenoides vid Fin- marken, der densamma tagits af Prof. LOVEN, är typiskt Tati- formt med 14 borst jemnt fördelade i randen af mynningsarean. Under Spetsbergs-expeditionen 1868 funno vi vid 200—230 famnars djup, straxt norr om Norge, vid 72° 10’ n. lat. och 20° 37 östl. long., tva kolonier af Discopora appensa, växande på Hornera lichenoides, hvilka visade första djurhuset mera Mem- braniporiformt, d. v. s. med proximala djurhusdelen mera utbildad. Den distala djurhusdelen, omkring mynningsarean, var nagot upprest, och i areans rand sutto 13 borst. il 1132 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871- Conspectus specierum borealium generis Char.: &: Syn.: Hab.: Pedicellin®, SARS. P. cernua (PALL.). Pedunculus zooecii robustus, setosus, « basi sensim atte- nuatur. forma cernua. Fleshy polypes of a red colour and a particular kind, EıLıs, Cor. (ed. angl.), tab. XXXVIII, fieg. 5, 6, E,F; (edetsalld) pr 18, Htab.Feit. Brachionus cernuus, PALL., Naturg. merkw. Thiere, 10:te Samml, p. 537, tab. IV, fig. 10. Hydra lutea, Bosc., Vers, p. 236, tab. 22, fig. 2; LAM., Anim. s. Wert, ed. 125 vol. 2, po el SOBA TNG Diet. Sc. nat., vol. LX, p. 459. Hydra coronata, FLMNG., Brit. Anim., p. 594. A Zoophyte intermediate between the animals of Flustra and the pedunculated compound Ascidie, LI- STER, Phil. Trans. 1834, p. 385, tab. XII, fig. 6; JOHNST., Brit. Zooph., ed. 1, p. 257, fig. 42, c,d in pag. 258. Calena spinigera, LOoVEn 1834, mserpt. et in museo Holmiensi. Pedicellina echinata, SARS, Deskr. og Jakttag., Ber- sen 1833, Pa 5, tab... L, Hose: L,a 7; Lass. Ann Mae: Nat. Hist., ser. 1, vol. VII, p. 365; THOMPSON, ibid., vol. XIII, p. 440; Goopsir (Sarsii descriptio in linguam anglicam translata) ibid., vol. XV, p. 382, tab. 20, fig. 5; Reıp, ibid., vol. XVI, p. 390; Jonnst., Brit. Zooph., ed. 2, p. 382, tab. LXX, fig. 5; LeeH., Pop. Hist. Brit. Zooph., p. 375; GossE, Dev. Coast, p. 217; Mar. Zool., part. II, p. 23; Hıncks, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 3, vol. IX, p. 474; Smirt, Ofvers. Vet.-Ak. Förh. 1867, p. 458; NITsCHE, Zeitschr. f. wiss. Zool., Bd. XX, p. 13. In regione littorali maris atlantici, e Gallia et Brittannia ' usque ad mediam Norvegiam, Sertularias, cett. investiens passim inventa est. Bohuslän (Mus. Holm.). : forma nutans, que setis peduneuli caret. Pedicellina nutans, DALYELL, Rare a. Rem. Anim., vol. II, p. 995 tab. XX, fies. 1 125 2SaRs(@)) Trersen org Finm., N. Mag. Naturv. Bd. 6, p. 152; Adr. Hav., ibid, Bd Zope 3729. Pedicellina belgica, GossE, Dev. Coast, p. 210, tab. XII, fisg. 1—4. Pedicellina, LEwEs, Seaside Studies, p. 249. SMITT, KRITISK FÖRTECKN. ÖFVER SKANDINAV. HAFSBRYOZOER. 1133 ) ir Hab.: = S Eisdem in locis quibus forma typica vivere videtur, etsi longius in mari arctico procedit. Ad insulas Spets- bergenses in recessu maris inveni eam Aug. 1868. P, graeilis, Sars. Ohar.: Pedunculus zooecii gracilis ad basin (et in medio, ubi Syn.: Hab.: semel vel bis) dilatatur. Pedicellina gracilis, Sars, Beskr. og Jagttag., p. 6, tab. 1, fig. 2a—b; Gosse, Dev. Coast,_p. 217, tab. XII, fig. 5; Hıncks, Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 3, vol. IX, p- 474, Sum, 1. c. Hydropsis gelatinosa, ÖRSTED, De reg. mar., p. 81. Pedicellina belgica, V. Ben., Mem. Acad. Brux., vol. XIX (1845), p. 23; tabb: I et 2. Pedicellina gracilis et belgica, JOHNST., Brit. Zooph., ed. 2, p. 385; Hıncks(®) Ann. Mag. Nat. Hist., ser. 2, vol. VIII, p. 360; LBGH., Pop. Hist. Brit. Zooph., pp. 319 et DAD Eisdem in locis quibus species pracedens inventa est. Bohuslän (Mus. Holm.). Ad insulas Spetsbergenses (prope Waygats-öarne) in profunditate 30 orgyarum invenit eam MALMGREN. In freto Öresund ad Kullen vivit (sec. ÖR- SED. CEC): Förklaring öfver figurerna. Tafl. XX. En koloni af Retieulipora intricaria sedd ofvanifran; nat. storlek. Densamma, sedd från sidan. En del af densamma, 22 ggr. förstorad. De fyra skuggade djurhusmynningarne äro täckta af en kalkhinna. Diastopora (Alecto) diastoporides (NoRM.)? Den antagligaste början till Mesenteripora meandrina. 83 ggr. förstorad. Idmonea tumida. En del af en koloni, sedd från sidan. 134 ger. förstorad. En tvärgenomskärning af samma koloni. 13 ggr. förstorad. En del af en koloni af samma art. Nat. storlek. Proboscina incrassata(?) = Filifascigera dichotoma, D'ORB. 9 ger. förstorad. Aleyonidium disciforme, en varietet af Alec. mammillatum. Aleyonidium corniculatum. En del af en koloni, i förstoring. Mynnings-apparaten, tentakel-slidans borstkrans, tentakel- kransen och digestions-röret af ett individ, i förstoring. 1134 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Fig. 12: Två djurhus och ett borst, i förstoring, sedda från sidan. » Fig. 17: 18: 19: 24: 25: Det ena djurhuset tjenstgör säsom ovicell. 13—16: Olika former af borst. Tall. XXL Discopora impressa. Äldsta delarne af en ung koloni, i 18 egrs. förstoring. En ung del af en mera utvecklad koloni af samma art, vid. utvecklingsranden, med oviceller, öfver hvilkas mynnings- rand en sekundär kalkaflagring uppskjuter från djurhusen. Af dessa senare äro tre försedda med mynningsborst. Fig. i 18 ggıs. förstoring. En del af en mera utvecklad koloni af samma art, 1 star- kare förkalkning. Först 1 detta stadium kan denna art anses såsom en Discopora-form, mer och mer närmande sig till den följande. Fig. i 12 ggrs. förstoring. | Discopora cruenta. En del från utvecklingsranden af en yngre koloni. Fig. i 13 ggrs. förstoring. En äldre del af en koloni af samma art, med oviceller. och 23: Olika djurhus- och mynnings-former. Figg. i 134 ggrs. förstoring. Discopora megastoma. En del af en koloni i svag för- kalkning, med föga eller icke utvecklad mucro proximalt om djurhusmynningen. Fig. i 12 ggrs. förstoring. En del af en mera härdt förkalkad koloni af samma art, med djurhusens framsida uppskjutande i en trubbig mucro proximalt om deras mynning. Fig. 1 14 gers. förstoring. En ännu härdare förkalkad och sedermera afskrapad del af en koloni af samma art. Visar likheten med föregående art. Fig. i 134 ggrs. förstoring. Discopora emucronata. Äldsta delarne, allt från första djurhuset, af en ung koloni. Fig. i 134 ggrs. förstoring. En del af en mera utvecklad koloni af samma art, med oviceller. Discopora stenostoma. Äldsta delarne af en ung koloni, från första djurhuset. Fig. i 15 ggrs. förstoring. En del af en mera utvecklad koloni af samma art, i här- dare förkalkning. Fig. i 144 gers. förstoring. Discopora ventricosa i stadium af Disc. Peachü, d. v. s. de äldsta djurhusen i en ung, föga utvecklad koloni, allt från första djurhuset. Fig. i 131 ggrs. förstoring. 1135 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1871. N:o 9. Stockholm. Myriopoda Afric» australis, in Museo Regio Holmiensi asservata, recensult ©. ©. von PORATH. Pars I. CHILOPODA. [Meddeladt den 8 November 1871.] Genom Professor STALS förekommande välvilja har tillfälle beredts mig att genomga och granska Zoologiska Riksmuseets ej obetydliga myriopodsamlingar. Den del af dem, hvilken ligger till grund för denna uppsats, utgöres till största delen af de myriopoder, som Ingenieur J. A. WAHLBERG insamlade i Kaffer- landet aren 1840—45. De Kapländska arter, som här blifvit omnämnda, äro insamlade dels af Prof. J. G. H. KINBERG, som vid fregatten Eugenies uppehall i Kap 1853 derifran hemförde äfven atskilliga myriopoder, dels af J. F. VICTORIN, som besökte Kap- landet 1854. Nagra Vest-Afrikanska myriopoder, som AFZELIUS tagit pa Sierra Leona-kusten och som förvaras i SCHÖNHERRS a Museum befintliga samling, hafva äfven blifvit upptagna i föl- jande framställning. Syd-Afrikas myriopod-fauna är föga känd. Dock hafva flere författare — BRANDT, PETERS, NEWPORT, J. E. GRAY, GERSTÄCKER m. fl. — lemnat bidrag till kännedomen om den- samma. Men ehuru jag sorgfälligt genomgått både deras och andra myriopodologers arbeten, har det blott sällan lyckats mig att identifiera de arter, jag haft under ögonen, med förut be- skrifna. Om jag egt tillgang till några af desse författares 1136 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1371. original-exemplar, skulle måhända resultatet i somliga fall blifvit ett annat. Nu har jag nödgats att uppställa en mängd nya arter, men har dock, der anledning funnits att misstänka iden- titet, alltid anmärkt denna. Vid uppställandet af de nya arterna. har jag städse sökt göra beskrifningarna jemförande samt äfven bemödat mig om att finna nya synpunkter, enligt hvilka slägten, grupper och arter borde kunna särskiljas. Det har väckt min förundran, att af BRANDTS arter från Kaplandet sa fa befunnits vara gemensamma med Kafferlandets. Till en stor del torde detta bero derpa, att det material, BRANDT haft att förfoga öfver, varit alltför. otillräckligt för att gifva en någorlunda fullständig bild af detta lands myriopod-fauna i dess helhet; men utan tvifvel bilda äfven de bergsträckor, som upp- fylla Kaplandets norra del, en för manga arter oöfverstiglig gräns. — Likaledes hafva bland de noga beskrifna och väl af- bildade Ost-Afrikanska arter, hvilka PETERS upptager i sin »Naturwissenschaftliche Reise nach Mossambique», t. V, blott få erbjudit likhet med Kafferlandets; men hans material synes hafva varit jemförelsevis ännu mindre än BRANDTS. Ordo I. Chilopoda LATREILLE. Chilopodernas mundelar hafva, som bekant, blifvit. tolkade på mycket olika sätt. Derföre må anmärkas, att i följande uppsats mun- delarne blifvit, enligt SaviGNyYs och MEINERrRtS föredöme, omtalta under följande benämningar: 1) Ofverläppen (Zabrum); 2) Mandiblerna (Mandibule) ; 3) Första maxillparet (Maxille primi paris); 4) Andra maxillparet (Mawille secundi paris); 5) Första käkbenparet (Pedes mawillares primi paris); 6) Andra käkbenparet (Pedes mawillares secundi paris). ‚Det sist nämndas första leder, höftdelarne, äro sammanvuxna med hvarandra till ett stycke, »pars cozalis», som framtill ofta bär tänder. Andra leden, som morfologiskt torde motsvara benens femur, har här blifvit kallad »pars femoralis»; oftast är den i spetsen på inre sidan utdragen i en process, »processus partis femoralis», hvilken af NEWPORT, som kallar detta käkbenpar »Mandibles», benämnes »Mandibular tooth». Af andra benämningar å höftdelen må anföras »Levre auxiliaire» LATREILLE och »Unterlippe» med »Lippentaster» Kocn. PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1137 Fam. SCUTIGERIDE GERVAIS. Gen. Scutigera Lamarck. Syn.: 1758. Scolopendra (ad partem) LINNE, Syst. Nat., ed. X, t. I, EOS RNE » . 1772. Julus PauLas (ad partem), Spice. Zool., fasc. 9, p. 85. » 1801. Scutigera Lam., Syst. d. Anim. sans Se vertebres, P182. » 1807. Cermatia ILLIGER, in Rossi, Faun. Etr., 2:e edition. : » 1820. Selista RAFINESQUE, Ann. of Nature, 1:st N:o, p. 7. (sec. H. C. Woopv). Att döma efter myriopodologernas beskrifningar och egen er- farenhet tyckes det vara ganska svårt att skilja arterna af detta slägte från hvarandra. Denna svårighet ökas derigenom, att färgteckningen — som af de författare, hvilka haft tillfälle att studera dessa djur i deras hemland, anses vara ett ganska godt skiljemärke — synes vid djurens konservering 1 sprit i hög grad förändras, om ej helt och hållet försvinna. Vals brytas och affalla både antenner och ben ytterst lätt, hvarföre man i samlingar sällan får se fullständiga exemplar. I Wahlbergska samlingen finnas af Scutigere fyra exemplar, hvilka sannolikt höra till följande förut bekanta arter. (sec. GERVATS). 1. Scutigera Capensis TEMPLETON. föyn.: 1843. Cermatia Capensis Tempı., Trans. entom. Soc. Lon- döm; to DUR Do HOS fal Lose OLLI ja NY, Ma | » 1847. Scutigera Uapensis Gerv., Ins. Apt., t. IV, p. 220. Caput vertice subglabra, sulco nullo, sed fossa magna exarata; fronte sulco medio longitudinali, a linea transversa, inter oculos im- pressa, incipiente et inter antennarum insertiones desinente; ex utra- gue parte illius sulei linea curvata, ab angulo interno oculorum in- cipiente et paullo ante finem sulei medii desinente; fronte antice sat dense setosa. Pedes mazwillares primi paris articulo penultimo apice aculeis 2 longis armato. Scuta dorsalia marginata, dorso elevato (pzene bicarinato), fere biseriatim spinuloso, lateribus rugulosis, sparse et breviter spinulosis, angulis postieis rotundatis, marginibus spinulis brevissimis majoribusque passim immixtis obsessis. Scuta ventralia sparse setosa, sulco medio longitudinali, marginem posti cum (in se- gmentis ultimis longo intervallo) non attingente; margine postico modice emarginato. Furcula segmenti ultimi (femin®?) articulo penultimo introrsum tubereulo setoso, articulo ultimo setis paueis vestito, margine interiore integro. Pedes articulis 2—4 seriebus quinis vel senis spinularum vestitis; articulus primus (coxa) infra praterea aculeo medio; secundus (femur) supra aculeis 2 subapicalibus, infra ac. 1 prope apicem; tertius (tibia prima) supra 1 subapicali, 2 api- 1138 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. calibus; quartus (tibia secunda) 2 (raro 3) apicalibus armatus; tarsi multi-articulati, fracti, setosi, artieulo primo quam secundo fere quater longiore. Color animalis (in spiritu vini asservati) luteus. 1) Long. COrpOoris: ........... 27 m.m. 2) Long. corporis: ...... Im: » pedum 1:i paris: 14 » END » u aa » ped. analium: 44,5 » > SOU dorsWA 1 6 » seuti ders. 4:1: 3 » lat. » BAR RIND lat. » DB RSS Hab.: 1) Caffraria: WAHLBERG; 2) Damara (Walfishbay): Idem. På de främre benparen inträffar tarsens brytning vid 8:e 1. 9:e leden, på de följande vanligen vid 12:e—16:e leden; den led, vid hvilken tarserna äro brutna, är oftast försedd med sporrar. På det mindre exemplaret visar sig spår af en rad mörkare fläckar längs hvardera sidan af ryggen; äfven de bakre benparen äro Dryg med längsgående rader af mörkare (fjäll-lika) fläckar. Mundelarne hafva hos det större exemplaret blifvit dadersökta och äro af följande utseende: 1) Öfverläpper är genom en tydlig sutur skild från hufvudskölden, i midten djupt maken och der väp- nad med en större tand, ofvanom hvilken på hvardera sidan sitta 2 långa borst; hans sidoflikar äro utvidgade och både på öfre och undre sidan tätt besatte med enkla borst. 2) Mandiblerna äro framåt vidgade och i kanten väpnade med 3 treflikiga, snedt sittande tänder; nedom dessa har en mängd (till antalet omkr. 20) långa, kamflikiga bihang sin plats; ofvanom tänderna förefinnas flera rader ytterst korta, tätt sittande, enkla borst; öfre kantens flik är prydd med tätt sittande, greniga borst. 3) Första paret maxiller äro treledade och hafva sista ledens yta temligen tätt beklädd med enkla borst och sjelfva kanten försedd med några få rader pensellika borst. 3) An- dra paret ma«iller äro temligen stora, tvåledade, framtill beklädda blott med några få borst, bland hvilka inga äro pensellika. 5) Första paret käkfötter äro långa, temligen tätt beklädda med borst; andra leden har vid spetsen 2 taggar, tredje 4, fjerde 2, femte ingen tagg. Vid förstoring märker man, att dessa taggar äro rundt omkring be- klädda med små fjäll-lıka tänder. 6) Andra paret käkfötter hafva, som vanligt, höftdelen framtill väpnad med 4 långa taggar, andra leden med en dylik; de äro här och der försedda med borst, hvilka på öfre sidan af kloleden stå tätast. : 2. Scutigera rugosa NEWPORT. Syn.: 1844. Cermatia rugosa NEWP., Ann. & Mag. Nat. Hist., XIII, p- 95. » » Idem, Linn. Trans., XIX, 353. » 1847. Scutigera rugosa GERV., Ins. Apt., t. IV, p. "320. Caput suleo longitudinali, in vertice incipiente et inter antenna- rum insertiones desinente; vertice fossula indistincta; fronte cerinita, lineis curvatis vix conspieuis. Pedes mazillares primi paris articulo PORATH, MYRIOPODA AFRIC® AUSTRALIS. 1139 penultimo aculeo nullo (Num semper?). Scuta dorsalia marginata, convexa, rugosa, breviter et dense hirsuta, angulis postieis rotundatis, marginibus spinulis brevissimis obsessis. Scuta ventralia longe hir- suta, suleco medio marginem postieum non attingente; omnia, postico excepto, sed pra&sertim media margine postico profunde exciso. Fur- cula segmenti ultimi articulo penultimo introrsum tuberculo vix ullo, articulo ultimo introrsum serrato. Pedes ubique pube adpressa vestiti, spinulis tenuibus, subseriatim dispositis, immixtis; numerus et ordo aculeorum majorum fere ut in pracedente specie; tarsi, ut in illa specie fracti, articulo primo quam secundo quater longiore. Color supra nigrescens, subtus pallidior. Long. corporis: ....... 12—19 m.m. Long: seuti dors. 4:: 3 m.m. » ped. 1:mi paris: 8,5» lat. » » DEE VED Hab.: Caffraria: WAHLBERG; Cap. bone Spel. Ryggsköldarne äro mera jemnbreda än hos föregående art, hos 5 2 hvilken Fidölinternå äro mera bågböjda. Förhållandet emellan dem r g00) är hos båda arterna ungefär det samma: störst är 4:e, derefter 95:e, 6:e, 7:e, 3:e, 2:e, 1:e och minst $:e. Fam. LITHOBIID/ NEWPORT. Gen. Henicops NEwPoRT. Syn.: 1844. Henicops Newp., Linn. Trans., XIX, p. 275 & 372, tab. 33 & 40. » 1868. Lamyctes MEINERT, Danmarks Scolopendrer och Litho- bie» I Nat ids. KG Res OG Bi, >:et Ing p. AD Corpus elongatum, segmentis pediferis 15, quorum 1, 3,5, 7,8, IOSER2 14 szene majora. Spiracula manifesta, utringue 6, in seementis 3, 5, 8, 10, 12,14 obvia. Antenne multi-artieulate. Oculi ocello utrinque unico. Pedes omnes aculeis nullis; ungue majore seta magna instructo. Genitalium femineorum unguis teres, Integer. — Labrum medium profunde ineisum, unidentatum, lateribus dilatatis, setis plurimis (ramosis) obsessis; sutura inter labrum et laminam cephalicam distincta. Mandibulse dentibus majoribus laciniatis, infra quos setze pauc®, majores, dentat®; pone setas serie integra setarum minorum dentatarum. Maxillse primi paris setos®, margine articuli ultimi setis ramosis 1. penicillatis obsesso. Maxille secunds® paris parvee, setis paucis simplicibus instructe. Pedum maxillarium primi paris articulus ultimus ungue 5-partito setisque penicillatis et sim- plieibus instructus. (Cox pedum maxillarium secundi paris antice denticulat. NEWPORTS diagnos af sl. Henicops är visserligen i hög grad kort och ofullsti ändig, men karakteren: »ocello magno utrinque unico» synes mig gifva Hllräeklißt. skäl att föra nedan beskrifna art till detta slägte, helst som sens i den figur, NEWPORT lemnar af Heni- cops maculata, hindrar, och hans arter (från Nya Zeeland och Van Diemens land) utmärka sig, liksom vår, genom en ringa storlek. — 1140 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Lamyctes MEINERT Öfverensstämmer fullkomligt med Zenicops, sä- som det nyss blifvit bestämdt — hvarföre äfven hans diagnos till en del blifvit använd — och om mitt antagande är riktigt, är det äfven identiskt med NEWPorts Henicops. Möjligheten af en sådan identitet har naturligtvis icke undgått MEINERT, men han anser den karakter, hvarpå NEWPORT byggt nämnda slägte, vara alltför otill- räcklig för att derpå grunda slägten mom Lithobiernas familj. Henicops Africana n. sp. Caput rotundato-cordatum, antice leviter excisum, parce et bre- viter setosum, que longum ac latum. Pedum mazillarium secundi paris coxe antice parce setoss, denticulis 4(—6?); angulo externo mar- ginis dentati leviter producto. Antenne artieulis c. 28. Sceuta dor- salia marginata, subglabra, sublaevia, margine postico recto vel in majoribus leviter emarginato. Pedes aculeis carentes, setis rigidis parce vestiti, articulo 5:0 (saltem pedum mediorum) supra processu apicali prominente; ungue bifido. Pedes anales longi, articulis 2—3 infra setis rigidis sat dense, 4—7 setis parce vestiti; unguibus binis armatı. Bor: coxales 2,8, 2. | Color castaneus, capite fusco, pedibus scutisque ventralibus palli- dioribus. bonezeorpons: 0 20. I m.m. lat. DUNST A ER SER RR > så long: #antennars er sover 2,17» > ned. analtum an SD Hab.: Caffraria: WAHLBERG. Denna art liknar i hög grad den i Danmark och Sverige före-- kommande Henicops (Lamyctes) fulvicornis MEINERT (1868) — Li- thobius gracilis mihi (1869) — och det är hufvudsakligen genom längre antenner, längre, smalare och mindre håriga analben, som den förra skiljes från den senare. Fam. SCOLOPENDRID.E (LEACH). Subfam. 1. Scolopendrin@ (NEWwP.). Syn.: 1844. Subfam. Scolopendrine + Cormocephaline NEwrp., Linn. Trans., XIX, p. 377 & 419. Slägtet Cormocephalus står i hvarje fall sa nära Scolopendra s. str., «att det ej synes mig lämpligt att föra dem till olika under- familjer, ännu mindre att 1 systemet genom subfam. Zeterostomine NEWP. skilja dem ifrån hvarandra. a Gen. Scolopendra (LIiN.). Syn.: 1758. Scolopendra (ad partem) LINNE, Syst. Nat., ed. X, t. 1, pag. 637. DENS AN » NEWwP., Linn. Trans., XIX, p. 277 & 3077. PORATH, MYRIOPODA AFRICE AUSTRALIS. 1141 Corpus elongatum, segmentis pediferis 21, quorum 1, 3, 5, 7, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20° adjacentibus paullo majora; lamina cephalica marginem anteriorem segmenti primi obtegens. Spiracula utrinque 9, in segmentis 3, 5, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20 obvia, valvularia. An- tenne 17—30-artieulatee, art. 6 primis (rarissime 5 1. 3) subglabris. Oculi ocellis utringue 4. Scuta dorsalia plurima, duobus primis et ultimo plerumque exceptis, lineis longitudinalibus binis integris im- pressis. Scuta ventralia, primo et ultimo exceptis, lineis vel suleis longitudinalibus binis exarata. Pedum unguis simplex, calcaribus binis, articulus penultimus [ssepissime calcari unico] armatus; articulus penultimus pedum penultimi paris plerumque tamen inermis. Pedes anales artieulis 5, ultimis teretibus, articulo primo plerumque acu- leato, seepe deplanato et carinato; ungue calcaribus binis (nonne semper?); pars pleuralis segmenti ultimi dense poroso-punctata. — Labrum medium profunde ineisum, unidentatum, lateribus densissime setotis; sutura inter labrum et laminam cephalicam distineta. Man- dibule dentibus majoribus quinis — senis, laciniatis, infra dentes peetinibus 12 et ultra, subtransversis; pone dentes serie setarum sepe ramosarum. Maxillarum primi paris artieculus ultimus setis. celavatis et truncatis, apice spe uncinatis, dense vestitus. Maxillae secundi paris sat magn&, antice dense setos®. Pedum maxillarium primi paris articulus ultimus introrsum excavatus, margine superiore dilatato, setis plus minusve conjunctis, truncatis vel apice leviter uncinatis, in seriebus sat regularibus dispositis, vestito; articulus penultimus supra aculeo subapicali instructus; unguis distinete tri- fidus. Cox pedum maxillarium secundi paris antice dentate. SI. Scolopendra tages här i samma omfattning som hos NEW- PORT. Ifrån följande slägte, med hvilket det närmast öfverens- stämmer, afviker det 1 flere afseenden. — Hufvudsköldens bakre kant betäcker första segmentets framkant. Andra paret käkfötter äro ej så groft byggda. Hörsta käkbenparets ändled är, som vanligt. hos Senllor end på inre sidan urhälkad; men de borst, som utgå från den utvidgade, sneda öfre kanten, äro nästan jemnbreda och mer eller mindre sammanhängande, hvarjemte de till samma rad hörande äro sins emellan nästan lika långa, och, då borsten äro i spetsen nästan tvärt afskurna, synas raderna, som för öfrigt äro till antalet färre (vanl. 4—6), med nästan regelbundna afsatser följa på hvarandra. Af ryggsköldarne är den förste utan skulptur; de båda vanliga dorsallinierna börja såsom ansatser på andre och äro hela först på tredje eller fjerde skölden; siste ryggskölden har hos båda slägtena en mer 1. mindre tydlig medianlinia intryckt. Ryg ggsköldarne äro också jemförelsevis mera olikstora. De flesta bee näst sista led är försedd med en sporre. Ehuru detta torde vara en temligen genomgående karakter, finnes dock exempel (Sc. longicornis Woop) på, att äfven näst sista leden någon gång har, lik- som sista, 2 sporrar: deremot känner jag intet exempel på, att näst. sista leden är obeväpnad utom på de två sista benparen, der frånvaro af all slags beväpning på denna led synes vara regel. Analbenens. 1142 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. klo är försedd med 2 sporrar; deras första fria led är ofta på öfre sidan tillplattad och utåt, liksom stundom äfven andra och någon gång äfven tredje, kölad, på undre sidan högst sällan urhålkad. Hos några Amerikanska Scolopendre äro äfven åtskilliga af de öfriga benparens femora ofvan, isynnerhet i spetsen, väpnade med taggar. Den första ryggskölden är hos dessa arter vanligen försedd med en tvärgående, halfeirkelformig intryckt linia, parallel med framkanten. En stor mängd arter af detta slägte äro beskrifna, isynnerhet af NEWPORT.- Oaktadt all använd möda har jag blott i högst få fall kunnat hänföra någon af nedan upptagna arter till förut bekanta. Utan tvifvel är det också ganska svårt att bestämdt uppdraga gräns- linierna emellan Scolopendra-formerna. Det sätt, hvarpå detta hit- tills skett, är långt ifrän tillfredsställande; och det är min öfverty- gelse, grundad på undersökningen af en betydlig mängd Scolopendr& från alla verldsdelar, att de nu såsom arter i systemet upptagna formerna skola efter sorgfälligare granskningar reduceras till ett vida mindre antal verkliga arter, af hvilka somliga skola befinnas ega en särdeles vidsträckt utbredning 1). De bästa karaktererna äro att hemta från analbenens form och taggbeväpning, men äfven dessa måste med försigtighet användas; ty analbenen äro ofta, antingen ettdera eller båda, reproducerade, och i så fall är såväl formen som taggbeväpningen mycket afvikande från det typiska förhållandet. Vanligen äro då taggarne flere till antalet och sitta utan ordning hopvis än på öfre, än på undre och än på inre sidan; först sedan benet nått sin fulla längd, eger det sin typiska taggbesättning. Sista segmentets pleuralparti ”) är utan tvifvel äfven värdt att taga 1 be- traktande; dock erbjuder punkteringen sällan något för arten utmär- kande, och den lilla tagg, som man ofta finner på yttre sidan nära kanten, kan hos samma exemplar vara tillstädes på den ena sidan och saknas på den andra; ändprocessen kan likaledes hos samma exemplar variera och har såsom outvecklad vanligen i spetsen flera småtaggar, än han har, då han hunnit sin fullständiga utbildning. Vid artbeskrifningarna hafva en mängd mått blifvit angifna, gällande för det största bland de beskrifna exemplaren af hvarje art. Jag är nämligen öfvertygad, att hvarje art har sina bestämda pro- portioner, och i sjelfva verket erbjuda antennernas, benens och de båda sista segmentens dimensioner ofta goda skiljemärken emellan tvenne närstående arter. Dock må anmärkas, att yngre individer alltid hafva jemförelsevis längre analben och smalare kroppsform än de äldre af samma art. 1) Det skulle t. ex. ej vara öfverraskande, om S. subspinipes LEACH, S. Ger- vaisii NEWP., S. Ceylonensis NEWP., S. planiceps NEWwP, S. septemspinosa NEWP., S. sexspinosa NEWP., S. rarispina GERV., S. elongata mihi, måhända äfven S. Placee NEWP., i verkligheten befunnos utgöra blott en art, men förekommande i både Asien, Afrika, Amerika och Australien. 2?) I analogi med METINERTS tolkning af motsvarande parti hos Geophili och Cryptops kallas i följande artbeskrifningar det, som NEWPORT nämner »La- teral anal appendages» och de fleste författare tyda såsom sista benparets höfter, för »sista segmentets pleuralparti». Höften motsvaras närmast af den öfre, opunkterade, genom sutur från pleura skilda delen. 1143 PORATH, MYRIOPODA AFRICE AUSTRALIS. Omnibus Scolopendris, que infra sunt deseripte, he note com- munes sunt: Seutum dorsale primum antice impressione transversa nulla; seuta 3—20 lineis longitudinalibus binis integris impressis; ultimum linea media impressa. Scuta ventralia 2—20 item suleis longitudi- nalibus binis integris. Antenns articulis 6 primis glabris. Pedum analium artieulus primus (femur) 2:0 longitudine fere zequalis, acu- leatus, processu apicali plus minusve partito; articulus penultimus inermis; unguis simplex; semper calcaribus binis. Pedum reliquorum unguis simplex, calcaribus binis; par penultimum artieulo penultimo inermi (exe. Scol. eiongata);, paria religua (1—19) artieulo penul- timo infra calcari unico; omnes pedes ceterum inermes et supra et infra. I. Pedum analium articulus primus (basalis) infra serie longi- tudinali aculeorum unica (serieque interna aculeorum) armatus. (Pedum reliquorum omnium articulus penultimus infra calcari unico). 1. Scolopendra elongata n. sp. Rlongata, prasertim postice, sat lata. Caput (= lamina cepha- lica) que longum ac latum, minutissime punctulatum. Pedum mazilarium secundi paris pars coxalis sparse et minutissime punctata, antice dentibus 10—12 parvis armata; processus partis femoralis parvus. Antenn® 18-articulatzs, longitudini scutorum dorsalium ante- riorum 5 respondentes. Scuta dorsalia (d5—)7—21 lateribus mar- ginatis; scuta 18, 20 et 21 fere que longa ac lata. Scutum ventrale ultimum elongatum, latitudine basis longius, sulco medio longitudinali vix distineto, margine postico rotundato. Pedes medi latitudinem corporis multo superantes. Pedes anales longi, longitudinem seuto- rum dorsalium posteriorum 3 superantes, anteriorum 5 fere sequantes; articulus primus subteres vel supra leviter deplanatus, supra intror- sum aculeis 1—2 et processu apicali magno, bifido, infra in exte- riore parte aculeis 2, in interiore latere etiam aculeis 2 armatus. Pleur@ segmenti ultimi processu apicali sat ınagno, bifido, spinula laterali nulla. Color castaneo-olivaceus, margine postico scutorum dorsalium pallide virescente; scuta 2— 8, 10—12 praeterea postice macula fusca, parva; pedes testacei, tarsis metatarsisque indistinete viridescentibus; caput scutumque dorsale primum ferruginescentia. Bons corporis:......... .on. 134 m.m. Jong. capitis(=lamins cephalice): 8 m.m. lat. maxima:........ DRG 10 » Ds cu doors NAS EN 4 oo lons-santenn.:. ........ oe 24 » late a» » DER 10 » Despedumsanalıı ... 24 oo» long. » De ko en 3,5 » » artie. 1:mi ped. an: 7,5» » » DER Lassen 8:5 » lat. » » DI 2,4» ar: » » D35 VE a NE 8,7» long. ped. mediorum: ...... 13,5 » loneXe nat ulm Tr» » DE penultg: Tre 18 » Hab.: Caffraria: WAHLBERG. 1144 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Andra käkbenparets klor och analbenens taggar äro hos denna, liksom hos alla här beskrifna Scolopendr&, till färgen svartbruna, hvarföre detta ej särskildt omnämnes hos någon. II. Pedum analium articulus primus infra seriebus longitudinali- bus aculeorum tribus armatus. De i denna afdelning upptagna Scolopendr® torde kunna föras till Newports Div. I, Sectio A. A. Pedes anales crassi vel subcrassi, longitudine scutorum dor- salium posteriorum quingue vel anteriorum septem breviores. a) Artieuli duo ultimi pedum analium glabri vel subglabri. 2. Scolopendra pieturata n. sp. Lata, minutissime punctulata. Caput magnum, vix latius quam longius, sparse et vix distinete punctulatum. Pedum mazillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10(—11) distinctis, quorum 3 exteriores distantes maximi, interiores minimi; processus partis femo- ralis longissimus, prope apicem tubereulo instructus. Antenne long, 19—20-artieulate, longitudinem seutorum dorsalium anteriorum 6 zquantes. Scuta dorsalia singula multo latiora quam longiora, (14—) 16—21 lateribus marginatis; ultimum dorso antice leviter elevato, multo latius quam longius, penultimo multo angustius. Scutum ventrale ultimum breve, latitudine basis multo brevius, postice fossa impressa, margine postico rotundato. Pedes medii latitudinem cor- poris fere aequantes. Pedes anales longi, longitudinem seutorum dor- salium posteriorum 4 fere zequantes, vel anteriorum 5 superantes (53); articulus primus supra deplanatus, margine exteriore carinato, in latere superiore introrsum aculeis 3 (duobus primis approximatis) processuque apicali magno, trifido, in latere inferiore aculeis 7—8 triserlatis (2 1. 3, 3, 2, si ab interiore serie coeperis) armatus; arti- culus secundus supra item deplanatus et leviter carinatus. leur segmenti ultimi processu apicali sat brevi, 3(—--4)-fido Spinulaque laterali instruct®. Color olivaceo-testaceus, wmargine postico scutorum -dorsalium, primo et ultimo exceptis, late nigrescente — hoc colore in segmentis postieis tameh evanescente — lateribusque fusco-marginatis; caput scutumge primum et ultimum, antennx, pedes, corpus subtus testacea. bone corponisE ee 122 m.m. Tone ea ps 9 m.m. lat main ar EN R NA 12,5 » > seuti dors. min... Au) lone antenme EN 22 » lat. » ih Sie 10,5 » » pedum analium: ......... 25,5 » long. » DA Leg ah Prat De CO AE 1 7,5 » » » » penult.:... 6,5 » lat na DR Ne 2,5» lat. » » DE le long. ped. mediorum: ......... 13 » long. » » aultimi:.. 5,8» » 3 pen ul N 16 » lat. » » RN SS SER Hab.: Specimen descriptum in Damara (Walfishbay) a WAHL- BERG captum est. PORATH, MYRIOPODA AFRIC® AUSTRALIS. 1145 3. Seolopendra intermedia n. sp. Subgraeilis, sublinearis, minutissime punctata. Caput parvum, fere zeque latum ac longum. Pedum mazwillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10 distinctis, 2 exterioribus distantibus; processus partis femoralis haud magnus. Antenne 19—20-artieulate, longitu dinem scutorum dorsalium anteriorum fere 5 »quantes (43). Scuta dorsalia singula 'multo latiora quam longiora, 17—21 lateribus mar- sinatis; penultimum latum; ultimum latius quam longius, dorso an- tice elevato. Scutum ventrale ultimum sulco tenui longitudinali, latitudine basis brevius, margine postico fere recto vel indistinete emarginato, angulis rotundatis. Pedes medii latitudine corporis paullo longiores. Pedes anales sat longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum fere 4 zequantes, anteriorum 5 superantes; articulus primus supra deplanatus, margine exteriore carinato, in latere supe- riore introrsum aculeis 4 (binis approximatis) processuque apicali maximo, 3-fido, in latere inferiore aculeis 8 triseriatis (2, 3, 3). Pro- cessus apicalis pleurarum segmenti ultimi magnus, 3-fidus; spinula lateralis nune adest, nunc abest. Color testaceo-ferrugineus, scutis dorsalibus 2—20 postice an- guste viridi-marginatis; margo lateralis segmentorum anteriorum ejus dem coloris; caput segmentumgue primum et ultimum pedesque anales ferruginea; antenn®, pedes scutaque ventralia testacea. — Variat segmentis postice tantum macula parva viridi. OT SAN CORP OEIS I. one scenes sel 53 64 nns NONE capitise en 4 m.m. TAR ATT AS Essel dal sangar DI » sceuti dors. I:mi:... 2 » long. antennarum:................ 973 lat. » » De » pedum analium: ........ 11 » long. » Delle: An > art I:mi ped..anal.:....... A » » » penult.: 3,5 » lat. » Der NER 1,7» lat. » » » Do » long. ped... mediorum: ...... Kr 6 » long. » 2 Ultima » Daeenult:.. 2.20... 8,5 » lat. » » » 4 » Hab.: Caffrarıa: WAHLBERG. 4. Scolopendra cognata n. sp. Subgracilis, sublinearis, minutissime punctata. Caput sat magnum, zeque longum ac latum. Pedum masillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10, quorum exterior distans distinctus, interiores minimi; processus partis femoralis sat magnus. Antenne sat long&, 19-arti- culatze, valde attenuats, longitudinem seutorum dorsalium anteriorum 4 multo superantes (43). Scuta dorsalia singula latiora quam lon- giora, 18—21 lateribus marginatis; penultimum sat latum; ultimum dorso antice elevato, latius quam longius. Scutum ventrale ultimum latitudine basis paullo brevius, margine postico rotundato. Pedes medi latitudine corporis vix longiores. Pedes anales sat longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4 vel anteriorum 5 zequantes; articulus primus supra deplanatus, margine exteriore sub- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 28. N:0) 9. E 3 1146 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. tereti, in latere superiore introrsum aculeis 5 processuque apicali sat magno, 4-fido, in latere inferiore aculeis 9 triseriatis armatus. Processus apicalis pleurarum segmenti ultimi magnus, 4-fidus; spinula . lateralis adest. : Color ferrugineo-olivaceus, scutis dorsalibus 2—20 margine postico lateribusque viridi-marginatis; caput, antenne, pedes scutaque ventralia testaceo-ferruginea vel testacea. Long. corporis:...... BERLINER 2.62, mim Alonso BNI soc Ki rsåsrosnsrora 4 m.m. 13 65 bm ax LM SN oh ANA ARA SE DEN DE scutindorse nl m 2,2» long antennarum. le. 10 » lat. » » De 4 » » pedum analium: ...’..... 12 » long. » Dis 2: Aa » artie, l:mi ped. anal.:...... 3,5» » » » penultimi: 3,5 » lat. » » » u RS 1,5 » lat. » » » 4,7 on long:#ped.Imediorum: re... 5» long. » >» ultumie) wo» » »rpenulbiizene.. ne 7,5» lat. » » » u Hab.: Specimen unicum in Caffraria a WAHLBERG est captum. Denna art kan möjligen vara densamma som Scol. Fabricü NEWP., GERVAIS. NEWPORTS beskrifning passar in på vår art i många afseenden; men då han säger: »Posterior pair of legs — — — the external margin acute. — — Lateral anal appendages narro- wed and short, with the apex small and bifid» — —, och detta alls icke öfverensstämmer med förhållandet hos det exemplar, som nyss är beskrifvet, har jag ansett säkrast att beskrifva arten såsom ny. — Till Scol. intermedia har den äfven mycken frändskap. På det ena analbenet, som tyckes vara reproduceradt, är apical- - processen 5-klufven och 1:sta leden äfven på inre sidan försedd med en rad af (3) taggar. 5. Scolopendra Afzelii n. sp. Sublsevis, antice attenuata. Caput paullo longius quam latius. Pedum maxillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10 parvis, tribus interioribus indistinetis; processus partis femoralis crassus, sat magnus, prope apicem tuberculo instructus. Antenne longissime, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum fere 6 zquantes (53). Scuta dorsalia singula multo latiora quam longiora, 13—21 lateri- bus marginatis; penultimum sat latum; ultimum latius quam longius. Scutum ventrale ultimum fere aaque longum ac basis est lata, postice foveola impressa, margine postico fere recto vel leviter emarginato. Pedes medii latitudine corporis paullo longiores. Pedes anales cevassı, longitudinem sceutorum dorsalium posteriorum 4 vel anteriorum 5 superantes (53); articulus primus supra deplanatus, margine exteriore acuto (paullulum carinato), in latere superiore introrsum aculeis 5 alternantibus, in duabus seriebus dispositis, processuque apicali magno, 4-fido, in latere inferiore aculeis 9 triseriatis armatus; articulus se- cundus supra item deplanatus, margine exteriore acuto vel leviter carinato. Pleure segmenti ultimi processu apicali sat magno, 4-fido spinulaque laterali minima. : PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1147 2 Color (speciminis siecati plane lutei, in spiritu vini emolliti) olivaceo ferrugineus, scutis dorsalibus margine postico viridescente. . DEE, PRO RO) RE 1A anar, long capitis sc osten oboe 5 m.m. AR GNU MERA ne 6,5 » » seuti dors. I:mi: ...... 2,5» long. antennarum: ................ 1 lat. EE STEN SG D,5 » » ped. ARA TIN ee 14,5 » long. » DE: 4,5 » Vante: mi, ped. anal.:.....: 5» » > penult.: 22 ÖR > lat. » DR» DIR RR Sen) lat. » » » N) long. ped. mediorum: ............ a) lones 2, SD TIRRS occc ELO MD » pen ute... .cs.s Ba, 10,5 » lat. » » » a) Hab.: Sierra Leona: AFZELIUS. Afven för denna art, som i mänga fall företer olikhet med före- gående, passar den beskrifning någorlunda, som NEWPORT gifver af Scol. Fabricu. 6. Scolopendra Leachii NEWPORT. je 1844. Scolopendra Leachii NEwp., Ann. & Mag. Nat. Hist., 5 XIII, p. 97; idem, Linn. Trans., J XIX, p. 382. | » 1856. » » idem, Cat. of Myr., p. 28. Sublinearis, sat gracilis, sublevis. Caput paullulo longius quam latius. Pedum mazwillarium secundi paris pars coxalis dentibus 8 parvis, obtusis, 2—3 interioribus indistinete separatis; processus partis femoralis magnus, prope apicem tuberculo instructus. An- tenne breves, 20-articulat&, logitudinem seutorum dorsalium anterio- rum 5 fere zquantes (43). Scuta dorsalia singula latiora quam longiora, 13—21 lateribus marginatis; penultimum latissimum; ulti- mum multo latius quam longius. Scutum ventrale ultimum latitudine basis brevius, margine postico rotundato. Pedes medii latitudine corporis multo longiores. ZPedes anales longi, crassi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4 superantes, vel eandem anteriorum 6 fere »equantes; articuli 2 primi subteretes, parte exteriore vix mar- ginata; articulus ' primus supra introrsum aculeis 4—5 biseriatis pro- cessuque apicali sat brevi, 4—5-fido, infra aculeis 7—9 triseriatis (2,2,3 1. 3,3, 3) armatus. Pleur®@ segmenti ultimi processu apicali haud magno, 4—5-fido spinulaque laterali parva instruct. ?Color (speciminis siccati fusci, in spiritu vini emolliti) fusco- viridis. MORERCOrPOTIS: 2. rauen U loneeapıtis: re 5,4 m.m. aekearp. med.: .................. Re» >>, scuti dors. I:mi..... 3,5 » NOTgsKaNteNN. ru. sc een sinti a 11,5 » lat. » » ERS (a ed anal... 16 » long. » DEN IRS ssdes » art. l:mi ped. anal: ... 45» > DEE Denult. A lat. » » » » Deal) lat. » » » ERK ER m HÖRS ped. med. susse 8,5 » long. » »= ultimien. san » 1 DEG NGE elle lat. » » » 09 » Hab.: Sierra Leona: AFZELIUS. 1148 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 7. Scolopendra attennata n. sp. Media, incrassata, antice magis attenuata, minutissime punctata. Caput parvum, zque longum ac el. Pedum mawillarium secundi paris pars coxalis döntibus 10 distinetis, quorum 2 exteriores di- stantes, magni; processus partis femoralis parvus. Antenne breves, 19-articulate, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 5 fere aequantes (43). Scuta dorsalia singula latiora quam longiora, 17— 21 lateribus marginatis; ultimum multo latius quam longius. Seu- tum ventrale ultimum latitudine basis vix brevius, postice fossula im- pressa, margine rotundato. Pedes medii latitudine corporis paullo bre- viores vel eandem fere sequantes. Pedes anales breves, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 3 superantes (35), anteriorum 5 fere zequantes; articulus primus supra deplanatus, margine exteriore cari- nato, in latere superiore introrsum aculeis 4 (binis approximatis) pro- cessugque A maximo, 3-fido, in latere inferiore aculeis 7(—9) triseriatis (2, 3,2 1. 3,3, 3) armatus; articulus secundus supra item deplanatus, margine exteriore leviter carinato. Pleur® segmenti ultimi processu apicali parvo, 9-fido spinulaque laterali instructze. Color testaceo-olivaceus, vitta dorsali longitudinali viridescente (?); antenn®e pedesque dilutiora. Long. RUE 64—70 m.m. long. capitis: .. ...... .. 43 m.m. am an a Aro 6,5 » » seuti dorsalis L:mi: .. 2 » long. antennarum:........... lan) lat. >» » » 5 » » pedum analium:.... .. 10,5 » long. » a Ara » artic. I:mi ped. anal.: 38 » » » » penult.:. 35 >» lat. » » » » Ls » lat. » » » x 5,7 » long. pedum mediorum:.... 8» long. » » “altimi:. 8 » » Np en uta ee SD lat. » » Då AN > Hab.: Caffrarıa: WAHLBERG. b) Articuli duo ultimi pedum analium supra dense, sed brevissime pilosi (quae nota tamen solum oculo optime armato potest videri). 8. Scolopendra Pilesella n. sp. Subgracilis, minutissime punctulata, sublinearis. Caput parvum, paullulo longius quam latius. Pedum mawillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10, parvis, coarctatis, praesertim 3 interioribus; pro- cessus partis femoralis sat magnus. Antenne sat long, 19-articulate, longitudinem seutorum Saleem dorsalium 5 et ultra aequantes. Scuta dorsalia singula latiora quam longiora, 15—21 lateribus marginatis; penultimum sat latum; ultimum Tabs quam longius. Sen ven- trale ultimum fere zeque longum ac basis est lata, margine postico rotundato. Pedes medii latitudine corporis longiores. Pedes anales longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4, anteriorum 6 et ultra zequantes; articulus primus, que ac secundus, supra de- planatus, margine exteriore acute carinato; latus superius art. 1:i introrsum aculeis 4 (binis approximatis) processuque apicali magno, e PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1149 3-fido, latus inferius aculeis 8 triseriatis (3,3, 2) armatum. Pleure segmenti ultimi processu apicali magno, 4-fido, spinula laterali nulla. Color testaceo-olivaceus, vitta longitudinali dorsali viridescente (?); caput segmentumque primum, que ac ultimum, ut solent, ferrugine- scentia. Bone. eBrpoRs:.......... oo. 49 m.m. longseapitisz" Sue... 10, marae Aa VIDARE) Er soda aa... 4 » » BEN dors. I:mi:...... 1,4 » long. antennarum:............... 85 » lat. » » DR 3,3» » pedum analium:......... 10,5 » long. » a NEE oe OR » -artic. I:mi ped. anal.:... 34» » » » penult.:... 2,8» lat. » De) DR lat. » » » aD) long. ped. mediorum: ......... Da» long. » » ultimi: ... 2,4 » » NSD eh USS deres sa se 7,5 » lat. » » » 1 AD Hab.: Caffvaria: WAHLBERG. Denna Scolopendra stär mycket nära föregäende art, men kan, såsom af beskrifningen synes, genom flere karakterer skiljas, äfven om man ej fäster sig vid analbenens hårighet. 9. Scolopendra chlorocephala n. sp. Sublinearis, minutissime punctulata. Caput sat magnum, seque longum ac latum. Pedum maxillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10 parvis, 2 exterioribus distantibus; processus partis femo- ralis sat magnus. Antenne longe, 19-articulate, articulis primis erassis, ultimis valde attenuatis, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum fere 6 2quantes. Scuta dorsalia singula latiora quam longiora, (1 4—)15— 21 lateribus marginatis; penultimum latum; ulti- mum latius quam longius. Sceutum ventrale ultimum latitudine basis paullo brevius, margine postico leviter rotundato vel subrecto. Pedes medii latitudine corporis longiores. Pedes anales longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4(3%), anteriorum 6 fere xquantes; articulus primus, que ac secundus, supra deplanatus, margine exte- abe crasse carinato; art. primus in latere superiore on aculeis 4 (binis approximatis) processuque apicali maximo, 3-fido, in latere inferiore aculeis 7—9 triseriatis (fere 3, 3, 2). Pleur® segmenti ultimi processu apicali maximo, 3—4)-fido, spinula laterali nulla. Color testaceo-olivaceus, capite scutoque dorsali primo totis, antennarum dimidio interno, scuto dorsali secundo antice scutisque reliquis, praeter penultimum et ultimum, lateribus anguste limbatis, atro-viridibus, linea longitudinali dorsali tenui ejusdem coloris; pedes, caput infra et scuta ventralia testacea; pedes anales ferruginei. Long. corporis: ........ RER b2_ 65) mim one eapıtis nme 4,5 m.m. atemasımas Se SON SALEN D,5 » » scuti dorsalis L:mi:. 2,4 » long. antennarum.:............ 19°» late) » De) DE pedum: anal.: cn. 9 long. » DE loan ». art. 1l:mi ped. anal.: 3,5 » » » » penult.: 3,6 » lat. » » » » x DE) lat. » » » 5, N long. ped. mediorum:....... 6 » long. » » ultimi:.3 00» » Dapenule.. se 8» la» » » 45 » Hab.: Caffraria: WAHLBERG. 1150 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Genom sin ovanliga färgteckning skiljer sig denna art frän alla andra här upptagna, ch Jag har ke heller band förut beskrifna Scolopendra funnit någon i detta hänseende liknande. — Af de fyra exemplar, på hvilka arten blifvit grundad, hafva tre den för afdel-" ningen angifna karakteren — svelberens två sista leder ofvan tätt, men kort håriga — mycket tydligt utpräglad, det fjerde deremot otydligt. Det är ännu omöjligt att afgöra, huru stort värde nämnde karakter kan ega. Sä mycket torde dock kunna påstås, att han ej utmärker blott en yngre ålder hos individen. Huruvida han till kommer båda könen eller ettdera, måste deremot lemnas åt framtida undersökningar att afgöra. | | ET 10. Scolopendra Wahlbergi n. sp. Subgracilis, minutissime punctata, sublinearis. Caput magnum, paullo longius quam latius. Pedwn mazillarium secundi paris pars coxalis dentibus 10, parvis, 2 intimis indistinetis; processus partis femoralis sat magnus. Antenne long&, attenuat, 19—20-articulat, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 6 wquantes. Scuta dorsalia singula latiora quam longiora, 15—21 lateribus marginatis; penultimum latum; ultimum latius quam longius. Scutum ventrale ultimum fere aque longum ac basis est lata, postice foveola im- pressa. Pedes medii latitudine corporis multo longiores. Pedes anales longi, crassi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4 vel anteriorum 6 aequantes; articulus primus longus, crassus, supra deplanatus, margine exteriore acute et crasse carinato; secundus item supra planus, parte exteriore acute carinato; tertius etiam deplanatus et leviter marginatus; articulus primus supra in margine interiore acuto aculeis 4 (binis approximatis) processuque apicali magno, 3- fido, infra aculeis 8 triseriatis (3, 3,2) armatus. Pleure segmenti ultimi processu apicali sat magno, 3-fido, spinula laterali nulla. Color: Caput, scuta dorsalia 1, 20— 21, antennx pedesque anales testaceo-ferruginea; scuta dorsalia 3—19, que ac margo posterior scuti secundi, colore viridi, in scutis posticis flavido plus minusve irrorato; pedes et corporis inferior pars testacea. INOM gl corporise an 006 WIN NT long. capitusy 4,5 m.m. lat maxımas ren Do) oo» scuti dorsalis l:mi:... 2,3. » long. antennarum:........ .. 11,5 » lat. » » a » pedum analium: ......... 12 » long. » » 16: Pr » artieuli 1:mi ped. anal: 4 » » » » penult.: 3,3 » lat. » » » » 13 » lat. » » » h) » long. pedum mediorum:........- 5 » long. » » ultimi: 3 » » DER Deuts I lat. » » ER SD Hab.: Specimen descriptum in Caffraria a WAHLBERG est captuın. Afven denna art utmärker sig genom en egendomlig färgteck- ning, mycket liknande den, som BRANDT beskrifver hos ‚Scol. erythro- cephala. PORATH, MYRIOPODA AFRICA® AUSTRALIS. 1151 B. Pedes anales subgraciles, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum quinque vel anteriorum septem »quantes vel su- perantes. 11. Scolopendra saltatoria n. sp. Subgracilis, sublavis, fere linearis.. Caput magnum, longius quam latius. Pedum maxillarium secundi paris pars coxalis denti- bus 10—12 parvis, obsoletis, quorum 2 exteriores distantes; processus partis femoralis longus, introrsum dentieulis duobus. Antenne long, 19(?)-artieulat&, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 7(P) subaquantes. Scuta dorsalia singula magis lata quam longa, poste- riora tamen elongata, 17—21 lateribus marginatis; penultimum la- tissimum; ultimum latius quam longius, antice leviter carinatum. Scutum ventrale ultimum margine postico subrecto, latitudine basis multo brevius. Pedes medii latitudine corpdris multo longiores. Fedes anales graciles, longissimi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 5 zquantes vel anteriorum 7 superantes (74); articulus primus supra planus, margine exteriore pauliulum elevato, in latere superiore introrsum aculeis 3—4 processuque apicali magno, 4-fido, in latere inferiore aculeis 8 triseriatis (3, 3, 2) armatus. Pleure segmenti ultimi processu apicali magno, 4-fido spinaque laterali in- struct&e. ?Color olivaceo-virescens, scutis dorsalibus postice viridibus; antenne pedesque virescente-olivacea. IKON SINCOLPOTISE = dress sn 00 (fo Ts, MONS, eapitisae ae 2 D MN JET Tasse io ASSR RE SEEN D,5 » » — sceuti dorsalis 1:mi: .. 1,6 » NOT Svante NNALUMN adden sein PD lat. D » EN) » pedum analium: ......... .. Il 2 long. » AN ONE ee 258 » artieuli 1:mi pedum anal.: 5 » » » » penult.: 4 » lat. » » » » 1,3 » lat. » » » 5,5» long. pedum mediorum: ......... 75 » long. » » ultimi: 3 » » De penulte een. Ne) lat. » » » 4,5 » Hab.: Caffraria: WAHLBERG. Från andra här upptagna arter skiljer sig denna genom de långa och jemförelsevis smala analbenen. Ett yngre exemplar, 38 m.m. långt, har ej mer än 10 tänder på 2:a käkbenparets basaldel, och analbenens ändprocess på första leden har blott 3 taggar. Båda exemplaren, såväl det större, hvarefter beskrifningen hufvudsakligen är gjord, som det mindre, äro hög grad illa medfarna, hvadan som- liga karakterer icke med bestämdhet kunnat beskrifvas. . II. Pedum analium articulus primus infra aculeis plurimis, irre- gulariter dispositis, armatus. 12. Scolopendra vaga n. sp. Subgraeilis, minutissime punctata, sublinearis. Caput paullo longius quam latius. Pedum masillarium secundi paris pars coxalis 1152 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. dentibus 10 parvis distinetis, 2 exterioribus distantibus; processus - partis femoralis brevis. Antenne breves, 17 @)-artieulata, longitu- dinem scutorum dorsalium anteriorum 4 superantes. Scuta dorsalia singula latiora quam longiora, 17—21 lateribus marginatis; penulti- mum latum; ultimum latius quam longius. Scutum ventrale ultimum margine postico fere recto, latitudine basis paullo brevius. Pedes medii latitudine corporis longiores. Pedes anales subglabri, sat breves, longitudinem scutorum posteriorum 3 vel anteriorum 4 superantes - (44); articulus primus supra deplanatus, margine exteriore nonnihil - elevato; articulus secundus subteres; articulus primus in latere su- - periore et. interiore aculeis 6—7, irregulariter acervatis, processuque apicali sat magno, 4—5-fido, in latere inferiore et interiore aculeis plurimis (ce. 13), irregulariter dispositis, armatus. Pleur@ segmenti ultimi processu apiegli brevi, 3-fido, spinula laterali nulla instruetae. Color testaceo-olivaceus, capite segmentisque ultimis pedibusque analibus ferrugineis; corpus infra pallidius. once OOFDOHI: jovsssocosasdvdor sansa & nns ONS Dias... 0086: :.. 4 m.m. lat maximal IR SS Do » scuti dorsalis l:mi:...2 » long. antennarum: ..... Na». 8» lat. » » » oc 45» Di pedumanalıumenen. ee SD long. » » RIS » artieuli 1:mi pedum anal.: 2,8 » » D » penult.: 3 » lat. » » » » IL läm 2» » » An» long. pedum mediorum: ......... 6 » long. » » ultimi: 2,4 » » BRAND nut 8 » lat. Z » DD Hab.: Specimen descriptum in Oaffraria a WAHLBERG est captum. Denna art synes komma närmast och är möjligen identisk med Scol. limbata BRANDT; men utom det att taggbeväpningen erbjuder någon olikhet, är Sc. limbata jemförelsevis bredare och bör väl ega en färgteckning, som berättigar till artnamnet »limbata» (Color Scolo- pendra cingulate enl. BRANDT). Gen. Cormocephalus NEwPorrt. Syn.: 1844. Cormocephalus Newp., Linn. Mans) IDG us lt, Corpus elongatum, segmentis pediferis 21, eodem modo atque in Scolopendra alternantibus; segmentum primum (= basilare NEWP.) marginem posteriorem capitis obtegens. Spiracula eodem numero (9 utrinque) et in iisdem segmentis atque in Scolopendra obvia, valvu- laria. Antenne 17-articulat®e. Oculi ocellis utringue 4. Scuta dor- salia plurima, primo et ultimo semper exceptis, lineis longitudinalibus binis impressis. Scuta ventralia item lineis vel suleis longitudinali- bus binis (primo et ultimo exceptis) exarata.. Pedum unguis cal- caribus duobus, articulus penultimus ssepissime inermis. Pedes anales articulis 5, plus minusve teretibus, articulo primo aculeato, ungue vel inermi vel calcaribus 2 armato; pars pleuralis segmenti ultimi dense poroso-punctata. — Labrum medium’ profunde ineisum, uni- dentatum, lateribus parce setosis; sutura inter labrum et laminam cephalicam distineta. Mandibul® fere eadem forma atque in Scolo- PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1153 pendra. Maxillarum primi paris articulus ultimus margine interno setis brevibus uncinatis dense vestitus. Maxille secundi paris sat magne, item setis uncinatis dense vestite. Pedum maxillarium primi paris articulus ultimus introrsum excavatus, margine superiori dilatato setis longioribus uncinatis, in seriebus plus minusve irregu laribus dispositis, dense -vestito; unguis bi-trifidus laciniis laterali- bus adpressis; articulus penultimus supra aculeo subapicali instructus. Cox pedum maxillarium secundi paris antice dentata. NEWPORTS diagnos af slägtet är följande: »Antenn® breves, attenuate. Segmentum cephalicum breve, abrupte truncatum. Spira- culorum valvularium paria 9. Segmenta podophora 21». Derigenom antydes den karakter, hvarigenom man vid första päseendet kan skilja en Cormocephalus från en verklig Scolopendra, att nämligen hufvudsköldens bakre kant är betäckt af och likasom inskjuten under första segmentets framkant. De fleste efter NEWPORT uppträdande myriopodologer omnämna icke ens detta NEwrorTs slägte, ännu mindre antaga det, och mig veterligen är det blott Lupwıs Koch och SAUSSURE, som följa NEWPORTS exempel. Hvad som förmått mig att upptaga Cormocephalus såsom ett sjeltständigt slägte är, att det äfven i andra fall företer olikhet med Scolopendra. — Andra käkbenparet är af gröfre byggnad. Första käkbenparets ändled är uti den utvidgade öfre kanten försedd med en mängd långa, krokböjda borst, fördelade uti talrika rader, hvilka ej äro så regelbundet ordnade som hos Scolopendra. Ryggsköldarnes två längsintryck börja såsom ansatser redan på första segmentet och äro på andra d:o hela; bland här upptagna arter gör blott C. punctatus undantag derifrän. Skilnaden i storlek emellan ryggsköldarne är ej heller så betydlig, och ej sällan finner man siste ryggskölden längre (men ej bredare) än näst siste. Benens näst sista led är nästan alltid obeväpnad och kloleden för- sedd med två sporrar; blott hos en obeskrifven Cormocephalus från Kordofan har jag funnit näst sista leden beväpnad med 1 sporre. Analbenens första led är vanligen trind, ej marginerad ofvan, men deremot på undre sidan vanligen urgräfd, hvarigenom der en yttre köl uppkommer; klon synes vara antingen (oftast) utan sporrar och då på undre sidan mer 1. mindre tydligt krenulerad, eller också, lik- som de öfriga benens, väpnad med tvenne sporrar. Antennledernas antal är 171). Afven spiraklernas form och de dem omgifvande “ pleuralsköldarnes proportioner och antal synas erbjuda en viss olikhet. Omnibus Cormocephalis, qui infra sunt descripti, ha nota communes sunt: !) Denna karakter har ej så allmänt värde, som NEwPorT gifver den. Hos flere af mig undersökta myriopoder, som på grund af hufvudets insertion och spiraklernas antal måste föras till hans Cormocephalince, är antennledernas antal högre, ända till 21. Anmärkas. bör dock, att hos dessa blott de 2—3 första lederna äro nästan hårlösa, hvarjemte spiraklernas olika läge och form samt ryggsköldarnes olika skulptur jemte benparens rikligare taggbeväpning tyda på ett från Cormocephalus skildt slägte. Detta kan möjligen vara Rhombo- cephalus NEWP., men med ledning blott af hans diagnoser förefaller det mig i hög grad svärt, om ej omöjligt, att skilja emellan hans Rhombocephalus och Cormocephalus. 1154 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Antenn& artieulis saltem 6 primis subglabris (exe. C. punctato). - Caput postice impressione furcata. Scuta donsalia 2—20 lineis binis - impressis (exc. C. punetato!); seutum primum antice lineis 2 (l. 4) abbreviatis impressis; ultimum linea longitudinali plus minusve di- stincte impressa. Scuta ventralia 2—20 suleis binis integris exarata. Pedes anales supra convexi, articulo primo margine exteriore non mar: ginato, infra plus minusve excavato, processu apicali superiore bifido; articuli duo primi longitudine subaquali vel primus secundo paullo longior, numquam brevior. Pedes reliqui, que ac pedes anales, arti- culo penultimo inermi. Dentes unguesque pedum maxillarium, ungues pedum aculeique pedum analium colore nigro vel piceo-nigro. an he ee Ehen ee I. Pedum analium unguis basi calcaribus nullis, subtus sepis- sime crenulatus. A. Antenne breves vel modice elongat&, rarissime longitudi- nem scutorum anteriorum 6 xzquantes. a) Pedes anales glabri vel subglabri. 1. Cormscephalus nitidus n. sp. Sublinearis, sat latus, punctatus. Caput dense punctatum, que latum ac longum. Pedum mawillarium secundi paris pars coxalis dense punctata, dentibus 8 parvis, sed distinetis, intimo tamen fere obsoleto; processus partis femoralis sat magnus. Antenne breves, longitudinem seutorum 4 anteriorum zequantes. Sceuta dorsalia ni- tida, primum dense et distinete punetatum, reliqua minute punctata, (13—)15— 21 lateribus marginatis. Scuta ventralia item minute punetata; ultimum distinetius punctatum, sulco profundo medio, margine postico fere recto, latitudine basis brevius. Pedes medii latitudinem corporis superantes. Pedes anales sat longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 34, anteriorum 43 fere »equantes; articulus primus supra introrsum aculeis 2 processuque angulari acuto, bifido, infra in carina exteriore non acuta aculeis 5 (2:0 & 3:0 ap- proximatis) biseriatis, introrsum serie aculeorum 5 curvata, processum angularem versus adscendente armatus. Pleur® segmenti ultimi pro- cessu apicali haud magno, bifido spinulaque ana instruct&. Color olivaceo-virescens, vitta dorsali angusta dilutiore; caput segmentumque primum ferruginea; pedes antennaque testaceo-oliva- scentia, artieulis ultimis illorum paullulum viridescentibus. Dong“ corporis: ea en SA. m me Blone-seapitusee 5,7 m.m. late maxımars SSA SN Si AE T,5 » » seuti dors. L:mi: ... 3,7 » long. antennarum:............ en lat. » » DT u) » pedum analium: ........... 14,5 » long. » 32: Ir Ars > Dianne lemilspedzanale:erre: As» » » » penult.:. 4 » lat. » » » ea 2 0 lat. » » » bs) long ped.. mediorumer ren 8,5 » long. » » altimi:.. 4 » » > penultı. ee ILL lat. » »” Dub. HA Hab.: Specimen seyn in Caffraria a WAHLBERG a est. PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1155 Utom den uppgifna färgteckningen hafva sköldarne 13, 15 och 19 en större brun fläck i bakre kanten. — Ett af analbenen är re- produceradt och har en helt afvikande taggbeväpning: Ofvan inåt 3 taggar och 5-klufven ändprocess; på undre sidan äro också taggarne flere och sitta ej i samma ordning som på det andra benet. 2. Cormocephalus dispar n. sp. Sat latus, antice nonnihil attenuatus, punctatus. Caput dense et minute punctatum, paullulo longius quam latius. Pedes mawillares secundi paris dense punctati, parte coxali dentibus S—9 armata, guorum extremus distans, 3—4 interiores fere confluentes; processus partis femoralis sat magnus. Antenn® long, longitudinem scuto- rum dorsalium anteriorum (5—)6 fere »quantes. Scuta dorsalia rugulosa; primum dense et minute, religua sparse et minutissime punctata, 5 (raro 7—)21 lateribus marginatis. Scuta ventralia sub- levia vel minutissime punetulata; ultimum punctulatum, foveola vel suleco indistinete exaratum, margine postico truncato. Pedes medi eorporis latitudine longiores. Pedes anales breves, longitudinem seutorum dorsalium posteriorum 3, anteriorum 4 aaquantes vel paullo superantes; articulus primus supra introrsum aculeis 2 processuque apicali sat magno, bifido, infra in carina exteriore acuta aculeis 4, introrsum serie adscendente, ex aculeis 4 formata. Processus pleu- ralis segmenti ultimi magnus, bifidus; spinula lateralis nulla. Color plus minusve olivaceus, vitta dorsali angusta pallidiore, margine postico lateribusque seutorum dorsalium viridi-limbatis; caput scutumgue primum dorsale et ultimum ferruginea; antenn testacex; pedes articulis ultimis viridescentibus. 1&2—-3 Long. corporis: 1 & 2) 66-70 3) 70 m.m. long. capitis: .. ........ 4,5;—5 m.m. Ink, Nam rue 6—7 » » seuti dors. l:mi: . 2,3—3,5 » long. antennarum: ........ 14-15 » lat. » » 68» » pedum analium: ...... 10,5;—11,5 » long. » » 16ä:... 4 » » artie. I:mi ped. anal.: 4 » » » penult.: 3,5—8 » lat. » » » » 2,5» lat. » » » 5,3—06,35 » long. ped. mediorum: ...... 7—8 .» long. » » ultimi:. 4.» » > pemulum.. IA lau » De DR Hab.: Uaffraria: WAHLBERG. De tre exemplar, pä hvilka denna artbeskrifning grundar sig, äro sins emellan temligen olika. 1 & 2 äro af smalare kroppsform och mörkare färg: 3:e exemplaret är till grundfärgen ljusare, det gröna brämet är jemförelsevis mörkare och ej så jemnt, och kroppsformen är bredare, såsom de angifna måtten visa. Men alldenstund arterna af Cormocephalus tyckas variera nästan ännu mera än Scolopendrz, har jag utan tvekan hänfört de tre exemplaren till en och samma art. 3. Cormocephalus rugulosus’ n. sp. Sublinearis, minute punctatus. Caput dense et distinete pun- ctatum, zeque latum ac longum. Pedes mazillares secundi paris 1156 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. dense et distincte punctati, parte coxali dentibus 8, quorum 3 inte- riores obsoleti, exterior distans: lamellse dentifere “margine valde curvato, angulo externo rotundato; processus partis femoralis sat magnus. Antenne longitudinem seutorum dorsalium anteriorum 4 fere zequantes. _ Scuta dorsalia rugulosa, minutissime, primum et ultimum distinetius, punctata, 9—21 lateribus marginatis; praeter sulcos solitos impressionibus dorsalibus sat distinctis et fossulis intra- lateralibus exarata. Scuta ventralia minutissime punctata, fossulis mediis (preeter sulcos solitos) impressis; ultimum latitudine basis longius, distinetius punctatum, margine postico fere truncato. Pedes medii latitudinem corporis paullo superantes. Pedes anales breves, crassi, punctati, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 3, anteriorum 4 fere superantes; articulus primus brevis, supra intror- sum aculeis 2 processuque apicali sat magno, bifido, infra in carina exteriore aculeis 4, introrsum serie angulata adscendente, ex aculeis 5 formata, armatus. FPleurarum segmenti ultimi processus apicalis haud magnus, bifidus; spinula lateralis nulla. Color ferrugineo-olivaceus; caput atque scuta ultima testaceo- ferruginea; pedes et corpus inferius pallida; antennarum dimidium ultimum fuscescens. Ionen coLDORISEE Lyskb. 0 47 m.m. one cap SE 3 m.m. Hat, NEST onen Sorancce ARD >. Sen loss. ES nu. > long antenne 1,5 » lat. » » SR RS END) » pedum analium: ........... 6,5 » long. » » 16:i: 2,6 » antien Ilan Net. Maas 2,000) » » » penult.: 2520 lat. » ND Da TAN» lat. » » » SDS long. ped. mediorum: ............ 45 » long, » » ultimi:... 2,5» » TIDENS: d ångan N SNAER 5,5 » » » » » SPARE Hab.: Specimen descriptum in Cap. bone Spei a VICToRIN est captum. 4. Cormocephalus Vietorini n. s. Linearis, punetatus. Caput magnum, dense et distinete puncta- tum, zeque longum ac latum. Pedes mazwillares secundi paris pun- ctati, parte coxali dentibus 8 armata, sat distinctis, exteriore distante; processus partis femoralis minimus. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 44 zequantes. Scuta dorsalia minutissime, primum distinete, punetata, 12—21 lateribus marginatis. Seuta ventralia sublsevia, fossula media impressa; ultimum aeque longum ac latum, sparse punctulatum, margine postico recto. Pedes medi latitudine corporis paullo longiores vel eandem aequantes. Pedes anales sat longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4 aequantes, anteriorum 4 superantes; articulus primus supra introrsum aculeis 2 processuque apicali parvo, bifido, infra in carina distincta aculeis 4—5, introrsum serie curvata adscendente, ex aculeis 5 for- mata, armatus. Pleur® segmenti ultimi processu apicali sat magno, bifido spinulaque laterali instructz. PORATH, MYRIOPODA AFRICE AUSTRALIS. 1157 Color testaceo-virescens; caput antice antennarumque apices fusco-viridia. | Beine eomporis: _...........:0. .. 29 MM, long. capitis: ... es NE KATRI da dei ADR AT Sorin Glors, ISIN. sccco 5» long. antemnarum: _............ 6» Tate un » 2 REN DE VI » pedum analium: ........ 5,5 » long. » FEEL ÖST SEE 1) Daarkie. L:mi ped. anal.:.... 1,7 » » » » penult.:... La » Flat. » » » DAGS UL lat. » » » et long. ped. mediorum: ......... Se) long. » ulm > » Deepenull..i 4.2222... 4 » lat ee » » 2 Hab.: Cap. bone Spei: VICTORIN. 5. Cormocephalus anceps n. sp. Antice nonnihil attenuatus, sublevis. Caput fere seque latum ac longum, minutissime punetulatum. Pedes mazillares secundi paris minutissime punctulati, parte coxali dentibus 8 distinctis armata, quorum 2 exteriores distantes; processus partis femoralis sat magnus. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 44 fere aequantes. Seuta dorsalia sublavia, punctis etiam oculo bene armato vix con- spieuis, 17— 21 lateribus marginatis. Scuta ventralia item sublaevia; ultimum minutissime punctulatum, latitudine basis brevius, margine _postico fere recto. Pedes medii latitudine corporis longiores. Pedes anales erassi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 3, ante- riorum 4 superantes (31—4#); articulus primus subteres, supra in- trorsum aculeis 1—3 (s&pissime 2) processuque apicali brevissimo; bifido, infra in carina exteriore, leviter elevata, aculeis 4, introrsum serie angulata adscendente, ex aculeis 4(—6) formata, armatus. Pleure segmenti ultimi processu apicali longo, bifido; spinula late- ralis nune abest, nunc adest. Color testaceo-olivaceus, vitta dorsali pallida angusta. ones eumporis...........-.- 245, AU mm 2 long cap 2,5 m.m. lat. maxima: ........ N SBR SEE 3,5 » » .scuti dors. L:mi:... L,5 » lone-Santennarum: ............ 7,5 » lat. » » Du Fe pedum analium: .. .... 6,5 » long. » Do er 2 » artieuli 1:mi ped. anal.: 2,5 » » » >» \peunlt.222 lat. ' » » » » 1,3 » lat. » » » 32 » long. pedum mediorum: ...... 4» long. » ».. lem 2» » » ° penult. paris: ... 6 » lat. » » N b) medius: antennis longioribus, pedum max. 2:i paris parte coxali dentibus 8, quorum 3 interiores fere confluentes, scuto ven- trali ultimo longiore quam latiore, processu pleurali minore. Long. corp.: 35—41 m.m.; lat max.: 3 m.m.; long. ped. anal.: 5,5 m.m.; long. artic. primi ped. anal.: 2 m.m.; lat. ejusdem: 1 m.m. c) gracilis: gracilior, linearis, pedibus analibus longioribus, subcrassis, processu angulari art. 1:mi majore processugue pleurali longiore, scuto dorsali ultimo subquadrato, sc. ventrali ultimo fere que longo ac lato. Long. corp.: 37 m.m.; lat. max.: 2,3 m.m.; I 1158 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. long. ped. analium: 6,5 m.m.; long. art. primi ped. anal.: 2,4 m.m.; lat. ejusdem: 1 m.m. (Nonne distineta species?). Hab.: Caffraria: WAHLBERG. Då jag ej säkert känner, inom hvilka gränser Cormocephalus- arterna kunna variera, har jag föredras att såsom varieteter af denna art upptaga de under b) och c) 1 Konthet beskrifna formerna, ehuru de, isynnerhet var. c), förete ej obetydlig olikhet med hufvudformen. b) Pedum analium articuli ultimi distincte et sat dense setosi. La- melle dentate pedum mawillarium secundi paris singule seta unica instructe. 6. Cormocephalus setiger n. sp. Gracilis, linearis, sublevis.. Caput aeque longum ac latum. Pedum maeillarium secundi paris pars coxalis dentibus 8 distinctis, exteriore distante, interioribus parvis; processus partis femoralis sat magnus. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 5 fere »equantes. Scuta dorsalia lsevia, 12—21 lateribus marginatis, ultimum penultimo fere longius. Scuta ventralia levia; ultimum zque longum ac basis est lata, margine postico truncato vel leviter emarginato. Pedes medii latitudine corporis paullo longiores. Pedes anales crassi, longitudinem scutorum posteriorum 3 superantes, an- teriorum 5 fere »quantes; articulus primus subteres, supra introrsum aculeis 2 processuque apicali sat magno, bifido, infra in carina ex- teriore obsoleta aculeis 5, introrsum serie angulata adscendente, ex aculeis 5(—6 1. ultra) formata, armatus. Pleur® segmenti ultimi processu apicali brevi, bifido spinulaque laterali instruct=. Color testaceo-ferrugineus, vitta dorsali angusta pallida, margine postico scutorum dorsalium discolori (?). Long. corporis: ......... Ne ÖL finn, lonscapitisree bosoner. oc 2 m.m. TÅ FSD AKAN RN SANS 2,5 » » seuti dors. L:mi: ...... 1,2 » Tone antennarume ar 4,5» lat. » » EN 2,4» » ped. analium: ..... RE. Da TORG 2 lee ass 2 » » art. I:mi ped. analium:... 1,5 » » » » penult:... 1,8» lat. » » » » NE » lat. » » » ar 2,5 » long. ped. mediorum: ........... 3» long. » DE TITS sc » DDT gyrelesssgsde den [at >> » Da No Synes vara ett yngre exemplar. Antennerna äro genom kon- serveringen mycket hopdragna; analbenens undre sida knappast ur- gräfd, hvarföre äfven den yttre kölen är otydlig; den inre taggraden mycket oregelbunden och tvärt uppstigande. Att de tandbärande styckena på ?2:a käkbenparets basaldel äro försedda med hvar sitt borst, är måhända en slägtkarakter. PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1159 B. Antenn& longissim&, longitudinem scutorum dorsalium ante- riorum 7 fere &quantes. z 7. Cormocephalus longicornis n. sp. Sublavis, antice nonnihil attenuatus. Caput sat dense et di- stinete punetatum, paullo longius quam latius. Pedum mazillarium secundi paris pars coxalis sat dense punctata, dentibus 8, quorum exterior distans, 3 interiores obsoleti, fere confluentes; lamellae den- tat margine exteriore valde curvato; processus partis femoralis sat magnus. Antenn® longissim®. Scuta dorsalia, etiam primum, fere epunctata, imnressionibus intralateralibus rugulosa, 7—--21 lateribus marginatis; penultimum latissimum; ultimum penultimo fere longius. Scuta ventralia sublevia, ultimum zeque longum ac latum, vix punctulatum, margine postico recto, truncato. Pedes medi latitu- dine corporis multo longiores. Pedes anales setis brevibus sparse vestiti, sat longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4, anteriorum 53 fere zquantes; articulus primus supra introrsum aculeis 2 processuque apicali brevi, bifido, infra in carina acuta aculeis 4, introrsum serie adscendente, ex aculeis 4—5 formata, armatus. Pleure segmenti ultimi processu apicali longo, bifido; spinula lateralis elle, Color testaceo-olivaceus, capite supra et infra ferrugineo. Hensslcoryonis-n........c.u0eeccea- äl mem long capitise 2.2..202.208 3.5 HJT Hate Op medd... ogge ......- 4 » Deschusdorssel-mu en DU long /antennarum: ................ Jul > lä un » Dan Arte 4 oo» » ped. analtum En me Or long. » DI GE DH I >» artie. I:mi ped. anal.: ... 3,5» » » Di Den soc AA lat. » » » » ee lat. » » » KR ARON long. ped. mediorum: ............ DD long. » DE Une) » >... TEE) ee 7,5 » lat. » » » a8» Hab.: Specimen descriptum a WAHLBERG in (affraria eat est. Denna art kommer närmast C. dispar och är måhända blott ett utvecklingsskede deraf. II. Pedum analium unguis basi calcaribus 2 armatus. 8. Cormocephalus calearatus n. sp. Sat latus, postice subattenuatus, punctatus. Caput dense et grosse punctatum, que vel paullo magis latum quam longum. Pedes mazillares secundi paris distinete punctati, parte coxali dentibus 8 distinctis sed parvis, quorum exterior distans; processus partis femoralis sat longus. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 43 fere sequantes. Scuta dorsalia: primum latum, distincte, reliqua minutissime, posteriora etiam indistinete punctata, 12—21 lateribus marginatis. sScuta ventralia anteriora minute punctata; ultimum que longum ac basis est lata, margine postico truncato vel leviter emarginato. Pedes medi latitudinem corporis fere aaquantes. Pedes anales sat longi, subgraciles, longitudinem seutorum dorsalium poste- 1160 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. riorum 4, anteriorum 5 fere aequantes; articulus primus supra in- trorsum aculeis 1— 2 processuque apicali brevi, bifido, infra in ca- rina distineta aculeis 4—6 biseriatis, introrsum serie adscendente, ex aculeis 5—7 formata, armatus, Pleur@ segmenti Wlan processu | apicali longo, bifido spinulaque laterali instruct. Color (olivaceo-)viridescens, capite, pedibus at seutis- que primo et ultimis un antenne scutaque ventralia testaceo- viridescentia. Long eorporis re ... 45 m.m. long. eapitis: . . .3 mm. latı,maxıması Base a 4 » 2 Som (lor, lm oo 2 » long. ANGE Tau SA se GSE lat. » » » oc. 44,2)» » pedum analium: .......... 3,5 » long. » > lose De) » artic. 4:mi ped. anal.:... 3» » » » penult.:. 2 » lat. » » » De [SD lat. » »” » ah long. ped. mediorum............ 4 » long. » > ultimi:2002 » » 24) SUS ARG SARA ÖR lat. » » Du sr » Junior: gracilior, sublinearis, scutis dorsalibus 15—21 margi- natis, pedibus mediis latitudine corporis longioribus, pedibus anali- bus longioribus. Long. 35 m.m.; lat. max.: 2,5 m.m.; long. ped. anal.: 7 m.m. Hab.: Caffraria: WAHLBERG; Cap. bon& Spei: VICTORIN. 9. Cormocephalus punetatus n. sp. Postice subattenuatus, densissime et grosse punctatus. Caput magnum, paullo latius quam longius, densissime et grosse punctatum. Pedes mazillanes dense et grosse punctati, parte coxali dentibus 8 magnis, exteriore parum distante; processus partis femoralis magnus, tumidus, apice paullum retroflexo. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 4 fere aequantes, articulis 3 primis subglabris. Scuta dorsalia dense et distinete punctata, primum maximum, ultimum minimum; scuta 6 priora suleis solitis longitudinalibus destituta; plu- rima impressionibus distinctis dorsalibus (inter sulcos) et intralaterali- bus rugosa, omnia praeter primum lateribus marginatis. Scuta ventralia punctata, suleis solitis longitudinalibus profundis et praterea fossula media impressa; ultimum longitudinaliter sulcatum, latitudine basis paullo brevius, margine postico recto. Pedes medii latitudinem corporis fere aaquantes. Pedes anales graciles, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4, anteriorum 4 fere »equantes; articulus primus supra introrsum aculeo 1 processuque apicali minimo, bifido, infra in carina aculeis 5, introrsum serie paullum adscendente, ex aculeis 6 (2 intimis valde approximatis) formata, armatus. Pleure segmenti ultimi pro- cessu apicali sat brevi, bifido spinulaque laterali instruct. i Color atro- dess vitta dorsali angusta fusca; caput pedes- que maxillares ferruginea; scuta dorsalia primum et ultima ferrugi- nescente irrorata; pedes antennaeque olivaceo-viridescentia. Tiong!) conporisen a. RN 45 m.m. longigcapibisehe. ner SE Rn 3 m.m. lat. maxima: 4,5 » ». seuti dors. l:mi:.... 2,5» long. antennarum.:............... AD» lat. » » Da EN PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1161 long. pedum analium: ........ Skin; long. scuti dors. 16:i: ...... 3 m.m. » artie. 1:mi ped; anal.:... 2,9 » » » Di) menmlieeu.. 2 lat. » » » ON lat. » » Rn long. ped. mediorum: ......... 4,5 » long. » Dane DD » penult.:.....1....:...: 6,5 » lat. » » DE ANDD) Junior: gracilior, capite aeque longo ac lato, pedibus longioribus, scutis dorsalibus prioribus 7 suleis destitutis, pedibus analibus etiam longioribus, certe ad hanc speciem referendus est. Long. corp.: 24 m.m.; long. ped. anal.: 6 m.m.; lat. maxima corporis: 2 m.m. Hab.: Caffraria: WAHLBERG. Denna art, som till färgteckningen liknar föregående, är genom flere karakterer, men isynnerhet genom den ovanligt täta punkte- ringen, genom antennernas hårighet och genom saknaden af den van- liga skulpturen å de främre ryggsköldarne skild ej blott från C. calcaratus utan från alla här omnämnda Cormocephali. Gen. Eucorybas A. GERSTÄCKER. Syn.: 1854. Fucorybas A. GERSTÄCKER, Stettiner Ent. Zeit., 15 Jahrg., pag. 310. Sö » NEWPORT, Cat. of the Myr., p. 64. Corpus elongatum, segmentis pediferis 21; segmentum primum marginem posteriorem capitis obtegens. Spiracula utrinque 9 et in iisdem segmentis ac in gen. Scolopendra obvia. »Antenns® 19-arti- culatee»? (GERSTÄCKER). Oculi ocellis utrinque 4. Scuta dorsalia carinata, rugosa. Scuta ventralia suleis longitudinalibus destituta. Pedum unguis calcaribus binis, articulus penultimus calcaribus 1 vel 2 armatus. Pedes anales 5-artieulati, artieulis 3—5 foliaceo- dilatatis. — Labrum medium ineisum, unidentatum, lateribus setis (extremis ramosis) dense obsessis; sutura inter labrum et laminam cephalicam distineta. Mandibule fere ut in Scolopendra: dentibus majoribus 4(—5) tri- 1. quadrifidis, infra quos pectines e. 10—12 subtransversi sunt positi; Jacinia marginis superioris rotundato- dilatata, setis simplieibus et multifidis vestita; processus maximus. Maxille primi paris margine articuli ultimi rigide setosi seriebus paucis setarum longarum uneinatarum vestito. Maxille secundi paris rigide setos&, sat magna, antice et in lateribus setis uncinatis vestitze. Pedes maxillares primi paris articulo ultimo introrsum excavato, mar- gine superiori, valde dilatato, seriebus numerosissimis, e setis uneinatis longis formatis, vestito; unguis processu laterali adpresso armatus (nonne trifidus?); articulus penultimus supra aculeo subapicali in- structus. Coxx® pedum maxillarium secundi paris antice dentatz. Det, som hos arterna af detta slägte genast tilldrager sig upp- märksamheten, är analbenens egendomliga form. De tre sista lederna af dessa äro nämligen till den grad utvidgade och hoptryckta, att de pä ett förvänande sätt likna ett blad med dess medelnerv, sido- nerver och nerv-förgreningar. Om ändamålet med denna analbenens Öfvers, af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:o 9. 4 1162 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. underliga förvandling sväfvar man ännu i okunnighet. Hos GER- STÄCKER läses (1. ec. p. 313) angående detta följande underrättelse: »Nach einer brieflichen Mittheilung des Endtdeckers — — — schüttelt dieses ausgezeichnete Thier, wenn es gereizt wird, mit besonderer Schnelligkeit das letzte Fusspaar und erregt dabei Laute, die denen einer starken Lamia ganz ähnlich sein sollen, nur dass sie schneller, auf einander folgen». — — Med frambringandet af dylika ljud står mähända den omständigheten i samband, att tredje leden artikulerar emot andra ej blott i en riktning, utan kan röras fritt åt alla håll. ; Utgifvaren af NewProrts »Catalogue of the Myriapoda in the collection of the British Museum» insätter, helt visst med orätt, detta slägte bland Heterostomine, ehuru det har blott 9 spirakler ä ömse sidor och äfven i afseende på 2:a käkbenparets tandbeväpning öfverensstämmer vida mera med Scolopendra än med Heterostoma. Eucorybas Grandidieri Lucas. ?Syn.: 1865. Zucorybas Grandidieri Lucas, Ann. Soc. ent., 4, Ser. IV, p. 420. ; Medius latiör, antice et postice attenuatus. Caput paullo latius quam longius, minute et sparse punctatum. Pedum mazxillarium secundi paris pars coxalis dentibus 8 sat distimetis, duobus exterio- ribus paullum distantibus; margo dentifer curvatus; processus partis femoralis sat magnus, prope apicem tuberculo minore. Antenne longee, 17-articulat@ (?), articulis 2(—3) primis subglabris, longitudinem scu- torum dorsalium anteriorum 63 fere aaquantes. Scuta dorsalia irregu- lariter granulata, 3—21 lateribus incrassatis; 4—20 praeterea carinis longitudinalibus 5, quarum 2 integre (in loco sulcorum Scolopen- drarum), 1 intermedia et 2 (utrinque 1) intralaterales plus minusve abbreviat&e; scutum ultimum carina postice evanida. Scuta ventralia punctata, fossulis lateralibus utrimque 1, postico unica exarata; ulti- mum zeque longum ac basis est lata, punctatum, postice subtruncatum. Pedes longi, prasertim posteriores; articulus penultimus primi paris calcarıbus duobus (1 apicali et 1 laterali), articulus antepenultimus cale. 1 laterali, articulus huie praecedens etiam calcari 1 laterali; articulus penultimus pedum 2—4 item calcaribus duobus, religuorum tantum uno armatus. Pedes anales inermes, longissimi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 7, anteriorum 9 »quantes; articulus primus et secundus teretes, tertius triangularis, angulis posticis pro- ductis, altero oblique truncato, quartus subovatus, apice emarginato, ultimus rotundato-ovatus. Pleure segmenti ultimi leviter product, inermes, densissime poroso-punctatz. Color ferrugineus; corpus subtus, pedes antennaque dilutiora. Tong-Leorporis:, TERS re 70—80 m.m. long. capitis: ................ 4,5 m.m. lat. max. (seuti 12): ...... Te lat. N DM long. antennarum: ........... dan» long. scuti dors. l:mi:...... 3,2» 7 ped.Sanaliumegee ss 28 lat. » » Dar 5,38 » » art. 1:mi ped. anal.:... 5,5 » long: Ao De en > lat. » » SISTA KD LSS 1,2 » » » » penult.:... 45 » ANTI En en PORATH, MYRIOPODA AFRICA AUSTRALIS. 1163 long. ped. mediorum: .......... 10 m.m. lat. seuti dors. penult.:...... 5 m.m. » Be penult.....12.2..2:.%. 15.» long. » DIA fä back SRA 3,5 » : lat. » » DIA SE 3,5 » Hab.: Caffraria: WAHLBERG. — Specimen mutilatum, ab AFZE- 1IO in Sierra Leona captum, in coll. SCHÖNH. asservatur. Lucas’ beskrifning (1. e.) är mycket kort, men just de karak- terer, som skilja hans E. Grandidieri från E. Crotalus GERST., äro äfven utmärkande för vår art: »— le premier segment — est im- macul&e — les premiers articles des pattes de la derniere paire sont beaucoup plus allonges et le second n'est pas excave a son cote interne, comme cela se voit dans ces m&mes organes chez l’Zucory- bas Crotalus — —.» Beträffande den sist nämnde karakteren anser GERSTÄCKER honom vara af den vigt, att han upptager honom bland slägtkaraktererna. Tillkommer han måhända blott ettdera könet? — Antennerna skola enligt GERSTÄCKER vara 19-ledade; men hos det ena af de nyss beskrifna exemplaren, der de se ut att vara fullbil- dade, hafva de blott 17 leder. I Gen. Cryptops Lracn. Syn.: 1813. Cryptops LEaAcH, Linn. Trans., XI, p. 384. » 1868. » MEINERT, Danmarks Scolopendrer och Litho- brer, (l. ce.) p. 242. Eryptops ............ sp.? En Cryptops (17 m.m. läng), tagen uti Kafferlandet, finnes uti Wahlbergska samlingen; men alldenstund exemplaret är i saknad af nästan alla benen och i öfrigt illa medfaret, kan det ej afgöras, hvilken art det är. Det omnämnes här blott såsom ett bidrag till kännedomen om slägtets utbredning, alldenstund man hittills ej känt någon OCryptops, tillhörande Syd-Afrikas fauna. Subfam. 2. Heterostomin®e NEWPORT. Syn.: 1844. Subfam. Heterostomince NEWP., Linn. Trans., XIX, p. 410. Gen. Heterostoma NEWPORT. Syn.: 1844. Heterostoma NEWwP., Linn. Trans., XIX, p. 275 & 413. Corpus elongatum, segmentis pediferis 21; segmentum primum magnum, marginem posteriorem capitis parvi obtegens. Spiracula cribriformia, primi paris longe maxima, numero utrinque 10, in seg- mentis 3, 5, 7, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20 obvia. »Antenn& elongatze, 20-articulate» (NEWwP.), articulis 3—4 primis subglabris. Oculi ocellis utringue 4. Scuta dorsalia plurima suleis longitudinalibus binis tenuissimis. Scuta ventralia plurima suleis binis impressis. Pedum unguis calearibus binis, artieulus penultimus calcaribus 11. zz > AS 2 armatus. Pedes anales articulis 5, primo aculeis validis processu-/ SIS que apicali simplici (nonne semper?) armato, ultimis te pine a E en / S a ver Pleure segmenti ultimi poroso-punctate, valde product&, spinul TV 1164 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. armatze. — Labrüm medium profunde incisum, unidentatum, lateribus dense setosis; sutura inter labrum et laminam cephalicam distineta. Mandibule fere ut in praced. genere (Eucoryba) serie simpliei dentium longorum 4(5), tri- (l. 4-)fidorum, infra dentes pectinibus subtransversis c. 12; lacinia rotundata superior magna, setis ramosis densissime vestita. Maxille primi paris articulo ultimo rigide setoso, margine interno seriebus compluribus setarum uncinatarum vel trun- catarum obsesso. Maxille secundi paris rigide setos&®, antıce et in margine interno setis uncinatis dense vestite. Pedum maxillarium primi paris articulus ultimus ut in genere Eucoryba formatus; arti- culus penultimus supra aculeo subapicali; unguis trifidus, processibus lateralibus adpressis. Dentes coxarum pedum maxillarium secundi paris saepissime maximi, lanceolatıi. 4 Heterostoma trigonopodum LEACH (sec. NEWPORT). Syn.: 1817. Scolopendra trigonopoda LrAcH, Zool. Misc., III, p. 41. Du IG » Eydouziana GERV., Voyage de la Favo- rite, pl. 239 (in Guérin-Méneville, Magasin de Zoo- Pe logie 8). » 1844. Heterostoma trigonopoda NEwP., Linn. a XIX, p- 413. » 1847. » trigonopodum GERV., Ins. Apt., IV ‚p- 245. Latum, parce et minute punctatum, segmentis 2—6 graciliori- bus. (aput parvum, multo latius quam longius, antice impressum. Pedum mazxillarium secundi paris pars coxalis dentibus 8 elongatis, sat acutis; processus partis femoralis parvus. Antenne elongate. Scuta dorsalia singula multo latiora quam longiora, 5—21 lateribus marginatis, 3—20 suleis solitis obsoletissimis in carinis vel angulis . seutorum conspieuis; ultimum carina media obsoletissima, fere duplo latius quam longius. Scuta ventralia 2—20 suleis binis profundis; ultimum fovea longitudinali impressa, margine postico profunde ex- ciso, latitudine basis multo brevius. Pedes latitudine corporis multo longiores; primi paris articulo penultimo calearibus 2 (1 subapicali,. 1 laterali), articulis 1—3 in latere antico prope apicem spinula 1 minima; pedum reliquorum articulus penultimus calcari 1 subapicali. Pedes anales longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 5, ante- riorum 6 fere aquantes; articulus primus subteres, supra introrsum aculeis 4 biseriatis processuque apicali acuto, simpliei, infra aculeis 5 armatus, quorum 3 in serie media, 2 in serie interna sunt dis- positi; omnes aculei validi; unguis calearibus 2. Pleur& segmenti ultimi valde product&®, dense punctat&, processu apicali elongato, bifido, medio in margine externo aculeo 1, supra in margine interno aculeis 3 armatze. ?Color (speciminis siccati, in spiritu vini emolliti) nigro-viridis; pedes maxillares sec. paris ferruginescentes; apices pleurarum se- gmenti ultimi ferruginei. done corporis: wa. 109 m.m. long. capitis: ............ se 7,5 m.m. lab. maximar Ha N 13 » lat. » 10» PORATH, MYRIOPODA AFRICE AUSTRALIS. 1165 long. pedum analium....... 26,5 m.m. long. seuti dors. 1:mi:...... 5,6 m.m. » art. 1:mi ped. anal: 8 » lat mi » Dee 13.00» Be. >) ,» SR long. >» Du NÜCENE nase (053. long. » secundi » » GSR » » DE penult... 6,5 » » > ped. mediorum: .... 19 » la) » Dong AA Speed. pemult„.:e......... 21,5 » long » a lag. Do VD) lat. seuti dors. Ki: .... 10 » lat. » ” De Hab.: Specimen deseriptum, in coll. SCHÖNH. asservatum, Ar- ZELIUS in Sierra Leona cepit. Antennerna äro på det beskrifna exemplaret stympade och hafva blott (högst) 15 leder, men den qvar varande delen är 23 m.m. lång och motsvarar de 5 förste ryggsköldarnes längd. — Ehuru GERVAIS sjelf (Ins. Apt. p. 262) betviflar riktigheten af NEwPorts förmodan, att Scol. Eydouziana skulle vara identisk med Heterost. trigonopoda, kan man, efter att hafva sett GERVAIS' citerade figur, knapt under- låta att uppföra den förra såsom synonym med den senare, sådan som NEWPORT beskrifver denna. De beskrifningar, GERVAIS lemnar, gifva såsom vanligt föga vägledning, men figuren liknar nyss be- skrifna art nästan i allt utom deruti, att hufvudskölden är jemförelse- vis längre. I alla händelser bör väl Sc. Eydouziana inträda i gen. Heterostoma, hvilket. GERVAIS adopterat för andra arter. Gen. Trematoptychus Prreas. Syn.: 1855. Piychotrema PETERS. Monatsber. d. Berl. Akad. d. | Wissensch., p. 82. . » 1862. Trematoptychus Idem, Reise n. Moss., t. V, p. 529. Corpus elongatum, segmentis pediferis 21; segmentum primum marginem posticum capitis obtegens. Spiracula utringue decem in iisdem segmentis ac in praecedente genere obvia; orificia primi paris litere — similia. Antenn&® elongatx, articulis 3 primis subglabris, sequentibus dense et breviter pubescentibus. Oeculi ocellis utrinque 4. Seuta dorsalia suleis longitudinalibus nullis vel lineolis minimis, abbreviatis, in margine postico scutorum impressis, significatis. Scuta ventralia item sulcis destituta. Pedum unguis calcaribus binis, arti- culus penultimus plurimorum calcaribus binis armatus. Pedes anales valde elongati, graciles, teretes, spinulis paucissimis armati; pars pleuralis dense poroso-punctata. — Partes cibariee fere eadem structura atque in genere Heterostoma. Det är ännu svårt att med säkerhet afgöra, hvilka karakterer böra upptagas såsom generiska och hvilka äro utmärkande för species. W. PETERS grundar slägtet på spiraklernas form äfvensom på de förlängda analbenens smärta byggnad och ringa taggbeväpning. Der- till har jag trott mig kunna lägga rygg- och buksköldarnes saknad af den vanliga skulpturen samt benens sporrbeväpning, såsom er- bjudande olikhet med förhållandet hos andra Scolopendridee. En början till skulpturens försvinnande inom subfam. Heterostomin® märkes redan hos Heterostoma, hos hvilket äfven de främre benparen förete 1166 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. ungefär samma sporrbeväpning som den, hvilken hos Tremotoptychus uppträder pä alla benparen utom pä de sista. Trematoptychus Petersi n. sp. Sublinearis, medius paullo latior, parce et minute, postice mi- nutissime punctatus. Caput latius quam longius, antice attenuatum, sulco frontali abbreviato impresso. Pedes mawillares secundi paris parte coxali dentibus 6(—7) sat longis, acutis armata; processus partis femoralis sat longus. Antenne 18-artieulata, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 6 zquantes vel paullo superantes. Scuta dorsalia parce et minute punctata, omnia prater ultimum lateribus immarginatis, 7—20 carinula media longitudinali abbreviata, levissime elevata, instructa; ultimum paullulo latius quam longius, lateribus acute marginatis. Scuta ventralia item parce et minute punctata, fossulis tribus (1 in quoque latere, 1 prope marginem posticum) indistincetis impressis; ultimum paullo latius quam longius, fossula longitudinali indistincta, margine postico emarginato. Pedes elongati, praesertim posteriores, penultimi analibus paullo breviores; pedum par. 1—18 articulus penultimus calcaribus binis (1 laterali, 1 subapicali), 19:1 calcari unico, 20:i artieulus idem inermis; parla 1—3 (num plures?) praeterea articulo antepenultimo spinula 1; par l:um praeterea articulo tibiali spinula 1. Pedes anales longissimi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 6, or 8 fere superantes; articulus primus supra medio in margine interno spinula minima, processu apicali nullo, infra prope basin item spinula mi- nima armatus; articulus secundus longitudine fere zequali. Pleure segmenti ultimi processu apicali brevi, bifido, spinula laterali nulla. Color viridis, corpore subtus pedibusque testaceo-viridescentibus. Tonescorpous men. Alımam, löne. CYP: 2 3 m.m. la bön AR ar ERE DM lat. Dr (SIN SAR PSA RES 3,5 » long. antennarum: ... ........... 10,5 » long. seuti dors. 1:mi: ...... 2 » » pedum analium: ........... 14,5 » lat. » » An » art. 1:mi ped. analium:... 4 » long. >» RN Sea lat. » » » » END) » » » penult.: .. 2,6 » long. pedum mediorum: ....... 7» lat. » » Dig 4009 » Ds pen 13,5 » long. » DE IRS 29503 lat. » » Di RD Hab.: Specimen descriptum in Caffraria a WAHLBERG captum est. -Mähända skall denna art befinnas identisk med Tr. afer PETERS. Jag har emellertid uppstält den säsom specifikt skild pä grund af följande jemförelse: Tr. Petersi n. sp. Tr. afer PETERS. Analbenen jemförelsevis längre. Analbenen äro jemförelsevis kor- tare. Antaget att figuren är exakt, äro de föga mer än 14 m.m. länga mot en kroppslängd af 55 m.m. ’ PORATH, MYRIOPODA Analbenens undre sida är för- sedd med blott en tagg. Sistasegmentets pleuralpartiutan sidotagg. Ryggsköldarne fint, men tydligt punkterade. Näst sista benparet är föga kor- tare än analbenen och skilnaden emellan detsamma och nästföregä- ende större äu emellan detsamma | och analbenen. Benens färg ljusare. 1167 AFRICAE AUSTRALIS. - Analbenens undre sida är för sedd med två taggar. Sista segmentets pleuralparti är försedt med en sidotagg. »Die dorsalen Körpersegmente erscheinen glatt.» (PEr.). Näst sista benparet öfverens- stämmer (enl. figuren) vida mer med det nästföregäende benparet än med analbenen. Benen föga ljusare än kropps- I färgen. Fam. GEOPHILID.E (LEACH). För Syd-Afrika finnes ingen Geophilid antecknad, om man undan- | tager Geophilus bilineatus PETERS. I Wahlbergska samlingen finnas | tvenne exemplar från Kafferlandet, hvilka lika litet kunna föras till | denna som till någon annan känd art. Exemplaren äro dock så illa medfarna, att fullständiga beskrifningar ej kunna lemnas, hvarföre I de omnämnas blott på följande sätt: Gen. Geophilus Meiınerr. | NG eop las: ou... SP.? Long. corporis: 31 m.m.; pedibus utrinque 63. — Antennerna äro 3—4 gånger så långa som hufvudet; ; hufvudskölden mycket mera lång än bred (4:5), djupt, men glest ‚ punkterad. Andra parets käkfötter på samma sätt punkterade, hvarje | led med en liten tand, således i allt med 4 tänder. Sista segmentets ‚ pleuralparti med omkr. 11 porer, hvilka dels betäckas af sista ventral- ‚ segmentet, som är temligen bredt, dels äro obetäckta. Analbenens | leder äro alla mycket mera länga än breda, föga tjocka, de två sista lederna smalare än de föregående, sista leden försedd med klo. — Kafferlandet: WAHLBERG. 2. Geophilus sp? Pullus: 49 m.m. longus, pedibus | utringue 49. — Denne Geophil, som tydligen är en unge, har hufvud- I skölden jemförelsevis ännu längre och på sista segmentet blott en pleuralpor. Färgen synes hos båda hafva varit gulaktig med röd- | brunt hufvud. Kafferlandet: WAHLBERG. 1168 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 1114.) Från Radcelife Observatory i Oxford. Results of astronomical and meteorological observations, 1868. Från Geological Survey of India i Calcutta. Records of the geological Survey, Vol. 2: 2-4; 3, 4: 1—2. Memoirs » » » » MONTES: » Dom » » : Paleontologia Indica, Vol. 3: 1-8. Från Bataviaasch Genootschap van Kunsten en Wetenschappen i Batavia. Tijdschrift van Indische Land-Taal en Volkenkunde, D. 19: 1-6. Notulen, D. 7: 2-4; 8: 1—2. Från Observatoire Physique Central i St. Petersburg. Annales, 1867 —1868. Repertorium für Meteorologie, Bd. 2: 1. Jahresbericht, 1870. Från Institut National i Geneve. Bulletin, N:o 35. Från K. Akademie der Wissenschaften i München. Abhandlungen, Bd. 41: 3; 45: 2. Från Charge d'affaires, Mr. N. Jocelyn. Newton, J. Opticks. Lond. 1704. 4:0. Från Författarne. SUNDEVALL, C. J. Svenska foglarne, H. 22. NYsTtTRÖM, J. G. Informe al supremo gobierno del Peru sobre una espedicion al interior de la republica. Lima 1868. 8:0. ARANGo, A. P. Viaje de America a Jerusalem. Paris 1869. 8:0. = — _ Mémoire sur le poison de Rainette. Par. 1869. 8:0. 1169 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 9. Stockholm. \ Tefroit och Tefroit-arter i Svenska jernmalmer. Af L. J. IGELSTRÖM. [Meddeladt den 8 November 1871.] Vara bergsmän hafva länge indelat de svenska jernmalmerna i flera klasser, allt efter deras förhallande pa masugnen. Salunda kallades t. ex. en vidsträckt grupp gvickstenar, och voro dessas karakteristiska egenskap att hålla kalksten sasom hufvudsaklig -gangart, och väl manganhaltig kalksten; men deras mineralogiska kunskap sträckte sig ej längre, än att de trodde, att manganen i kalkstenen icke kunde förekomma pa annat sätt än i form af kolsyrad manganoxidul, substituerande kolsyrade kalkjorden. Jag har funnit att så icke alltid är förhållandet, utan är det tefroit och tefroitarter som pa flera ställen utblanda kalkstenen, och den största manganhalten härleder sig otvifvelaktigt härifrån. Pa orund af förhållandena och yttre utseende ansåg jag ett vid Pajsberg förekommande mineral vara detsamma som tefroiten från Franklin i New Jersey, hvilket fullkomligen vid anstäld analys besannades (se Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandlingar 1865 N:o 4). Sedan uppslaget en gang var gjordt, började jag blifva mera uppmärksam pa dessa malmer och upptäcke snart samma ämne vid Sjögrufvan 1 Grythytte socken, Örebro län, sedan vid ännu en jerngrufva i nämnde socken. Under resor aren 1867 och 1870 i Ludvika och Norrbärkes socknar, Dalarne, märkte jag vid Hillängs och Schisshytte jern- orufvor, att hela varp vid dessa grufvor voro uppfyllda, jemte kalksten, af ett mörkt mineral, liknande på ett utmärkt sätt den Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 28. N:0 9 (0) 1170 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. bekanta Dannemora knebeliten. Vid analyser häraf fann jag mineralet vid Hilläng vara sammansatt af: DE SAS SS EN SR 33,14 Henker heine 40,96 Mine Rau. We Ra 19,35 Galle Su PSTN Cara Los SAN 6,55 an | samt vid Schisshyttan af: SIE DE RER ENTE WA 31,80 Be, Ru oe u 47,15 Min). Dad nee SA ER 21,05 100, Dessa analyser gifva en formel (Mn + 2Fe)3 Si, som utvisar att Hillängs och Schisshytte mineralet håller 2 at. Fe på 1 at. Mn, eller dubbelt jernoxidul, i förhållande till manganoxidulen, mot Dannemora-mineralet; men det måste bemärkas, att det förstnämnda alldeles icke är sa väl utskiljdt som det sistnämnda, utan förorenadt af insprängda magnetitkorn, hvilka kunna ut- dragas med magnetstal; och erhålles sa ett mörkare samt ett ljusare pulfver. Just denna insprängning, som är sa ytterst in- tim, att icke all magnetit kan pa mekaniskt sätt franskiljas, — samt troligen ytterligare ännu en förorening, — gör möjligen en osäkerhet i analysen. Likväl är det tydligt, att man har en tefroitart för sig. Men jag har hittills ej velat tillägga Hillängs och Schisshytte mineralet något särskildt namn, utan anser detta vara verklig knebelit eller ett med knebelit mycket nära staende mineral. Sednast, detta ar, fann jag tefroiten i kalksten vid Långban i stora massor. Denna tefroit är ännu ej analyserad. "Den svenska tefroiten är ett till sitt yttre oansenligt mi- neral, som fördöljer sig i kalkstenen, så att man blott genom en starkare svärtning i luften kan urskilja de kalkstenar, som innehålla tefroit, fran dem som icke göra det. I massa är fär- gen smutsigt grå eller svagt rödlätt eller brunaktig med qvarz- artadt brott, och således liknande vara allmänna bergarter qvarz Eu SISTER IS IA ESO UV ISS ESV SIKTA "IE IGELSTRÖM, TEFROIT OCH TRFROIT-ARTER I SV. JERNMALMER. 1171 och hälleflinta; men i adror och körtlar, som stundom urskilja sig ur sådana derba massor, är färgen nagot mera afgjord: brun, rosafärgad eller gra. Detta beror då tydligen pa en större ren- het hos mineralet. Annu har jag icke funnit det krystalliseradt. Det bästa kännetecknet på tefroit och tefroitarter är en gelatinering med saltsyra, och på detta sätt igenkännes lätt tefroithaltig kalksten. Slutligen maste anmärkas, att knebeliten vid Schisshyttan och Hilläng förekommer i storartade massor i motsats till Danne- mora, der detta mineral blott stuffvis förekommer. STOCKHOLM. 1872. P. A. NORSTEDT & SÖNER, KONGL. BOKTRYCKARE. kei [2 P 2 Kan I 8 N f 5 i i i Y LÅ x ' 3 i I 4 x H ; \ 4 \ - LJ HEN \ S S 1 2 BE... — Nr ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 28. 1871. | Je 10. Onsdagen den 13 December. Hr TORELL redogjorde för en af geologen A. E. TÖRNE- BOHM inlemnad uppsats om de geologiska formationerna i Jemt- land och angränsande delar af Norge (se Öfversigten 1872). Den samme fästade uppmärksamhet pa den stora vigt och be- tydelse, som niveaukartor ega för Sverige, samt förevisade och beskref dels Löjtnanten ÄKERMANS olika arbeten i denna väg inom Malmöhus län, dels ock de niveaukartor, som Hr TORELL sjelf låtit utarbeta i förbindelse med geologisk-agronomiska un- dersökningar vid Tosterup 1 Kristianstads län samt vid Skottorp och Domestorp i Hallands län. Hr NORDENSKIÖLD meddelade en af Professor OSWALD HEER i Zürich insänd uppsats, innefattande anmärkningar om Nordgrönlands kritflora, hvilka anmärkningar blifvit föranledda af de under 1870 års svenska expedition till Grönland gjorda upptäckter af fossila växtlemningar. * Densamme förevisade en samling fornsaker och fossila ben, som blifvit insamlade af Fil. Kandidaten HJ. STOLPE under en sistlidne sommar utförd undersökning på Björkö i Mälaren. Slutligen förevisade och beskref Hr NORDENSKIÖLD en af norske skepparen JOHAN DÖRMA upprättad karta öfver nordöstra delen af Novaja Semlia. Pa tillstyrkan af utsedde komiterade antogs till införande i Akademiens Handlingar en af Professoren F. A. SMITT inlemnad afhandling: »The Floridan Bryozoa, collected by Count L. F. POURTALEs. ne 1174 Genom anställdt val kallades Adjunkten vid Kongl. Tekno- logiska Institutet, Fil. Doktor PER THEODOR CLEVE till leda- mot af Akademien. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. m ee reine ee ee EA Frän H. M. Konungen. Natural history of Newyork, Part. 6: Paleontology. Vol. 4: P. 1. Newyork 1867. 4:0. Från Academie R. des Sciences i Bruxelles. Memoires, T. 38. » couronnes, T. 35—36. Bulletins, T. 29—31. Annuaire, 1871. Biographie nationale, T. 3: ı. EEE Er Från Observatoire Royal i Bruxelles. Annales, T. 20. Annuaire, 1871. Från Geological Society i London. Journal, N:o 108. List, 1871. Från Trinity College Observatory i Dublin. Astronomical observations and researches, P. 1. Från R. Society of Victoria i Melbourne. Transactions, Vol. 9: 2. Från Surveyor General’s Office i Calcutta. Abstract of the results of the hourly meteorological observations, 1858— 1870. Från Direzione di Statistica i Florenz. Statistica d'Italia. 7 häften. | Från R. Accademia delle Scienze i Turin. Memorie, T. 25—26. Atti, Vol. 6: 1—-7. (Forts. å sid. 1185). 1175 Öfversigt af Kongl. Veteuskaps-Akademiens Förhandlingar, 1871. N:o 10. Stockholm. Förutskickade anmärkningar öfver Nordgrönlands Kritflora, grundade på den svenska expeditionens upptäckter 1870. Af Osw. Herr. [Meddeladt den 13 December 1871]. Jag har i första bandet af min Fiora fossilis arctica (p. 45 och 78) pavisat, att de svarta skiffren fran Kome pa halfön Noursoaks nordsida höra till kritan. Det artantal, pä hvilket jag stödde mitt antagande, var ganska ringa, hvarföre jag hyste den lifligaste önskan att erhålla ett rikare material från detta vigtiga ställe. Denna önskan blef genom den svenska expedi- tionen sommaren 1870 uppfylld, i det att Prof. NORDENSKIÖLD med sin reskamrat Dr NORDSTRÖM samlat och till undersökning meddelat mig ett stort antal fossila växter. Han har ej in- skränkt sig till att insamla vid Kome utan äfven upptäckt flera nya ställen på nordkanten af Noursoak, der samma skiffer före- kommer och innesluter samma växter, sasom vid Pattorfik, Karsok, Avkrusak, Ekkorfat och Angiarsuit. Jag vill sammanfatta skif- ferlagren från alla dessa fyndorter under namnet Kome-lagren. Bilagda förteckning öfver af mig hittills bestämda växter frau dessa fyndorter visar oss för denna skiffer på nordsidan af Noursoak 43 species. Deraf höra 24 till Filices, 2 till Rhizo- carpex, 2 till Equisetacer, 5 till Cycader, 8 till Conifere, 3 till Monocotyledone&e och 1 till Dicotyledonex. Ormbunkarne äro ganska talrika, och bland dessa är det åter Gleichenierna, som förherrska genom art- och individantal. Sex arter kunna urskil- 1176 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK. AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. jas, alla med gaffellikt grenade stammar och sirligt fördelade, till. en del med frukter betäckta, stamblad. Äfven Sphenopteris- arterna äro sirligt delade, särdeles Sph. Nordenskiöldii, men äfven Sph. lepida, som sannolikt hörer till Asplenium och förekommer | talrikt. Stora och hela frondes äga deremot Teniopteris are- tica och Danaeites firmus. Hos Adiantum formosum äro bladen nästan njurformiga, sasom hos den lefvande A. reniforme, och senomdragna af talrika gaffeldelade längdnerver, medan de hos Dietyophyllum Dicksoni äro öfverspunna af ett särdeles täckt adernät. Detta är förträffligt bibehållet och likaså frukt- samlingarne, af hvilka hvar och en kommer att sta i ett litet fält och är sammansatt af 6 & 7 sporangier. — Till Rhizocar- ) pex räknar jag slägtet Jeanpaulia, som förekommer i två arter, " af hvilka den ena utmärker sig genom sina stora blad. Equi- seterna äro ofullständigt bibehållna och föreligga blott i rhizo- mer och stängelfragmenter. Bland blomväxterna äro Cycadex och Barrträden förherr- skande. Zamites arcticus är den allmännaste Cycadeen och 5 Pr ii ne SE V TE samlades i praktfulla exemplar. Manga stenskifvor äro helt och hållet uppfyllda af sådana blad och bredvid dem fann jag också de temligen stora frukterna af detta träd. Mera sällsynta äro - de tre andra Zamites-arterna, af hvilka Z. concinnus utmärker sig genom sin sirliga nervatur. Podozamites Hoheneggeri Schk. är vigtig, emedan denna art äfven blifvit funnen i Wernsdorfer- | lagren 1 Nordkarpatherna. — Det allmännaste barrträdet är Pinus Crameri. Barren uppträda 1 tusental och fylla hela lager på samma sätt som med Pinus Linkii i wealden. Jemte barren funnos också ett par frön och fruktfjäll, hvilka bestyrka min förut uttalade åsigt (Fl. foss. arct. p. 85), att detta träd hörer - till Tsuga-gruppen. Likasom i Grönlands miocena lager, så äro äfven i dess krita Sequoja-arterna talrika. Medan jag förut der- ifrån blott erhållit grenar af Sequoja Reichenbachi, så innehåller / den nya samlingen, jemte talrika bladbärande grenar, också flera ! kottar, hvilka öfverensstämma med den kotte, som jag afbildat från Moletein; de äro ibland ännu fastsittande på qvistarne och ER ER FERRAN SN N HEER, ANMÄRKNINGAR ÖFVER NORDGRÖNLANDS KRITFLORA. 1177 utgöra en vacker bekräftelse af min tidigare blott pa grenarne grundade bestämning. Dessa kottar och grenar af Sequoja Rei- chenbachi, som hörer till kritans mägtigaste och mest utbredda träd och som räcker fran Urgonien ända in i Senon, komma att intaga en hel tafla. Utom denna ganska bekanta, förut såsom Geinitzia cretacea betecknade art, förekomma 1 Noursoak äfven två nya arter, Sequoja Smittiana och gracilis, båda med blad- bärande qvistar och kottar, hvilka äro märkvärdiga genom sin nära förvandtskap med miocena arter, och de torde kunna betecknas, den första som föregångare till S. Langsdorfii, den sednare som så- dan till S. Couttsie, arter, hvilka under miocena tiden voro all- männa i Grönland, men ocksa utbredda i Europa. En ny fossil typ är Torreya Dicksoniana; till detta slägte tror jag mig böra hänföra stora bladbärande grenar, som i form, nervatur och vidhäftning lifligt erinra om Torreya. Monocotyledonerna äro sällsynta samt hafva kommit oss till- handa endast i fragmenter, och af Dicotyledoner har jag blott er- hållit ett par fragmenter funna vid Pattorfik, hvilka äro af stort intresse, emedan de förflytta gränsen för de äldsta hittills bekanta dicotyledona växter till kritperioden. De höra ganska sannolikt till Populus och särskildt till läderpoplarnes grupp. Af löfträd hafva vi således först i denna kritflora på nord- sidan af Noursoak ett svagt spår; äfven Monocotyledonerna - äro sällsynta; deremot äro Conifere, Cycadex och Filices utvecklade till en stor mängd af former och betinga denna vegetations hela karakter, hvilken hänvisar den svarta skiffern på nordsidan af Noursoak till den undre kritan, och Podozamites Hoheneggeri och Eolirion primigenium göra det sannolikt, att de med Werns- dorfer-lagren höra till Urgonien. Floran kan betecknas sasom en subtropisk, och härför tala isynnerhet de talrika Gleiche- nierna, Marattiaceerna (Danaeites och Teeniopteris), Dietyophyllum och Cycadeerna. Den har derföre en annan klimaterisk karakter än Grönlands miocena Flora och öfverensstämmer i detta hän- seende med Medeleuropas undre kritflora, sa vidt denna sistnämnda kan bedömas af det visserligen ännu torftiga materialet. Det 1178 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. synes derföre som hade då ännu ingen zonfördelning af värmen egt rum på var jord. En dylik svart skiffer förekommer äfven på sydsidan af halfön Noursoak; äfven denna innehåller växter, som med samma sorgfällighet samlades af Prof. NORDENSKIÖLD och medresande. De äro dels från Atane, dels från Atanekerdluk; här ligga de. ungefär 800 fot under det bekanta miocenlagret. Denna svarta skiffer (Ataneskiffern) måste, efter karakteren af den deri inne- slutna Floran, likaledes anses tillhöra kritan, men en högre belägen och yngre stuff än den på nordsidan. Den har blott ett par arter gemensamma med Komelagren; alla andra äro olika, och Floran företer äfven en helt annan bild. Hittills känna vi‘ derifran 45 arter. Deraf höra 11 species till Ormbunkarne, 1 till Cycadeerna, 7 till Barrträden, 7 till Monocotyledonerna och 24 till Dicotyledonerna. Conifere uppträda säledes nästan i samma antal som i Komeskiffern; Pinus saknas, men deremot äro äfven här Sequoja® talrika och uppträda med tre arter (S. fasti- giata Stb., S. subulata och S. rigida). Af en fjerde art (S. Smit- tiana Hr. ?) har jag erhållit endast en ofullständig gren, hvars bestämning ännu är tvifvelaktig. Ett vackert Thujaträd (Thui- tes Pfaffii) upptäcktes i Atane och ett blad af Salisburea, jemte ett frö, visar oss att detta märkvärdiga slägte, som vi äfven påvisat från det miocena Grönland, lefde i dessa trakter re- dan under den öfre kritan. Cycadeerna hafva med undantag af en art (Cycadites Dicksoni) försvunnit, och denna är helt olika med arterna 1 Komeskiffern. Ormbunkarne äro mycket sällsyntare än i Komelagren, dock hafva vi erhållit 11 arter af dem. Glei- chenierna träda helt och hållet i bakgrunden, i det att de tvänne arterna hafva funnits i blott få stycken. Flertalet måste tills- vidare här föras till slägtet Pecopteris. Asplenium Försteri j j Deb. öfverensstämmer med en art från Aachen (Senon); Tri- ' chomanes Riceioides utmärker sig genom sitt ytterst fint fördelade ” bladverk och lefde sannolikt på fuktig trädbark. HBER, ANMÄRKNINGAR ÖFVER NORDGRÖNLANDS KRITFLORA. 1179 Af Monocotyledoner hafva vi erhållit ett tjockt rör med bladfragmenter (Bambusium), tre frukter af Sparar och ett bladfragment af en Zingiberites. Om redan genom de här omnämnda växtformerna Atanelagrens Flora erhåller en annan karakter än Komelagrens, så är denna skilnad ännu mera påfallande genom Dicotyledonernas upp- trädande. I Komelagren hafva hittills funnits endast ett par blad- fragmenter deraf, under det att de i Atanelagren höra till de tal- rikaste växterna. Dervid är det särdeles påfallande, att de för- dela sig på 15 olika familjer, hvilka kunna hänföras till de tre hufvudafdelningarne: Apetalexe, Gamopetal® och Polypetal®. Vi se säledes, att äfven här, likasom i Tysklands öfre krita, löf- träden (dicotyledoner) redan vid sitt första uppträdande repre- sentera ganska olika typer. Flera arters systematiska ställning är visserligen ännu ganska tvifvelaktig, t. ex. de blads, som jag sammanfattat under Proteoides; äfvenledes är bestämningen af Andromeda och Diospyros ännu icke alldeles säker. Deremot kunna vi icke betvifla, att i Nordgrönland då lefde ett fikonträd med långa, hela blad, liknande dem hos Ficus princeps, ty utom bladen hafva vi också funnit fikonen. Alldeles liknande blad har jag redan förr beskrifvit från Moletein (Cenoman) och tydt som fikonblad; talrika voro Poplarne, som föreligga i tre arter, af hvilka två höra till Läderpoplarne (P. Berggreni och P. hyper- borea); slägtet Myrica hafva vi i blad och frukter, hvaremot Sassafras och Magnolia förefinnas endast i blad, Panax blott i frukter. Ganska anmärkningsvärdt är, att redan då samman- satta blad hafva uppträdt, hänvisande på en mera complicerad byggnad; ett synes höra till Leguminoserna, ett till Sapindus, ett tredje till Rhus. Denna Flora afviker således ganska mycket från den undre kritans genom uppträdandet af mångfaldiga Dicotyledoner, och ansluter sig i detta hänseende till den i Europas öfre krita; men antalet af de gemensamma arterna är ännu alltför ringa för att man redan nu skall kunna bestämma den afdelning af krit- formationen, i hvilken dessa Atanelager böra inordnas. I meller- 1180 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. sta Europa uppträda, savidt vi ännu veta, Dicotyledonerna först i Cenoman, ur hvilken jag redan från Moletein påvisat vackra löfträdsblad; ännu vanligare äro de i Senon särdeles vid Aachen. Det är i högsta grad beaktansvärdt, att denna den | svenska expeditionens nya upptäckt har lemnat ett bevis för att uti den arctiska zonen, alldeles som i Medeleuropa, löfträden © (Dicotyledonerna) uppträdde i den öfre kritan i en hel följd af | olikartade typer, medan de äfven derstädes nästan helt och hållet saknas i den undre kritan. Detta torde visa, att i vextverlden en betydande förändring försiggatt efter Gault och hvilken kan föl- jas från vår breddgrad (i Schweiz) ända upp till 71” n. bredd. Den klimateriska karakteren hos Atanelagrens Flora kan ännu icke med någon säkerhet bestämmas. Marattiaceernas för- svinnande, Gleicheniernas och Cycadeernas tillbakaträdande kunde tagas för ett tecken pa temperaturens förminskning, men här- emot talar Ficus. I hvarje fall antyder denna Flora ett ännu varmare klimat än Grönlands miocena, om det ock är sannolikt, att klimatets fördelning i zoner redan begynt i den öfre kritan. - Till dessa anmärkningar fogar jag en förteckning på de hittills bestämda arterna, hvarvid jag dock måste anmärka, att densamma ännu ingalunda kan betraktas sasom fullständig, da en längre, genom sjukdom orsakad frånvaro från Zürich, har för- hindrat mig att bringa mitt arbete till slut. En utförlig be- skrifning på de här omtalade växterna, jemte nödiga taflor, kommer att offentliggöras i Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Förteckning på växterna i Grönlands undre krita (Komelagren). : Kome K., Pattorfik P., Karsok Kr., Akrosak A., Ekkorfat £., Ekkorgoet Er. Filices. 1. Sphenopteris Johnstrupi Hr. K. Kr. E. 2. nn lepida m. (Asplenium). K. Kr. E. HEER, ANMÄRKNINGAR ÖFVER NORDGRÖNLANDS KRITFLORA. 27. 28. 29. 30: 31. 3 33. 34. 35. Sphenopteris Nordenskiöldi m. > P. — debilis mihi. BR. Hymenophyllites spec. K. Gleichenia Giesekiana Hr. K. A. = Zipper Cord. sp. K. P. A. BE. = longipennis m. A. P. = gracilis m. K. = Rinkiana Hr. K. Kr. A. ==" mena kr SKK: Laceopteris spec. K. Pecopteris arctica Hr. K. = borealis Brgn. K. A. = hyperborea Hr. K. = Bayeana m. A. = Bolbroeana m. P. Danaeites firmus Hr. K. Tanaeopteris arctica m. K. P. A. Adiantum formosum m. A. Sclerophyllina dichotoma Hr. K. Dietyophyllum Dicksoni m. Er. Rhizocarpe. Jeanpaulia borealis m. E. = grandis m. E. Equisetacee. Equisetum sp. K. P. A. = spec. u. Gymmnospermae. (ycadee. Zamites arcticus Gp. K. E. — brevipennis m. BE. — acutipennis m. BR. == eoneinnus m. BE. Podozamites Hoheneggeri Schk. K. Coniferae. Widdringtonites gracilis Hr. P. Kr. E. Sequoia gracilis m. K. P. E. — Reichenbachi Gein. sp. K. P.A. E. var. Rabenhorsti Gein. P. — Smittiana m. E. A. 1181 1182 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. 36. Pinus Cramer Hr. K. PB. A. BB. a — Peterseni Hr. K. 38.0 2 MOV HOGG JAG 39. Torreya Dicksoniana m. A. Monocotyledones. 40. Eolirion primigenium Schk.? K. 41. Bambusium spec. A. 42. Fascieulites grönlandicus Hr. K. BE. Dicotyledones. 45. Populus prim&va m. P. Växter i Grönlands öfre krita. (Atanelagren). Atane och Atanekerdluk. Filices. 1. Trichomanes Riccioides m. 2. Asplenium Försteri Deb. 3. Gleichenia acutiloba Hr. 4. = Zippei Cord. sp? 5. Pecopteris striata Sternb. 6. — Pfaffiana m. Jo — Nordströmi m. 8. = Obergiana m. 9. — serrulata m. 10. = argutula m. alas = aretica Hr.? Uycadeae. 12. Cycadites Dicksoni m. Ooniferae. 13. Sequoia rigida m. 14. — subulata m. 15. — fastigiata Sternb. sp. 16. — Smittiana m.? 17. Widdringtonites spec. 18. Thuites Pfaffii m. Atane. 19. Salisburea primordialis m. HEER, ANMÄRKNINGAR ÖFVER NORDGRÖNLANDS KRITFLORA. 20. 21. 22. 21. 28. SOM 35. 36. IT. Monocotyledones. Bambusium spec. Sparganium spec. Me Zingiberites pulchellus m. Dicotyledones. Salicineae. Populus Berggreni m. — hyperborea m. — cordata m. (P. Lancastrensis Lesq.?) Moreae. Fieus protogaea m. Myriceae. Myrica thulensis m. Laurineae. Sassafras arctica m. Proteaceae? Proteoides crassipes m. = longus m. — granulatus m. — vexans m. Polygoneae? Credneria spec. Ericaceae. Andromeda (?) spec. Ebenaceae. Diospyros spee.? Araliaceae. Chondrophyllum Nordenskiöldi m. Panax cretacea m. 1183 1184 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Magnoliacee. 38. Magnolia Capellinii Hr. 39. — spec. - Myrtaceae. 40. Myrtophyllum antiquorum m. Anacardiaceae. 41. Rhus microphylla m. Sapindaceae. 42. Sapindus prodromus m. Papilionaceae. 43. Leguminosites prodromus m. Dubi® sedis. 44. Phyllites Vanonae Hr.? 45. _ nov. Sp. 46. Carpolithes spec. De med m. betecknade arter äro ännu icke beskrifna. 1185 (Forts. fran sid. 1174). Från R. ÖOsservatorio i Turin. Bolletino, Anno >: Atlante di carte celesti... Torino 1871. Tivärfol. Frän Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Nouveaux memoires, T. 13: 3. Bulletin, 1870: 2—4. Från Societe de Physique & d’Histoire Naturelle i Geneve. Mémoires, T. 21: 1. » Table, 1—20. Frän Verein für Naturkunde in Württemberg. Württembergische Naturvissenschaftliche Jahreshefte, Jahrg. 27. Frän K. Berg- und Forst-Akademie i Schemnitz. Gedenkbuch der hundertjährigen Gründung. Schemnitz 1871. 4:0. Från K. Sternwarte i Prag. Magnetische und meteorologische Beobachtungen, 1870. Från K. k. Sternwarte i Wien. Annalen, 3:e Folge, Bd. 16—17. Från K. k. Central Anstalt für Meteorologie i Wien. Jahrbücher. N. Folge, Bd. 6. Från Författarne. NORDENSKIÖLD, A. E. Redogörelse för en expedition till Grönland A180 Sthm 1871. 78:0. BARRANDE, J. Defense des colonies, 4. Prag. 1870. 8:o. — Distribution des Céphalopodes dans les contrées Si- luriennes. — Trilobites. H. 1870. 8:0. Vv. LITTROW, C. Uber das Zurückbleiben der Alten in den Natur- wissenschaften. Wien 1869. S8:o. — — Sternschnuppen und Kometen. Wien 1870. 8:0. 1186 ÖFVERSIGT Ar K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR, 1871. Bar II DO DE QUATREFAGES, A. La race Prussienne. QubTbLET, A. Anthropométrie. Brux. 1871. 8:0. —- Observations des phenomenes periodiques, 1869. Sex smäskrifter. y. SırsoLp, C. Tu. E. Beiträge zur Parthenogenesis der Arthro- poden. Lpz. 1871. 8:0. zu Progg Pag. 411 rad. » 422 » » 423 » » 425 » » 427 » » 428 » » 429 » 1187 Rättelser. 10 nedifr. stär: Anthocoris nigrella ZETT. 1. c., bör utgå. 14 » » Anthocoris, läs: Microphysa. Dis » F. SAHLBERG, » J. SAHLBERG. 21 uppifr. » _ Anthocoris » Microphysa. 23 » » JETT, » FALL. 11,12,15et17 uppifr. står: F. SAHLBERG, läs: J. SAHLBERG. 7 nedifr. står: Bohemani REUT. n. sp., bör utgå. 4—5 » = tillägg: nigrellus ZETT., REUT. 2—3 uppifr. tillägg: ater FLoR = Scoloposcelis obscurellus ZETT., REUT. — 0 Stockholm, 1372. P. A. Norstedt & Söner. a : u Üfversist af K’Vetensk Akad Förhandl 1871 + 223 Oo Smitt rit, Björkman Ih. | | Tr hos Björklund. et ÖFVERSIGT. FÖRHANDLINGAR. TJUGONDESJUNDE ÅRGÅNGEN. | KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS ens | a | | | | | STOCKHOLM, 1870. P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare, sd ARE